Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ horror ’

Cineasthörnan

24 juni, 2017 by

Pixel Eskapism

The girl with all the gifts är en brittisk  Zombiefilm som skiljer sig lite från the ordinary. I en dystopisk framtid där människorna i sig är de jagade, kämpar vetenskapsmän, regeringar och soldater för överleva och att finna ett botemedel. Smittade mödrars barn visade sig bli hybrider utav människor och zombies. Deras strategi är att försöka tämja dessa ungdomar. Första halvan är fenomenal, medan andra delen helt sonika kunde blivit bättre. Helheten bildar dock ett stort plus. Trots låg budget hanteras kapitalet på ett varsamt sätt Gemma Arterton och Glen Close förgyller filmens golgatavandring til the bitter end.

The light between the oceans handlar om en soldat som tar det ensliga jobbet som fyrvaktare. Under dessa omständigheter träffar han sina drömmars prinsessa. Allt vore frid och fröjd om paret fick till ett eget barn. Likt ett smärre under kommer berget till Muhammed, något som indirekt är en brottslig handling. Ett tvättäkta drama uppstår enligt mig när upphovsmännen får sina tittare att bli berörda på allvar. Jag grät som ett spädbarn, något som är ett gott tecken på en väl uppbyggd dramaturgi. Snälltågstempot är till filmens fördel. Historien, miljöerna och de vackra scenerna känns autentisk. Både Michael Fassbender och  svenska Alicia Vikander bör vara stolta över sina trollbindande rollprestationer. Ett oerhört starkt drama om tro, hopp och kärlek.

Guardians of the galaxy vol 2 får det oangenäma uppdraget att följa upp första filmen. Den hade verkligen allt man kunde önska sig av en film om man ville bli underhållen på bio. Utifrån att detta är uppföljare har överraskningsmomenten undanröjts, vilket i sig brukar vara källor till att första filmen allt som oftast är den bättre, man liksom vet vad man blir serverad.

En knivig fråga som både regissörer som publik måste ta itu med är hur förra filmens nästintill oslagbara antagonist skulle kunna toppas? 80-tals skådisen Kurt Russel axlar den manteln via rollen som Peters mystiska pappa. Det är onekligen en udda antagonist, men inte lika effektiv som fullträffen från första filmen. Utifrån ett biobesökare perspektiv är detta en klassisk berg och dalbana underhållning på hög nivå. Trots det, trots orgien av välskrivna coola oneliners når den inte riktigt upp till ettan. Baby Groot är dock lika klockren som farsan.

Helt sågad och sargad av såväl kompisar som recensenter var mina förväntningar på Alien: Covent minst sagt ljumma. Dessa sköts dock i sank på grund av, dels var det en logisk fortsättning på Prometheus, dels inte alls var en karbonkopia utav de första 4 filmerna. Mer sci-fi än horror; något jag inte hade det minsta emot. Förra filmens forskare stämde inte in på bilden hur sådana ska agera. De borde definitivt inte påminna om brottslingar.

I denna uppföljare slipper vi som tur är detta. Visst har man sett det mesta förut, och så speciellt överraskad blev man inte, trots det en film jag uppskattade. Om det beror på låga förväntningar eller att den faktiskt var halvbra vet jag ännu inte riktigt. Michael Fassbender (1977: Heidelberg, Västtyskland: Tv-serie: Band of brothers, 300, Hunger, Eden lake, Fish Tank, Inglourious basterds, Jane Eyre, X-Men, Prometheus, Shame, Haywire, 12 years a slave, Steve Jobs, Assassins Creed) är lika gudabenådad som vanligt. Han spelar en dubbelroll via Androiderna David/Walter.

I första Pirates iklädde Jonny Depp rollen som Jack Sparrow klockrent. I de tre uppföljarna la han mer vikten på fjollighet och slapstickfeghet, något som jag upplevde som fel karaktärsväg att gå. Inget fel på vare sig i feghet eller fjollighet, men det blev i mina ögon too much. I 4:e filmen var varken Orlando Bloom eller Kiera Knightley med, vilket förstärkte filmserien.

Pirates of the Caribbean: Dead men tell no tales är den femte filmen i denna framgångsrika franchise. Tyvärr  är det fortfarande så att Jack Sparrow fortsätter på den dysfunktionella inslagna vägen. Det är ju ett smärre under att denna karaktär överhuvudtaget kan bli kapten på ett skepp. Han tycks knappt kunna slåss, ständigt påverkad av alkohol och allmänt trög. Att han klarar sig ur knipor beror på manusförfattarfördelar och att andra hjälper honom, själv lyckas han inte med något alls. Det tycker jag är kärnan till att filmen som i sig är en bra äventyrsfilm, men vacklar utifrån huvudkaraktären i sig. Javier Bardem är antagonisten i detta piratäventyr: han liksom varken tillför något eller gör bort sig. Jag märkte att jag helt enkelt blivit trött på såväl karaktärer som handling, trots det är filmen helt okej. Allt har sitt slut, nästa films agenda måste vara att dels överraska, dels avsluta och binda samman alltet.

Ibland är tv-underhållning en genväg till kortsiktig livskvalitet. I Big litle lies får vi följa tre medelålders kvinnor på USA:s västkust i ett välbärgat område. Under den fernissade ytan härbärgerar kommunikativa relationsproblem, vissa värre än andra. Avsnitt 1 inleds med en blåljussamling, något har hänt, men vad? Korta ögonvittnesskildringar kastas flott in i episoderna i tron att de kan diagnosticera vad som hänt. I sju episoder med ett antiklimax i det avslutande avsnittet dissekeras successivt skygglapparna i ett tillsynes perfekt samhälle.

Reese Witherspoon,  Shailene Woodley och Nicole Kidman är några av huvudkaraktärerna som känns helt äkta, castingen är överlag helt sanslöst bra. Vår egen Alexander Skarsgård spelar en exceptionellt obehaglig typ, übercharmig inför alla, sociopat inför sin fru, hans bästa prestation so far. Snygga miljöer varvas med dramaturgiperfektionism; varje barnkalas är en form av OS-uppladdning mellan föräldrarna. Serien hamnar lätt i samma liga som True Detective, The Sopranos och Game of thrones – pure magic. 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

15 januari, 2015 by

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu