Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Jersey Boys ’

Weekend i Stockholm

Jag och Marie såg Clint Eastwoods tolkning av The Jersey Boys. Vi blev glatt överraskade av innehållet. Det var en feelgood film med starka karaktärer. Utifrån denna filmiska upplevelse bokade jag upp två biljetter på China teatern. Tyvärr var de bästa platserna slutsålda för länge sedan. Det skapade ett dilemma eftersom vi i våras satt så långt bak när vi såg Chess i Linköping så en stor del av syftet försvann. Vår nya devis blev att försöka sitta så nära scenen som möjligt, annars kunde vi strunta i evenemanget. Det som fanns var fyra stycken ströplatser. Jag valde två av dessa, vilket innebar att vi inte fick sitta tillsamman, men läget på rad tre var däremot helt optimal.

Det är otroligt givande att vara hemma mellan jobbpassen, men att ibland  bara bryta vardagspusslet är också en viktig livskvalitetshöjare. Vanligtvis brukar barnen följa med oss på dylika utflykter, men ibland kan det bara vara skönt att åka utan de små liven. ”Jag är trött!”, ”Maten smakar konstigt”, ”Är vi framme snart?”, ”När ska vi hem”, och ” Måste vi in där” är fraser som man slipper undan för tillfället. Det liksom företar ens höga förväntningar i symbios med den höga kostnad som logistik, biljetter, boende och mat innebär samtidigt som barnen får möjligheten att längta efter sina kära föräldrar.

Vi tåg snabbtåget från Centralstation till Stockholm klockan 09.24 och var framme 75 minuter senare. Det var nästan en för smärtfri logistikupplevelse: kaffe, NT samt Russel på mobilen – helt plötsligt var vi framme. Vårt hotell låg mittemot Centralstationen, men vi hade väldigt lite packning så det blev att gå dit senare. Målet var att shoppa loss på Södermalm. Vi följde Götagatan slaviskt. Jag kostade på mig några snygga långärmade samt en stickad tröja i underbara klädbutiken G26. Marie var betydligt restriktivare, troligtvis beroende att hon varit tre vändor på Ullared.

Vi svängde av till Katarina Bangatan där Bondens marknad hade slagit upp sin julmarknad. Det var en fröjd för ögat att botanisera i denna kvalitetsmarknad. Jag fick abdikera för de sjukt färska och goda marsipanlängderna och den ekologiska körsbärssylten. På samma gata huserade Restaurang Samrat of India. Enligt dem själva är deras hak Stockholms äldsta indiska restaurang. Maten var i vilket fall som helst himmelsk. För 600 kronor fick vi indirekt proteiner och kolhydrater för två dagar; prisvärt var bara förnamnet.

På samma gata beskådade vi minnesmärket av en av Sveriges mest kända fotbollsspelare: Nacka Skoglund. Mätta och belåtna traskade vi genom ett kylslaget Stockholm till Hotell Terminus. Bara läget invid Centralstationen var värt de 1400 riksdalerna som vi la upp för rummet. Det blev en  oplanerad siesta från 16 till 18, vi var  helt enkelt fullkomligt urlakade utav dagens promenerande.

Utvilade, omtöcknade och förväntansfulla tog vi oss till Chinateatern invid Berzelii park i stadsdelen Norrmalm. Vi var där i god tid innan föreställningen tog sin början. Klockan 19.30 prick inleddes musikalen. Första akten innehöll blod, svett, tårar,  frustration och italienare. Starka motstridiga viljor skapade interna spänningar i The Four seasons som banade vägen för skilsmässor och pengabråk

Den sista pusselbiten i gruppsammansättningen var Bob Gaudio tillika den som skrev alla deras stämsångshits såsom fösta hiten ”Sherry” och ”Walk lia a man” och ”Big girls don´t cry” Bruno Mitsogiannis (Frankie Valli), Peter Johansson (Tommy De Vito), David Lindgren (Bob Gaudio) och Robert Rydberg (Nick Massi) är alldeles utmärkta i sina gestaltningar av de fyra starka karaktärerna. Dock är ingen av dem någon ny Al Pacino precis, vilket gör att man som publik uppskattar sångnumren allra bäst. Jag tyckte för övrigt att Peter Johansson var väldigt lik Jim Carrey; en petitess i sammanhanget, men i alla fall.

Framgångens sötma hade dock sitt pris och bandet splittrades abrupt. Gruppens frontfigur den falsettsjungande Frankie Vallie blev soloartist med periodvis hjälp av motorn i bandet Bob Gaudios låtskriveri. Toppenljud, bra låtar,  utmärkta sångare  och en stark historia gjorde kvällens föreställning till en klockren fullträff. Den superba underhållningen avslutades klockan 22.20 och var som sagt en riktig energiinjektion. På vägen till hotellet passade vi på att ta varsin burgare på Burger King.

Dag 2 – Söndag

Efter en välbehövlig sovmorgon avnjöt vi en sagolik frukostbuffé. Därefter packade vi ihop våra pinaler för att i nästa skede lämna in dem på bagageförvaringen. På agendan stod återigen shopping; något besök på exempelvis Nordiska museet gick inte att kombinera tidsmässigt. NK är Stockholms mest anrika shoppingcenter. Vi betade hierarkiskt av de julpyntade våningsplanen. Efter designshoppingen begav vi oss sedan till turistfällan Gamla stan där horder av människor armbågade sig fram. Där besökte vi  bland annat stadens äldsta julmarknad som låg på Stortorget.

Mitt fokus låg dock på annat håll nämligen Science fiction bokhandeln. För mig är detta en höjdpunkt varje gång jag besöker Sveriges huvudstad. Jag var en hårsmån från att köpa ett Game of thrones monopolspel. Priset 999 kronor lyckades till slut avväpna mitt grumlade samlarsinne. Det blev till slut några engelska horrorböcker samt en Marvelkalender.

Tiden hade inga hämningar, utan sprang tekniskt sett iväg otäckt snabbt. Vi hämtade upp vårt bagage på hotellet och tog återigen varsin burgare på Burger King. Vårt tåg avgick runt 17.30 för att vara framme i Norrköping klockan 19.00; därifrån tog vi taxi till Ektorp. Borta bra men hemma bäst.

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

19 november, 2015 by

Pixel-Eskapism

Clint Eastwood tog sig an historien om gruppen The Four Seasons uppgång och fall. Bra musikaliska filmer växer sannerligen inte på träd, men Clintan lyckas skapa en trevlig film fylld med starka überkaraktärer, humor och drama. Strålkastaren kastas snabbt på den snälla killen med den mäktiga falsetten Frankie Valli (John Lloyd Young). Hans raka motsats är den charmige men strulige barndomskompisen Tommy DeVito (Vincent Piazza). Gruppnormen ändras när killen med låtarna kommer in i bandet, Bob Gaudio (Erich Bergen). Eastwoods fokus ligger minst sagt på gruppen i sig. Att Bee Gees och The Beach Boys samexisterar är det tyst om. Det var befriande att se en en film om ett band där sex, droger och våld får väldigt lite utrymme. I vilket fall som helst var detta en oväntad överraskning för såväl mig som min fru. Det ledde fram till att vi bokade biljett till Jersey Boys på China teatern i Stockholm den 12 december.

I och med denna fjärde film med Caniel Craig gick det upp för mig att James Bond är reebootad. Det började med Casino Royale (2006), fortsatte med Quantom of solace (2008), och utmärkta Skyfall (2012). Nu var det dags för fortsättningen på den trilogin: Spectre. Frågan jag ställer mig hur långt kan man dra det hela utan att ställa de andra filmerna på sin spets. Kommer alla andra skurkar som varit med i tidigare klassiker att återuppstå? Utifrån detta uppstår det en uppsjö av frågetecken som jag tror att upphovsmakarna inte rätar ut. Går filmerna bra, vilket de tycks göra försvinner nog den ambitionen. Hardcorefansen upplever jag som avvaktande tills nästa Bondfilm dyker upp. Det kan ju faktiskt vara så att upphovsmakarna implementerar en ny antagonist istället för att reproducera någon ur de tidigare filmerna. Skyfall var den första Bondfilm jag sett på oerhört länge, och jag fick definitivt mersmak. Daniel Craigs karga uppenbarelse i symbios med klockrena bitska kommentarer är helt i min smak. Att man via reebooten får en inblick i karaktärerna  M, Q och Moneypenny är också en framgångsfaktor. Den utomjordiske braige Christoph Waltz (1956, Österrike, Vienna: Inglorious bastards, The Green hornet, Water for elephants, Carnage, Django unchained) gestaltar Bonds största trätobroder Ernst Stavro Blofeld. Jag upplevde att första halvan av Spectre var i klass med Skyfall, därefter blev det mer och mer ointressant utan för den delen vara dåligt. Vill man ha realism så bör man inte se Bond överhuvudtaget. Filmen hade mått bra av att kortats med en halvtimme för att man som publik skulle slippa  börja skruva på sig några gånger för mycket i biofåtöljen.

Från en agent till en annan, från en Superman till en annan. Jag har sett alla Mission impossible filmerna med eufori till skillnad från Bond. Den förra filmen Ghost protocol var i mina ögon en vinnare i actiongenren där juvelen i kronan var scenen i och på världens högsta byggnad Burj Khalifa. Rouge Nation är den femte filmen i agentserien och Tom Cruise har spelat Ethan Hunt i alla dem. Bond har Spectre, IMF har Syndicate som organisationsantagonist. Mindre humor, mindre coola tekniska prylar och aningen för lång gör Rouge Nation till en sämre film än föregående Ghost protocol. Dock är det underhållning på hög nivå och bland det bästa man kan se i actiongenren. Filmen tar sig inte på fullt allvar utan har glimten i ögat, vilket skapar en skön stämning bland de redan inkörda huvudkaraktärerna i denna vuxensagaaction. Det otroligt vackra fotot är ett smörgåsbord för ögat. Skurken porträtteras av en personlig favorit till mig: Simon Harris (1966, London, England: The Borgias, Southcliffe, Harry Brown, Promotheus, 71, Deliver us from evil, Macbeth).

Ett förödande kärnvapenkrig har gjort jorden till en obebodd planet. De enda överlevande var de som befann sig på 12 rymdstationer. Dessa slog sig ihop och bildade mänsklighetens sista hopp – Arken. Från den skickas 100 stycken ungdomsbrottslingar tillika försöksdjur med syfte att se om jorden efter 100 år fortfarande är farlig att vistas på.  Detta är en ungdomsserie med influenser från såväl Hunger games, Maze runner, Divergent och klassiska Flugornas herre.The 100 har starka karaktärer som jag bryr mig om till skillnad från exempelvis The Walking dead. Visst finns det svarta hål utav manusluckor och trovärdighet, men vilka sci-fi serier lider inte av dessa problem. Om man bortser från detta så är The 100 riktigt bra tv-underhållning. Jag har sett två säsonger av serien och väntar med spänning på den tredje.

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Hellboy, Pan´s labyrinth, Barnhemmet, Pacific rim och The Devils backbone är i farten igen. Crimson Peak har en stor budget, bra skådisar och mycket självförtroende till sitt förfogande. När det kommer till gotiska filminramningar är Guillermo svårslagen. Filmens allra största styrka är just det visuella. Han tar i så att man nästan blir tårögd. Tyvärr blir man inte det av denna berättelse. Vuxensagan är på tok för lång och intetsägande. Tom Hiddleston, Mia Wasikowska agerar friktionsfritt framför kameran, men Jessica Chastain  (1977, Sacramento, USA: Jolene, The Debt, Take Shelter,  Corialanus, The tree of life, Interstellar, The Martian) är den som glänser mest och längst. Trots att detta är en spökhistoria får inte andarna någon framskjutande roll, fokuset ligger mer på det romantiska planet. Edgar Allan Poe’s ande svävar precis ovanför Guillermos übergotioska berättelse. Som sagt, om handlingen varit lika bra som det visuella så hade Crimsom Peak blivit en klassiker, nu får vi istället vänta på Guillermos nästa film.

Hotel Transylvania är i mitt tycke en av de senaste årens bästa animerade filmer. Den är  bara så klockren, från början till slut. Den överbeskyddande Dracula har accepterat tanken på  Jonathan som sin dotters .  I tvåan är det hans svärson som blir problemet. Blir han människa, vampyr eller en hybrid? Det vill Dracula och hans monsterpolare ta reda på. Flödet av genialiska one-liners från första filmen är som bortblåst. Jag skrattade knappt en enda gång under filmens gång. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara Hollywoodskt reproducerat. Hotel Transylvania 2 hamnar i den gigantiska  högen bland intetsägande uppföljare – tyvärr.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu