Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Lidingöloppet ’

Goal achieved

Utifrån min första medverkan i Lidingöloppet 2013, där jag sett i backspegeln gick ut för hårt de första 17 km, i kombination med att jag hade en gnutta halsont var det revansch på den mediokra tiden 3.23.28 timmar som gällde. Året efter anmälde jag mig till 50 jubileumsåret, betalade avgiften, men fick feber och kunde inte medverka.  Ungefär samma procedur 2016;  halsont och därmed bannlyst att springa ett sådant tufft lopp.

2017 års lopp fick gå under epitetet – revanschen. Tanken var att 2017 skulle knyta ihop terrängsäcken med 2013. Trots att min fru var dyngsjuk lidingöveckan precis som min ena dotter klarade jag mig mirakulöst från att drabbas av familjehärdsmältansbakterierna.

Året som gått hade minst sagt inte varit ett optimalt träningsår. Min hälsena fick sig en rejäl törn när jag och en jobbarkompis bataljerade i Badminton. Jag blev genant bortfintad i tron att en stoppboll var i antågande,  istället kom det en überhög boll, jag stressbackade hastigt, då knakade det till i vaden.

Detta ledde indirekt till ett 6-7 månaders  träningsavbräck utav Guds like. Därefter fick jag halsont några veckor allt detta i symbios med rikliga sömnproblem, något som resulterade i ett  energiflöde likt en dränerad skogslämmel.

Genom min läkare fick jag dessutom reda på att jag hade Haglunds häl. ”Det är en benutväxt vid hälsenefästet på hälen, oftast lite på utsidan av hälen. På utsidan av den beniga utväxten finns det ofta en inflammerad slemsäck (bursit). Tillståndet orsakas vanligtvis av långvarig kronisk irritation runt fästet av hälsenan, vilket bland annat leder till inflammation av slemsäcken.

Denna irritation kan leda till en reaktion i hälbenet (calcaneus) med bildning av brosk och benvävnad mellan senan och hälbenet och bildar en benutväxt typiskt belägen delvis på yttersidan av senfästet. Tryck och irritation mot detta område från trånga skor kommer att ytterligare förvärra tillståndet, och det kan bildas en stor benutväxt, en exsostos (https://medibas.se)”.

Läkarens tre diktatoriska råd var: 1.  köpa alltid neutrala skor, 2. alltid springa på mjukt underlag, även vintertid 3. ha något mellan hälen och skon. Addera att de som lider av detta har svårare att ta sig uppför backar det vill säga blir tröttare i kroppen. Härligt med en förklaring till något jag ställt mig undrande till några tusen gånger tidigare i min löparkarriär.

6 schizofrent tråkiga fotövningarna implementerades in i vardagspusslet för att utföras 3 gånger per dag. En universalmetod visade det sig; dels kunde jag springa utan att få ont, dels klara att springa långa sträckor utan smärta, men det krävdes viljestyrka, tålamod och tid.

När jag väl kommit igång så blev juli – september några hyfsade träningsmånader, då jag dels avverkade Stadsloppet på 49.48 minuter, dels sprang 13, 5, 18, 20 km i ensam majestät. Sista passet var med min jobbarkompis Fredrik Larsson. En som jag sett som något annat än en person som överhuvudtaget skulle komma före mig i löparspåret, om jag  inte i bröt skenbenet eller något liknande.

Vi sprang 20 km i Vrinnevi, fyra dagar innan själva loppet. Fredrik for uppför backarna som någon slags dopad bålgeting. Århundradets mörkläggning var helt klart i sitt slutskede, en plan som får Watergateaffären att framstå som Tobleroneaffären.

Med ytterst sargat självförtroende blev jag ofrivilligt inställd på en sämre tid än 3.23.28 timmar, även om jag inte gett upp hoppet. Planer fanns på att sarga Fredriks knä innan loppet på uppvärmningen, men vem skulle köra hem då?

Lidingölopps historik

”1965 var året då både höjdhopparen Patrik Sjöberg och bordtennisspelaren J-O Waldner föddes. Det var även året då IKEA öppnade sin flaggskeppsbutik i Kungens Kurva i Stockholm och fotografen Lennart Nilsson gjorde internationell sensation med boken ”Ett barn blir till”.

Det var även det år då Karl Axel ”Kacke” Karlberg och Sven Gärderud kläckte den briljanta idén om att starta ett terränglopp för motionärer. Idén kom efter det att Kacke och Sven läst en ledare av Sven Lindhagen i Idrottsbladet. ”Friidrotten har ingen verkligt bred tävling som lockar man ur huse. På hösten, ett par mil med medalj som skulle vara en bragd att erövra.” Med det som inspiration och IB som medarrangör, arrangerades det första Lidingö Loppet någonsin. Loppet var 30 km långt och 644 löpare anmälde sig, av dessa fullföljde 512 löpare hela loppet.

Sedan 1982 är Lidingöloppet noterat i Guinness Rekordbok som världens största terränglopp. En toppnotering som Lidingöloppet fortfarande har. Genom åren har flera olika lopp lagts till och numera är Lidingöloppet ett helgarrangemang med något för hela familjen.

Förutom Lidingöloppets 30 km lopp ingår även bland annat Knatteloppet för familjens minsta upp till 6 år, Lilla Lidingöloppet för barn upp till 15 år, Lidingö Tjejlopp och Lidingö Stafetten. Varje lopp har individuella klasser att välja bland, så alla kan hitta ett lopp som passar just dem.

Lidingöloppet lockar numera löpare från hela världen, både känd elit och motionärer. Ett par mer kända svenskar som kammat hem segern i 30 km loppet är bland annat långdistanslöparen Mustafa ”Musse” Mohamed (-03, -04, -08) och friidrottaren Lena Gavelin (-02, -04, -05, -06) och Malin Ewerlöf (-96, -01, -09) lånat från Lidingöloppets hemsida”

Lördagen den 23 september

  • Vid starten, Koltorp: sportdryck och vatten
  • 24,5 km från målet, Ekholmsnäs: sportdryck och vatten
  • 20,5 km från målet, Hustegaholm: sportdryck och vatten
  • 15 km från målet, Fågelöudde: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 9,9 km från målet, Grönsta: sportdryck, vatten, bullar, bananer och saltgurka
  • 6,3 km från målet, Uddvägen: sportdryck, vatten, kaffe, bananer, bullar, cola och saltgurka
  • 3,0 km från målet, Tyktorp: sportdryck, vatten
  • Vid målet, Grönsta gärde: sportdryck, vatten, bullar, bananer, blåbärssoppa, saltgurka och kaffe. 

Min frukost bestod av basmusli, nötter, banan ett stort glas vatten, omega-3 tabletter samt en kokainstinn kopp kaffe. Min träningsutstyrsel var för dagen långa adidastajts, t-shirt, min trogna Garmin samt min musikkompanjon Sansa Clip. Hade  dessutom med mig ombyte till efter loppet.

Fredrik hämtade mig invid Lidl i Ektorp klockan 08.30. Väderapparna var ljusår från att visa rätt väderprognos. Dock var vädret sådär magiskt löparvänligt; molnigt med doser av duggregn. Då vi pratade konstant flög praktiskt tiden fram.

Helt plötsligt var vi framme i Lidingö. Vi hittade snabbt en parkering, därefter letade vi oss fram till nummerlappshämtningen. Nordeuropas största bratwurst intogs några timmar innan start; varför finns inte dessa på Coop/Ica?

Jag hade laddat upp min Sansa Clip med en salig blandning av genrer; från Amanda Jensen, Tom Jones, Staffan Hellstrand till tyngre tongångar som Pretty Maids, Yngwie Malmsteen, Darkhaus, A life divided, Gemini Syndrome, Sixx: A.M., Stone sour, Halestorm, Shinedown och Black Sabbath.

A.O.R står för Adult Oriented Rock; en genre som jag nördat in mig. Det var i början av 1980-talet som sådana band som SurvivorToto, Journey och Foreigner upplevde en storhetstid i synnerhet i USA. Bland rockkritiker har de här så kallade AOR-banden emellertid aldrig stått högt i kurs. Jag antar att Kicki Danielsson, Anna Book  och Christer Sjögräs i jämförelse framstår som musikgenier i deras öron.

Dock Har Melodifestivalen oväntat lyft genren via grupper som H.E.A.T, The Poodles, Dynazty och Eclipse, vilka banat vägen för bland annat Art Nation, Degreed, Work of art, Jono och W.E.T. Den mollstinna genren i sig blir för mig ett verktyg att överhuvudtaget klara av detta hendomsprov; power och lagom tyngd.

Till skillnad från tidigare lopp uppehöll vi oss inte på området, utan begav oss omedelbart till startplatsen, där vi fixade med nummerlapparna och chippet. Grupp 7 startade klockan 13.30. 15 minuter tidigare gick vi in till vår fålla. Vädret var sjukt optimalt; knappt ingen blåst, molnigt, 16-17 grader, inget regn.

Grundtanken var att springa med Fredrik, nackdelen med detta var att det inte var någon win-win situation, utan han skulle sluka mig mentalt med hull och hår. Strategin blev istället att förkasta 6.30 min/km taktiken för att återgå till ursprungsplanen med ett 6 min/km tempo.

Eftersom jag 2013 sprang in i någon form av vägg på grund utav att mitt förhållandevis höga tempo pendlade mellan 5-.5.30 min/km, var den sista milen en källa av mjölksyra. Detta ville jag inte vara med om, utan helst ha lite krafter kvar i slutet istället.

Dessa 30 kilometer är lika mycket ett psykiskt hendomsprov som fysiskt. Vad ska man tänka på förutom musiken? Att räkna får är fel läge, att fundera på vilka cd som ska beställas är onödig eftersom jag slutar att köpa skivor från december i år.

Att tänka på att man är pigg är en lögn, att tänka på att man är skittrött är knappast en optimal tanke heller. Trots att man är lyckligt gift infinner sig automatiskt ett visst fokus på att ta rygg på de kvinnliga deltagarna, i vilket fall som helst distraherar det en från att räkna får.

Starten på Koltorps gärde sker i svagt nedförslut. De första 700 meterna löps på gräsunderlag utan större höjdskillnader. Därefter följer 700 meter på grusväg. Jag och Fredrik kamperade i cirka 1½ km därefter var han som försvunnen från jordens yta. Det blev nackspärrsvarning efter allt vridtittande var han höll hus. Självklart ville jag att vi skulle springa ihop så länge som möjligt utifrån ett 6 min/km tempo. Det visade sig att han hade dragit och kissat, vilket skapade en lucka som blev större för varje kilometer som sprangs.

Första milen gick förvånansvärt snabbt, såväl psykiskt som tidsmässigt. Att det är horder av människor ute i spåret sporrar än betydligt mer än om man  självplågar sig ensam i Vrinneviskogens 20 kilometersspår. En annan faktor är vätske- och tilltuggsstationerna var 5:e kilometer. Jag valde detta år att stanna till ordentligt vid varje stopp istället för att hasta iväg med en mugg där innehållet tappas ut på kläder, händer och ansikte.

En annan strategi gentemot 2013 var att jag gick uppför de värsta backarna istället för att dysfunktionellt framåtlutad halvjogga. I mitt fall tror jag att jag tjänade mer på det. I nedförsbackarna försökte jag också landa och rulla fram på framfoten istället för att kargt ta emot med hälen.

Denna gång var jag förberedd på backen som kommer runt 18 kilometer inte är Abborrbacken, utan Grönstabacken, vilket kändes mentalt betydligt bättre. En dråplig situation var när jag stannade till vid några som delade Enervit energipåsar.

Min vädjan om att få en sådan avslogs med argumenten att det bara var vissa företag som fick dessa. 30 – 40 meter längre bort hade de lämnat en obevakad kartong med sådana. Jag snodde åt mig några stycken, dock upptäckte något detta tilltag och sprang efter mig. Jag vände mig inte om, utan ökade instinktivt tempot.

Till skillnad från år 2013 världsrekordförsök roffade jag endast åt mig två chokladbollar istället för 7-8 stycken sådana.  Däremot blev det en hel del sportdryck, saltgurka och bananer på vägen mot målet

Jag var väl förberedd på att den mytomspunna Abborrbacken efter 25 km skulle komma som ett brev på posten, med sina drygt 500 meter är den banans längsta och brantaste. Gick mestadels uppför, men det kändes ändå betydligt kortare än 2013. Kvarvarande kilometer gick bara av farten. Sista kilometern överraskade jag mig själv med en 5.19 min/km tid.

Det var en härlig känsla att känna att man helt enkelt skulle klara av loppet; nästan så att tårarna kom farandes. Eftersom jag bara kollat kilometertider, blev den klockade sluttiden en mycket positiv överraskning. Hade dels slagit min tid, dels kommit under 3,20 timmar.

Att den straffats med nästan 12 minuter kändes stort. Hade kanske kunnat springa under 3.10 timmar, men troligtvis inte mycket mera i nuäget, min nivå ligger nog där omkring. Mitt medeltempo landade på accepterbara 6.19 min/km, med en medelfart på 9.49 km/timme.

Resultat

1.38.47   Napoleon Solomon från Turebergs IF vinnare män

1.55.19    Maria Larsson från Örgryte IS vinnare kvinnor

2.31.18    Jesper  ”Vikbo” Calderon

3.11.26    Mats Widholm

3.36.04   Fredrik Larsson

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Jag inväntade Fredrik på plats. Ryggslutet dunkade febrilt precis som de pulserande vaderna; visste inte om jag skulle sitta, stå eller ligga.

Det kändes som en evighet innan Fredrik dök upp. Därefter följde en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil. Förutom lite köer var vi hemma runt klockan 21.00. Kvällen avslutades efter ett hett bad i och på soffan; totalt dränerad på energi.

Continue Reading »
No Comments

Första 5 veckorna på det nya jobbet

Diskrepansen mellan att vara arbetssökande och ha ett fullmatat schema mellan 08.00-17.00 var lika väntad som att inga elitcyklister är dopade. Trots det blev jag däckad av de första tre veckornas aktiviteter. Information, grupparbeten, utbildning, föreläsningar och konflikthantering från bland annat Previa, Överförmyndaren, Brandkåren, Neuropsykiatriker, livsstilskonsulenter, LSS-handläggare, IT-enheten, ekonomer och dylikt. Intensiteten i kommunikationen, lyssnandet och det organiska pusslet att luska ut vilka personer som döljer sig bakom namnen sedermera mina kollegor var lika energidränerande som trevligt.

Detta projekt sträcker sig till 2016 och dess primära uppgift förutom att spara pengar på groteskt dyra externa placeringar är att vara ett resurs, kompetens och utvecklingscentrum. Andra adekvata syften är utifrån ett holistiskt perspektiv stödja ungdomar mellan 13-21 år och deras familjer i den vardagsnära miljön. Trygghet, avlastning, livsplaner och struktur är andra viktiga ledord i processen att stödja individer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar.

Lokalerna på Hjalmar Lundgren var nyrenoverade och möbler, datorer och köksredskapen var splitternya. Det är inte det viktigaste såklart, men alltid trevligt med nya produkter av bra kvalité istället för oftast slitna tingestar som knappast går att använda sig av. Denna månad har varit en rak vecka det vill säga 08-17, men från och med den 2 oktober går vi på ett schema, där även sovande jour ingår. Ekonomin och vardagsstrukturerna har fått sig ett rejält uppsving.

Något som jag nyligen upptäckt efter att ha ingått i 08-17 livet i nästan hela mitt liv är friheten att inte jobba just så inrutat. Då min fru allt som oftast jobbar 13.00-31.20 blir min dag efter arbetsdagens slut relativ fri från såväl egentid som flexibilitet. Barnen ska ha mat på bordet, och oftast ha hjälp med läxorna samt självklart att umgås. Visst detta är primärt och toppen, men när jag känner att jag vare sig hinner med att träna eller har ork att göra andra saker som pockar på ens uppmärksamhet så är det i ett längre perspektiv en källa till vardagsutbrändhet. Genom att vi i teamet får lägga eget schema i symbios med brukarna och oss själva öppnades egentidsfönstret på vid gavel. Helt plötsligt har man ledigt en tisdag vilket medför att jag kan boka en tidig klipptid för att spatsera ner till ”Shipanski” för adekvat kotknackeri och massage. Efter det bara koppla av och beta av högarna av uppgifter som jag självmant skapat. När de är avbockade eller reducerade så är jag helt klart bättre rustad för att iklä mig rollen som god far och make.

Äntligen – löss i familjen

Löss har utifrån mitt perspektiv setts som något som inte händer oss, bara andra. Eftersom skolan titt som tätt kommer ut med bra information till alla skolelever om vikten av att luskamma sina barn i preventivt syfte var jag långt främmande för det. Efter ett bad så nämnde Frida att det kliade. Jag tänkte inte mera på det, men då meningsstrukturen reproducerades började jag ana oråd samtidigt som jag satt mig längre och längre från henne. Min fru tog handfast tag i situationen; och det visade sig vara löss. De ilade blixtsnabbt iväg till Maxi för råd och för att köpas adekvata hjälpmedel mot dessa mikroskopiska insekter eller vad de nu är för något.

Jag märkte ganska snart att jag inte visste ett dugg om vad detta innebar. Kunde vi andra i familjen få löss? Smittade det också katter? Vad skulle man göra med täcken och kuddar? Kan man gå till skolan? Hur förebygger vi detta? Frågorna var lika många som Alliansens jobbskatteavdragsförslag. Vi inledde processen med att ringa till de kompisar hon umgåtts med de senaste dagarna. Det är konstigt vad lätt man inbillar sig att det kliar i huvudet och resten av kroppen, även om man inte har löss själv. Otroligt nog fick vare sig jag, Marie eller Hanna ta del av dessa otäckingar. En nyttig erfarenhet helt enkelt.

Sista avsnittet med Ernst

Man får tycka vad man vill om Ernst, men ruskigt duktig är denna gängliga människa. Jag och Marie har återigen sett alla avsnittet det vill säga åtta stycken ”Sommar med Ernst”. Från fallfärdigt till perfektionism; kan inte bli mer talande. Jag köper väl inte allt han gör som exempelvis vissa lampor gjorda av skedar och dylikt, men det mesta blir inte bara bra, utan genialiskt bra. Han har ett holistiskt öga den där Ernst där färger, former och material flyter ihop till fulländning. Detta år var det ett orangeri som stod i fokuset, trånga utrymmen som bara blev sådär magnifikt. Go all the way Ernst.

Tv-serien Dexter gick i graven

En av mina topp-3-serier alla kategorier är denna långlivade och kvalitetssäkrade tv-serie från Showtime (2007-2013). Dexter strukturerar sina mord runt ”Harrys kodex”, en serie etik och förfaranden utarbetade av hans adoptivfar Harry Morgan (som var en polis i Miami) för att se till att Dexter aldrig åker fast och för att säkerställa att Dexter endast dödar omoraliska människor. Harry lärde även Dexter att interagera övertygande trots hans dissociativa störning, som Harry trodde var psykopati orsakat av hans bevittnande av det brutala mordet på hans biologiska mor, Laura Moser. Som vuxen har Dexter undgått misstankar med ett par undantag, genom att vara trevlig och generös och upprätthålla allmänt ytliga relationer.

Den sista säsongen höll jag tummarna för att serien skulle falla med flaggan i topp för att vidmakthålla de tidigare sju säsongernas träffsäkra karaktärsutvecklingar. Mina farhågor var som bortblåsta efter att följt de första fyra avsnitten på natten när de andra sov. Kvalitén, spänningen och dialogen var återigen top notch och upphovsmakarna har verkligen lyckats med konststycket att knyta ihop historien på ett föredömligt sätt. Jag kan utan problem titulera denna serie som världens bästa utifrån att processen hållit på i åtta säsonger.

Augustifesten

Ett nytt år, en ny Augustifestival. Då arrangemanget dränerats på anslag från kommunen på grund av att Polisen tagit sin del av den beskärda kakan, skapades indirekt inga synergieffekter eller utrymme för något extra. Allt var som vanligt, vilket i vissa fall kan ses som tradition, i andra fall som något som gått i stå. Familjen Widholm följde Rix FM showen, som fick besök av bland annat Agnes. Eric Saade, David Lindgren, Miriam Bryant, Panetoz och Eric Gadd.  Bäst var i mina ögon Agnes.

Karusellerna på Axels tivoli kan göra en kallsvettig utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det är ingen billig historia om ens barn vill gör 6 åk vardera. Vi avslutade med fyrverkerierna till tonerna av Queen. Lördagen gästade vi Knäppingsborg på restaurang Enjoy där vi åt middag. Efteråt så gick vi gata upp och ner och upp igen för att blidka Hanna och Fridas shoppingbehov. Laxholmskällaren som har fokus på lokal musik är väl det mest spännande då banden som spelar inte är samma som året innan. 21 band fördelade på fredag och lördag var ett ypperligt tillfälle att avverka morgondagens stjärnor.

Kulturnatten

Augustifesten i all ära, men den går på tomgång och är bara substitut att få ut barnen och eventuellt träffa gamla vänner som man inte sett på ett tag. Kulturnatten går definitivt inte på tomgång, visst reproduceras vissa saker som exempelvis ”Öppet hus på Östnytt” och Frimurarna. Det öppnar istället möjligheter att se sådant som man inte hann med förra eller förrförra året. När mörkret infaller och ljuskreationerna staplas på varandra är denna begivenhet det bästa Norrköping har att erbjuda. De flesta är lagom påverkade, inget raglande eller skrikorgier är vanliga. Estetiskt, avslappnat och som gjort för att vandra från en aktivitet till en annan, utan några som helst krav i symbios med någon matbit och några glas vin.

Detta året skuggades evenemanget av min första medverkan någonsin i Lidingöloppet. Resorna och loppet tog sin beskärda del och jag var inte hemma förrän åtta hugget. Mer död än levande lade mig jag i ett kokhett badkar, och där uppehöll jag mig en timme. Mina tankar på att vandra runt stadens centrum var som bortblåsta. Barnen och frugan cyklade istället ner dit vid sju tiden för att komma hem runt klockan 21.30. Jag fick en lägesrapport innan jag lade huvudet på kudden; information som var grunden för 2014 års upplaga.

Restaurangbesöken

Traditionen att årligen äntra glassparadiset Smultronstället har ruckats de två senaste åren, men 2013 var året till en glädjande tillbakagång. Vi var där 10 dagar innan de stängde ner för säsongen, regnet öste periodvis ner, men inget kunde stoppa detta planerade besök. Jag tog en black orange samt rabarberpaj, barnen förstod inte vidden av glassmassan, men fick lära sig av misstaget (learning by doing). Vanligtvis brukar jag vara otäckt väl framme när barnen säger att de inte orkar mera. Denna gång var jag själv obehagligt mätt, så det blev att lämna kvar glass i glasen för ovanlighetens skull.

Britta och Lennarts invid Slussen Norsholm var ett ställe för gourmander med inriktningen äkta kost befriade från allt vad tillsatser heter. Maten som placeringen var som gjorda för varandra. I ett perfekt läge i Spångenbacken har Bryggeriet etablerat sig, förut låg här Våffelmagasinet. Det fanns inget att klaga på egentligen, över medel blev vårt slutgiltiga betyg av servicen som matanrättningarna. I Knäppingsborg på restaurang Enjoy blev det aningen enklare mat med pommes och grillat kött. Titta-på-folk-faktorn var dock skyhög och utomhus var det knökfullt.

Grillkväll hos Jarmo och Helena

En av mina allra bästa vänner Jarmo Kolehmainen har jag umgåtts med sedan grundskolans klass två. Vi har spelat fotboll i samma fotbollslag, rest mycket ihop, besökt festivaler och konserter dessutom är melodiös hårdrock en gigantisk gemensam nämnare. Deras villa i Svärtinge har genomgått en anmärkningsvärd förändring, då vi senast besökte den för 6-7  år sedan, precis som den gigantiska altanen. Barnen gladdes sig minst sagt åt deras runda pool, vi åt Helenas kokkonster. Det blev 4 timmar trevliga timmar där gamla anekdoter som kommande avhandlades. Jarmo överraskade oss alla genom att visa upp grillmästaretalanger till fryskalla öl.

Löperskan Frida

Från att ha gråtit krokodiltårar vid startfållan vid förra årets NT-knat till att återigen stå startberedd, men denna gång glad som en lärka. Två bidragande faktorer var att en av hennes bästa kompisar Ellen skulle springa loppet samt att det delades ut kexchoklad efter genomförandet. Jag hade med mig Ellens mamma och syrran Hanna som cheerleaders och mentalt stöd. De båda illrarna gick ut stenhårt. Sett ur backspegeln alltför hårt, och kontentan blev att de gick i slutet av loppet.

Kattuslingarna

Våra två senaste ögonstenar Dexter & Tussen fyllde nyligen ett år medan gammaltackan Sudden är inne på sitt elfte. Vi firade detta genom att de fick några nya leksaker i sin redan digra samling. Jag har nyligen lärt mig att katter är aningen halvtröga när det kommer till leksaksminnet. Istället för att häva ut leksaker runt rummen så bör man istället ge dem en leksak i taget några dagar för att sedan ta bort den och ersätta den med en annan. Denna strategi medför att katterna tror att de fått en ny leksak istället för att ointresserade strunta i kattaktivisterna som ligger spridda överallt.

Hanna 10 år

Tre år till tonåring med troligtvis Ektorps hela moppegäng i hälarna skändes Hannas tvåsiffriga födelsedags som något roligt, men också aningen skrämmande. Lill-tjejen har blivit större, utan att jag riktigt hängt med i den utvecklingen. Marie och jag sanktionerade ett övernattningskalas där 5 av hennes bästa vänner sov över. Ostbågar, chips, glass och läsk var onyttigheter som förtärdes till Avatar i 3D. Gänget i rummet tjattrade planenligt till två på natten, själv såg jag 4 avsnitt av underbara Dexter på tv. I present från oss fick hon enligt henne ”äntligen” ta hål i örat samt Sims 3 och några tuffa mobilskal till Iphonen.

Squashstegen och Bråviksloppet

Vecka 31 blev sensommaruppvaknade såväl för squashen som med löpningen. Kontrasterna var ohyggliga; blev manglad av Lino Ferrari för att sedermera krossa stackars Lezek två dagar senare. Vände också oväntat ett 0-2 underläge mot Jonas Andersson. En viktig match i bottenträsket i tredjedivisionen. Det ledde också till att jag sedermera gjorde om processen mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det och en walk over gjorde att jag slutade tvåa i gruppen. Nästa omgång blev det stryk mot Börje Bjurström och Jan Philgren. De två andra matcherna lämnade jag walk over på grund av sviterna från Lidingöloppet och den efterhängsna förkylningen från allra djupaste delen av helvetet. Det innebar att jag åkte ner i grupp fyra där jag fick tid att slicka mina squashsår.

Då jag fuskat två senaste löpningarna det vill säga inte springa så långt som jag planerat var det dags att bita i det sura äpplet. Strategin gick ut på att avveckla potentiella löpgenvägar. Var gör man det bäst om inte via  raksträckornas mecka tur och retur till Lindö. Att jag inte kunde fuska var en sak, men att benen, psyket och konditionen synkades var ovanligt för att vara mig. Precis samma sak hände när jag och Joakim Andersson drog av en 18 kilometers runda i Vrinnevi veckan senare. Inget jättetempo precis, men ovanstående tre verktyg stod mig återigen bi.

Näst på agendan stod halvmaran Bråviksloppet. Ett lopp som jag förut bara gjort bort mig på. Första året sprang jag fel väg 30 meter från mål, andra gången startade jag i fel loppfålla det vill säga 5 km sträckan istället för milspåret. Denna gång klarade jag mig trots halvtaskig skyltning från arrangörens sida. Dock valde jag att springa ett halvmaraton fast jag innerst inne visste att jag hade halsont och indirekt inte borde springa. Jag lyssnade varken på min inre röst eller någon annans för den delen, och då gick det som det gick. Efter 10 km blev jag tvungen att reducera tempot, några kilometer senare till ren skär rollatortempo. Då syftet enbart fokuserades på min hälsa blev inte det valet överdrivet komplicerat. Efter skämttiden 2 timmar och 6 minuter fick jag lägga mig i gräset och behandlas av tävlingsläkaren för första gången i min löparkarriär.

Resultatet av detta felval blev tre veckors sjukdom där första veckan bestod av horribel bihålesmärta. Eftersom jag parallellt inlett mitt nya jobb med en månads introduktion blev panodiltabletter tre gånger per dag min bästa kompis på den nya arbetsplatsen. Successivt blev jag bättre, men nattsvettningarna, orkeslösheten och igentäppt snok fick jag dras med. Två dagar innan loppet upphörde svettningarna, vilket indirekt legitimerade mitt beslut att springa. Jag hade ingen hosta, ingen feber, inga svettningar, inget halsont, utan var bara dränerad på energi och genomtäppt.

Vi blev fyra stycken i Jockes Citroen som bilade till och från Lidingö. Gradantalet pendlade mellan 9- 11 grader, precis som solen och molnen. Starten för grupp 6 gick av stapeln exakt klockan 13.20. Efter några tunga kilometer så acklimatiserades jag in i loppet. Jag och Jocke följdes åt till 17 km, efter det så blev hans ryggtavla bara mindre och mindre, för att någon km senare försvinna helt och hållet. Banan ändrade parallellt karaktär; backarna blev flera och oftast ganska branta. Mina kilometertider blev skuggor från sitt svunna jag: 5.30 till över 8-9 minuter min/km. Ditintills hade jag inte gått, men vid 2 mil dök det upp en asketisk backe som jag stegade uppför, därefter blev det en ful ovana att göra likadant vid kommande stigningar.

Den sista milen var horribelt jobbig, konditionen var det dock inget fel på, men kroppen i sig med knän och framsida av lår var totalhavererade. Att jag tog mig i mål var en smärre befrielse med dessa förutsättningar i bagaget.  Tiden 3:23:23 var väl ingen hit, men det spelade mindre roll. Nästa år om förberedelserna är bättre så är den tiden historia. Jocke och Björn sprang båda under 3 timmar, vilket var urstarkt. Min nya arbetskollega Fredrik kom in på 3:36, Fredrik Adolfsson runt 2:15 och Kent Kullander på 3:34. Vi bestämde oss på vägen hem till Peking att vi fyra skulle göra om samma resa nästa år. Då fyller Lidingöloppet 50 år, något som gör det ännu attraktivare att medverka.

Continue Reading »

No Comments

The very long road to hell

De två huvudanledningarna till att jag inte sprungit detta klassiska lopp består av två komponenter. Dels har oändligt med gamla löparuvar skrämt upp mig hur jobbigt detta lopp är, även i jämförelse med ett maratonlopp, dels avskyr jag backar.

Min löpningslärling Joakim Andersson som numera är den som tagit över mentorskapet och dessutom är snabbare än mig kom för ett år sedan med förslaget att anmäla oss till loppet. Sagt och gjort, vi gjorde så, in kom också Jockes långgolfpolare Björn Olsson densamme som sprungit två Bråvikslopp med oss. Siste man i bilen blev min nya arbetskollega Fredrik Larsson som skulle springa loppet i år, men inte visste hur han skulle ta sig dit.

Uppladdningen och förberedelserna har väl i mitt fall åter kännetecknats av en kamp mot klockan att bli ”tillräckligt frisk” för att överhuvudtaget springa Lidingöloppet. Efter Bråviksloppet, då jag sprang med halsont bestod de tre nästkommande veckorna av Panodilmissbruk, bihålesmärtor, nattsvettningar och orkeslöshet.

Likt ett smärre mirakel dagarna innan loppet svettades jag inte sådär ovanligt mycket, typ som att det värsta gått ur kroppen. Det blev indirekt startskottet för min medverkan i Lidingöloppet. Jag hade inte halsont, ingen hosta, men var fortfarande horribelt täppt, något som inte var någon legitim ursäkts faktor för att avstå loppet.

Mitt nya jobb som hitintills bestått av information, utbildning, information, utbildning, gruppformeringar och planering från klockan 08-17 hade dränerat mig och mina kollegor på vedertagenn energi. Vi var som nordvietnamesiska lik på kvällarna, och alla träningsrutiner tycktes vara som bortblåsta.

Med dessa dysfunktionella ingredienser i bagaget hämtade Jocke upp mig klockan sju vid Lidl-parkeringen. Därefter plockade vi upp Fredrik i Klockartorpet för att avslutningsvis hämta Björn i Krokek. Resan upp bestod av ett oändligt tjatter, men trevligt sådant. Mellan raderna kunde jag skönja förväntningar, fasa och ovisshet.

Då vi åkt tidigt fanns det utmärkta platser att parkera Jockes fem år gamla Citroen på lämpligt gångavstånd till Lidingövallen, där nummerlappshämtningen låg först på vår agenda. Gradantalet pendlade mellan 9-11 grader till tonerna av en gråmulen himmel och en kylslagen vind.

Vi passade på att äta medtagna smörgåsar eller lunchlådor, sedan betalade Jocke och Björn 40 kronor för att lämna in sina väskor på området. Vi kikade runt mötesplatsen som var knökfylld av löpningsaktiviteter, mat, dryck och shopping. Jocke och Björn passade på att köpa smidiga löparhandskar. På samma plats träffade vi polaren Fredrik Adolfsson och squashkollegan Kent Kullander som båda skulle springa detta mandomsprov.

I mycket god tid innan start flanerade vi de nästan 2 km till Koltorp där alla starter skedde för deltagare i 15- och 30 km loppen. Efter ett tag dök oväntat solen upp och värmde oss kylslagna löpare. Denna upptininigsprocess var minst sagt kontrastrik när den gule återigen gick i moln, ”från ta av sig nästan allt, till, på med handskarna igen”. Första start skedde via Elitgruppen klockan 12.30 sedan följde 1A-C, grupp 1, grupp 2 för att klockan 14.00 avslutas med grupp 10.

Likt  ett trollslag var det dags för mig, Björn och Jocke att äntra fållan till startgrupp sex, Fredrik startade 10 minuter senare i sjuan. Vi kastade upp påsen med torra ombyten och överdragskläder till servicevänligt arrangörsfolk på en mindre lastbil.

Vår ta-emot-påsen-kille var gamla stjärnspelaren Jesper Blomqvist, densamme med förflutet i anrika fotbollsklubbar som IFK Göteborg, Milan, Parma, Manchester United  och Everton. 13.20 gick planenligt vår start; jag och Jocke placerade oss längre bak i ledet medan tjuren Björn stod allra längs fram.

Min gamle trotjänare Garmin forerunner 305 hade lagt av efter sju härliga år tillsammans. Jag inhandlade instinktivt den senaste modellen av denna underbara produkt: Forerunner 310tx. En nyhet är en virtuell kompis som synkas med ens kilometertid. Ställer jag in den på exempelvis 6 minuter så får man kilometerinformation om jag ligger före detta uppsatta mål eller efter, och i så fall hur mycket. En helt underbar funktion som inte fanns på den äldre modellen.

Klädseln bestod av ”hombyxorna”, kortärmad funktionströja, Asics Gel-Kayano 19 löparskor och funktionskalsonger/strumpor. Jag hade laddat min andra trotjänare Sansa clip med Tom Jones, Pretty Maids, Stone sour, Shinedown, Amanda Jensen och Rick Springfield – sedan gick startskottet.

Då det inte regnat speciellt mycket vare sig dagen innan eller på morgonen var det nästintill gyttjefritt, därmed optimala förutsättningar för att genomlida världens största terränglopp. Många for iväg likt skållade lämlar medan min och Jockes gemensamma strategi bestod i att ta det ytterst lugnt till en början.

Innan jag kommit in i andra andningen så var de inledande kilometerna påfrestande, men successivt kändes löpningen alltmer euforiskt, mina tankar matades med positiva fiktiva målbilder som:  ”det här var väl inte så farligt” och ”bara 13 km kvar”.

Jag och Jocke hade följts åt, men efter 17 km markeringen blev dennes ryggtavla mindre för varje 100:e meter som avverkades. Det var också då som banans karaktär ändrades från få till flera backar och dessutom brantare sådana. Det var väl här som agnarna sållades från betena, och jag tillhörde dessvärre det sistnämnda.

Mina kilometertider sköt i höjden från att ha legat runt stabila 5.30 min/km till groteska 8-9 min/km. Vid 2 mil hände två saker: dels gick jag för första gången  i loppet i en snuskigt brant backe, dels indikerade min virtuella kilometerinställning att jag låg över ett 6 min/km tempo istället för under.

Långa härliga steg förvandlades till minimala myrsteg, knäna började värka precis som framsidan av låren. Mina gångpromenader blev såväl flera som längre och mina pauser vid vätska- och matkontrollerna blev överdrivet långa. Michelin-gubbe-syndromet var påtaglig, och kampen att bara fullfölja loppet inleddes.

När 4 kilometerskylten visade sig förstod jag trots ett snuskigt lågt tempo skulle klara detta mandomsprov. Kvarvarande sträcka var också behagliga och lättsprungna, då det inte alls var lika många backar. Jag till och med ökade de två sista kilometerna, fast som sagt ifrån ett ruskigt lågt tempo.

När jag passerade mållinjen var jag inte alls speciellt trött på ett sätt som exempelvis i Grabbhalvan eller ett halvmaraton, utan mera att kroppen i sig var demolerad. Det blev inget gräsbitande utan bara ett lugnt konstaterande att jag klarat skiten.

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Därefter en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil, där Jocke och Björn väntade pillemariskt. Båda hade urstarkt tagit sig igenom loppet under 3 timmar.

Fredrik dök upp någon halvtimme senare med än sämre tid än förra årets tid. Vi åt inget, utan nöjde oss med vad arrangören erbjöd oss efter loppet. Bananer, saltgurka, kanelbullar, energidryck samt kaffe ingick. Jag är nog den person som lyckats med konststycket att ha ett gigantiskt kaloriöverskott än ett underskott efter ett genomfört Lidingöloppet. Intaget bestod utav minst 15 bullar, 5-6 chokladbollar, massor av bananer och gurkor. Hade det varit ett delmoment så hade jag placerat mig högt upp i resultatlistan.

1:35:23  Tempo 3:10 min/km: Manliga vinnare Japhet Kipkorir, Kenya

1:57:50  Tempo 3:55 min/km: Kvinnliga vinnare Therese Olin, Sverige

2:15:34  4:31 min/km: Fredrik ”herrklubben” Adolfsson

2:34:48 5:09 min/km:  Kent ”squashcenter” Kullander

2:54:47 5:49 min/km:  Björn ”långgolf” Olsson

2:57:58  5:55 min/km:  Joakim ”spurs” Andersson

3:23:28 6:46 min/km:  Mats Widholm

 3:36:40 7:13 min/km: Fredrik ”NP-Center” Larsson

Matsa Mellantider

Mellantid Tid Sträcktid Tid efter
(klass)
Tempo
(min/km)
Placering
(klass)
Placering
(ålder)
Placering
(kön)
Placering
(bana)
Stockby 00:07:20 7:20 +3:55 7:20 7559 7560 8875
Ekholmsnäs 00:33:23 26:03 +32:07 5:31 8781 8782 10452
Hustegaholm 01:00:06 26:43 +58:14 5:53 9228 9229 11048
Fågelöudde 01:29:19 29:13 +1:25:14 5:51 9155 9156 10954
Grönsta 02:06:47 37:28 +1:33:41 6:55 9289 9290 11245
Abborrbacken 02:44:37 37:50 +1:45:28 8:18 9784 9785 12114
Förvarning 03:21:53 37:16 +1:56:32 8:16 9896 9897 12415
Mål 03:23:28 1:35 +1:48:05 5:16 9883 9884 12406

I bilen bestämde vi oss irrationellt nog för att deltaga även i nästa års Lidingölopp. 2014 är ett jubileumsår när tävlingen firar 50 år, vilket enligt arrangören kommer att märkas. Alla fyra i bilen tyckte att detta lopp var det mest välarrangerade som vi någonsin deltagit i. Bättre än exempelvis Berlin maraton och Göteborgsvarvet; allt från informationen till shopping, bansträckningen och alla smådetaljer.

Ända lilla plumpen i protokollet var skyltningen till loppet om man kommer med bil, men som sagt en petitess i sammanhanget. Runt klockan 20.30 var vi back in Norrköping. Jag skippade Kulturnatten, tog istället ett varmt bad i symbios med två välkylda Sambucca, men la mig ruskigt tidigt totalt däckad. Dagen efteråt var en halv pina, då kroppen var i ett rigor mortis tillstånd. Det blev bättre ju längre dagen led, men som sagt söndagen var befriad från jobbiga aktiviteter.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu