Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Kentucky fried chicken ’

Längtan

Route 66 eller Highway 1, eller båda? Det vore nog att gapa efter för mycket, därför valde jag och brorsan den mindre plastigt tillrättalagda och kortare trippen mellan San Francisco och Los Angeles.  I vilket fall som helst ville vi uppleva vind i det som är kvar av håret.

Den fiktiva känslan att passera allt från en av världens vackraste kustremsor till stekhet öken i symbios med en tvättäkta amerikansk skvalradio på dysfunktionell hög volym kändes stort. Allt utöver detta var indirekt rena rama bonusar.

Los Angeles besökte jag senast 1991 det vill säga för 26 år sedan, massor av saker har skett i den staden sedan dess. I år plockar jag helt sonika ut russinen ur kakan  samt  de bitar jag missade förra århundradet.

San Francisco har jag alltid velat besöka, en stad som tycks ha oändligt med upplevelser i sitt sköte. Roadtrippen avslutas i spelstaden Las Vegas, vilket vi ser som en perfekt plats att knyta ihop resan med.

Råd och tips inför resan

Först och främst är det viktigt att i god tid tillkännage inför chefen om vad som skall komma. Dels för justheten, och verksamhetsplaneringen, men också för att arbetsgivaren sällan kan säga nej om man varit ute i exceptionellt tidigt ute. Även kollegorna lär uppskatta tydligheten utifrån deras kommande ledigheter.

Ansök tidigt om ett ESTA (U.S. Travel Authorization). Det är obligatoriskt från och med 12:e januari 2009. Det är ett godkännande (inte ett Visum) som ges före man går ombord ett flygplan eller båt som går till USA. Syftet med ESTA är att låta den amerikanska regeringen förundersöka alla som reser i enlighet med Visum Waiver-programmet innan de lämnar respektive hemland. Enbart medborgare från de 37 länder som ingår i Visum Waiver-programmet kan ansöka.

Det rekommenderas att ansöka om ESTA minst 72 timmar före avfärd. Om du får avslag på din ESTA-ansökan är du tvungen att ansöka om ett B-1 besöksvisum eller ett B-2 turistvisum. En godkänd ESTA ansökan garanterar inte inresetillstånd till USA. Ett godkänt ESTA är giltigt upp till två år och kan enkelt uppdateras inför en återresa. Hela processen görs på Internet och tar runt 5 minuter, kostnaden är 14 dollar.

Hyr bil Sverige, så är allt klappat och klart. Inkludera helst en GPS, då wi-fi är en dyr bristvara. Betala lite extra för att trolla bort självrisken. För att slippa styra med halvstruliga vägtullar köp till en billig ”tullbortagarförsäkring”. Det finns att köpa till wi-fi in the car.

Skriv ut och läs på om trafikregler i: ”How to drive in California”. Ta kort med mobilen på varje sida av bilen i syfte att legitimera oklarheter när man lämnar tillbaka bilen. Vad ni än gör, byt inte till annat märke eller mindre bil, utan stå fast för den bil ni hyrt; oss lurade dem ordentligt i stressen.

Boka upp konserter, evenemang, temaparker innan ni åker, och ta reda på vilka öppettider som gäller. Beroende när man åker är vissa temaparker bara öppna helger eller vissas vardagar.

Att ta något för givet brukar sällan vara en framgångsfaktor. Det slutar oftast med att något är fullbokat, stängt eller andra orsaker till ett missat besök.

Veckan innan resan tog jag en timmes välbehövlig finsk djupmassage på Massageakademin hos Jussi. Samma dag 1½ timmes fotvård på Salong Mei Ya, otroligt behagligt. Några dagar senare fixade jag till håret hos Frisyrhörnan där jag varit stamkund i över 10 år. Jag upplevde att det var härligt med att få unna sig lite sådant innan själva resan.

Brorsan och jag shoppade loss ordentligt i City. Införskaffandet utav två stora reseväskor med tillbehör var prio. Nya finskor införskaffades precis som lätt och smidiga gångskor.

Naturkompaniet köpte vi varsin ”lagom stor” Fjällrävens ryggsäck samt en bra kompakt kikare. På Big Heart köpte jag in burkar av kvalitativa omega 3/magnesium tabletter. Vi försökte annars packa med oss det mest nödvändiga i klädväg. Allt gick ju att handla i Kalifornien om så det behövdes.

Beroende hur man vill hur ens resa ska se ut kan man boka upp hotell i Sverige eller på plats. Mer flexibilitet eller mindre sådan, det är frågan. Vi valde att boka upp boendena i Sverige på utmärkta Booking.com förutom de på Highway 1. Via sajten har man tillgång till all info om hotellen på svenska, samtidigt som man kan ändra sin beställning, ruskigt smidigt.

Med en bra hemförsäkring kommer man lång. Dock bör man rådfråga ens försäkringsbolag om det är nödvändigt med någon form av extraförsäkring utifrån om det skulle ske något oförutsägbart, vilket det oftast gör om man chansar. Skriv ut flera kopior av reseförsäkringen, helst på engelska.

Ta flera kopior av ens pass och sprid dem i ryggsäck och väskor. Boka flyget tur och retur så tidigt som det är möjligt eftersom prisernas stegras för varje vecka som går.

Vi använde oss av ett gemensamt konto som vi fixat i Sverige. Där lagrade vi alla respengar för att sedan portionera dem till mitt kortkonto. Ifall allt skulle strula med kortet hade jag ett kreditkort via Swedbank med en kredit på 150 000 kronor.

Det sista man vill under en resa är att kortet inte fungerar, eller bara åker in i en uttagsautomat, utan att komma tillbaka.

Resedagen

I syfte att eliminera alla former av eventuella hinder till att hinna i tid till flyget bokade jag tåg till Arlanda samt hotell på flygplatsen. Risken var då nästintill obefintlig att trafikolyckor, rusningstrafik eller försenade morgontåg hade oss fastkedjade i ett mentalt koppel.

Trots det fick jag på måndagseftermiddagen ett sms från SJ att tåget var trasigt, och att vi bokats in på ett tåg klockan 20.24 istället för 19.45. Vilket i sig innebar endast 11 minuter på oss att  snabbt hitta tåget till Arlanda från Centralstationen; något vi sedermera missade.

Samma dag hade det skett ett vansinnesdåd i Las Vegas med över 50 döda och flera hundra skadade. Egentligen inget som indirekt kanske påverkades oss, men det kändes ändå aningen olustigt. Dådet i Las Vegas var den mest dödliga masskjutningen i USA:s moderna historia, vilket i sig inte säger lite.

Det glöms lätt bort att det i USA inträffar i snitt en masskjutning per dag. Masskjutning definieras som en skjutning där fyra personer eller fler skjutits eller riskerat att träffas. Symboliskt var det ett überdystopiskt mörkt väder under hela måndagen; regn och blåst.

Hanna, Frida och Marie följde med ner till tågstationen för att lägga ett kramkalas åt handlingarna. Marie hade 3½ veckor av ”ta hand om allt i hemmet”, måhända en mindre spännande upplevelse. Tåget var som sagt försenad med 45 minuter.

Med två otympliga väskor stressade vi uppför en rulltrappa för att hinna med Arlanda express. Där lärde jag mig en värdefull läxa! Dra aldrig väskorna bakom dig.

Likt ett fejkat youtubeklipp fastnade båda väskorna i maskineriet; jag greppade instinktivt väskorna parallellt det svarta handhållstingesten, som dessutom också rullade. Jag tog tag med båda händer och följde med upp en bit på rullbandet.

I slowmotion föll jag från halvliggande till helt liggande, samtidigt som jag väskorna var på väg ner medan jag fastkilad var på väg mot toppen av den rullande trottoaren tillika sågliknande käftarna.

Utifrån vad som skulle kunna skett, blev jag bara blåslagen samtidigt som min nyinköpta Marvelkabinväska  demolerades.

Dag 1

Min sömn uteblev nästintill helt. Hjärnhalvorna kunde väl mer liknas vid ett hyperaktivt Autobahn. Förutom osannolik närhet till vår gate så serverades en hederlig svensk frukostbuffé på Radisson sky city, redan från 04.30.

Ticket rekommenderade sina passagerare att vara ute i god tid, närmare bestämt 3 timmar innan för resor utanför Europa.

För att förena motstridigheterna fick vi kasta i oss det mesta av det smaskigaste inklusive en dubbel kokainstinn kopp kaffe. Planet avgick 07.45 och var framme i London klockan 09.30. Från London 11.25 till San Francisco 14.00 lokal tid.

Resan tog runt 10 timmar, när vi var framme så var klockan i Sverige 23.30. Egentligen läggdags, men framför oss låg en orgie utav måsten såsom hyrbil och incheckning.

Hyrbilen var ett kapitel i sig. Aviz förfärades att vi valt en på tok för stor bil. De bytte ner oss storleksmässigt, prismässigt hamnade vi istället i lyxbilsklassen tillika ett antal tusenlappar extra.

En obscent jobbig inledning där mitt egentliga fokus låg  på att jag skulle transportera oss levande via en niofilig motorväg till hotellet. Vår läderinklädda Cadillac var dock en fröjd för ögat, men för det priset vore det konstigt annars.

För mig tog det minst 30 minuter att överhuvudtaget få igång det Star Trek liknande motorsystemet. Har man dessutom inte kört automat på ett antal år, så var detta ljusskepp ett smärre mysterium att förstå sig på.

Vår hyrda GPS var också en källa till psykos-light. Den synkade inget vidare när vi skulle ta oss den bisarrt trafikerade, relativt långa motorvägen från flygplatsen till centrala San Francisco. Efter några 100-tals felval anlände vi till San Francisco.

Trögt nog slog vi in gatan på gps:n, istället för hotellets namn. Sammanbrottet kändes inte alltför avlägset bort, hotellet tycktes vara som uppslukat. Det var parallellt sett omöjligt att stanna till eller parkera bilen; bristvara var ett understatement.

Med hjälp av Gud eller något dylikt fann vi till sist motellet runt klockan 20.00. Världsrekordet i kallsvettningar hade slagits med råge. I receptionen satt för övrigt den mest korpulenta människa jag sett, han var receptionen! Sett i backspegeln vann han kampen om tyngst i Kalifornien.

Till skillnad från Europa/Norden så betalar man hotellnätterna på direkten, ganska smart egentligen, en win-win situation för båda parterna.

Eländet fortsatte när båda rumskorten var avmagnetiserade, eftersom han i receptionen till en början inte trodde mig. Pustade sedan ut, packade upp, duschade och tog det lugnt på rummet.

Att lämna detsamma för att bekanta sig med omgivningen var uteslutet. Slocknade likt två sargade lämlar relativt tidigt.

Dag 2

Upp klockan 08.00, för att vid niotiden ta oss till fots till Pier 39. Teoretiskt på kartan såg det ut som en piece of cake, praktiskt missade vi den förbokade tio färjan med 2 minuter, trots att vi sprang likt två våldtäktsmän den sista kilometern.

En guide såg detta, tyckte synd om oss och gav oss biljetter till nästa tur som avgick en halvtimme senare. Vädret var sanslöst förförisk, typ sensommar värme i Sverige, inte ett moln på den klarblåa himlen.

Alcatraz var en klockren turistfälla, men parallellt en solklar plats för varje förstagångsbesökare i San Francisco. Det tog 15 minuter att nå den mytomspunna ön. Att vandra runt i de gamla byggnaderna, se cellerna, matsalen, sjukstugan och rastgården var en säregen upplevelse, inte minst om man hyrde en bandspelare samt ett par hörlurar.

Då uppenbarade sig chansen att lyssna på före detta fångar och fångvaktare som berättade om livet på ön. Petitesser som uppror, rutiner, maten, träning det vill säga hur livet i cellerna och på anstalten till slut blev en vardag som var tvungen att fungera.

Alcatraz var federalt fängelse mellan 1934 och 1963. Strömmarna, det kalla vattnet och hajarna gjorde att Alcatraz ansågs rymningssäkert. Här placerades därför de grövsta brottslingarna, bland andra maffialedaren Al Capone som avtjänade straff för skattebrott.

Det var president John Kennedy som till slut satte punkt för öns fängelsehistoria. Den 21 mars 1963 skickades den sista fången härifrån. Under sex år var ön mer eller mindre bortglömd innan några indianska politiska aktivister  under två år flyttade hit och ockuperade Alcatraz.

Alcatraz var oväntat inte tillrättalagt, inte kommersialiserat, inte finputsat eller turistanpassat. Här står byggnaderna bara rakt upp och ned i blåsten och berättar en historia för den som vill höra. Överraskande var det mycket trädgårdar på ön, vilket skapade utrymme för oerhört vackra bilder. Vyerna över San Francisco var förlamande vackra.

Klockan 13.00 tog vi färjan tillbaka. På agendan stod utforskning utav Fisherman Wharf det vill säga ytterligare en turistmagnet av rang. Området var som gjort att strosa i. Höjdpunkten var Pier 39. En pittoresk plats omgärdad av mysiga butiker, restauranger, sjölejon, gatumusikanter och historia.

För 900 riksdaler införskaffade vi oss två kollektivtrafikkort som gällde i sju dagar framåt. Det visade sig att dessa inköp var guld värda. Efter en religiös upplevelse av att ätit 3 kulor hårdglass från Ben & Jerrys var det dags att vila någon timme på ett av få gräsbetäckta platser i området: Aquatic park.

Att få ta av sig skorna på denna grässluttning var minst sagt en befrielse. Hälsenorna hade definitivt fått sin dos av att upptäcka denna del av San Francisco.

Kompassen drog oss mot nästa ”måste ställe” nämligen North Beach”Little Italy” var ett trevligt och positivt bullrigt grannskap med italiensk atmosfär. Det var en brokig blandning av filmiska små kaféer som serverade perfekt espresso, bagerier som lockade med nybakat italienskt bröd, tvättäkta trattorior och neapolitanska pizzerior.

North Beach var också födelseplatsen för ”Beat Generation”. Mäktiga Saints Peter och Paul Church ståtade ikoniskt  i Washington Park, lite ironiskt nog härbärgerar  kyrkan på 666 Filbert Road.

Washington park i sig är ett av de bästa ställena att sitta eller lägga sig på överhuvudtaget i San Francisco. Människor gör sina yoga eller Thai chi övningar här, spelar schack, har picknick eller bara umgås. Denna etniska gryta bör vara en inplanerad frizon för turiststressen.

Vi valde Trattoria Pellegrino´s. Där intogs varsin utmärkt pasta Carbonara, en glutenhärd som sköljdes ner med en birra Peroni. Klockan hade fått löparskor, den hade redan hunnit bli 18.00.

Buss 39 förde oss till närliggande Telehgraph Hill. Vill man vara aningen sportigare så går man 400 trappor uppför denna kulle som är en av 44 stycken i staden. Belöningen blir då vilda papegojor, färggranna blommor, trädgårdar, vackra byggnader och träd i mängder.

Vårt mål var Coit Tower (64 m) som låg högst upp på kulle. Tyvärr stängde de redan klockan 18.00, något som exkluderade oss att ta den planerade  hissturen till byggnadens topp. Vi blev  i vilket fall som helst delaktiga i fantastiska vyer över staden.

Vi valde därefter att gå Lombard street, känd som världens krokigaste gata, med åtta hårnålskurvor (27 graders lutning). Denna branta och vindlande gata är den mest fotograferade gatan i hela San Francisco. Turister vallfärdar till Russian Hill för att se, köra bil eller gå nerför ”den krokigaste gatan i världen”.

Spårvagnen Hyde Street Cable Car gör ett stopp på toppen av Lombard Street, för den som inte orkar ta sig uppför de två krävande backarna. Den dramatiska bakgrunden av Lombard Street skapade en sanslöst vacker  panoramautsikt över Fisherman’s Wharf och bukten.

Union Street, parallellgatan till Lombard street var betydligt intressantare av de två. Hollow cow heter ett utav San Franciscos allra bästa och hetaste områden som ligger i trakten. Gatan flankeras av mysiga restauranger, bra shopping, pubar och nattklubbar. Hade jag varit yngre eller haft någon festprisse som resesällskap så hade detta definitivt blivit en plats att för-och efterfesta på.

I ärlighetens namn var jag sjukt nöjd med att avrunda kvällen klockan 20.00. Det var bara skönt att ta det lugnt/varva ner med en bägare Häägen Dazs glass inför tv-tittandet. Utifrån bocka av ”att göra listan” fanns det varken motivation eller energi för själva avbockningen.

Skuggsidor av att dränera serotonindepåerna via öl, vin, sprit eller cocktails är morgondagens ständiga följeslagare: bakfyllan eller i bästa fall en molande seghet. Jag hade planerat att vi skulle gå upp mellan klockan 8 – 9 varje dag; då funkar det inte med att festa, dock utesluter det inte 1 till 2 öl.

Dag 3 – Mission/Castro

Mobilalararmet hamrade in sitt aggressiva budskap klockan 08.30. I och med att vi lade oss redan vid 23 så var det en ganska bra tid att vakna på.

Amerikansk frukost är generellt sett ljusår från den svenska. Utifrån detta skippade vi frukosten för att istället ta tillfällena i akt att testa på nya spännande delikatesser.

Först tog vi buss till Yerba Buena Gardens. Den första delen öppnade 1993 och var ett stort grönområde kantat av mäktiga Martin Luther King Jr Memorial och Yerba Center for the Arts, centrum för bildkonst, film/video, dans, musik samt ett museum för modern konst.

Precis som Washington Square och Aquatic park var denna plats en topp 5 i San Francisco när det kommer till adekvata andningshål eftersom det inte vimlar inte av dem precis.

I konceptet ingår det människor, grönytor där man får slå sig ner gratis samt att det händer saker. Det var onekligen en hänförande plats att vara på: skillnaden mellan skyskraporna och St. Patrick’s church var förrädiskt kontrasterande.

Tvärs över gatan låg San Francisco Museum of Modern Art, SFMOMA. En plats som återöppnades 2016 efter en totalrenovering. Numera är det USA`s största museum för modern konst; ett självklart besök för de allra flesta.

Varken jag eller min bror är några hängivna konstgurus, snarare ser vi detta som förströelse för folk som inte vet vad de ska hitta på, eller ett sätt att bekräfta sitt sätt att vara mer sofistikerad än andra mindre belevade människor. Vi valde bara att titta in i deras gigantiska museum shop.

Det blev droppen som fick den kulturella droppen att svämma över. Invid fanns AMC Metreon. Den innehåller en av 3 IMAX biografer i San Francisco. Det visade sig tyvärr att tekniken strejkade i några dagar.

Vi tog buss 14 till 16:th Street, målet var området Mission. Återigen, kollektivtrafikkort var en källa till frihet, det vill säga bara hoppa på, hoppa av en buss för att slippa gå onödigt långa sträckor tillika spara värdefull energi.

Huvudgatan Valencia Street var en livfull, ruffig, färggrann inbjudande smältdegel av kulturer. Dammiga grönsakslådor trängdes på trottoarerna bredvid autentiskt mexikansk mat.

Färgstark konst, hippa butiker, innovativa ­restauranger och en bubblande undergroundscen var några av lockelserna, en annan var spektakulära väggmålningar. I en av de smala  gränderna fanns det över 50 stora, orörda muralmålningar, en riktig upplevelse att se.

Vi strosade vidare till Mission Doleres, den äldsta kvarvarande byggnaden i San Francisco. Resehandböckerna förordade guidad tur, men vi kände inte för mer kultur, utan valde bara att ta lite foton på denna bedårande byggnad.

En bit bort låg Mission Dolores park. Denna sluttande lilla låg oerhört vackert belägen, omgärdad utav vackra byggnader, utrustad med en makalös utsikt över centrala San Francisco.

I detta underbara grönområde flockades alla typer av människor, gammal som ung, vit som mörk, djurvänner som djurovänner, definitivt en plats som sällar sig till de tre tidigare andningshålen best of 5 lista. Man kände sig nästan privilegierad att få beträda  det mjuka gräset.

Efterpausen tog vi cable van J till ovanförliggande Noe Valley: Medelklassens Bel Air. Att det bor mycket barnfamiljer här behöver man inte vara någon Kicki Danielsson för att förstå. De många butiker vi såg var fyllda med barnvagnar, leksaker och inredningsaffärer.

Är man det minsta intresserad av vacker arkitektur så var det bara att abdikera. Inte ett hus såg likadant ut, trädgårdarna var osannolikt välskötta.

Närliggande Castro District, framförallt Castro Street var en angenäm överraskning. Castro är väldigt förknippat med politikern Harvey Milks som kämpade för homosexuella rättigheter och HBT-frågor på 1970-talet. Det finns en utmärkt film från 2008 som handlar om dennes liv. Sean Penn spelar Harvey Milk.

Castro är en av världens mest kända gay communitys. Inte konstigt att bland annat Gaymuseet (GLBT History Museum) och  världens största Pride flagga finns här. Läderinredda sexbutiker, extravaganta barer, glittrande butiker och historiska teatrar samsades oblygt i området.

Det var minst sagt en ogenant attityd som genomsyrade distriktet. Helt plötsligt korsade två män ett centralt övergångsställe. Inget konstigt med att de höll varandra i anden, mer oväntat var att de båda var  spritt språngande nakna förutom varsin läderkeps; Trump hade avlidit om han upplevt detta.

Vi gillade verkligen det atmosfäriska territoriumet, det liksom hände saker hela tiden, spännande att titta på så osannolikt mycket udda karaktärer och annorlunda shopping.

Efter en god Cherry Garcia från Ben & Jerrys tog vi tunnelbanan tillbaka till downtown där fastfoodkedjan Jack in the Box blev stället vi käkade urgoda burgare på. Macy´s, Bloomingdals och Saks omgärdade ett relativt tråkigt Union Square.

Vi tog oss därifrån till  början av Embarcadera med Ferry building och Farmers market i spetsen. Det var en välgörande promenad. Vi samsades med joggare, gångare, skatare och hudägare till Fisherman´s Wharf.

Igår gick vi  23 km, idag klockade vi in på cirka 21 km, vaderna kändes som vadderade påslakan. Några alltför söta äpplepajer och varsin smoothie inhandlades innan vi välförtjänt for in på rummet cirka klockan 19.30.

Dag 4 – För mycket av det goda

Runt klockan 08.45 var energidepåerna påfyllda från en sjukt låg nivå. Inte jättelångt från vår bostad låg det gigantiska grönområdet The Presido. 1776 byggde Spanjorerna ett fort (fort = presidio) som skulle försvara missionsstationen Dolores. Fortet överläts till den nyblivna självständiga Mexiko 1821, och sedermera till USA 1848.

Den användes sedan som militärbas fram till 1994. Därefter bestämdes det att The Presido skulle bli allmän som kommersiell park. Den är så  gigantisk att det finns en shuttlebuss som stannar till i parkens intressantaste delar.

George Lucas har sitt headquarter här, Walt Disney ett museum.  Efter att ha letat ihjäl oss efter Lucas palats, stod det klart att vi misslyckats med bedriften att hitta det.

Betydligt enklare var det att hitta Palace of fine arts. Ett av de vackra palats som byggdes till Panama Pacific-utställningen 1915. I slutet av 50-talet var de mäktiga byggnaderna en skugga av sitt forna jag, det vill säga en ruin. 1965 återuppbyggdes palatset, lagunen och promenadvägarna renoverades.

Palatset är en rotonda, imiterad av en romersk ruin och ligger intill en eukalyptuskantad lagun med svanar och gäss. Mer magiskt en detta är det svårt att hitta en fredagsmorgon. Efter några miljoner kort senare var det dags för nästa anhalt.

Vädret var fint, moln existerade inte, gradantalet låg närmre 25 grader. Nästa mål var det jag förknippar San Francisco mest med: Golden Gate Bron. Vägen dit, Crissy Field är 40 hektar av våtmark, gräsmattor, gångvägar och picknickområden.

Man kan dels följa stranden (som kändes genuint ostädad/otämjd), dels en bred extremt intetsägande promenadväg. Om man gör som vi gjorde, gick hela vägen från Marinan till Fort point, vilken faktiskt är en bra bit, hade det inte skadat med fler bänkar, mer info om området, mer utomhuskonst, mer av typ allt.

Dock var vyerna över Golden Gate Bron rent magiskt hänförande. Hundratals människor var ute och gick, joggade, cyklade utefter San Franciscobukten eller bara låg i sanden bara några hundra meter från Riksväg 101.

Vi passade på att köpa lemonad, kaffe och lite godis relativt nära brofästet i en dyr souveniraffär. Därefter var det bara att njuta utav nuetrevyn av ikoniska  Golden Gate bron, vilken synkade obscent bra till det klockrena vädret.

Golden Gate bron har sedan den uppfördes och invigdes 1937 varit staden San Franciscos världsberömda symbol. Bron är näst efter Frihetsgudinnan USA:s mest kända landmärke.

Bron var till 1964 världens längsta hängbro. Den är 2 150 meter lång med ett brospann på 1 280 meter. De två pylonerna reser sig majestätiskt 227 meter över havsytan. Vid högvatten rullar bilarna fram på vägbanan 67 meter ovanför vattenytan.

Mätta av vördnad tog vi buss till The Presido. Målet var en av San Franciscos lite gömda skatter: Lyon Street steps. Vi var redan aningen slitna, Crissy Field tog direkt musten ur en. Från första trappan till sista, vilka slutade på Broadway, var det 322 stycken diktatoriska trappor. Husen som flankerade trapporna beboddes av den absoluta ekonomiska eliten.

Det var så schizofrent lyxigt att det var svårt att ta in. Exempelvis har huset på 2640 Lyon St/ Vallejo St köpts av paret Dianne Feinstein & Richard Blum för ynka 160 miljoner kronor, 19 rum och 9 badrum.

Saken blev inte bättre utav att de vyerna utifrån olika trappvåningar var ännu svårare att ta in. Helt klart bland det vackraste jag skådat; utsikten med San Francisco bukten i bakgrunden och trädgårdsblomstren var minst lika delikat som självaste Golden Gate Bron

Sett i backspegeln hade det bästa varit minst en timmes paus; en vila för både knopp och kropp. Tyvärr hade hungerkänslorna börjat härbärgera alla sinnen. ”Vi tar första bästa restaurang som dyker upp” brukar sällan vara ett säkert kort. Det var det inte den här gången heller. Kaliforniens restaurangotätaste område låg framför oss: Pacific Heights.

Furstliga och prestigefyllda byggnader symboliserade Pacific Heights. Det här fina och anständiga området personifierar gammaldags elegans i symbios med häpnadsväckande arkitektur. De lugna gatorna är inte kända för sin livlighet, utan snarare en subtil mur mot människor med mindre pengar på banken.

Danielle Steel  är världens fjärde mest sålda författare. Hon bor i The Spreckels Mansion,  2080 Washington, byggd 1912. Daniella har tillgång till 55 rum samt  Louis XVI ballroom.

Förutom att häpna över fashionabla villor som osade tvåsiffriga miljonbelopp var vårt mål Alta Plaza Park. Vi fick dock inte alls samma aha-upplevelse som de tidigare nämnda topp-5-parkerna; dags för en restaurering månne, för den har potential. Dock var utsikten från höjden exceptionell.

Pacific Heights ”centrum” låg utmed Fillmore Street. En av många högklassiga matställen var Dino & Santino´s; familjeägt sedan 1988. Haket ekade historia och karaktär. Vi tog deras ”husets special”:  varsin medium BBQ chicken pizza. som var magisk.  Veteklumpen svaldes ner med ännu mera vete, nämligen en hink med Newcastle Brown. Den enda nackdelen var att segheten ackumulerades med råge.

Närliggande Japantown var en parodi på hur man kan misslyckas med typ allt utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Den ytterst intetsägande 70-tals-betong-platsen fick motsats effekt; inte ens japanerna lär ta sig hit. Efter denna horribla upplevelse segade vi oss vidare till underbara Alamo square Park.

Grönområdet inhyste en av San Franciscos mest kända ikoniska vykortsvyer; den över ”Painted Ladies” det vill säga en länga av färggranna Queen Anne-stil byggda Viktorianska hus.

Förutom detta var det en liten, men pittoresk park med lekplatser, kullar, bänkar samt en behaglig stämning; en ruskigt härlig plats att slappa på. Kvalar lätt in på Grönområdes-topp-listan: nummer fem.

Fulton Street samt ett kluster till av gator var verkligen ett epicentrum utav Viktoriansk byggnadskonst. Det var en fröjd att beblanda sig med de djävulskt mysiga husen. I slutet av 1900 – talet byggdes det tusentals av dessa hus, efter jordbävningen och efterföljande bränder 1906 reducerades kraftigt dessa träiga byggnader.

Innan vi trädde in i Haight-Ashbury ökänd hippiedimmor avverkades skogsparken Buena Vista Park. Mentalt blockerade av allt gående, sol, inputs, mat och öl blev det en blott endast några nanosekunder av träd stammar, och uppförsbackar för vår del. The Haight tillika en gata som lever sitt eget liv i en annan tidsålder det vill säga det ”glada” 60-talet. En tid när vardagspusslet kvävdes av en fri syn på såväl droger som fri sex.

I The Haight blommade ”Summer of Love 1967″. Unga människor diggade flower power musik, njöt av sitt frihetsfängelse som sedermera utmynnade i överdoser och kriminalitet. Den före detta hippiementaliteten studsade intensivt mellan husbyggnaderna i symbios med drogliberalism.

Ekot av fornstora dagar utkristalliserades via mängder av psykedeliska kläder och attributen, ekologisk mat, trendiga inredningsbutiker, tatueringsateljeer, second-handaffärer och coola musikklubbar.

Butikerna var inpyrda av rökelser, hemlösa, trakasserade turister och övervintrade hippies förgyllde uteserveringarna.

Peace and Love för oss var portalen till San Franciscos svar på Central Park: Golden Gate Park, den tar vid där The Haight slutar. Den är faktiskt 20 % större än New Yorks stolthet med sina 4,1 kvadratkilometer, den är 4.8 km lång och 800 meter bred.

Det var lättare att säga vad som inte finns i detta übergigantiska grönområde. Tennis, Polo- och golfbanor, konstgjorda öar, sjöar, vattenfall, japansk trädgård och teahus, holländsk väderkvarn, Botanisk trädgård och sjukt mycket mera aktiviteter, djur, växter, blommor och träd.

Tyvärr var det som sagt att gapa efter för mycket. The Haight och Golden Gate Park skulle helt enkelt skonats från dagens agenda. Det blev för mycket av det goda, hjärnan var inte i fas att ta in mera upplevelser, parker, blomsterarrangemang.

Vi var helt enkelt inte kapabla att bedöma parken utifrån hur vi skulle upplevt den med energi i våra sargade kroppar. Det hann dessutom att bli mörkt, vilket var ytterligare en orsak att lämna denna pärla för tidigt.

Parallellt gick vi vilse, hade svårt att hitta rätt buss, blev frustrerade, och passade på att rånade några påtända hemlösa.

Buss 7 förde oss till Van Ness Street där vi bokat en IMAX föreställning på AMC Theatre. Otroligt nog var även denna IMAX-projektorn ur funktion. Vi erbjöds som kompensation varsin extra biljett samt inträde till Blade Runner 2049 på en vanlig biosalong. Filmen började klockan 18.15 och höll på i 2.45 timmar.

Att sitta ner i bekväma fåtöljer var minst sagt välbehövligt. Ljudet var utomjordiskt, bilden fantastisk, dessvärre fattade vi inte vilka som var människor eller robotar. Filmen kändes alldeles för lång för sitt eget bästa. Kanske My litle pony hade varit ett bättre val?

Efter en förvirrande cineastisk upplevelse greppade vi bussen till ett partyglatt Union Street, gick en bit, handlade på oss varsin Häägen Dazs Amaretto med svarta körsbär och chokladbitar på vårt lokala supermarket-stamställe, himmelskt gott. Vi var hemma runt klockan 22.00. Såg Spiderman 2 på TV, somnade sedan omedelbart.

Dag 5 – Beyond Golden Gate Bridge

Otroligt nog vaknade jag redan klockan 07.00, troligtvis för att jag vid den tiden brukar gå upp med barnen inför skolstarten. Denna dysfunktionella vana blev starten till att ta bilskrället för första gången sedan vi anlände till San Francisco.

Mindre stressad, mer harmonisk manövrerade jag Cadillacen över mäktiga Golden Gate bron med hjälp av min bror och en mer fininställd gps. På väldigt hög volym kopplade vi in min eminenta Spotify Lista: Top of the class Rock.

Där samsas A.O.R, Modern Rock, Heavy Metal, Melodic Rock, New wave, punk och 60- och 70 tals musik. Kraven är att låtarna måste innehålla någon form av distad gitarr, ett annat kriterium att det bara får finnas 1 låt av varje artist/grupp, något som borgar för en bisarrt hög kvalitet .

Vårt första mål var Muir Woods National Park som ligger i Marin County, 19 km norr om San Francisco. Området består av skog, framför allt av Redwood. Vägen dit var kantad av serpentinvägar, utan någon form av räcke mellan fordonet och de djupa branterna.

Parken öppnade klockan 08.00; vi tyckte att 10.00 var tidigt, men icke sa Nicke. Varenda närliggande public parking var fullbelagda.

Det blev att parkera längs med vägen, även där var det horder av bilar som radade upp sig. Från stället vi parkerade på till Visitor Center tog det cirka 10 minuter att gå. Inträdet kostade 10 dollar per person; pengar som gick tillbaka till parken (förhoppningsvis).

Breda staketförsedda promenadvägar gick genom områdets första 3 rutter. Syftet var att kringliggande skog inte stördes och förstördes. Ärligt talat hade parkens änglar lagt ner ett grisjobb på dessa promenadvägar. Det fanns längre och kortare trails att välja på.

Vi tog oss till station/bro 4, en vandring på 40 minuter. Tillbakavägen genomfördes på motsatta sidan. Den sidan som dels inte hade staket, dels låg högre upp det vill säga en mer ”otäckare väg” med branta höjder.

Ville man ta snygga kontrasterade foton blev det aningen  komplicerat eftersom man inte fick ställa sig invid träden på grund att man bara fick gå på den tillrättalagda stigen, inte innanför. Därför var det svårt att via foton förstå hur höga och breda dessa redwoodträd var.

Det högsta nu levande trädet skall vara runt 115 meter. Tyvärr fanns den inte här. De riktigt breda, typ de man kunde åka med bil igenom fanns inte heller här utan längre upp vid kusten; men vi ville inte åka 4-5 timmar extra för bara just det.

Det tog oss 30 minuter att ta oss från orörd skog till den pittoreska medelhavsinspirerande lilla staden Sausalito. Oturen grinade oss i ansiktet då lördagar tycktes vara den mest hektiska dagen i veckan vid bra väder.

27 grader och inte ett moln på himlen borgade för att folkmassor vallfärdade till denna lilla sjöstad. Folknöjet fick oss att känna oss aningen kvävda. Det var köer, turister och lokalbor på varenda kvadratcentimeter, varenda butik och restaurang.

Vi vandrade runt Sausalito i cirka två timmar tillika den tid vi hade parkeringstid till. Höjdpunkten var ”ett hål i väggen” där de serverade gigantiska hemmagjorda  hamburgare med tillbehör. Efter denna fantastiska gourmétiska upplevelse tog vi oss tillbaka till vår kära bil.

Norr om staden finns det fem ”hamnar” med över 500 husbåtar utspridda. Det var just på en husbåt i Sausalito, San Francisco, som Otis Redding en gång började skriva sin hitlåt ”Sitti´n on the dock of the bay”. Den låten var för övrigt den sista Otis spelade in innan han dog i en flygplansolycka tre dagar senare.

Vårt nästa mål var att ta sig till Napa Valley. En resa genom bland annat Sonomo Valley till Napa. Dalen binds samman av Highway 29 och den lite mindre Silverado Trail, som tillsammans bildar en oval rundtur från Napa i söder till charmiga lilla samhället Calistoga i norr, cirka 10 mil tur och retur. Napa i sig var en liten men fashionabel mysig stad, med en gigantisk turistbyrå.

Napa Valley är USA:s mest berömda vinregion. Den har på några decennier blivit en av vinvärldens tungviktare även globalt. Den långsmala dalen rymmer nästan 500 stycken vingårdar, de flesta erbjuder vinprovning.

Napa turistbyrå finns en utmärkt broschyr över alla vingårdar, vilka som har öppet, när de är öppna med mera. Efter två mil med karga vidder, olivträd och druvfält blev det successivt vackrare för varje mile (1.6 km) som vi lade bakom oss.

I St: Helena hittade vi bland annat vingården där Falcon Crest spelades in. Calistoga var verkligen en pyttestad, känd för sina varma källor, spa och för att alla fast food kedjor är förbjudna enligt lag. Det tog 4½ minuter att gå igenom centrumet. Vi handlade på oss kalla Dr Pepper, chokladkörsbärspraliner och vatten i stans enda matbutik.

Från Calistoga tog vi parallellvägen Silverrado Trail istället för Highway 29 som vi färdats på tidigare. Otroligt mätta på likvärdiga omgivningar samt att det började mörkna runt klockan 18.30… ville vi bara hem. Personligen kändes det som att jag blivit ett med ratten, det krävde sin hen att hela tiden ha koll på körningen och den oförutsägbara trafiken från 9-19 på kvällen.

Vi tillhörde nog kretsen att köra denna rutt, utan att besöka en enda vingård. Att jag var den enda med körkort kan måhända förklara en del av den devisen. Det var liksom fel timing att prova på vin.

Körandet hade egentligen fungerat friktionsfritt. Problemen började när vi låg i fel fil på väg tillbaka till San Francisco. Det var källan till ett djävulskt bilstrul.

Därefter var gps:en olydig i kombination med att följa fel skyltar i fel filer. Kvällen urartade till helvetet på jorden. Det var som förgjort att hitta tillbaka från de åttafiliga motorvägen till områden vi kände till.

Klockan 21.15 bröts förbannelsen. Vi hittade till sist tillbaka till Embarcadero sedermera vårt hotell. Lättnaden belönades återigen med varsin Häägen Dazs: Cherry vanilla, min bror köpte läsk.

Avslutade kvällen med att slappa framför tv:n. Tankarna for tillbaka till en buckla på bakluckan som vi inte sett förut. Frågan var; fanns den där innan vi hyrde bilen, eller var det något vi förorsakat?

Dag 6 – ”Lugn dag”

Äntligen en adekvat sovmorgon! Gick upp runt klockan tio. Drog från rummet vid 11.30. Tog buss 28 till Van Nees tillika AMS-theatre för att köpa två biljetter till skräckisen IT till kvällen.

Därefter gick vi till och runt Civic center med vackra Stadshuset, Stadsbiblioteket, vågade Operahuset och Davies Symphony hall i spetsen.

Fast food kedjan Carl´s Jr  blev vår matvärd efter mycket letande. Tyvärr hade lokalerna sett sin bästa tid. Maten i sig var inte heller något att hurra över, tummen ner. Vädergudarna var som vanligt på ett fantastiskt gott humör; runt 30 grader, inte ett moln på himlen.

Hoppade på Cable van F vars destination var Castro, sedan tunnelbana L, till ändstationen för att ta buss 36 till Twin Peaks. Dessvärre var det söndag, efter 45 långsamt krypandes minuter kom busskrället till sist till busshållplatsen.

Den tog oss nästan upp till Twin Peaks, vilken är San Franciscos två högst belagda utkiksplatser med en höjd på 281 meter. Panoramautsikten var minst sagt hänförande. Vi var långtifrån ensamma; söndag och en flyguppvisning lockade horder av människor.

Vi gick ner den slingrande backen från Twin Peaks. En micropark blev ett välbehövligt andningshål för vila. Det vimlade av kreativ arkitektur längs med vägen. Tillbaka till Castro via Market Street tog vi återigen Cable F ner till Van Nees.

Brorsan och jag passade på att vila inne i biopalatset. Vi hade en timme tillgodo innan själva filmen började. Två timmar och femton minuter lång var IT. Hyfsade effekter var det enda som räddade filmen. Annars var IT irrationell konstig, även för att vara en skräckis, helt ointressant/långdragen, tyvärr.

Tog buss 47 till Union Street. Gick till vårt stamställe där traditionen med varsin Häägen Dazs höll i sig. Amaretto körsbär var helt enkelt en gåva från Gud, tyvärr en alltför kaloririk sådan. Slappade framför Jurasic park till midnatt, innan John Blund besökte oss.

Dag 7 -  goodbye San Fransisco

Runt 10.30 hade energin kommit tillbaka i kroppen. Ett utav målen var att handla kläder och solglasögon till mig. Först skulle vi avverka det mest turistiska man överhuvudtaget bara kan göra i San Francisco – åka Spårvagn.

Kön ormringlade sig lång invid Fishermans Wharf där påstigningsstationen låg, solen stod i zenit och kösystemet var dysfunktionellt. Det tog 50 minuter att komma upp  i vagnen. Kallsvettiga av tristess hoppade vi Gollumskt av vagnen några stationer senare till guidens stora förtret.

Jordbävningssäkrade Grace Cathedral besöktes precis som området Nob Hills monstruöst anrika jättehotell. Vi gick sedan längs med braiga Powell Street där vi fönstershoppade. Jag smög in på H & M där fyra svarta enfärgade T-shirts inhandlades. Efter mycket om och men blev det Tad´s Steakhouse som valdes ut som matställe. Maten och servicen lämnade mycket kvar att önska.

Lite halvsega bokade vi ytterligare två biobiljetter på AMC Theatre. Vi vilade i underbara Yerba Buena Garden i en timme. Klockan 16.00 började American Made med Tom Krus i huvudrollen.

Skepticismen förbyttes till över godkänt. Det var inte biostolar, utan sköna fåtöljer i den biosalongen, dessutom kunde man fälla dem bakåt så att man halvlåg och tittade på filmen – klockrent.

Detta var vår sista dag i San Francisco. På något sätt kändes man sig färdig med staden. Nu hägrade 5 dagar längs Pacific 1 istället. Efter filmen tog vi liksom farväl av staden.

Vi gjorde det via Chinatown, Transamerica pyramid och sköna North Beach. Jag och Kjell tvättade upp smutskläder i någon timme på en av många laundrys, några tycktes finnas i varje kvarter. Det var en rätt skön känsla med lite vardagsbestyr på semestern.

På vägen hem i North Beach åt vi den godaste glass i alla fall jag ätit sedan mannaminne. Att den uppsorterade glassen behöver vara lika god som den ser ut är mer regel än undantag. I detta fall var den hemmagjorda glassen godare än den såg ut, och då såg den ändå magiskt delikat ut. Tyvärr var de fyra valda sorterna på tok för små skopor.

Vi avslutade även denna kväll med den lyxiga ovanan Häägen Dazs: Black cherry amaretto. Klockan 21.00 var vi hemma. Packade ihop sakerna, planerade lite, bokade hotell i Monterey och slöade till Hobitt. Rummet, städningen och servicen hade varit helt okej de sju nätter vi hade rummet som fast punkt i tillvaron.

Dag 8 – Monterey

I receptionen varnade de oss för att bila via Pacific 1 till Monterey, för istället ta betydligt snabbare Highway 101. Syftet var inte snabbare, utan vackrare, men när han påtalade ”insane” köer, så det var bara att gilla läget.

Det pågick nämligen en ytterst aggressiv superbrand i Napa Valley området det vill säga där vi i förrgår gjorde en roadtrip igenom, kändes lite underligt.

Klockan 09.00 var vi, bilen och gps:n redo. Körningen i flerfilsdjungeln fungerade bra; 2.5 timmar tog resan till Monterey. Staden grundades av spanjorer 1770.

Monterey var huvudstad i Kalifornien under den spanska tiden (fram till 1821) och den mexikanska tiden (fram till 1846). HBO-dramat Big little lies  med bland annat Alexander Skarsgård och Nicole Kidman utspelade sig i den kaliforniska  kustpärla med omnejd.

Vi tog in på luxuösa Hotel Pacific. Rummet var som taget ur en dröm, stora utrymmen, medelhavsbalkong, litet kök, vardagsrum, en eldstad samt sanslöst sköna sängar. Pool, gym, spa och inomhus parkeringsplats ingick precis som en kontinental frukost. Rummet hade kostat 3800 kr, men var nedsatt till 2200 kr, ett kap mins sagt.

Oväntat nog var detta första dagen med soldis, till och med lite moln vågade visa sig. Huvudgatan var halvmysig. Det märktes direkt att det var en välbärgad stad. En uppsjö av dyra spa, fina restauranger, fashionabla butiker och människor som var raka motsatsen till white trash.

Vi åt en av de godaste fish´n chips jag någonsin ätit, och då har jag testat några stycken. Det skedde på Brittania Pub. Osannolikt visade de också VM-kvalmatchen Nederländerna vs Sverige på storbilds-tv.

Tyvärr var bara maten en höjdpunkt, Sverige spelade verkligen genant uruselt och förlorade välförtjänt med 2-0.

Hamnkvarteret Old Fisherman’s Wharf  var en sann fröjd för ögat med förtöjda fiskebåtar, sjölejonkolonier, skaldjursmarknader, godis, sprit-och souvenirbutiker var det lika pittoreskt som turistigt tillrättalagt.

Cannery Row gick från piren till vårt mål Monterey Bay Aquarium. Det var en kilometerlång promenad med många höjdpunkter. Kameran glödde efter någon halvtimme på grund av alla fotovyer.

Akvariet som skulle vara en av USA: allra bästa, byggd 1984, nyrenoverat 2011, led onekligen av hybris. 50 dollar per person! Priset i sig la ribban högt för var vad som komma skulle.

Visst det var fantastiskt, men definitivt inte det bästa jag varit i, absolut inte värt pengarna. Bäst var de übercoola manetavdelningen och fiskstimstuberna.

Något som skiljer detta akvarium från andra var att det visar det marina djur- och växtlivet i Monterey Bay. En process som är unikt då havsvatten från bukten pumpas in i akvariet med en hastighet av över 7 500 liter i minuten och sedan ut i bukten.

Brorsan var seg, blev kvar på rummet medan jag passade på att syna den historiska staden i sömmarna. Parallellt gjorde jag ett försök att hitta ett massageställe under 2000 kronor.

Kameran fick sitt lystmäte eftersom Monterey definitivt inte bara bestod utav huvudgatan, piren och promenaden till akvariet.

Samtidigt hade huvudgatan stängts av för att ge plats åt den underbara kvalitetsmarknaden: Market Faire. Kaliforniens första teater från 1848, som fortfarande är i bruk fanns också att beskåda.

Allt detta körande var källan till ett rigor mortis tillstånd. Likstelheten var ett faktum därav att en massage skulle fungera som en kroppslig återställare.

Till sist hittade jag ett ställe där det var lite billigare. Hon som masserade mig i en halvtimme var inte precis klädd i kutym klädsel. Den djupa urringningen, den korta kjolen och höga skorna fick  mina tankar att associera till ett helt annat yrke.

En djup basröst från helvetet hördes från rummet intill. Jag var helt säker på att bodybuilder-Igor skulle klampa in med revolver och hota till sig mina pengar. Min mardrömsfantasi slog som tur vad inte in.

Old Fisherman’s Wharf såg ännu mysigare ut när all belysning tänts. Runt klockan 20.00 hade jag utforskat Montery tillräckligt. Ett hett bad, två kalla Heineken var legitima komplement till de tidigare 30 minuters massagen.

Dag 9  – Carmel/Big Sur

En helvetisk god frukostbuffé avnjöts runt klockan 09.00. Övergödda av nygräddade bagels gav vi oss ut på sceniska Pacific Grove Ocean view blvd. Första stoppet blev i gulliga Lovers Point Park. En viktig plats i många scener i Big Little Lies. Utsikten över Monterey Bay var majestätiskt. Parken i sig var ett underbart ställe för reflektion i samklang med en gigantisk cappuccino.

Vi bilade därefter på den avgiftsbelagda (10 dollar) 17-Mile Drive. Den anses vara en av de vackraste på Highway 1. Sylvassa klippor, cypresser, tallar, sjölejon, valar, sälar, delfiner och monarkfjärilar samsades om uppmärksamheten från dess besökare.

Ett av världens mest fotograferade träd, den 250 år gamla Lone Cypress ståtade också med sin fulla närvaro. Den exklusiva golfbanan Pebble Beach var långtifrån den enda fina golfbanan i området.

Den kritvita stranden, Carmel Beach, var första platsen som jag badade i. Jag vadade ner till knäna. Det fanns definitivt ett syfte varför knappt ingen badade i vattnet förutom halvtaffliga surfare. Det var helvetiskt kallt, nästintill arktisk kyla.

Efter att den blåtonade färgen nästan återfått sin sedvanliga hudton, bilade vi den korta sträckan till Carmel-by-the-Sea. 

Clint Eastwood var borgmästare i denna stad mellan 1986-88. Carmel-by-the-sea är också kända för udda lagar såsom förbud i centrum mot parkeringsmätare, snabbmatskedjor, trottoarer, gatlampor, husnummer, neonskyltar, brevlådor och höga klackar.

Att värja sig mot denna  exklusiva sagostad var omöjlig. Utifrån ett arkitektintresse-light var Carmel-by-the-Sea ett eldorado av coola, snygga, fashionabla hus; timmerhus i pastellfärger i alla dess variationer.

Små minigallerier, lyxbutiker, konsthallar, hantverksshoppar och mysiga restauranger. Det var som  att strosa i ett tillrättalagt Walt Disney town, på ett positivt sätt. Jag handlade på mig herrkosmetika på underbara Lush.

Därefter åt vi sinnessjukt god pasta bolognese på välrenommerade Il Fornaio. Efter gått gata upp och gata ner var det dags att lämna denna fantastiska småstad.

Fick av deras turistbyrå det tragiska beskedet att det inte gick att åka hela Big Sur på grund att de bytte ut en bro. Informationutbytet kändes som ett pistolskott i vaden. Min minutiös planering for all världens väg.

Det innebar istället att man fick åka så långt man kunde, vända tillbaka till Carmel, sedan Highway 101, för att ta sig till andra sidan brobygget en annan dag.

Längs Big Sur-kusten, mellan Carmel och San Simeon, går den mest dramatiska och spektakulära delen av Highway 1 med skogar, floder och sluttningar och klippor som stupar rakt ner i havet.

Namnet kommer av spanska ”el sur grande”, det stora söder. Vägsträckan är 140 km lång; den färdigställdes 1937 efter 18 års arbete.

Bixby Bridge byggdes 1932 och är den kändaste av de 29 broarna som leder över de djupa klyftorna. Den ikoniska överfarten finns med i massor av TV-serier &  filmer exempelvis ”Big litle lies”.

Bron var i många år världens största valvbro med ett 85 meter högt spann och 218 m lång. En annan nästa lika  grandios bro var Pfeiffer canyon bridge som låg lite längre bort.

Den del som var öppen det vill säga till Pfeiffer Big Sur State park var obarmhärtigt vacker. Vissa vyer var svåra att ta in. Naturdramaturgin var å ena sidan hänförande otämjt, å andra sidan naturligt tillrättalagt.

Även om hela vägen varit öppen, så hade vi relativt snabbt blivit tvungna att hitta ett ställe att sova på.

Jag hade ett toppenställe på gång, men som sagt det låg på fel sida av den avstängda vägen. Det kändes surt att behöva vända för att åka tillbaka samma väg, men solen höll på att gå ner.  Vitlöken, träpålarna och krucifixen låg förberedda inlindande i bagageutrymmet.

Tillbaka till Carmel tog jag ett vägvalsbeslut som skulle släcka ner nervsystemet i båda hjärnhalvorna. Istället att lita på gps:en och det rationella med att åka Highway 101 till Greenfield fanns det lockande nog en mindre väg som hette G16.

Den skar igenom området likt Moses vattendelning på kartan. Genialisk genväg stod ristat i pannan på mig, hybris slog i biltaket.

Vi bilade först förbi Carmel Valley i bra fart. So far so good, därefter ersattes den tvåfiliga vägen mot en enfilig för att sedan genomgå ett paradigmskifte till knappt körbara sådana i symbios med ett oändliga sicksackande.

Parallellt så gick det snabbt från skymning till becksvart. Dessa dysfunktionella faktorer bidrog till att hålla en medelhastighet av 30 – 50 km/timmen.

Ibland kändes det som vi satt fast i en slowmotientidsloop, med syfte att aldrig nå civilisation igen. Omgivningarna var nästintill fria från byggnader; ett perfekt ställe för vilken seriemördare som helst att härja.

Efter att nästan gett upp hoppet såg vi tecken på någon form av bebyggelse, tillika någon form av ljus. Någonstans i mörkret hade vi kommit in på G77. En väg som ledde oss till staden Soledad istället för planerade Greenfield.

Det innebar en väsentlig längre sträcka att åka dagen efter. Min personliga  energimätaren låg på -20 det vill säga ingen ork kvar att leta efter hotell; tog in på första bästa.

Det var ett sådant motell som man sett i åtskilliga amerikanska filmer, en upplevelse i sig.

Vi checkade in runt 20.00; 1200 kronor  fattigare inklusive en torftig frukost. Glädjen att koppla av efter en sådan resemardröm var en minst sagt överväldigande.

Förutom detta traggel hade dagen varit klockren; pittoreska byar och vyer att döda för eller till.

Dag 10 – Hearst Castle/Madonna In

Frukosten var i spartanska laget, typ rostat bröd och smör. Klockan 09.15 satt vi i bilen redo att ta oss an mytomspunna Hearst Castle. Det var en ytterst tråkig väg via Highway 101 som gällde. Lite trafik i kombination med att det var lättskyltat gjorde att resan endast tog 1½ timme.

Turen stod oss bi, kom precis lagom till klockan 11.15. I biljettpriset ingick det en cirka 40 minuters introduktionsfilm om miljardären William Hearst. Därefter gick det bussar till själva slottet som tog 5 minuter.

De i bussen fick en gemensam guide som visade runt i Casa Grande. En fantastisk plats, som blev ännu bättre med historiken i bagaget.

Lite senare bilade vi till sällejonkolonin invid San Simeon. Som taget från Animal Planet. Sällejonen beskådades på första parkett utan någon som helst inblandning från människan.

De  80 – 100 stycken gigantiska djuren bara vilade, åt och skyggade för solen, utan att bry sig märkvärt om de nyfikna turisthorderna 100 meter i från dem.

Vi slöt halvcirkeln genom att åka så långt vi bara kunde från denna sida av Big Sur och Pacific 1. Platsen hette Ragged point och låg invid en mysig beachbukt. Förutom att agera hotell, så var det en restaurang.

Den enorma portionen av Chilikorv med bönor och ost var riktigt god. Samma process som igår gällde, det vill säga, åka tillbaka samma väg som vi kom.

Vårt mål hette denna gång Morrow Bay. Förutom den i jämförelse med andra pirer ganska intetsägande piren så hade de vyn över till übermäktiga klippan Morrow Rock. Vi kände inte riktigt för att båta över till klippan i syfte att hika de 400 trappstegen till toppen.

Vi bilade vidare till Madonna In  i San Louise Obispo via Highway 101. Det finns temahotell och det finns temahotell. Madonna Inn är utan tvekan ett av de absolut coolaste.

Med 110 rum i olika teman finns det något för alla – nästan. Dock gav jag personalen idéer om ett horror- eller Marvelrum.

Vi tog dock ett av de mest absolut annorlunda rummen som fanns: Jungle Rock. 2500 kronor fattigare, men en kitschig  hotellupplevelse rikare. Utan tvekan det häftigaste mest annorlunda hotellrum jag i alla fall spenderat natten i.

Badrummet var som karvat ur ett berg, men ändå sjukt lyxigt. I priset ingick det spa, pool, tennisbanor och ett fitnesscenter.

Efter packat in allt, for vi vidare till Whole foods market, ett av de supermarketkedjorna med kvalitet och hälsa som nisch i USA. Det var en sann fröjd att spatsera runt deras enorma utbud av högkvalitativa produkter.

Vi shoppade glass, två lokala öl, körsbärstandkräm och 5 olika smakers jell-o till barnen; släng dig i väggen ICA Maxi.

Struntade i allt som hade med spa att göra, slappade istället i det annorlunda hotellrummet från klockan 19.00 med några kalla öl, glass, tv, Ruzzle och sociala medier. Ett härligt avslut på en härlig dag.

Dag 11 – Santa Barbera

Tog sovmorgon, vaknade vid elvatiden, lämnade Madonna Inn runt klockan 12.00. Vårt mål var att sträckköra cirka 18 mil på Highway 101 till Santa Barbera; Amerikas svar på Rivieran. Var inte direkt pilskpigg, utan rätt seg, trots mycket sömn. Det kräver sin hen att sitta bakom ratten varje dag i långa perioder.

För en gångs skull fanns det ingenting utöver just Santa Barbera i planeringsagendan. Det var ett moment 22 läge; dels skönt att slippa subtila krav, dels plötsligt inte ha något att förhålla sig till.

Därav att vi upplevde att vi inte ville avvika från den snabba, tråkiga Highway 101. En annan orsak var att Pacific 1 inte gick invid beacherna, utan man var tvungen att svänga av ifall man ville se sådana vyer.

Det blev ett helvetiskt letande efter ett ställe att sova på. Till sist tog vi återigen första bästa. Denna gång blev det halvmediokra Ala Mer hotell. Ett ställe invid strandpromenaden, tyvärr vårt första och enda hotell utan luftkonditionering visade det sig.

Deras gratiskaffe var ljusare än vatten, vilket i sig borde vara förbjudet att servera under namnet kaffe; jag blev piggare utav dammet i rummet än den transparenta vätskan.

Santa Barbera var en stad vi verkligen gillade, lite typ Union Street i San Francisco.  Huvudgatan var sådär lagom-tillrättalagd-mysig, man bara ville gå gata upp och gata ner. Staden drabbades av den förödande jordbävningen 1925, 2017 hotades hela staden av kraftiga bränder.

När de styrande återuppbyggde staden var det med strikta regler hur stadskärnan skulle se ut. All nybyggnation skulle bara få ske med en enda arkitekturstil nämligen mediterrane stil. För övrigt finns det hela 35 parker i staden.

Vi åt en megapizza medium på ett populärt lokalt pizzahak med ett megapris på 750 kronor inklusive dryck, men ändå. Maten, den molnfria himlen bidrag till en matkoma light.

Vi passade på att vila genom att slå två flugor i en en smäll: gå på bio. The Foreigner med kultgubben Jackie Chan gick inte av för hackor.

När den halvhyfsade filmen var slut hade det redan börjat skymma. Klockan hade löpt till 18.30. Vi passade på att besöka deras ökända pir. Den enda vi besökt, där bilar fick åka och parkera på, inte den bästa lösningen, det förtog lite utav charmen, snarare en stor del faktiskt.

Efter att ha handlat på oss glass och läsk blev det slappande framför tv:som gällde. Det var som vanligt skönt att koppla av med Facebook, Instagram samt att redigera och förmedla mobilkamerabilder.

Att det var kvavt i rummet var ett understatement, man fattade inte vad man saknade  luftkonditionering förrän den inte fanns tillgänglig.

Dag 12 – Hollywood

Alarmet knackade på  vänsterörat vid åtta. Jag och Kjell bilade nästan 15 km till vårt hotell i norra Hollywood. Hela resan via Highway 101 gick oväntat friktionsfritt.

Runt 11.00  äntrade vi rummet där vi skulle spendera kommande 6 nätter. Quality InnLa Brea avenue mellan Hollywood- och Sunset avenue innehade  ett gudomligt läge att ta sig vidare runt LA.

Klockan 12.00 inleddes uppdraget att upptäcka Hollywood. Självklart var detta en plats för eskapism av den högre skolan. Tyvärr blev det en Golgata utav…souveniraffärer, med nästan identiskt innehåll.

Jag hade väntat mig mer udda, morbida, specialaffärer. Visst fanns det undantag, men utifrån det utbud av restauranger, muser, butiker var det mestadels osedvanligt intetsägande.

Visst franchisegiganter och lokala upplevelser som Madam Tussagud, Hollywood Wax Museum, Hollywood Walk of Fame, TCL Chinese Theatre hand-fotavtryck av kändisar

Guinness World Records Museum, The Hollywood Museum,  Ripley’s Believe it or Not, El Capitan Theatre fanns att tillgå, men ändå.

För mig är Wendy´s ett topp-3 i hamburgerträsktoppen, med Kentucky Fried chicken och Jack in the box. Deras omnipotenta burgare var en frisk fläkt av nostalgi för magen. Därefter handlade vi på oss diverse fruktpajer på utmärkta supermarketkedjan Ralph´s.

Jag passade på att ta en timmes massage, medan brorsan vilade på rummet. Den äldre massösen använde knä, fötter, armbågar, knogar och givetvis händer för att ”krossa” muskelknutorna. Efteråt var jag inte längre  stel i rygg och axlar; en hälsokur av Guds like för 600 kronor.

Brorsan och jag drog ut vid 20.00 för att kontrastera Hollywood boulevard dagsljus kontra kvällsmörker. Det var som dag och natt bildligt talat. När neonskyltarna och belysningen applicerades på den kända gatan blev det mäktigt. Allt liksom vaknade till liv.

Shoppade bland annat en stilren spiderman mugg.  Handlade också på oss två kollektivtrafikkort för 200 kronor vardera. De gällde på alla bussar samt metro. Trötta slappade vi till Zombieland på hotellrummet med en Häägen Daz så klar.

Dag 13 – Universal studios

Upp redan klockan 06.50. Tog först metro till Universal City, därifrån en shuttlebuss till själva Universal studios 1 timme senare bytte vi in våra biljetter med ett front row pass, vilket innebar att vi hade förtur i köerna till alla attraktioner, något som var dyrt, men besparade oss tid som psykisk ohälsa.

I det ingick det att få tillträde till nybyggda (early park admission) ”The Wizarding world of Harry Potter” från 8 till klockan 09.00 när de öppnade för de andra parkbesökarna.  ”The Hogwarts Castle” var en syn för gudarna; nästintill autentisk filmerna, fast inte lika stort.

De hade byggt upp en hel Harry Potter stad, ett projekt som bör ha kostat ett antal många miljoner kronor  eftersom allt såg så genuint bra ut.

Attraktionen använde sig av state-of-the-art technology det vill säga extremt mycket 4D. En riktigt bra ride, fast tidigt så sattes balanssinnet ur funktion; både Kjell och jag fick blunda för att koncentrera oss på att faktiskt inte spy rakt ut.

Vimmelkantiga åt vi Harry Potter frukost i den gigantiska ”Three Broomsticks”, dyrt, oerhört sött var kontentan av den frukosten. Interiört var det helt fantastiskt. Varje arkitektoniska detalj var som taget ur filmerna.

Det var riktigt, riktigt varmt ute, cirka 35 grader, inte ett moln. Näst på tur stod den den fantastiska Universal studio tur touren. Jag besökte parken 1992 så var det stor skillnad på dåtid som nutid. ”Fast and furios” och ”King kong” var några av de ytterst häftiga nytillskotten.

Hajen fanns såklart kvar. De gick igenom dylika studioplatser, vi satt i vagn med talför guide. Denna attraktion var bland det bästa i parken.

Jag blev  annars aningen besviken. Antingen berodde det på för höga förväntningar, eller att jag varit här 25 år tidigare. Många av attraktionerna anammade 3D/4D-tekniken i symbios med simulatorteknik i lite väl hög utsträckning.

I reklamen används epitet ”nya generationens åkupplevelse”, något jag definitivt inte kan hålla med om som ”Transformers The Ride” och ”Revenge of the mummy the ride”.

Visst den  tar mindre plats, är mer lätthanterliga, men också likformighet, irriterar dessutom balanssinnen sämre, något många är känsliga för.

En av de bästa attraktionerna förutom ”The Studio tour” var ”The Walking dead”. Kort och koncist. Sminkade som ”riktiga” zombies stod de avvaktande stilla bland dockor för att sedan chocka sina besökare, ögonbrynshöjande skrämmande.

Dess raka motsats var det otroligt påkostade ”Jurasic park – the ride”.  Lite som Lisseberg´s ”Kållerado”, men trots all fasad hände det förvånansvärt lite.

Med lite fantasi skulle denna attraktion kunna modifieras till det bättre, utan större problem. Vi åkte allt, såg det mesta inklusive ”Special effect show” och ”Universal´s animal actors”. Vissa attraktioner vill man bara åka om och om igen, den känslan smittade inte oss på Universal studios, tyvärr.

Jag fångades upp av några i parken, för att ”svara på några frågor”. Det var som vanligt en sanning med modifikation. Frågeformuläret var i klass med nya testamentet. Killen som intervjuade mig var väl inte lika euforisk efter mina svar på hur min upplevelse varit, och vad som skulle kunna förbättras.

Vi avslutade invid parken i Universal City walk. En plastigt uppbyggt plats för allmänheten, där restauranger, nattklubbar, pubar och otaliga butiker samsades om utrymmet; visst, vräkigare än så här blir svårt att hitta om man inte vill bege sig till Las Vegas.

Vi bokad upp ”See the stars tour” via  väletablerade Starline som skulle avgå klockan 17.30. Den 35-gradiga värmen krävde sin hen. Utmattade vilade vi några timmar på hotellet ackompanjerades av en välkommen luftkonditionering.

Hutlösa 90 dollar för två personer samsades vi med fyra andra personer i en van. Vår kvinnliga guide var kunnig, men  hade ett ytterst enerverande var 15-sekund skratt som skulle kunna få vilken åtalad brottsling som helst att erkänna.

Det i kombination med taskigt ljud i lurarna, 20 dollar i dricks och en försening på 30 minuter, vilket innebar att en stor del av den två timmars touren fick upplevas i mörker samt att de utlovade 2 timmarna decimerades till 1½, devalverade  upplevelsen.

Trots detta blev det en tankeställare hur många ofantligt kända och förmögna människor det bor i Los Angeles; exklusive Bel Air/Beverly Hills. Sunset strip, Mulholland Drive, Rodeo Drive och West Hollywood var några platser som avverkades.

Kvällen avslutades på Hollywood boulevard med gott indiskt käk samt traditionell Häägen Daz bägare.

Dag 14 -  Six flag magic mountain.

Mobilalarmet infekterade rummet med sina diktatoriskt monotona elektroniska vågor. Klockan 08.45 satt vi i vår läderbeklädda best på väg till till themeparken som lite käckt går under epitetet ”The greatest park of thrills”, något som till en början var anledningen till vårt besök.

Jag besökte Six flag magic mountain redan 1992; bisarrt varmt i kombination med 2½ timmars köer, gjorde att det endast blev tid för 3 karuseller den gången. Min motformel denna gång var svindyra biljetter: Front in line tickets (flash pass premium) inklusive parkeringsplats betalda redan i Sverige.

Klockan 10.30 öppnade parken, vi hängde ocoolt på låset. Kontrasteringar gentemot 1992 kunde inte vara större. Lågsäsong och relativt lite folk, knappt inga köer alls.

Förutsättningar var optimala utifrån att hinna åka alla värstingar i parken. Solen var lika skoningslös som dödsstjärnan i Stjärnornas krig;  återigen 35 grader på en molnfri himmel.

Den sanning som uppdagades efter värstingen ”Titan Collossus” var att vi blivit äldre, fegare och fått ännu större problem med balanssinnet, faktorer som skapade yrsel, må illa känsla och olustkänslor helt enkelt.

”Titan Collosus” var egentligen helt klockren otäck, på ett bra sätt, inte för många loopar, men man hann knappt skrika färdigt förrän nästa gurglande magljud var i antågande.

Med en ytterst skräckblandad förtjusning och en sjukt stark betoning på skräck greppade vi ”Scream” där man sju gånger var komplett upp och ner. Efter denna korkskruvs-skräck-upplevelse var det dags för en megadubbelburgare av rang.

Under måltidens gång insåg vi båda att det inte skulle bli så värst mycket mera åkande.

Det är väl egentligen inte mening att man ska känna ångest inför varje ny skräckfärd. Vi fick nöja oss med att vi som sagt blivit kvackelmagad, det vill säga inte längre pallade för så många skräckfärder under kort tid.

Vi åkte sedan den betydligt familjevänligare ”Roaring Rapids”. En blöt upplevelse, lite för blöt för sitt eget bästa.  Sedlar, mobiltelefoner som man hade på sig blev helt kvaddade.

Hinkvis av vatten kastades på en under vattenraftingen, ju varmare, ju mera vatten. Avslutade förmiddagen med horribla berg och dalbanan: ”Viper”. Det fanns 20 stycken ”thrill rides” på området, vi åkte…tre, lite valuta för pengarna, men hälsan fick förtur denna gång.

Efter återhämtning på hotellrummet bar det i iväg till Los Angeles största (enda) outletområde nämligen The Citdel. Nackdelen var att det tog cirka 50 minuter att ta sig dit i rusningstrafik. 130 kända butiker samsades på området. 30 – 70 % procent billigare var de utlovade prisriktlinjerna.

Michael Kors, H&M, Kipling, COACH, Nike, Puma, Adidas, Kate spade, Tilly’s, Perry Ellis, Calvin Klein, Banana Republic Factory Store, Tommy Hilfiger var några av varumärkesbutikerna.

Direkt trötta på allt om hade med kommersialism på hög nivå lämnade vi kapitalismens högborg, för att ägna oss att snigla oss fram på deras svar på motorväg. Att kvällen avrundades med nyinköpta Häägen Daz var mer regel än undantag under de dagar vi vistats på Västkusten.

Dag 15 - Santa Monica

Vi använde oss utav kollektivtrafikkortet för via buss 704 oss till Santa Monica. Trafikstockningar och avstigningsplatser genererade i en 70 minuters resa.

Det positiva med den var att den agerade som en subtil bussguidning, men utan själva guiden. En annan härlig faktor var den smältdegel av alla sorters människor, från snorrika till hemlösa, steg de av och på bussen under resans gång.

Third Street Promenade ligger några ynka kvarter från stranden. Det är ett bilfritt shoppingområde fyllt med gatumusikanter och kaféer. Utifrån ett shopping-mysighetsperspektiv så hamnade området i samma liga som Union street i San Fransico och Santa Barbera.

Passade på att besöka utmärkta brunch-haket Johnny Rockets. De serverade en anmärkningsvärd god äggbacon sandwich med färskpressad apelsinjuice.

Runt Santa Monica Beach har Hollywood satt sin prägel genom bland annat Baywatch, Forrest gump, Titanic, Iron Man, Lucifer, Beverly Hills 90210, Columbo och Her. 

På strandpromenaden samsades joggare,hundägare, rollerbladar-utövare, cyklister, och flanörer, medan surfarna trängdes tålmodigt i väntan på den perfekta vågen.

Landsmärket Santa Monica pier invigdes 1909. Där huserar den ökända nöjesparken Pacific Park med 12 rides. Att åka världens enda soldrivna pariserhjul, med en minst sagt spektakulär utsikt över kusten, går inte av för hackor. Piren är dessutom slutet på den ökända vägen Route 66 som utgår från Chicago.

Vi beslöt oss att gå strandpromenaden från Santa Monica till Venice beach och West Venice. Det var en sträcka på runt 2 kilometer. Den molnfria himlen i kombination med 34 graders värme var på gott som ont.

Frestelsen att gå med bar överkropp var alldeles för stor samtidigt som strumporna som skorna åkte av; det var bara surfingbrädan som fattades, att ryggen skulle bli kräftröd var inget som jag lade tid på att fundera över, då.

Venice är ett av LA´s mest populära turistplatser känt för sin toleranta attityd mot udda personligheter, ett arv från beatnik- och hippieeran på femtio- och sextiotalen, då horder av konstnärer, musiker och författare hängde i området.

Bohemiska bostadskvarter, hippa butiker, juicebarer, ”laglig” cannabis i symbios med en färgglad strandpromenad som kantades av kungspalmer.

Att titta på smältdegeln av människor var ett sant folknöje på grund av att stadens alla exhibitionister tyckts hitta en och samma vallfärdsplats. Skillnaden mellan schizofrent, personligt, karaktär eller turistiskt var hårfin.

Jag hittade en kvalitets-spidermansryggsäck mellan gatukonstnärer, gatuförsäljare, siare  och det berömda utomhusgymmet ”Muscle Beach” där Arnold Schwarzenegger upptäcktes.

Vi vek av från strandpromenaden för att leta upp Venice Canal Walkway. Det var ett plastigt mini-Venedig uppbyggd område med syfte att tjäna som någon form av idyllisk semesterort.

Vi tyckte dock vandringen kring de konstgjorda kanalerna var trevligt, annorlunda, vackert, lugnt och fridfullt. Området är väl direkt inte en turistfälla, vilket i sig var befriande,  men definitivt värt ett besök.

På vägen tillbaka från Venice valde vi att gå längs utmed beachen istället. Vi passade på att bada i det kyliga vattnet som inte alls var lika kallt efter man väl kastat sig mot de höga otämjda vågorna. Att gå längs strandkanten var minst sagt en meditativ upplevelse.

Jag och brorsan blev aningen trötta på varandra. Han gick längre upp bland sanddynerna, medan jag insöp vågornas kluckande. Det var verkligen balsam för själen att upptäcka Los Angeles strandliv när den var som allra bäst.

Vi bokade upp lyxiga bioplatser på Arclight cinema. Filmen i fråga var Happy death day. Den började klockan 17.30 så vi fick ett supertillfälle att besöka något närliggande hak för bukpåfyllning.

Det  sägs att det nästan är ett måste att besöka The Cheesecake Factory minst en gång under sin vistelse, för oss blev det tre besök. Vi ångrade verkligen inte det beslutet, vi önskade istället det blivit fler.

Att vi fick ren skär beslutsångest var en annan femma. De över 50 delikata cheesecakekonstellationerna gjorde det praktiskt omöjligt att välja endast en.

Till sist landade jag i Raspberry Lemonade, medan Kjell valde en keylime pie med mango, båda serverades med rikligt av förföriskt äkta grädde. Allt smakade lika gott som det såg ut, något som inte vill säga lite; utomjordiskt gott.

Förutom dessa gudabenådade cheesecakes så serverade de också fantastisk mat. Vi valde varsin Four cheese formaggio, med svartpeppar och äkta parmesan. Till råga på allt var servicen sinnessjukt bra, utan på något sätt vara överdriven inställsam.

Maten svaldes ner med två ytterst välkylda Corona öl. Helhetsbedömningen landade på resans allra högsta restaurangbetyg.

Filmen hann precis börja när vi äntrade den moderna biosalongen. Även här var allt från fåtöljen, till ljudet som bilden top notch. Thriller skräckisen  Happy death day var dessutom klart över förväntningarna.

Metro E gick 100 meter från den fantastiska Santa Monica Place Mall där bion såväl som The Cheesecake factory härbärgerade.

Vi kom utmattade hem runt klockan 20.30. Kvällen avrundades med ett helvetiskt intressant dokumentär om scientologerna. Vilken helt makalös  dag; de olika intrycken var bisarrt många och självklart  helt omöjliga att reda ut.

Dag 16  – Downtown LA

Downtown var inget vi kände för att traska runt planlöst i. Istället fungerade bilen som ett verktyg för det ändamålet. Nöjda med det beslutet blev vi. Att springa in och ut ur  likadana butiker vi sett i San Francisco var lika lockande som vitlöksbröd utan vitlök.

Frank Gehry’s arkitektoniska Walt Disney Concert Hall var dock en mäktig skapelse.

The Grammy Museum var ett tänkbart tillhåll för besök, men vi orkade inte leta efter parkring. Utifrån såväl höjdrädsla som nyvunnen fobi för thrillrides skippade vi skysliden från 70:e till 69:e våningen på LA:s högsta byggnad: OUE Skyspace.

Mätta på stoppljus, butiker, kontorsskyskrapor och offentliga förvaltningsbyggnader bilade vi istället till Griffth Park. Kommunalparken är  Nordamerikas 10:e största. Vi åkte ända upp till observatoriet.

Turen stod oss bi. En av de åtråvärda parkeringsplatserna blev våran. Den moskéliknande byggnaden byggd 1935 var dels gratis, dels världens mest besökta observatorium.

För oss var omgivningarna den största vinstlotten. Sanslösa vyer över LA´s skyline utkristalliserades sig från några tusen olika vinklar samt The Hollywood sign.

Parken där bland annat ”Yes man”, ”Terminator” och Van Helsing” spelats in var öppen från kl. 05.00 till 22.30. Alla vandringsleder och bergsvägar stängde vid solnedgången.

De betagande utsikterna i symbios med en klarblå himmel var ren eufori för fotografisugna, typ som mig själv. Det fullkomlig vimlade utav dylika trails i varierande kilometerantal.

En av dem ledde nästan till The Hollywood sign, men det tog några timmar tur och retur. I 28 graders värme kändes det mindre attraktivt, vi nöjde oss den utmärkta utsikten.

Ett råd vi fick av en local var att besöka The La Brea Tar Pits Museum. Det var en av fyra gigantiska museum som låg på The Miracle mil. De tre andra var: L.A. County Museum of Art, Craft, Folk Art Museum och Petersen’s Auto MuseumThe La Brea Tar Pits Museum var ett väldigt unikt museum.

Det inhyser 1 miljoner  extremt välbevarade fossiler från 650 arter, vilka var mellan 10 000 – 40 000 tusen år gamla. De har  hittats just på detta i detta område.

Perfekta fossiler av bland annat sabeltandade tigrar, jättevargar, mammutar, kondorer som råkat fastnat i den klibbiga kokande becksvarta oljan; man har hittills hittat över hundra pölar, varav en fortfarande grävs ut varje sommar.

Det var 1½ timme lagom intressant information som berikade våra  vrålhungriga själar. Bilen hade hittat en heldags fristad bakom museet, för ett pris av 12 dollar. Vi gick i cirka 15 minuter till den legendariska Original Farmers market.

Där kunde man smaka det mesta i matväg med en pulserande mysiga inramning. Det var ett sant nöje att spatsera runt den färgglada marknaden med över 40 ställen. Vi åt en klockrent genuin Jambalaya på The Gumbo Pot.

Bara ett stenkast därifrån låg underbara The Groove. En otroligt mysig utomhusgalleria uppbyggd efter fransk bykänsla med musik, underhållning, fontän, spårvagn med  glamorösa små som stora butiker inramade i en helt sagolikt miljö.

Vi besökte återigen gudomliga The Cheesecake factory. Denna gång blev det take away med smakerna körsbär och jordgubb. Nästintill lika goda smaker som vid förra besöket.

Vi tog två timmars välförtjänt vila i en näraliggande park. Det mjuka gräset, skuggsidan, barfotaläget skapade nästan ett meditativt  mirakel. På vägen hem stannade vi till vi  i världens största fulkultur butik.

De gigantiska ytorna i Amoeba music var överfyllda med CD, vinyl, filmer, posters, böcker. För 10 år sedan hade jag shoppat ihjäl mig. Aningen tragikomiskt slutade jag med att köpa CD-skivor just i år. Trots det enorma utbudet köpte jag inte på mig något, men det var ett sanslöst coolt ställe.

Kvällen avslutades på ett av världens mest morbida platser: Museum of death (1995). Inträdet på 15 dollar vardera betalades till en minst sagt mysko kille i kassan. Ägarna till museum hade lagt ner sina svarta själar i de olika temarummen.

Med glimten i ögat portionerade upphovsmakarna ut bland annat giljotin, elektrisk stol, kistor,  liksäckar, obduktion- och tortyrverktyg och så vidare och så vidare.

De hade hel avdelning med konst, texter och teckningar gjorda av ökända mass- och seriemördare från deras fängelsevistelser, världens största enligt informationen. Ett annat rum innehöll fotografier på döda människor som blivit överkörda, skjutna, knivhuggna med mera med mera, riktigt riktigt obehagligt.

Skaparnas fascination för döden och seriemördare upplevde jag inte vara av det übersjuka hållet, utan snarare en vördnad för livet och dess efterföljare döden.

Efter besöket kändes det som jag satte värde på livet i ännu högre grad än förut. En ökande medvetenhet hur bräckligt och flyktigt livet egentligen är. Ett klockrent ställe att döda några timmar på, mer annorlunda än så här blir det bara inte.

Inga kameror var tillåtna att medföras in i museet. Efter denna bisarra upplevelse var det inte inte helt fel att handla på oss onödigheter som Häägen Daz glass, läsk, godis och smoothies.

Återigen var det underbara supermarket kedjan Ralph´s som fick stå för shoppingeuforin. Brorsan dräpte i genomsnitt 1-3 liter läsk varje kväll, medan jag höll mig till glass samt provsmakning av annorlunda läskedrycks sorter som Kjell testade.

Dagen hade innehållit många ”programpunkter” så det var djävulskt behagligt att komma hem och varva ner vid åtta-tiden. Ett varmt bad i symbios med hårdrock, amarettoglass och kallt vatten var inte helt fel att avsluta kvällen med.

Dag 17 – Finkultur

Runt klockan 10.00 bilade vi till Malibu, en stad mellan Los Angeles och Santa Barbara . Den är känd för fina sandstränder samt att många skådespelare och andra personer i filmbranschen har bott och bor där.

Vi fick återigen stifta bekantskap med en del utav Pacific 1. På vägen dit besökte vi Getty Villa. Inträdet var själva parkeringsavgiften vilken landade på 15 dollar.

Jean Paul Getty (1892 – 1976)  var en av världens första dollarmiljardärer och under lång tid en av de mest förmögna personerna i världen. Han grundade och ägde oljebolaget Getty oil. Getty var minst sagt en entusiastisk konstsamlare, speciellt av föremål från antiken och renässansen. Han testamenterade en stor del av sin ansenliga förmögenhet till ett museum som skulle samla denna konst och visa den för allmänheten.

På 1990-talet byggdes ett nytt museum, i strikt modern stil. Det heter Getty Center och är idag Los Angeles förnämsta konstmuseum, parallellt en av världens främsta samlingar av speciellt antik och renässanskonst.

The Getty Villa är en replik av ett romerskt landsortsgods: The Villa dei PapiriHerculaneum. Den mäktiga medelhavs byggnaden såg sitt ljus  början av 70-talet, en renovering inleddes 1996. Den pågick tyvärr även i nutid.

Vykortsvyerna över den romerska bassängen var under konstruktion. Den romerska konsten var häftig att se på grund dess ålder, men estetiken i dessa föremål är jag väl inte tillräckligt sofistikerad för att förstå mig på. Dock var mosaikkonsten ett sant nöje att titta på.

Åkte som längst på Pacific 1 till halvslitna Paradise Cove beach. Ett ganska coolt ställe där Paradise Cove Cafe var den självklara medelpunkten, 20 meter från den lockande strandkanten flankerad  av en scenisk bukt med glittrande vit sand.

Det annorlunda med detta ställe var gapet mellan strandkanten och restaurangen fanns  3 rader av diverse solstollar med tillhörande parasoll att hyra, lite Hawaii över tilltaget. Var man sugen på diverse vattenaktiviteter så fanns det kajaker, surfbräden och andra strandleksaker att hyra.

Vi åt mycket och gott på den mysiga och stora restaurangen; jag burgare, brorsan pasta. Viken var fantastisk, piren riktigt halvfallfärdig. Tyvärr kostade det 6 dollar att parkera där, ett måste om man ville få tillträde till området, riktigt onödigt. Vi fortsatte sedan  till Los Angeles förnämsta konstmuseum Getty Center.

Tidigare under dagen hade vi stiftat bekantskap med det ursprungliga Getty museet, etta var det nya om öppnade med pompa och ståta 1997. En av J. Paul Gettys missioner var att allmänheten skulle få tillgång till dessa konstskatter samt att inträdet skulle vara gratis.

Dock en sanning med modifikation eftersom parkeringsgaragen kostade 15 dollar per fordon. Förutom det gigantiska museet omfattades den vackra vildmarken av Getty forsknings-, konserverings – och stipendieverksamhet som tillägnas konsten och det kulturella arvet.

Det tog visst runt 14 år att bara planera denna fantastiska arkitektoniska pärla. Oförklarliga konstverk som ”Höstackar i snö på morgonen”, ”Koreansk man”, ”De ryttarlösa hästarnas lopp” och ”Man med hacka” berörde oss inte nämnvärt, även om storheter som Vincent Van Gogh eller Monet stod bakom dem.

I ärlighetens namn tror jag att detta luftslott är ett sätt att separera oss medvetet från de med massor av pengar, med de som inte har lika mycket. Vi såg exempelvis en familj beskåda en halvtrasig…keramikvas, i typ 10 minuter.

Jag tyckte riktigt synd om sonen som såg beyond allmänt uttråkad ut. Vad gör man inte för ett nytt Playstation? Ibland kan för mycket fritid i kombination med mycket kapital i bagaget skapa  ett existentiellt klaustrofobiskt motivations-vacuum.

Den 5 minuter lång färden från parkeringen till själva området med supermoderna The Getty Tram var oväntat lyxigt. Förutom själva byggnaden var det i våra ögon inte konsten, utan The Central Garden som var juvelen i krona. Makalösa trädgårdskonst bestående av 500 stycken olika träd, blommor och växter.

Till råga på allt hade de tänkt till genom att det dels fanns stora grönytor, dels att de var gjorda för allmänheten att beträda. V tog oss sedan till området runt Runyon Canyon för lite översiktsbilder över Los Angeles.

Från finkultur till lite fulkultur. Efter att ha lämnat bilen, tog vi oss till världens enda domebiograf tillika världsarv: Pacfic Theatres Cinerama Dome. Nu pratade vi biografstämning på hög nivå. Lokalerna andades film. Många kändisar söker sig till detta filmmecka. Filmen vi skulle se hade nordisk anknytning på flera plan.

Svenske Tomas Alfredson regisserade The Snowman som var baserad på norrmannens baserad på Jo Nesbøs bok; boven spelades oväntat nog av svenske Jonas Karlsson. En välrenommerad rollbesättning kunde inte dölja faktumet att det var en rörig och tyvärr intetsägande film.

Dag 18 - Los Angeles – Vegas

Gick upp vid nio, packade ihop våra saker för att vid elvatiden ägna oss att bila långa sträckor till målet som var Las Vegas. Passande nog var det ett molnigare väder som mötte och följde oss de första timmarna.

Modern rock på hög volym,  flankerande ökenlandskap och blåst var de gemensamma nämnare på vägen till staden Barstow, vilken låg ungefär mittemellan LA – Vegas.

Vi åt för första gången på IHOP (International House of Pancakes). En kedja i dinermiljö där frukosten låg i fokus. Jag tog en stor omelett med jalapeños och kött samt pannkakor med färska jordgubbar och grädde.

Vanligtvis brukar dylika restauranger vara helt okej, men att maten var makalös, bruka inte tillhöra vanligheten. Nu var det så att denna måltid rusade upp till en topp – 3 placering  på -det-godaste-vi-ätit på-roadtripen -listan.

Nästa höjdpunkt var närliggande Peggy Sue´s 50´s diner. De autentiska miljöerna målade verkligen upp en chimärisk bild av 50-tals nostalgi, vilket till stor del det var eftersom detta var originalbyggnader. Vi åt inte där, men tog varsin 3 kulors god glass, som såg betydligt godare ut än den var.

För oss var deras kvalitets souvenirer oväntat nog resans allra bästa. För mig som Spiderman fantast fanns det stort utbud av konstsouvenirer. Det blev en diger shoppingrunda, med presenter till mig som hela familjen.

Vi tog i våra ögon en genväg till highwayen, vilket gjorde att vi missade nästa tilltänkta besöksmål: Calico Western ghost town. Nu tror jag enligt andra gäster att vi inte missade jättemycket. Vi stannade inte till förrän vi nådde fram till Las Vegas runt klockan 17.30.

Bucklan på Cadillacen som vi trodde att vi skulle få stå för, visade de på att de hade koll på. Efter att ha lämnat tillbaka bilen på flygplatsen tog vi en taxi till vårt hotell. Vårt hotell var ett av de första på huvudgatan Las Vegas boulevard south mellan storhotellen Mandela Bay och Excalibur.

Luxor var lika hänförande utifrån som interiört. Svart glas täckte den gigantiska 30 våningspyramiden. En större kopia av Sphinxen, vilken i sig är gigantisk, vaktade ingången till Luxor; som sagt det finns hotell och så finns det hotell.

Pastischen var fylld med egyptiska detaljer, spelapparater massvis med kasinospel i alla dess former, poker, videopoker, slots, bordsspel, ja allt vad man kan önska sig om man är spelmissbrukare.

Skulle man tröttna på kasinospel, alkohol, och nikotinpinnar kunde man  ta en golfrunda, shoppa eller att slappa på någon av de utmärka poolområdena, så visst fanns det saker att göra.

I världens mest berömda spelhåla har drömmar krossats och förverkligats sedan år 1931. Nästan 90% av alla dem som besöker Las Vegas spelar någon gång under tiden dem är där.

Den genomsnittliga besökaren spelar bort ungefär 500 dollar, motsvarande 4 500 kr. Jag spelade under dessa dagar för hela 1 dollar och vann 18 dollar, fast jag vet faktiskt inte hur det gick till.

Rökning var oväntat tillåten, lyckligtvis märks det inte speciellt mycket på de stora och välventilerade kasinogolven. Inne i pokerrummen var rökning förbjuden, men där var vi inte. Det kändes långt ifrån riktigt bra när majoriteten blossade inomhus, otidsenligt dysfunktionellt faktiskt.

Efter blivit hänfört knockade av all lyx och gränslöshet packade vi upp vårt bagage i vårt himmelska hotellrum.  Vi passade på att vila en stund för att runt klockan 2o.00 bege oss ut i kvällsvimlet.

Las Vegas Strip, ofta kallad The Strip, är en cirka 6,8 kilometer lång del av gatan Las Vegas Boulevard South. 19 av världens världens 27 största hotell, räknat i antal rum, ligger på The Strip, vilket i sig är helt absurt. Istället för att gå i oändligt, kunde man istället välj Monorailen. En enkelbiljett kostade $5 och ett dagspass kostar $15.

Vi valde det förstnämnda i syfte att ”upptäcka allt”. Det krävde definitivt sin hen, det blev lite väl segt att promenera upp för ramper, in och ut från hotell. Det liksom vimlade inte av trottoarer som man kunde följa utan, det var kringelkrokar hela tiden, troligtvis en bra strategi att få in besökarna till shopping- och speltemplen.

Vi var inte precis ensamma; Las Vegas har runt 40 miljoner besökare per år. Jag var nöjd att vi kom hit i oktober. I juni, juli och augusti pendlar gradantalet mellan 25 – 45 grader, lite väl magstarkt, nu låg temperaturen på cirka 23 – 28 grader, behagligt.

Det var helt surrealistiskt att vandra runt neonskyltarnas förlovade land. Den ena skapelse var värre en den andra, efter några timmar var det omöjligt att kunna ta in mera. Vi åt på legendariska Fatburger, deras burgare är dokumenterat förrädiskt goda.

Runt midnatt fick det helt enkelt vara good enough. Dagen hade varit ett gytter av  bilkörande och koncentrationsutlägg,  konsekvenserna utkristalliserades tydligt på  kvällskvisten.

Dag 19 – Downtown

Sovmorgonen fungerade som bomull för själen. Energidepåerna var återigen 3/4 fyllda. Vi valde New Orléans inspirerande fastfoodkedjan Popey´s Ett ödesdigert brunchval visade det sig. Berget av mat var en bruksanvisning i hur det var möjligt att misslyckas med typ allt de serverade; ett smärre under att kedjan finns utspridd över hela USA.

I efterdyningarna av taskigt cajunkäk bussade vi till Las Vegas epicentrum, en plats där sagan tog sin början. Vegas historia och framtid lever sida vid sida i Downtown. 800 miljoners takhimlen Fremont Street Experience av ljus och ljud sveper över historiska hotell och kasinon likt ett pridesargat ufo.

Likt de mesta sakerna i Las Vegas gör sig Downtown bäst på natten när Fremont Street Experience lyser upp området samtidigt som gatuartistflödet multipliceras; det såg vi i alla fall på bild. Vi fick dock bara uppleva Downtown dagtid, då min rigorösa planering uteslöt sådant besök.

Livemusik teasers,  krimskrams-souvenirer, halvnakna fresterskor i alla åldrar, skumma konsttyper som utförde skumma saker. Det var betydligt mer white-trash -stämning (jordnära)på området gentemot The Strips glassiga fasader. Lustigt nog en positiv sak. I vilket fall som helst hände det mycket på en relativt liten yta.

Ett ställe som bara annars finns här var Heart attack grill. Bara i USA, Finspång och Boxholm går det att marknadsföra sig positivt på att folk har fått hjärtattacker på en restaurang samt att man göder det positiva  med hjärtsjukdomar, stroke, hjärtinfarkt, diabetes och högt kolesterol.

Restaurangen gör verkligen en sak utav sitt höga kaloriinnehåll (Guinness World record), och raljerar över diverse vegotrenden, självklart med en rejäl glimt i ögat.  1-8 stycken  köttstycken skivor kött mellan bröden var det som stod till buds  med valfriheten att lägga till 40 stycken baconskivor, cigaretter som vegetariskt alternativ.

Käkade man inte upp det som beställts fick man smisk på rumpan av en pizzaspade från ”sjuksköterskepersonalen”, något många inte hade något mot.

En gigantisk våg fanns invid entrén. Vägde man 350 lbs (cirka 160 kg) eller mer får man njuta av ynnesten att bli ännu fetare de vill säga äta gratis. Servitriserna  var alla  utklädda som sexiga sjuksystrar. Kunderna blev tvungna att bära tilldelade patientrockar när de äntrade restaurangen.

Jag och brorsan tog det säkra före det osäkra och dräpte en monsterburgare tillika deras minsta. Fetma och ohälsosam mat hyllades på det allra absurdaste sätt, det vill säga lika genialiskt klockrent som Museum of death.

Det är bland annat för sådana här annorlunda upplevelser jag i alla fall resor till nya platser i och utanför Sveriges gränser.

Några 100 meter från den kontroversiella restaurangen låg The Mob Museum. Har man likt jag och brorsan sett hundratals maffiafilmer som producerats genom åren var det här museet något alldeles extra.

Här fick man följa maffians framväxt, framför allt i USA, uppbyggnaden av Vegas, spelens utveckling, poliskorruption och hur maffian hade/har fingrarna  i alla syltburkar.

Allt var så snuskigt välgjort att det nästan gjorde ont i själen. En dyslektiker eller bakfulla personer kanske inte fått samma ha-känsla på grund av informationsvåldtäkten. Förutom all den text, fanns det filmer, bilder, spel man fick också chansen att ta ett mugshot, skjuta kulspruta och svära maffians ed.

Det var ett härligt avbrott från allt glitter. The Mob museum var som sagt  fantastiskt intressant och välgjort, två timmar med denna ljusskygga affärsverksamhet gick snabbt. Beskrivningen av Maffian och dess avveckling kändes dock som en djävulsk förenklad bild.

Missnöjet spred sig, folket krävde förändring, politikerna slutade ta mot mutor, polisen blev ärliga – allt liksom slutade lika lyckligt som i en tillrättalagd  Disney film.

Mellan raderna så är månne italienarna undanskuffade, men ryssar, ukrainare, kineser med flera, uppbringar ett större inflytande på staden än vad invånarna troligtvis vill veta mera om.

Det kalas för övrigt för habituering. ”Habituering är när en individ vid inlärning har vant sig vid nya stimuli och har slutat att reagera mot dem. Ett exempel är att när man åker utomlands så kanske du hör ljudet av fläktar överallt och det tar tid för dig att bli van. Om du nu skulle flytta utomlands så kommer du att ha vant dig vid fläktljudet” (Studienet.se).

Frånsett denna lila petitess så var The Mob Museum en klockren hit, maffian hade nog haft det roligt när de subtilt desinvesterat i den påkostade informationsvåldtäkten.

Den enda smolken i bägaren var att vi tog fel buss hem. En timmes vila på hotellrummet reparerade det mentala för det onödiga tidstappet.  Tog taxi till  där Britney Spears skulle framföra sin populära show, tillika en av de mest påkostade i Vegas ever.

Klockan 21.20 gjorde den numera 36-årige sångerskan entré på The Axis. För 12 år sedan vår hon i popvärldens centrum, det är hon inte längre. Från början till slut gick hon dock på nock. Hon dansade som besatt i två timmar, synkades av sanslöst duktiga dansare.

Work bitch”, ”Womanizer”, ”Break the ice” och ”Piece of me” satte ribban helvetiskt högt. Hitsen ”…Baby One More Time”, ”Oops!… I Did It Again” blev ett medley. Hon fortsatte sedan med att ösa ur sin pop-skattkista: ”Me against the muic”, ”I´m a slave for you”, ”Freakshow”, ”Circus” och ”Do something”. För mig var och är ”Toxic” hennes bästa låt. På scen var låten som framförandet helt magiskt.

Efter 26 låtar var showen över. Varje unika framförande kombinerades med en tillhörande påkostad specialanpassad biovideo på den enorma led skärmen. Professionalism var bara förnamnet. Ljudet och ljussättningen var beyond exceptionellt bra.

Det var bara att abdikera för helheten som var det bästa jag någonsin sett. Tror inte mannen och frun som satt på raden framför mig tyckte likadant. Först somnade han, mitt i showen spydde han rakt ut. Jag tackad nästan Gud att jag slutat med sådana dumheter, skapligt pinsamt.

Dag 20 – IMAX bio

Jag har en förkärlek till massage och spa. Självskapande egentid ledde mig vidare i de tankarna. Först kollade jag läget bland de närliggande storhotellen, bland annat tokstora MGM Grand.

MGM Grand är Las Vegas största hotell med sina 5044 rum. Hotellet slog upp portarna 1993, ligger på södra strippen nära flygplatsen. Inne huserar Las Vegas största kasino på cirka 16 000 kvadratmeter.

Syndens näste härbärgeras av osannolika 2 500 spelautomater, 140 olika spelbord med poker, blackjack, roulette och mycket annat. Åldersgränsen på kasinona är 21 på alla spel och alkohol samt  öppet-dygnet-runt-tider.

Drinkar är gratis… när du spelar. En dollar i dricks per drink är dock standard; servitriser och dealers ska dessutom ha sin del av drickskakan  Är man bara ute efter gratis cocktails/öl var det det bara att slå sig ner vid de slots som har lägst insats.

På många ställen spela går det att spela för så lite som 1 cent per drag. I Nevada är det krav på att spelautomaterna ger minst 75% utdelning i genomsnitt. Då förstår man att hela Vegasspektaklet går runt…med råge.

Samtidigt som denna låtsasvärld var helt magifantastiskt, så tröttnade i vilket fall jag på att spatsera runt i detta uppblåsta Instgramfilter i 28 graders värme med halvfulla turister.

Efter allt fönstershoppande gick jag till min förbokade 25 minuters massage på Excalibur. Tyvärr hade jag inte tid till att besöka deras poolområde som ingick i priset på 80 dollar. Hela processen var en orgie utav omhändertagande.

Handduk, tofflor och badrock var självklara ingredienser i besöket. Massagen i sig var minst sagt välkommen, trots knappt en halvtimmes knådand. Avslutade sedan i deras jacuzzi efter att ha bastat i någon halvtimme.

Mötte upp brorsan på rummet. Kjell hade gått sin egna lilla hotellrunda på hans egna villkor. Klockan 16.00 var det äntligen dags att spräcka IMAX-spöket.

Alla försök hittills hade slutat i moll, då endera projektorn var trasig eller föreställningen helt enkelt blivit inställda. Beväpnade med en snabb taxi till lite avsides Palm hotellFlamingo road visade vi upp våra förbeställda biljetter.

Biofåtöljerna hade ett  vadderat inbyggt fotstöd som gjorde att man satt genant bekvämt. Jag kunde ha kysst det golvet utifrån den sensationellt bekväma reclinerfunktionen. Ombonad halvliggande i symbios med perfekt bild och ljud avnjöts 2 timmars godtagbara Geostorm.

Efter denna fiktiva katastrofscenario bar det vidare till världens största souvenirbutik: Bonanza Gift and souvenir shop. Ett mer kitschigare ställe fick man leta efter. Jag hade satt hela min tilltro till presentförförelser till familjen.

Dessvärre visade det sig vara en mental chimär. Det finns souvenirer och det finns souvenirer, allt troligtvis producerat i Kina. Tyvärr var det enorma utbudet producerat med få eller inga kvalitetsaspekter alls.

Peggy Sue´s 50´s diner i Barstov kontrasterade verkligen detta ställe. Deras prylar andades kvalité trots att det också var souvenirer.

Visst hittade jag några godbitar, men konstigt vore det med detta enorma utbud till förfogande. Pärlan blev ett coolt salt- och pepparkar uppburna av en alien. Kassörskan hade bra bit kvar till godtagbar servicenivå.

Närliggande Stratosphere tillhörde låg egentligen inte på The Strip utan tillhörde ”gamla Las Vegas”. 100 våningar ovanför marken. Inte nog med det, väl uppe på denna höjd fanns världens tre högsta åkattraktioner där pulsen troligtvis går i taket.

Världens högsta Skyjump: i den mardröm faller man rakt ner mot marken från 260 meters höjd. 

Shot är tornetstoppåkattraktion, en av de bättre i världen. Den är som ”Uppskjutet, fast på 280 meters höjd. Insanity: här sitter man i en vagn på spår som åker ut över kanten med en lutning ner mot marken. Där åker man fram och tillbaka ett par gånger.

 X-Scream: Detta är en karusell som tar  besökaren några meter från kanten, där snurrar den runt och det är helt fri sikt på 265 meters höjd rakt ner.

Utifrån tidigare skräckupplevelser, bangade vi chansen till nya unika höjdupplevelser. Det fanns  två observationsdäck, ett inomhus och ett utomhus. Inomhusdäcket hade glasväggar i 360 grader med en fanatiskt utsikt över hela staden ända bort mot bergen.

Efter besöket glömde jag helt bort shoppingbagen med mina nyinköpta souvenirer eftersom man inte fick ta upp dessa till tornet.

På vägen hem besökte vi Circus Circus. Den luggslitna anläggningen inhyste cirkus, tivoli för unga som för vuxna och marknadsstånd. Vi betalade inte inträdet för att gå in till The Adventure theme, men enligt andras utsago missade vi inte speciellt  mycket.

Runt 20.00 var vi evinnerligt trötta på upptäcker så vi tog en taxi till hotellet där jag tog ett varmt bad, slötittade på tv och sociala. medier.

Dag 21 – Grand Canyon 

Alarmet ljöd likt en traktorkrock. Klockan 07.15 blev vi upphämtade av en minivan som förde oss till Maverick helicopters högkvarter. Där blev vi indelade i vilka som skulle åka i vilken helikopter.

Förutom piloten var vi 6 stycken passagerare i den moderna helikopter. Priset för 1 ½ timme  helikopter samt transfer och inträde till Skywalken var långt ifrån gratis. Cirka 5500 kronor per person landade den käcka prislappen på.

Väderförhållandena var nästan för bra för att vara sanna, molnfritt och cirka 25 grader varmt.

Att få ynnesten av att korsa över ett utav världens underverk tillika en av Amerikas vackraste naturupplevelser från luften i en helikoptertur var en oförglömlig upplevelse.

Nationalparken Grand Canyons dramatiska skönhet, otroliga Hooverdammen och  Lake Mead i komfortlyx med en kunnig en guide var mycket att ta in på morgonkvisten.

Grand Canyon Skywalk är en bro gjord av glas, 25 meter lång och hänger 1.300 meter ovanför botten på grand canyon. Utsikten sträcker sig i 180 graders vinkel. Skywalk sköts av hualapaistammen, som äger och beskyddar mer än en miljon hektar på grand canyons västra sida.

De hade diktatoriska regler. Allt förutom kläderna skulle läggas i varsitt skåp. Inga mobiltelefoner var välkomna på glasbron. Alla foton togs av en anställd som sedermera såldes för hutlösa 50 dollar i ett USB.

Glasbron var snuskigt transparent, något som satte ens höjdrädsla på prov: brorsan vågade inte ens gå på den; jag gjorde det med viss tvekan. Därefter ingick det en timme egentid med picknicklunch det vill säga fototagningsorgier och försök till meditativa vördnadsreflektioner över detta naturens underverk.

Vi flög en annan rutt hem. Att se Las Vegas från luften var minst sagt effektfullt. Klockan 11.00 blev vi skjutsade till hotellobbyn. Återigen stod egentid på agendan.

Kjell är definitivt ingen strandkille, utan satte mer värde på att äta av Las Vegas ökända bufféer samt spatsera runt på egen and. Jag hade bokat upp 50 minuters ”deep tissue massge”Mandalay spa.

Innan massagen kopplade jag av i deras enorma pool-beachområde, ett av de största och bästa i Las Vegas. Jag hade två timmar på mig att sola, bada, läsa några hårdrocksmagasin och dricka några iskalla öl. Jag njöt också av inte-ett-moln-på-himlen-vädret.

Solen och värmen var omnipotenta vänner som fiender utifrån vilket perspektiv man såg från: cancer/skadad hud eller snygg solbränna.

Massagen var sensationellt väl utförd. Iklädd badrock, tofflor, handdukar förflyttade jag mig till deras spaavdelning.  Lyxen som strömmade emot mig var inte utav denna värld.

Ett Getty liknande romerskt bad, vältempererade jacuzzi, ångbastu och vanlig bastu ingick samt ett eget skåp. Det fanns frukt, bär vatten, parfymer, schampo och massor av andra fina hygienartiklar.

Kameror, mobiltelefoner eller andra kommunikationsmedel var bannlysta. En oerhört bra regel, stämningen kändes som ett yogapass utan övningar. Subtil instrumental musik var det enda som hördes förutom det porlande vattnet.

Två timmar i denna grekisk-romerska anrättning var en höjdpunkt på resan. Kalaset kostade 150 dollar men var värd varenda cent. Jag avslutade de sista timmarna på deras sanslösa poolområde.

Klockan 17.30 var det dags för mig att testa Luxors middagsbuffé. Målet var att äta lagom. Rigiditeten höll i typ 5 minuter. Därefter låg fokuset på att testa förrätter, huvudrätter och desserter för att sedan försöka komma på vilka rätter som var godast för omhämtning.

Friterat, ris- och pastarätter, kött av all dess slag. Matbergen  för 30 dollar var syndigt snygg anrättade.

Proppmätt, solskadad, lite disig av 3 kalla bärs samt reducerad sömn var alla framgångsfaktorer till att kvällsaktiviteten Fremont Street Experience kvällstid brann inne. Istället blev det skräckis nostalgi med ett knippe Helloween filmer som avlöste varandra på tv:n.

Dag 22 – Mr Elton John

Sista dagen i Vegas, sista på roadtripen dessutom,vart tog dagarna vägen egentligen? Jakten på mina kvarglömda souvenirer inleddes. Efter lite strul vid Stratospheres security podium fick jag ut min bag, trots att jag inte hade kvar det blå inlämningskvittot.

Hederlig svensk naivitet och ren skär  ärlighet är komponenter som är komplicerade att värja sig emot, även för de mest nitiska vakterna.

Vi tog taxi till  hotellkomplexet Treasure Island. Det som lockade oss superhjältefantaster var deras Marvel Avengers S.T.A.T.I.O.N. interaktiva utställning.

Det maffigaste var tyvärr det hutlösa överpriset på 34 dollar för inträdet. För att kunna delta, så var man tvungen att hyra en enhet, dessutom måste man ladda ner deras app för att kunna få det mesta och bästa av besöket.

Någon wi-fi ingick konstigt nog inte. Hade man inte tillgång till det så var det indirekt kört. Nästa dråpslag var att man skulle genomföra agentträning via appen och enhet för att bli antagen som agent i S.H.I.E.L.D.

Det var så råbarkat löjligt även för de under 8 år.  Enheterna fungerade inte bra, de var långsamma och kvaliteten på dem helt urusla. Många rum var  baserade på olika Avengers i fickformat där man besvarade idiotiska frågor på den mobila enheten.

Superhjälterustningarna kändes dock autentiska, men det räddade inte denna havererade turistfälla från fiaskovarning. Bland det sämsta på hela resan, till råga på allt kommer skiten till Norrköping i sommar

Molokna letade vi upp en av få indiska restauranger. I byggnaden där Tabla indian cuisine låg hade 99 % av alla andra butiker flyttat ut. Det i sig var olycksbådande samt att vi var de första och enda gästerna.

Till råga på allt gick det inte att beställa från menyn, utan endast äta deras halvhyfsade buffé.  Det uppvägdes av en stor indisk öl samt att de gäster som droppade in tycktes vara just Indier, ett retroaktivt gott tecken.

Las Vegas är inte bara synd, glitter och glamour.  En bit utanför strippen låg Pinball Hall of fame. Världen största flipperspelslokal med spel från tidigt 30-tal till nutid och  med arkadspel som exempelvis ”Defender”, ”Pac Man” och ”Donky Kong”.

På de över 350 olika spelen fick man dessutom spela på. Kostnaden var oerhört låg, från 25 cent till högst 1 dollar per spel.

Ett himmelrike tillika nostalgitidsmaskin för vår generation att vistas på. Tvärs över gatan växlade vi in 40 dollar som spelades upp under de tre timmar vi var i lokalerna. Ägarna var tvättäkta flipperspelsentusiaster. Medan vi spelade höll de på att laga spel som inte fungerade.

Min alien peppar-saltkar råkade jag klumpig tappa. Frustrerad över att min ögonsten till souvenir gått i tusen bitar tog vi den länga vägen från flipperspelseldoradot till Bonanza shopen via taxi, en genant kostsam historia.

I den omfångsrika butiken fanns det endast 1 exemplar kvar, så en gnutta tur hade jag i alla fall. Vi var väl värda lite avkoppling på hotellrummet innan det va dags för kvällens höjdpunkt.

The man, the myth, the legend; den adlade Sir Elton John, född 1947, har länge tillhört en skara av husgudar från mitt digra musikskafferi. Han är bland annat känd för sina roliga hattar och annorlunda glasögon. Densamme gick i bräschen för att äga eget Premier League fotbollslag (Watford FC), något som lett till till en dysfunktionell kapitalisering i ligorna.

För mig är han mest synonym med att skapa tidlösa pop- och rockklassiker. Det var för övrigt hans farmor som subliminalt assimilerade honom in i pianovärlden år 1951-952. I fem decennier, med 30 album i bagaget vilka sålt över 300 miljoner album, tillika en av de bäst säljande artisterna någonsin är han mer gud än adlad.

Från mitten till slutet av 1960-talet medverkade han i gruppen Bluesology. 1967, på en audition i London för låtskrivare, mötte han Bernard Taupin för första gången, och kompositören ”Reg” fick en bunt texter som poeten och textförfattaren ”Bernie” skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanföringen visade sig  dels vara en av de mest långlivade, dels en av musikvärldens mest framgångsrika.

Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Elton Johns mor och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 skaffade Elton John, då dittills känd som Reginald Dwight, sitt artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn (Elton Dean och Long Gohn Baldry), och 1972 gjorde han sitt artistnamn även till personnamn.

1969 släpptes hans första album: ”Empty sky”. Ett år senare kom hans självbetitlade album ut. Singel nummer två blev hans första stora hit både i Storbritannien och USA med låten ”Your song”.

I showen berättade Sir John att de aldrig vistas i samma rum när de skapar moll- och durmagi. John ger musiken till Bernard som i sin tur ensam skriver lyriken till kommande evergreens. Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med  vapendragaren Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice de flesta fall varit Eltons ordmakare.

Några filmer som Elton John komponerat originalmusik till är: ”Lejonkunen (1994)”, ”The Muse (1999)”, ”Vägen till Eldorado (2000)” och ”Mona Lisas leende (2003)”. 1994 vann han Oscar för bästa låtCan You Feel the Love Tonight?”. Samma år blev an invald  i Rock and Roll Hall Of Fame

Bernie & Elton

Samma process som vid Britney Spears konserten där man var tvungen att lämna ifrån sig sina väskor, kameror var bannlysta. Trögt nog fick man ta med sig sina mobiltelefoner, vilket självklart alla använde för att filma och ta kort, inklusive mig själv. Elton John var punktligheten själv.

Exakt klockan 19.30 satte showen igång. Att konserten höll i legendariska Caesars Palace i The Colosseum var en upplevelse i sig. Ryktet som expeditionell konsertarena var inte taget ur luften.

Det var ett arkitektoniskt underhållningstempel tempel där akustiken vidrörde religiösa nejder med plats för 4300 tusen hänförda individer i alla åldrar.

Det är svårt att tro att Elton var 70 år ung. Hans scennärvaro var beundransvärd, interaktionen med publiken var fantastisk. Inför varje låt berättade han lite om låten i fråga, tillhörande anekdoter samt lite annat smått och gått ur hans otroliga karriärbyrålåda. Den gigantisk bio-led-skärmen spelade precis som hos Britney en markant huvudroll.

Förutom att varje biovideo var anpassad för var och en av de 17 låtarna synkades till piano, scen och andra ljussättningar som hel tiden ändrades för varje ny låt som avverkades. Helheten slog faktiskt Britney som det mäktigaste jag någonsin sett på scen tidigare.

Okej, husgud är utifrån genre; men de mer rockigare/bluesigare låtarna tilltalar mig inte speciellt, utan det är poplåtarna/balladerna som utgör hudgudsepitetet.

Tyvärr så var det en del låtar som jag personligen tyckte kunde ersatts av exempelvis ”Nikita”, ”Candle in the Wind”, ”Sad songs”, ”Can you feel the love tonight”, ”The one”, ”Don´t go breaking my heart”, ”Believe”, ”Sacrifice” men framförallt min favoritlåt ”Sorry seem to be the hardest part”.

Låtar som han spelade och som jag verkligen tyckte om var: ”Tiny dancer”, ”Don´t let the sun go down on me”, ”Circle of love” och ”Goodbye yellow brick”.

Hans band bestod av sensationella musiker, vilka i sig var engagerade scenpersonligheter, var och en viktiga pusselbitar av showen. De flesta var dessutom ursprungliga medlemmar; ingen av dem var väl under 60 år heller, ett garvat veteranband. Den 19 maj 2018 går en epok i graven i Vegas och på Caesars Palace i The Colosseum.

Efter 15 år, 450 förställningar av Vegasproduktionerna: ”Red piano (2004 – 2009)” och nuvarande “Million Dollar Piano” slöts cirkeln. Över 1.8 miljoner människor lär då hav avnjutit hans musik live; kanske för sista gången, vem vet?

Till skillnad från Britney Spears så stod inte alla upp vilket gjorde att man verkligen kunde få njutsitta på den sköna platsen man betalat 4000 kronor för. Ville man ha bra platser så fick man vara beredd att hosta upp dylika summor.

Till råga på allt fick vi betala 3500 kr utöver dessa 8000 kr på grund utav att stället jag köpte biljetterna helt enkelt körde några digitala fulingar. Trots detta var det nästan värt dessa extrapengar.

Efter två timmar med Sir Elton John slöt vi cirkeln i Vegas genom att göra en husesyn av just The Forum shops  i Cesars Palace, även kallad världens största och bästa shoppingunderverk bestående av 160 stycken butiker och restauranger.

Efter 10 minuter var vi nog benägna att hålla med i det epitetet. Vi var omgärdade av butiker som osade cash lång väg, typ alla fanns där, Burberry, Mulberry, Cartier, Michael Kors, Louis Vuitton, Gucci, Fendi med mera med mera.

Med inspiration från renässans-Italien inramades dessa av lyxinteriör, definitivt det mest makalösa jag någonsin sett. Jätteakvariet Fall of Atlantis innehöll exempelvis 189 270 liter vatten. Vi fick verkligen känslan av att vara i Milano eller Florens.

Var det något ställe där vi skulle köpa glass var det in så fall här. Visst var det dyrt, men också sensationellt gott.

Från ett under till ett annat. Fountains of Belaggio hade jag hört talas om innan resan, men att attraktionsnivån var så här hög kom som en överraskning.

32 000 kvadratmeter stor ”bassäng” med ett grymt fontänspel som synkades till musik.Vatten, ljus, färger koreograferades  spektakulärt helt gratis framför horder av hänförda åskådare.

Showen omfattar mer än 1 200 belysta vattenstrålar vilka avfyras ojämlikt. Antiklimaxen var kaskaden av vatten som sköts upp hela 140 meter i luften.

Under dagen visas fontänshowerna en gång i halvtimmen, efter kl 20.00 en gång i kvarten, men underverket görs sig allra bäst på kvällen, då står alla stjärnorna rätt. Ena dagen kan det vara Sinatra, andra dagen Beatles, ingen låt spelas två gånger. 

Överdådiga Belaggio slog upp portarna med mycket pompa och ståt 1998. Namnet är taget från den italienska staden Bellagio vid sjön Como. I lobbytaket sitter Dale Chihulys sinnessjuka konstinstallation Fiori di Como med mer än 2 000 handblåsta blommor i färgat glas.

Den botaniska trädgården på Bellagio var minst lika minnesvärd. Här fanns en mångfald av vackra blommor och växter som bildade olika teman. Kaktusplaneringen i Norrköping framstod som ett dike. Trädgården byggs om ungefär fem gånger per år. Utställningarna skiftar utifrån  säsong.

Sir Elton John, The Forum shops  i Cesars Palace, Fountains of Belaggio och Belaggio Hotell var signifikativa  avrundande symboler för den grandeur som omgav denna chimäriska glitterstad. Taxin hem till hotellet fick bli ett vårt adjö till The Strip. Två mackor och läsk ackompanjerade vår packningsprocess, tv:n blev vår nedvarvnings meditation.

Dag 23/24 – Homecoming

Klockan 08.30 tog vi taxi till terminal 3 på flygplatsen. Ett smart grepp var att man inte behövde gå in i terminalen för att hitta sitt flygbolag. Alla flygbolag hade sin egen ingång och var väl uppmärkt.

Steg av taxin, gick rakt in, fick hjälp direkt – klockrent. Servicen var top notch, klanderfritt var ledordet, punktlighet ett annat. Resan från Seattle gick lika smärtfritt, trots den långa restiden.

Klockan 14.17 svensk tid avgick tåget från Arlanda. Mindre än två bekväma timmar senare var vi tillbaka i Norrköping. 3½ veckas frånvaro från staden kändes som ett år. Borta bra men hemma bäst. Jag hade 5 lediga dagar från jobbet efter resan att ägna åt familj och reflektioner samt vardagspusslet.

Sett i backspegeln

Devisen på denna kombinerade semester tillika förklädda upptäcktsresa var: upp skapligt, varva ner på hotellet efter 20.00/21.00. Det innebar att det gick åt en hel del energi mellan klockan 09.00 – 20.30.

En annan viktig del i roadtripen var den minutiösa planeringen. Det var resultatet efter att läst på om liknande resor i bloggare, reseguider och resetidningar.

Bara för man skrev dessa i ett 3½ veckors schema behövdes inte dessa genomföras utan fungerade som stöd och vägledning. Det viktiga tycker jag är att man nyfiket letar efter ställen som intresserar en.

Hade jag inte letat så hade jag exempelvis inte funnit Pinball hall of fame, Heartattack grill, Museum of death, The Mob museum med mera med mera det vill säga många av resans allra största höjdpunkter.

Serotoninhöjande alkohol var något som skulle begränsas. Molande huvudvärk och seghet var två komponenter som definitivt skulle förta lite utav själv resan.

Vi utgick ifrån att vi inte kommer att åka tillbaka till denna del av Amerika något mer. Därför ville vi inte slösa bort alltför mycket tid på puben eller i sängen eftersom det var något man kan göra på hemmaplan.

Det som såg ut som a piece of cakee i planeringen kunde mycket väl vara 1 -2 saker för mycket i praktiken. ”Att gapa efter för mycket” är ett ordspråk som bör agera huvudroll i ens planering. En sådan bör innehålla balans av aktiviteter, nöjen och vila.

Är det mellan 25 – 35 grader varmt, trångt, mycket turister, febrilt promenerande så orkar man inte sällan att genomföra det som på pappret såg lugnt ut, men i verkligheten blir ”too much”. Det är omöjligt att hålla intresset vid liv på sådant man vanligtvis hade uppskattat, men som energilös inte orkade bry sig om.

Köpen av kollektivtrafikkorten var minst sagt välinvesterade. Förutom den ekonomiska vinsten ifall man utnyttjade kortet väl innebar det också en frihet att våga ta sig till platser som låg lite längre bort.

En annan frihet var just att bara ta en buss och helt enkelt chansa samtidigt som man helt gratis fick en bra överblick till och från dessa eventuella göda pärlor. San Francisco var väl det ställe där kortet användes mest frekvent.

Continue Reading »

1 Comment

Weekend med barn

Reseursprungsversionen bestod endast utav mig och Hanna. Jag upplever att det kan vara ett bra sätt att ibland bara göra något, med ett av sina barn, där ett miljöbyte är kärnan i processen. En bra ingång är definitivt att anamma ens barn intresse, inte bara sin egna agenda. Hade jag exempelvis valt vandring med tältövernattningar i västra Vitryssland hade resekommunikation troligtvis fallit innan den ens inletts.

Shopping, ta fina mobilkort, uppleva smala gränder ifyllda med medeltidskullersten var bättre lockrop. Subtila kompisviskningar ledde sedermera till en expanderad reserockad. En av Hannas bästa kompisar Tilde och hennes pappa Jonas omfamnade dessa kontinentala resetankar med hull och hår.

Hela processen skedde relativt snabbt. Semesterdagvälsignelsen var droppen som fick  oss agera. Vi valde med att åka med Ryanair eller Wizz air. Schizofrena flygavgångstider på hemresan som klockan 06.00, bannlyste Öststatsbolaget. Dock avgick planet från Skavsta med Ryanair klockan 07.00. Det en väsentlig skillnad gentemot en morgonlig hemresa. Dels är det lite spännande att stiga upp fyra på natten när ens resa ligger framför en, dels kan man utnyttja hela dagen optimalt.

Min gamle polare Booking.com stod för boendeförslagen. Det blev en snabb affär med ett stort lägenhetshotell i hjärtat av Warszawa för det ringa priset av 3000 kronor för tre nätter. Jag införskaffade mig kvickt en reseguide över Warszawa. Det visade sig vara svårare än jag väntat. Guiden som jag hämtade ut på Q8 devalverades till en Polenguide i brist på annat.

Fredag – Gamla Staden

Alkoholpåverkade långtradarchaffisar, ostrukturerade byggnadsarbetare, korrumperade politiker, antastande tivolipersonal och namn som är omöjliga att uttala. Snacka om fördomar, så mycket mer visste inte jag om Polen. Mina låga förväntningar var källor till en härlig weekendresa.

Våra aggressiva klockradios hamrade symbiotiskt in budskapet – att nu var det definitivt dags gå upp. Sömndruckna som få staplade vi upp ur sängarna runt klockan 04.30. Precis som i matprogrammen var allt minutiöst förberett. En halvtimme senare körde jag Jonas bil som tog oss till Skavsta.

Det är alltid bra med marginaler. Kön som sträckte sig från restaurangen till visiteringen var helvetisk lång. Med två minuters framförhållning blev våra resedokument avpolletterade. 30 minuter senare satt vi fyra utspridda för vinden eftersom jag vägrade betala extra för tjänsten att sitta tillsammans. Tilde skötte sig med bravur utifrån att detta var hennes första flygning någonsin. Jag lyssnade på Spotify under de 90 minuter resan pågick.

En marginell högre värmehalt än Nyköping mötte oss efter avstigningen. Molnen avlöste periodiskt solljuset. 45 minuters taxifärd från flygplatsen till vårt hotell kostade 170 Zloty (40 Zloty ungefär 100 kr). Bagaget lämnades in på hotellet, tog med det viktigaste såsom glasögon, guideböcker och solkräm.

Klockan 10.00 inleddes rutten med att följa floden Wisla via ett nybyggt promenadstråk som skulle kunna göra tjänstemännen i Norrköping gröna av avund. Stenblocksorgier avlöstes endast av metall, minimalt med trä och obefintlig grönska. Polsk struktur på en skala från 1 – 100 hamnade i de absolut lägre regionerna. Inför fotbolls-EM 2012 byggdes en helt ny Nationalstadion för fotboll. Den såg otroligt häftig ut från den optimala utsikten vi hade från kajen.

Slutfasen av promenadstråket var inte färdigbyggt. Något som visade sig genom ett stalinistiskt stängsel. Omöjligt att komma vidare, om man inte gick utmed en sjukt trafikerad väg några 100 meter. I ren protest och frustration valde vi rysk roulette vägen. Eftersom vi fortfarande är i livet fungerade strategin.

Vi vek av från promenadstråket för att ta oss till Multimedia fountain park. Efter att ha gått över en mil kändes en glass- och kaffepaus som en välsignelse.

När det blev Jonas tur kom han inte på vad glassrån heter på engelsk, och drog till med ”vaffla” det vill säga våffla. De anti engelsktalande personalen såg lika oförstående ut som oss. Jonas våffelfras blev källan till återkommande skrattbristningar hos oss alla dessa tre dagar. Jonas Visakort var dessutom ogiltigt, något som skapade en kö bakom oss utav Guds like. Mitt Mastercardkort blev den förlösande faktorn.

Från fontänparken var det inte långt till  Stare Miasto (Gamla stan). Ur andra världskrigets rykande rester restes gamla stan mjuk och pastellfärgad likt fågeln Fenix via öppna torg, vindlande gränder, utsmyckade husfasader och lummiga parker. Skadorna beräknas ha kostat 45 miljarder dollar och man övervägde till och med  att flytta huvudstaden till Łódź istället.

Gamla stans återuppbyggnad avlutades officiellt år 1953. Slottet öppnades däremot åter för allmänheten först i mitten av 1980-talet. För att återuppbygga så mycket som möjligt av dess landskap och karaktär använde de ansvariga arkitekterna sig av Canalettos främsta verk från 1700-talets Warszawa, som fortfarande kan beskådas i Canalettorummet i det kungliga slottet.

Jonas kortstrul fortsatte. Istället för att ta ut kontanter, tog bankautomaten oväntat hans kort. Där stod hänfört vilseledda av teknikens under. Jag löste detta  genom att ta ut pengar som han swishade mig.

Hard Rock Café var stället där hungerkänslorna stillades. Ett perfekt ställe att ta med sig barnen till. De åt pasta medan vi dissekerade deras gigantiska burgare. Lite sömn, mycket logistik och helvetiskt mycket gående i solkvalmigt väder hade gjort oss chockerande trötta. Det blev 3 timmars ytterst välbehövlig avkoppling på hotellrummet.

Vi var som andra människor när vi fått vila ut ett tag. På kvällen traskade gänget via Nya Staden till Gamla staden. Trots sitt namn, Nowe Miasto (Nya Staden) är inte heller denna stadsdel särskilt ny, om man bortser från att den också återbyggts sedan kriget. Dock är det en perfekt avvägd huvudgata med restauranger och butiker på båda sidor, vackra kyrkor och packat med folk.

Vi passades på att implementera en sötsakstradition nämligen deras svar på typ mjukglass. Den existerade överallt, med olika smaker med oftast två storlekar. Det var en oerhörd stor prestation att bara inta en sådan per dag.

En bit från Old town letade Jonas oss fram till Warszawa uprising monument. Av alla monument jag sett var detta schizofrent stora konstverk det största av dem alla. Till och med Hanna och Tilde ryggade tillbaka utav respekt för något som måste kostat ruskigt mycket.

Nöjda med dagen och kvällen kastade vi oss i sängarna. Det var bara det att barnens säng bara var en soffa. Jag kollade på vår beställning och insåg att vi bokat ett familjerum för…2 personer. Servicenivån var top-notch eftersom vi helt kostnadsfritt fick ett nytt större rum de två återstående dagarna. Barnen fick ofrivilligt sova på golvet denna natt.

Lördag – Krigshistoria

Mitt i natten runt klockan 03.00 hoppade spasmiskt Jonas ur vår smala dubbelsäng. Kombination av The Grudge och Jean Claude Van Damne fick hjärtat att stanna flera gånger om. Denna häpnadsväckande mardrömsrealism höll mig vaken någon timme extra. Jonas hade upplevt en obehaglig mardröm, jag ett sjusärdeles trauma.

Hotellfrukosten var ett ordentligt plåster på såret. Prick klockan 08.45 intog vi allt från diverse bröd, fruktyoghurt, kokta ägg och kronan på verket: starkt svart kaffe. Även fresterskor som dansk croissant där det fanns två varianter: en med choklad, en med hallonsylt, förföriskt gott, och ett extra kaloriintag på minst 2000 sådana.

I och med Polens inträde i EU upplever Warszawa idag en ekonomisk högkonjunktur som staden aldrig skådat förut. Stora satsningar har gjorts på kulturens område genom byggandet av flera påkostade museer. Warszawa håller på senare år att utvecklas till ett ekonomiskt centrum med betydelse utanför Polens gränser särskilt för stora delar av Central- och Östeuropa. Det märktes bland annat på alla glasskyskrapor som tycktes finnas lite var stans.

Även denna dag var vi välsignade med fint väder; moln, sol i kombination med 22 grader. Bästa sättet att upptäcka en stad är helt sonika att promenera. Det vore synd att säga att vi slaviskt inte följde dessa råd. Vi hade gått cirka 2.4 mil på fredagen, 1.7 mil lördag och söndag 2.1 mil. Det var definitivt en bra bit att gå till Warszawa Rising Museum. Barnen var sanslöst duktiga; synkad marschtakt, oväntat lite gnäll.

Upprorsmuseet invigdes i samband med 60-årsjubileum av Warszawaupproret år 2004. Inträdet kostade 100 kronor för 1 vuxen och en ungdom samt 25 kronor styck för  svensk audioguide bestående av 47 berättelsepunkter. När Polen ockuperades av nazisterna samlade man ihop en motståndsarmé som så småningom krossades.

Museet har även dokumenterat lokalinvånarnas vardag under ockupationen och kommunismen. Detaljrikedomen var såväl estetiskt som minutiöst. Har ytterst svårt att tro att de missat en enda detalj; det var information för flera år framöver.

Filmer, fotografier och andra utställningsobjekt gav oss och alltför många turister inblick i hur dessa år kunde te sig för Warszawaborna. Det var en orgie utav polska smeknamn, datum och krigsstrategier. Efter 3 timmar var i alla fall mitt, Hannas och Tildes hjärnbalkar översvämmade av information. Jonas skulle nog kunnat vara kvar 1 timme till. Frihetsparken invid museet inhyste ett minnesmonument med namnen på de ca 10 000 upprorsmakare som miste sitt liv under striderna.

Dränerad på energi tog vi taxi till Praga som låg på andra sidan Wislafloden. Stadsdelen har tidigare varit en rätt så förfallen stadsdel i Warszawa, men förskonad från världskrigets bombningar som under de senaste åren fått ett rejält ansiktslyft.

Många har liknat stadsdelen med New Yorks Brooklyn, då området numera har blivit hippt bland unga konstnärskreatörer med många nya barer och restauranger som positiva följeslagare.

Upptäcktsfärden inleddes med en bohemisk marknad bestående av lokala konstnärer. En kilometer senare blev vi avrådda att fortsätta, då några lokalbor varnade oss för att området var långt ifrån säkert. Det grusade min planering att se Neonmuseet som eventuellt låg någon kilometer längre fram.

Vi vände på klacken för att ta sig till Pragas största shoppingmall. Barnens shoppingögon var  som stora tefat av det som fanns i dessa butiker. Att barnen lyckades ta sig ut utan att handla var ett smärre under. Jag och Jonas passade på att insupa den mer white trashiga stämningen utanför kommersialismens högborg.

Återigen använde vi oss v taxin för att ta oss till hotellet där vi slappade några timmar i vårt helt nya större rum med sängplatser för fyra personer. Runt klockan 18.00 begav i oss ut i folkvimlet via Nya staden till Gamla staden. Innan dess åt vi goda pizzor och himmelsk pasta på en lokal trattoria.

Där uppdagades det att även mitt kort var körd. Jag hade använt mig av kortet hela dagen innan, så det var ett mindre muntert mysterium. Jonas betalade därifrån allt via sitt kreditkort, jag swishade honom direkt. Det funkade, men fungerade ändå som en frustrationsmåltavla.

Vi upptäckte nya delar av Gamla stan, köpte glass och var ett med folkvimlet samt mobilkamerorna. På hotellrummet uppdagades ett nytt troligtvis mer ekonomiskt sätt att dubba film på. The Impossible från 2012 var på amerikanska utan undertexter.

Polsk finurlighet visade sig genom en polsk berättarröst som efter karaktärerna sagt sina kommentarer på amerikanska återupprepade på polska vad de sagt. Det var inte så att de hade en röst för varje karaktär vilket är brukligt. Nää, här var det en gubbe som emotionellöst tog sig an alla karaktärer. Henrik Larssons röstvariation framstod som livlig i jämförelse; tragikomiskt uselt.

Söndag – Park

Vi vaknade till ett helt molnfritt Warszawa. Frukosten var lika god och varierad som dagen innan. Klockan 10.15 marscherade vi stalinistiskt från folkmyller till den betydligt lugnare stora och vackra Lazienkiparken mitt i Warszawa.

Dessförinnan log Gudarna mot mig. Jag samlar på fotbollslags muggar. Ett självvalt kriterium för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att se arenan laget spelar på.  50 meter från Warszawa vackraste park låg Legia Warszawa arena tillika legitimitet att traska in på deras fanstore. Den var oväntad stor, modern och faktiskt vacker. Min samling var via ett mugginköp ett faktum.

Lazienkiparken kan ståta med hela 76 hektar. I lummigheten tecken inhystes mängder av historiska byggnader, konstsamlingar, trädgårdar, gondoler och utomhuskonst. Det var en ren fröjd att spatsera runt prunkande träd och dammar. Vi betade av de mest intressanta delarna, i annat fall hade vi kunnat vara kvar hela dagen om vi skulle sett allt.

Vi vilade någon timme invid imponerande Chopinstatyn, där gratiskonserter ges varje söndag under sommarmånaderna; ett folknöje för lokalborna. Några timmar i denna gigantiska park var helt enkelt ”good enough”.  Vi valde en helt annan väg tillbaka till Centrum, en som såg betydligt kortare på kartan än i verkligheten

Barnens shoppinggener fick återigen sina behov tillfredsställda i Polens största och modernaste shoppingpalats. Jag och Hanna åt kungligt på Kentucky fried chicken med en lyxig milkshake som kronan på verket, Jonas och Tilde valde istället McDonalds.

Barnen styrdes av Adidas- och Nikegudarna; vi fick slaviskt agera bankautomater utifrån deras in- och utspring från oändliga klädbutiker. Deras högsta önskan var snygga skor, vår högsta önskan var vila. Trots det blev inte shoppingrundan alltför påfrestande för plånboken som vi först befarat. Deras kräsenhet blev deras fall. Benen kändes som cementerade timmerstockar på ett negativt sätt.

Kulturpalatset var en gåva från Stalin till Warszawa ironiskt nog inspirerad utav Empire state building. I konkurrens med nya skyskrapor är den ändå den högsta byggnaden i Polen med 237 meter till toppen av spiran. Den har 42 våningar, 3288 rum; på 30: e våningen finns en terrass med en helt fantastisk utsikt över staden, något vi dissade. Klart Warszawas häftigaste byggnad.

Klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka på hotellrummet. Belöningen var en välbehövlig vila där lyssnandes på Spotify var en ren bonus. Två timmar senare tog vi farväl av Warszawa genom att reproducera gårdagens rutt till Gamla stan. Glassinköp varvades med souvenirbutiker. Runt tiotiden var vi tillbaka på hotellrummet efter att ha tagit en annan väg hem. Vi kopplade av med dylika sociala medier och packning innan John Blund hälsade på.

Måndag – Hemresa

Under sista hotellfrukosten fick vi reda på att man vid disken kunde beställa olika omeletter eller äggröror. Det förtog inte kvaliteten på det i upplevt innan. När jag skulle betala vistelsen med samma kort som jag bokat rummen med uppstod det ett problem då mitt kort var trasigt. Det löste sig efter att tredje personalen tycktes vara mer kunnig i dessa frågor än de andra.

Vi tog en taxi till flygplatsen runt 11 där kön till incheckningen nästan var obefintlig. Shopping stod på agendan. Presenter till Marie och Frida samt en ny parfym till min samling: Hugo Boss – The Scent.  Planet avgick klockenligt 14.00 för att landa på Skavsta 90 minuter senare. Eftersom Jonas Visakort var kopplad till parkeringstiden blev det lite strul att passera bommen.

Eftertanke

Tre mastiga dagar med toppenväder var precis en lagom dos. En dag till lite för länge, en dag mindre, för kort vistelse. Barnen gick precis som vi, nästan 6 mil på tre dagar, ett smärre under i sig. Att vi upptäckte Warszawas nutid som dåtid var ett understatement

Warszawa som stad betraktad upplevde jag som en stor överraskning. Det var en oväntad grön stad, med massor av spännande monument, uteserveringar och

Continue Reading »
No Comments

Östeuropas största halvmaraton

Det är härligt med adekvata tävlingsmål som är fast förankrade i ett gemensamt mål. Efter Nice halvmaraton lämnade jag ett förslag att Prag halvmaraton låg bra till datummässigt. Sagt och gjort så var den destinationen indirekt spikad. Jag skummade senare igenom deras hemsida och lade märke till att de till skillnad från vissa andra lopp hade information på utmärkt engelska, en bra värdemätare helt enkelt.

Det var först i februari som den obehagliga sanningen uppdagades: att detta var ett lopp av rang. En tävling som enligt arrangörerna varit fullbokat i hela fyra månader. Det jobbiga med det beskedet var att vi (jag) tagit för givet att man likt alla de andra loppen kunde anmäla sig när som helst. Parallellt hade vi omväntbokat såväl tur och retur flygresor med Norwegian till Prag samt bokat en lägenhet i samma stad och dessutom förbetalt kalaset.

Jag skickade ett strategiskt brev till arrangörerna vilket skulle spela på deras empati samt mycket humor. I worst case scenario kunde vi klä ut oss till getter och sjunga tjeckiska folkvisor samt starta sist bara vi fick deltaga i tävlingen. Dock fungerade inte den strategin, utan de hänvisade till välgörenhetsorganisationer vars inträdesbiljett låg i att skänka dem 600 kronor, något som legitimerade oss en startplats i loppet. Vi tog en på måfå och det visade sig senare vara typ Tjeckiens svar på: ”De blindas förening”. Indirekt passade det oss fyra  halvslitna gubbar bättre än vi själva förstod. Vi undrade informellt om det var attributen som blindkäpp, glasögon och dylikt som krävdes för att uppfylla kraven?

Kampen mot klockan

Mitt träningsupplägg hade som vanligt varit kantad utav skador, förkylningar och oändliga virus. Jag hade dragits med en ruskigt segdragen förkylning sedan i mitten av januari och den vägrade släppa greppet. Jag hade periodvis tränat med denna genomförkylning med kontentan en alldeles för hög max- och medelpuls för att vara hälsosamt. Jag såg dock ljuset i tunneln eftersom jag endast var förkyld, men inte hade hosta eller feber.

Den dysfunktionella katapulten blev för mig en utbildning i Stockholm vilken handlade om ”hemmaplanslösningar” det vill säga kommunala strategier för att undvika dyra placeringar utanför sin egen kommun, för ungdomar mellan 13-20 år. Tillställningen var förknippat med eufori förutom just att någon smittade mig med ett virus som satte sig på stämbanden. Skadan skedde ytterst olägligt cirka 2 veckor innan själva loppet.

Vid 2013 års Bråviksloppshalvmaraton sprang jag med virus på stämbanden, vilket ledde mig till halvkollaps och utskällning av tävlingsläkaren. Det har jag tagit lärdom av, skulle det vara så att viruset inte lämnat halsområdet så skulle jag helt sonika inte ställt upp – tror jag.

I min träningsplanering låg 3 squashstegmatcher samt sträckorna 15, 16 och 18 kilometerslöpningar och sedan loppet i sig. Det första rationella beslutet var att avboka mina 3 squashmatcher, något som bidrag till att jag åkte ner till division 5. Det var egentligen inte hela världen, utan det var de uteblivna öppningarna som jagade upp mig, men sänkte mitt löpningssjälvförtroende. Den värsta farhågan var att inte överhuvudtaget kunna ställa upp i loppet den 5 april. Mina huvudstrategier bestod 11 dagar innan loppet av:

  • Lägga mig tidigt och försöka sova/vila ut viruset
  • Reducera träning och intensiva aktiviteter
  • Dricka mycket vatten
  • Undvika socker i ännu högre grad
  • Dricka en bryggd bestående av färsk ingefära, honung och citron
  • Be till gud trots att jag är agnostiker

Dag 1 – Here we go again

En billig resa är oftast synonymt med flygavgångstider som får den morgontrötte att abdikera. I mitt fall upplever jag det snarast som något ytterst positivt. Först och främst är det aningen spännande att bege sig ut mitt i natten, för det andra är det knappt ingen trafik på vägarna, för det tredje har man hela dagen på sig att utforska den destination man ska vistas i.

Vi samsades i Jarmos bil med densamme som självutnämnd chaufför. Han hämtade upp mig på Lidlparkeringen klockan 03.00. Vädret var kylslaget, stämningen var fantastisk; inte en tyst minut under resans gång. Gliringar och infantil humor delade plats med kommande reseförväntningar. Resan till Arlanda tog runt 2 timmar och 15 minuter; prick klockan 05.55 knäckte vi  vår traditionsenliga 50 cl öl på flygplatsen. Planet avgick klockan 07.00 och var framme runt klockan 08.55.

För 200 kronor fick vi en guidad tur via en förbokad taxi som navigerade friktionsfritt till vår lägenhet i gamla stan; en resa som tog runt 40 minuter. Vår lägenhetsnyckel skulle hämtas ut på bottenvåningen i en osannolikt liten souvenirshop. Dock var ägaren försenad så gänget fördrev tiden med att beta av öl 3 på ett närliggande fik. Vädret var på sitt allra bästa humör; strålande sol och ett gradantal över 20 grader.

Efter att tagit sig uppför de 123 trapporna till vår vindsvåning acklimatiserade vi oss en stund och bytte om för att senare äta lunch på Friday´s. Magnus Ströms anmälan till loppet hade inte fullt ut slutförts, vilket skapade en obehaglig oförutsägbarhet. Agendan blev att ta oss till loppets expo för att lösa det problemet samt att hämta ut våra startbevis. Expot låg en bra bit bort så det blev att köpa ett 3 dagars kollektivtrafikkort (buss, spårvagn, tunnelbana) för ynka 310 koruna det vill säga runt 105 kronor.

På den intetsägande tillställningen löste Magnus sin startplats, och Jarmo shoppade träningströja och strumpor. Nästa anhalt blev kvartersgrannen: Potrefená, en gigantisk ölstuga där vi gubbar blev kvar 2 timmar för att avnjuta äkta tjeckisk billig kvalitetspilsner. Själv hade jag målat in mig i ett hörn via mitt muggsamlande. Min legitimation för att överhuvudtaget få köpa en mugg utav stadens storklubbar var att se arenorna de spelar på med egna ögon. På köpet utkristalliseras en annan bild av den stads som besöks, något som måhända kan kategoriseras som autentiskt istället för tillrättalagt.

Det blev en lång soloraid på över 1 timme, medan de andra drack mängder med pilsner på ölstugan. Jag hittade i vilket fall som helst arenan, köpte Spartak Prags mugg i deras arenashop. På vägen hem passade jag på att utforska de underbara vyerna ifrån närliggande stora Letnoparken.

Från ölstugan till en i mångas ögon oändlig promenad till Prags stolthet: Pragborgen. På vägen dit fick vi en informell guidning längs med floden Danube innan vi stannade till för att dräpa några kalla stora pilsner efter en mastig stigning. Vi traskade sedan runt i historiska miljöer att döda till, trots att åskan låg tät runt Prag, otroligt nog kom det bara en liten skur.

Efter att ha gjort oss i ordning i lägenheten och skålat i några pilsner bar det iväg till Hardrock café för att äta god mat och lyssna på livemusik. Dock var detta inte ett av de bästa Hardrock vi varit på under åren,  så kvällen varvades med myriader av pubar i gamla stan. Jag hade sovit 6 timmar på två dygn, jobbat som besatt och nu själva resan samt en fontän av alkohol som sambuca, öl och vodka. Den kombinationen var nog källan till att jag blev schizofrent trött och lämnade de andra lite tidigare. Problemet var att jag dels inte hade mobilen med mig, samt att jag var den som hade tillgång till lägenhetens enda nyckel. I alkoholdimman gick jag vilse i Prags ringlande kullerstensgränder. Det tog mig hela två timmar att hitta lägenheten. Jag ställde upp de tre ingångarna med tidningar, plastlock och dylikt för att gänget skulle ta sig in i lägenheten, tyvärr var den strategin för sent påtänkt.

Under dessa timmar hade mina tre kompisar svurit sig röda i ansiktet över att inte kunna nå mig med syftet att också komma in lägenheten. De tog rationellt in på ett hotell för att slippa sova ute. Själv hade jag däckat på mitt rum utan tanke på att ringa dem. Jag vaknade tidigt med en huvudvärk som inte var av denna värld. Då ingen annan befann sig i lägenheten blev jag snart varse att de måste ha sovit någon annan stans.

Jag satt skakigt på telefonen; klockan 09.00 ringde Jarmo som förklarade att de tagit in på ett hotell för 1500 kronor. Den summan fick jag betala för att jag överstigit min låga alkoholtröskel som dessvärre brukar vara en portal till dumdristiga aktiviteter. Jag bad om ursäkt några hundra gånger och försökte förklara för dem och mig själv mitt rationella beteende i ett irrationellt tillstånd. Ingen blev klokare av dessa antaganden, men jag hittade ett kvitto som visade att jag besökt mitt favorit-fastfood-ställe Kentucky fried klockan 23.52, något som jag inte hade ett minne utav.

Dag 2 – Den lugna dagen

Vår självinstiftade nykterhetszon är dagen innan själva loppet vilken för ovanlighetens skull inträffade på en fredag; vanligtvis är tävlingen på söndagen. Efter några Panodil och en betydande ångest för gårdagens dysfunktionella beteende begav vi oss ut i ett fantastiskt soligt och varmt Prag.

Det blev en lång men vacker promenad till Petrinparken som låg på Lillsidan det vill säga andra sidan floden. Vi tog oss upp till höjden via en bergsbana för att insupa en fantastisk utsikt i hisslösa: The Petrin observation tower. De många trapporna fick i alla fall mig att kvickna till en aning, med betoning på en aning.

Efter att ha insupit mängder av vyer över Prag så åt vi inhemsk mat på ett tjeckiskt hak: Vysoky dum 99. Jag testade deras nationaltilltugg dumplings med deras svar på gulasch; tyvärr en ganska intetsägande gourmand-upplevelse, parallellt tummade jag och Jarmo på att inte dricka dagen innan ett lopp. Visserligen stannade den processen på endast en öl; som försvar måste jag tillstå att den passade utmärkt till den karga köttanrättningen.

Vi flanerade senare runt Lillsidan och Gamla stan tillsammans med horder av turister från alla världen hörn. Pragbron var portalen mellan de urgamla områdena vilken vi använde oss av för att välförtjänt få koppla av i vår lägenhet efter ömma fötter, vader, tår, anklar av allt gående.

Kvällen avslutades med att äta lyxig italiensk mat på välrenommerade restaurangen Kooga. Efter denna högtidsstund vandrade vi planlöst runt i Gamla stan för att klockan 21.30 vara tillbaka i våran lägenhet med agendan att mentalt förbereda oss inför morgondagens begivenhet. Själv var jag inte helt säker om jag överhuvudtaget skulle kunna ställa upp i loppet; det fick morgondagen berätta.

Dag 3 – Tävlingsdagen

Vi hade sovit som rastlösa påfåglar, vilket nästintill krävdes snorting av kaffe för att överhuvudtaget kunna kvickna till. Klockan 08.00 gick de morgonpigga upp det vill säga atleterna Mats och Magnus. En timme senare satt vi på favoritfiket för att äta en  lagom frukost bestående av en lime-ingefäradryck, delikat omelett och iskallt vatten.

Därefter inleddes den mycket magiska religiösa riten att ta på sig löpningsutstyrseln: ”nu finns det ingen återvändo syndromet”. En burk tigerbalsam, homobyxor, Nike funktionströja. Min nyinköpta ögonsten Garmin forerunner 310xt var uppladdad precis som nya Sansa clip innehållandes musik med Tom Jones, Amanda Jensen, Pretty Maids samt mängder av A.O.R och melodiös hårdrock för att sporra mig till stordåd.

Mina tre delmål var följande:

1. Inte bryta loppet

2. Inte gå  under loppet förutom vid vätskepåfyllningen

3. Att ta mig under 2 timmar

Vi fyra traskade ner till startfållan runt klockan 11.40 i ett väder som stod i klar kontrast till de två första dagarna. 10-11 grader och råmulet, vilket egentligen var ett optimalt löparväder. Det fanns ett överflöd av toaletter och adekvat  informationen på plats. Jag startade i startgrupp H, medan Jarmo stod i grupp J, Stefan och ”AIK” äntrade startgrupp G.

Första löpningen sedan början av mars var definitivt inte den bästa uppladdningen i historien, trots det så stod jag ambivalent på startlinjen. Jag bestämde mig när jag vaknade att förtränga genomförkylningen när jag inte kände av halsontkänningarna som funnits med mig de senaste två veckorna. Tanken var dock att ta det väldigt lugnt i början med kollapsen i Bråviksloppet som pulserande varningslampa.

Hela arrangemanget genomsyrades av en folklig stolthet, massor av människor längs med gatorna och varierad musik runt bansträckningen som i sig var perfekt. Efter 14 km insåg jag att min dödsannons inte skulle visas och ökade sedermera löpsteget från ett väldigt lågt tempo. På sätt och vis var detta ett behagligt lopp när jag för ovanlighetens skull hade mycket kvar att ge de sista 5 kilometerna istället för att vara invalidtrött.

AIK och Steffe väntade på vår överenskomna mötesplats; Jarmo kom lite senare. Vi var alla väldigt nöjda med våra prestationer utifrån de skilda förutsättningar vi hade i bagaget. Steffe hade ont i vaden och fejkhaltade betänkligt, annars var vi relativt krya.

Min tid skvallrade om att jag missat 1 timme och 50 minuters gränsen för första gången någonsin av de 5 halvmaror jag genomfört. Utifrån mina förberedelser och att jag dagen innan inte visste om jag skulle ställa upp eller inte fick jag nog vara nöjd ändå. En stor eloge till arrangörerna som lyckats skapa en av de bästa halvmarorna vi sprungit. Alla topp-10 var färgade löpare, varav 7 från Kenya och 3 från Etiopien – vilka löpare.

Vinnaren herr: 59:22  Kirui Peter Cheruiyot, Kenya (2:28 min/km)

Vinnaren dam: 1:08:18, tid  Chepkirui Joyce, (3:07 min/km)

Magnus ”AIK” Ström: plats 1361, tid 1:38:34 (4:40 min/km)

Stefan Hammarström: plats 2868, tid 1:47:44 (5:06 min/km)

Mats Widholm: plats 4511, tid  1:57:39 (5:35 min/km)

Jarmo Kolehmainen: plats 7617, tid 2:13:47 (6:20 min/km)

Vi tog det lugnt i lägenheten och gjorde oss redo för 1 timmes förbokad helkroppsmassage med syfte att heala våra halvsargade kroppar. 400 kronor tillika balsam för själen och ömma muskler var minst sagt välinvesterade.

För att fira att alla var nöjda med tävlingsresultaten samt att vi var här tillsammans hade vi köpt en Absinth staden till ära som vi adekvat drack i  symbios med socker, sked och en tändare. Den 70% alkoholen gick rakt in i blodet och vi kände oss som Van Gogh eller Strindberg i deras sämsta stunder trots, avsaknaden av huvudingrediensen malört.

Klockan 20.00 var det dags att äta en äkta argentinsk buffé. Det var en upplevelse i kombination med att vi var överhungriga; en diskrepans som skapade oreda i kroppen. Jag personligen föråt mig på mängder av biff, kyckling, soppor, efterrätter samt Östeuropas starkaste vitlökssås. Vin och öl ingick i det genant billiga priset av 200 kronor. Hetsätningen var tyvärr källan till att jag mådde dåligt resterande tid av dygnet.

Vi tog taxi till en inhemsk hårdrockpub som jag besökt 15 år tidigare. Hells Bells heter den och drivs av några riktiga hårdrocksentusiaster. Skillnaden mot då var att nu var den lilla lokalen överfull av berusade människor där alla tycktes röka. Vi såg två låtar av metalcorebandet Proximity samt tryckte in oss en öl innan vi for ut igen med syftet att inte bli rökskadade.

Resten av kvällen präglades utav att vi pendlade mellan bättre och sämre pubhak. Trots att detta var lördag och att gatorna och inneställena var smockade med festsugna tjecker och turister var vi otroligt sega. Dagens mastiga program med 21 km löpning, massage och massor av mat hade satt sina spår. Vi var hemma 30 minuter efter midnatt, men att omfamnas av mjuk kudde och varmt täcke hade i det ögonblicket aldrig känts bättre.

Dag 4 – Ta det lugnt dagen fasen

Halvt skadeskjutna kravlade vi stapplande ur våra sängar runt klockan 09.30. Magnus, Steffe och Jarmo drog till favoritfiket för att äta frukost timmen senare medan jag själv inledde den traditionella resefasen att upptäcka staden samt filma och ta snygga kort. Jag tog spårvagnen till Pragområdet 10 där arenan låg och där Spartaks Prags antagonister SK Slavia Prag huserade.

Arenan låg utanför kartan så att säga så det krävdes en bra stund att ta sig dit. Trots att det var söndag var arenashopen öppen, och där köpte jag min andra mugg under denna resa. I och med att arenorna allt som oftast ligger en bra bit utanför centrum så får man som svensk turist ett helt nytt perspektiv på den stad som man besöker, Prag var absolut inget undantag.

Jag var ifrån mina polare i fem timmar med ett väder som inte andades snygga-bilder-tagning precis, men det regnade i vilket fall som helst inte. Under promenadens gång åt jag återigen på Kentycky fried, denna gång visste jag om att jag gjorde så.

Köpte två iskalla 50 cl öl på en minimarket för det ringa priset av 7 kronor styck. I och med att jag äntrade Prags lyxigaste shoppingpalace med en av dessa gömd bakom en turistkarta genomskådade mig oväntat Palladiums väktare mig. Jag fick dricka upp den utanför för att återigen få tillträde att vandra runt bland de 200 butiker som konsumtionskyrkan rymde.

Jag hittade en massagefåtölj som löste upp resterande muskelknutar. Ackompanjerad av min andra öl som jag stoppat i väskan njöt jag av ryggbehandlingen tills en annan väktare dök upp framför mig. Han tog diktatoriskt ifrån mig plåtburken, men lät mig sitta kvar i stolen; som tur var det knappt någon pilsner kvar.

Jag avslutade mina 5 timmars egentid med att vistas den sista timmen runt de Judiska kvarteren och ett besök på medeltida Convent of St: Agnes of Bohemie. Det var ett stort område som jag avnjöt med två nya öl i väskan till ett mer uppklarnande väder. I området slogs giganter som Prada, Chanel, Dior och  Bvlgari om uppmärksamheten där historiens vingslag kändes ytterst påtagliga. Absolut sist blev det att traska längs med floden till Karlsbron för att insupa vårvädret.

Klockan 15.30 var jag back in business för att möta upp de andra gubbarna på sportbaren: Caffrey´s. Magnus hade dragit tidigare för att göra en tatuering, de andra hade suttit och följt Everton – Arsenal. Jag kom precis till andra halvleks början och fick bevittna Evertons massaker med 3-0 över det oförutsägbara Londonlaget.

Huvudmatchen bestod dock av bataljen mellan West ham – Liverpool. Med två Liverpoolfanatiker som resesällskap var denna match indirekt oundviklig. En orgie av straffar följde avgörandet mellan de båda lagen; Steve Gerrards straffsparkstår stod mellan denna vinst och ett oavgjort resultat. Till matchen hade Liverpoolkillarna Jarmo och Stefan hunnit att bälga i sig en hel del alkohol. Det blev lite tjafs i gruppen huruvida rundorna skulle avlöpas. Jag ville anarkistiskt helt styra min egen runda, medan majoriteten var betydligt  flexiblare.

”Nästa-runda-processen” har förut varit förenat med följande informella regler. Vid egen runda har den vid rodret makten att välja precis vad den vill, bara drycken innehåller någon form av alkohol. Skulle någon i gruppen vara allergisk eller överkänslig mot något ingrediens måste den personen få dispens att få något annan brygd. Om någon inte gillar vad den får sig tilldelad så behöver inte personen i fråga dricka upp. Dock får man ingen ny drink eller slipper nästa runda eftersom det just är alkohol i glaset. Vill man hämnas kan man göra så genom att bjuda på exempelvis Fernet Branca när det är ens egna runda.

Att gå dessa rundor är både rationellt och aningen spännande, men också förödande utifrån att drabbas av en kommande blackout senare på kvällen. Min huvudstrategi går ut på att helt sonika sinka processen genom att dricka saktare. Jag är inte heller den som tar tag i stafettpinnen när glasen står och det är min tur att beställa. ”Du dricker som en fjolla”, ”Drick upp nu då”, ”Är du inte färdig än”, ”Du dricker ju inget”, ”Drick upp nu vi ska till en annan pub” är kommentarer man får vänja sig vid om man anammar ovanstående strategier med syftet att inte balla ur helt och hållet det vill säga Dr Jekyll och Mr Hyde syndromet.

Vårt groll lade sig efter en dos manlig sentimentalitet på rummet i kombination med två tunga Absinthshoots. Sedan var det dags för lokal mat i närheten av vår lägenhet. Mitt sug efter spagetti bolognese visade sig vara ett misstag då portionen i sig var obehagligt liten till skillnad ifrån vad mina vänner hade beställt. Jag antar utifrån deras kötträtter att pasta inte låg i linje vad restaurangen vanligtvis serverar sina gäster. Stefan var snäll och bjöd mig på några ribs eftersom han var vrålmätt. Något jag verkligen uppskattade efter att ha börjat tugga på mina krokiga och seniga fingertoppar.

Tidigare på dagen hade gubbsen besökt en Absinthpub som de verkligen gillade och såg som en favorit i repris då undertecknad missat den delen. Jag kan bara hålla med grabbarna att det låg en hel del mystik i luftn efter att vi äntrat den originella dryckespuben. Vi testade på olika varianter av absint och konsten att få in vätskan snabbt in i blodet. Vi fyra gubbar satt likt några heroinister, som taget från ett utav Amsterdams undanskymda kanalapotek.

Dag 5 – Hemfärdsfasen

Relativt pigga gick vi upp planeligt klockan 07.00. Lightstädning stod på morgonagendan för att ersättas av att leta upp en taxiprocessen klockan 08.30.  Denna gång kostade taxin 9oo koruna och det tog lite över en timme satt nå flygplatsen på grund utav ett betydligt högre trafiktryck. 100 koruna är ungefär 35 svenska kronor. Vädret var på ett bättre humör än de senaste två dagarna när vi lämnade den Tjeckiska huvudstaden till sitt öde.

Efter incheckningen åt vi frukost bestående av mackor, kaffe och färskpressad apelsinjuice. Därefter var det dags att ta sig in til gaten och börja leta efter presenter till familjen. Choklad och parfymer blev kontentat av den 1½ timmen  långa shoppingturen samt en Absinth till mig själv. Att ingen av butikerna hade någon form av Sambuca var som sann Sambuccaman en stor skymf.

Flygresan med Norwegian fungerade friktionsfritt. Vi möttes utav ett horribelt vårväder där ett ett blåsigt ösregn härskade oavbrutet. Jarmo återtog rollen som chaufför. Stockholmstrafiken ackumulerade hemfärdstiden till lite över 3 timmar. Parkering samt bensin delat på fyra personer landade på överkomliga 300 kronor per person. Klockan 17.15 blev jag stjälpt vid Lidl parkeringen; borta bra, men hemma bäst.

Dag 6 – Reflektionsfasen

Jag hade den goda intentionen att förebygga en mental kollaps via en dags ledighet. Hade tagit en extra semesterdag för att njuta av att dels koppla av, dels packa upp alla prylar. Vår nästa resa blir en höstresa som förhoppningsvis kan betyda att vi slipper både pollen som virus. Vi kommer också att ta in på hotell med syftena att slippa strulet med en nyckel delat på fyra personer, tillgång till frukost, tillgång till hiss och adekvat toalett och dusch. I nuläget lutar det åt Bryssel halvmaraton som går av stapeln i början av oktober. Såhär i backspegeln var det utifrån ett helhetsperspektiv en optimal resa. De fragment av oro i gruppen baserades på vårt alkoholintag, något vi aldrig lär komma undan. Med Magnus Ström i gruppen känns det som att vi hittat den sista organiska pusselbiten i resekonstellationen.

Continue Reading »
2 Comments

Utmattade i Paris

10 juli, 2012 by

5 tuffa nätter i Paris med familjen

Efter ett minutiöst planerande där i stort varje skrymsle av Frankrikes huvudstad tagits med i beräkningarna var det så äntligen dags. Disney biljetterna, Metrokorten, kartor, guider med mera hade vi förbeställt via Paris turistbyrå där servicenivån var obeskrivligt hög. Rakapparaten, videokameran- och kamerabatterierna var laddade och extrabatterier hade lagts ner. Alla pass, försäkringspapper, Visakort, kontanter och dylikt var dubbelkollade. Tid är med storstadssemestrar lika med pengar, då logistiskt strul är källan till både irritation, och till att kunna gjort något betydligt trevligare än att stå i ändlösa köer, i syfte att beta av måsten som Eifeltorn, museer och katakomber. Jag, Marie och min son David hade gjort en liknande resa för 10 år sedan, så detta var Paris part II. Tanken var att täcka in det som vi inte hunnit med på förra resan samt låta barnen vara delaktiga i någon form av ”Best of Paris”.

Dag 1

Klockan bankade in sitt högljudda budskap runt klockan 07.30. Barnen var trötta som lik och jag själv var i samma fas, Marie däremot pigg som en lärka. Dagen innan hade vi packat klart och fixat pannkakor och äggmackor med vatten och O`boy. Resan till och ifrån flygplatsen fungerade helt friktionsfritt precis som bussresan till trafiknavet Port Mailot. Till vår hyrda lägenhet i stadsdel 20 tog vi oss via Metro linje 1. Rummen i sig kändes mindre än på bilderna, men vattenskadan mitt på golvet var dessvärre betydligt större än vi räknat med. Vi bodde på våning 14 vilket innebar en utsikt att döda för, om man gillar gotiska kyrkogårdar. Dagens begivenheter bestod att bekanta oss med vår närmiljö samt handla, då klockan redan hunnit bli lite över fyra. Metrostationen låg på bekvämt avstånd med endast två minuters gångväg från vår uppgång. För husfridens skull fick jag ge upp tanken på att äta på Kentucky Fried Chicken. Det blev istället en traditionell McDonald´s i syfte att blidka barnen att gå den annalkande milen.

Vi gick, och gick ännu mera, tills vi kom fram till en obscent härlig park kallad Parc des Buttes-Chaumont.  Den i sig var en orgie i kuperat landskap där två 32 meter höga klippor var juvelerna i kronan. Det var inte svårt att lista ut varför så många joggare passerade oss under vår vistelse i denna edens lustgård. Hängbroar, dammar, vattenfall, stora grönytor, djupa grottor, massor av estetiska bänkar, utomhuskonst med mera; jag associerade miljön instinktivt till Fantomenklippan. På vägen hem passerade vi pittoreska områden som bara kändes så genuint franskt, Frida däremot tyckte att allt såg ut som hemma. Invid vår uppgång hade lägligt nog en Supermarket placerats. Vi avslutade dagen med att fylla upp kyl och frys samt 12 öl som skulle räcka till mig under vistelsen. Det kan låta konstigt men vi tycker det är trevligt att handla utomlands, varför vet jag inte. Vi ägnade sedan kvällen åt att leka med barnen, och packa upp ur reseväskorna. Det är väl en form av meditation att göra sig hemmastadd helt enkelt.

Dag 2

Vi vaknade klockan åtta, Marie hade sovit dåligt på grund av en madrass som man i annat fall kunnat använda som vapen – stenhård. På agendan stod en ultrahektisk dag; det hade regnat på morgonen så vi stuvade om i schemat och flyttade fram Eifeltornstouren för att istället besöka området Montparnasse. Några Metrobyten senare steg vi av vid Katakomberna. Tyvärr var det en kö av Guds like, något jag inte räknat med. Inte nog att den var lång, den rörde sig knappt framåt, så vi tog beslutet att skippa Katakomberna helt och hållet, även om det bar mig emot. Vi fortsatte mot Montparnasse där Frankrikes näst högsta skyskrapa fanns att beskåda. Det var en ful, modern och intetsägande byggnad, men hissen var Europas snabbaste och utsikten hänförande. På vägen besökte vi den intilliggande och ökända kyrkogården där bland annat Frankrikes intellektuella elit vilade som exempelvis Emile Durkheim och Jean-Paul Sartre samt irländske poeten Samuel Becket.

Nästa anhalt var enligt guideboken en byliknande oas omgärdad av kullerstensgator. Vi upplevde dessvärre inte riktigt området Butte aux Cailles nära Place d’Italie på samma sätt som författarna. Vi passade däremot på att vila och koppla av i en kvarterspark innan vi for vidare rakt in i turistgyttret runt Les Halles, Centre Pompidou och Notre Dame. Det blev lite souvenirshopping, glass, fika och en synnerligen delikat indisk middag i det restaurangtätna området Quartier Latin. Just i de här områdena händer det massor för såväl barn som vuxna. Det är uppträdanden, musik och konstnärer som slåss om Parisarnas som turisternas gunst. Även fast vi gick otroligt mycket, så rann tiden iväg förvånansvärt snabbt. Vi var hemma strax innan nio; utmattade var ett svagt ord; sex var det sista vi tänkte på,  istället blev vi ett med den osedvanligt hårda madrassen efter att nästan stukat fötterna på den dysfunktionella golvvattenskadan.

Dag 3

Denna dag vigdes helt och hållet åt Disney och dess två gigantiska parkområden. Parken öppnade klockan 10.00, vi var där 09.40.  Vi hade endagsbiljetter där båda parkerna ingick, en mastig uppgift, men ändå rationellt möjlig, det handlar ju bara om struktur och planering. Vi hade med oss egen mat i ryggsäcken, väl gömda från klåfingriga vakter som sökte igenom varje väska, innan man fick tillträda att äntra parken. Vädergudarna var verkligen på vår sida; 25-30 grader, molnigt med solperioder som tittade fram emellanåt. Vi stormade fram till den attraktion som vi ansåg vara bäst, och den som skulle vara källan till en kommande jättekö om man inte var på sin vakt. Tyvärr var berg och dalbana Indiana Jones ur funktion, så vi lommade istället vidare till den andra berg och dalbanan Big mountain thunder; den var godkänd men inte ett uns mer. Därefter Pirates of Carribian där man bara satt i en båt som flöt omkring, omringade av ett välgjort dockskådespel, men det var en sövande upplevelse. Precis samma syndrom som spökhuset Phantom Manor led av; vackert, genuint, men vi blev inte det minsta  skrämda; priserna var betydligt mer skrämmande. Alice i underlandet labyrinten var nästa anhalt som låg i Fantasyland. Barnen ville leka jaga, och jaga blev det, efter ett tag var de plötsligt spårlöst borta. Det visade sig att barnen efter långt tid av letande och väntande var vid liv  och säkra vid informationen. Marie hade varit så förutseende att hon gett barnen varsin lapp med vårt namn och telefonnummer på ifall något sådant här skulle inträffa.

Sista området blev Discoveryland där jag och Hanna avverkade den ruskiga Space Mountain: mission 2, Frida var som tur för kort. Jag blev åksjuk, Hanna ville åka fler gånger, men med den kön och mitt illamående var det helt uteslutet. Vi vandrade bort från de nästintill autentiska sagobyggnaderna på Main street U.S.A som inhyste Disneyprylar för chockerande priser. Vi valde istället att testa den andra intilliggande Walt Disney studios park, så vi lämnade helt sonika Disneyland park bakom oss. Detta område var mer fokuserat på de senaste filmerna och hur det går till att göra film. Vi åkte den obehagliga Rock´n roll coaster som var riktigt bra. Nästa attraktion blev The Twiligt zone tower, men innan  vi kunde avnjuta den så stod vi i en snuskigt seg kö i 1 ½ timme, bara för att åka hiss, men den var dock ytterst skrämmande. Barnen åkte två mindre karuseller sedan var det helt enkelt tid att avrunda vårt Disneybesök, klockan hade hunnit bli 18.30. Jag var måttligt imponerad av detta aningen överskattade spektakel, köerna var i vilket fall som helst källan till ett sämre humör hos hela familjen. Efter en himmelsk god pizza och pasta bolognese på en äkta italiensk trattoria, var det dags för semifinal 1, den mellan Portugal och Spanien. Dagens bravader kom retroaktivt smygande för att sedermera attackera hämningslöst. Att se på matchens förlängning var det inte tal om; det här var trötthet i sin renaste form.

Dag 4

Sista dagen i Paris inleddes med att hinna till klockan nio, då Eifeltornet slog upp sina portar. Vi strulade till det lite i metron vilket resulterade i 15 minuters ynka försening. När vi väl anlände var kön tillsynes oändlig. Det var lika bra att göra det bästa av situationen genom att en stod kvar i kön medan den andre fick guida barnen runt turistattraktionen. Tornet i sig är groteskt mäktigt, detta är min fjärde gång jag besöker det 317 meter långa landmärket, men blir fortfarande lika imponerad av den gigantiska byggnaden. Väl framme så började det regna, något som inte störde oss det minsta då vi befann oss under tak. Runt halv tolv hade vi betat av tornskrället, nästa anhalt blev att svänga av från kommersen genom att följa Seine, men åt fel håll så att säga.

Nästa destination var Parc André Citroen, en park som skänkts av fordonsmogulen 19992. Det  var intressant att insupa lite nya och annorlunda vyer, helt fritt från turister. Ett spännande ställe var en smal ö som gick mellan 3 broar, längst ut på den långsmala remsan fanns Paris enda kopia av Frihetsgudinnan, fast i mindre skala. Den sista kilometern gick mer i gettots tecken, och nattetid troligtvis ett populärt tillhåll för såväl knarkare som våldtäktsmän. Innan vi satte våra fötter i parken handlade vi bagels, baguetter och dryck till picknicken på kultförklarade butiken Made In Emilie´. Den moderna parken var helt magnifik, här var det meningen att vi skulle åka luftballong, men den var dessvärre under reparation. Barnen badade och duschade bland vattenstrilar, och vi solade, läste och åt. Det blev några avkopplande och trivsamma timmar på detta grönområde som innehöll så osannolikt många dimensioner. Vi tog sedan Metron tillbaka till Eifeltornet området där vi klev på en sightseeingbåt. Färden tog 1 timme, himmelen var klarblå vilket innebar att solens strålar blommade ut helt och hållet något som fick termometern att rusa upp runt 35-40 grader, nästan olidligt varmt. Touren var sisådär, och nu ville vi bara hem och packa, så vi drog oss så smått hemåt.

Min löpningsångest nådde sitt klimax då jag inte sprungit en meter av de två planerade morgonsträckorna. Kastade motvilligt på mig träningskläderna , pulsklockan och mp3. Jag följde boulevarderna nästan 6 km till Seine. Under den turistfria rutten passerades en etnisk smältdegel av individer och områden där punkare, invandrare och konstnärer slogs om uppmärksamheten. Att springa längs med Seine har länge varit ett mål, och nu var det målet uppfyllt med råge, det var en underbar sträcka, Jag arbetade mig sedan mig uppåt för att söka mig tillbaka till lägenheten. Mitt kassa lokalsinne spelade mig återigen ett spratt då eufori ersattes av ren skär frustration. Till sist hittade jag hem, men det tog 2 timmar och 10 minuter, och löprundan blev cirka 1.8 mil lång.

Marie hade packat klart, och vi drog direkt ur för att ta farväl av närområdet och besöka Paris största kyrkogård: Père-Lachaise. På de 43 hektaren som invigdes 1804 ligger storheter som Jim Morrison från The Doors, Edith Piaf, Oscar Wilde, Yves Montand, Pierre Bourdieu, Frederic Chopin och Maria Callas begravda. Vi hade dessvärre inte acklimatiserat oss i att franska kyrkogårdar inte lyder under samma liberala öppettider som de svenska. Den jättelika begravningsplatsen stängde 18.30, så vi ägnade oss istället att gå runt den, vilket i sig var en bedrift. Det var fortfarande väldigt varmt ute, cirka 30 grader fast klockan nästan var nio. Vi hann hem till slutet av första halvlek mellan Tyskland mot Italien, och gräsbitarna ledde oväntat med 2-0. Tittade färdigt på matchen i symbios med två djävulskt kalla öl. Innan vi lade oss dubbelcheckades packningen och resetider. Det var dessvärre olidligt kvavt, och utan luftkonditionering var det horribelt svårt att sova, det blev högst -2-3 timmars sömn.

Dag 5

Klockan 06.00 skar alarmet tystnaden i rummet. Vi hade packat och städat dagen innan, nu var det i stort sett att bara att ge sig av. I syfte att hinna med bussen till flygplatsen var vi tvungna att vara 3 timmar innan planets avgångstid vid bussplatsen Port Mailot. Där passade vi på att att äta frukost i ett väder som inte längre andades 30-40 grader, utan snarare 13-15 grader. På flygplatsen shoppades det  Sambucca, Grand Marnier, deospray och godis. Tidsschemat hölls återigen på alla punkter, vi var till och med framme 10 minuter tidigare än beräknat. Vädret i Sverige påminde mångt och mycket om det väder vi nyss lämnat bakom oss. Vi tog bilen hem och betalade lydigt parkeringsavgifterna på 495 kr för 5 dagar. Borta bra men hemma bäst, något som alltid stämmer så väl in efter en resa. Väl tillbaka i Ektorp ägnade vi oss åt  uppackning, avkoppling och att försöka sortera upp alla upplevelser som resan innehållit. Det var en toppensemester som vi haft om man definierar semester som upptäcktsfärd och aktivitetskatapult. Det kändes som vi blivit däckade av Europas intensivaste resa, även fast jag implementerat in adekvata vilopauser.  Det krävdes nästan en vecka att hinna återhämta sig helt efter resan, men man sätter väldigt stort värde på småsaker när man kommer hem, som exempelvis att ta det lugnt. Vi lyckades bocka av allt som planerat in, förutom Katakomberna och luftballongfärden.

Det var lite kul att följa barnens tunnelbaneprocess; från halvt vettskrämda till att slå sig ner på en egen stol lite längre bort från oss, måhända ett gryende världsvane-embryo. Minnesvärt är också alla osannolika parkeringsförfaranden om man jämför dessa med svenska mått mätt. De parkerar i stort sett var som helst, och med några millimeters mellanrum Vi såg många parkeringsvakter, och dessa lär inte vara sysslolösa en längre tid precis. Barnens främsta upplevelse var nog ingen av alla de saker vi såg eller gjorde inklusive Disney world, utan duvorna runt Notre Dame som satte sig helt orädda på Hanna och Fridas huvuden och armar; de pratade maniskt om detta äventyr.

 

Continue Reading »
1 Comment

Bakgrund


Jag, Stefan och Jarmo har förut sprungit lopp som Stockholm marathon, Midnattsloppet, Göteborgsvarvet. Stefan och jag har avverkat ett Vasalopp tillsammans i dubbel bemärkelse eftersom vi genomled köldmandomsprovet sida vid sida. Jag och Jarmo återstartade löpnings-rese-processen med att springa Stockholm Marathon, sedan följde Berlin Marathon och Budapest Marathon. Förra året kunde inte inte Stefans tävlingsinstinkt tyglas längre, utan han beslöt sig att hänga på Jarmo och mig. Vårt gemensamma mål blev helt sonika en lopp som hölls i västra Europas periferi: Lissabon halvmaraton.

Personligen var det en plats som jag länge velat åka till dessvärre la sig indirekt överförmyndarna i EU i sig tävlingsprocessen genom att lägga ett oplanerat  möte i staden, vilket krockade med vår tävling. Det innebar att evenemanget flyttades fram någon vecka, och vi stod där med  icke ombokningsbara flygbiljetter. Vi passade ändå på att fullfölja resan – utan att löpa. Vi ändrade detta år taktik genom att flytta fokus från höstsäsong till vårsäsong, då det existerar bra många fler löpningsalternativ mellan mars och maj än på höstsäsongen.

Förberedelser

Jag stod för planeringen och organisationen, och var  också den som införskaffade den enda reseguide som fanns att tillgå om Bratislava. Stefan bokade i samråd med oss flygbiljetter från Arlanda med Austrian Air. Jarmo bokade 5 nätter  a´la 700 kronor gånger x 3 på Hotell Kuyev. Teoretiskt sett såg hela reseprocessen djävulskt kostnadseffektivt ut. Det var positivt att boka resan i god tid, dels så var allt detta avklarat, dels så visste man att alla tre skulle hänga på och inte balla ut i sista stund. Vi hade några träffar innan resan, dels på Indria, dels hos Stefan 1 vecka innan.

Bratislava info

Bratislava är den lilla huvudstaden, enligt de själva jämfört exempelvis med storsyskonen: Budapest och Wien. Avståndet mellan huvudstäderna Wien och Bratislava är för övrigt det kortaste i världen, det skiljer endast 6.4 mil mellan dessa. Det bor runt 550 ooo tusen människor i denna  minihuvudstad. I syfte att bättre kunna försvara sig under första världskriget så slog Tjeckien och Slovakien sina påsar ihop och bildade Tjeckoslovakien. Ett land som jag främst relaterar till en fantastisk hockeynation och hockeyfrillor. Berlinmurens fall blev indirekt startskottet till att 1992 frigöra sig från varandra på ett ytterst fredligt sätt. Prag blev huvudstad i Tjeckien och Bratislava i Slovakien. 2004 går de dels med i Nato, dels in i EU för att 2009 anamma den europeiska valutan euro. Slovaker stör sig lika mycket att blandas ihop med Slovenien som svenskar med Schweiz.

Hotellet Kujev – Arvet efter Stalin

Hotell Kujevs (byggdes på 60-talet) nisch är att framstå som ett kommunistiskt monument med med alla öststats arkitektur kännetecken såväl invändigt som utvändigt. Det måste vara  väldigt ekonomiskt  försvarbart att se hotellets förfall som ett inslag i själva marknadsföringen. Rummet i sig var minst sagt stilistiskt då ingenting klädde väggarna förutom en  halvt nedriven och glåmig tapet. Väldigt mycket detaljer i såväl rummet som badrummet var oerhört slitet, men som sagt man får vad man betalar för, och i betalningen ingick indirekt ett förfall. Det var ingen större isolering mellan rummen, och ibland undrade jag faktiskt om det existerade några sådana överhuvudtaget.

De lövtunna väggarna var en chans för oss att lära känna våra grannars olika dialekter, det kanske också var KGB:s grundtanke; ett billigt sätt att fånga spioner på. Jag var inte ensam om att vilja haft en tv på rummet; det lättar liksom upp stämningen lite extra. Frukostbuffén var helt ok, äggröran var fenomenal  precis som de stekta äggen, och det fanns absolut det som man behövde få i sig. Jag gillade verkligen att de bemödat sig att strimla upp paprika till oss c-vitaminhungrande turister. Lobbyn var kanske det bästa med hotellet, 24-timmars öppet och med 4 datorer som alla gäster gratis fick nyttja. Det fanns tillgång till två riktigt bra massagestolar som kostade 1 euro per 8 minuter.

Dag 1 – öleufori

Sov 3 timmar efter att ha envisats med att ha sett både Blue Blood och The Event innan jag skulle möta John Blund. Klockan 03.00 blev jag hämtad av Stefan och Jarmo.Vi nostalgipratade lätt bort de två timmarna till Arlanda. Var första öl öppnades 06.00 i samklang med äggmackor som jag gjort kvällen innan. Flygresan fungerade optimalt och lyckan stod oss bi då vi precis hann till bussen som skulle ta oss till Bratislava runt klockan 09.00. Vi firade den hittills lyckade resetimingen genom att ta två inhemska öl på en genuin lokal pub. Vi  sprang därefter praktiskt taget på vårt hotell och fick checka in tidigare än planerat. På upptäcktsfärd i gamla stan blev det ytterligare varsin kall öl. Därefter iklädde vi oss turistförklädnaden genom att ta oss upp via hiss till ”turistfällan” Novy Most.  Ufo-tornet vid New bridge byggdes 1972 sjöd verkligen av sovjetisk nostalgi. Verkligheten var bättre än det lite skamfilade ryktet, det var riktigt designflashigt, och utsikten utifrån det 85 meter höga tornet över hela Bratislava var helt magnifik. Menyn dröp av lyx och priserna var  därefter så klart, dyrt – riktigt dyrt. Vi passade i alla fall att inta vår femte öl i symbios med denna vackra panoramautsikt över staden.

Den hägrande middagen intog vi på kungarna av fast food: Kentucky Fried Chicken. Jag själv testade två helt nya kycklingburgare och. kunde självklart inte bli annat än nöjd. Jarmo fick inte riktigt samma associationer eftersom han bestulen på sin mobil av en hamburgerälskande ficktjuv, något som grämde honom typ hela semestern. Vi blev sedermera proppmätta av dels maten, men framförallt av all öl. Vädret blev successivt bättre för varje timme som gick, och termometern stannade på 18 grader med strålande solsken.Vi kände att det var dags att bege oss till hotellet efter att ha skådat den ljusblå Elizabeth church utifrån alla tänkbara vinklar. Efter att ha vilat och gjort oss ordning på hotellet så begav vi oss ut i det behagliga vädret.

Det blev några småpubar där ett oförutsägbart drinkrace inleddes, därefter stod ett av Bratislavas bästa uteställen på tur: Rio Grande club. Stället i sig  är ett myller av rum bestående av Café, barer, pubar, dancefloor, terrasserar, restauranger, lounger.Det var knökfullt i alla rumkonstellationerna och vi gillade verkligen vad vi såg. En molande känsla att vi var lite malplacerade infann sig då vi såg Bratislavas hippaste clubelit festa som aldrig förr.

Efter ett evigt daltande tog sig både Jarmo och Stefan sig i kragen genom att energiskt beträda det långsmala dansgolvet. Jag själv intog som vanligt en iakttagande rigor mortis pose, och avvaktade dansbravaderna tills rätt alkoholnivå skulle uppnås, vilket självklart aldrig inträffade. I myllret av människor tycktes Jarmo & Stefan ha det kul ibland det gaygäng som abonnerade just den del av dansgolvet där vi stod, något som jag verbalt påminde de om – ofta. De verkade för övrigt vara lyckliga – onaturligt lyckliga.

Märkbart dragna så hasade vi oss vidare till Bratislavas finaste och bästa nattklubb: The Club. Det var deras svar på Café Opera eller Spy bar, vi som turister var lika populära som svampsoppa utan svamp och vatten. Här gällde det att visa upp sig och dessutom ha fickorna fulla av cash. Jarmos svar på detta  snobberi var helt sonika att somna. Vi skickade genast hem den mindre pratglade finnen. Stefan och jag hade inget bättre för oss än att börja kompisgräla. Förutom ett oändligt skrikande till varandra med 1 meters lucka, så utdelades några nackslag och pungsparkar av högsta klass. När vi runt klockan 02.00 anlände till vårt hotell så orkade vi inte mer, utan hissade enhälligt det vita flaggan för att sedan kollapsa på sängarna.

Dag 2

Jag vaknade strax innan klockan 11.00 för att snabbt inse att vi missat frukosten. Min huvudvärk var av det ondsinta slaget, och ville helt enkelt inte ge med sig. Vi tog oss alla i kragen och gjorde oss i ordning, i syfte att hämta våra nummerlappar till själva loppet. Utlämningen var placerad vid det übernya shoppingkomplexet: Euroneva. Tyvärr fick vi irrationellt nog gå runt komplexet för att nå vårt mål; den Slovakiska logistiken fick sitt första minustecken. Det var som vanligt en orgie i sportprylsförsäljning. Olika löparstrumpsförsäljare utlovade tävlingsmirakel om man valde just deras märke, något som självklart  fick mig att köpa ytterligare några par. I avgiften ingick det en snygg  Nike tävlings-t-shirt; vi valde alla den svarta färgen.

Efter det så flanerade vi turistiskt genom det genuina gamla staden i harmoni med två kalla öl på en mysig pub.  Det blev en bannlyst pubmeal som fick stå som värd för middagen. Ett sådant ställe där platsen är viktigare än maten och turisterna är betydligt fler än de inhemska befolkningen. Stefan vågade sig på Slovakiens nationalrätt bryndzové halusky (potatisklimp ostsås och baconliknande tingestar) med jag beställde wienerschnitchel, men fick rostbiff med lök och servitören borde fått en oscarsnominering för dummaste bortförklaringen: ”att den där köttingesten faktiskt var wienerschnitchel”. Efter denna protein-, humle- och maltpåfyllning kände vi oss redo att bestiga backen till stadens absoluta stolthet: Braitslava castle. Det kalkvita nyrenoverade slottet hade anor ifrån 1400-talet, och hade genom sin strategiskt höga positioneringen ett perfekt  läge att försvara staden. Även denna dag så strålade solen i den klara skyn, fast nu uppmättes temperaturen till  hela 20 grader – rena sommaren. För omväxlings föll jag inte för alkoholgrupptrycket utan intog kaffe med en klassisk äppelstrudel  när de andra tog varsin öl. Vi blev tagna av de vackra vyerna, men också av allt gående så nästa anhalt blev hotellet där vi vilade upp oss några timmar.

Runt klockan 21.00 hade vi hittat en av få indiska restauranger. Maten var för omväxlings skull sisådär för att vara en indisk restaurang, men vi (jag) blev osannolikt mätta, detta var också startskottet för kvällens alkoholresa. Ett antal pubar och drinkar senare beträdde vi återigen Rio Club, denna gång dansade varken Jarmo eller Stefan däremot avverkade vi enhälligt en dubbel Sambucca. Jarmo föreslog sedan en rockklubb som han läst om, och vi tog en taxi på måfå till Rock ok. Det visade vara en höjdpunkt på resan, ett ställe precis i vår smak. Rock ok varexakt det som förväntas av en bra rockklubb: trångt, svettigt och bra musik. När vi kom så höll coverbandet ”The old school band” på att spela. Deras doser av välspelad 70-talshits med betoning på hårdrock gjorde oss tre på riktigt bra humör. Sångaren var helt fenomenal liksom resten av bandet; inte tillstymmelse till accent fanns att tillgå i hans röst som passade likaväl till Deep Purple, Rainbow, The Kinks som till Marillions låtar.

När bandet packade ihop satte en Dj igång med att spela tunga inhemska och utländska rockhits som: ZZ Top, Bon Jovi, Kings of Leon, Ramones, Disturbed och trot eller ej svensk/norska Clawfinger. Musikentusiasmen fick dessvärre vårt drickande att eskalera, och till sist tappade jag räkningen på alla omgångar som gick runt. När Stefans alkoholhorn växt sig tillräckligt potenta så kom en 80% inhemsk sörja upp på drinkagendan. Klockan var runt 01.00 och jag drabbades dysfunktionellt av ett antialkoholobstinatism. Jag vägrade vänligt att fortsätta att dricka, något som var föga populärt hos mina kompisar. Från att ha varit högt rankad i drinkvärlden föll jag likt en sten till under 0 på skalan, vilket i det här fallet var likvärdigt med att vara nykterist, kommunist, asocial, tysk, rysk, europas tråkigaste och mannen som förstörde kvällen, var några smickrande epitet som jag förknippades med. Stefan och Jarmo hade också hunnit före mig till de enda två kvarvarande sittplatserna, vilka de abonnerade hela kvällen. Min lott blev stående framför ingången, något som innebar att jag delvis blev förkyld och delvis fungerade som dörröppnare och stängare. I vilket fall som helst så var musiken och stämningen så osannolikt bra att vi blev kvar till klockan 03.30.

Dag 3

Somnade runt 05.00, vilket troligtvis berodde på det två alltför sena, men dessvärre uppiggande vodka Red bull. Klockan 09.00 vaknade jag upp och kände mig osedvanligt pigg (kunde bero på att jag slutade relativt tidigt att dricka). Jag lyckade få med mig Jarmo till frukostbuffén; juice, kaffe, ägg, äggröra, ost, frallor och paprika satt riktigt fint. Efter frukosten fick vi till slut med oss en mycket seg Stefan till en shoppingrunda och upptäcktsfärd av ytterområdena. Vi passade på att ta en fika på Tesco med en yoghurtdessert och espresso. Stefan och Jarmo drog sedan utmattade till hotellet för att vila, medan jag gick på upptäcktsfärd  i syfte att upptäcka det ”äkta” Bratislava, vilket jag gjorde via oändliga grå och grymt intetsägande kvarter. Ljusglimten var när jag följde ett promenadstråk längs med floden Danube. Det var en form av meditation att gå för sig själv, utan att behöva pika de andra eller  själv bli pikad.

Runt 14.00 la jag mig med de andra sjusovarna några timmar för att vila. Efter den välbehövliga ladda-batterierna-pausen drog vi till loppets pasta party som ingick i avgiften. Man kunde välja mellan tre pastasåser, och jag testade två av tre, då den tredje innehöll vidriga champinjoner blev det ett  bestämt pass. Vi tog därefter en mastig middagspromenad för att sedermera återvända till hotellet. Tävlingsinstinkten uppviglade oss in till baren där ett biljardbord stod uppställt. Två timmar senare hade Stefan två segrar och jag och Jarmo varsin.

På sätt och vis var det skönt att loppet var morgondagens bekymmer och förväntan eftersom denna lördag blev helt alkoholfri. Vi åt återigen på Kentucky fried chicken och maten smakade otroligt nog ännu bättre denna gång. Det blev en lugn kväll som avslutades på hotellrummet.Vi packade upp materialet som alla löpare fått innan loppet -  med vördnad. Det var  en nästintill ceremoniell stämning när tidtagningschippet studerades och diskuterades. ingående Löpningsfetischismen fortsatte sedan till vad vi skulle ha på oss i förhållande till morgondagens väder, vilka liniment som skulle användas och strategier inför loppet. Allvaret låg i luften och alla mörkade sin icke-existerande form; hypokondriska beteenden avlöste varandra; läggdagsprocessen inleddes runt 23.00

Dag 4 – Loppet

Då var dags, då var det söndag,  nu fanns det ingen återvändo längre,  2.1 mil stod på morgonagendan. Vi gick militäriskt upp när mobiltelefonalarmet ljöd och intog en lagom frukost vid 07.45. Vi kunde ha bränt lik i rummet och ingen skulle ändå ha märkt något på grund av tigerbalsamet som skymde sikten i rummet.  Med Garmin pulsklocka på handleden och chippet på ankeln stegade vi ut i ett väder som typiskt nog hade förändrats markant sedan gårdagen. Gradantalet stod på 7 för att under loppet stiga till 9 grader; solen var historia. Vi joggade ner till startplatsen så att vi fick 30 minuter på oss att ”njuta” av vad komma skulle samt värma upp ordentligt. Min klädsel denna kyliga morgon bestod av funktionskalsonger och strumpor samt en Craft långärmad funktionströja med den nya Nike-t-shirten ovanpå. Mina relativt nyinköpta löparskor var av märket Adidas och gick i Wolverhamptons färger.

När vi stod på startfållan kom duggregnet igång, men varade bara en kort stund som tur var. Precis innan start så betedde vi oss likt tre personer som skulle äta sista måltiden; sentimentaliteten hade fått ett ansikte via några manliga axelklappningar och fotbollspepping. Startsignalen gick och pulsen höjdes markant; nu fanns det verkligen ingen återvändo. I början av ett lopp tar det tid att skingra löpklungorna, men efter den processen använde jag Stefans ryggtavla som farthållare. Kilometerna gick snuskigt sakta, och vid 3 km tog jag rygg på Stefan för att successivt tappa honom ur sikte. Tur var väl det för annars var risken stor att jag gått in i den berömda väggen innan målgång.

Bansträckningen i sig var ingen av de bättre; vi sprang nämligen ut ur stan och längs med deras gigantiska förorter. Betongparker som fick Navestad och Hageby att framstå som minimala garageportar. Vid varje 5 kilometer var det vätske- och proteinpåfyllning av vatten,sportdryck, mörk choklad, citronbitar och banan; en osedvanligt vettig blandning av energitillförsel. Jag vet inte om det var mitt kopiösa kaffe-koffein-intag vid frukosten eller alkoholångorna som lämnade kroppen, men det kändes riktigt bra att springa. Jag kände mig stark, även när den mycket mentala milskylten passerats. En bidragande orsak till den känslan kan varit  musiken i min underbara mp3-spelare. Valet föll på min egenskapade cd-serie: ”metal with a touch of class vol 5″, därefter blev det låtar ifrån den andra egenproducerade cd-serien: ”Music for all kind of moods vol 1″. Jag kände mig inte bara, stark utan jag kände mig exceptionellt stark; tittade bara sporadiskt på pulsklockan och såg till min glädje att jag låg klart under min beräknade kilometertid. Det sporrade mig ytterligare och kilometerna passerades i en skön takt.

Efter 1½ mil så blev jag så illa tvungen att använda mig av min sköra och ambivalenta vilja, men även den var denna förmiddag på topp. Jag försökte i den mån det gick att hålla ut stegen. När vi väl sprungit över Apollobron så var det endast löpning i stadsmiljö som gällde och med endast 3-4 km kvar. Förutom att jag höll på att kvävas på grund  av att jag inte orkade  tugga den mörka chokladen så fick jag ett rejält hjärnsläpp när vägen helt oväntat delade på sig. Ena fållan gick till målet och den andra fållan till andra varvet för maratonlöparna. Jag blev tvungen att springa tillbaka och fråga en funktionär att detta var den rätta vägen, vilket det så klart var, men där tappade jag 25-40 sekunder och dessutom  en mycket bra löpningsrytm som var inställd på spurt. När jag såg den digitala klockan visa 1.45.18 så förstod jag att tiden skulle bli under 1.45. Har man inte sprungit ett långlopp förut är det svårt att förstå känslan och glädjen över att passera mållinjen. Det är ungefär som att få en hel chipspåse för sig själv då polarna inte gillar baconsmaken.  Chippet lämnades in, och sedan mötte Stefan upp mig. Vi hämtade dryck och banan för att sedan ta oss tillbaka till hotellet. Där inväntade vi den lille finnen. Han kom någon timme senare, glad i hågen att ha klarat sig under 2.30 med bred marginal.

En kort vilopaus och en välbehövlig dusch blev nästa steg i återhämtningsprocessen. Klockan 16.00 hade vi en förbokad massagetid på Samoi Thaimassage center.  I stort sett varje muskel blev befriad från mjölksyra. Jag som i vanliga fall är otroligt seg, fick anstränga mig för att inte skrika rakt ut av smärta då dessa lätta varelser försökte räta ut min rigor mortis. 90 minuter herbalmassage kostade bara 35 euro, vilket var ruskigt billigt med svenska mått mätt. Att springa ett långlopp bryter ner kroppen ordentligt och då finns det 3 gyllene regler som gäller.

1. Ät proteiner/kolhydrater och drick vätska senast 1 timme efter loppet.

2. Återställ kroppen via någon form av massage på minst en timme.

3. Se till att få en riktigt god sömn på kvällen


Jag undrar vad människor trodde vi varit utsatta för då vi raglade till vår tilltänkta restaurang – en gruppvåldtäkt månne? 17.30 satt vi tre avslappnat och smuttade på varsin kall öl på lyxiga El Gaucho Argentinian Steakhouse. Jag hade mina farhågor angående korrelationen mellan dyr mat och väldigt lite mat. Det var därför jag valde två portioner av potatisgratängen. Stefan var som en satans vampyr när han högg in i sin jätteblodiga köttbit, Jarmo var inte långt efter. Min bit var mer lik en murken barkbit då jag valt en ”very well done tillredd köttbit”. Maten var helt fantastisk och den smakade ännu bättre efter loppet och massagen, men som sagt min farhågor angående små portioner och dyr mat besannades.

Vi reproducerade föregående pubrundastrategi, men denna gång med ett betydligt beskedligare rörelseschema. Utomjordiskt stela ramlade  vi in på Corridor del toros där bland annat annat två snabba Red Bull intogs. Vi blev kvar ett tag på stället, då de visade en MTV-musikvideo kavalkad som var kul att följa om man som oss dyrkar musik. Nästa anhalt blev Rock ok; stället där vi upplevde musikmagi några dagar innan. Tyvärr var detta en söndag – inte fredag, vilket enligt personalen var synonymt med en likvaka, något vi ganska snabbt blev varse om. Det blev några pubar och drinkar till, sedan började det ösregna ihärdigt. Vi valde att dra oss hem till hotellet förhållandevis tidigt. Huvudorsaken  var nog att de senaste intensiva dagar slog tillbaka mot både kropp och själ.

Dag 5

Osannolikt stela försökte vi ta oss över sängräckena, det var en prestation i sig självt. En mycket välbehövlig och välförtjänt frukostbuffé väntade på oss 08.30. Några koppar kaffe och ½ kg äggröra senare lämnade vi hotellet för att med den tunga packningen ta oss till busstationen. Lika mycket timing som vi hade i början av resan hade vi oflyt nu; missade bussen med några minuter. Det blev att vänta över timme på nästa buss på detta gudsförgätna ställe, där i stort sett allt gick i grått. Bussen som skulle föra oss till Wien anlände punktligt klockan 11.00. Priset var endast 8 euro och restiden cirka 1½ timme.

Vår enda riktiga  programpunkt i Wien var att äta en äkta Wienerschnitzel, vilket vi också gjorde på det tvättäkta wienerschnitzel restaurangen: Pürstner Gaststätte. Därefter så flanerade vi runt i Wiens centrum och fikade på det luxuösa konditoriet Aida, där några riktiga kaloribakelser också intogs .  Såhär sista dagen på resan var vi apatiskt mätta i dubbel bemärkelse, vi ville helt enkelt  bara ta oss hem. Dessa tankar förde oss till flygplatsen tidigare än beräknat; vilket gav oss lång tid att scanna av tax-free utbudet. Jag köpte bland annat godis, en Southern Comfort och en Grand Marnier. Sista timmen körde vi skitgubbe och jag lyckade bli skitgubbe 5 gånger i rad, något jag fick höra ett antal gånger. Resan hem fungerade optimalt, och Jarmo körde oss från Arlanda till Norrköping likt en finsk självmordsbombare. Det var långt ifrån lika euforiskt i bilen, då vi alla kämpade mot tröttheten. Klockan 01.30 var vi äntligen tillbaka i ”Peking”.

Resereflektioner

Vinnaren Hosea Tui från Kenya sprang på osannolika 1.03.42. Våra officiella löpningstider blev följande:

1. Stefan: 1.38.47

2. Mats: 1.44.03

3. Jarmo 2.19. 37

Min bästa halvmaratontid  ever var från Göteborgsvarvet 2007 med tiden 1.46.35. Den tiden kapades nu med mer än 2 minuter. Förberedelserna inför det loppet var minutiösa och all alkohol var totalt bannlyst. Jag kan tycka att det är irrationellt att överhuvudtaget slå denna tid med våra 2 partydagar i bagaget innan loppet. Dessutom hade jag löptränat betydligt mer inför det loppet 2006, än för detta. Kan det vara så att det istället är en myt att alkohol inte alls är så destruktivt för kroppen som experterna säger? Kan alkoholen stimulera något  kroppen och hjärna som istället ökar löpkapaciteten. Jag vill definitivt inte glorifiera alkohol, men det är onekligen väldigt irrationellt. Min målsättning var att komma under 2 timmar, något jag efter partydagarna var osäker på om jag verkligen  skulle klara. Men som sagt det visade sig att jag sprang hela 14 minuter bättre än mitt mål.

Austrian Air skötte sig klanderfritt tur och retur. Bratislava som stad var fin, men men lite väl liten för 5 hela  dagar. Jag tror inte jag kommer att återvända hit något mer i mitt liv, men som sagt en trevlig stad att besöka en weekend. En stad som troligtvis visar sig från än ännu bättre sida när våren omfamnar Slovaikens stolthet med grönska och blomster. Det tog mig för övrigt 5-6 dagar att landa igen efter hemkomsten; jag sov mycket och var genomgående trött.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu