Gubbaktiviteter

De som stod för detta arrangemang var Johnny, Jarmo, Henrik och (Klacken). I ett halvblåsigt Norrköping möttes vi 8 stycken medlemmar upp på Gamla busstationen vid klockan 15. 30, det var bara Klas Larsson som inte dök upp. De hemlighetsfulla arrangörerna ledde oss vidare i aktivitetsmysteriet. Till sist uppdagades det att Vildmarkskampen stod på agendan. Ambitionen bör alltid vara att hitta på något unikt för gruppen, det betyder inte att det måste vara världens mest komplicerade aktiviteter, utan kan helt sonika vara en välkomponerad 5-kamp. Nedanstående aktiviteter är de vi utfört under dessa år som vi varit verksamma som Herrklubb.

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya/gamla hallen

Dart

Paintball x 2

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollslekar & Suck

Maskerad: Jesus & lärjungarna

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höjdbana

Friidrott 6-kamp

Kanot

Tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs: lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Klättring inomhus

Luftgevärsskytte

Vin och ost provning

Hästridning

Bastutävling

Rullstolsbasket

Sumobrottning

Crosscart racing 4-hjul

Friends for life club alias FFLC

Tävlingen innehöll stora doser av tragikomiska inslag som att jag själv är fegisen i gruppen som är livrädd att skada mig. Det inverkade såklart på mitt tävlingsresultat där jag slutade sist i såväl kvalificeringsheatet som b-finalen. Jarmo Kolehmainen som aldrig kört fyrhjulingar vann i överlägsen stil före Persson, Fredrik Adolfsson och Magnus Ström. Det var dock väldigt kul att testa på denna aktivitet.

Nästa gren bestod av sumobrottning. Jag mötte Johnny ”Balboa” Hammarström, ingen önskemotståndare direkt. Han vann med 2-1 över mig och lyckades också manövrera sig till finalen. Semifinalerna stod mellan Stefan Hammarström vs Urban Svensson samt Johnny Hammarström mot Henrik Persson. De båda bröderna tog sig vidare från semifinalerna för att mötas i den gastkramande finalen. Steffe visade var konditionsskåpet skulle stå och vann med 2-1 mot brorsan Johnny. Det är svårt att tro att dessa ronder kan generera i någon form av trötthet, men tro mig det gjorde det. Pulsen hoppade jämfota till maxnivån.

Bastusamkväm

Efter dessa två aktiviteter var det dags att inta Jarmos bastu som inhyses i Arteferros AB lokaler. Det blev öl, skvaller, ölkorv, chips, framtidsvisioner och lite mera skvaller och ännu mera öl – oslagbart trevligt. Detta är väl essensen i herrklubbsträffarna. Inte nakna män dock, utan genuin kamratskap och gemenskap med det gemensamma kriteriet att ha roligt och trevligt.

Middag och party

Vi hade bokat bord på Harrys klockan 20.30. Det var glest med folk i lokalen för att vara en lördag, men vi hade ändå ruskigt trevligt. Maten var god precis som de kalla ölen. Under våra 15 år som herrklubb har det ackumulerats mycket dråpliga historier. Ju längre tid som går desto roligare blir dessa att återberätta, ju mindre sanna blir de också. Runt 22.30 var det dags att gå vidare. Jag och Stefan hade fruar/flickvänner som låg i 39 grader feber hemma. Vi valde att dra hem istället för att gå vidare.

De andra drog till Franz Jäger som denna gång arrangerades i Flygeln. 150 kronor inträde där två dansgolv och  fullpackad lokal ingår; alla människor måste vara 25 år och uppåt. Ett perfekt upplägg tyckte de sex som besökte stället. De flesta var kvar på Franz Jäger tills de stängde klockan 02.00. Johnny Hammarström hade visst varit dansgolvens självklara konung genom att bjuda 100 procent på sig själv det vill säga vara Johnny.

Dagen Efter

Steffe och jag som drog när kvällen fortfarande var ung var piggare dagen efter än på länge. De  jag pratat med hade inte alls mått så dåligt på söndagsmorgonen; lite dävenhet går dock aldrig att komma ifrån. Träffen som helhet var ruskigt lyckad och inga tråkigheter inträffade heller.

Continue Reading »

Rullstolsbasket; action på 2 hjul

1998 bildade jag denna kompissfär ur spillrorna av Vikbo IK fotbollsförening. Baktanken var att vidmakthålla den magiska gemenskap som vi delade samt att legitimera fortsatt festande och tävlingsinstinkt. Vi reducerade antal träffar från 3 till 2 stycken 2011. Främsta orsaken var att det helt enkelt blev svårt att få ihop gemensamma datum som passade oss alla. En motformel  som vi implementerade var att spika nästa datum under den pågende. Det underlättar det administrativa arbetet, och gör balla-ur-processen mer komplicerad. Denna gång var det jag, Stefan Hammarström, Jarmo Kolehmainen och Henrik Persson som stod för värdskapet. Det var Stefan som knäckte idén, och han som fick vara gruppens länk med dem två som skulle leda och informera oss vidare i rullstolsbasketens lite annorlunda värld.

Det är jag som myntat vår kreativa slagord genom att indoktrinera frasen: ”det är bara fantasin som sätter gränser”. Nu får jag i viss mån revidera det uttrycket, då vi onekligen gjort  väldigt mycket aktiviteter under årens lopp, närmare bestämt 39 olika sådana. Det blev i och med det en relativt sent framtagen aktivitet som basunerades ut till resten av herrklubben, men bättre sent än aldrig. Det var samling framför ett dystopiskt blåsigt Himmelstalundshallen. Vi flanerade den korta biten till Stadium arena där två killar från Dolphins mötte upp oss varav en var Erik Nylander.  Vi bytte om i ett nästan kusligt tomt Stadium Arena; efter en kort introduktion om regler, historik och hur rullstolen fungerade så lottade vi lagen.

Lag svart: Jarmo, Steffe och Urban

Lag grå: AIK, Johnny och Odda

Lag blå: Mats, Klacken och Pärsson

Det vinnande laget: AIK, ”Glufs-Glufs” och Odda

Det blev en intensiv och adrenalinstinn turnering där varje lag fick mötas två gånger. Matcherna höll på i 10 minuter, vilket var jobbigare än vi alla hade förutspått dessutom ingick det retroaktivt blåsor stora som bildäck på händerna. När sista slutsignalen ljudit så stod det gråa laget som segrare, och det blå laget som turneringens slagpåse. Snyggaste målet gjorde Johnny, fulaste spelet stod herrarna AIK och Urban för. Därefter blev det en form av tillkrånglad suckövning sittandes i rullstolarna. Efter det så följde samma tävlingsprocess fast i stående ställning där jag och Odda slogs om vinsten, och han vann som vanligt. Avslutningen var en variant av suck, Johnny och Odda uppvisade missar i oändlighet innan vi kunde kora Johnny som segrare i den grenen. Sammantaget gick vårt inköpta pris till Odda.

Vi duschade, drack öl och hånade varandra, därefter agerade AIK och Odda Taxi till puben där vi skulle se FA-cup finalen: Chelsea vs Liverpool. Vi tippade på matchen där jag var den enda som lyckades pricka in 2-1 till Chelsea; det var för övrigt 200 kronor som stod på spel. Vårt trav som Stefan fixat blev dessvärre en råflopp. Alla förutom AIK som skulle jobba gick vidare till närliggande Durkslaget där bord hade bokats till 20.00. God mat, trevlig stämning och bra priser blev kontentan av det restaurangbesöket. Efter det så drog vi till Saliga Munken, där Johnny blev portad på grund av vakterna tyckte han vinglade, vilket han för en gångs skull inte gjorde. I ren protest så drog vi vidare till Highlander Inn. Några minuter efter midnatt så drog hälften hemåt medan arrangörsgruppen drog vidare till Wasa. Det var som vanligt en salig blandning av människotyper som samlats för att festa. Den musikaliska höjdpunkten stod coverpartybandet Lalles Bodega för. Med ett sväng och periodvis en nästintill autentisk likhet avverkades Journey, Van Halen och Whitesnake hits.

Stefans dåliga ovana att somna reproducerades klockenligt, precis som processen att sedermera bli utkastad av en bister vakt. Pärsson var nästa kille att dra, därefter Jarmo, jag själv var ”last man standing”. Sista timmen då jag återigen misslyckats med att hitta läget mellan tankad och nykter, blev mer ett socialt experiment. Jag tittade, analyserade och reflekterade på mina partygrannar. Jag kom som vanligt inte fram till om det var jag eller dem som var de mest missanpassade i lokalen. Innan jag traskade hemåt glufsade jag på McDonalds; klockan hade hunnit slå 04.00 innan jag var i säkert skydd från den iskalla nattvinden. Dagen efter var jag seg, hade träningsvärk i handlederna,  gigantiska blåsor, men inga minnesluckor.

Vad är Rullstolsbasket?

Rullstolsbasket har spelats sedan 1956 i Sverige. Under 60-talet bildades fyra herrlag samt ett damlag, alla i Stockholmsområdet. Rullstolsbasketen har varit med i Svenska Handikappidrottsförbundet fram tills 1994, då den integrerades in i Svenska Basketbollförbundet. I stort sett spelas rullstolsbasket med samma regler som vanlig basket. Spelarna klassificerad efter omfattning av funktionshinder i grupper mellan 1 och 4,5 poäng (inklusive halvpoäng). Lägsta poäng (1) för spelare som har svårt med balansen orsakad av förlamning och högsta poäng (4,5) för spelare som har en mindre omfattande skada eller ingen. Även personer utan rörelsehinder kan delta och spela. I landslaget och stora mästerskap får dock inga spelare som inte har någon skada vara med vilket innebär att dessa är låsta till spel i svenska ligan. På planen får de 5 personernas sammanlagda poäng inte överstiga 15. Den första officiella matchen spelades i USA 1946. Världsmästerskap och Europamästerskap spelas, och grenen ingår även i Paralympiska spelen. På internationell nivå administreras rullstolsbasket av International Wheelchair Basketball Federation. Rullstolsbasket är en av handikappidrottens snabbaste och hårdaste idrotter med mycket action.

Rullstolsbasket framgångar och historik i Sverige

• 1956 – Organiserad rullstolsbasket börjar spelas i Sverige
• 1970 – Första svenska herrlandslaget bildas.
• 1976 – Första svenska mästerskapet spelas.
• 1981 – Norrbacka HIF vinner Europacupen
• 1983 – Sverige tar brons i VM.
• 1984 – Sverige tar brons i OS.
• 1994 – Rullstolsbasketverksamheten i Sverige tas över av Svenska basketförbundet
• 1999 – Sveriges herrar blir femma i EM och kvalar in till Paralympiska spelen 2000.
• 2000 – Sveriges herrar blir sjua i Paralympiska spelen
• 2005 – Sveriges herrar tar EM-brons och kvalar in till sig till VM 2006
• 2006 – Sveriges herrar slutar sexa i VM.
• 2007 – Sveriges herrar vinner EM-guld och kvalar in till Paralympiska spelen 2008.
• 2008 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2009 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – Euroleague 3 samt Challenge Cup 2010 vanns av Norrköping Dolphins.
• 2010 – Sveriges U22 tar guld i EM.

Continue Reading »

Cnema -  invigning av kulturkoloss i Norrköping

Den okända humorduon Team Humor bestående av Mats Widholm & Stefan Hammarström tog på sig premiärlejonpälsarna för att ruska om den lokala kulturscenen. Vi ville självklart se de nya fräscha lokalerna, men vår latenta huvudagenda var mera att försöka marknadsföra våra två komedifilmspärlor. Team Humor hade tryckt upp en skaplig bunt med lite informativ och provocerade text. Det gäller helt enkelt att försöka sticka ut bland ciniastbesökarna. Vår vision har från allra första början byggt på  att spela in våra alster i Norrköping med omnejd.

Visualiseringscenter och Cnema är byggstenar som ur vårt perspektiv möjliggör våra komedivisioner. Jag hade bokat två biljetter till de gamla industrilokalerna på Kungsgatan. Dessa är totalrenoverade och innefattar i dag ett nationellt unikt film- och mediecentrum. Tre hypermoderna biosalonger med ny teknik och ett 400 kvadratmeter medielabb för redigering, animation och inspelning blir den sista pusselbiten i ett komplett Visualiseringcenter C. Vårt seminarium började 13.00 och höll till i den näst största lokalen som de lite käckt döpt till Birollen. Temat var passande nog: Östgötska filmproducenter.

Stefan var klädd som en tunisisk skoputsare med jag själv kom i snygga jeans, en nystruken vit v-ringad T-shirt och upputsade Sneaky Sneaker med en kort svart skinnjacka. Vi blev förvånade när den tilltänkta utsålda lokalen mera bestod av de närmaste sörjande. Två killar från produktionsbolaget Crazy Pictures och filmproducenten Johan Rosell visade och berättade om deras filmer och filmskapande samt hur det är att vara filmproducent i Östergötland. Det var som sagt genant tråkigt att bevittna att endast 9 av de 65 platserna i lokalen var upptagna eftersom  både Johans som Crazy pictures kortfilmer och presentationer var intresseväckande och inspirerande. Nio intresserade människor var ändå bättre än bara vi två. Efter seminariet tog vi tillfället i akt och överlämnade Team Humor material till såväl Crazy pictures som Johan Rosell.

Första herrklubbsträffen för året.

Den dysfunktionella arrangörstrojkan bestående av Ubbe, Klacken och Persson har via sin subtila kommunikation fått oss andra att tro att det inte skulle bli någon träff i år. Lika oväntat som 11 september så dök det upp ett oväntat datum via Facebook. Denna snabbpåkomna tidspressen dränerade antal herrklubbsdeltagare från 9 till 6 stycken, varken Johnny, Steffe eller Jarmo kunde medverka på själva aktiviteterna. I vilket fall som helst strålade vi samman vid Gamla Busstationen, därefter blev vi utkörda mitt ute i ingenmansland för några mil senare utlokaliseras någonstans i de förrädiska Vikbolandsskogarna. Det första som mötte oss var som taget ur Jägarna 2, en uppradad vapenarsenal mötte våra lystna blickar. Det visade sig senare att det inte var vapnen som skulle ta kål på oss, utan de osannolikt aggressiva skogsmyggorna. Lerduveskytte parallellt med luftgevärsskytte på tavla var de två inledande delmomenten. Jag insåg att även en blind höna kan träffa och mobiliserade på så sätt mina reducerade mentala styrkor. Till viss del så slog den strategin väl ut, då jag lyckade undvika de två sista platserna.

Odda vann lerduveskyttet före Klacken, medan Pärsson och Odda delade första platsen i luftgevärsskyttet. Vi for vidare till Vikbovallen där golfbollschippning mot cirkel med olika poänggraderingar stod på programmet. Nu var det tillåtet att dricka öl, något jag undvek, men Odda maniskt godtog. Vi bytte golfklubba mot fötter och fotboll; samma cirkel, samma poängberäkning: 0, 1, 3, och 5p. Fjärde momentet var i stort sett identiskt förutom att det istället var 60-70 meter till cirkeln, för oss träben var det tillräckligt långt; ingen av oss fick poäng. Sista delmomentet var en klassisk suck. Min tåfjuttsstrategi tycktes vara ett segerrecept, men efter ett antal liknande straffar så blev dem genomskådade. När 6-kampsresultaten lagts ihop utkristalliserades följande ordning.

1. Odda, 2. Pärsson, 3. Klacken, 4. Mats, 5. AIK, 6. Ubbe

Kompisgänget drog vidare till ett förbokat bord på Texas Long Horn. Nu anslöt sig också de redan glada i hågen pågarna: Johnny, Steffe och Jarmo. Det blev lite allvar mellan all kaloriglupskhet och de allt färre ödmjuka kommentarerna. Vi beslöt oss för att gå ner på endast två träffar: en på våren en på hösten. Sedan skulle vi också ha ett fastställt datum innan nästa träff samt dyrare aktiviteter om så blir fallet. AIK skulle jobba natt så han tackade för sig efter maten. Mättare men också aningen vingligare vandrade vi ner till Bishop Arms, där vi var kvar ett bra tag. Därefter blev det en kort promenad till Black Lion Inn. Här bestämde sig Klacken för att dra hem på grund av trötthet.

Här fick Oddas tidiga och mycket eklektiska alkoholförtärande ordentligt fotfäste; han var den som blev fullast av oss alla denna lördagskväll. På Black Lion Inn stod hans promillemätare som högst. Bra mycket högljuddare flanerade vi vidare till närliggande Pub Wasa. Förrförra gången hade vi kommit överens att åka Vasaloppet, och sista gången vi var här blev Steffe utkastad av 5 vakter, frågan var vad som skulle hände denna gång? Odda var råseg och drog ganska tidigt. Vi andra satte oss vid ett gemensamt bord och följde hur Wasa fylldes upp till bristningsgränsen.

Jag själv blev uppbjuden 6-7 gånger, och avböjde artigt lika många gånger, något som tycktes vara källan till att bli utpekad som stel, tråkig eller konstig prick. I mina ögon en viss form av diskriminering mot halvnyktra i en onykter värld. Sanningen var att jag inte alls var speciellt sugen på att dansa, fast vi var  på Wasa. Jag tycker att tjejer/kvinnor generellt sett har svårt att acceptera ett nej från de dem bjuder upp. Normen är väl att man som man i stort sett alltid ska vara danstillgänglig.

Nu blev jag i all min oskyldighet offer för ett antal kvinnors bristande självförtroende och konservatismfrustration. Många kvinnor nöjer sig som sagt inte med ett nej utan tjatagumenterar tills de blir neonröda i skallen av oförstånd. Som gift man har jag fördelen att vara legitimt immun mot riten att först dansa sedan ligga. Ärligt talat så föredrar jag att vara naturlig i nyktert tillstånd, än onaturlig i ett onaturligt tillstånd. Vilket är bäst, jag väljer i alla fall det förstnämnda, även om det innebär att jag förblir aningen hämmad. Kvällen som helhet var riktigt lyckad, jag lämnade västnästet runt klockan 01.30. Dagen därpå var jag bara lite seg – ett gott alkoholtecken.

Tysklandstripp till Alkoholens  mecka: Calle

Efter en kokainstinn balja kaffe mötte jag upp Mr x på Lidl parkeringen som var helt öde. Det var ett kylslaget kvällsväder som ackompanjerade vår reserutt, en kyla som tycktes tränga genom märg och ben. Min roll i reseproccesen bestod främst av att agera sällskap, men också bistå som chaufför och lyfthjälp. Mr x skulle ha alkoholen till bröllop och 40-årsfester, så det var aldrig tal om något olagligt. Tiden till första färjan flöt på bra, samtalsämnena tycktes aldrig riktigt sina; helt plötsligt var vi i Helsingborg. Första färjan tog bara 20 minuter så det var en petitess i resesammanhanget. Det var färden genom Danmark, och den 1 timmes långa färjetrippen till Tyskland som blev aningen sega.

Höjdpunkten var onekligen mitt valnötsbröd med Philadelphiaost och Lönnebergaskinka på; de var delikata i all sin enkelhet. Den andra höjdpunkten bestod av att spana in alla antiklädda lastbilschaufförer; Boxholmsborna framstår i jämförelse som välklädda. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på någon form av dysfunktionell maskerad, där syftet var att klä sig så illa som det bara var möjligt. Det svåraste hade då  troligtvis varit att kora en vinnare bland dessa icke-modemedvetna individer, där alla för övrigt borde ha hamnat på prispallen. Jag vill egentligen inte diskriminera människor eller verka alltför fördomsfull, men någon form av generell universal klädkodsnivå trodde jag existerade i västeuropa.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ett alkoholens mecka. Calle låg i ett område där folk bodde, men också där stora affärskedjor hade sin hemvist. Jag började rysa i kroppen och längtade redan tillbaka till Hageby, Navestad eller Klockartorpet.  Det kändes lite konstigt att tidigt på morgonen stega in i en välfylld butik med ett gigantiskt alkoholsortiment. Min köplista var troligtvis bland de kortaste i Calles shoppinghistorik, då jag endast ville fylla på min samling med sådant som saknades i baren, närmare bestämt 5 flaskor. Jag dricker inte mycket privat, men jag vill ändå ha allt.

De två timmarna vi hade på oss innan färjan återigen avgick rusade iväg på tok för snabbt. Den osedvanligt höga pallen med alkohol skulle också transporteras över till släpkärran, och det i sig  krävde sina män. Under tiden tog vind- och regnfragmenten från stormen Kathryn sats mot vår del av Tyskland, något som inte precis underlättade packandet. Det dystopiska vädret förföljde oss under en stor del av den resterande hemfärden. Lika mycket flyt som vi hade på ditresan, lika mycket oflyt hade vi på hemresan. Först och främst så hade vi inte samma exceptionella timing med färjetiderna som förut. För det andra så åkte pressningen som täckte alkoholen ständigt upp i det blås-regn-friska ovädret.

För det tredje så tröt till sist även samtalsämnena, vilket gjorde att resan kändes ännu längre. När vi började prata om barnblöjsortimentet så var smärtgränsen helt enkelt nådd. Det allra största problemet var i alla fall av det lite obehagligare slaget. Högljudda klagosånger från bilens bromsar stegrades ju längre resan led. Varken Mr x eller jag själv tillhör kategorierna verkstadskillar. Vi översvämmade varandras sinnen med bilfelsteorier, vilket gjorde oss ännu mer konfunderade och oroliga. Ljudcrescendona skapade två nervvrak i bilen som var ytterst osäkra om vi verkligen skulle ta oss hem i ovädret – levande. Vi körde i knappt 70 km/timmen; 10 minuter kändes som 16 minuter, och en timme som tre.

När vi passerat IKEA så skulle det mycket till om vi inte på ett eller annat sätt kunde ta oss hem; en befriande känsla, nu ville man verkligen bara hem. Vi hade varit vakna i 36 timmar, och var übersårbara för minsta strul. Jag sov i alla fall 9½ välbehövliga timmar den kvällen, men i kölvattnet av vakenheten uppkom en lång seghet; det tog några dagar att landa helt enkelt. Detta var troligtvis min första och sista alkoholresa, men det var i alla fall en intressant sådan eftersom alla upplevelser är erfarenheter.

Myggterrorism

I snart en veckas tid efter jag lagt huvudet på kudden i ett becksvart sovrum har jag blivit hemsökt av dylika blodsugande flygfän. Dessa minivampyrer träder subtilt och orationellt fram efter jag släckt skrivbordslampan. Det olustiga är bara att jag tycks blir drabbad av insekterna, inte Marie, som ligger precis bredvid. Hade detta mönster upprepats 2 gånger, till och med 3 gånger så hade jag inte reagerat nämnvärt, men nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro längre. Det blev en nattlig utdragen kamp, i syfte att slippa det karakteristiska ljudet av mygga som oroväckande smögflög sig på mig, för att nästa sekund plötslgt bara tystna.

Det är då som mitt rabiata handfäktande inleddes eftersom den nästintill ljudlösa minivampyren endast var hundradelar från att stjäla mitt svenskitalienska blod. Kurragömma-processen upprepades i  över en timme. Strategin att gömma sig i tryggt förvar under täcket var ett genidrag – så länge det fanns syre kvar. När den enerverande myggan minskade sitt aggressiva beteende så hade jag redan hunnit bli klarvaken. Det är sig ett ett perfekt tillfälle att fortsätta bokläsandet. Jag vet ännu inte idag om det var en schizofren mygga eller om det var ett helt gäng som turades om att terrorisera mig? Min teori är att det var ett  sjusärdeles stort myggäng, något annat vore övernaturligt.

Aliensvett- vän eller fiende?

Att spela squash är inte bara hejdlöst roligt, det bränner kalorier,  det förbättrar konditionen och koordinationen, men man svettas också kopiöst mycket. Min svettdränering är mångt om mycket mindre än de flesta andras svettutsöndring. Exempelvis så påminner Linos vätskeförluster mer om Ågelsjön, en om en filmande italienare efter ett jobbigt pass i hallen. Vart vill jag komma? Jo, jag är den som tycks tappa greppet om racketen mest och bäst av alla squashspelare i regionen, just på grund av svettvätskan. De flesta andra spelare ser inte detta som något som påverkar deras spel. I mitt fall så kan ett bra grepp vara huvudskillnaden mellan en skön vinst eller en irriterande förlust.

För mig är det dels en källa till frustration, dels  olyckligt konkurrenshämmande. Squashcenters ägare ignorerar taktiskt mina problem , då jag troligtvis är deras allra bästa kund, när det kommer till köp av nya grepplindor. Det finns onekligen en ekonomisk gräns hur ofta en arbetssökande eller f.d student kan spendera sina surt förvärvade pengar på. Min nästa strategi bestod av att inhandla en tunn kvalitetshandske på Stadium. Den fungerade till en början osedvanligt bra med biverkningen att jag fick epitetet squashens Michael Jackson, och det var dessvärre inte för spelets skull. En stor nackdelen med handsken är att även den blir översvämmad av svett, och då återstår det bara att återgå till ursprungsgreppet utan handske.

Nästa anti-svett-strategi var att köpa en salva mot just svett på Apoteket.  Aco special care mild aluminiumfri deodorant skulle motverka svettlukt, men också verkade hämmande på själva svettutsöndringen.  Dessvärre var  detta en produkt som inte hjälpte mig det minsta i min dogmatiska kamp mot den kroppsliga orättvisan. Mitt förhoppningsvis sista vapen mot den irrationella svetten inköptes på golfhuset Dormy. Det var en golfhandske som var specialanpassad för att användas i regn på golfbanan. Det låter nästan för bra för att vara sant; tål den regn bör den rationellt sett tåla svett. Frågan kvarstår (då jag ännu inte testat den tillräckligt länge) – tål den aliensvett?  I vilket fall som helst går kampen vidare mot den utomjordiska svetten.

”Lilltjejen” Hanna 8 år

Helt otroligt vad tiden går snabbt. Det är genom barnens födelsedagar som i alla fall jag blir medveten om mitt eget åldrande (speglarna har alla förpassats till förrådet). Det var en liten men högljudd skara på 6 barn som droppade in till Hannas rum. Hon öppnade presenterna som bestod av smycken, ”Bella Sara kort” och block. Därefter förflyttades klungan till hyresgästföreningens lokal Grottan, endast 77 meter ifrån.  Festen inleddes med dans  till Melodifestivalslåtar och ostbågar. Lite senare fick gänget sitta ner vid ett adekvat pyntat bord där glass, chokladbollar och bullar serverades. Det vare en orgie av sockerhybris, något jag för övrigt ställde mig mycket tveksam till, men att ge ungarna grönsaker var väl inte heller helt optimalt.

Jag fungerade dels som ordningsvakt, dels som clown, medan Marie stasiskt arrangerade lekarna. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr att omorganisera halvkaoset i köksskåpen. Det blev 1½ timmes välbehövlig strukturering – sedan hade jag gjort mitt. Sista anhalten blev en fiskdamm som anordnas i  vår hall sedan var festen slut, och fri lek stod på aktivitetsagendan.

Dagen efter, den dagen som Hanna verkligen fyllde år, var dagen då mor- och farföräldrar kom på besök för att gratulera sitt 8-åriga barnbarn. Vi hade bakat en riktig mumsig tårta bestående av ett lager chokladkräm, ett lager vaniljkräm samt mosade bananer med ett rosa marsipantäcke och några marsipanrosor ovanpå. Av oss hade hon fått en en gigantisk inramad kattavla och två mindre kattbilder – helt oemotståndliga. Hon fick också två Winxdockor, visserligen inget som jag kunde stå för, men det är svårt att agera förnuftigt utifrån ett barn födelsedagsönskningar; en fotboll eller bandyklubba hade helt enkelt inte varit rätt substitut.

Hanna på Aikidoträning

När jag stolt såg Hanna på den gummimadrasserade mattan så sökte sig mina minnen instinktivt och ohjälpligt till min egen aktivitetsbarndom. Jag var också sju år när jag inledde min kampsportssejour, men i mitt fall var det judo som gällde. Stolt iklädd en nyinköpt judodräkt, och relativt nervös, stegade jag in på den tillsynes oändliga madrasserade mattan. Ingen av mina klasskompisar hade något intresse av vare sig judo eller att bara hänga på. När tränarna visade upp stegen och kasten så skulle jag behövt såväl en slowmotion- som en repeatknapp. Denna spegelvända process synkroniserades inte med någon av mina hjärnhalvor. Hur mycket än jag ansträngde mig blev jag  aldrig heller riktig god vän med det långa tygskärpet som hade en benägenhet att ständigt gå upp. Min likstelhet var inte riktigt lika långt gånget som nu vid 44-års ålder, men ändå tillräcklig för att jag varje gång skulle fastna på tränaren rygg, då vi skulle hoppa bock över honom. Det var nog de två främsta orsakerna till min korta, men intensiva judoerfarehet. Att få göra om hoppen i åsynen av de andra deltagarna stärkte inte precis en sjuårings självförtroende.

Hanna var en av två nya vid första lektionen, de fyra andra hade varit med olika länge. Hon var i alla fall minst och dessutom ensam tjej. Till skillnad ifrån mig så är hon inte likstel utan relativt vig, något som underlättar dylika asiatiska kampsporters inlärning. Läraren mässade  mumlande fram grunderna och reglerna; eleverna kastades sig sedan  opedagogisk ut på mattan för att härma dennes övningsuppmaningar. Jag är medveten om att det inte är det allra lättaste att agera mentor, då åldrarna skiftade mellan 7-13 år, och erfarenheten mellan dem var  minst lika utspridd. Läraren borde ändå beaktat en större uppmärksamhetsempati för de två helt nya deltagarna.  Vill de ha nya medlemmar så måste de till en början anpassa sig – inte eleverna. Det viktiga är att denna utveckling sker i barnens egen takt och med överkomliga utmaningar i träningen. Alla är ju barn i början, och övningarna blev som sagt  lite väl framforcerade för att kunna sätta sig någorlunda innan nästa övning påbörjades. Det blev tyvärr bara en gång för Hanna, men hon tyckte ändå att det var roligt. Det finns fler Aikidoklubbar i stan, med förhoppningsvis lite mer  och bättre pedagogisk inriktad träning.

Aikido är en japansk kampkonst utvecklad av Morihei Ueshiba (1883-1969). Under sitt liv kom Morihei Ueshiba att studera ett flertal av de gamla och klassiska kampmetoderna som utvecklats av de japanska samurajerna. Av det han lärt sig utvecklade han en egen syntes baserad på principer om hur man harmonierar med ”krafterna”. Därmed skapade han en ny stridskonst som döptes till Aikido: ”vägen till harmoni med universums krafter”. Stridskonsten bygger på att man använder motståndarens kraft i försvaret emot denne. Detta innebär att man inte använder Aikido i syftet att attackera, utan enbart för att försvara sig. I och med detta så kan man inte tävla i Aikido. Kampkonsten ska kännetecknas av följsamhet, att leda den anfallande kraften förbi sitt mål, till ett slut där ingen skadats.

Continue Reading »

In the beginning it was………

F.V: Odda – Steffe – Mats – Johnny – Klacken – AIK.; han längst fram är Persson

Processen inleddes i och med  att mitt främre korsband gick av i Östgötacupen: Åby vs Vikbo. Jag kände att min fotbollsidentitet var i upplösningstillstånd, och att jag inte alls var redo att tappa kontakten med de fotbollspolare som jag trivdes bäst med. En annan huvudorsak var att det vore roligt att i grupp testa på olika aktiviteter som man länge velat göra, men aldrig kommit till skott med. De näst intill heliga kriterierna som sattes upp var följande. Varje träff skulle bestå av en eller flera aktiviteter, ha någonting och någonstans att äta och samt välja alkohol-tillförsel-hak att inleda och avsluta kvällen på. Det var upp till var och en av de ihoplottade arrangörerna att planera utifrån dessa fastställda kriterier.

Ville några fixa tävlingar på ens gård och laga maten själv som exempelvis AIK gjorde, var det helt i sin ordning. Precis som om några ville grilla över öppen eld någonstans uti skogen så funkade det lika bra. Vanligtvis har vi ändå bokat bord på någon regional restaurang. Det är just ovissheten och flexibiliteten som är hörnstenarna i kollektivismeuforin. Vi fick endast instruktioner var och när vi skulle mötas samt vad vi skulle ha med oss – all annan information var  bannlyst och förenat med ett kollektivt skepparbröst. Något som sedermera modifierades den 3 september 2011.

Jarmo Kolehmainen

”Med herrklubb avses en exklusiv sammanslutning bestående av enbart män, vilken i regel disponerar egna umgänges- och måltidslokaler för sina medlemmar. Herrklubbarnas ursprung kan dateras till 1600-talets England. Ordet används också i överförd nedsättande bemärkelse om andra sammanhang där män anses dominera och hålla varandra om ryggen.”

Från allra första början var vi 11 stycken hängivna killar med den gemensamma nämnaren att vi spelar eller hade spelat för den anrika divisionen-6- klubben (som högst i 5:an) Vikbo IK från Östra Ny Vikbolandet. Ursprungsgruppen höll ihop i över fem år. Den första som lämnade skutan var Anders Svensson 2003. Den andre som deserterade var hans äldre bror Klas Svensson, som sa ifrån 2006. Slutligen aviserade Lång-Peter Andersson att han vill lämna oss i sticket 2008. In deras ställe infogades Henrik Persson, en person som de flesta av oss inte kände förut, på grund av att han anslutit sig till Vikbo IK senare än de flesta andra.

Vi har reducerat våra träffar från 4 gånger per år, det vill säga 2 per halvår till 3 träffar. 2011 har varit det mest turbulenta året av dem alla, då ingen träff skett skett förrän i september 2011. Mitt implicita förslag var  istället att gå ner till 2 träffar; en på våren en på hösten. Det skulle dels innebära att vi blev flera i varje arrangörsfalang, något som skulle underlätta processen att hitta ett datum som passar alla 9, vilket inte alltid är lika enkelt som det låter. Dels så kanske vi ansträngde oss i ännu högre grad att uppfylla visionen att skapa den optimala herrklubbsträffen med huvudingredienserna: aktivitet, mat och utgång. Jag tror också att två träffar per år kan skapa ett större sug, något man ser ser fram mot, i ännu större utsträckning än förut. Förslaget som presenterades av Steffe  den 3 september 2011 gick igenom, fast med modifieringen att datumet skulle vara fastställt redan innan.

Taket för vad en aktivitet som högst bör kosta höjdes också till överkomliga 500 kronor. Aktivitetssekretessen upphävdes dessutom, i syfte att effektivare kunna planera herrklubbsträffarna. Den latenta biverkningen är väl att Ubbe i god tid innan själva aktiviteten lär träna inför vad som komma skall – den lilla dansbandsterroristen.

Det sista året kan jag uppleva att en viss form av bristande motivation smugit sig in i gruppen. Istället för att kasta sig in i uppdraget med att skapa den ultimata kvällen för gänget händer det ingenting. I mitt sätt att se det kanske vår herrklubb haft vår tid på jorden och att det ligger i sammankomsternas öde att vi avrundar och avslutar kompiskitteriet. Jag har själv märkt att min entusiasm när jag är delaktig i processen nästan helt uteblivit. Det borde vara en varningklocka som bör tas på allvar när glädje är vår gemensamma faktor. Om den essensen saknas bör vi rannsaka oss att göra ett sista minnesvärt år istället. Det är troligtvis bättre att lägga av när man är någorlunda på topp än att fortsätta i samma hjulspår år in och år ut.

Urban ”Mr T-shirt” Svensson

I och med att vi gubbar inte är lika frekventa nattklubbsgäster som förr om åren, så är den alltid lika påtagliga och ibland destruktiva alkoholgruppstrycket en ytterst  lömsk motståndare. Jag själv tillhör väl topp-3 som drabbas mest och bäst av detta dysfunktionella samhörighetskitt. Har man väl börjat dricka så är det svårt att sluta, när tävlingsinstinkten och festhornen vuxit sig tillräckligt starka. Dagslånga löften fragmenteras osedvanligt snabbt för att runt tolvslaget helt pulvriseras; dogmatiska löften är då som bortblåsta. För stora, för starka, för snabba, för många och för olika alkoholkällor är bidragande orsaker till huvudvärk, minnesluckor, blackouter och ibland ett mycket oförutsägbart beteende ute på krogen. Personligen har jag med tiden blivit klart mycket alkoholsmartare än förut.

1998, lördag 28 November. Mats bildar kompisföreningen FFLC. Det här var första testet i syfte hur vänskapsprojektet skulle bli. Träffen inleddes med Lasergame, där Mats helt sonika blev däckad av Johnnys megatunga vapen – rakt i ansiktet. Nästa programfas var en blöt inflyttningsfest hos ”Ante” på Himmelstalundsvägen. Där stod  jenga och luffarschacksturnering  på agendan. Mats förlorade mot Urban i  den strategiindränkta finalen med 6-7. Vi avslutade med att käka och dricka på Cromwell House.

De nuvarande 9 veteranerna är:

1973 – Henrik ”Pärsson” Persson

1971 – Fredrik ”Odda” Adolfsson

1970 – Stefan ”Arne” Hammarström

1969 -Magnus ”AIK” Ström

1967 – Urban ”Mr T-shirt” Svensson

1967 – Mats ”Filosofen” Widholm

1967 – Johnny ”Glufs Glufs” Hammarström

1966 – Jarmo ”Oliva” Kohlemainen

1966 – Klas ”Klacken” Larsson

 

Höjdpunkter och bottennapp

Roligast i mitt tycke har de autentiska boxnings- och fäktningsturneringarna varit.  Vi hade anordnat så att vi fick uppleva riktig boxningsträning, riktiga regler med riktiga domare. Detsamma gällde för fäktningen, där vi också fick använda oss av riktiga ”träfflampor”, något fäktarna själva får börja med först efter ett år. I mitt tycke tillhörde  friidtrottstävlingen 6 – kampen på Grosvad Finspång ett av de mest minnesvärda. Att titta på spjut, kula och höjdhopp ser förhållandevis simpelt ut på tv, men i verkligheten är det en helt annan femma.

Beach vollybollturneringen 2002 var kanske det mest oväntat lyckade av dem alla; sol, öl och sand  i samklang med att alla kan delta och bidra utifrån sina egna förutsättningar. Det innebär indirekt att varje bollkontakt blir en källa till förödmjukelse bland såväl sina medspelare, motspelare som sig själv – obeskrivligt underhållande. En annan fördel är att man kan kasta sig hämningslöst, utan att behöva skrapa upp halva kroppen, såsom ofta är fallet i dylika gympahallar.

Ett av de få lite sämre aktiviteterna som vi gjort är faktiskt Aqua golfen i Himmelstalund. Det blev aldrig riktigt roligt på grund av att det helt enkelt var för svårt. Den totala avsaknaden av dråplighet gjorde inte saken ett dugg bättre. Egentligen är det hiskeligt svårt att välja ut de bästa aktiviteterna, då varje träff på sitt sätt varit mycket trevliga, spännande och lärorika. En sak är i alla fall säker att Fredrik ”Odda” Adolfsson är den som via sin genetisk betingade tävlingsskicklighet vunnit mest och bäst – tyvärr. Hans huvudsyfte är främst att sporra oss andra träben och koordinationsfria individer.

 

2003, Lördagen 30 Augusti Mats/Ante. Samling kl.16.15 mässhallens parkering. Alla 11 var med plus Therese: instruktör från Tjalve och Kontorab. Kl. 17.30 startade 6- kampen med 100 meter. Sedan följde längd, kula, spjut, höjd och avslutningsvis ett 400 meters lopp vid 20.30 och då började det bli lite mörkt ute. Odda vann alla grenarna och fick maximala 11p X 6= 66 p, 2. Peter 52p  3. Stefan 44p  4.Urban 43p  5.Mats 37p  6.Ante/AIK 33p  8. Jarmo/Clacken 24p10. Klasse/Johnny 20p.Urban imponerade eftersom han dels hade sin vanliga hjärnskada & Aspergers & Autism, och nu dessutom ett helvetiskt ryggbesvär att förtränga. Det hände så mycket dråpliga och oförglömliga saker dessa 3 timmar som skulle få den värsta torrbollen att börja le eller snarare begå självmord. Vi i FFLC överlämnade 1000 kr till 40-åringen Lång Peter. Han sa att pengarna skulle gå till ett gott ändamål: en xxl-massagestav. Jag hade bokat bord kl. 22.00 på Palace. Det var länge sedan alla 11:a var samlade på Norrköpings inneställe no 1. Mats/Stefan/Odda/Johnny var de som härdade ut längst. Mats tillbringade 5 timmar i en närliggande farstu i Ektorp med marmortrappor som huvudkudde eftersom han glömt något – sina hemnycklar.

2003, Lördagen  8 Februari Mats/Klacken samling 13.30 vid Himmelstalundsbadet. 4 Bilar åkte till Linköping. Klockan 15.00 satte vår fäktningsinstruktör Jonas Gunnarsson igång med grunderna, historik och anekdoter. Vi blev 8 stycken,då Odda, Clacken och Ante inte kunde närvara  – alla mötte alla. Det var inte alls som på film, utan betydligt svårare. Mycket överraskande visade Johnny en helt ny sida, och vann hela tävlingen. God tvåa blev minst lika överraskande Stefan och på 3:e plats kom AIK. Inte lika överraskande kom Mats på sista plats och blev” the guy there back”. Efter bastubad så tog hungerkänslorna över och vi drog till Linköpings bästa restaurang: Ghengis Khan – mongolisk barbeque. Johnny stod definitivt inte lika högt i kurs hos restaurangasiaterna som i fäktningskretsarna; ”glufs-glufs” retade bl.a. gallfeber på homoservitören. AIK hann inte äta p.g.a en pistoltävling. Det blev en extrem trevlig stämning på puben Bishop arms fönsterbord; så trevlig att ingen drog till Palace, utan istället kände sig nöjda och drog hemåt runt kl. 00.30.

2006, Lördagen 18 februari  Mats/Urban. Ett bortfall utan motstycke inledde slutfasen i Mats & Urbans strukturerade herrklubbsförberedelser. Ante var återigen i Thailand, Johnny på resa till Stockholm med nya jobbet, Lång Peter var ”febrig”, Odda samma symptom som Peter, Clacken jobbade jour med snöröjning, AIK var övertränad, och fått problem med ryggen. De fem ”riktiga” männen i klubben tog sig till Matteus skolans gymnastiklokal där en tränare från Boxningsklubben Akilles mötte upp oss vid kl. 15.45. Hans fru var där liksom en medlem ur klubben som tog hand om träningen/dömandet. Klasse, Mats, Urban, Stefan och Jarmo fick bekänna färg när den tuffa boxningsträningen satt igång. AIK var inte med på aktiviteten, men medverkade annars hela kvällen, nu som filmare/kameraman/stöd/rådgivare. Därefter en bra grundkurs i boxning: hur man slår, skyddar sig och koordination (tyvärr). Sedan var det dags för föredettingarna att bli män. Alla mötte alla, och den som vann flest matcher vann turneringen.

Matcherna varade i 2 x 2 minuter med riktig domare och riktiga regler. När Urban och Klasse fightades avbröt ”The Dick” i andra ronden, p.g.a. extrem trötthet (och troligtvis vetskapen att man verkligen kunde bli skada här och idag). Nu var vi endast fyra laddade herrar i turneringen. Urban fick dubbla, och möta koordinationens okrönte konung – Mats. Widholm.  Densamme gjorde några fundamentala grundfel, som rättades till under kvällen, men kontentan var att han blev utklassad. Kvällens pärla stod Stefan för, när han i sin match knockade Ubbe; Mr t-shirt låg som en märla i luften, och mindes inte detta efteråt. 1. Stefan vann turneringen. 2. Urban kom tvåa, 3. Mats kom på en hedervärd tredjeplats, 4. Jarmo på en fjärdeplats och 5. Klasse kom femma. Klacken dök passande upp när alla duschat färdigt; efter det gick vi i samlad trupp till Jarmos systerdotter. Där passade vi på att fira Jarmo som nyligen fyllt 40-år. Han fick ett presentkort på 1000 kronor att spendera på Stadium. Runt 20.30 var det dags för en välbehövlig matinjektion på Bomullsfabriken. Stämningen var på topp när vi vid klockan 22.30 äntrade Palace anrika trösklar. AIK hängde inte på, och Klasse försvann relativt snabbt. Jag var nog inte den enda som vaknade upp med en extraordinär tränings- och huvudvärk från gårdagens attacker från två flanker.”

2009  Fredag 24 april Stefan/Odda/AIK Samling vid G:a busstation kl. 18.30. Alla nio medlemmar kunde medverka efter till synes oändliga datumändringar. Det tog oss inte lång tid att nå Hugos, där en förbeställd middag 19.00 inleddes. Johnny råd till alla världens  korpulenta restaurangbesökare är att beställda in en stor kanna extrasås – till sig själva. Urban var nykter eftersom han kört direkt från Malmö, Odda skulle trampa kollektivt med cykelnördarna från Antilopen dagen efter, så även han tog det lugnt. Från kl. 20.00-22.00 bowlade vi 14 hela serier på Hugo.

De ”välkomponerade” lagen bestod av

Lag Stefan: Stefan, AIK och ODDA                            1541 poäng

Lag Master: Johnny, Urban och Mats                         1438 poäng

Lag Järngänget: Pärsson, Klacken och Jarmo.          1389 poäng

Det mest anmärkningsvärda av allt var nog AIK`s 12 strikar. Han hävdade snabbkurs på Internet, jag hävdar Schizofreni. Johnnys ”blodsockerpendlingar” visade sig också ha en viss påverkan på klotets riktning mot käglorna. Vi var flera åskådare som faktiskt trodde att klothelvetet stannat, innan den nådde rännan. Men som sagt att träffa kägeljävlarna är en konstform , inte en sport. Nästa anhalt blev The Black Lion Inn som snabbt följdes av Pub Wasa. På Wasa lyckades en alkoholförgiftad och mindre pigg Steffe med bedriften att bli bortforslad av 5 vakter/poliser runt 23.30. Inte illa för en kille som snart närmar sig ”gubbe”. Jarmo, Mats och Persson höll ut längst i dimmorna på Wasa. De flesta av oss söp på ordentligt, och jag antar att de flesta av oss inklusive jag själv också upplevde en seg lördagsförmiddag. Jag hade 42 kronor kvar och fick snällt gå hem, men den vägen kändes oändligt lång, och då menar jag verkligen oändligt lång.

”Vad har vi gjort så här långt listan”

3-kampen x 3: Bowling-biljard-minigolf

Lerduveskytte x 2

Långgolf

Pistolskytte

Curling x 2 nya & gamla hallen

Dart

Paintball x 2 (olika banor)

Beach volleyball

Aqua golf

Frisbee golf

Bågskytte

Biljard x 2

Bordtennis

Go-cart x 2 Raceland

Fotboll x 2

Fotbollssuck samt 2 andra precisiontävlingar

Mats Svensexa Maskerad: Jesus (jag) & lärjungarna (dem andra)

Ålandskryssning

Vildmarkskampen

Tv-spelsturnering

Fäktning

Äventyr & höghöjdsbana

Friidrott Grosvad 6-kamp

Kanot

Krävande skogs-tipspromenad

Bowling x 2

Fort Helgenäs – lag-samarbetstävlingar

Badminton

Laserdoom x 2 (olika banor)

Fotbollsgolf

Styrkepass-knäböjning-marklyft-bänkpress

Boxning

Pokerturnering Texas hold-em

Inomhusklättring

Luftgevärsskytte

Vin- och ost provning

Hästridning

Bastutävling

800×600

Normal
0

21

false
false
false

SV
X-NONE
X-NONE

MicrosoftInternetExplorer4

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:”";
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”,”serif”;}

Rullstolsbasket

Sumobrottning

4-wheeldriving

 

Continue Reading »

Allmänt

Från att vara vardagskreativ till att uppnå någon högre form av überkreativitet präglade denna period. Projektlistan som förut bestod av ett ett fulltecknat A3 papper har förbytts till ett glest  A4. Vad beror det på? Är det vårkänningar och indirekt ett ökad d-vitaminintag? Kan det istället vara så enkelt att min olivoljekur äntligen gör sig gällande med dess ökade  antioxidant- och e-vitaminintag?  Eller är det soljushealingen som är den fundamentala ingrediensen till kreativitetshybrisen?

I vilket fall som helst har en orgíe av vårtecken visats sig, vilket innebär att bland annat Halvars öppnar med nya spännande glassmaker.  Det är i sig ett moment 22 läge eftersom jag fortfarande brottas med julens sockermissbruk. Socker är gott, men också förrädiskt och destruktivt. En klassisk bortförklaring är: ”jag varken röker, snusar eller dricker, det är väl klart jag kan unna mig en chokladkaka”.

Familj

Slog 3 flugor i en smäll då familjen blev bjudna på påskmiddag hos Maries föräldrar i Vånga. Vi vältrade oss i groteskt god mat samtidigt som det fanns tid över för promenad och lek med barnen samt en liten välbehövlig siesta. Det fina vädret inbjöd till att Marie bytte  sommardäck med mig som assistans. Jag avskyr detta årliga moment och överlåter gärna detta till min fru, som är alldeles för snål för att låta någon annan göra detta. Är inte detta ett led i jämställdhetsdebatten så vet jag inte vad. Kvinnor kan, även om deras farföräldrar gnisslar tändera i sitt konservativa genusperspektivsfängelse.

Jag besökte Kungsgårds modevisning på min sons Davids inrådan, vilken höll på ungefär 1 timme. Det visade sig innehålla ett smörgåsbord av sminkade individer Iklädda och utklädda unga modelejon i symbios med hög och varierad bra musik. Att jag hade svårt att skilja mellan striptease och modeshow gjorde onekligen inte tillställningen sämre. När jag till sist återhämtat mig så cyklade jag hemåt för att frossa i nyhetstimmen.

Studier och tentaångest

Jag fick beskedet att min tenta i moment 1 av 4: macrosociologi (samhällsstrukturer) fick betyget VG, vilket skapade förnyat självförtroende samt en välbehövlig energipåfyllning. Nästa moment microsociologi (individinteraktion) bestod av teorier, teoretiker och ytterligare en halvmiljon nya begrepp.

Plötsligt  stod jag i  salstentarummet;  den gigantiska lokalen fick mina tankar att vandra till såväl koncentrationslägren som till kommunisttortyrrum. Att försöka fuska var det inte tal om, då lärarvakterna misstänktsamt övervakade varje elevrörelse.

De fyra timmarna mellan 08.00-12.00 rusade iväg likt en adrenalinstinn tjur från Pamploma . Svettpärlorna avläste varandra i symbios med svordomarna över blyertsstiftens oduglighet. Det här är det närmaste jag kommer någon form av direktsänd frågesport på tv. Det är groteskt irriterande då man vet svaret eller begreppet, men helt enkelt inte kommer på det. Nästa fas består av att man lätt blandar ihop begreppen med de olika teorierna och teoretikerna, något som inte underlättar salstentaskrivningen. Till sist var det 15 minuter kvar och då var det dags att kolla så att mina 16 skrivna sidor var ifyllda på rätt sätt.

När jag äntligen passerade salstentatröskeln så kände jag mig ungefär 15 kilo lättare, vilket i sig inte varit så nyttigt om man tänker utifrån ett anorektiskt perspektiv. I bilen hem sa jag tyst för mig själv adjö då till Ottomeyer, Asplund, Garfinkel och Dahrendorf. Förmiddagen avslutades i sällskap med mig själv på O`Learys: med 2 ruskigt kalla öl, en kycklingsoppa samt deras ökända Salsaburgare med tillhörande ketchupindränkta pommes.

Moment 3 som inleds tisdagen den 6 april består bland annat av matematisk statistik, något som definitivt inte ligger mig varmt om hjärtat dessutom 5 gånger i veckan på Campus Linköping gentemot förut 3 gånger i veckan.

Träning, tävling och sport

Min träning har återigen genomsyrats av en skadefri period förutom min 3 dagars magsjuka. V.10  2 pass/150 min, V.11  4 pass/290 min, V.12 3 pass/190 min, V.13  6 pass/190 min. V.13 blev veckan då jag till sist tog mig i kragen att inleda träningen inför Grabbhalvan  som går av stapeln den 6 maj. Tanken är att jag ska hinna träna minst 10 gånger innan själva loppet. Förra årets tid 20.54 minuter ska slås i år, och helst ska jag försöka komma under 20 minutersgränsen, men då måste en blodsmaksmentalitet implementeras, något jag egentligen är allergisk mot.

Ömsom vin ömsom vatten, med betoning på vatten, är ett uttryck som kan sammanfatta denna squashperiod. Lika fort som jag  tog mig upp till division 4:a åkte jag ner igen. Min mentala inkompetens och djävulskt  ojämna spel satte återigen käppar i hjulet för mig. Jag har insett att jag ensam måste nöta in en förbättrad squashteknik, i syfte att bland annat förbättra mina alltför enkla servar som min svaga servemottagning. Lyckas jag med dessa konststycken, så lär jag vinna 70 procent av matcherna istället för som nu förlora dem.

Jag har nyligen införskaffat mig en av världens bästa och snyggaste squashväskor samt ett av världens främsta squashrack. Racketen i sig är kvalitetsnysträngad och dessutom försedd med en nytt supergrepp. Mitt ultralätta Nikelinne och Nikeshorts är som gjorda för att utöva den ädla sporten squash. Frågan är:  finns det överhuvudtaget något mer att köpa i hetsjakten att utvecklas till en effektivare squashspelare, eller ska jag istället ägna mig åt att bli en materialare av rang?

Min squashpartner Lino Ferrari och jag drabbades samman torsdagen 31 mars. Det blev såhär i efterhand en match som dessvärre kommer att bli ihågkommen som den förmiddagen då Linos hälsena bryskt slets av. Vis ställningen 10-10 så slog jag återigen en alltför dålig stoppboll som Lino borde ha hunnit, istället föll han likt en italiensk serie-a spelare handlöst till golvet. Att han instinktivt antog att jag fällt honom tar jag enbart som en komplimang. Efter mycket velande så ringde vi ambulansen som sedermera dök upp 30 minuter senare.

Ur ett familjeperspektiv var detta troligtvis något positivt, ur ett tävlingsperspektiv var denna händelse minst sagt förödande, ur ett kompisperspektiv var det grymt tråkigt, ur ett motspelarperspektiv var detta det bästa som kunde ha skett. Lino är av ett exceptionellt hårt virke och lär snart återses i squashhallen, fast på vilken nivå han väljer att befinna sig på är i dagsläget  alldeles för oförutsägbart att sia om.

Herrklubb och Earth Hour

Det var återigen dags för en herrklubben ”Friends for life club” att samlas (FFLC); denna gång stod jag , Aik och Odda vid rodret. Vi testade först på squash för att sedan förflytta oss in i Squashcenters fräscha spa. Där följde vi Chelsea vs West Ham på storbildsskärmen ifrån en lyxig  8 personer jacuzzi. Det eskalerande alkoholintaget skedde på de flesta platser i den trivsamma lokalen. De nio medlemmarna tog sig lulligt ifrån squashcenter till restaurangen Meze. Gudomligt god mat serverades i harmoni med att kora Pärsson som vinnare i vår interna tipstävling. Palace avlöste ett lång Bishop Arms besök. Jag själv var osedvanligt städad och blev hämtad av Marie runt 00.15 med AIK som medresenär.

Föreningen för hållbar utveckling i Norrköping (FhUN) manifesterade Earth Hour från 19.00 till 23.00. Ett vegetarisk smörgåsbord, tangoshow, trumyoga och oändligt med tända ljus sammanförde de cirka 30 deltagarna. En trevlig tillställning som slutade precis innan man hann bli uttråkad, vilket är ett tecken på god timing eller ruskigt bra planering.

Film, tv och musik

Till skillnad ifrån förra periodens biohybris så har det inte blivit något besök denna gång. Mina favorit tv-serier som Medium och Vampire Diaries varvades med Nyhetstimmen, Kobra, Debatt och det underbara tv-programmet: Draknästet. ”Inför tenta pluggandet” har genererat i ett väldigt sporadiska DVD-tittande. Bröderna Cohens – A Serious man, var däremot ett undantag som jag gillade. Law abiding citizen, Dark mirror och Land of the lost var 3 andra DVD-filmer som avverkades.

Will Ferell är 2000-talets svar på Chevy Chase. De endimensionella likheterna är många, båda två kan  i stort sett bara kan spela en sorts karaktär, vilket lär innebära att de inte precis är några Oscars-aspiranter. Till skillnad från många andra så tycker jag att de ”gestaltar” denna roll på ett utmärkt sätt. De är exceptionellt duktiga att helt enkelt se tröga ut. Will Ferell medverkade i Land of the lost; en film med en banal handling, stereotypa karaktärer och taskiga effekter – ändå satt jag stort värde på filmen och skrattade faktiskt mycket åt de råinfantila skämten. Att spela så trög är en naturbegåvning, vilket skulle kunna leda till konflikter om de satte dit en bättre skådis utan denna underskattade karismatiska egenskap. Han har medverkat i underbara filmer som Stepbrother, Blaze of glory, Anchorman, Starsky and Hutch, Zoolander, Talladega nights, Elf och Semi-pro. Will Ferell är ingen idiot, han är en hjälte och sådana ska hyllas.

Vinylförsäljningsprocess inledd

I en råttfri bod förvaras mina vinylskivor som jag för övrigt lagt ut en smärre förmögenhet på. Dessa ljudtingestar är fördelade i 13 ”läskbackar” med tillhörande plastomslag. Jag har till sist bestämt mig för att skiljas ifrån mina  plastkompisar. De cirka 1200 inplastade vinylskivorna kan vara värda allt mellan 20 000 kronor till 100 000 kronor. Eftersom jag inte innehar den kompetensen att göra den bedömningen så har jag skaffat mig en vinylexpert: vi kan kalla honom ”VinylBertil”. Han får 10% av försäljningen som främst ska ske genom skivmässor i Linköping. Jag ögnade igenom mina 80-tals punksinglar och minns med förfäran att på varje singelinköp går det åt en sargad pensionär, eller var det tonvis med pantburkar?

Team Humor utmanar återigen Sveriges filmetablissemang

Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm synkroniserade återigen sina livsfaser med varandra via ett inledande möte söndagen den 4 april. Vårt första projekt blir att planera in en kortfilm om Jesus återkomst till jorden. Vi ska sedan se uppdatera vårt första filmkomedimanus kallat ”Sommaren med Rogge” eller mer blygsamt ”Sveriges roligaste filmmanus”. Team Humor håller på att färdigställa ytterligare en filmkomedipärla som handlar om en avdankad seriemördare kallad: ”Hösten med Ove och Roland”. Om inte Stefan hinner med  att ligga med rätt producenter för denna  osvenska film ,så har vi en reservstrategi för att själva samla in 20 miljoner, i syfte att skapa ”Sveriges roligaste film”. Vi söker nu en kombinerad filmare/redigerare sant 2 manliga ”skådisar” och lokaler att framställa detta korta filmiska underverk.

Continue Reading »