Eurovision song contest 2010

Jag tyckte att de 3½ timmarna från Oslo flöt på bra även fast Sverige inte var med i finalen. De vanligtvis hyperventilerade programledarna såg vi inte skymten av utan istället vägledde Nadia Hasnaoui, Haddy Jatou N’jie och Erik Solbakken publiken till en underhållande tv-kväll. Glimten i ögat humor i harmoni med en nedtonad programledarstil är ingredienser som de norska programledarna ska ha en stor eloge för. De visar att det är möjligt att presentera detta jippo utan att ge sken av att detta ögonblick är lika med Jesus återkomst eller ufolandningar på Sergels torg.

Mina topp-5

1. Turkiet, Manga: We could

2. Island, Hera Björk: Je ne sais quoi

3. Albanien, Juliana Pasha: It´s all about you

4. Ukraina, Alyosha: Sweet people

5. Tyskland, Lena: Satellite

Förra  årets kvalitetshöjande upplaga kändes som en engångsföreteelse eftersom vi i år var tillbaka på ruta 1. Lågvattenmärkena avlöste varandra.

Vänskapsröstning

En stor anledning till att hela underhållningsvärdet devalverades var länders förmåga att rösta på varandra istället för själva låten och uppträdandet. Det blev tillsist så pinsamt uppenbart att jag funderade att sluta se på skiten. Vi har lyckats landa på månen, men kan inte hindra länder ifrån att kompisrösta (fuska). I alla fall har tävlingsledningen sent om sider infört semifinaler i syfte att sära på exempelvis de baltiska, skandinaviska och balkanländerna. De har också delat upp röstningsförfarandet så att jurygrupper får lika stor makt som själva publiken, vilket jag tycker verkar ytterst rationellt. I år  liksom förra året var det inte alls så uppenbara kompisröstningar; att Grekland och Cypern är i symbios med varandra verkar inga regler i världen kunna rucka på.

Vad är syftet om inte…….

Något som uppsnappats av media i brist på ett svenskt deltagande, är att vi är så duktiga att skriva låtar som representerar andra länder än Sverige exempelvis Danmark och Norge. Jag tycker däremot inte att detta är något nämnvärt att vara stolt över eftersom grundvalarna och andemeningen med själva tävlingen just att land ställer upp med en inhemsk artist, låtskrivare och textskrivare. Det känns exceptionellt idiotiskt om ett land kan köpa till sig en artist, låtskrivare, koreograf och dylikt i syfte att vinna.  Eurovisions song contests själ är om detta får fortlöpa på väg att förtvina. Varje land kan indirekt lägga ut processen till de som anser sig vara bäst, vilket innebär att de också är beredda hosta upp dyrt för det. Det har egentligen ingenting med själva landets kultur att göra. Näe, ärligt talat så måste en ändring ske då vi kommer till detta idiotiska tilltag. Det är en sak om den inhemska artisten väljer att sjunga på sitt hemlands språk eller engelska, men där går faktiskt gränsen. Det här blir lika intressant som när rika oljeländer vill hävda sig i friidrott och importerar stjärnor ifrån exempelvis Kenya, hur kul är det egentligen? Få se nu; jag återuppväcker Miachel Jacksson, hyr in R. Kelly som låtskrivare och…….

Modersmål vs engelska

Jag är verkligen för att ett land kan välja att framföra sitt bidrag på sitt egna språk, engelska eller både och. Det som utkristalliserats sig de senaste åren är tyvärr en avigsida av denna regel. I syfte att publiken ska förstå vad de sjunger om så väljer en stor del av länderna att sjunga på engelska. Det innebär i praktiken två saker; först och främst behärskar många av artisterna inte engelska och får problem med accenten, för det andra så påverkas deras röstresurser då de tvingas omskola sitt sjungande till ett annat språk. Det är genant många av bidragen som lider av just detta syndrom. Det blir svårt för mig som lyssnare att ta dessa bidrag på allvar då deras framförande i så hög grad genomsyras av en groteskt dålig engelska.

Mediadiskriminering: hjälte vs syndabock

Jag börjar bli allvarligt trött på medias helomvändningar när det gäller Sveriges vinnarbidrag. Martin Stenmarck, The Ark, Charlotte Perrelli, Malena Ernman har alla blivit drabbade av vreden från media. Från att vara helgonförklarad till att nästintill bli idiotförklarad vid en sämre placering än förväntat är det som väntar en svensk artist. Ingen av ovanstående artister gjorde bort sig eller bidrog till någon form av fiasko. Det var svenska folket som valde dem och de är de skyldiga i så fall, inte låten – inte artisten. Anna Bergendahl var snuskigt hyllad innan framträdandet sedan blev hon istället föremål för medias fiktiva stigmatiseringar. Sanningen var att Anna gjorde ett utomordentligt bra framträdande, något som jag aldrig skulle kunna tänka mig definiera i termen fiasko.

Ett delikat problem?

I stort sett alla i mediasfären spekulerar i varför Sverige inte placerar sig bättre än de gör längre. Min teori går ut på att vår groteskt höga kvalitet istället blir kontraproduktiv. Artister som: Salem Al Fakir, Erik Saade, Ola, Darin, Timoteij, Sibel, Neo, Elin Lanto, Cruciefied Barbra  ar bidrag som jag anser hade borde ha gått vidare till final och troligtvis hamnat högt även där. Problemet är alltså att vi har alldeles för bra kvalitet på låtarna och framförandena. Det borde vara ett angenämt problem, men eftersom variationen har en så otrolig spännvidd så blir det till en nackdel istället. Annas låt och framträdande var mycket bra, men denna gång så borde ett annat bidrag ur det svenska kvalitetssmörgåsbordet fått respresentera svedala. Ledningen med Christer Björkman i spetsen är de som borde involveras i epitetet fiasko. Det är de som måste försöka nysta ut hur de ska lösa det delikata problemet med den höga kvaliteten. Ett gratisråd från min sida är att ta bort de ”publikvänliga” duellerna i andra chansen. De påminner mig mer om Lottodragningarna än syftet att få ihop det starkaste finalstartfältet. Jag lider med artisterna att behöva utsättas  för detta primitiva knep att uppnå spänning.