Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Henrik ”Zäta” Zetterberg ’

Cineasthörnan

29 augusti, 2010 by

Pixel-Eskapism


Ett avslutat sommarvikariat innebär mindre DVD-tittande. Den enda film som jag såg var den franska fängelsefilmen: Un propheté. Till skillnad ifrån de sedvanliga überklyschiga amerikanska filmerna i samma genre dryper Un propheté av trovärdighet. Den 19-åriga araben Malik ”tvingas” mörda en medfånge i syfte att inte själv bli dödad. Från att vara Korsianska maffians allt i allo (slav) avancerar han snabbt i fängelsehierarkin.  Malik använder fängelsets förmåner till att börja läsa och skriva, tyvärr används inte de nya färdigheterna till hederligt leverne, utan till utvecklas ifrån amatör till en fullfjättrad brottsling. Un Propheté  visar också upp hur svårt det kan vara med en blandad etnisk identitet i fängelset – arab eller vit? Malik sympatiska sida gör så att han kan umgås med alla fängelsefalanger, något som gör honom till spindeln i fängelsenätet. Manuset är ruskigt bra, skådespelarprestationerna lysande och regissörens öga för detaljer är beundransvärda – en fantastiskt sevärd film.

En skådis som alltid levererar högkvalitativa rollprestationer är den nu 77-åriga Michael Caine (Zulu, Hannah and her sisters, Dirty rotten scoundrels, Batman begins, Flawless). I denna vigilantefilm gestaltar han  den  pensionerade änklingen Harry Brown. Hans bästa vän och schackmotståndare Leonard blir brutalt mördad av lokala ungdomsligister. Det blir droppen som får bägaren att rinna över. Via sitt förflutna som soldat söker han upp de skyldiga i syfte att eliminera dem – en efter en. Temat har vi sett prov på förut, men Harry Brown är en film med fler bottnar än bara själva hämnden i sig.  Rotlöshet, gatunormer, utanförskap och ålderdomsambivalens är ingredienser i denna ”one man show” från Mr Caine. Filmen får i alla fall mig  att försöka dra paralleller till Norrköping – är det såhär ute i verkligheten? Läser man NT en måndagsmorgon är det dessvärre en del av vår vardag.

I filmen After.Life får vi följa en ung kvinnas psykiska kamp till sin egna begravning. Hon befinner sig i ett tillstånd mellan liv och död, och den enda som kan kommunicera med henne är hennes begravningsföreståndare: Eliott Deacon spelad av Liam Neeson (June 1952: Schindler`s list, Michael Collins, Batman begins, Gangs of New York). Den alltid lika underbara  och coola Christina Ricci (The Addams family, Sleepy Hollow, Cursed) spelar den unga kvinnan som inte förstår att hon är död. Hennes pojkvän  spelad av Justin Long (Jeepers creepers, Drag me to hell, Old dogs) kan inte riktigt släppa taget om sin flickvän och fortsätter sökandet, även fast han innerst inne vet att hon är död. Filmens filosofiska och melankoliska dialog mellan Ricci & Neeson är välregisserat, underfundigt och mycket tänkvärd. Filmen är otroligt originell i sin lågmäldhet och dessutom vackert gotisk. Ett gratisråd: sätt värde och ta vara på livet medan ni kan, annars kan det gå såhär.

Jag tillhör skaran av individer som dyrkade Jens Lapedius debutbok: Snabba Cash. Jag är också allergisk mot att se underbara böcker förvandlade till fragmentariska biodepressioner.  Jag tillhör kretsen som inte alls är förtjust i den svenska filmatiseringen av Stieg Larssons triologi. Böckerna var exceptionellt underhållande -  filmerna endast en skugga av sitt forna jag. Snabba cash faller inte alls i den fälla, istället blir filmen en orgie av kvalitet, något som jag anser att vi inte är bortskämda med i Sverige. Joel Kinneman (Arn, Johan Falk filmerna) spelar J.W på ett ytterst bokvärdigt sätt. J.W är killen som ägnar sitt liv åt att bygga upp en ny fin statusidentitet, ljusår ifrån sin egna enkla bakgrund. Hans dyra leverne kräver mer pengar, mycket mer, så han blir tvungen att utöka sin kokainhandel. Han dras in i smörgåsbord av intriger och lögner; vem kan man lita på, kan man lita på någon överhuvudtaget? Regissören Daniel Espinosa reducerar boken karaktärsmångfald på ett ypperligt sätt. Skådespeleriet, klippningen och storyn lyfter detta gangsterdrama till en nästintill amerikansk nivå, vilket i detta fall är något positivt.

Den Koreanska vampyrfilmen Thirst inledde denna filmstiltjeperiod. Ett misslyckat medicinskt experiment förvandlar den tillslutna prästen Sang- Hueon till en bloddrickande nattvarelse. Han försöker febrilt behålla sin ”mänsklighet” genom att inte döda människor, utan hittar andra strategier i syfte att bli mätt på blod. Han blir kär i en barndomskompis syster, vilken han senare berättar sin mörka hemlighet för. Filmen är förhållandevis lång – 2 timmar och dessutom väldigt poetisk. Den kombinationen genererade helt enkelt i att bli lite för lång för sitt eget bästa. Moral och ambivalens är två ingredienser som det udda paret ständigt får kämpa mot och framförallt sätter Sang-Hueons tro på prov.  Storyn är dels väldigt originell, dels väldigt vampyrklyschig, något som jag tyckte var positivt. Filmen är också oförutsägbar med många udda vändningar, bra effekter och makabert vackert filmat. I grund och botten är detta en ut kärlekshistoria om två helt olika personligheter som utnyttjar varandra på sitt sätt.

Roman Polanski (1933: Repulsion, Rosemary´s baby, Chinatown, Tess, The fearless vampire killer) är känd för massor av saker som definitivt inte kan kategoriseras in i livskvalitet. Hans senaste alster Ghostwriter är i alla fall en stegrande thrillerdrama. Ewan McGregor (1971: Trainspotting, Brassed off, Star wars episode 1-3, Black hawk down, Big fish) spelar en spökskrivare som får uppdraget att  återuppta  skrivandet av en före detta premiärministers memoarer. Materialet visar sig vara  en källa till politisk oro i flera falanger. Den Brittiska premiärministern Adam Lang  spelas av Pierce ”James Bond”  Brosnan (1953: Remington Steele 94 episodes 1982-1987, Dantes peak, Mars attacks, Mamma mia). Hans privata affärer nystas successivt upp och blir mediernas favoritobjekt, men spökskrivaren dras in i mystiska händelser som aldrig tycks ta slut. Denna politiska thriller är oförutsägbar och spänningen byggs stegrande upp a´la Hitchcock. Jag gillade starkt denna intelligenta och välspelade thriller som för övrigt översvämmas av kända birollsinhopp. Ewan McGregor är en skådis som snart tar sig in i min favoritskådis-topplista; han har haft en osedvanlig timing att medverka i såväl originella som riktigt bra filmer.

Prince of Persia: The Sands of time är  klassisk matinéfilm som doserar glimten i ögat humor, action, äventyr med bra skådespelare på ett minst sagt underhållande sätt, lite som Pirates of Caribbien. Filmen har fått lågt betyg i många tidningar kanske för att filmen baseras på det otroligt populära tv-spelet. Jake Gyllenhaal (1980: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, The day after tomorrow, Brothers)  spelar den oäkta prinsen Dastan som blir utsatt för en komplott på mordet på sin far och därefter jagad av alla tänkbara människor och varelser. I sin kamp att rentvå sig själv blir han involverad i Prinsessans Tamina och hennes magiska dolk. Lika ond som Gemma Arterton (1986: Rockn rolla, Quantum of Solace, Clash of the Titans 1 & 2) är vacker, är Ben Kingsley (1943: Gandhi, A1, Schindlers list, Shutter Island) i rollen som Kungens bror Nizam. Han är ju en karaktärsskådespelare av rang, även om han valt filmer som i bästa fall varit riktigt usla. Han behärskar i alla fall konsten att upprätthålla rollen som ondskefull på ett trovärdigt sätt. Effekterna är maniskt datoranimerade, men även dem på ett hyfsat tilltalade sätt. Det jag vill komma fram till är att jag gillar filmen; det är ett riktigt  äventyr i gammal god stil. En liten störande subjektiv petitess är att Jake Gyllenhaal i denna film är groteskt lik hockeyproffset: Henrik ”Zäta” Zetterberg; båda är för övrigt födda samma år. Likheten gav mig identitetsproblem, då jag ibland såg hockeyklubbor istället för slipade svärd.

The Haunting (No do) är ytterligare en psykologisk skräckis med ett mycket uttjatat tema. En kvinna som lider av posttraumatisk stress och hennes man flyttar in i ett isolerat gammalt hus, med ett dunkelt förflutet. Mannen sover alltid som en stock medan kvinnan hör knappnålar falla. Hon försöker förgäves övertyga sin man att det är någonting som är fel i huset. De får lämna bort din nyfödda son till svärföräldrarna eftersom de inte tror att hon är kapabel att ta hand om den lille. Katolska kyrkan är en huvudaktör i filmen och mycket kretsar runt präster och deras kamp mot det övernaturliga; ibland gör de fel som i detta fall. Jag gillade ändå filmen, spanjorer hittar otäcka kameravinklar i skrymslen där Hollywood aldrig letat. Detta är också en osedvanligt vacker filmad spökhistoria, vilket de flesta spanska filmer faktiskt är. Den suggestiva stämningen förstärker de gotiska bildvyerna och The Haunting blir aldrig riktigt långtråkig, utan bibehåller spänningen och ovissheten til the bitter end.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu