Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Jimi Jamison ’

Inledning

Året som gått har ur ett a.o.r./melodiskt hårdrockperspektiv varit mycket givande. Kluster av nya grupper, äldre rävar och som  vanligt en uppsjö utav Frontierskonstellationer rosade marknaden. Signifikativt har varit att de flesta innehållit 3-5 riktigt bra låtar, varvade med intetsägande och standardiserade tongångar som exempelvis: Stan Bush, House of lords, In faith, From the fire, Sonic station, Three lions, Grand Design, Magnum, State of  Salazar, Delain, Perfect view, L.R.S.

Brittisk a.o.r genomgick 2014 en  form av renässans med intressanta nya band som skjutit i höjden med bland annat Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, United nations, Daylight robbery, Skyscraper. Lägg till gamla uvar som Steve Overland, Vega och Magnum så har de återigen blivit en nation att räkna med.

Melodiska hårdrocks kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur brr plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. 1. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. 2. White Widdow är ett exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de många fans och kritiker uppskattar det de gör.

Australiensiska White Widdow är som sagt ettprydligtt exempel på en platta som uppfyller tre kriterier, men saknar den fjärde. I detta fall är det i mitt tycke sångaren Jules Millis som är den felande länken. Dels kan jag inte lyssna på plattan på grund av just detta, dels finns det inte en chans att den når upp till min topp-10000, ifall en sådan funnits just gå grund av den faktorn.

Jag menar inte alla sångare kan hålla Steve Perry klass, men detta är på tok för svajigt, ansträngt och medelmåttigt för att kunna bära denna bombastiska a.o.r orgie. Då hjälper inte ens det tunga artilleriet utav stämsång.

2014 års 16 bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocktronen stod mellan svenskarna och britterna. Fish´n chips älskarna hamnade på 2:a och 3:a plats på listan. De hade också sex grupper på topplistan, skandinaverna 6½, något som avgjorde saken.

För mig var det oväntat att britterna skulle vinna bataljen. Att blanda en lista med a.o.r och melodiös hårdrock är inte det enklaste tycker jag, men skillnaden är ju inte precis superstor, eller är den det? Är diskrepansen mellan Empire 21, Dynazty, Alle/Lande, A.C.T oöverkomlig jämfört med Overland, 7 eller Work of art?

1. Empire 21 – Empire 21

Debutplattan från Empire 21 består bara av välrenommerade musiker som varit med i band som Narnia, Darkwater och Harmony. Gitarristen  Carl Johan Grimmark grundade Narnia med Christian Liljegren därefter han denna underskattade gitarrfantom medverkat på massor av plattor med grupper som Fullforce, Audiovision, Rob Rock, Divinefire, Flagship och Planet Alliance.

2007 släppte han sin soloskiva under namnet Grimmark. Det blev en personlig favorit hos mig. Killen har ett sinne för att skapa sjusärdeles sköna melodislingor i kombination med bra chorus på sitt egna lilla egna vis. Många låtar på debutalbumet är helt enkelt ett knippe guldkorn som I can´t, All is lost, Traveler, 100 nights, This is my story och No matter the winds of change är bevis på exceptionellt bra musik.

Sångaren Richard Hunteke starka och personliga röst omgärdas av ett modernt välproducerat sound som fullkomligt däckar mig. Detta är högkvalitativ tung, mogen melodiös hårdrock som verkligen sticker ut; frustrerande kompetent. Att inte skivan nämnts mera i hårdrock pressen är ett smärre under. Den troliga förklaringen till detta är nog de kristna texterna och att Grimmark själv medverkat på ”kristna hårdrockplattor”.

Jag själv är inte kristen, men så länge inte budskapet hamras ut med lovsånger till Gud är det verkligen inget problem för mig. Visst är det übertung hårdrock som serveras; borde denna musik ens få vara med på listan beroende hur man definierar sin melodiska hårdrock? I mitt tycke absolut eftersom de sätter melodierna och refrängerna i främsta rummet.

2. Overland – Epic

FM gått i stå passar Steve Overland på att släppa sin bästa platta so far. Den är ljusår bättre än hans tidigare solalbum: Breakaway 2008 och Diamond dealer 2009. Allt ifrån den optimala produktionen med Mike Slammer (City boy, Streets, Steelhouse lane, Seventh key) bakom rattarna till helt enkelt bättre låtmaterial. Den klockrena Radio radio ställer in a.o.r-radarn för nästkommande låtar som If looks could kill , Down comes the night, If your heart´s not in it, och Time for letting go.

Trots många år i branschen har inte sången från Steve Overland börjat halta, snarare tvärtom, den har mognat likt ett ukrainskt vin, och är som klippt och skuren för musiken på denna platta. Detta är det närmaste tidiga FM jag hört ifrån Steve, utan att falla under epitete karbonkopior. Jag har aldrig varit förtjust i FM´s rockigare och bluesigare inriktning. Det är väl avsaknaden av dessa element som jag fullt ut faller för denna platta

3. Seven – 7

Brittiska Seven är årets Laneslide. En jätteöverraskning sprängfylld med a.o.r precis som jag vill ha det serverats. Det är väl synd att säga att de sticker ut från mängden, men de levererar pråligt fluffig 80-tal på absolut rätt sätt, alla pusselbitarna faller liksom på plats. Hypersköna Shoot to kill visar var debutskåpet ska stå. Efterföljande Inside love är nästan lika bra, precis som Still. Lite längre ner hittar vi Stranger, och nästan bästa låten på plattan Thru the night. Sista låten som höjer sig över mängden är Don´t break my heart. Att de placeras framför mer helgjutna plattor som H.E.A.T och Within Temptation är på grund utav att detta verkligen essensen av pure a.o.r och att det är deras första platta.

4. Heat – Tearing down the walls

Jag måste abdikera i men dogmatiska subjektiva devis att detta band är överhypat. Visst, de tillhör inte mina absoluta favoriter. I och med förra plattan Address the nation,  deras uppträdande på 2014  års Firefest och senaste plattan står det klart även för mig att de tillhör eliten av melodic rock i världen.

Deras signum på de två senaste alstren är variation och jämnhet; två faktorer som gör att skivan placerar sig framför Vega. Tunga Point of no return varvas med rockigare A shot at redemption, glammiga Inferno, kaxiga Enemy in me, popiga Mannequin show med aoriga Eye for an eye. Variationen är deras styrka kombinerat med starka chorus, trots det saknar jag ännu flera klockrena ”hits”  a´la Point of no return, Mannequin Show och Enemy in me.

5. Within temptation – Hydra

Det är bara såhär enkelt att skapa himmelsk bra musik. Likt Halestorm har holländska Within Temptation både lyckats återskapa sitt patenterade bombastisk låtsignum parallellt som de experimenterar med rap och dylikt utan att upprepa sig för mycket. I vanliga brukar sådana här  abrovinscher sluta med ett rejält magplask när många grupper tror att de har Beatles eller ABBA-ådrorna i sig. Detta stolta holländska flaggskepp har i och med detta album lyckats framavla fyra plattor på raken: The Silent force (2004), The heart of everything (2007), The Unforgiving (2011).

Det torde vara smått kriminellt att inte ta med deras senaste platta utifrån ett melodiskt hårdrock perspektiv. Visst, plattan är i mina öron inte lika bra som sin föregångare The unforgiven från 2011. Det räcker ändå lätt för att kvala in på denna eminenta lista då konkurrenterna sällan lyckats med konststycket: ”inte-en-dålig-låt”. Min favoritlåt på Hydra är den smittsamt refrängstarka Covered by roses. Andra guldörhängen är Let us burn, And we run  och Paradise. Tyngd, melodiorgier och variation samt den makalöst sköna rösten från Sharon Den Adel tilltalar alla kategorier av musikälskare just på grund av att helheten blir så bra, denna platta är inget undantag.

6. Vega – Stereo messiah

Tredje plattan med dessa energiska brittiska hitsnickrare. De fullkomligt översköljer lyssnaren med vitala låtar såsom Bon Jovi skulle ha låtit om de inte vandrat fel väg i den melodiska rockdjungeln. Nackdelen är att låtarna har en tendens att låta lite lika; det blir liksom aningen jämntjockt. Bröderna Tom och  James Martin ”The Martin brothers” är ändå som skapta för att konstruera brottarhits. Det har de bland annat visa via Vega, men också  genom låtar till Khymera, Issa,  House of lords och Sunstorm för att nämna några.

Den adrenalinstinne sångaren Nick Workman delar  mig i två läger. Ibland känns rösten helt rätt, ibland enbart jobbig. Den dynamiska titellåten Stereo messiah är en en av plattans allra bästa låtar. All or nothing kommer inte långt efter precis som Wherever we are, Gonna need  some love tonight, The neon heart och The Fall är annars de mest lysande stjärnorna

7. Allen/Lande – The great divide

Det känns lite konstigt att inte Magnus Karlsson är delaktig i detta projekt, eftersom han i mina ögon  indirekt var Allen Lande. I vilket fall som helst tog Timo Tolkki över stafettpinnen, något som instinktivt kändes ytterst negativt. Hans senaste låtskrivarprojekt har i min smak inte alls varit speciellt bra förutom första och sista plattan med Revolution Renaissance. Jag blev dock positivt överraskad av att många låtar var riktigt bra och produktionen för en gångs skull satt där den skulle.

Det är ju inte för intet som jag en period i mitt liv dyrkade Stratovarius trots Timo Kotipeltos ibland enerverande röst. Sådant slipper man dock på denna platta när Jorn Lande och Russell/Allen  håller i studiomickstativen, tyvärr allt för sällan tillsammans. Mina favoritlåtar på plattan är Down from the mountain, In the hands of time, Lady of winter, Dream about tomorrow och klockrena Hymn to the fallen samt Reaching for the stars (plattans mest bombastiska chorus).

8. Brother Firetribe – Diamond in the firepit.

Trots årets fulaste omslag så är det stort sett omöjligt att inte ha med denna grupp på listan eftersom de har en väldigt hög lägsta nivå, ungefär som The Poodles. De andas verkligen pure a.o.r och uppfyller nästan de fyra kriterierna som jag ställt upp.

Pekka Heino är en gudabenådad sångare, dock upplever jag ibland att rösten efter ett tag känns aningen monoton. Trots en bra platta är Diamond in the firepit deras sämsta. Mina favoritlåtar är inledande Love is not enough samt For better or worse, Trail of tears, Edge of forever och Tired of dreaming.

9. Work of art -Framework

Så snuskigt välspelat, tight och sjukt bra producerat. Kan det bli bättre? Absolut, det jag ärligt saknar är fler av de klockrena chorusen som: Shout till you wake up , How do you sleep at night, Time to let go och The machine. Resten blir holistiskt sett alltför intetsägande för att hamna på min  topp-5 helt enkel.

10. Threshold – For the journey

Proggmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk skicklighet med minnesvärda chorus. Threshold har den förmågan och har visat det på plattor som Dead reckoning (2007) och March of progress (2012). Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

De två första låtarna Watchtower on the moon och Unforgiven är schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. The Box, Turned to dust och The mystery show tillhör låtar som jag tycker är lite extra minnesvärd på ett för övrigt mycket jämnt album. Threshold har verkligen hittat sin egna stil, det finns inget annat band som låter likt dem

11. Miss behaviour -Double agent

Precis som Dynazty känns deras senaste som att de hittat sin stil. Detta är en varierad platta med många guldkorn. Den enda nackdelen jag finner på plattan är det  subtila drag av svengelska, men dock inte tillräckligt störande för att kunna njuta utav helheten. Edge of the world, Magic feeling, The cause of liberty och Dancing With danger är klockrena tyngre aor-hits. Double agent är en kommande a.o.r classic. Det känns extra kul att såhär bra melodiös hårdrock hittas i min hemstad Norrköping; the city of Marduk och Eldkvarn.

12. Angels or kings – Kings of nowhere

Ett FM -light, kan det vara något? Definitivt, britterna levererar ett jämt-tjockt-album där det finns fyra låtar som höjer sig över genomsnittet. För cirka 30 år sedan kallade sig bandet AOK, de försvinner, de återuppstår med ny sångare, nytt bandnamn för att släppa sitt debutalbum på Aor Heaven. Sångaren är dock ingen ny Steve Overland, vilket drar ner betyget en aning.

Vill man ha nyskapande a.o.r så bör man inte inköpa denna platta, man har liksom hört det förut. Jag är dock en sann melodifinnare och förträngde detta faktum. Jag sväljer istället de 80-tals klonerna och produktionen med hull och hår. Låtarna Any other girl, Ice turned to rain, Left me in love och  Another lost boy gillar jag  allra mest.

13. A.C.T – Circus pandemonium

Överkvalificerade musiker,egenproducerad platta som ligger på bandets egna label med ett unikt eklektiskt progg/pop/rock-sound. Denna konceptplatta handlar om en cirkus och är deras femte studioplatta. Om det funnits någon rättvisa i musikvärlden så borde de dels spela för utsålda arenor, dels tillhöra de mest streamad, tyvärr är verkligheten påträngande för skev för genialitet.

Härligt med grupper som A.C.T och Jono som tycks ignorera rådande mallar och ramar. ”The end”, ”Everything´s falling” och ”The funniest man alive” är obeskrivligt annorlunda och bra.

14. Dynazty – Renatus

Med deras fjärde platta känns det som att Dynazty äntligen hittat hem till sin stil. Precis som Empire 21 kan detta kännas aningen för tungt för listan, men då fokuset även här ligger på medvetet bra melodier och chorus finns den med. Utvecklingen har skett från sleaze, till mer tyngre a.o.r till tung melodisk hårdrock. Frontfiguren tillika sångaren Nils Molin håller hög internationell klass och har verkligen en pipa som passar denna typ av musik.

Produktionen är också explosivt rattad utav Peter Tätgren (Pain), det låter helt enkelt fantastiskt. Riffen sprutar fullkomligt ur bandet som ett artilleri av kulsprutor. Här har de inte kompromissat med halvmesyrer eller sega ballader, fullt ös från start till mål, på gott som ont. De låtar som jag anser vara bäst är Dawn of your creation, Run amok, A divine comedy och Incarnation.

15. Jaded Heart – Fight the system

Likt ett light-pretty Maids balansera svensk/tyska Jaded heart sin melodisk hårdrock mellan tungt och mindre tungt. Jag föredrar detta sound före den mera a.o.r.-inriktade tiden med Michael Boorman vid mickstativet. Med svenskarna Johan Fahlberg på sång och Peter Östros på gitarr har konstellationen via de tidigare plattorna Helluva Time, Sinister Mind, Perfect Insanity och Common Destiny visat att detta inte är något engångstillfälle.

De levererar nästan alltid ett habilt hantverk. Tunga Schziphrenic lägger ribban för resten av skivan. Not in a million years, Never free och  In the shadows är andra guldkorn. Dock kunde jag klarat mig ifrån låten Terror in me som är halvhorribel

16. Harem Scarem- Thirteen

De pålitliga kanadensiska trotjänarna 13:e platta. Den unisont hyllade debuten kom ut 1991. Det fullkomligt ekar av Pete Lesperances  personliga gitarriff. Harry Hess har en säregen röst som fortfarande känns lika vital som den alltid gjort.

Mina tre favoriter på plattan är Saints and sinners, The midnight hour samt avslutande Stardust. Förutom dessa toppar balanserar kvaliteten på båda sidor om godkäntskalan. Det som kvalificerar albumet att inta en hedrande 15:e plats är körerna, produktionen, variationen och rösten. 

Svenskt och nordisk

Året som gått har som vanligt inneburit massor av svensk melodisk hårdrock, men mindre än de föregående åren från de andra nordiska länderna. 

Dynazty, Empire 21,  Miss Behaviour, Alien, Nubian rose, H.E.A.T, A.C.T, Dalton, Sunstrike, Houston, 220 volt, Grand Design, Work of art, Sonic station,  Adrenaline Rush, Crazy Lixx, State of Salazar, Laney´s legion, Niva, Care of the night, Evergrey, Amaranthe.

Nordiskt: Brother Firetribe, Free spirit, Audrey Horne, Moonland,

Några av årets största besvikelser

Asia - Gravity

På deras 10:e platta hade jag hoppats på betydligt mer gitarrer än på föregående XXX från 2012 som egentligen kunde klassas som ett popalbum. Mer gitarrskrammel levererades utan att på något sätt komma upp i Pretty Maids nivåer, vilket inte heller var väntat. Dessvärre synkades inte låtkvaliteten med det förstärkta gitarrljudet. Jag fick leta länge innan jag hittar någon låt som behagade mig. Valet föll på behagliga Nyctophobia.

Alien – Eternity

Jag hade enormt stora förväntningar på denna platta. Utifrån deras lyckade framträdande på Firefest och att hela bandet återigen är samlat fanns förutsättningar att skapa magi. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara intetsägande själlöst.

Hittar knappt en låt som skulle kunna platsa på deras debutalbum. Det låter vid första lyssningen väldigt bra, men melodierna flagnar rekordsnabbt. Ska jag hitta något som är är bra är det Unbroken och What goes up. Synd på så rara ärtor då sångaren Jim Jidhed fortfarande besitter en av Europas starkaste och bästa a.o.r-röster.

Unisonic – Light of dawn

På andra plattan har bandet försökt tillfredsställa utsvultna dubbeltramp-törstande Helloween-fans. Egentligen inget fel på det, tyvärr missade de att skapa tillräckligt bra låtar under processen. Det som var riktigt bra på första plattan är nästintill bortblåst. Med ett sådant här meriterande gäng utav musiker borde det vara omöjligt att skapa så få minnesvärda chorus som lyfter musiken, undantaget är låten Exceptional.

Gotthard – Bang

Andra plattan med nya sångare Nick Meader, mannen som efterträdde den tragiskt omkomne Steve Lee. Dessvärre har kvalitet efter sångrockaden störtdykt, ungefär som FM efter deras andra platta. Visserligen är plattan en klar uppryckning från förra albumet Firebirth (2012), men ändå långt ifrån Gotthardstandard.

Winger – Better days comin

Kunde inte sagt det bättre själv, men undrar om det kommer att komma bättre tider för Winger. Förra plattan Karma (2009) var  tung, melodiös och varierad, det vill säga en riktigt grym platta med myriader av slagfärdiga melodier, denna platta är dessa raka motsats. Queen of babylon, är helt okej, resten är på tok för dåligt.

Några av årets guldlåtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Angels or kings – Any other girls, Overland – Radio, radio, Laney´s legion – Lady luck, Seven – Thru the night, Brother firetribe – Love is not enough, Three lions – Trouble in red dress, Threshold – Unforgiven, Dynazty – Run amok, Amaranthe – Drop dead cynical, Within Tempation – Covered with roses, H.E.A.T – Point of no return, Grand Design – 10 outta 10, Magnum – Unwritten sacrifice, Vega – Stereo messiah, Allen/Lande – Reaching for the stars, A.C.T – The end

Inte melodiös hårdrock, men bra ändå

Sixx: A.M. -  Modern vintage

Triosphere – The heart of the matter

Accept – Blind rage

RIP Fergie Frederiksen

Dennis Hardy ”Fergie” Frederiksen (15 Maj 1951 – 18 Januari 2014). En av a.o.r-världens största röstikoner lämnade detta år jordelivet. Han hade de senaste åren brottats med cancer, vilket till sist fick honom på fall. Utifrån mitt intresse för denna numera smala genre var Fergie urtypen för hur en sångare skulle låta helt enkelt. Den optimala rösten kvalade lätt in på min topp-2  lista, i sällskap med den eminente Jimi Jamison.

Han förgyllde oss fans med grupper som Trillion, LeRoux, Toto och dylika solokonstellationer. För mig är det dock Toto – Isolation som frambringar mest minnen i kombination med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire samt  hans näst sista platta Hapiness is the road. Låten Turning point” från 1982 med LeRoux fick/får mig att kippas efter andan, a.o.r.-perfektionism uti fingerspetsarna.

RIP Jimi Jamison

Jimmy Wayne ”Jimi” Jamison (23 Augusti 1951 –  1 September 2014). 1984 Jimi tog över micken i  Survivor efter Dave Bickler 1984 för att fem år senare hoppa av.  2000 gick han återigen med i bandet för att lämna dem  igen 2006 för att återinträda 2011-2014, vilket blev hans sista sejour med Survivor. Med klassiska Vital sign  från 1984 och braiga When seconds count strödde han eufori till mig och många andra molltörstande varelser runt om i världen.  Crossroads moment från 2008, en soloplatta från Jim, var också ett toppenalbum. Hans samarbete med (Frontiers) Bobby Kimball resulterade 2011 i ytterligare en fröjd för örat. Hans sista platta Never too late sjöd av klassiska tongångar i modern tappning.

Jimi Jamison blev blott 63 år gammal innan han kastade in handsken. Han hade en röst att döda för och förblir i mina öron en av de mest optimala sångarna tillsammans med Fergie Frederiksen som någonsin uppbringats på skiva. Båda föddes ironiskt nog samma år 1951, och dog samma år 2014.

Bra festivaler

Under året som passerat har det sista Firefest gått i graven, Frontiers visat var skåpet ska stå i  Milano. I USA finns Melodic Rock,  i Sverige finns bland annat det melodiska Meckat Väsby Rock.

Den sistnämnda blev mitt val och inträde till festivalsommaren. Ackompanjerad utav en betongdjungel av guds like blev det att följa många favoritband på två scener som placerats mitt emot varandra på en fotbollsplan. Den tillhörande fotbollsläktaren fungerade som skydd för dem lata och trötta.

På Skogsröjet och Sweden rock kan man effektivt vandra mellan campingen och festivalplatsen, vilket vi saknade på denna festival, även om det fanns en sådan. Visst är det skönt att sova på hotell, det går absolut inte att förneka, men en del utav magin försvann på Scandic. Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström betalade extra för ett V.I.P kort som vi tyckte var sisådär.

För mig var det Degreed som var bäst. Grand Design var också underhållande. Jag missade tyvärr både mina husgudar Pretty Maids och At Vance på grund  av att somnat på gräsmattan, precis invid vakterna, ingen bra timing alls. Europe gjorde en väldigt bra spelning, sprängfylld med spelglädje och låtvariation.

Ett  urval av 2015 års skivsläpp

Degreed

Eclipse

The Poodles

Care of the night

Issa

Rob Moratti

Revolution Saints

Mecca

Journey

Halestorm

Magnum

Kamelot

Anubis Gate

Nightwish

 

 

Continue Reading »
No Comments

Kvantitet före kvalitet

Den melodiska hårdrocken tycks ha fått sig ett välförtjänt uppsving. Gamla dinosaurier släpper nytt material och återfår någon form av renässans hos gamla som nya lyssnare som exempelvis Saga, Loverboy, Asia, Rush, Triumph, Aerosmith, Heart, Van Halen, Rickard Marx, UFO, Marillion, Mark Spiro.

Av de nämnda vad det väl endast Asia som föll mig i smaken dessvärre med på tok för få gitarrinslag, då musiken snarare får devalveras till popplatta. Van Halens senaste alster har sålt bra och unisont hyllats i pressen. Frågan är för vad; innehållet är riktigt uselt.

Årets skörd passar in i epitetet ömsom vin ömsom vatten, det är inte som exempelvis 2007 när melodiska mästerverk släpptes på löpande band som exempelvis: Scorpions, Thunderstone, Gotthard, Frederiksen/Denander, The Poodles, Threshold och Pride of lions. Värt att nämna är att Gotthard släppte en nya platta med ny vokalist, vilken ersatte den sagolikt karismatiske och duktiga sångaren Steve Lee som tragiskt omkom i en mc-olycka 2010.

Nya sångaren Nic Maeder gör definitivt inte bort sig, men låtarna på plattan är rockigare och dessutom bra mycket sämre. Efter tre snuskigt bra plattor i bagaget: ”Lipservice”, ”Domino effect” och ”Need to believe” var mina förväntningar exceptionellt höga. Tyvärr tycks ikonen Steve Lee tagit med sig melodisnickeriet in i graven, tre bra låtar gör inget album. 2012 visade sig inte riktigt hålla de helhetskriterier som jag har, och som förra årets Shy, Within Temptation, Work of art, Fergie Frederiksen visade prov på.

Det fanns som sagt en uppsjö av intressanta album att välja och  vraka mellan i den melodiska hårdrockssfären: Hardline, Hess, Tyketto, Jeff Scott Soto, Love Might Kill, Pride of Lions, Hess, Jorn, Gotthard, Hardline, Asia, Rick Springfield, Ten, Dokken, Magnum, Threshold och så vidare. Rick Springfields nya har höjts till skyarna, och jag kan bara stämma in i hyllningskörerna, men inte som melodisk hårdrockplatta, utan snarare powerpop med stänk av A.O.R.

Svensk och nordisk (scandi melodic rock) melodiös hårdrock fanns det gott om. Tyvärr  med betoning på kvantitet framför helhetskvalitet, blev essensen av den skörden med band som: Wigelius, Cloudscape, Issa (Norge), Last Autumns dream, H.E.AT, Europe, Reckless love (Finl)  Sapphire eyes,  Europe,  Love under cover, Wig wam (Norge), Circus Maximus (Norge),  The murder of my sweet, Sonic Station,  Pagans Mind (Norge), Dynazty,  Osukaro, Nubian Rose, End of september, Prayer (Finl), Valerie, Oxygen, Chris Antblad Human Temple (Finl), House of Shakira, Jorn (Norge) Impera, Fatal smile, Sven Larsson. 

Erik Mårtensson från Eclipse, årets bästa arbetsnarkoman

Förutom Eclipse och H.E.A.T släppte Sapphire eyes den bästa svenska plattan 2012, en som skulle hamnat på min topp-15-lista. Med Mikael Erlandsson på sång från bland annat Last Autumn dream, Salute, Love under cover samt fem soloplattor i bagaget blir det sällan fel. Upphovsmannen Nicklas Olsson är tillika  synonymt med Alyson Avenue och Second Heat. Dynazty – Sultans of sin är också en platta som skulle platsat på den fiktiva listan. Från glam-sleaze till pure melodic hardrock i samma nisch som The Poodles.

Första låten på plattan ”Come alive” är en hårdrockhit av stora mått precis som melodifestivalbidraget: ”Land of broken dreams”. Frontkillen Nils Molin har en pipa som är som klippt och skuren för denna typ av musik, deras nästa platta kan bli en sensation. Europe är ett kapitel i sig själv. Jag tillhör dem som gillar det mesta från den självbetitlade debuten till ”Last look at Eden”. Tyvärr har de bluesiga rötterna i stort sett fått härja fritt; patenterade Europemelodier och klockrena chorus lyser dessvärre med sin frånvaro. Senaste plattan ”Bag of Bones” är visserligen mycket kompetent och vital, men i mitt tycke går den musikaliska inriktning åt helt fel håll.

Tommy Dennander

Svenskar tar över den melodiska hårdrockscenen på alla fronter. Den trenden har vuxit sig starkare för varje år som gått i den melodiska hårdrocksfåran. Låtskriveri-briljans tycks vara en bristvara utanför landets gränser. I stort sett varje platta som släppts i genren har någon svensk fingret med i spelet.

Är det inte produktionen, låtskriveriet eller artisten/bandet i sig, är det folket som gör videon. Jag orkar knappt bemöda mig att räkna upp alla blågula musikgenier, men Tommy Dennander, Erik Mårtensson, Robert Säll, Anders Wikström, Daniel Flores är några av av dessa multimusikpersonligheter.

Sådant som var bannlyst på listan

Hur gärna jag ville ha med Shinedowns – Amarylis, är den för tung, Anberlins – vital, för modern, och  Amanda Jensen – Hymns for the haunted för malplacerad. Den sistnämnda tycker jag för övrigt är årets bästa platta alla kategorier.

Spelar ingen roll om aspiranterna heter Delain eller Jimi Jamison, innehållet på hennes tredje platta berör min själ, om det nu råkar existera någon sådan. Hon går förövrigt från klarhet till klarhet eftersom förra plattan ”Happyland” från 2010 också var groteskt bra.

14 i topp under 2014

1. Jimi Jamison – Never too late (4:e plattan). Mannen med en av A.O.R-världens bästa röster återkommer med ett tyngre alster än Jim Peteriks pennade ”Crossroads moment” från 2010. Denna gång han Frontiers records lierat honom med svenske arbetsnarkomanen Erik Mårtensson. Densamme är ansvarig för att ha höjt kvalitet i genren via projekt som Toby Hitchcock, Eclipse och W.E.T. Denna platta låter mer Survivor än Survivor själva, något som jag verkligen inte har något emot, då de är en av mina husgudar.

Produktionen, melodierna, variationen, dispositionen men framförallt  rösten gör detta till den klart bästa melodiska hårdrocksplattan 2013. I mina öron är ”Street survivor”, ”Calling the game”, ”Bullet in the gun”, ”Everybody´s got a broken heart” de självutnämnda guldkornen. Att Jamison fick epitetet ”Årets bästa melodiska hårdrock” och inte Delain beror på  att detta är pure A.O.R, en genre som jag dyrkar och samlar på, men kampen var knivskarp, när egentligen Delain var en kvalitetsmässigt jämnare historia än röstoraklet.

2. Delain – We are the others (3). Förra året hade jag Within temptation-The Unforgiven som 2011 års bästa platta. Detta år har landsmäns-kollegorna nästan upprepat bedriften. Martijn Westerholt ex-keyboardist från Within Temptation är dirigenten i bandet, äpplet faller alltså inte långt ifrån trädet. Produktionen är bombastisk och kraftfull, precis som den här typen av musik måste vara, annars faller den platt.

Är man ett popsnöre som jag själv så vandrar tankarna instinktivt till Avril Lavigne och Pinks tyngre låtar, men för mig är det bara en positiv aspekt. Delain  kontrar med  en nästintill klanderfri inledning, ”Electricity, ”We are the others”, ”Milk and honey” och ”Hit me vith your best shot” är årets tyngsta låtartilleri.  Att låtarna är varierade, att utan för delen falla ur ramen är bara ett stort plus i kanten.  Delain’s Charlotte Wessels trolska anti-opera röst passar mig bättre än exempelvis Tarja Turunen (ex Nightwish), Floor Jansen (After Forever), Simone Simons (Epica) stämmor. Hon påminner mig mera om Sharon den Adel (Within temptation eller Anette Olzon (ex Nightwish) dresserade pop röster.

3. Eclipse – Bleed and scream (4:e plattan). Erik Mårtensson huvudband har funnits sedan 1999, en tid då hårdrock var lika populärt som namnet Tage. Det var hela fyra år sedan de släppte ett av det årets bästa melodiska hårdrockalbum: ”Are you ready to rock”. Då låg betoningen mer på A.O.R, men på denna platta har den tuffare melodiska hårdrocken fått betydligt större spelutrymme. Jag hör tydliga ekon från 80-tals Whitesnake, Gary Moore  (Over the hills and far away eran) och tidiga Europe.

I den eklektiska grytan puttrar en sparsmakad kryddmix vilken bildar den perfekta hybriden mellan dåtid och nutid. Produktionen som bör vara bombastisk, tung och knivskarp uppfyller dessa kriterier med råge. Miljard-illusion-bygget osar världsklass lång väg, och trollar  nästan bort låtkvaliteten i sig. Bäst är titelspåret ”Bleed and scream”, ”Wake me up”, ”S.O.S”, ”Ain´t dead yet” och halvballaden ”Bitter taste”.

4. Pride of lions – Immortal (4:e plattan).

Jim Peterik säger så här  om Pride of lions musik: ”My vision of the best elements of the great melodic rock era of the 80′s, updated of course with more modern production sounds”.  Sångaren Toby Hitchcock och Jim Peterik (ex. Survivor) har med ”Immortal” återigen hamrat in genrens kvalitetsmärkning. Titellåten, ”Vital signs” och sista spåret, ”Ask me yesterday” är melodier att döda för. ”It doesnt kill me” och Delusional kommer inte långt bakom. Balladernas mästare visar var snyftskåpet ska stå, med ”Sending my love” och ”Are you the same girl”.

Därefter är det standardkänningar som gäller, vilket är anledningen till att denna platta inte når topp 3 i symbios med att jag gärna velat haft en maffigare ljudbild än vad som presenterades på ”Immortal”. Toby Hitchcock är en utmärkt sångare, men det är något som stör mig, något sångpedagogiskt som hämmar honom att nå ikoner som Jimi Jamison, Fergie Frederiksen, Joe Lynn Turner och Steve Perry.

5. Sunstorm – Emotional fire (3:e plattan).

Musikprojektet Joe Lynn Turner (Joseph Linquito) ångar förtrutet på, denna gång med lite andra låtskrivare än på förra plattan. Min favorit på plattan är ”Lay you´re arms” en midtempolåt som får mig att färdas 30 år tillbaka i tiden. ”Never give up” ”Emily” och ”Torn in half” är också tre gudomliga A.O.R killers. Albumet innehåller också tre oldies: Emotional Fire (Michael Bolton, Diane Warren, Desmond Child), You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) och You Wouldn’t Know Love (Michael Bolton, Diane Warren) som framförts av: Michael Bolton och Cher.

Inget fel i dessa nytolkningar, men skåpmaten drar ändå ner helhetsbetyget. Den vitale 61-åringen har dock en av rockvärldens skönaste röster. Precis som skådisarna Ben Stiller och Will Ferell vilka passar perfekt i vissa typer av komediroller så är Turners röst personifierad med genren i sig med storheter som Jimi Jamison, Steve Perry och Fergie Frederiksen. De svenska låtskrivarna Robert Säll (Work of art), Sören Kronqvist och Daniel Palmqvist (Crash the system), och Johan Stentorp (Time Gallery) står för det mesta av materialet på skivan.

6. Rick Springfield – Songs for the end of the world (17:e plattan ). 

63-åriga Rick ser ut oförskämt fräsch ut; likt en 40-åring, med energi som en 20-åring. Denna platta som rättmätigt hyllats av en nästan enad genrekår, tycker jag egentligen ska avpolletteras. just på grund av att detta mera är power-pop-rock, än a.o.r. Om en legends nästa platta går i folkmusikens tecken så tycker jag inte att den ska vara med på allehanda listor, bara för att det alltid varit så.Till skillnad från Asias renodlade pop platta är detta en orgie i distade gitarrer, något som gör att den med nöd och näppe kvalar in på denna eminenta topp-14.

Mitt undantag baseras på att de snittsamma refrängerna i hybriderna är så eklektiska att de likaväl kan hamna i denna kista som någon annanstans. En annan orsak är bristen på helgjutna plattor under året som gått. 3-5 starka låtar uppfyller inte mina adekvata kvalitetskriterier. Inledningsspåret ”Wide awakning” och originella ”My last heartbeat” är tunga låtar och dem jag gillar allra mest på plattan. Ytterligare en aspekt är glimten-i-ögat-texterna, vardagsrealismen och självironin, något typ 99 ½ procent av de andra artisterna och banden saknar i sitt CV. Denna varierade moderna pop-rock platta blir man helt enkelt glad av samtidigt som man sätter de bitska socialrealistiska texterna i halsen.

7. Halestorm – Strange case of….. (2:a platta).

Ytterligare en platta vars existens på min lista kan diskuteras, men som kvalar  som sagt in på grund av den halvmediokra helheten på andra skivsläpp. Detta är modernt, inget grav-groowlande, utmärkt kvinnlig rockröst, och ruskigt mycket bra melodier med sköna riff som sitter på rätt ställe. ”I tidiga tonåren började Lzzy Hale och hennes bror Arejay skriva musik och uppträda tillsammans hemma i Pennsylvania, USA. Idag är hon 28 år gammal och historisk, sedan syskonens band Halestorm i våras blev den första gruppen med en kvinnlig frontfigur någonsin att toppa Billboardlistan för hårdrocksalbum (Tunigo)”.

Denna Pennsylvania baserade rockgrupp har två plattor under sitt bälte och är enormt hyllade i sitt hemland. Sångerskan Lzzy Hale behärskar balansgången mellan pop och rock på ett exceptionellt sätt, utan att det låter tillrättalagd eller plastigt. Jag upplever henne som en 2000-talets Joan Jett eller Pat Benetar, något som länge saknats i rockbranschen. ”Mz Hyde”, ”Freak like me”, ”I miss the misery”, ”Beautiful with you”, ”Daughter of darkness” och  ”You call me a bitch like it´s a bad thing” är låtskrivarhantverk av rang. Halvballaden ”In your room” är rent ut sagt magisk. Vill man vara aningen modern lagd, ligger en tyngre variant av Pink nära till hands i vissa låtar. Strange case of…. är trots sin eklektism och frånvaro av traditionell melodisk hårdrock en av de tre jämnaste plattorna på listan – tyngd, energi, attityd, variation och framförallt minnesvärda melodier.

8. Threshold – March of progress

Precis som Gotthard har Threshold en ny frontfigur äntrat bandet, på grund av att den omnipotenta Andrew McDermott avled i njurproblem 2011. Till skillnad från Schweizarna lyckas britterna och deras nygamle sångaren Damian Wilson att skapa en jämn kvalitetsgryta som fortsätter på den redan inslagna vägen sedan förra superalbumet ”Dead Reckoning” från 2007.

Låtar som ”Ashes”, ”Return of the thought police”, ”Staring at the sun”, ”The hours”,”Don´t look down” är det bara att abdikera. Melodier, bandpersonlighet, arrangemang och melodisinnen gjuts tillsammans till något eget.

I min åsikt är Threshold det enda bandet i världen som kan kategoriseras till de progressiva grupperna, men som lyckas med konststycket att hybridisera det progressiva med A.O.R, utan att det låter konstlat.

9. Hartman – Balance (4: e plattan). 

Den före detta sångaren från tyska neo-classic hårdrockgruppen At Vance släppte sin näst bästa platta någonsin. Jag hade nog gett upp hoppet om att att detta skulle ske, då förra plattan tog ett stort steg ifrån hans patenterade A.O.R-stil samtidigt som låtarna i sig inte var något speciellt bra.

Han är dock tillbaka i den melodiska rockens finrum med anthems som ”All my life”, Lika a river”, ”You are the one”, ”After the love is gone”, ”Save me”, och  ”Fall from grace”. Alla dessa tillhör första delen av albumet det vill säga till låt åtta därefter sjunker kvaliteten som en sten.

10. Jeff Scott Soto – Damage control (5:e plattan).

Jeff sjöng i mitten av 1980-talet på husguden Yngwie J Malmsteens klassiska två första album, Rising force och Marching out. Det var då jag fick upp ögonen för denna eminenta sångare som är en av de mest karismatiska som kan uppbringas på en scen. Jag har sett Jeff fyra gånger och han har alltid levererat. Med mer än 60 inspelade skivor har Jeff ett imponerande CV. Yngwie Malmsteen, Talisman, Journey, Soul SirkUS, W.E.T och nyligen Trans-Siberian Orchestra. På scen är han gud, på sina soloskivor en betydligt ojämnare historia.

På ”Damage Control” har Jeff skrivit låtar med Dave Meniketti (Y&T), Jamie Borger och Nalle Påhlsson (Treat), Casey Grillo (Kamelot) och Joel Hoekstra (Night Ranger), något som borgat för en högoktanig kvalitet, men dock inte rakt genom hela plattan. Öppningsspåret ”Give a litle more” är en A.O.R rökare av stora mått som följs av nästan lika mäktiga ”Damage control” och ”Look inside your heart”.  I låtarna ”Die a little”, ”I never let her go” och ”How to love again” skalas gitarrskramlet ner, men melodierna som utkristalliseras är bland de bästa på plattan.

Detta är Jeffs bästa soloplatta hittills, där funken och Sotos vilja fått ge vika för Frontiers records påtryckningsmetoder, med syftet att uppbringa den ultimata A.O.R plattan. Denna gång lyckades de inte fullt ut, men nästa album kan mycket väl bli guds gåva till oss halvpatetiska medelålders män samt några kvinnor ute i musikperiferin.

11. H.E.A.T – Adress the nation (3: e plattan).

Debutplattan var inträdesbiljetten till det globala A.O.R-finrummet. ”Ungdomar” som spelade ”gubbrock” sågs som Messias ankomst hos de mest hängivna fansen, där konservatism är mer än ett ledord. Deras andra platta var i mina ögon ingen höjdare; produktionen kändes stendöd och hämmade de få melodiembryona som fanns att tillgå att växa till sig.

Tredje plattan var ett vägskäl för gruppen, ett mandomsprov som de lite oväntat klarade galant. Med nya sångaren Erik Grönwall i spetsen levererade de mer pure A.O.R än de hitintills varit kapabla till. Skivan är riktigt bra, men dock inte ett mästerverk som många recensenter basunerat ut. Den klart bästa låten är ”Living on the run”, en riktig A.O.R – classic. Därutöver  är ”Breaking the silence”, ”Falling Down” samt ”In and out of trouble” och ”Heartbreaker” de klart bästa låtarna. Måhända får slynglarna till den där riktiga fullträffen med nästa platta?

Threshold

12. Lionville – II (2: plattan).

Mollstämda italienare med svenska sångare, Robert Säll från Work of art. Stefano Lionetti är hjärnan, levern och lungorna i denna musikkonstellation. Till sin hjälp har han värvat många välkända AOR personligheter och kompetenta musiker, oftast ett enkelt recept för att nå framgång eller popularitet. Mycket kompetent genomfört med en steril och luftig ljudbild att döda för, i harmoni med klockren sång.

De första intetsägande lyssningarna är  lika med total fantasilöshet, men albumet är en groover och kräver sin man/kvinna innan låtarna sitter som etsade. Lionville lär definitivt inte revolutionera denna dogmatiskt konservativa genre, men gör det ändå så bra att de får vara med i detta sammanhang. Efter 27 lyssningar växer favoritlåtar som: ”All we need”, ”The only way is up” och ”Another day” fram, de tre är bland de tyngsta på plattan, vilket inte säger så  mycket när många låtar angränsar till Westcoast.

13. Jaded Heart – Common Destiny (8).

 Jaded Heart är ett tyskt melodiöst hårdrocksband som har funnits sedan 1991. Från och med 2005 ingår även två svenskar i bandet, dels Johan Falberg på sång och dels Peter Östros på gitarr. Sedan svenskinvasionen har Jaded Heart släppt fyra riktigt bra plattor. Med en fet produktion som endast kan matchas av Eclipse senaste så går denna platta rakt ner i mitt melodiska hjärta.

Många refränger är helt klockrena, Johan Fahlberg sjunger som vanligt gudomligt. Att han ersatte välrenommerade Michael Bormann är inget jag sörjer för längre. Plattan inleds med chorusstinna ”With you” som överträffas av nästkommande  ”Saints deniad”. De låtarna samt ”Into tears” ”Are we mental”  är de som lyser starkast på albumet. Såsom Jaded Heart, Pink Cream 69, Masterplan och Pretty Maids ska enligt mig min dos av melodiös hårdrock serveras och avnjutas – tungt, melodiöst, bombastiskt, accentfri sång överfylld med refränger som klänger på varandra utan att vara karbonkopior av varandra. Dock upprätthålls inte det tysksvenska kvalitetsstålet rak igenom, utan faller ihop likt ett miljardbyggprojekt efter 7:e låten.

14. Unisonic – Unisonic (1).

Ännu mer tysk musik, den tredje plattan på listan, och ytterligare ett alster som går i den tyngre melodiösa hårdrockens fotspår. Michael Kiskes dynamiska röst prydde bland annat de två klassiska albumen från Helloween: ”Keeper of the Seven Keys”. Densamme ville i början av 2000-talet  inte beblanda sig med tunga gitarrer, och lierade sig istället med italienska A.O.R fantasterna på  Frontiers Records.

Efter att ha avhandlat två plattor med Place Vendome och en med projektbandet Kiske/Somerville så har han nu försonats med forna Helloween medlemmen Kai Hansen och de tyngre gitarrerna. Förutom nämnda så ingår två medlemmar från Pink cream 69, så detta kan väl liknas vid en tysk supergrupp. Debutplattan spretar hårdrocksmässigt åt en väldans massor av väderstreck, vilket i detta fall inte gör mig något. Unisonic är en ytterst väloljad och jämngod platta, där melodier samsas med tyngdfast råenergi.

Den som förväntar sig hårdrockspeed a´la  Helloween lär bli snuskigt besvikna; de som dyrkar Masterplan kommer däremot att ta emot plattan med  öppna armar. De bästa låtarna är ”Unisonic”, ”Souls alive”, ”Never change me”, ”I´ve tried samt  halvpunkiga ”Never too late”.

2013 – ett fullpackat år som bådar gott

2013 ser riktigt intressant ut med svenska A.O.R-släggor som: W.E.T,  Degreed, Diamond Dawn, Hardcore superstars, Dalton och Crashdiet. Utanför Svedala kommer bland annat:  Pretty Maids, Vega, Pink cream 69, Eden´s curse, Mecca, Seventh Key, Avantasia, Helloween, FM att släppas.

Välrenommerad topplista

En av de mest adekvata melodiska hårdrockssajterna på nätet är belgiska Rock Report. De har sedan 1975 ett röstförfarande: Rock Report’s Album Polls där den bästa melodiska hårdrocksplattan koras, vilket är länge i denna föränderliga bransch. Här är deras topp – 12 av listans 75 artister och grupper.

1. H.e.a.t - Address The Nation
2. Jamison, Jimi - Never Too Late
3. Eclipse - Bleed & Scream
4. Pride Of Lions - Immortal
5. Hardline - Danger Zone
6. Sunstorm - Emotional Fire
7. Springfield, Rick - Songs For The End Of The World
8. Soto, Jeff Scott - Damage Control
9. Lionville - II
10. Rush - Clockwork Angels
11. Threshold - March Of Progress
12. Circus Maximus - Nine

 

Continue Reading »
No Comments

Fyra helgjutna plattor

30 december, 2012 by

Ultra A.O.R klassiker

Jag har hamnat i en A.O.R lyssnarperiod där Survivor är den mest spelade gruppen på såväl Spotify som stereon. Survivor har hittills släppt åtta ojämna albumhistorier, men ett av dessa sticker ut ur kvalitetsmängden och innehåller fler än bara 3-4 bra låtar. ”Vital signs” heter plattan som var deras 5:e, och som kom ut två år efter ökända ”Eye of the tiger” albumet 1984.

Jag tycker att deras  musik är lika tidlös som tiden själv. Gudomliga melodier går sällan ur tiden, de blir istället monumentala klassiker som i alla fall jag inte tröttnar på i första taget. Sångaren hette Jimi Jamisson och var personifierad  hur en tvättäkta A.O.R-sångare skulle/ska låta. Varken Eye of the tiger eller  deras näst största hit Burning heart finns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier. Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis Pride of Lions  fyra plattor, och till Jim Jamisons underbara soloplatta Crossroads moments (2010) samt låtar till supergruppen Mecca (2002). A.O.R låtar som verkligen visar att Jim Peterik är en låtskrivare av absolut högsta rang.

1998 kom Survivors 7:e platta ”Too hot too sleep” ut och var verkligen inget att hurra för. De återuppstod sedermera på 2000-talet, utan Jim Peterik, och släppte albumet ”Reach”, deras 8:e alster. Den var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi.

I Survivors fall lever i alla fall jag på tidlös nostalgi, och främst via A.O.R-milstolpen: ”Vital Signs”. ”Broken promises” är för mig bästa låten på plattan, tätt följd av ”Cant´t hold back”, ”Popular girl” och ”High on you”. För första gången någonsin beträder denna fundamentala A.O.R grupp Skandinavien. Spelningen på Sweden rock festival 2013 blir också den enda i Skandinavien. Det skälet och att gruppen åter frontas av guden Jimi Jamison skulle kunna få mig på andra tankar huruvida festivalen blir besökt eller inte.

1.I Can’t Hold Back

2.High On You

3.First Night

4.The Search Is Over

5.Broken Promises

6.Popular Girl

7.Everlasting

8.It’s The Singer Not The Song

9.I See You In Everyone

10.The Moment Of Truth (Bonus Track)

Metal with a touch of class

En platta som jag dels älskade från första stunden, dels fortfarande rankar som en av 2000-talets 10 bästa metalplattor är finska Thunderstone med deras monster platta: Evolution 4.0. Här finns alla ingredienser en sann metaldyrkare kan tänkas vilja ha med på en platta: en produktion att döda för, en gudabenådad sångare, variation och framförallt otroligt bra låtar.

Första låten ”Forevermore” är tillika synonymt med ett av Finlands finalbidrag till Eurovision song contest 2007, de kom för övrigt tvåa efter Hanna Pakarinen. Likt ett gott vin har detta melodiskt tunga mästerverk mognat under de fyra år som jag haft den i min ägo. Ur detta übertunga album väljer jag ut: ”Forevermore”, ”Roots of anger”, ”10000 ways”, ”Down with me” och ”Great man down” som definitiva favoritlåtar.

Thunderstone har sedan starten 2000 släppt fem tungmelodiska plattor, och gått från powermetal till mer melodisk metal.  Den senaste  plattan Dirt Metal som kom ut 2009 är  enligt min mening sisådär. De har bytt ut den  eminente sångaren Pasi Rantanen (Revolution Renaissance) mot den excellente svenska  sångare Rick Atzi (Treasure Land, At Vance), dessutom har de bytt ut  den tongivande keybordisten Kari Tornack.

Dessa rockader resulterade dessvärre inte i att toppa i metalpärlan Evolution 4.0, vilket jag förvisso inte heller trodde var möjligt. Nu har hoppjerkan Rick Atzi blivit sångare i ett av mina absoluta favoritband: Masterplan, där han ersätter den nordiska vokalistguden Jorn Lande. Vi får väl se hur länge Rick blir kvar i Thunderstone.

1.Evolution 4.0

2.Forevermore

3.Roots Of Anger

4.10.000 Ways

5.Holding On To My Pain

6.Swirled

7.Down With Me

8.Face In The Mirror

9.Solid Ground

10.The Source

11.Great Man Down

12.Forevermore (Eurovision Edit / Bonus Track)

Pink – Best Of

Denna rebelliska uppenbarelse visar var skåpet ska stå med en kaxig attityd och karisma som få kvinnliga kollegor kan matcha. Pink, Alecia Moore,  föddes 1979 i Doylestown, Pennsylvania, USA, dotter till Judith Moore (Judinna), en sjuksköterska, och James Moore (katolik), Jr, en Vietnam veteran.

Pink är väldigt mångsidig och målmedveten; förutom att sjunga spelar hon gitarr, piano, trummor och keyboard, något jag uppskattar och skiljer sig ifrån flertalet sångerskor som främst är ett vackert ansikte och  röstresurser. Hon skriver också egna texter som exempelvis den mycket utlämnade låten ”Sober” och djupa ”Mr President” dessutom skapar hon egen musik och producerar den.  Trapets är något som hon hänger sig åt på ”fritiden”. Hon har redan hunnit att släppa 6 studioalbum varav den senaste släpptes i år.

Denna Best of samling porträtterar hennes musikaliska historia på ett utmärkt sätt och synliggör hennes positiva genrependlande och höga låtkvalitet. De tre sista låtarna är nyskrivna och finns med på hennes senaste platta, de tillhör för övrigt de sämre låtarna på plattan.

Vår egen Max Martin har skrivit ett knippe låtar till Pink, varav ”U + ur hands” och ”So what” enligt mig är hans bästa. Mina favoritlåtar är annars: ”Get the party started”, ”Family portrait”, ”U + Ur hand”, ”So what”, ”Stupid girls”, ”Bad influence”,  ”Funhouse”. Tyvärr är inte den fenomenala låten: Cuz I can med i samlingen; en låt som först spelades in av svenska Ana Johnsson (Excellence).

  • 2000: Can´t take me home
  • 2001: Missundaztood
  • 2003: Try this
  • 2006: I´m not dead
  • 2008: Funhouse
  • 2012: The truth about love

1.Get the party started

2.There you go

3.You make me sick

4.Don’t let me get me

5.Just like a pill

6.Family portrait

7.Trouble

8.Stupid girls

9.Who knew

10.U + Ur hand

11.Dear Mr President (featuring Indigo Girls)

12.So what

13.Sober

14.Please don’t leave me

15.Bad influence

16.Funhouse

17.Raise your glass

18.Fucking perfect

19.Heartbreak down

Melodic Metal 

Edens curse första platta slog ner som en bomb i den melodiska hårdrocksdiskursen. Här hade fansen äntligen hittat en metalmessias i form av en multinationell grupp baserad i England, med en amerikans sångare och medlemmar från bland annat Tyskland och Italien. Den första skivan var groteskt bra, men den komplicerade efterföljaren kunde givetvis inte matcha debuten högt satta kvalitetskrav. Det kan däremot deras tredje och senaste alster som de lite käckt döpt till Trinity, och som gavs ut i mars 2011.

Skivan är kraftfullt producerad av The Master Himself: Mr Dennis Ward (Pink Cream 69). Plattan inleds utomjordiskt starkt med den bombastiska och riffdrivna ”Trinity”. Andra riktigt bra låtar är exempelvis den episka 7 minuter långa ”Jerusalem sleeps”, blytunga ”We climb” och refrängstarka ”Saint of tomorrow”. Det är annars en jämnbra skiva utan några riktiga utfyllnadslåtar, vilket är ett trevligt inslag, då jag fortfarande tillhör den gamla stammen som betalar 149 kronor för en cd, istället för att ladda ner den gratis.

Om jag kortfattat skulle beskriva deras musik så ligger det nära till hands att nämna den amerikanska 80-tals gruppen Dokken utspädd med en hög dos av A.O.R. 2013 kommer deras nya platta, och med den vandrar originalsångaren Michael Eden ut för att ersättas av Marco Sandros. Samma år gästar de dessutom den melodiska högborgen i Nottingham: Firefest. Detta innebär att jag får uppleva melodisk hårdrock i världsklass den 18 oktober i symbios med några kalla pints på Storbritanniens äldsta pub,Ye Olde Trip to Jerusalem.

1.Trinitas Sanctus (Intro)

2.Trinity

3.Saints Of Tomorrow

4.No Holy Man (Featuring James Labrie)

5.Guardian Angel

6.Can’t Fool The Devil

7.Rivers Of Destiny

8.Dare To Be Different

9.Children Of The Tide

10.Black Widow (Featuring Andi Deris)

11.Jerusalem Sleeps

12.Rock’N'Roll Children

13.We Climb

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

4 helgjutna plattor

28 november, 2010 by

Barnens nya favoriter – Aqua

  1. ”Happy Boys & Girls” – 3:37
  2. My Oh My” – 3:22
  3. Barbie Girl” – 3:16
  4. Good Morning Sunshine” – 4:05
  5. Doctor Jones” – 3:22
  6. ”Heat of the Night” – 3:33
  7. ”Be A Man” – 4:22
  8. Lollipop (Candyman)” – 3:35
  9. Roses Are Red” – 3:43
  10. Turn Back Time” – 4:10
  11. ”Calling You” – 3:33
  12. Didn’t I” – 3:22*

I syfte att flytta barnens fokus från Eric Saade till något annat introducerade jag Aquas första platta. Tanken var att ge dem ett musikalternativ, istället blev det en kontraproduktiv tillställning. Från att barnen lyssnat måttligt på musik, till att lyssna ständigt och ihärdigt på Aqua dessutom i discomiljö med tillhörande volymhöjningar. Till råga på allt så kom jag på mig själv nynna på olika låtar från detta kvalitetsalbum. Dessa smittsamma toner etsade sig fast i min hjärnbalk och ersatte Stone sour, Murderdolls, Kamelot, Staffan Hellstrand med just Aqua.

Det går inte att komma ifrån att låtarna i mitt tycke fortfarande håller hög pop-tuggummi-klass. Denna typ av genre är känd att profitera på idioter som mig själv med att släppa 2-3 riktiga hits och resten utfyllnader. Den digitala revolutions positiva aspekter motverkar detta destruktiva konsumtionsbeteende. Istället för att bli uppfuckad på 159 kronor så är det möjligt att välja ut och köpa de låtar som man tycker bäst om och betala för endast dem, vilket förhoppningsvis främjar en kvalitetshöjning.

Tillbaka till Aqua; denna danska grupp som tog världen med storm 1997. Debutalbumet är sprängfyllt med bubbelgumpärlor a´la  ”Happy boys & girls, My oh my, Barie girl,  Doctor Jones, Lollipop, Roses are red”. Jag vill definitivt inte beblanda dessa popjuveler med exempelvis blöjartister som Dr Bombay, vilka alltför många hänvisar till. Det här är bara riktigt bra poplåtar, vilket jag inte tror de flesta riktigt förstått. Även balladerna på skivan är helt ok.

Med norskan Lena Nystrom  i spetsen kom gruppen år 2000 ut med en efterföljare. Plattan hette Aquarius och innehöll hitlåtar som ”Cartoon heroes”, ”Bumble bees”, och ”Around the world”. Tyvärr präglades plattan av att försöka återupprepa debutalbumets  lyckade formula. Det medförde istället att albumet kändes krystat och för tillrättalagt samtidigt som låtarna helt enkelt var betydligt sämre och saknade den naturliga och lekfulla  charmen  som genomsyrat debutplattan. Gruppen splittrades därefter  för att återuppstå 2009 genom att släppa en helt ny låt: ”back to the 80´s” som var riktigt bra.

Utomjordiskt bra melodisk hårdrock


1.Runaway

2.Roulette

3.She don’t know me

4.Shot through the heart

5.Love lies

6.Breakout

7.Burning for love

8.Come back

9.Get ready

En riktig klassiker som fått renässans i mitt hem är Bon Jovis första alster från 1984. Jo, ni läste rätt, första plattan är i mitt tycke en topp-10  på min a.o.r lista – ever. Plattan är en orgie av melodiska hårdrockspärlor som står sig väl även i dag,  och har sålts över 2 miljoner exemplar. 8 av de 9  låtarna är rena rama klassiker med absoluta toppar som: ”Runaway”, ”Shot through the heart”, ”Roulette”, ”Breakout” och ”Burning for love”.

Jag, Jarmo och Harry såg  förövrigt Kiss på 80-talet och förbandet var Bon Jovi, som precis släppt sitt debutalbum. Jag var den enda i bussen som tyckte att de var klart bättre än själva huvudbandet. De uttalandena fick Kiss fansen att gnissla tänder och rikta sitt patetiska  hat mot mig, resten av den långa bussresan ifrån Stockholm.

Min andra konsert med Bon Jovi upplevdes då de var väletablerade via ultrahits som: ” Living on a prayer, You give love a bad name, Wamted dead or alive, Blaze of glory och Lay your hand on me”. Jag, Jarmo och hans fru Helena såg dem i Globen någon gång under det glada 90-talet. Det först då jag insåg att Jon Bon Jovi var en brudmagnet av rang; alla tjejer/kvinnor i publiken hade lätt varit otrogna mot sina pojkvänner, om han bara frågat någon av dem; då menar jag verkligen alla.

Han är dessutom en väldigt karismatisk sångare med en röst som inte liknar någon annan. Tyvärr är jag inte alls förtjust i deras musikaliska utveckling som skedde efter fjärde plattan från 1988 New Jersey. De må fortfarande sälja ut arenor och skivor, men jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock.  Näe, för mig kommer alltid debutalbumet vara en källa till musikeufori.

David Guetta – Poplife

Jag hade aldrig hört talas om David Guetta innan jag hörde låten ”Love is gone” via en dancesamlingsskiva. Den låten väckte mitt intresse, och jag lyssnade in mig på mp3- previews och beslöt mig sedermera för att köpa plattan på Ginza. David Guetta är född 1967  i Paris och är av marockansk-judisk härkomst. Han har släppt fem plattor: 2002 – Just a litle more love, 2004 – Guettablaster, 2007 – Poplife, 2009 – One love, 2011 – Nothing but the beat.

Han fick stora framgångar 2005 med singeln ”The World Is Mine” som toppade de europeiska dansmusiktopplistorna, sedan har framgångssagan bara eskalerat. Personligen föredrar jag denna platta framför miljonsäljaren – ”One love”. Den plattan är också riktigt bra, men är iklädd en en mer hip-hop skrud, vilket inte riktigt är min nisch.

David Guetta – Poplife ifrån 2007 är absolut en av de bättre plattor jag har i min skivsamling inkluderat melodisk hårdrock. Detta är som sagt plattan innan han blev mannen på allas läppar i ”skivbranschen”, med skivan  ”One love”, som kom ut 2009. Poplife är fullmatad med danshits och starka poplåtar. En bra DJ är alltför sällan synonymt med ett gediget låtskrivarhantverk, allt som oftast är det  endimensionella beats som utkristalliserar sig.

Inte nog att ljud och och bra låtar sammanflätas även genrevariationen på plattan är osedvanligt  bred.  Det som tilltalar mig är den lite punkiga attityden; den är lite rebellisk, uppkäftig och aningen unik. Låten ”Joan of Arc” är just en sådan new wave pärla i hybrid med dancemusikens främsta kännetecken. Min absoluta favorit är dock fortfarande låten: Love is gone och jag föredrar faktiskt mixen framför originalet. Andra superlåtar är: Baby when the light, Winner of the game, och Always.

1. Baby When The Light

2.Love Is Gone (Original Mix)

3.Everytime We Touch

4.Delirious

5.Tomorrow Can Wait

6.Winner Of The Game

7.Do Something Love

8.You’Re Not Alone

9.Never Take Away My Freedom

10.This Is Not A Love Song

11.Always

12.Joan Of Arc

13.Love Is Gone (F. Rister & J. Garraud remix)

Dennender & Frederiksen – Baptism by fire 2007

Svenska helgjutna a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen går mer i den lite ”tuffare” a.o.r-skolan med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse HEAT, Grand illusion. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds  – Full cirkle  från 2003. Tommy Dennander ligger bakom ett antal egna gruppkonstellationer (Radioactive, Deacon street, Prisoner) som kan kategoriseras som pure a.o.r, men jag anser inte att de är tillräckligt bra.

Där finns låtembryon som skulle kunnat blivit riktigt bra, men som saknar de där  klockrena refrängerna som gör låtarna till a.o.r klassiker. Här har han i alla fall i symbios med Fergie Fredriksson skapat ett smörgåsbord av kvalitetslåtar, precis som a.o.r ska låta. Inspirationen är återigen inhandlad ifrån hans husgudar: Toto. På denna platta är det mer fokus på Totos ”tuffare era” med ekon från plattor som Isolation och The seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil än det västkustinfluerade som många anser vara äkta Toto.

Fergie Frederiksen har en röst som går in på min topplista över sångare som är skapta för att sjunga denna typ av mjukishårdrock med exempelvis och Terry Brock.  Han har spelat  och sjungit i grupper som Trillion, Toto (Isolation), Le Roux och Mecca. De första sju låtarna på Baptism by fire är gudomligt starka, faktisk en låtkronologi som tillhör det bästa jag någonsin hört. De efterkommande låtarna kommer inte alls upp i samma standard, och varvas dessvärre också med lite rockigare tongångar, något som inte alls passar mig

Låtlista

1.Let Him Go

2.Right Heart, Wrong Time

3.Sliver Lining

4.Crossing Over

5.Written In Stone

6.Saving Grace

7.Baptism By Fire

8.Can’t Get Enough

9.Never Try To Love Again

10.Dead End

11.Keep A Light On

12.Left With Nothing



 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu