Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ hästar ’

Pappa, jag och brorsan

Min pappas vädjande ögon blev katapulten som sammanfogade min far, min bror och mig i vår nytvättade svarta Hyundai en  solig lördagsförmiddag. Mitt primära uppdrag låg i att återskapa det förflutna till min pappa vars uppväxt skedde i Lindö. Det blev en guidad tur fyllda med kända som okända anekdoter. Lindö båthamn, fotbollsplanen, släktingars hus med mera var några ställen vi stannade på. Orten är en villaförort omkring fem kilometer nordost om Norrköping. Orten är uppdelad på Abborreberg, Berga, Rönntorp, Långtorp samt Lindö en yta av 3,2 km

I och med att pappa aldrig sällat sig till kategorin modeikoner så hjälpte jag och brorsan på traven genom att lotsa honom genom skodjungeln på XXL-sport. Det blev till sist ett par bekväma och snygga gympaskor som inhandlades. Vi passade därefter på att ögonshoppa på El-giganten. Förmiddagen avslutades med en lyxig lunchbuffé på Ghandi. Det blev helt enkelt en toppendag, något vi definitivt måste göra om lite oftare.

Ridning med proffs

Jag tog Hanna, Frida och Hannas klasskompis Kajsa till min kompis tjejs Lindas stall. De fick vara med hästen Moses som enligt Linda hunnit bli 25 år gammal och väldigt van vid barn. Först borstade de hästen tillsammans för att lära känna den sedan var det dags att kläden gamle besten. Först ut i hagen blev Frida, sedan Kajsa och sist ut Hanna. Alla ungarna fick känna på när Moses började trava, något som både gladde och skrämde. Själv satt jag på tryggt avstånd från hästbestyren med en undangömd liten lösgodispåse.

Hästflugor ett gissel, men fäbromsar klasser värre. Boskapsbromsen som den egentligen heter är en stor broms med en längd på mellan 18 och 25 millimeter. Till skillnad från vissa andra bromsar så flyger den ofta med ett högt brummande ljud. Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och med dem biter de hål på huden hos däggdjur.

Betten är därför ytterst  smärtsamma. Honan suger främst blod på kreatur, mer sällan på människor. Flygtiden är från juni till och med augusti. Larven lever i jord eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och maskar – otrevliga varelser helt enkelt. En klar orsak till varför vi aldrig kommer att skaffa oss hästar.

Väsby Rock 2014

Den strävsamma trion bestående av Mats Widholm, Johan Nordström och Stefan Hammarström bytte förra årets lokala Skogsröjet mot en annan hårdrockfestival nämligen Väsby Rock. Detta  var andra gången denna begivenhet gick av stapeln, men första försöket som två-dagars-festival. Till skillnad ifrån ovannämnda skogbeklädda festivaler samsas Väsby Rock med grå betong, smutsig betong och ännu mera betong. Miljonprojektvyerna delade plats med den amerikanska drömmen: shoppingpalatsen.

De två scenerna var placerade på en fotbollsplan mitt emot varandra. Att man som besökare kunde dra nytta av den finklippta gräsmattan var lika  genialt som behagligt. Vi hade för första gången i vårt liv betalat extra för att få varsitt backstagepass. Det primära syftet var att mingla med våra hårdrockande idoler. Nackdelen var att det var lika dyrt som på resten av festivalområdet, något vi i vår enfald trott skulle vara precis tvärtom.

Vi unnade oss att bo två nätter på Scandic hotell i Upplands Väsby med deras traditionellt underbara frukost. Till skillnad ifrån från Skogsröjet och Sweden Rock Festival låg musikbetoningen på melodiös hårdrock. Första dagens absoluta höjdpunkter var för mig var Degreed; dels för de bara är bra, dels för de är hungriga och anti-gubbiga. Treat levererade som vanligt, och det blir bara uppenbarare för varje år som går att de utifrån senaste plattan borde släppa minst en platta till på grund av att ”Coup the grace” utklassar allt annat som kommit ut på 2000-talet i genren melodiös hårdrock

Tyvärr blev jag aningen seg och somnade till på gräsmattan – invid båset med dylika vaktkonstellationer. Detta visade sig vara en usel idé då jag blev utdriven från området genom att de tog bort mitt festivalpass. Jag missade At vance, husgudarna Pretty Maids, Candlemass samt Jorn. Ångesten dagen efter var minst sagt 100-procentig parallellt som mitt frukostintag var lika med noll.

I det ögonblicket formade sig motivationen att aldrig mera dricka så att något som detta aldrig sker mera.  Har visserligen sagt det förut, men en hög motivation är nyckeln till ett oönskat beteende. Hädanefter blir det full kontroll som gäller det vill säga inte blanda alkoholsorter i den mängd som gör att jag ballar ur.

Dagen efter så såg jag varenda konsert som innehöll musik vilket var ytterst befriande. House of lords, TNT och Europe var de som höll ställningarna bäst och längst. Europe gjorde för övrigt en toppenspelning där Tone Norum gästade precis som basisten i H.E.A.T. Konserten var den första någonsin på Upplands Väsby mark efter att de åtnjutit internationell hårdrockstatus. Helhetsintrycket av festivalen blev att vår trio fortfarande föredrar ett adekvat campingområde nära spelningarna i skogen, inte i betongdjungeln. Annars var det bekvämt för besökarna med två scener mitt emot varandra omgärdad av fotbollsklippta gräsytor.

Staffan Hellstrand

Stefan Hammarström och min husgud Staffan Hellstrand äntrade Söderköpings kommungränser. Platsen för hans akustiska uppträdande skedde i de intima lokalerna på Bondens. Med oss vid bordet hade vi Magnus Larsson och hans tjej. Vi passade på att äta innan konserten inleddes. Mannen är en levande anekdot och förmedlade sina egenupplevda berättelser på ett underfyndigt humoristiskt sätt.

I mitt och Steffes tycke är den mannen lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Han rev av nya som gamla godingar som ”Du går aldrig ensam”, ”Underbarn”, ”Fel sida av vägen” och ”Ingen ska få andas”. Självklart spelade han låten som alla kan: ”Lilla fågel blå”. Det är dock synd att så många svenskar nästan bara kan nämna den låten när det finns 50 låtar till som är minst lika bra.

Efter 1½ timme var det trevliga slut och då passade jag på posera med vår karga hjälte. Kände mig manad att fråga om nästa platta kommer att dofta lika mycket country som han senaste. Hans svarade att så inte kommer att vara fallet, utan det blir pop som gäller med samma klassiska melodiådra som förut, något som undertecknad saknade på senaste plattan från 2012: ”Staffan Hellstrand”.

Familjen i Dubrovnik

Bad, sol, kultur och miljöer att döda för var faktorer som fick oss att välja denna anrika stad.  Vi hade sju dagar till vårt förfogande att utforska Dubrovniks omgivningar och innanmäte. Staden är känd för att vara ett solsäkert näste. Det visade sig vara en sanning  med modifikation för vår del under denna resa, då två dagar präglades av skyfall, blixtorgier och oändligt med åskmuller. Även i ett sådant dysfunktionellt väder fanns det guldkorn att hämta ur. Barnen tyckte det var jättespännande och det öppnade parallellt upp för längre siestor i vår ytterst trivsamma lägenhet.

Maten vi åt bestod mest utav pasta och pizza, dels för det mest fanns sådana hak, dels för att familjefriden skulle hållas så intakt som det bara var möjligt. Bolognese och Carbonara var de pastarätter som Hanna och Frida varvade mellan. Pizzorna var generellt sett både stora och goda. På vissa restauranger serverades bläckfiskburgare något ingen av oss tyckte lät speciellt upphetsande.

Staden i sig var helt fantastisk insprängd mellan två vikar, mot kala, grå berg som står i effektfull kontrast till det blå havet. Turister från hela världen flyger hit för att besöka en av de bäst bevarade städerna från Medeltiden. Längs den marmorklädda gatan Stradun ligger caféer, restauranger och affärer varvat med historiska byggnadsverk. Det är knappast en tillfällighet att världens dyraste tv-serie ”Game of thrones” upprättat en bas i staden. Från säsong två är Dubrovnik platsen som föreställer ”Kings landing” i serien. Jag passade på att gå en lång ”Game of thrones-tour” som var helt sanslöst intressant.

De pittoreska gränderna, de terrakottabeklädda hustaken och det azurblå adriatiska havet förförde oss fullständigt. I Dubrovnik möts nytt och gammalt på ett naturligt sätt. Kyrkor, palats och befästningar i Dubrovniks gamla stad är väl bevarade och tar andan av besökarna med sin skönhet. Vädret till trots blev det bad fem dagar utav sju till barnens glädje. Även om jag ser mig lite som en badkruka så blev det oväntat mycket bad för egen del. Upp på Stadsmuren kan man gå runt hela Dubrovniks gamla stad. Muren är strax under två kilometer lång, upp till sex meter tjock och som mest 25 meter hög.

Det enda smolket i bägaren var att vi missade den magnifika utsikten från berget Srd som man tar sig via en linbana på tre minuter. Vi tänkte ta den första dagen, men sköt upp det hela veckan tills det dåliga vädret omöjliggjorde en färd upp och ner på denna adekvata turistfälla. Sju dagar var bra, men sex dagar hade varit optimalt; Dubrovnik är ju inte precis New York, och är vädret lite taskigt så blir det genast svårare att hitta på saker som hela familjen tycker om.

Första gången i ”Munken in the park”

Jag och grannkompisen Jonas Andersson strosade ner till Munken in the park dag 1. Vädret var inte av denna värld det vill säga osvenskt och gradantalet dallrade runt 30 graders strecket. För vår det blev det en akustisk Tomas Di leva som startade kvällen. Jag har sett människan 3-4 gånger, alla gånger med ett band till sitt förfogande. Di leva kommer i mina ögon mera till rätta med en elektrisk repertoar än detta på tok för lågmälda och intetsägande uppträdande.

Dagens överraskning var lokala 23 till, några jag borde varit insatt i då jag gillade och gillar den typen av musik. Jag kom på mig att inte kunna en låt, men däremot lät dessa för mig okända alster riktigt bra och tight. Soundtrack of our life har aldrig tillhört mina favoriter och när Ebbot  Lundberg själv fick chansen att lufta sin kreativa ådra blev det ännu mera intetsägande. Det spelar nog ingen roll ifall jag blir torterad med syfte att nynna någon av hans eller bandets låtar eftersom jag aldrig skulle komma ihåg dem.

Efter att gått runt serveringsborden typ 80-90 gånger med en cider eller öl i handen mötande folk som  jag inte sett på 10 år var det dags att avrunda kvällen. Coole Jonas drog till Wasa medan tråkiga Mats traskade hemåt. Det var helt klart en trevlig kväll, men betydligt trivsammare när folket var mindre påverkade av alkohol i början än i slutfasen. Det märks ganska tydligt när man själv var oerhört städad.

Heldag i Vadstena

Vårt primära mål denna ytterst varma dag var att ta sig till Slottsgården tillika Leksaksmuseet där en kompis till Maries man hade sin fotoutställning med en kollega. Utställningen var karg, vacker och aningen udda. Temat var skrotbilar som var på väg att förenas med naturen igen. Frank Anebrands foton doftade metall och urskog. I samma lokaler låg som sagt Leksaksmuseet. Denna plats var ett härlig ställe att vistas på i en 30 minuter. Välgjort, smakfullt inrett, intressant och varierat genomsyrade lokalerna och dess innehåll.

Vi hade sedan hela dagen på oss att strosa runt denna helt underbara småstadsidyll.  Sensommarvädret var som gjort för att  gå med bar överkropp och glasögon. Det blev dock inga mera museibesök, men istället en långpromenad utmed  strandpromenaden där bland annat Klosterområdet passerades. Vi käkade på toppenstället ”Mat från Köket” och avslutade på förföriska  Glassmagasinet. Vadstena är onekligen en pärla att fördriva tiden på, synd att vi åker hit så sällan bara.

Största Ginza beställningen ever

I och med att jag är en hängiven Spotify lyssnare och varje månad betalar 99 kr för den näst intill optimala underhållningstjänsten så är det lätt att vackla utifrån att beställa flera CD. Vad är det som driver mig att lägga pengar på dessa musiktingestar, när nästan alla av dem finns på Spotify? Det är också ytterst sällan en skiva rakt igenom är bra, utan betoningen ligger i bästa fall på 4-7 låtar. På Spotify är det på ett miljövänligt sätt väldigt enkelt att adda 4 bra låtarna och skippa resten.

För att överhuvudtaget kunna  legitimera  detta gigantiska inköpet så väntade jag in Ginzas stora rea. Min väntan omsattes senare i ren skär besatthet. Jag mailade till dem ett antal gånger, med svaret att de inte visste när en sådan skulle ske. När jag nästan gett upp hoppet dök den till sist upp. CD för 149 kr var nu nere i 79 eller 99 kronor, vilket för mig kändes betydligt rationellare att handla. Min skivlista under dessa 9 månader sedan förra köpet hade växt till sig onaturligt snabbt och var nästan plågsam att skåda. Jag skippade toppenalbum som skulle komma ut om några veckor, dessa 15 fiktiva hamnade på en speciallista, där en beställning på 20 plattor låg i bagaget.

Slutsumman hamnade på härliga 7800 kr med musik såsom: Miss Li, Leona Lewis, Escape the fate, Lacuna coil, Savatage, Zeromanccer, The Intersphere, Pop evil, Epica, Dynazty, Audrey Horn, Anberlin, Magnum, House of lords, Brother firetribe, Within temptation, Delain, Volbeat, Ring of fire, Iron mask, Anubis gate, Bigelf, Seven, H.E.A.T.  Resterande som inte fanns på Ginza beställdes via Music by mail för med grupper som Days of jupiter, Skagerack , Fatal force, 7th Heaven, Jet trail, Saliva. Tysk ordning och punktlighet är aldrig att förakta.

DV-filmer till DVD och USB

Vad går livet ut på? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men måste väl tillstå att det är ens barn som får ta över stafettpinnen och den funderingen. I brist på annat kan de reproducera fornstora dagar där deras föräldrar inte hade rullatorer. Då jag tycker om att ta kort och filma så har det hunnit bli en hel del film under årens lopp. Dessa har överförts till VHS som numera genom att de bara ligger i en kartong är en skugga av sitt forna jag. Originalbanden finns dock kronologiskt kvar i kartonger. Jag gick ner till BGA-video för att kolla upp vad det kostade att överföra dessa till DV-band till andra bildkällor. 229 kr per band var dyrare än beräknat. Dessvärre hade de också ett pris på 429 kr per band vilket skapade förvirring i mitt ekonomiska sinne.

Var det snålheten som bedrog visheten eller helt enkelt det rationella tänkande som fick styra. Jag gick ambivalent på det rationella. I priset för 438 kr  ingick det  bild- och ljudförbättring samt att man fick filmerna på både DVD och USB. USB var bra utifrån att de kunde ha en bättre kvalitet än vad DVD samt att det gick att kopiera bitar från USB i fall man ville ge bort minnen till släktingar eller vänner.

Cirka 30 band fick slutnotan att skena till 12 500 kr. Vi blev väldigt nöjda med resultatet, framförallt barnen som dyrkade att se sig själva, katterna och allt annat från de var bebisar till nutid. Vi har ytterligare 20-30 band kvar, men det är en annan historia. Dock har jag inlett processen genom att öronmärka ett konto för denna kommande utgift där lite pengar successivt blir 12 000 kr.

En kontakt hjälpte mig också att ta tag i processen att på rätt sätt överföra den nya videokamerans SD-kort till en 2 gigabyte hårddisk som kan ses via ett nätverk på såväl tv som laptops. I nuläget har vi 8 SD-kort inspelade från 2012 till nu. Det är ett lite bestyr att notera vad varje filmsekvens innebär, men när det väl är gjort kan hela familjen enkelt gå in och titta på vad som spelats in från 2012 till det senaste SD-kortet.

Jobbet

3 veckor kändes snarare som åtta dagar och vips var man tillbaka på jobbet. Det är en otrolig livskvalité att åka bort någon vecka, men då bör man ha en vecka extra för att kunna hinna reflektera, beta av vardagssysslor samt varva ner ordentligt. Sista pusselbiten av att uppnå fullgod personaltäthet skedde via vår sjunde kollega Sandra som började sin anställning i mitten utav augusti. Det är härligt när en ny i detta fall också ung kraft tillkommer med ny energi och kompetens i bagaget. Sandra har för övrigt varit proffs i fotboll i bland annat Linköping och och Eskilstuna.

Teamet det vill säga andra delen av NP-center så som det skulle ha varit från projektets början i september 2013 är nu landsatt. Psykolog, arbetsterapeuter, lärare med flera huserar numera med vår chef på Sambyhovsområdet. Vår Afterwork bokades på Saliga Munken där vi åt fullskalig husmanskost. De fotbollsintresserad som för dagen bestod av Robin Everitt, Fredrik Larsson fortsatte kvällen med EM-kval matchen i fotboll mellan Österrike- Sverige. Det blev en verkligt trevlig helhetstillställning som trion avrundade på MAX när McDonalds oväntat var stängt.

Kattskrällena två år

Avlivningsprocessen avstannade i och med de tre livlinorna doftavgivaren, den tredje kattlådan samt att ta bort taken till dessa. Sudden kissar numera inte längre på vår kära hallmatta eller invid kattlådan. Frågan kvarstår; var det cocktaileffekten utav de tre strategierna eller var det endast en av dem som var huvudnyckeln till ett kissfritt golv?

Söndagen den 31 augusti var det dags att dels återse Dexters och Tussens mamma och deras syskon. den nya kullen bestod utav åtta rågulliga kattungar som endast var 5 veckor gamla. Sist när jag köpte katterna bodde de utanför Västra Husby, nu var det Östra Ryd som gällde. Efter detta trevliga besök hos Maria och Peter Anderson for vi vidare till Jonny Hammarström. Under dessa två timmar hade barnen knappt tid för sitt kära fika; att klappa de små var betydligt viktigare.

Den 27 september fyllde Dexter & Tussen två år. Det firades inte med pompa och ståt, utan med lite nyinköpt kattgodis samt en ny leksak som kontinuerligt pep när de lekte med den. Det subtila ljudet växte sig starkare efter varje tillfångaintagning, vilket gjorde att den snart hamnade i en kartong högt uppe på en hylla.

Jonny Hammarström visit

Jonny Hammarström är en av mina äldsta vänner tillika före detta fotbollsmålvakt i det anrika Vikbo IK. Det har genom åren blivit en Widholmsk tradition att årligen besöka Hammarströmsklanen i Östra Ryd. Dock har nya jobbtider och livspusslet i sig reducerat dessa obligatoriska trevliga sammankomster. Jag, Hanna och Frida passade på att ta en 3 timmars fika hos familjen Hammarström när vi ändå var i faggorna så att säga. Det blev en trevlig fika i symbios med anekdoter från det förflutna och några från 2014 med stark betoning på 80- talet.

Accessoar shopping på nätet

Det fanns en period i livet där jag fick för mig att manliga axelväskor var aningen”gayigt”. Efter att ofrivilligt lånat en kompis sådan för 7 år sedan insåg jag såväl att det estetiska såsom det funktionella var 2-3 miljoner gånger bättre en en halvtaskig plastpåse. Att man dessutom kunde ha med sig massor av andra bra saker som antiperspirant, pennor, block, suddgummi gjorde inte saken sämre. Jag nätshoppade denna ögonsten på Zalando samt en riktigt snygg klocka.

Deras utbud är inte gränslöst, men inte långt ifrån. Det största problemet för mig var att välja väskusling. Deras priser är billiga, utifrån att det är märkesprylar det rör sig om, annars kan man nog tycka att 900 kr för en axelväska är väl tilltaget. Jag är dock djävulskt nöjd med inköpet och den tvättäkta snabba tyska servicen.

Hanna och Frida

Sommarlovet gick samma kvicka väg som den brukade. Helt plötsligt stod de inför en höstterminen som inleddes måndagen den 18 augusti. Discomoves på Norrköpings Danscenter inledde höstterminen onsdagen den 10 september och fortsatte så 12 gånger till.  En av gångerna fick liven gjuta liv i matchen och på läktarna på Parken mot Kalmar. Det hjälpte föga då den slutade 0-0. Frida har ännu inte riktigt hittat sin nisch, men sjunger varje vecka i Vånga missionskyrkans barnkör med sin kompis Nellie Lundberg.

Familjen samt Hannas kompis Tilde Smedberg inledde kvällen med att äta gott på relativt nyöppnade Terrassen Papa Grappa. Ägarna hade fixat till en supermysig uteservering invid Strömsparken. Klockan 18.30 var vi på plats i Vasaparken där norska Donkey boy inledde de två timmarnas musikunderhållning. Ace Wilder var fartigast och bäst med  Sveriges svar på brittiska svärmorsdrömmen  Rick Astley: Robin Stjernberg, som var oväntat bra.

NT-knatet gick av stapeln 10 september. Oväntat nog ville Hanna vara med detta år; förra året var hon totalt ointresserad. Jag hoppades att mitt löpande har ingjutit inspiration till att vara med, men det är  självklart ett väldigt löst antagande. Frida sprang in på 6:33 min. Fridas klasskompis Ida malmberg sprang in på utmärkta 5:19, Ellen Jarbman 7:25 min och Nellie Lundberg på 7:35 min. Hanna sprang hand i hand in på 7:13 min med Lina Skarin. Väldigt empatiskt gjort av henne att springa tillsammans med Lina Skarin som hade det tungt ute i spåret.

Inköpet av en Ipad förra året har lett till en oväntat kreativ sida hos barnen. Via appen Imovie skapar Hanna och Frida och deras kompisar på ett förhållandevis enkelt sätt nästintill professionella filmer/trailers. Tänk om Stefan och jag haft tillgång till detta när vi gjorde våra tidskrävande filmer om looserkaraktären Räckemyr.

Löss igen, vart bär det hän. För 10 år sedan var detta dysfunktionella problem, inget problem, numera har kräken implementerats in i vår vardag. Det utkommer fler löss-informations-blad än klasslistor, till och med mer utskick än från Kungsfoto, vilket är en prestation i sig. Återigen var det Frida som de små krypen tycks gilla mest av alla i familjen. Denna gång lyckades även Hanna bli delaktig i processen, vilket innebar en förlorad skoldag. Av någon anledning trots otaliga lössepidemier har undertecknad aldrig drabbats av dem. Om det beror på taskig musiksmak eller för mycket kemikalier i min hårgelé låter jag vara osagt. Lincin Schampo är halvdyrt, cirka 220 per förpackning, något som borgar för rikare aktieägare i det uppluckrade Apoteksmonopolet att köpa en större pool.

Skolfotorgierna har eskalerat. Barnen får numera ta foton första dagen i skolan, i bästa fall andra dagen. Oftast sker detta utan bra information att något sådant är i görningen med syfte att kunna förbereda barnen att klä sig någorlunda fotovänligt. Att pengarna styr hela fotograferingen råder det ingen som helst tvekan om, men att inte skolan stävjar denna forcering innan barnen ens hunnit fått schema eller annan information är pinsamt dåligt. Kungsfoto som ombesörjer denna digitala tjänst är såväl smarta som giriga. Har man tre barn i skolålder och inte massor med pengar på banken vet man vad man har att vänta på hösten utifrån ett ekonomiskt perspektiv

Hanna 11 år

Jag fick motvilligt ge mig när hela familjen vilja gick mot att ha födelsekalaset på McDonalds. Dock fick jag igenom att det endast var denna gång. Under veckan som gick modifieras festen till att vara på McDonalds till att endast beställa hem till de fem inbjudna. Hon fick bland annat: Monsters High Frankenstein docka, Katy Perry Platta, Koss hörlurar, Glitterpennor och en svart skrivtavla, pyjamas, trollerilåda samt 500 kronor i rena pengar.

De fem som Hanna bjöd in var de tre klasskompisarna Kajsa, Ebba och Freja samt kompisarna Tilde  och Lina. De fick välja varsin McDonalds meny som vi hämtade och chips samt muffinstårta som Hanna hade specialbeställt. Tjejgänget anlände runt klockan 13.00 och drog runt 17.00. Förutom att öppna deras presenter och kolla på DVD när Hanna var typ 2-4 år blev det Ipad-film-inspelning och tjejsnack som jag själv höll mig långt ifrån. Jag vill absolut inte veta detaljer om eventuella moppekillar som de lärt känna.

Familjefotografering i Folkparken

Jag hade samlat i ladorna för att under året bekosta Widholms första professionella familjefoto. Mannen som skulle lotsa oss genom denna bildprocess var Maries väninnas Fias man: Frank Anebrand. Vädret var som gjort av att ta dylika familjefoton. Frank visade sig ha ett bra handlag med barn och lyckades lotsa dem till väldigt bra poser och skratt. Vi fick fotona på ett USB med syfte att skaffa ramar till de bilder som vi väljer ut ska pryda vardagsrummet samt barnens rum.

Demokrati i Ektorp

Jag och min fru Marie traskade ner till vår vallokal som låg ett stenkast ifrån var vi bor. Vädret var som klippt och skuret för att vistas utomhus. Jag lade min röst på Vänsterpartiet från att de två senaste valen röstat på Moderaterna. Att jag lade min röst på de före detta kommunisterna beror på att jag verkligen ser hela processen med alltför högt vinstuttag som något som underminerar vårt samhälle, men ökar på segregeringen i skolor, vård och omsorg.

Har inget emot lite vinst i dessa sektorer, det är mera när det kommer till att riskkapitalister med endast avkastning i kikaren  vilka dysfunktionellt ritar om utbildning och vårdkartan i Sverige. Det gillar jag inte alls eftersom det dränerar vårt samhälle på tillgångar som skulle kunnat gått till något mycket bättre saker.

Allt detta måste bort; vi behöver bara lyfta blicken till våra grannländer Danmark och Norge för hur se hur de bortforslat kapitalism som inte hör hemma i ett välmående demokratiskt land med devisen  ”en skola för alla”. Tyvärr kom inte Vänsterpartiet upp i 8 procent, något jag tror de var ganska säkra på; 5.7 procent utav rösterna var ett bottennapp.

Tyska ikonerna Accept i Linköping

Jag, grannen Jonas Gustavsson samt Jarmo Kolehmainen tog bussen klockan runt 17.00 för att 50 minuter senare gå av i syskonstaden Linköping. Det primära målet var hårdrocksveteranerna Accept, det sekundära maten och den tredje faktorn deras svar på Norrköpings Kulturnatt: City of art.Vi traskade skyndsamt från Centralstationen till Linköping enda Indiska restaurang: Yogi. Utsökt mat, indisk öl och trevlig atmosfär borgade för en kväll fylld av holistisk livskvalitet.

Nästa  planerade steg skulle bli att röra oss i de kulturelitiska kretsarna runt City som anordnas i Linköping för 8:e gången. City Art Link är en heldag då en rad olika institutioner och enskilda kulturutövare ställer upp med olika arrangemang, utställningar, visningar och happenings. Dock tog matbesöket och ett sportbarbesök den beskärda del av tiden, vilket innebar att kultelitismen försvann ur vår agenda för kvällen.

Få band har influerat heavy-metal-genren så mycket som det tyska bandet Accept. De klassiska åttiotalsalbumen ”Restless And Wild”, ”Metal Heart” och inte minst ”Balls To The Wall” har inspirerat band i flera generationer. 2009 gjorde bandet en efterlängtad comeback och 2010 släpptes plattan ”Blood Of The Nations”. 2012 kom ”Stalingrad” och  i år släpptes äntligen det senaste studioalbumet ”Blind Rage”. Accept består av Wolf Hoffmann (originalmedlem), Peter Baltes (originalmedlem), Herman Frank, Stefan Schwarzmann och Mark Tornillo.

Mina förväntningar var relativt höga denna kvava lördagskväll. Det visade sig ur backspegeln att dessa överträffades med råge. Hörnstenarna var bra låtar, scennärvaro, spelglädje och bra ljud. Accept hann avverka 21 låtar på två timmar från klockan 21.00-23.00. Jag saknade dock låten ”Breaker”, samt låtarna ”Too high to get it right”, ”Bound to fail” från gudabenådade plattan ”Metal Heart”. Från det relativt nya plattan ”Blod of all nations” saknade jag obeskrivbart Acceptiga ”Bucket full of hate”. Detta var onekligen en petitess i sammanhanget eftersom konserten var en av de bättre jag sett på väldigt länge.

I mina öron blev det ”Metal heart” som fick ståta för mest gåshud under kvällens helt klockrena konsert. Det var mycket folk på konserten och blandningen mellan gamma/ och kvinna/man var anmärkningsvärd stor. Maten, sällskapet, West ham – Liverpool tittandet och konserten i sig gjorde denna kväll till en livskvalitetsdag där nästan alla sinnen blev tillfredsställda.

Borttappade lägenhetsnycklar

För något år sedan light-skällde jag på min fru Marie för att hon är slarvig. Denna gång hade hon lagt ifrån sig hemnyckeln. Vi letade febrilt efter den lilla metalltingesten, men utan konkret resultat. Då valde vi att inte göra något åt saken. För fem veckor sedan hade jag och Marie varit och storhandlat. Till vår gård är det en härlig bom som måste öppnas varje gång man ska köra in sin bil på gården. Jag sa åt Marie att nyckeln kunde vara kvar i bommen eftersom jag ämnade att inom 5 minuter köra ut samma väg igen.

Ett telefonsamtal som varade ett tiotal minuter fick mig att tappa bort denna vitala information. Jag körde helt sonika ut genom bommen utan att tänka på att våran husnyckel satt kvar i bommen. Det förde med sig att den var borta två timmar senare när vi insåg att den suttit kvar i bommen.

Det blev lappar med grannens telefonnummer på, förfrågningar och ett evigt letande. Även denna nyckel var spårlöst borta. Frågan var hur vänligt sinnad den person var som innehade vår nyckel egentligen var. Sista utposten blev vår kära polisstation. Då eländet inte fanns där ringde vi Ståhls för prisuppgifter. 2000 kronor för två lås som vår lägenhet innehar samt 5 nycklar blev kostnaden för våran oförsiktighet. I det senare fallet fanns det också bara en bov i dramat och det var ju jag själv. Nu borde risken för inbrott med de gamla nycklarna tillhöra det förflutna, förhoppningsvis lär man sig av misstagen.

Träning och tävling – en väg till hälsa?

Stadsloppet lördagen den 16 augusti, Bråviksloppet den 6 september och 50-jubiularen Lidingöloppet den 27 september låg på min löpningsagenda. Det var första gången Stadsloppet gick av stapeln med den nya bansträckningen där såväl start som mål skedde i City invid Filmstaden. Runt 2000 startande från första årets cirka 1200 stycken. Mina fyra antagonister som jag visste om var jobbarkompisen Fredrik Larsson, kompisen Joakim Andersson och Magnus ”AIK” Ström samt djuret träningsodjuret Matthias Magnusson. Kände mig klockrent vital, vilket var källan till den utmärkta tiden 49. 17 minuter på 10 km, utan att ta ut mig helt och hållet. Att springa en bansträckning två gånger brukar jag inte vara förtjust i fast under Stadsloppet fungerade det perfekt. Nära och kära och vänner fick chansen att under en timme se personerna de kände två gånger.

Jag har via mitt dysfunktionella immunförsvar blivit livrädd när baciller, hostningar eller nysningar som försiggår framför ögonen på mig florerar,  dessa är numera förenat med en ofrivillig oro. I mitten av augusti vet jag med mig att jag sa till mig själv, kollegor och kompisar att jag var kärnfrisk, och på ett mycket bättre sätt skulle tackla såväl, Bråviksloppet såsom Lidingöloppet samt träning inför dessa mål. Det gick två dagar efter det mantrat uttalats innan en halvhelvetisk nästäppa kom som ett paket på posten. Det medförde att jag fick ställa in det planerade  och välbehövliga 16 km träningspasset helgen 23 augusti.

Trots att jag inhandlade en stor och ytterst dyr förpackning av växtbaserade Sinupret Forte för att råda bot på det uppkomna, ville nästäppan/förkylningen inte släppa. Trots det valde jag att springa den planerade långlöpningen med Jocke ”Spurs” Andersson i Vrinnevi  torsdagen 28 augusti. För mycket buffémat från Chiliwok, squash  dagen innan mot monstret Lino Ferrari samt nästäppan gjorde passet  till ett helvete det vill säga de sista 6½ km, då jag lät Jocke springa själv på grund utav att jag inte kunde hålla tempot.

Låg efter dessa 17 km i soffan helt energilös samt svettades som en griskulting på natten. Frågan kvarstår hur farligt är det att springa med nästäppa? Något har ju letat sig in i den mänskliga kroppen,  något som dränerar en på energi. De flesta träningsmänniskor säger att det går utmärkt att trän bara inte näsinnehållet är grönt, att man har hosta eller feber. Jag ställer mig däremot väldigt frågande till hur bra det egentligen är.

Klockan 11.30 stod jag till sist på Bråviksloppets startlinje. Jocke Andersson och Robin Everitt var mina polare innan, under och efter loppet. Utifrån förra årets kollaps och årets virushärbärgering var mina förväntningar och mål knappt synliga. Mitt första mål var att ta mig runt, mitt andra att komma under två timmar. Ingen av de målen infriades dessvärre utan jag bröt loppet efter cirka 18.5 km. Det ligger inte i min natur att bryta ett lopp som jag dels betalat, dels tränat inför. Därför blev detta en ny erfarenhet för mig att bryta ett lopp, även den inte tillhörde kategorin positiva sådana.

Jag gick upp från 5:an till division fyra i Squashstegen. Fokuset låg dock inte på att gå upp, utan att utvecklas som spelare. Eftersom det är så mycket som man lär sig ifrån grunderna som jag inte lärt mig är det en bergskedja att bestiga. Min nya giv är att inte ta en sak i taget som förut, utan se hela förloppet som en process. Squashprocessen består numera av att tänka på att först höja racket – böja knäna – träffa bollen lågt – följa bollbanan – inta mitten. Det blir en del att tänka på.

Dock känner jag att höja racket processen blivit aningen bättre och konkret gjort så att jag vunnit fler bollar genom att vara mera slag-läges-beredd. Min första match mot antagonisten Lino Ferrar skedde i slutet av augusti; första duellen på ett halvår. Det slutade som vanligt med 3-1 0ch 3-0 i game till honom. Trots det kändes det bättre än vanligt eftersom jag förfinat några bitar såsom höjt rack, följa bollen och inta T:et.  Jag fick över 7 poäng i alla game utom ett medveten om att han gick lång ifrån för fullt, men ändå. I och med dessa två vinster har Lino vunnit 1039 matcher sedan hösten 1999 mot mina 47; men min tid kommer.

Förutsättningarna inför mitt andra Lidingölopp var rent ut sagt usla. Från halvkollapsen den 6 september i Bråviksloppet hade jag inte löptränat en enda gång, utan bara spelat squash tre gånger. Från att jag blev täppt i näsan på hösten tills nu hade det gått cirka 6 veckor, vilket omöjliggjorde adekvat backträning eller längre sträckor, då energin snabbare än vanligt passerade ur kroppen. Frustration är väl det ord som bäst passar in i sammanhanget. Detta var nu 5-6 året i följd som samma dysfunktionella mönster reproducerades Detta blev katapulten som gjorde att jag bokade tid till hälsogurun Bodil ThornellVårt Alternativ. Konsultationen på 1½ timme kostade nästan en tusenlapp, men då alternativet heter svensk sjukvård var detta värt varenda krona. Deras svar hade varit penicillin/antibiotika eller inte, fungerade det eller inte, sedan hade deras hälsoverktygslåda varit tom.

Frustration, stress att bli ”frisk” innan Lidingöloppet samt lösa frågan varför jag blir halvsjuk 3-5 månader de senaste åren gjorde mig till en farligt foglig åhörare. Kontentan av detta blev att jag kom hem med en högteknologisk tingest som används av såväl Norska skidlandslaget som av NASA. Kruxet var att köpet stred mot mina rationella impulser det vill säga inte göra något förhastat. Priset för healingmaskineriet landade på 31 000 kr som via en avbetalningsplan på två år genom  Wasa kredit hamnade runt 1400 kronor per månad.  BEMER-teknologins positiva inverkan på hälsan och den tydligt förbättrade sömnen gör att den allmänna känslan av välmående ökar och krafterna tilltar, vilket ska ge mer livskvalitet. Detta och några 100 andra faktorer ska  skapa bättre förutsättningar för att uppleva och njuta intensivare av alla fritidsaktiviteter och träning.

Min hälsoguru Bodil Thornell grundade Vårt Alternativ för över 20 år sedan och är ansvarig för såväl verksamheten som kursutbudet. Bodil är diplomerad reflexolog, biomedicinsk analytiker, näringsterapeut, miljöinspiratör och föreläsare. Där den traditionella sjukvården går bet tar Bodil över skutan för att börja nysta i vad som är mindre bra i våra kroppar. I och med köpet av den svindyra hälsoprodukten bistår Bodil med telefonkonsultation hur man bör gå tillväga utifrån hur hälsoprocessen fortskridit. Från dag ett och åtta veckor framåt för jag hälsodagbok hur, vad, när och om det sker konkreta förändringar i kroppen som förbättrar vardagsliv som träning och tävling. Skulle detta vara Guds gåva till mig är 31 000 kronor en droppe i havet, om inte, en dyr lärdom att ta med sig i framtiden.

Tisdag till fredag vecka 39 kännetecknades att jag istället blev sämre än förut. Långt ifrån influensa-liggande-sjuk, men ändå dygnblöta lakan på grund utav nattliga svettningar, bihåletrötthet, och klegg-fyllda ögon. Jag gick till jobbet knaprades Panodil, då jag anser att vara sjuk är lika med att ligga influensasjuk. Verktyget Panodil har sina fördelar, men utifrån att det inte botar, utan snarare förtränger så har jag en förmåga att göra för mycket istället för att ta en välbehövlig vila istället.

Klockan 21.30 kvällen innan Lidingöloppet tog jag beslutet att ställa in tävlingen eftersom jag svettades som en griljerad gris och febern låg på måttliga 38:3 grader. Jag ringde upp jobbarkompisen Fredrik Larsson som också skulle springa loppet tillika agera chaufför, att jag istället blev hemma och kurerade mig i helgen. Ett toppenväder, väldigt trevligt sällskap, revansch för förra årets resultatfadäs och att loppet firade 50 år var faktorer som var källor till besvikelse. Den holistiska hälsan i kombination med kollapsen i 2013 års Bråvikslopp i starkt minne var detta ändå helt rätt beslut.

Om inte nedanstående apparat dyrkar upp ”vara-sjuk-nästan-hela-höst-och-vinter-halvåret-syndromet” så blir det helt sonika till att skippa långlopp som avgörs på hösten för att istället finna lopp på sommaren. Joakim Andersson  upptäckt en frizon till dessa så kallade envetna virusorgierna;  ett maraton mellan Linköping och Norrköping som går av stapeln i augusti.

Personer som jag känner som deltog Lidingöloppet 2014 samt vinnare och sista man

17 018 stycken tappra hjältar tog sig i mål. Fredrik Adolfsson missade förra året den medalj man får om man tar sig under 2:15 timmar, denna gång klarade han tidsgränsen och fick sin välförtjänta attribut.

Plats 1         Levis Korir (Kenya)  1:37:13

Plats 538.   Fredrik Adolfsson,    2:14:28

Plats 7357   Kent Kullander,         2:57:32

Plats 7639  Peter Samelius            2:58:39

Plats 8909  Björn Olsson,             3:04:45

Plats 9652 Björn Stensen              3:08:33

Plats 9915   Joakim Andersson     3:09:55

Plats 14954 Fredrik Larsson         3:48:35

Plats 15704 Robin Everitt             3:59:14

Plats 17017 Dag Wilkenson           6:12:55

 

 

Continue Reading »
No Comments

Den gröna ön

Stefan och jag ville ta reda på om alla irländare var rödhåriga eller om deras whiskey var godare än skottarnas. I syfte att ta reda på detta så valde vi bilalternativet. Det var vår  nyckeln till frihet, och den som skulle ta oss runt Irlands kuster. Stefan och jag delar ett  stort musikintresse, vilket underlättas om man tillgång till bil med cd-spelare i. Möjligheterna att upptäcka mer av landet genom  ett motorburet fordon,  är en annan stor fördel. Andra positiva faktorer är att man slipper kånka tung packning fram och tillbaka från bussar eller tåg till olika boenden. Vi slipper också problemet med osynkroniserade busstider från inavlade fåruppfödare, som inte ens  i sin vildaste fantasi kan stava till service. Om en byhåla visar sig vara totalt intetsägande, är det bekvämt  att bara att dra därifrån, istället för att vara beroende av något halvkollektivt färdmedel, som avgår kanske, någon gång under dagen. Reseruttplaneringen för de 14 dagarna  var en uppvisning i minutiös strukturering,  i avseende  att utforska” den gröna ön” och dess invånare, med spridda luckor öppna för lite improvisationer.

Dag 1 onsdag 15 juli: Stockholm-Dublin

Vi lämnade ett gråmulet Kungsängen för att mötas av ett gråmulet Dublin. Den bekväma resan tog tre timmar, det här var tider innan 11 september, så man slapp ett antal säkerhetsmoment. Vi hämtade vår väldisponerade Ford Fiesta i anslutning till flygplatsen. Stefan sken upp som en sol och jag anade oråd, men det berodde på att uthyraren i förbifarten nämnde att det var okey att dricka två och sedan köra. Steffe inledde bilkörandeprocessen, vilket jag var tacksam för eftersom man måste växla med vänster hand, och dessutom tänka vänster i alla trafiksituationer.  Vi tog in på vårt förbokade B & B, för att sedermera ta en buss till centrum.  Ett myller av stadsstress omfamnade oss, och vi blev så illa tvungna att koppla av med några pint Guiness – Stefan log brett, så även jag efter de två kolhydrat-påfyllningarna. När öl-ångorna lagt sig åt vi en brakmiddag på Planet Hollywood, bestående av en delikat Sizzeling fajitas och några öl. Vi lyckades avverka fyra utav Dublins oändliga utbud av pubar, det sägs att  det finns över 1000 sådana i staden. Tröttheten tog till sist överhanden, och vi förberedde oss inför morgondagen med att planera upp den, för att sedan kasta sig i varsin säng.

Dag 2 torsdag 16 juli: Dublin – Donegal

Förväntansfulla, men lite light-bakfulla kravlade vi oss upp till en äkta engelsk frukost. Baconet var så knaperstekt att det skulle kunnat användas som ett effektivt mordvapen, men för övrigt var detta en ren frukosteufori. Den ända plumparna i protokollen var de exceptionellt gigantiska champinjonbumlingarna som låg och tryckte på tallriken. Jag och Stefan är de enda medlemmarna i vår gemensamma förening: ”vägra all  typ av svamp ”. Den andra riktiga hemska frukostupplevelsen var de brittiska korvarna. Vår tidigare erfarenhet har lärt oss att säga ifrån när de tar upp beställningen, denna gång glömde vi det. Det finns bara ett vettigt ställe att gömma undan kräkmedlen – under servetterna.

Vi inledde ”The Ireland car tour” med att ta oss till nordvästra Irland med kartor, resehandböcker och ett groteskt gott humör i högsta beredskap. Stefan behärskade vänstertrafikprocessen med bravur, jag skötte kartläsandet och agerade cd-dj. Pittoreska byar passerade oss med jämn strid, den ena charmigare en den andra. Vi stannade till i den lilla hålan Covan för uppleva lite morgonpubliv samt spela några parti biljard. Efter ett tag så ändrades  landskapet  från platt och kargt, till höga berg och klippiga uddar, något som  är utmärkande för Donegals kuperade kust. Staden i sig var inget att hurra över, däremot finner man troligtvis Irlands vildaste natur i detta område. Fem timmar i bil kräver sina män, vi var helt enkelt lite sega. Detta hindrade inte oss från att senare göra en pubrunda, dessvärre blev vi varse att torsdagar är synonymt med ett obefintligt nattliv. Efter att ha betat av staden pubar, och genomlevt kass live musik så avslutades kvällen med några burgare, och sedan traska tillbaka till vårt B & B i regnovädret.

Dag 3 fredag 17 juli:  Donegal – Sligo

Nya reserutiner skapades snabbt: frukost, dusch, ligga och dra sig, packa, starta bilen för att åka till nästa destination. Ny stad, nytt boende och andra människor; det är charmen med en sådan här semester – det blir sällan långtråkigt. Vi intog senare nordvästra Irlands största stad Sligo, som mest är känd för att vara ett folkmusikcentrum av rang samt att nationalskalden W.B Yeats föddes här. Turister vallfärdar hit för att insupa samma atmosfär som poeten själv gjort, vi insöp dessvärre mest stadens avsaknad av trafikvett och luftföroreningar. På grund av detta så beslöt vi oss för att förlägga vårt boende lite utanför staden. Boendet  låg sagolikt vackert inbäddat på en  höjd. Det framförvarande uppmålade landskapet trollband oss under hela vistelsen.

Detta område inhyste också myriader av små som stora ridskolor.  De arrangerar dagritter utmed öde stränder, skog, slottsmiljöer och öde stränder. Är man väl på Irland så måste man rida, även om man saknar någon som helst erfarenhet, och dessutom anser att hästar är fega och lömska djur. Markree slott och stall blev föremål för vårt intresse, jag vet inte än idag om småtjejerna skrattade åt mig i hjälm eller rigor mortis processen att ta sig upp på den djävulskt höga hästsaten. I vilket fall som helst,  jag, Stefan och den jovialiske ridläraren Kevin begav oss ut i det utomjordiska vackra landskapet. Tyvärr så uppträdde min häst Thomas på ett irrationellt sätt: först käkade det gräs, sedan drog det iväg som någon form av självmordsbombare, satan så rädd jag blev. Det gick samtidigt upp för mig att jag inte skulle överleva ett fall från besten.

Det tog ett tag att landa efter denna nära-döden-upplevelse, men när väl magen började kurra så hade jag landat färdigt. Vi kände oss manade att inta en riktigt irländsk klassiker nämligen: ”Irish Stev”. Grytan består av lamm/får,  lök, persilja och potatis, inte alls olikt en hederlig svensk kalops, fast med 83 procent mer fett;  fettbomben kostade 80 kronor -  exklusive, sallad, öl, och kaffe. Detta blev onekligen en riktig äventyrsdag, nästa aktivitet var att bestiga Irlands högsta berg: Knocknarea Mountain. Det fanns vedertagna leder att följa; Stefan och jag avverkade ”kullen” på en timme, genom att bland annat springa nerför den.

Vi tog därefter bilen direkt till: ”Killencullens Seaweed bath”. Denna spa-kur var ökänd i regionen, och våra kroppar var i behov  av att repareras. I ett litet slitet rum med koncentrationsläger-känsla-varning, la vi oss i varsitt badkar fyllda med kokhett vatten, sjögräs/tång….och helvetiskt många äckliga småinsekter som hade tången som sin hemvist. Efter 40 minuter fick det vara nog av gamla hästkurer eftersom vi knappt hade någon hud kvar. Vi betalade 80 kronor för den klibbiga upplevelsen  för att avsluta kvällen med en djävulskt god äppelpaj i harmoni med ett lokalbryggt öl. Innan vi la oss så satt vi utanför boendet och insöp de sagolikt mäktiga vyerna som tornade upp sig framför oss – det var semester – det här var Irland.

Dag 4 lördag 18 juli: Sligo – Galway

När det väl börjat ljusna så sprang jag instinktivt på toaletten, hade knappt kunnat sova på grund av att det troligtvis spökade i den gamla skolan från 1800-talet. Det fanns inte en chans att jag under nattetid lämnade min trygga  och höga stensäng för att gå på toaletten. Såhär kan det gå när vampyrfilmsfragment kommer upp till ytan. Vi tog farväl av denna vackert belägna boplats. Galway var vår nästa destination; staden är bland annat känd för  att vara centrum för de irisktalande, och för att vara en livlig universitetsstad. För en gångs skull synkroniserades vi  med ett pågående stort evenemang, istället som brukligt komma när festen är över. Galways konstfestival höll på som bäst när vi dök upp.

Staden visade sig vara ytterst charmig; ringlande kullerstensgator varvades med trånga gränder och små färggranna butiker avlöste varandra. Innan vi vandrade hem så stannade vi till vid en välförsedd bottleshop, där vi likt småbarn  i en godisbutik valde mellan nya som gamla favoriter ur det gigantiska ölutbudet. Efter en välbehövlig siesta så klädde vi upp oss för att syna Galways beryktade nattliv i sömmarna. Försvenskade som vi var kom vi ut i folkvimlet på tok försent, pubarna höll på att stänga och nattklubbs-köerna var till synes oändliga. På vägen hem i ösregnet upptäckte vi däremot en lokal fastfood pärla nämligen: Supermacks. De stod för dagens absoluta höjdpunkt genom sitt massiva utbud av variationsrika fettbomber.

Dag 5 söndag 19 juli: Connemara rutten

Vi vaknade så bakfulla att vi blev tvungna att rucka på en gyllene regel: missa aldrig frukosten; denna gång var det i alla fall befogat. Vädergudarna var som vanligt på ett uruselt humör, när vi vingligt äntrade framsätena med målet att åka runt den ökända Connemara regionen. Det storslagna och otämjda naturen visade sig vara helt makalös, något vi inte riktigt insåg vidden av då – tyvärr. Efter ett snabb pubmeal i byhålan Clifden så uppenbarade sig mitt i ett bergsområde ett sagoslott. Det nygotiska slottet Kylemoore Abbey hade byggts av en parlamentsledamot på 1800-talet – en present till sin fru. Hon avled några år senare, och då sålde Mitchell Henry slottet till nunnor. Slottet i sig, och dess omgivningar blev en av resans absoluta höjdpunkter. Vi tog oss runt den gigantiska nationalparken för att klockan 21.00 helt utslagna -  sova.

Dag  6 måndag 20 juli: Galway – Doolin

Vi inledde dagens rutt med en orgie av Yngwie Malmsteen klassiker samtidigt son vi försökte undvika  bli dödade av irländare som tycktes sakna all form av trafikvett. Deras oförutsägbara omkörningar  måste varit  en form av nationell rysk roulette. De ultrasmala vägarna var också under all kritik, ojämna, guppiga och rent utsagt olämpliga att köra på. Det vilade en dyster stämning över den lilla kuststaden Doolin , som jag instinktivt relaterade till filmen: ”En amerikans varulv i London”. Den gemytliga poststationen var bara en ingrediens som fick turisthjärtat att slå lite snabbare; den pittoreska lanthandeln fullbordade byhåleatmosfären. Stefan och beställde in pannkakor med färsk frukt, lönnsirap och en kopp te, i stans enda café.

Vid färjeläget mitt ibland förrädiska klippor låg det osannolikt nog en ”pitch and put” golfanläggning. Varje hål var mellan 60-80 meter långa, och i hyran ingick det en putter, en driver samt 5 peggar. Banan innehöll 18 hål med realistiska bunkrar och  höjder. Det var en riktigt trevlig upplevelse, där mitt vägvinnande hockeyslagsstrategi vann över Stefans traditionella klubbteknik. Efter ett whiskeyrace på rummet bestående av mig och Stefan, började vi beta av byns tre pubar. I den sista puben så spelades det äkta irländsk folkmusik. Vår förförståelse av detta fenomen var att alla låg snorpackade eller dansade på borden. Den bilden bleknade snabbt, då det istället visade sig att alla  i publiken satt som fokuserade lik, typ någon form av religiös tillställning. Efter 45 minuter var vi djävulskt nöjda  och trötta på den dos av irländsk folkmusik vi blev serverade, något som efter en stund tycktes låta likadant. Förfestens bieffekter hann ikapp såväl mig som Stefan; för en gång skull så var han hemma före mig. Varulvsvyerna med  de obligatoriska herdarna och stenmurarna förstärktes utav att det var totalt becksvart ute.

Dag 7  tisdag 21 juli: Doolin – Cacherciveen


Måttligt pigga inväntade vi två amerikaner som vi lovat skjuts. Vad vi inte visste var att de dels var musiker, dels hade med sig varenda instrument från byn. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig en mer fullastad Ford Fiesta än vår. Vädret var på sedvanligt gott humör med ett strilande regn på menyn, inte undra på att folket emigrerade till USA. Dave och Chris visade sig vara två pratglada och coola killar som kuskade runt på Irland med egenskrivet låtmaterial. På de slingrande och smala kustvägarna fanns naturskapelsen: Cliffs of Moher. Det var minst sagt en horribel känsla att vandra längs de minimala stigen, två meter ifrån klippkanter som sträcker sig 200 meter rakt upp ur havet. Här fanns det inte tillstymmelse till säkerhetsstaket, utan friheten bestod av vetskapen att man skulle dö och inte behöva bli rullstolsbunden om man råkade halka till. Kuststräckan var hela 8 kilometer lång och genomsyrades av ett mäktigt landskap.

Cacherciveen visade sig vara en gemytlig kuststad, som fungerade som regionens kulturcentrum. Vi blev på kvällen varse hur lagar och förordningar kunde fungera på Irland. Alla pubar stängdes prick klockan 23.00, och staden var helt plötsligt lika levande som Gusum en lördagskväll. Chris och Dave knackade på en bakdörr i en av gränderna. Jag trodde att han skulle göra inbrott, och blev sådär helt-plötsligt-nykter- kallsvettig. Pubägaren öppnade inte bara dörren för oss, utan släppte dessutom in oss. Den dimmiga lokalen var knökfull med gamla som unga människor. De drack öl & whiskey, rökte, skvallrade och sjöng. Chris och Dave spelade sina  egna låtar för den entusiastiska  publiken; det blev startskottet för en väldigt trevlig kväll.

Dag 8 onsdag 22 juli: Cacherciveen – Kinsale


Vaknade återigen av att spöregnet smattrade mot fönsterblecket. Vi sa farväl till Cris och Dave, och vägarnas konungar hade återigen lämnat  en stad bakom sig. Vårt huvudmål var den vackra kuststaden Kinsale. Innan dess hade vi  16 mil av  Irland vackraste kuststräcka framför oss. Tyvärr så var det lite för mycket dis/dimma ,så  den bedårande utsikten fick sig en ofrivillig törn. Vägarna slingrade sig nästan i varandra, och vi fick koncentrera oss på att hålla oss på vägen. Staden Kinsale hamnar oftast på de städer som man ska ha besökt innan man lämnar den regniga ön. Det var verkligen en av Irlands vackraste städer, och påminde mig mer om någon stad vid franska Rivieran.  Vår plan var att åka ut med en båt och fiska haj, tyvärr visade sig att den aktiviteten hade fler än vi tänkt på – typ 3-4 månader innan oss.

Besvikelsen och hungern drev oss till en anrik och dyr restaurang: Blue Heaven; där vi frossade i Currykyckling med ris, fruktsås och vin. Besvikelsen rann inte bort, utan vi bestämde oss helt sonika att göra en ”go all the way brother”, det vill säga den högsta och den mest förrädiska formen av pubrunda. Det blev en kväll att minnas – tror jag. Varenda irländsk öl- och whiskeysort avverkades på ett ytterst organiserat sätt. Det var massor av folk ute, även fast det bara onsdagskväll. Vår sista anhalt blev Kinsales bästa nattklubb: White Lady, för övrigt den enda som var öppen. Formkurvan var på uppåtgående och hajfiskbesvikelsen var undangömd. Jag introducerade ”keyboarddansen” till de skrämda och nyfikna dansgolvs-entusiasternas glädje eller förtret.  Vi var faktiskt dansgolvets kungar och morgondagen tedde sig väldigt avlägset.

Dag 9 torsdag  23 juli: Kinsale – Kilkenny


På morgonen var den avlägsenheten som bortblåst, då vi återigen bröt mot den gyllene regeln: att inte missa någon frukost. Detta var top of the line, med huvudvärkarnas huvudvärk, dessutom hade jag en helvetisk träningsvärk sedan gårdagens bravader på dansgolvet. Det tog oss tre timmar att nå staden som korats till Irlands vackraste innerstad. Vi var omgivna av medeltida byggnader, och mitt ut i alltihopa reste sig det normandiska stoltheten: Kilkkenny Castle.  Efter den historiska upplevelsen så tog vi oss runt staden via en turistbuss, inte riktigt vår stil, men som läget var anammade vi stilen utan några som helst protester. Vi hade inte mod att tänja på våra kroppsliga gränser genom att ta fler öl; det blev istället en bio. Stefan avskyr ”konstiga filmer”, något som han fick äta upp, då endast filmen Godzilla gick på bio. Efter det filmiska dramat blev det en gudomligt god kvällsmat på trattoria: The Italian connection.

Dag 10 fredag  24 juli: Kilkenny – Wexford


Vi vaknade av att det för omväxlings skull inte regnade. Dagens boende hade vi höga förväntningar på eftersom vi förbokat detta lyxiga  boende sex dagar tidigare. Vi hade bokat rum på ett riktigt slott, tyvärr låg inte vårt rum i själva slottsdelen, utan i en tillbyggnad, något som förtog lite av upplevelsen.  Det visade sig att det inte fanns några spöken, men istället en sliten tennisbana. Stefan och jag bokade upp två timmar med ett intensivt rackduellerande som bieffekt. Spelet  saknade all form av teknisk briljans och Stefan vann med 3-0 i set, till mitt försvar måste jag få tillägga att jag haltade på grund av min tidigare korsbandsskada som jag ådragit mig några månader tidigare. Vi tog bilen till centrum för att handla på oss chips, öl och ännu mera öl. Vår kväll bestod  av att se 12 avsnitt av den genuint roliga irländska serien Father Ted. Det fanns en video på slottet som vi utnyttjade från 19.00-23.30. Efter att ha stretchat käkmusklerna utav alla tokigheter så  kunde vi bara konstatera att ytterligare en toppdag var till ända.

Dag 11 lördag 25 juli: Wexford – Bray

Resans bredaste frukost väntade på oss i den slottsliga miljön. Ostarna stod uppradade, och den färska frukten dinglade utmed den exklusiva servisen. Mätta och belåtna styrde vi mot den delen av Irland som välsignats med landets varmaste klimat, inget vi märkte av. Vår väg bar upp mot bergen, och runt The Military road i de grönskande Wicklows Mountains. Vi passade på att besöka Irlands högst belägna stad nämligen Roundwood (238 m.ö.h). I jakten på nya spektakulära vyer så började vi känna oss lite mätta; det skulle mycket till för att få oss hänförda. Vårt första bad avverkades också i den ökända Brittas Bay. Badstämningen infann sig inte riktigt i det iskalla vattnet samtidigt som blåsten hade lekstuga med klimatet.

Stefan fick till sist sin efterlängtade revansch på pitch and put banan. Inte nog med att banan var mindre charmig än den förra, även de neon-färggranna husen som gav den östra kustens sin identitet, fanns inte alls på den västra kustsidan. Under resans gång hade vi haft relativt lätt att hitta lediga B & B, men på på denna västra sida var det betydligt mer komplext. Utbudet tycktes vara mindre, och de som fanns var fullbokade, viket innebar att värdefull tid gick åt att leta efter boende – frustrerande. Av en ren tillfällighet hittade vi efter ett seglivat letande ett ställe att bo på, och då hade klockan hunnit att ticka på ordentligt. Det blev en kort och intetsägande pubrunda som var lite signifikativ för de sista dagarna på resan. Vi avrundade med lite tv-tittande, innan John blund hälsade på oss.

Dag 12 söndag 26 juli: Bray – Dublin

Regnet hamrade återigen sitt destruktiva sommarbudskap. Cirkeln var nu nästan sluten genom att vi nästan var tillbaka där vi startat. På vägen till Dublin stannade vi till vid slottet Powercourt. Här rymmes Irlands största och vackraste trädgårdar. Det var en fröjd för ögat att vandra runt området som anlagts så tidigt som på 1700-talet, omgiven av japanska, italienska, spanska och engelska trädgårdar.  Från en totalt stressfri miljö till en kaotisk storstadsmiljö. Ett förbokat B & B väntade på oss i Dublin. Vi passade på att tvätta och rengöra vår väl använda Ford Fiesta. En av dagens absoluta höjdpunkt var Burger King frossan. Att få slafsa i sig  dessa läckerbitar kändes nästan sadistiskt gott. Vi tog farväl av Dublin genom att besöka resans sista äkta pub. Kvällen avslutades med att glo på Svarte orm och Pang i bygget, vilket inte alls var fy skam.

Dag 13 måndag 27: Dublin


Efter en mättande frukost så skulle presenter inhandlas till nära och kära. Dessvärre hittar man sällan de pärlor som man vill inhandla vilket jag blir lite halvstressad av. Vi besökte Europas största bryggeri: Guiness breweri; rundturen blev lite av en besvikelse eftersom vi aldrig fick  uppleva själva bryggprocessen live. Höjdpunkten blev istället deras mäktiga och väl tilltagna presentbutik. De hade i stort sett allt och mer därtill, med Guinessloggan på såklart. Jag köpte en tröja, slips och  kortlek; det var inga som helst problem att bränna pengar på det här stället. Vi avslutade kvällen med att se filmen The Wedding singer på Dublins största biograf. Filmen var bra mycket bättre än vad vi hade förväntat oss; efteråt käkade käkade vi på en italiensk restaurang där en utsökt tortellini a´la crema stod på menyn. Vi vandrade sedan hem till vårt B & B för att fortsätta packa.

Dag 14 tisdag 28 juli: Dublin – Norrköping

Vi intog vår sista engelska frukost med vördnad, därefter tog förde vi bilen till flygplatsen för att lämna tillbaka den. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som oftast kan beskriva hemkomsten ifrån en långresa. Resan var otroligt lyckad, det enda som man kunna önska sig lite mera av var en strimma sol samt det uteblivna hajfisket. Jag kommer definitivt att besöka Irland någon mer gång under min livstid.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu