Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ hårdrock ’

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. ”Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon LyazidiJust Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

10. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

11. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger DangerPaul LaineBruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

12. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

13. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

14. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag””Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

15. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge””Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

16. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

17. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

18. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

19. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.  Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric MårtenssonMichael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Världens bästa hårdrockband

Med 15 studioalbum i ryggen från 1984 till 2016 står det klart att klart att Pretty Maids är världens bästa hårdrockband genom tiderna, utifrån mina metalperspektivögon.

Jag hittar inga konkurrenter helt enkelt, om man utgår ifrån kriterierna att att de dels funnits så långe, dels är bättre på skiva än någonsin det vill säga inte lever på gamla meriter. Black Sabbath i all ära, Metallica, definitivt inte. Polletten trillade ner efter senaste underbara skivsläppet ”Kingmaker” november 2016.

Om de är världens bästa hårdrockband, varför tycker bara jag det och i viss mån min kompis Stefan Hammarström? Antingen beror det på att alla andra är osedvanligt tröga, men vi exceptionellt klarsynta eller att bandet i sig är så underskattat. Det troligaste svaret är: jag vet faktiskt inte.

Precis som Lennon/McCartney och Björn/Benny har barndomsvännerna Ken Hammer (gitarrist) & Ronnie Atkins (sång) begåvats med ett melodisinne utav Guds like. Teamet applicerar detta friktionsfritt via fler genrer såsom rock, aor, power metal, ballader och melodisk hårdrock.

Medlemmarna från 1981 till nu har kommit och gått men bandets motor har bestått. Kanske är det den gyllene nyckeln till den bibehållna musikaliska kvaliteten?

Stefan och jag dyrkade  Yngwie J Malmsteen lika mycket som Pretty Maids. Skillnaden är att den killen sedan han blivit nykterist inte gjort en bra platta sedan ”Facing the animal” från 1997. Vart vill jag komma med detta svammel. Jo, att jag kan vara kritisk mot mina husgudar det vill säga inte slicka i sig allt de släpper bara för att det ett specifikt band som jag gillar.

Många band reproducerar istället samma musikformel till all oändlighet medan andra band/artister sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag för att då göra en musikalisk helomvändning a´la Bon Jovi eller Kalle Moreaus. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty Maids hittills balanserat mycket bra, modernt, men ändå som förr, en konstart i sig.

Den numera 52-årige sångaren Ronnie Atkins har onekligen en minst sagt en säregen sångteknik vilken i sig utmärker Pretty Maids sound. Allt om oftast pendlar han mellan en silkesrosslig röst för att sedermera kombineras med en melodisk halvsånggrowl. Den kraftfulla utomjordiska pipan varieras utifrån låtarnas karaktär likt en vokal Dr Jekyll och Mr Hyde.

I Pretty Maids fall har man som band lyckats framavla 15 sjukt bra plattor. Självklart har inte alla låtar varit bra, men tillräckligt många per platta för att titulera över 100 låtar som djävulskt bra, något andra band bara kan drömma om.

En sak som särskiljer bandet från andra är pendlandet mellan mjuka låtar såsom ”Litle drops of heaven” och brutala sådana som ”Virtual brutality”. Även i de tyngre tongångarna är melodierna och refrängerna ytterst tongivande.

Bandet har fått någon form av renässans eller snarare upprättelse de senaste åren. Pretty Maids gick till italienska AOR/melodisk rock bolaget Frontiers 2006. Från standardverket Wake up he real world 2006, till Pandemonium 2010, Motherland 2013 och Louder than ever 2014, en platta med fyra nya låtar samt äldre låtar i en modernare skrud.

Deras senaste från november 2066 Kingmaker är en stilistisk bruksanvisning till hur man tillverkar högkvalitativ melodisk hårdrock: adekvata melodier, varierat tempo och en knivskarp ljudbild.

Det är bara att gratulera Frontiers för att lyckats med konststycket att ha Pretty Maids, Treat, Eclipse, Allen/Lande, Magnus Karlsson, Khymera, Journey, The Poodles, W.E.T, Work of art och Pride of lions i samma stall.

Pretty Maids live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström gjorde ett försök att se bandet live för första gången på Ginos i Stockholm 1994. Tyvärr blev spelningen inställd, tyvärr fanns inte Internet på den tiden, vi åkte upp förgäves, men burgarna var osedvanligt goda.

Sweden Rock Festival 2001 blev årtalet då vi såg bandet för första gången. Skyhöga förväntningar, dålig ljud och för mycket hårdrock två dagar i rad innan var bromsklossar till eufori.

2010 var året då jag minutiöst planerat allt från logistik till övernattning i Jönköping för att se bandet uppträda på Zaragorn Rock Klubb. Ett  dysfunktionellt whiskyrace satte stopp för den upplevelsen. De få minnen jag hade inkluderade inte mina danska hjältar.

I Rejmyre på Skogsröjet 2013 avnjöt jag och Stefan bandet på en av de två scenerna i symbios med halvtaskigt ljud samt en revbensskadad sångare.

Den numera nedlagda Väsby Rock var anhalten för nästa liveförsök med bandet år 2014. Jönköpingsskuggorna återupprepades tyvärr. Att somna framför en hord av vakter tillhör inte kategorin smartast i stan precis. Den horribla upplevelsen förde med sig att jag indirekt inledde en process att sluta dricka alkohol i alla fall att hålla mig till öl.

Rockklubben Palatset  i Linköping

Gud, Moses eller Muhammed kastade i oktober 2016 ut ett oväntat rockben till mig. Jag nappade maniskt på biljetterna till konserten i Linköping den 3 december. Stefan, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson kunde inte följa med.

Det blev jag och min son David som fick uppleva vinstlotten istället. Han är uppväxt med Pretty Maids vare sig han ville eller inte. David gillar dock bandet, men inte i lika hög utsträckning som jag själv, men vem gör det?

Vi bilade till syskonstaden Linköping till tonerna av det fenomenala tyska bandet A Life Divided. När vi kom fram blev det en stärkande halvtimmes promenad runt centrum i -8 graders kyla.

Det var en fröjd att värma sig på utmärkta Yogi restaurang och bar där jag bokat bord till klockan 20.00. Jag tog en kyckling mango balti medan David valde fläskfilé goa korma. Förrätten bestod av Murgh Pakora, det vill säga friterad kyckling med chili, indiska kryddor och koriander, vilka svaldes ner med varsin magisk Mango lassi. Huvudrätten ackompanjerades av  Paneer naan (färskost), Dahi Raita Yoghurtröra med gurka, tomat, lök och kryddor. Redan här var kvällen i hamn; osannolikt gott käk i härlig meny.

Klockan 21.20 stegade vi över Rockklubben Palatsets trösklar. Jag och David var utan tvekan de enda två personerna som var helnyktra i lokalen. Det var nästan sorgligt att se några individer i min egen ålder som knappt kunde stå upp. Det kunde ju egentligen ha varit jag själv för bara några år sedan.

Förutsättningsstjärnorna stod i rak linje. I och med att jag och Stefan varit aningen missnöjda med ljudet där vi sett dem tidigare fanns chansen till en fullträff i Linköping. Max 150 personer i en lokal som är en renodla rockklubb i symbios med adekvat ljud och en  ny superplatta i bagaget.

De två helnyktra söktes sig längs fram  till scenstängslet. Jag flankerades utav en gammal fotbollskompis: Jesper Calderon och hans polare Crille. På andra sidan stod en kille som också hette Mats och dessutom bott på Idrottsgtan 51 där vi nu bor, världen är minst sagt liten.

Klockan 22.00 äntrade Pretty Maids scenen. De satte ribban blyhögt med ”When God took a day of” och  ”Kingmaker”. Bandet fullkomligt sprudlade utav energi och scennärvaro, något som smittade av sig på den entusiastiska publiken. De drev med sig själva, publiken, danskar och svenskar.

Deras nya Keyboardist var för övrigt svensk. Han heter Chris Laney, en kille som bland annat släppt två egna plattor och spelat med band som Zan clan, Randy pipers animal, Shotgun dessutom är han producent och låtskrivare.

Smolket i bägaren var lokalens mest överförfriskade person som härbärgerat precis bakom mig. Han var som ett skruvstäd med sylvassa klor. Detta var nog det närmaste jag kommit en man förut, på ett negativt sätt. Att den två meter långe saten slog världsrekord att göra djävulstecken mot bandet med Nordeuropas svettigaste armar gjorde inte saken bättre. Till och med sångaren Ron Atkins blev aningen skraj när monstret höll på att dra ner honom i publikhavet.

Förutom Mr aggressiv hade jag verkligen den absolut  bästa platsen i lokalen. Ljudet var sjukt mycket bättre än vid de andra gångerna jag sett bandet. Att jag stod 53 cm från sångaren och resten av bandet var ren eufori. Många hårdrockband har en förkärlek för trum-, bas- eller gitarrsolon. Jag upplever det som bland det mest påfrestande man kan råka ut för på konserter. Pretty Maids hade den goda smaken att utesluta denna helt intetsägande hårdrockaktivitet.

Pretty Maids var verkligen på  ett avslappnat spelhumör. De bjöd på sig själva, utan att applicera någon form av tysk hårdrock humor. De avverkade hela fem låtar från nya plattan; ”When God took a day of”, ”Kingmaker”, ”Heavens  litle devil”, ”Face the world” och ”Bull´s eye”. De backade upp dessa med gamlingar som ”Yellow rain”, ”Rodeo”, ”Red hot and heavy”, ”Savage heart”,  ”Back to back” och Thin Lizzy covern, ”Please don´t leave me”.

Den halvspäde trummisen Allan Tschicaja lät dubbelkaggarna tala. Han var verkligen ett energiknippe bakom trumskinnen. Taktbytena kändes som ett tjog piskrapp i mellangärdet gånger två. Extranumren bestod utav himmelska ”Futur world”, ”Litle drops of heaven”, ”Love games” och ”A merry jingle”.

Grabbarna höll nästan på i två timmar. En välbehövlig reducering av allsångsprocessen hade inneburit två låtar till, minst. De flesta hårdrockare tycks dyrka att yla så falskt som möjligt medan jag själv hellre vill höra musiken tala.

Vi var båda sjukt nöjda med kvällen som helhet. Just blandningen mellan mjukt, tungt samt snabbt gjorde aldrig konserten enformig, utan oerhört varierad istället. Det finns inget band i världen som behärskar båda världarna såsom Pretty Maids. Bandet skulle med lätthet bara kunna spela sina mera aor-låtar och ändå få till en superkonsert.

Ett bands som förfogar över en sådan sanslös låtskatt kan självklart inte tillfredsställa alla fans fullt ut, då var och en har personliga favoriter. De avverkade 19 låtar men jag saknade bland annat: ”Virtual Brutality”, ”Snakes in Eden”, ”Deranges”, ”Destination paradise”, ”Tortured spirit”, ”Psyhco time bomb planet earth”, ”Nightmare in the neighbourhood”, ”Sin-decade”,  ”Who´s gonna change”,” Cold killer”  

”When the angels cry”, ”Only in america”, ”They´re all alike”, ”Time awaits for no one”, ”Waitin forthe time”, ”Dead or alive”, ”Don´t settle for less”, ”Partners in crime”, ”Credit card lover”,  ”Spooked”, ”With these eyes”,  ”Battle of pride”, ”Who what where when why”, ”Wake up to the real world”,  ”I see ghosts”, ”You´re mind is where the money is”, vilket i sig är helt onaturligt utifrån ett låtkvalitetsperspektiv.

Efter att ha köpt några bubbelvatten bilade vi tillbaka till Peking. Runt klockan 01.00 var vi åter hemma. Det var en himmelsk känsla att gå upp till barnen utan tillstymmelse till bakfylla. Likt ett starkt tics styrdes jag till att lyssna på husgudarna i några timmar innan det var dags att fixa chili con carne till barnen. Kvällen avslutades med att familjen såg Hobbit 3.

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2016

15 augusti, 2016 by

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2015

5 augusti, 2015 by

Småskalighet i ett nötskal

Dag 1 Fredag

Ett nytt år är vanligtvis lika med festival, detta år var inget undantag. Bråvalla fick för mig återigen ligga i träda då jag jobbade. Istället utkristalliserade sig 10-års jubilerande Skogsröjet som besöksvinnare. Det primära utifrån det valet var att jag inte tidigare sett Magnum, Jono, Dram Theater och Queensryche. Det sekundära var att det endast var runt 4 mil till festivalen. Mitt hyfsat stora och braiga tält dammades av i symbios med sovsäck, liggunderlag, två kuddar, campingstol och hygienväskan. Jag ekiperade klädesplagg för såväl oväder som strålande solsken samt fluktuerande tälttemperaturer. All mat förutom ett kokt ägg och två bananer inhandlades på festivalen. Jag hade i och med mitt alkohollöfte köpt betydligt mindre öl än vanligt och dessutom inget annat än just maltbrygden.

Järngänget samlades som sagt återigen för att uppleva en ny festival. Vårt första och Skogsröjet skedde 2013. Detta år ville Johan vara där dagen, vi andra kunde inte, så han var mannen som fick uppdraget att sätta upp våra 3 tält. Kompisen Jarmo Kolehmainen var ett nytillskott till vår gedigna kärntrupp. Stefan  hämtade mig fredag klockan 10.00 invid Lidl parkeringen och Jarmo 30 minuter senare.

Vädret blev bättre än vad som förutspåtts, dock hängde regnet minst sagt i luften. Vattendropparna briserade inte förrän senare på kvällen. Jarmos två kompisar Tomas och Magnus vilka låg på husvagnscampingen kom titt som tätt och besökte oss. Dessa två trevliga människor var de som vi umgicks med under förmiddagen och för övrigt resten utav festivaldagarna. All annan mänsklig kommunikation invid vår tältplats var exceptionell marginell, trots att vi hade ett stort regnskydd. Om det beror på att vi helt sonika är nöjda med varandras sällskap eller har svårt att mingla vill jag låta vara osagt; det är troligtvis en kombination. Vi får skylla på avsaknaden utav en adekvat musikanläggning och att det var osedvanligt lite folk på det område som utgjorde vänstra tältflanken.

Första bandet som äntrade Skogsröjet hette In this grey, Khanister det andra och Mojo madness som tredje band. Den fjärde akten: Meanstreak såg jag förra året. Då de inte tilltalade mig förut beslutade jag mig för att skippa deras uppträdandet samt de tre första. Egentligen ganska horribelt beslut utifrån ett musikperspektiv och att stifta bekantskap med nya band. Eftersom vi inte anlände förrän klockan 11.45 så valde teamet att ta det lugnt på varsin campingstol för trissa upp festivalhumöret.

Jono

Klockan 14.00 fick jag med de andra till Jono.  Bandet består av fem ytterst kompetenta gotländska musiker. Från början var Jono ett soloprojekt av sångaren Johan Norrby. Debutplattan släpptes under det namnet 2006, där flera av dagens bandmedlemmar medverkade. Norrby bestämde sig för att jobba vidare med den bombastiska, ibland pompösa, rocken i bandform istället och anlitade de fyra som han visste passade perfekt för jobbet. Bandet Jono bildades i slutet av 2006 och släppte hyllade ”Requiem” (2013).

Jono’s musik kan närmast jämföras med klassiska rockband som Queen, Saga, Supertramp, Kansas, Sparks, A.C.T, med stark betoning på  Queen. Jag hade önskat minst 45 minuters musik med dessa herrar. Tyvärr fick de bara 30 minuters speltid vilket bland annat innebar att deras i mina öron bästa låt ”I was the one” inte spelades. Trots detta blev spelningen en mycket positiv överraskning. Johans röst var lika bra live som på skiva och visade prov på en avslappnad scennärvaro, precis som resten utav bandet. Låtarna ”Wasting time”, ”Misery man”, ”Can we make it” och ”Dead or alive” var andra alster som förgyllde min tillvaro.

Crucified Barbera

Näst ut var svenska tjejbandet Thundermother, vilka för mig lätt hade kunnat släppa 15 minuter extra till Jono. Deras rock med en gnutta inspiration av AC/DC tilltalade inte alls mig fastän deras agerande på scen inte alls var oävet. Crucified Barbera var nästa akt som jag tittade på efter att ha skippat Silver. De bildades 1998 och har 4 album i sitt  bagage. Deras turnerande med bland annat storheter såsom Motorhead, In flames och Sepultera och spelning på Wacken open air har onekligen skapat ett ytterst kaxigt band där alla bandmedlemmarna kan ståta med karisma och scennärvaro. Det blev en tung, tight och proffsig konsert med myriader av attityd som utmynnade i att jag fick omvärdera min syn på bandet ordentligt.

Efter  Cruciefieds blypunkiga konsert var det så dags för ett av de banden som fick mig till Skogsröjet5 i år. FM, gruppen bakom top-10-ever-a.o.r-albumet: ”Indiscreet” från 1986, en platta som minst sagt åldrats med värdighet. Efter denna kanonplatta gick det dessvärre utför eftersom de började blanda in bluesrockigare tongångar som inte passade mig samt att kvalitet haltade betänkligt utifrån deras debutalbum. Det som mig slog under den timme som bandet fick till sitt förfogande var att var så fräscht trots deras ålder. Steve Overland lät nästintill som på det glada 80-talet. De kändes såväl vitala som  professionella.

FM inledde med det rockiga Def Leppards influerade ”Digging the dirt”, som var ett strategiskt smart val att få igång publiken. Därefter följde en av de bästa låtarna på Indiscreet ”I belong to the night”, sedan den bästa låt de inte släppt på ett studioalbum tillika en av deras bästa: ”Let love be the leader”. Självklart fanns det utrymme för att riva av den schizofrent optimala ”That girl” från deras debutplatta samt ”Other side of midnight”. Även de två av de tre största guldkornen från andra plattan Though it out fanns med: ”Though it out” och ”Bad luck”. Om bandet fått 15 minuter till hade de haft chansen att spela några av mina favoritlåtar som ”Someday”, ”I belong to the night”, ”Who´ll stop the rain”, och ”Over you”. Den betydligt yngre gitarristen Jim Kirkpatrick var en fröjd för örat och en rejäl vitamininjektion för bandet som helhet.

Jag skippade Electric boys för att istället timmen senare ägna 1 timme och 15 minuter till melodisk hårdrock i världsklass utifrån kvalitet, variation, energi och viss mån låtkvalitet. Med band som Eclipse, Work of art, W.E.T, Brother firetribe går H.E.A.T i bräschen för skandinavisk melodisk hårdrock/a.o.r i världen. Med 4 plattor i bagaget och ett ändlöst turnerande har de frälst ställena de besökt. Med ett självförtroende som besitter berg vet de vad publiken vill ha. Erik Grönwalls kokainstinna springande är ibland lika påfrestande som befriande. När andra sångare i samma genre står fastnitade på scen uppvisar han motsatsen. Med klockrena låtar som ”Breaking the chain”, ”Living on the run”, ”Point of no return”, ”Mannequinn show”, ”100 miles”, ”Inferno” och ”Enemy in me”. Jag hade dock gärna velat haft med ”Straight from the heart” från första plattan.

Pensionärerna i Magnum ersatte därefter slynglarna från Upplands Väsby. Jag har faktiskt lyckats missa dessa herrar från Birmingham live med sitt pompösa unika sound. De har en  diger låtskatt att gräva ur från starten 1978 med albumet ”Kingdom of madness”. Mitt intresse började dock med ”Chase the dragon” från 1982. De radade upp klassiker, men också många nyare låtar från de tre senaste plattorna som utmärkta ”Black skies”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Bob Catley tillhör i mitt tycke inte någon av de mest karismatiska sångarna på jorden. Hans ”Allsång på skansen gestikuleringar” i kombination med den blå Lasse Berghagen kostymen gör definitivt  inte saken bättre. Hans armgester på scenen blir lite too much så att säga, men som helhet blir det ändå en bra show. När låtar som ”Vigilante”, ”Sacred hour”, ”On a storytellers night” och ”How far to Jerusalem” passerar revyn bildas magi. Att inte ”Soldiers of line” och ”Just like an arrow” inte avhandlades var ett smärre mysterium.

Jag hoppade över Hardcore superstars som jag sett några gånger precis som Skidrow. På tur stod istället Europe som började vid midnatt. Förra året såg jag deras spelning i Väsby och upplevde konserten som väldigt eklektiskt, varierat och fylld med spelhunger. Då jag knappt sovit något natten innan fick minnen utav den konserten leva vidare. I efterhand hörde jag att det var typ samma låtar förutom fem stycken från nya plattan. Tältet var en orgie utav temperaturvariationer. Först kallt, sedan varmt, sedan kallt igen, sedan bastuvarning när solen låg på tältet likt en välgödd mördarsnigel tidigt på morgonkvisten.

Dag 2 lördag

Jag hade sovit bra utifrån förutsättningar som insekter, partynissar med musikanläggning samt tältgranne som snarkade som en griljerad grävling. Den underbara duschen kostade 30 kronor; jag var enligt utsago nummer 4. När mina kompisar kravlat sig ur tälten bar det iväg till Konsum för att handla frukost och kaffe. Därefter tillbaka till campingstolarna som vi dessvärre inte lämnade förrän 14.00. Tanken med festivaler är indirekt att upptäcka ny bra musik. Det gör man brukligt genom att se konserter, inte sitta vid tältet och anta att musiken inte är bra. Jag missade band som Beyond visions, Honeymoon disease, Tyranex, The Terrorhawks, Hellshaker och Refuel. Första bandet för oss blev istället Fearless som började 15.00 och höll på i 45 minuter. Hängselbyxor, skogshuggarskjortor och stråhattar, direkt taget från den amerikanska södern, så uppfann de tydligen genren Hillbilly-Metal. Tyvärr var det för mig det enda positiva, gillade varken rösten, bandet eller musiken.

Betydligt intressantare var tjejbandet Imber. Jag hade hört tjejerna på Spotify och gillade deras melodier. De kallar sin musik för Imbercore. Sångerskan My Andersson är onekligen en kvinna med hel del pondus och självsäkerhet. Hon ser bra ut, sjunger ruskigt bra och är en scenpersonlighet ordets mening dessutom har människan mer tatueringar än vad jag sett på någon tjej förut. Låtarna ”The rabitt hole”,  ”Typical illusion” och ”Like a ghost” är riviga, tunga och sköna. Bandet har definitivt potential att ta sig fram i den snåriga metaldjungeln.

Power metal gänget Bloodbound var ett band jag dyrkade när debutalbumet Nosferatu hamnade i min skivsamling 2005. Underbara sångaren Urban breed sjöng på den plattan och det var ett sant nöje att plocka fram öset. Tyvärr sänktes kvaliteten för varje album som släpptes. Deras nya sångare Patrik Johansson har varit med på tre plattor av de 6 de hittills släppt. Dessvärre är den trilogin bandets klart sämsta. Om det beror på sångaren eller taskig låtskrivarfantasi vet jag inte, men standard är det i vilket fall som helst. De kan dock sin power metal och gör inte bort sig på något sätt, utan är bara renodlat intetsägande. Låtarna blir verkligen bara karbonkopior av karbonkopior där klyschorna haglar och ingenting sticker ut. Bloodbound spelade som tur vad låten ”Nosferatu” vilken är deras klart bästa.

Doro strulade med flyget vilket innebar att hon ställde in sin spelning. Svenska Bullet tog deras plats för att spela senare på kvällen. Varken Doro eller Bullet har eller kommer att bli några favoritband, så för mig kvittade den rockaden. Beseerbitch var ett band som jag upplevde som horribelt usla, med stark betoning på usla. Därefter äntrade U.D.O scenen. För första gången under dessa två dagar hade det samlats ordentligt med folk framför scenen. Tyvärr är jag inget fan av U.D.O, utan ser honom mer som en tredje klassens Accept. Det tycker han nog själv  också eftersom U.D.O avfyrade en mängd Accept klassiker, något som devalverade hans egna material.

Dream Theater får väl i och med deras ”Images and words” från 1992 anses ha lagt grunden för en ”ny” genre:  progmetal. För mig har de och de miljarder efterföljande andra band som influerades utav albumet aldrig blivit några husgudar. Teknisk skicklighet i kombination med bra refränger tycks mer vara bannlyst i dessa kretsar. I mitt tycke är det bara Threshold, Triosphere och Vanden plas som klarar av den balansgången. Gruppen har lyckats prångla ut 13 studioalbum så låtar fattas det inte. Med över tio miljoner sålda skivor och fans som är hängivna till gränsen av fanatism har de onekligen lyckats. Visst har bandet utvecklats, men det behöver inte vara signifikativt med kvalitet. Jag har fruktansvärt att ta åt mig musiken då allt känns för tight; det blir för oinspirerat och tråkigt. Likt Toto antar jag att Dream Theater drar till sig horder av musiker som adekvata fans. För mig blir det allt som oftast bara intetsägande och för komplicerat helt enkelt trots sjukt bra musiker.

Nästa band till drabbning var Queensrÿche. Ett band som fångade mitt intresse redan 1983 med deras maxisingel Queen of the reich. Därefter köpte jag The Warning, Rage for order, Operation mindcrime; min sista platta med bandet blev braiga Empire, sedan tröttnade jag på bandet samtidigt som låtarna blev sämre och tråkigare. De senaste åren har varit händelserika för Queensrÿche. Våren 2012 kickades originalsångaren Geoff Tate för att ersättas av ynglingen Todd La Torre. Densamme är helvetiskt likt Geoff Tate med  oerhört tonsäkra falsettskrik precis som sin föregångare, något som underlättar för bandet när de ska framföra sin klassiker. Tate bildade raskt sitt egna Queensrÿche numera Operation Mindcrime. Låtar  som ”Empire”, ”Jet city woman”, ”Queen of the reiche”, ”Eyes of a stranger” och ”Take hold of the flame” smekte Skogsröjets publik medsols. Jag tyckte själv att det mesta lät bra, men periodvis aningen otight.

Mitt sista band blev anrika Saxon. Ett band som jag var förtjust i under 80-talet när mitt sug för heavy metal var outsinligt. Bästa låten de gjort är ”Princess of the night”. Jag tycker annars att låtar som ”Motorcykle man”, ”Denim and leather”, ”Wheels of steel”, ”And the band played on”, ”Strong arm of the law” och  ”Crusader” inte klarat tidens tand, utan åldrats betänkligt. Många av dessa alster avhandlades till publikens jubel, men fick inte mina ovationer. Deras senare plattor har allt som oftast hyllats av såväl press som fans. Jag själv har haft onaturligt svårt att få in dessa nya kompositioner att fastna i huvudet. För mig var inte alls denna spelning något extraordinärt. Trots detta är ljudet bra, 64-åriga Biff sjunger fortfarande bra, och bandet är tight.

10-års jubileet får väl anses som ytterligare en i raden av gott hantverk. Det mesta flöt på bra, och vädret blev successivt bättre ju längre festivalen led. Jag upplevde dock att det ibland var fler människor i barområdet än på själva konserterna, vilket kändes sisådär. Bajamajorna hade gärna fått tömmas fler gånger än vad som skedde. Annars är det bara att gratulera de ideella krafterna och hela Rejmyre för att de på olika sätt kan bidra till att skapa en härlig småskalig och genuin hårdrockfestival mitt i typ ingenstans.

Stefan och jag skämtbråkade inte som förr. Vi höll ner på raljerandet gentemot varandra och alla andra. En bidragande orsak till oskadade pungkulor, knäskålar och ryggrad var nog mitt reducerande intag av alkoholhaltiga drycker  Återigen gav jag mig själv ett löfte att aldrig mera sova i tält, ett som jag brutit ett antal gånger förut. En önskan i framtiden är att festivaler skulle ha husvagnar på plats för uthyrning. Jag skulle definitivt tillhöra skaran som betalade det troliga höga kostnaden för att slippa temperaturskillnader, fukt, insekter och klaustrofobi.

Continue Reading »
No Comments

Accept i Linköping 2014

21 september, 2014 by

Tyskt stål som fortfarande biter

Kvällen inleddes redan runt 15.00 tiden då Jonas Gustavsson kom över för att lyssna och titta på hårdrockvideos. Han hade fixat en DVD bestående av 28 låtar som han tyckt varit bra under 2014 såsom Lacuna coil, Within Temptation, Sparanza, Dynazty, Delain, Gotthard, H.E.A.T, House of lords och Avenged sevenfold.

Vi stegade sedan i rask takt ner till Centralstationen för att möta upp kompisen Jarmo Kolehmainen. Vi köpte tur och retur biljetter för 160 kr till  Östgötapendeln som för dagen var ur funktion så det blev en ersättningsbuss istället; en resa som kostade oss cirka 25  minuter i extra åktid.  Biljetterna till vårt primära huvudmål Accept hade kostat 380 kronor.

Vi traskade skyndsamt från Linköpings Centralstation till indiska restaurangen Yogi som nästan funnits i 10 år i vår syskonstad. Sötma varvades med hetta som svaldes ner med Cobra; tvättäkta indiskt öl. Vi drog förväntansfulla ut till Linköpings svar på vår Kulturnatt: City of art. Det är  en uppskattad konstrunda som hålls för 8:e gången där gallerier, butiker, museum håller öppet extra länge för alla konst- och designintresserade. Utställningar, musik, föreläsningar, workshops, öppna hus och verkstäder i Linköpings city lyser upp höstmörkret. främst mellan 10-16.

Det blev dock inte så mycket av kulturelitism. Efter att ha ätit utomjordisk gott samt följt andra halvleken av Premier League matchen mellan West Ham – Liverpool, som till mina kompisars förtret slutat i moll på grund av siffrorna 3-1 till West Ham blev det inte så mycket tid över för annat.

Förbandet på Garden, Konsert och kongress var australiensiskt. Bandet Damnation Day har endast en platta från 2013 i sitt musikbagage. Personligen gillar jag den plattan, där Queensryche känns som en het inspirationskälla, mycket på grund utav sångaren, förutom när han vill låta som en taskig kopia av Rob Halford. Det är sällan konsertevenemang håller tiderna, något man visserligen inte bör anta, men i vår enfald trodde vi att det var Damnation day som gick upp på scenen klockan 21.00. I själva verket var det Accept själva som inledde sin konsert klockan 21.00. Det innebar att Damnation Day varit exceptionellt punktliga och bara kört ett set runt 30 minuter.

Från första ackordet till det sista var det fullt ös, utan några som helst krusiduller, med stark betoning på ös och inga krusiduller. Vi slapp befriande nog enerverande hårdrockklyschor såsom: ”Hello sweden, how are you”, pinsam alkoholpropaganda,  svordomar i syfte att vara coola-men bara blir patetiska, jobbiga trumsolo, tråkiga bassolon och totalt intetsägande mellansnack. Istället var det en orgie av trallvänlig tungtyska ackordföljder som ägde scenen. Det var länge sedan 2 timmar gått så här snabbt. Framför scenen hoppade såväl yngre publik som äldre och förvånansvärt många tjejer i testosterongrytan. Accept varvade låtar från de tre senaste 2010-tals plattorna med gamla beprövade godingar

Jag såg Gotthard på Väsby rock i år, de har en fantastisk låtskatt till sitt förfogande precis som Accept. Den stora skillnaden är att de inte var särskilt  intressanta på scenen medan scennärvaron hos Accept var helt kontrasterande. Essensen i den magin var och är gitarristen Wolf Hoffmann. Han trollband publiken med sitt variationsrika minspel och outsinliga spelglädje. Jag får parallellt samma vibbar av Accept som av Europe, där båda banden allt som oftast river av samma låtrepertoarer, kväll in och kväll och ut, men fortfarande uppvisar tvättäkta genuin spelglädje det vill säga är hörnstenen att få med sig sin trogna publik. Precis som Europe tycks bandmedlemmarna förstå vidden av att se vältränade ut, istället för alldeles betagna utav tidigare ohälsosamt leverne.

Det är inte bara Wolf som dominerar scenen utan också basisten Peter Baltes. Hela bandet genomsyras av  att vara spontantcoola, utan som sagt uppträda påfrestande hårdrock-klychigt. Lite ironiskt när många förståsigpåare knappt hittar något annat band som mer står för hårdrockens svarta själ än just Accept. Av de nya låtarna var det framförallt ”Stalingrad” och ”Pandemic” som lyste allra klarast, minst lika starka som de äldre pärlorna. Det var för övrigt väldigt mycket nya låtar som avverkades.

Det får mig instinktivt att tänka på svenska Treat som led/lider av samma ovanligt positiva  syndrom, det vill säga skapa låtar som fortfarande är klockrena och inte bara falla tillbaka på låtarna som gjorde bandet kända. Det var säkert 10 låtar som var från de tre sista alstren som exempelvis:  ”Stampede”, ”Dying breed”, ”Dark side of my heart”, ”Fall of the empire”, ”Hellfire”, ”Teutonic terror, ”Pandemic”, ”Stalingrad”, ”200 years”.

Wolf Hoffmann in action

En pytteliten petitess i sammanhanget var låtvalet. Av de 21 låtarna som de hann med under dessa två underbara timmar var faktiskt alla bra. Men för att nå upp till 100 av 100 så hade jag hellre hört ”Breaker” istället för ”Princess of the dawn”, samt fler låtar från ikoniska Metal Heart såsom ”Too hight to get it right”, ”Bound to fail” och tunga ”Monsterman” från Russian roulette. Av de nya låtarna så har bandet totalt missat en kommande ”superhit”. Som 13:e och sista  låt på comebackalbumet Blood of all nations finner man otroligt Acceptiga ”Bucket full of hate”, en låt bandet förhoppningsvis tar sitt förnuft till fånga och börjar spela i fortsättningen.

Vad kan jag inte säga som inte skrivits i detta inlägg? Detta var för mig en av årets bästa konserter alla kategorier och troligtvis förra årets också. När alla ingredienser från låtkvalitet, variation, scennärvaro, instrumentkompetens, tighthet, spelglädje, bra ljud och coola karaktärer faller på plats och vävs ihop blir det helt enkelt såhär klockrent. Den tyska punktligheten avslutades prick klockan 23.00 med klassikern ”Balls to the wall”. Denna kvälls bästa låt blev oväntat nog  inte ”Fast as shark”, utan nyfrälst blev jag av utomjordiska versionen av ”Metal heart”. Dock var hela konserten en holistiskt högtidsstund av ett band som andas framtid, vitalitet och hunger, trots att de närmar sig pensionsåldern

För mig var plattan Restless and wild från 1982 ett välbehövligt uppvaknande och avstamp från halvtaskiga Kiss-låtar och snabba Ramones hits. Detta var banne mig riktig musik, och definitivt en skiva som förde mig mot tyngre hårdrockregioner med band som Metallica, Exodus, Acid och Heavy Load.

Sångaren Udo Dirkschneider kraxade som en skadeskjuten kråka, han var inte bildskön, och hade absolut ingen karisma, trots det gillade jag motstridigt rösten, låtarna och bandet i sig. I kölvattnet av Restless and wild införskaffades plattan innan, nämligen Breaker. Även där fanns det heliga guldkorn som med tiden blivit adekvata Accept-klassiker såsom ultratunga ”Breaker”, ”Run if you can” och ”Burning”.

Accepts rötter sträcker sig ända till Udo Dirkschneiders och Michael Wageners ungdom där de bestämde sig för att bilda ett band. Det började med att Michael skulle spela gitarr och Udo keyboard, men med tiden började Udo bli mer intresserad av att använda sin röst istället och det slutade med Udo på sång. De kallade sig för ”Band X”, men 1971 bytte de namn till Accept.

Efter att ha kommit på tredje plats i en tävling i Düsseldorf så fick Accept chansen att spela in sin första skiva. Det resulterade i deras första skiva med samma namn: Accept, som i sin tur följdes av I´m a rebel vilken innehöll bland annat låten med samma namn. I’ m a Rebel” var egentligen skriven för AC/DC, men då resultatet inte blev bra nog tog Accept den istället. Vid den här tiden var också Accepts ursprungliga uppsättning född: Udo Dirkschneider (sång), Wolf Hoffmann (gitarr), Jörg Fischer (gitarr), Peter Baltes (bas), och Stefan Kaufmann (trummor).

Med Breaker 1981 hade Accept hittat sin stil och slog igenom i Europa med sin aggressiva musikstil. De uppnådde till och med status att få göra en Europaturné med Judas Priest. Bandets ena gitarrist Jörg Fischer hoppade av strax innan inspelningen av nästa album och man anlitade Herman Frank som ersättare (Wikipedia).

För mig var det aldrig nästkommande Balls to the wall från 1983 tillika katapulten som fick den viktiga USA-marknaden intresserad som min nästa favoritplatta, utan Metal Heart från 1985. De ingredienser den innehöll var för mig manna från himlen. Låten ”Metal heart” är fortfarande lika bra som den var då, resten av plattan är bara en uppvisning hur man skapar tung, karg, snabb musik med melodislingor som Björn och Benny skulle vara avundsjuka på.

Udo Dirkschneider f.d sångare i Accept

Splittringen med originalsångaren skedde efter deras turné med Russian Roulette från 1986, då hoppade Udo Dirkschneider av bandet 1987 och bildade sitt eget band, U.D.O. 1992 var Accept dock tillbaka med sin originalsättning, fast denna gång med bara Wolf Hoffman som gitarrist. Udo var som sagt sångare i Accept  från 1976 till 1987 samt en andra period mellan 1990 och 1996. I en intervju 2007 förklarade Dirkschneider  (född 1952 det vill säga 62 år gammal/ung) att en återförening med de andra medlemmarna i Accept var  helt utesluten.

Det ledde sannolikt till en ny era för bandet. Med nya sångaren i spetsen skapades comebackalbumet Blood of all nations 2010 som rosades världen över av såväl nya som gamla fans och kritiker. Det är få sångrockader  i metalvärlden där i fall jag kan säga att nytillskottet slår originalet med råge. Visst kraxas det fortfarande, men det är ju som sagt en del av Accept identitet. Hade Jorn Lande istället kommit in som bandets nya sångare hade det inte varit Accept, trots att den ljuva stämman är ljusår bättre sångmässigt.  Mark Tornillo är dessutom mer varierad och framförallt bättre sångare samtidigt som han betydligt bättre scennärvaro än sin föregångare.

De två originalmedlemmarna Peter Baltes och Wolf Hoffmann är motorerna och naven i bandet såväl utifrån det förgångna som Accepts numera ljusa framtid. Det är de två herrarna som är underhållarna på scenen. Det märks att de är oerhört stolta över vad de skapat under åren som gått i symbios med de tre senaste kvalitetsalstren. Bates & Wolf påminner mig om två herrar som helt enkelt är snuskigt nöjda med livet överlag; de behöver inte bevisa något längre; cirkeln är sluten.

Blood of all nations visade sig inte vara en lyckoträff eller ett engångstillfälle, segertåget fortsatte 2012 med utmärkta plattan Stalingrad, vilken var minst lika bra som sin föregångare. Två år senare fullbordades den fiktiva trilogin med skivan Blind Rage. Det är en platta som jag ansåg var sämre än de två föregångare; men med flera lyssningar i bagaget kan jag bara konstatera att Blind rage vuxit till sig och lätt sällar sig till de två andra plattorna. Det finns ett hårdrockvänner som menar på att de låter likadant som de alltid gör. Vad är problemet, vill de att de ska låta som U2, Molly Sandén eller Rammstein. Balansgången mellan reproducering och förnyelse är überskör, men när kommande hårdrocks hits kontinuerligt skapas är väl det knappast något större problem.

Continue Reading »

1 Comment

Melodiös hårdrock i förortsgettot

Hårdrock-järngänget bestående av Mats Widholm, Stefan Hammarström och Johan Nordström skippade Sweden rock och Skogsröjet när kvalitetstänkandet istället styrde mot Stockholmsområdet. Jag tog mig friheten boka upp tre VIP-armband, vilket innebar att vi fick tillträde till bandens fristad. Jag bokade också upp två nätter på Scandic Infra City Hotel för 850 kronor per person med två underbara frukostar och ett megastort rum någon kilometer bort från själva spelplatsen samt Skandinaviens största tropiska inomhusträdgård.

Under nära 20 års tid har Micke Rosengren tillsammans med Madde Swärd och Annica Lewin velat skapa en adekvat rockfestival. Den 2 augusti 2013 gick deras dröm i uppfylles i kombination med massor av nedlagt arbete. Detta var andra gången arrangemanget gick av stapeln, men första gången som det var en tvådagarsfestival. På första festivalen 2013 spelade bland annat U.D.O., H.e.a.t, Eclipse, Freak Kitchen, Sister Sin, Dynazty, Impera, Love.Might.Kill, Ten, Fatal Smile, Civil War

Johan hämtade först upp Stefan sedan mig själv invid Lidl parkeringen runt klockan 08.30. Eftersom det var ett år sedan vi tre sist sågs så blev det ett evinnerligt tjattrande och raljerande de två timmar det tog oss att nå Upplands Väsby. Vilundaparken som området heter låg invid ett stort köpcentrum och granne med stadens badanläggning. Omgivningarna var  osannolika kontraster till  exempelvis Sweden Rock som Skogsröjet. Grus, skog och ängar var ersatta av betong och ännu mera betong.

Vi tog oss till till lokalen där våra biljetter snabbt förvandlades till VIP-armband tillika inkörsporten till festivalsområdet. Därefter checkade vi in festivalområdet för att 10 minuter senare kasta i oss langos och viltkebab. Solen stod i det närmaste i zenit, densamme som inte bara skapade ett bra festivalhumör, utan också en bastu-värme-stämning som kunde få den mest härdade festivalbesökaren på fall.

Väsby Rock kunde ståta med två scener som för omväxlings skull stod mitt emot varandra där turordningen gick under devisen vartannat band. Det var egentligen en fotbollsplan där scenerna var utplacerade vanligtvis där målburarna brukligt står placerade. En adekvat sliten långsidesläktare under tak fanns också att tillgå. Därifrån var det endast 40-50 meter bort till bar- och restaurangområdet som var generöst tilltaget omgärdat av mängder av gräsytor.

Först ut för vår del blev svenska Mean streak som sedan starten 2008 släppt tre relativt stereotypa plattor. Deras blandning av Heavy metal och melodiös hårdrock  och insprängd a.o.r. höll bra klass i typ tre av nio låtar. Parallellt var hela deras framtoning på scenen minst sagt intetsägande och ultraklyschigt. För muskulösa killar med bar överkropp i sina bästa år förkastades låtarna till periferin.

Nästa band var ett renodlad ”tungt” a.o.r-band med musik-projekt-törstande Göteborgaren Mikael Erlandsson i spetsen. Han är mer känd som sångare i det mer meriterande Last Autumn Dream. Där utöver har han skapat 5 egna soloskivor varav hans förstlingsverk ”The one” är en av de bästa renodlade a.o.r plattor som någonsin släppts i Sverige i släptåg med Jim Jidheds: ”Full Circle”.

Love under covers första platta ”set the night on fire” släpptes 2012 och var en oväntad bra sådan. ”Into the night” döptes deras andra alster till, en skiva som var betydligt sämre än sin föregångare utifrån ett låtkvalitetsperspektiv. I ett solindränkt Upplands Väsby på stor scen så känns lättvikts-a.o.r som en fluga på Jupiter, och precis så kändes det faktiskt. Visst är Erlandssons hesa sköna stämma perfekt, men hellre då på en mindre intim inomhusscen. I vilket fall som helst spelade de deras allra bästa kreativa skapelse: ”Angels will cry”. Denna fröjd för örat kunde nästan bara reproduceras utav deras cover av Martikas ”Toy soldier”. Hade gärna velat se och höra deras cover av Secret Service hit: ”Flash in the night” istället för andra halvt undermåliga låtar.

Nästa band till drabbning var svenska a.o.r-rockiga House of Shakira. De har alltid tillhört kritikernas favoritkonstellationer i branschen, men hos mig har de fört en ytterst tynande tillvaro. De är professionella, duktiga musiker och gör rätt poser, men för mig blir det lika neutralt som på skiva dessvärre. De har sju plattor att plocka ur sitt bagage, men för dagen spelar det ingen roll vilken låt de plockar upp – det låter lika lamt.

Grand designs Def Leppard inspirerande toner stod näst på musikagendan. Ledd utav sångaren Pelle Saether med veteranen Janne Stark tillika mannen som skrivit biblar om all hårdrock som typ släppt i vårt avlånga land vid sin sida intog de scenutrymmet.

Bandet har två plattor att plocka låtar från samt en en tredje som släpps i dagarna. Deras huvudproblem är parallellt eventuellt deras kommande framgång. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar kan Grand Design fylla ett stort tomrum. Dock är den gränsen snuskigt tunn när de gruppen tycks ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard.

Jag antar att det är en högst medveten strategi, men som sagt det är en ögonlinstunn skärva som får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppard starka låtar och snygga arrangemang. När Grand Design lyckas med alster såsom ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night” och ”You´re gonna dig on it”  är det bara att gratulera. På scen var väl det halvtaskiga ljudet i sig en bromskloss att få fram den snygga stämsången, annars en helt okej spelning från ett band fyllda av karaktärer.

I VIP-området träffade vi på många kommande som inte kommande artister. Jag snackade musik med Europes jovialiske pratkvarn Ian Haugland. Såg några låtar meds neo-classiska tysk/svenska At Vance innan jag blev tvungen att lägga mig i gräset med dunkande huvudvärk.

Solsting, för lite vätska, retroaktiv stress, reducerad sömn och några öl i kombination skapade en cocktaileffekt som fick mig yrt att lägga mig i gräset. Tyvärr alltför nära typ vakterna. Alla former av vakter på denna festival var väldigt bra att ha till hands, något jag saknar på exempelvis Sweden Rock Festival. Här var det dock tillsynes oändligt många till förhållande till besökare. Min timing att lägga mig halvyrt i gräset visade sig i backspegeln vara en dysfunktionell strategi. Vakterna var som hökar på alla som låg i gräset, jag låg helt enkelt för nära.

Det blev ett abrupt slut  på kvällen för att  helt sonika gå vidare till hotellet. Missade tyvärr det mesta av At Vance, mina husgudar Pretty Maids samt Candlemass som mina kompisar upplevde som dagens överraskning. Primal Fear gillar jag inte och Jorn har jag sett några gånger utan att bli speciellt berörd.

Morgonen därpå avlöstes ett molnfritt Upplands Väsby av ett betydligt molnigare sådant tillika kallare. Vår frukost avlöstes av att titta på mina husgudar Treat som blev dagens allra första band. På ett år har jag indirekt stalkat detta band genom Sweden Rock Festival, Skogsröjet, Firefest och nu Väsby Rock. Treat har för mig alltid varit intressantare än deras ”rivaler” Europe. I och med släppet utav deras senaste platta 2010 ”Coup de grace” stärktes den tesen och cirkeln var sluten när de båda svenska legendarerna spelade på samma festival, samma dag och samma scen fast olika tider under dagen.

I mina ögon är ”Coup de grace” ett utav 2000-talet allra bästa melodiska hårdrock album. Det har Treat successivt också upptäckt då hela fem låtar spelas från den: ”Skies from mongolia”, ”Roar”, ”The war is over”, ”Papertiger”, ”We own the night”.

Att man har en uppsjö av andra låtar som likaväl skulle kunnat platsa är ett tecken på att de har ett av världens bästa melodiska låtskatter att ösa ur till sitt förfogande. Mitt favoritalbum från dessa härliga killar heter ”The pleasure principle” från 1986. Från det albumet spelade bara ”Rev it up”. ”Strike without a warning”, ”Caught in the line of fire”, ”Ride me high”, ”Waiting game” och ”Fallen angel” lyste med sin frånvaro och saknades av undertecknad.

Andra låtar som borde ha varit med om bandet fått två timmar på sig om världen hade varit  det minsta rättvis var: ”Sole survivor”, ”Hidin”, ”Outlaw”, ”I burn for you”, ”Hunger”, ”Gimme one more night” och ”Take me on your wings”.

Mats Wikström på gitarr är en av Treats motorer och en låtskrivare av rang. Gotthard är ett av bandet som fått sola sig i glansen av hans kreativa sida. Alla bandet är karaktärer och då blir det  sådär perfekt som det alltid brukar vara när dessa herrar ställer sig på scenen. Sångaren Robban Ernlund har ett hjärta som få andra i rockvärlden, men tyvärr har han varken den självsäkerheten, karisman och rösten som exempelvis Joey Tempest kan uppbringa, men sammantaget är detta en perfekt bandkonstellation som jag absolut kommer att sakna.

Nästa band kanske är Treats arvtagare nu när de är på bort via denna hyllade avskedsturné. Degreed har släppt två helt underbara plattor som dryper av variation, melodisinne och konsten att sticka ut från mängden, utan att sticka ut för mycket. De mycket unga bandet spår jag en lika stor framtid som de andra ynglingarna i H.E.A.T. De båda bär fanan högt tillsammans med Work of art och Eclipse. Skillnaden mellan de andra banden och just Degreed är att denna grupp är betydligt mycket mera mångfacetterad än sina kollegor. De är lite som brittiska Vega eller kanadensiska Harem Scarem, man vet inte riktigt var man har dem.

De rev snabbt av kommande klassiker som ”B.O.D”, ”A litle bit”, ”Captured by the moment”, ”Just imagine”, ”Black cat”,  Inside of me”, och ”What if”. Bra sång av Robin Ericsson, intelligenta rocklåtar och väldigt skönt gitarrlir av Colin Farrel look a like Daniel Johansson. Till skillnad från många av festivalens band så visade Degreed upp en ack så viktig pusselbit: spelglädje. Det och allt annat kan räcka mycket långt. Jag ser verkligen fram emot deras tredje viktiga platta.

Svenska Coldspell lämnade mig helt oberörd trots några bra låtar och musikalisk spetskompetens. Finska Barbe-Q-Barbies ville väl, men hade inte de där låtarna som kunde trollbinda publiken. Det hade dock en japansk gubbe dubbelt av istället. En gladare och mer levande person har jag sällan skådat, och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Enligt honom var musiken en drog för honom, banden i sig samt alla i publiken. Hans luftgitarr-eskapader var en fröjd för ögat och något som konkret kunde stämplas som ärligt genuint.

Nästa band var ett tungt melodiöst hårdrockband en så kallad mini supergrupp Rage of Angels där maestron och samordnaren heter Ged Rylands (Ten, Tyketto). Den svenska gitarrgurun Tommy Dennander förgyllde en av låtarna. Deras platta ”Dreamworld” från 2013 innehåller fem riktigt bra låtar. Nackdelen med dessa är att de är på tok för långa. Detta återspeglar sig också på scenen där låtarna fylls ut med för långa solon, onödig allsång och annat hemskt. Parallellt kändes spelningen aningen  könlöst, en dag på jobbet så att säga, utan genuin spelglädje och överraskningar.

Det är säkert inte helt lätt att agera konferencier eller ”nästa band inropare”, men den lotten föll på Dave Nerge. Han var i sin ungdom känd för att band som var på väg att breaka utomlands, men inte gjorde det på det glada 80-talet: Dave and the mistakes, ett för övrigt passande namn i sammanhanget. Han är också känd från att vara programledare på bland annat Rocklassiker. Frågan är om han var helt gratis med syftet att kunna betala av alla värdar, vakter och poliser som vistades på området. Det är inget brott att vara dålig, men att rakt igenom vara helt urusel borde vara ett prejudikat.

Jag ha aldrig under mina hårdrock år varit med om någon som totalt missförstått sin roll som den killen. Plumpa skämt kan vara roliga, men definitivt inte hans. Vi gillade inte hans snack till skillnad  från Dave själv som tycktes älska sin utöver allt annat. Hela hans fingertoppskänsla var så horribelt skrämmande dåligt att jag samt kompisen Johan Nordström smidde oönskade tankar att temporärt få tyst på denna dysfunktionella process som sänkte festivalhumöret en bra bit. Sedan måste jag väl vara ödmjuk med att han kanske är världens roligaste människa, fast jag som undertecknad inte förstod bättre.

Vi skippade enhälligt The Answer efter några sega låtar. Därefter var det dags att se ett ett kultband från Norge med originalsångaren Tony Harnell vid mickstativet. Gruppen har släppt 11 studioplattor från 1982 då de bildades. 1997 kom genombrottet med ”Tell no tales” och  1989 ”Intuition”. Det finns även några riktigt bra låtar på ”My religion” från 2004, därutöver har den mycket eklektiska musiken allt som oftast totalhavererat av allt experimenterande .

Gitarrfenomenet Ronni Le Tekro kom in i en helvit dress som taget från någon spektakulär 70-talsgrupp typ Sweet. Mina förväntningar var minst sagt låga, men stegrades för varje låt som avverkades på scenen. De visade sig inte alls vara föredettingar utan ett kompetent melodiöst hårdrockband. Sångaren Tony Harnell var professionell uti fingerspetsarna, men jag upplevde honom ibland som lite ”too much” för sitt eget bästa. Konserten avslutades med underbara ”10 000 lovers” från kritikerrosade ”Tell no tales”. En petitess i sammanhanget var Ronni Le Tekros mimik där hans öppna mun torde kunna fungera som en tandläkarbruksanvisning för barn i att ha just öppen mun. Vi tre var livrädda för att han under konsertens gång skulle svälja en eller flera bålgetingar, vilket han dock inte gjorde.

Devil´s Train gick samma väg i min personliga musikagenda som The Answer, men här var verkligen kvaliteten på musiken under all kritik. För att ha locka kvar publiken hade de en sexigt dansande tjej på scenen. Det blev klassiska House of lords som fick fylla det musikaliska tomrummet. Gruppen är minst lika vital idag som under glansåren på 80-talet. Deras nionde platta ”Precious metal” släpptes förra året och var en riktigt bra platta; modern och snyggt producerad 2000-tals a.o.r.

De spelade den himmelskt bra ”Love don´t lie”; en ballad att dö till och som också spelats in av Stan Bush and the Barrage. Förutom att sångaren James Christian är en bra sångare är han religiös och gift med osannolikt snygga Robin Beck. Första hälften av konserten var betydligt bättre än den andra. Något som  dock förstörde en stor del av konserten var ett trumsolo, bassolo och gitarrsolo. Det var i mina ögon ett fruktansvärt tidsslöseri när de i sitt låtbagage har så många guldkorn att hämta från. Som helhet var detta en bra spelning i symbios med bra ljud och många bra låtar.

Gotthard är ett Schweiziskt hårdrocksband som släppt 11 plattor. De har väl alltid fått agera storebror till Shakra. I och med en utav bandets grundare Steve Lees (1962-2010) tragiska bortgång så har typ allt blivit sämre i mina ögon. Trippelalbumen: ”Lipservice” 2005, ”Dominoe effect” 2007, ”Need to believe” 2009 var och är alla sagolika skivor. Steve Lees efterträdare heter Nick Maeder som hitintills varken bidragit till låtskriveri, scennärvaron eller röstjämförelse. Instinktivt känns det som en stor del av Gotthard följde med Steve Lee ända in i graven.

På scenen var denna tillställningen nästan helt intetsägande. Jag kan bara inte sätta fingret på varför. Steve Lee var ju en oerhört karismatisk sångare som indirekt stod för underhållningen på scen, men och med hans bortfall tycks ingen annan i bandet axlat hans mantel. Trots några klassiker var det mycket låtar från den nya sångares två plattor: ”Firebirth” och ”Bang”. Visst det finns fem bra låtar på dessa två album, men mer är det inte. Jag saknar också de där snuskigt starka låtarna som genomsyrade albumtrippeln. Nu är det mera rock och blues i botten och mindre ”hitkänsla”, det gillar inte jag alls – en  grov besvikelse.

Upplands Väsbys stoltheter Europe inledde sin återkomst till födelsestaden med en känslofylld två timmars spelning. Jag har sett gruppen fyra gånger förut, men detta var den klart bästa spelningen. Först och främst spelades hela fem låtar från min favoritskivaWings of tomorrow” och två låtar från debutalbumet varav ovanliga ”In the future to come” var den ena”

Den andra orsaken är Joey Tempest som sångare. Han har vuxit ut till en karaktär på scen, vilket så inte var fallet när de var som kändast i världen. Att hela bandet är supertight, vältränade och inte överklyschiga är också en aspekt som gör konserten till en höjdpunkt på festivalen.

Det var mycket anekdotiska minnen som genomsyrade mellansnacket. Gitarristen från H.E.A.T fick komma in och spela med på en låt precis som Tone Norum fick göra i slutet av konserten. Trots att de spelat många av de klassiska låtarna miljarder gånger så smittades deras spelglädje av sig på oss i publiken.

De spelade de rätta låtarna från näst sista plattan ”Last look at eden” och den senaste hemska skapelsen bluesiga ”Bag of bones”. Jag dyrkar Europe, men inte den musikaliska inriktningen gruppen tagit, främst på den senaste plattan. John Norums fascination likt Gary Moroe för bluesig hårdrock utan riktigt starka chorus avskyr jag. I vilket fall som helt var detta Väsby Rocks bästa spelning tätt följd utav Treat och Degred, men då såg jag ju inte Pretty Maids förstås.

Summeringen av festivalen blev över godkänt, men vi saknade nog det skogsnära och campingen trots alla finklippta gräsmattor. Sidoläktare i all ära, men jag upplevde väl inte dessa som festivalattributioner precis. Att det var lika dyrt på VIP området som på övriga området var väl också en överraskning, då vi antog att det skulle vara aningen reducerade priser där.

 

Continue Reading »
No Comments

En milstolpe i AOR-historien

Mjukt, åttiotaliskt, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt. Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bush 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2011 framavlat 11 studioalbum med väldigt långt mellan höjdpunketerna dessvärre.

2010 släpptes yttereligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Stan Bush har skrivit musik medstorheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey,) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith,) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour. The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush and The Barrage debut från 1987.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

På denna platta vilken kom ut 1987 och med kompbandet The Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade, allt stämde. Inte en dålig låt är ett epitet som väl passar in på denna gudomliga platta.

Soundet är inte traditionellt aorigt, utan väldigt eklektiskt, men fortfarande utifrån de aor ramar som konstruerat på det glada 80-talet. Just blandningen, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn horribelt bra.

Uptempolåtar som ”Temptation”, ”Primitive lover”,  ”Gates of paradise”, ”Take it like a man” är bara för härliga och varierade, utan att vara karbonkopior utav andra aor låtar. Detsamma gäller för de två helt olika gudabenådade balladerna ”What is love” och ”Love don´t lie”.

Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysninger, en låt som för övrigt House of lords spelade in på nytt och fick en liten hit med. Det är bara att inse att detta album kommer vara en 10-i-top-ever på min aor lista. 2014 släpper Stan The Man sitt 12:e album kallad  ”The ultimate”.

1 Temptation
2 Love Don’t Lie
3 Primitive Lover
4 Heart Vs. Head
5 Crank That Radio
6 Gates Of Paradise
7 Do You Remember
8 Take It Like A Man
9 The Touch
10 What Is Love

Tragiskt underskattad pop

Dilba är född i den turkiska delen av Kurdistan, kom till Sverige när hon var fyra år och är uppvuxen i Uppsala och Karlstad. Dilba började sin karriär som Dj för att sedan köra bakom dåtida storheter som Jennifer Brown och Eric Gadd. Dilba hade dock ”oturen” att få en förrädisk  superhit med ”I´m sorry” från 1996.

En låt som en artist aldrig blir av med, och som i detta fall kanske en belastning in för vad som komma skulle. Dilba hade själv skrivit text och musik till alla låtar på skivan som sålde runt 100 000 exemplar. Detta är Dilba Demirbag tredje album ”Revolution” från 2003. Stilen är ljusår från hennes debutalbum från 1996 och andra plattan från 1999 ”You and I”.

Det som utkristalliseras på hennes tredje platta är lågmäld kvalitetspop som aldrig går ur tiden. Dilba sjunger som en prinsessa och sårbarheten i hennes röst blir som ett extraladdat vapen.

Plattan ”Revolution” från 2003 rönte dock inga försäljningsframgångar, men hos mig ristade den in sig i mitt musikhjärta för alltid. Där många måhända upplever en ljudbild som inte kan betecknas som annat än överproducerad och tråkigt radioanpassad hör jag istället snuskigt bra poplåtar.

Det karga öppningsspåret ”Every litle thing” sätter tonen på plattan direkt. Några av låtarna handlar om uppbrottet från före detta flickidolen Martin Svensson, de gifte sig för övrigt år 2000 för att skilja sig 2002.

Förutom den låten är mina absoluta favoritlåtar på plattan: ”That´s life”, ”Sold out”, ”Diamonds and motorcars” och ”Big brother complex”.  Balladen ”Nervous breakdown” är minst sagt en känslostorm om konsekvenserna av ett uppbrott, parallellt är den ruskigt skör och mäktig låt. En annan sådan lågmäld sak är ”Your spirit is gone”.

Hennes bidrag Melodifestivalen 2011 ”Try again” hade också en tydlig klubbkänsla över sig, vilket enligt Dilba själv var en förutsättning för att hon skulle ställa upp. Jag tyckte också den låten var en av de bästa låtarna det året, en klar topp-5. Ep:n ”Miracle” kom 2005 innehöll låten ”Easy” som skrevs till en reklamkampanj för Rusta 2008, titellåten ”Miracle” blev signaturmelodin för SVT tv-serien: Kommissionen.

Det året var onekligen hektiskt, då hon även deltog i TV:4 :s satsning Let´s dance tillsammans med Tobias Wallin. Mest uppmärksamhet de senaste åren har i stället hennes pokerframgångar fått, med andraplatsen i tävlingen Pokermiljonen som allra största merit. Hon blev även nominerad till årets pokerpersonlighet i Svenska Pokerakademien 2008.

1 Every Little Thing 3:45
2 Maybe 4:36
3 That’s Life 3:09
4 Sold Out 4:06
5 Diamonds And Motorcars 3:55
6 Nervous Breakdown 3:59
7 Big Brother Complex 4:00
8 Your Spirit Is Gone 3:49
9 Summer Rain 3:50
10 Right Where I Want To Be 3:38
11 Let It Be 3:47

Madina Lake – pop-rock-punk när den är som bäst

Madina Lake är ett amerikanskt post-hardcore/pop-punk band från Chicago som bildades 20005, vilka har tre plattor i sitt musikbagage. Attics to Eden” från 2009 är deras andra album, deras första From Them, Through Us, to You tyckte jag var sisådär.

Chicagos stoltheter Madina Lake har producerats av David Bendteh som även har jobbat med band som In Flames, Killswitch Engage och As I Lay Dying. Sångaren Nathan Leone tycker jag har en skön röst som passar väldigt bra till musiken, inte för pipigt tonårsgnälligt, inte för gubbig. Madina Lake har verkligen tagit grunderna till genren; moderniserat dem och balanserat ingredienserna sanslöst bra.

Låtarna ”Never Take Us Alive”, ”Let’s Get Outta Here”, ”Legends”, ”Not for this world” och  ”Welcome to oblivion” har den styrka, tyngd och ilska som både räcker och blir över. De är plattans allra bästa låtar, och de som förlåter att kvalitetshelheten haltar på de andra låtarna. De urstarka refrängerna till ovanstående ingredienser samt Nathan Leone röst bildar en hybrid som skapar musikhistoria hos mig.

Grabbarna har släppt ytterligare platta som kom ut 2011, och som aningen klämkäckt döps till World War III. Det är definitivt inget dåligt album, och några låtar är ruskigt bra, menAttics to eden” är och kommer nog att vara bandets kronjuvel til the bitter end. Det slutet kom redan nu i sptember 2013 då bandet beslutade att lägga ner efter 8 år tillsammans.  The Farewell tour UK sept 29- okt 23 blev enligt deras utsago det sista som sker med bandet, men de lämnar ett arv som jag även i fortsättningen med glädje kommer att lyssna på. 

“We feel content and grateful for the ambitious goal and dream we’ve been able to realize with this project, and now it will mark the coordinates from which we leap to our next endeavor, hopefully bringing along any of our new friends who wish to join us.”

  1. Never Take Us Alive
  2. Let’s Get Outta Here
  3. Legends
  4. Criminals
  5. Through The Pain
  6. Never Walk Alone
  7. Not For This World
  8. Welcome To Oblivion
  9. Silent Voices Kill
  10. Statistics
  11. Friends & Lovers
  12. Lila, The Divine Game

Power metallens svar på ABBA

  •  1. Spirit Never Die
  • 2. Enlighten Me
  • 3. Kind Hearted Light
  • 4. Crystal Nigh
  • 5. Soulburn
  • 6. Heroes
  • 7. Sail On
  • 8. Into The Light
  • 9. Crawling From Hell
  • 10. Bleeding Eyes
  • 11. When Loves Comes Close
  • 12. Through Thick And Thin
  • 13. Black Dog

Masterplan bildades i augusti 2001 efter att Roland Grapow och Uli Kusch lämnat tyska power metal ikonerna  Helloween. Debutplattan från 2003 blev för mig en melodiös hårdrockschock av groteskt stora mått, med refränger och arrangemang som bara kan beskrivas som tvättäkta hårdrockshitseufori. Masterplans grundstryka var blodsbröderna Roland Grapow och Uli Kusch, vilka i symbios skapade dessa tidlösa melodier. Jorn Landes aor-intresse smittade av sig på dessa två dubbelkaggade herrar, vilket blev kronan på verket utifrån hur bra låtar skapas. Episka juveler som ”Spirits never die”, ”Enlighten me”, ”Kind hearted light”, ”Ceystal night”, ”Soulburn”, ”Heroes” och ”Bleeding eyes” är himmelskt bra helt enkelt, med stark betoning på himmelsk.

  • Roland Grapow / guitars
  • Uli Kusch / drums
  • Jörn Lande / vocals
  • Jan S. Eckert / bass
  • Axel Mackenrott / keyboards

Plattan  nummer två Aeronautics släpptes två år senare ,och var inte alls långt borta från debutalbumets magiska kvalitetströskel. Med urgrymma låtar som ”Crimson rider”, ”Back for my life”, ”I´m not afraid”, ”Dark from dying”, ”Falling sparrow”, ”Treasure world” och ”Warriors cry” befäste bandet sina nyvunna fans. Dubbeltramp uppblandades ännu tydligare med Jorns aor rötter, något jag inte hade det minsta mot.

På plattan MKII ändrades dock förutsättningen för kvaliteten då Uli drog vidare, vilket gjorde att Roland stod som ensam härskare i Masterplan. Den gudabenådade Jorn Lande lämnade också bandet, istället kom amerikanske Mike DiMeo in. Skivan var oväntat bra eftersom jag indirekt trodde att dessa rockader skulle stjälpa bandets väg mot nya hits.

Dock är Masterplans melodiska power metal byggd på insatsen av duktiga musiker, stark sång och melodier att döda för, något som borgar för fortsatt kvalitetssampling. När låtar är så uberstarka som ”Lost and gone”, ”Keep me burning”, ”Take me over”, ”I´m gonna win”, ”Wathing the world”, ”Call of the gypsy” och ”Enemy” spelade det ingen roll ifall sången var betydligt sämre, och det episka täcket var aningen undandraget.

Time to be a king blev bandets 4:e platta där oväntat norrbaggen Jorn tog sitt förnuft till fånga och mikrofonstativet. En riktigt bra album som fick genomgående taskig kritik, något jag anser vara obefogat.

Med tunga melodiska his som: ”Fiddle of time”, ”Blow your winds”, ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king”, ”The dark road” och ”Blue Europa” är det inte svårt att abdikera.

Masterplan har även nyligen genomgått ett par ändringar i uppsättningen av bandet. Numera består bandet av svenske Rick Altzi på sång, Roland Grapow på gitarr, Axel Mackenrott på keyboards, finske Jari Kainualinen på bas och Martin Skaroupka på trummor.

Tyvärr skapar dessvärre den sättningens Masterplans absoluta sämsta platta Novum Initium. ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal” och ”No escape” är undantagen som bekräftade låtkvalitetsdipen. Skrikigare, mörkare, men definitivt en klar sänkning på Masterplans kvalitetsskala.

 

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2013

29 juli, 2013 by

Småskalig hårdrockfestival i urskogen

Stefan hammarström och jag kände oss subliminalt manade att ändå åka på en gemensam festival även detta år. Det blev lämpligt nog en festival som vi aldrig besökt förut och praktiskt nog låg snuskigt nära Norrköping. Jönköpings-Johan blev återigen vår guestartist; han har varit vår trogna följeslagare under 6 stycken tidigare Sweden Rock Festivals. Det komiska i det hela är att han nästintill är nykterist och Stefan dennes raka motsats, och jag någon stans mitt emellan. Denna diskrepans är lika oförutsägbar som påfrestande, men parallellt också magiskt underhållande. Vi tre lever i symbios med varandras olikheter.

Skogsröjet – Dag 1

Stefan och Johan hade tagit sig till festivalen redan på torsdag i syfte att dels implementera in en extra festdag, dels hitta bra tältplats. Då jag själv sommarjobbade från morgon till kväll denna torsdag gjorde det omöjligt för mig att hänga på. Istället blev det min snälla fru som fick skjutsa mig till Rejmyre innan hon började jobbet runt klockan 07.00. Johan hade redan satt upp mitt tält och tältstol, då jag inte kunde bära allt från parkeringen till campingen själv.

Jag hade sovit som en halvgud, och var utvilad som få, men ville inte väcka partyodjuren så tidigt som halv sju på morgonen. Satte mig istället på min bekväma solstol, tog på mig solbrillorna, öppnade en öl  för att 15 minuter senare lägga mig tältet i ren tristess när alla andra sov. Solen strålade i takt med trötta torsdagsfestivalbesökare efter klockan 12.00, innan dess var det periodvis tropiskt ösregn. Rosévin och 7.2:or blev vår frukost inför det som komma skulle.

Vårt första band blev blytunga tjejbandet Thundermother. Oftast är det mest berikande att se upcoming banden på festivaler än urvattnade huvudattraktioner.  Thundermother var helt ok, men ändå relativt intetsägande. Efter ännu flera muggar vin blev det dags att se Diamond Dawn. Ett ungt Göteborgsband som haussats upp som det nya svenska a.o.r-hoppet. Tyvärr så sällar jag mig inte till de som hyllar detta band. De var tämligen ointressanta och lider stor brist på riktigt bra låtar, precis som på deras debutalbum. Det räcker inte att vara unga, snygga och reproducera fornstora bombastiska toner för att lura the a.o.r king, det vill säga mig själv.

Från pudelrock till tyngre tongånger via Crucified Barbara. Till skillnad från Thundermother så är detta tjejband proffsiga uti fingerspetsarna. En av deras husgudar heter Motorhead och den allra största likheten med det bandet är avsaknaden av killerhooks. Attityd och energi kan inte fullt ut ersätta bra låtar, det lyser dessvärre igenom. Näst på tur stod ”supergruppen” Cassablanca, vars musik bättre beskrivs som ösig rock inte hårdrock. Precis som Cruciefied Barbara var detta fullblodsproffs som äntrade scenen. Med endast en platta i bagaget räckte inte kvaliteten fullt ut.

Mina husgudar Treat fortsatte sitt segertåg med sin avskedsturné. Från att bevittnat en låtskatt av guds like bara utkonkurrerade av Pretty Maids så kunde egentligen inget gå fel. Vill man ha melodier att döda för så behöver man bara lyssna på Treat. Deras senaste och sista platta ”Coupe De grace” från 2010 är en platta i absoluta världsklass utifrån ett melodiskt hårdrocksperspektiv. När melodier, hooks, kompetens, spelglädje och kvalitet vävs samman blir det såhär bra helt enkelt, klart bästa spelningen på Skogsröjet 2013.

Om Treat stod för bästa spelningen så stod Lita Ford för en överraskning. Jag blev glad av låtarna trots att jag inte lyssnat på många av dem. De framfördes med eufori och jävlar anamma utan ett uns av föredettingsyndromet som jag trodde hon led av i mängder. Helloween släppte så här efter 30 år i branschen en av sina bästa plattor 2010: ”7 sinners”. Rosévin, extra stark öl och avsaknaden av adekvat sömn sporrade mig att sova istället för att se merparten av detta tyska underverk samt  Sister sin som spelade sist denna lyckade fredag.

Dag 2

Att man aldrig ska blanda vin med andra alkoholhaltiga drycker kommer inte som någon överraskning. Att man mår som man gör efter en dust med cocktaileffekten av dessa förrädiska drycker var inte heller oväntat. Trots det så var jag ändå överraskande segdäckad de första timmarna denna kvalmiga lördagsmorgon. Ett mer överraskande nattmoment var en dysfunktionell hicka eller snarare dubbelhicka. Det var stört omöjligt att få någon nattsömn de första 2 timmarna, man låg bara och inväntade en ny hickaattack. 20 kr för att duscha i varmt vatten kan låta sisådär, men det var en befrielse och en utmärkt strategi som skapade utrymme för att stega över tröskeln till nästa festivalfestarfas.

Elevener var det första bandet som vi såg i värmen efter att ha huggit in på det 7.2-procentiga ölförrådet. Ljummen öl är inte gott, tyvärr är ljummen a.o.r inte heller speciellt intressant. Eleveners två släppta album ekar av skuggor från en svunnen tid på ett negativt sätt. Med sin lugna a.o.r och sin glädje att framföra den musik de älskar fångade de fragmentariskt mitt intresse. Vissa band typ Treat, Work of art, Eclipse eller Degreed kan slänga ut sig ”hitlåtar” medan band som exempelvis Elever misslyckas fatalt. Jag önskar verkligen att jag kunnat nynna någon av deras smäktande a.o.r vindpustar, men jag minns inte en ton. Nästa band Million led av precis samma syndromåkomma. På ytan låter det djävulskt bra, men substansen saknas och de ger intetsägande ett ansikte. Såväl Elevener som Million var dock bra live, men som sagt det som presenteras på deras skivor reproduceras i verkligheten, dessvärre.

Grand design var nästa band till drabbning. Med två album i bagaget och kopiösa av stölder från Def Leppards låtar kunde spelningen blivit parodiskt. Sångaren Pelle Saether är onekligen en udda fågel på rockscenen, men också karismatisk. De var coola helt enkelt i symbios med låtar som passade extremt bra live. De låter egentligen så som man vill att Def Leppards ska låta nu för tiden, så varför inte. En riktigt kul spelning.

Witchcraft som både jag och många andra sett fram emot ballade återigen ur en festival, förra gången var så sent som Sweden Rock Festival. I deras ställe hoppade Sister Sin in som räddande änglar. Vi missade dem igår så indirekt blev detta en bra ersättare. Sångerskan liv hoppade omkring på scenen likt en skållad råtta, dock en snygg sådan. Precis som Grand Design så har Sister sin sneglat på tok för mycket på gamla hjältar,  i deras fall legendariska Mötley Crue. Avsaknaden av en egen identitet i kombination med riktigt bra låtar blir kontentan av detta gig; då spelar det ingen roll om man välter varenda pinal på scenen.

Världens mest överskattade a.o.r band H.E.A.T hoppade in istället för Crashdiet som jag hellre velat se. Jag har sett H.E.A.T förut, men inte med deras nya sångare Erik Grönwall. Ibland har man bara så trevligt vid tältet att sällskapet övertriumferar bandet i fråga. Jag hörde tonerna från deras repertoar. Vad jag fångade upp av andra besökare var att såväl Erik som H.E.A.T gjorde en tight spelning.

I syfte att röra om i den musikaliska grytan tittade jag på Dark Tranquillity. Tungt, kompetent men helt ointressant ur mitt hata-growl-perspektiv, för mycket avgrundsvrål. Nästa band var anledningen till att jag besökte Rejmyre överhuvudtaget. Pretty Maids är ett av få hårdrocksband som kan brygga ihop dåtid med nutid utan att något fan börjar gnissla med nostalgiskallrorna. De är lika vitala som de alltid varit och de är ett av få banden i världen som på ett ytterst smakfullt sätt får och kan väva ihop dubbeltramp med renodlad a.o.r, även här utan att någon reagerar nämnvärt. De har varit ett av mina absoluta favoritband sedan deras ”Red, hot and heavy” släpptes 1984. ”Pandemonium” från 2010 och ”Motherland” från 2013 är melodisk hårdrock av allra bästa märke.

Förväntningarna var troligtvis för stora för att jag skulle kunna matcha dem med vad jag såg på scen. Inside information om att sångaren Ronnie Atkins brutit två revben nyligen och gick på smärtstillande förklarade en hel del. Då jag sett densamme på Sweden Rock för någon månad sedan via Avantasia, där han sjöng som en Gud, så måste revbenen vara anledningen till att det lät lite halvtaskigt på scenen. Ljudet i sig var inte heller något som imponerade precis. Det mullrade bas mera än det borde och man fick onekligen leta efter synthmattorna som borde funnit där. I vilket fall så var detta en spelning som var grymt bra, trots ovanstående uppviglare.

Vi tre avslutade Skogsröjet genom att se headlinern Twisted Sister. En grupp som dels aldrig tillhört mina favoriter, dels gjorde en horribel spelning på Sweden Rock festival för några år sedan. Just på grund av inga förväntningar visade de upp en seriös sida med ett set av låtar som gjorde denna spelning till en av överraskningarna med Lita Ford och Grand Design. Dee Snider har fortfarande en pipa att räkna med.

Summering

Vi var nöjda generellt nöjda med den småskalighet som eldsjälarna bakom Skogsröjet lyckades framavla. Det mesta fungerade friktionsfritt och allt var lagom, vilket i detta fall var något positivt. De små scenerna brukar vara lättare att få fram bra ljud på så det var väl  egentligen ett rejält minustecken. Det blev allt som allt för mullrigt ljud på de flesta konserter. Måhända något som ligger i tiden; men det passade varken mig, Stefan eller Johan. Köerna var lagom långa och personalen i matstånd och annat funktionärsfolk hade alltid ett genuint leende på läpparna. Det blev en intim och gemytlig rocktillställning som för sjunde gången gick av stapeln i Rejmyreskogen. Att vädret var gudomligt spädde bara på den positiva bilden samt att våra tältgrannar var ytterst roliga och sympatiska människor.

 

Continue Reading »
No Comments

Jakten på bra melodisk hårdrock

Min gamle trogne följeslagare Stefan Hammarström kunde tyvärr inte följa med detta år. Det innebar att en epok gick i graven eftersom vi dels besökt Hultsfred 7 gånger och Sweden Rock Festival 8 gånger tillsammans. Vi hade förmånen att besöka festivalen första året den gick av stapeln som Sweden Rock Festival 1999, från att förut gått under namnet Karlshamn Rock Festival. Jag fick en förfrågan av en squashpolare att hänga på deras gäng, istället för att åka helt själv. Valet blev enkelt, ensam är inte alltid stark. Deras grundstomme bestod  av 9 goa gubbar mellan åldrarna 42 till 64. De hade abonnerat guldplatser på Norje Boke camping sedan 10 år tillbaka, snuskigt nära själva festivalområdet. Ledorden för mig i år var Bekvämlighet – Måttligt med alkohol – Fokus på musiken.

Min budget

3 dagars biljett: 2400 kr

Mat: 1500 kr

Camping/partytält: 1200

Souvenirer/presenter: 500 kr

Alkohol: 400 kr

Bensin 300 kr

Festivalkäket

Ett av mina allra största festivalnöjen förutom musiken är att beta av fastfood utbudet. Denna gång var jag mer strategisk än någonsin. Fish`n chips, Kycklingrulle, kycklingfilé med klyftpotatis, Ost-och skink baguette, gigantisk chorizobaguette,  indisk vindalookycklingrulle, Angus cornbrad burger 200 gram, Sveriges största Burgare: Amerikan 200 gram, Langos, Bratwurst, Pizzaslice och 5 sura remmar samt oändligt med svart kaffe från deras mobila kaffeautomater. Angus cornbread burgaren gick segrande ur matstriden, lika delikat som estetisk var 200 gram biffen.

Dag 1 – Torsdag

Blev upphämtad av Michael Garrido runt klockan 07.00 på Lidl parkeringen i Ektorp, 10 minuter senare hade vi plockat upp Johnny Eklund på vägen. Vi tre tjattrade konstant till första stoppet som var på McDonalds i Ljungby. Förutom lite trafikstockningar precis innan Norje flöt allt på friktionsfritt. Tältprocessen tillhörde en av de snabbare i min festivalhistoria, med lite hjälp ifrån Garrido. Klockan 13.30 hade vi hämtat festivalbanden och satt oss tillrätta i strandstolarna med varsin kall öl. Nu kunde festivalen börja på riktigt allvar.

Vid 14.30 pallrade vi oss ner för att inleda ett kluster av konserter. Först ut blev  Örnsköldsviksbaserade Days of Jupiter, trots endast en platta i bagaget uppträdde de som tvättäkta fullblodsproffs, med ett sound taget direkt ur den amerikanska myllan levererade bandet kvalitativ hårdrock med melodier och tyngd som ”Bleed”, ”Bury me alive”, ”Silence” och ”Superman”.

Inte långt därifrån inledde mina husgudar Survivor sin enda Skandinavienspelning tillika första spelningen i Sverige någonsin, också anledningen till att  jag åkte till Sweden Rock festival överhuvudtaget i år.  Arrangörerna hade lyckats få med ”Eye of the tiger” sångaren Dave Bickler. Sett i backspegeln hade det varit bättre att han inte kommit alls. Jimi Jamison hade jag velat sett betydligt mera av än denna förvirrade, anti-karismatiske och aningen malplacerade sångare. Aber nummer två var känslan av att bandet hellre försökte blidka hårdrockpubliken än mina AOR förväntningar. De inledde dock med underbara ”High on you” därefter mer betoning på ösig rock. Den klarblå himlen med 25 graders värmen synkades inte av ett onödigt keyboard- och gitarrsolo. Trots maffigt ljud, trots att Jimi Jamisom sjunger som en gud och trots att  originalgitarristen Frankie Sullivan försökte hålla låda så fick inte spelningen som dessutom avslutades 10 minuter tidigare än utannonserat mer än godkänt. Självklart avhandlades plikttroget även ”Burning heart”, ”I can´t hold back” och ”Eye of the tiger”, men som sagt det som kunde blivit oförglömligt blev bara sisådär

När Rick Springfield spelade på Sweden Rock Festival 2010 var det första gången på över 20 år som han besökte Skandinavien. På grund av den lite oväntade succén blev nästa besök mycket tidigare nämligen i år 2013. Från numera devalverade husgudar till en annan på 5 minuter var självklart ren skär eufori utifrån ett AOR perspektiv. Likt en kokainstinn cockerspaniel levererade en oförskämt fräsch 64-åring något som bara kunde definieras som ren glädje över att spela och att framföra sina låtar som om det vore första gången. Till skillnad ifrån många rockstofiler kan Rick Ståta med två riktigt bra nutida rock/pop album: dels Venus in overdrive från 2008, dels Songs from the end of the world. Vital powerpop med själ och sköna melodier med budskap är epitet som passar in på den forna australiensare. I låtsetet vävdes dåtid ihop med nutid och guldkorn som ”Living in oz”, en blytung version av ”Celebrate youth”, ”Affair of the heart”, ”Jessies girl”, ”Human touch”, ”Don´t talk to strangers”, ”Wide awake”, ”Our ship´s sinking”, ”I hate myself”, Love somebody” och självklart ”Rock of life” avhandlades. Kontrasten kunde inte vara större mellan trötta Survivorgubbarna och energiske Rick Springfieldgubben. Till vakternas förtret kastade han sig ut i publikhavet och bars iväg av publiken till närliggande scen där han schimpanslikt klättrade uppför byggnadsställningarna. Han blev sedermera eskorterad av minst sagt oroade och irriterade säkerhetssnubbar. Gillar man musik överhuvudtaget så var det omöjligt att värja sig mot denna melodiorgie som serverades ur han digra  låtskattkista. Att två av hans bästa låtar utelämnades understryker bara detta: ”Souls” och ”3 warning shots”. För mig var detta en 10-i-top-spelning på Sweden Rock Festival, och det har blivit några band under årens lopp. Enda smolken i bägaren var en bluesig mellanakt, men en petitess i sammanhanget. Att genuint älska sin publik och sina låtar och dessutom bjuda sina fans på sig själv och bra show utan adekvata rockfadäser är få förunnat.

Efter denna musikaliska urladdning vandrade jag nöjt tillbaka till tältet för att mötas av idel tomma stolar. Satt där i min ensamhet och sörplade på några halvkalla 33:or Heineken. Lämnade efter en halvtimme denna depressiva skuggsida för att ragla i takt med andra festivalbesökare med en liten plunta med Sambucca. På solsidan låg jag på slänten och lyssnade på  Devin Townsend. Han slog igenom 1993 som sångare i Steve Vais kortlivade band Vai. Mellan 1994-2007 ledde han Strapping Young Lad, ett av den hårda metallens mest originella och hyllade band. Sist men inte minst har han utgett 14 studioalbum i eget namn, de fem senaste som Devin Townsend Project. Har man aldrig hört en låt ifrån en artist förut kan det allt som oftast bli svårt att ta in det på en lyssning. Så var det för mig; den eklektiska musikgryta som presenterades var inget som berörde mig nämnvärt, men perfekt att koppla av till.

Five Finger Death Punch från Los Angeles är ett av de absolut hetaste banden och nu spelade de här på Sweden Rock. Med tre plattor i bagaget: ”The way of the fist” (2007), ”War is the answer” (2009) och ”American capitalist” (2011)  som alla sålt guld i USA fanns det onekligen material att hämta från. Återigen i liggande ställning försökte jag insupa storheten i musiken, efter 45 minuter gav jag upp. I vissa doser är Five finger death punch bra, men när portionerna blir för stora blir det bara jobbigt. Jag traskade tillbaka till partytältet, och denna gång var alla 8 samlade. Musik, musik, film, musik i symbios med mycket humor och öl var källor till en ruskigt trevlig paus innan vi gick ner i samlad trupp för att se 80-talsikonerna Thunder. Med debutalbumet ”Backstreet Symphony” (1990) slog sig Londonbandet Thunder, med sina rötter i bluesrockens mylla, snabbt in i toppen av melodiska hårdrocksband, dessvärre blev de likt många andra band avväpnade av grungen. De har dock troget fortsatt att ge ut högoktanig rockmusik under årens lopp. Jag sällar mig inte till fansen, men måste ändå beundra deras tighta och kompetenta framträdande.

festival,

Under min uppväxt var mitt pojkrum tapetserat av Kiss-posters. Dessa planscher roterades efter smak och tycke. Jag var ett fan och köpte till och med dockorna. Efter Plattan Animalize avtog mitt Kiss intresse för att med plattan efteråt Asylum  helt försvinna. Har sett Kiss live två gånger förut: 1984 och 1999, men aldrig blivit helsåld, trots oändligt med pyroteknik och cirkusnummer. Tredje gånget gillt månne? Tillfället kunde väl inte varit bättre i och med deras musikaliska uppsving med Sonic Boom och senaste Monster samt sin nya spektakulära scenshow. Prick 23.00 hissades Kiss ner på scen i en 9 ton tung stålspindel. Låtvalen var faktiskt riktigt bra; de spelade oväntat nog ”I was made for loving you” och  ”War machine”, två personliga favoriter. Av de gamla örhängena är det ”Love gun” och ”God of thunder” som jag gillar allra främst. Mitt maniska sneglande på klockan visade tecken på att de 2 timmarna var på tok för sega. Trots ovannämnda höjdpunkter kändes det plastigt, oinspirerat och dessvärre intetsägande långa stunder. För att skapa magi krävs det någon form musikalisk själ, något som saknades helt. Att ge sig ut på stor turné efter den halsoperation Paul Stanley utfört är också nonchalantarrogant, även om Gene sjöng de flesta låtar så fick Paul kraxa fram några låtar. Money talks och i Kiss fall är det väl ett uttalande som genomsyrar gruppens huvudagenda, inte fansen.

Att möta John Blund med grannar som har en arsenal med högtalare staplades på varandra var inte det lättaste. När solen strålar fått huvudfäste på tältduken runt klockan 05.00 var det hetare än i helvetet, två adekvata källor till 3-4 timmars sömn per natt.

Dag 2 – Fredag

Jag gick ambivalent upp runt 07.30. Å ena sidan var jag groteskt medvetslöstrött, å andra sidan blev bastuvärmen i tältet till sist ohållbar. Efter en hygienprocessrutinen med snabbdusch, rakning, tandborstning blev det en rykande kopp kaffe och tidningsläsande invid campingbutiken. Därefter begav jag mig tillbaka till partytältet för att umgås med gänget. Det var ruskigt trevligt att snacka och raljera över gårdagens och kommande  gigupplevelser. Vi hade en toppenhögtalare som kopplades till våra mobiler och Spotify l. Då de flesta i sällskapet hade progressiv hårdrock som främsta genre var det den musiken som gällde.

Klockan 12.00 inledde några av mina husgudar sin spelning tillika avskedsturné. Jag har alltid föredragit Treat framför antagonisterna Europe. Med helgjutna plattor som ”Scratch and bite” (1985), ”The Pleasure principle” (1986), ”Dreamhunter” (1987) och ”Organized crime” (1989) samt comebackalbumet ”Coup de grace” (2010) är de i mitt tycke Sveriges bästa melodiska hårdrockband. Med sista plattan visade Treat konkret att så var fallet; nu lägger de av för gott, när de är på topp. Ett smart drag om bandet känner så, ett exempel flertalet av dagens band borde följa. 25 grader och klarblå himmel med en cider i högsta hugg bevittnade jag en öppnandet av en låtskatt. ”Strike without a warning” inledde förförelseprocessen; ”Paper tiger”, ”Skies of magnolia”, ”Get you on the run”, ”Conspiracy”, ”War is over”, ”World of promises” och ”Roar” förstärkte den. Enda riktiga nackdelen var faktiskt sångaren Robert Ernlund. Han tycks vara en hyvens kille på scen som utanför, och sjunger helt okey. Dessvärre balanserar han på ”låter-det-bra-eller-inte-strecket” utifrån ett accentperspektiv. Att han inte heller är den mest karismatiske personen på scen gör inte saken bättre. Den kontrasten blir groteskt tydlig när de släpper i Mats Levén (Swedish erotica,  Krux, At vance, Yngwie Malmsteen, Dogface, Therion och Treat (1992) i leken som gästsångare. Kanske anledningen till att Treat aldrig riktigt det blev  det världsband som Europe blev. I vilket fall som helst var detta en guldspelning fylld med äkta glädje som smittade av sig som fågelinfluensan på den hänförda publiken. Treat är och den bästa hybriden mellan melodisk hårdrock och AOR, och kommer att bli saknade. Jag stod för övrigt 1 meter i från Nanne Grönwall som tycktes gå i samma tankar.

Jag och Garrido valde bort Hardline för att sätta oss tillrätta i partytältet med några kalla öl. I backspegeln måhända ett misstag då alla var rörande överens om att de gjorde en kanonspelning med sångaren Johnny Gioeli i högform. Samtidigt är det svårt att samla alla intryck vid för många konserter på raken. Det var nog ändå inte helt fel att ta en paus. Vi traskade tillbaka till festivalområdet en timme senare för att spana in ytterligare en av mina husgudar. Gitarristen Gus G (Kostas Karamitroudis) är numera världsberömd som Zakk Wyldes ersättare hos Ozzy Osbourne. Det är inget som berör mig då jag långt innan dess tagit bandet till mitt hjärta via albumet ”Allagience” (2006) tillika första albumet med underbara Apollo Papathanasio på sång. Efterföljande album ”The Premonition” (2008) befäste och expanderade mitt intresse för bandet, sedan följde ”Days of defiance” (2010) och senaste ”Few against many” (2012). Detta grekiska band med halvsvensken Gus G (Dream evil, Arch Enemy) på gitarr är ett gäng virtuoser och sanna fullblodsproffs. Precis som Survivor lades fokuset på deras tyngre tongångar och de mest melodiska fick ligga i träda – tyvärr. De körde i alla fall Flashdance covern ”Maniac”, ”Angels forgive me” och ”Head up high”.

15 minuter senare stod jag 70 meter ifrån några andra riktigt stora favoriter nämligen ASIA. De och Survivor var orsakerna till att det blev något Sweden Rock Festival i år. Deras signifikanta pomp-AOR med främst ”Asia” (1982, ”Alpha” (1983) samt ”Astra” (1985) är bombastiska mästerverk som aldrig blir tidlösa. 2012 års ”XXX” är deras tredje album sedan orginal-uppsättnings-comebacken 2006. Den är bra, men eftersom distade gitarrer helt saknas kan jag inte titulera det AOR utan snarare pop, vilket är lite synd. Gruppen inledde med majestätiska ”Only time will tell”, tätt följd av ”Don´t cry” , ”Wildest dream” och ”Face on the bridge” en svårslagen öppning som satte ribban högt för andra band på festivalen. Därefter blev det segare en period för att väckas till live med klassiker som ”Time Again”, ”Go” ”Soul survivor och självklart avslutningen med megahiten ”Heat of the moment”. Valet av bra låtar var det absolut bästa med denna spelning och musikernas kompetens, därutöver var det inte mycket de bjöd publiken på. Sångaren Geoffrey Downs var profillös precis som resten av bandet. Om någon hade råkat snubblat till så hade det varit spelningens största drama. Som sagt tighta, propra britter men också djävulskt slätstrukna på scenen, snäppet värre än Survivor, något som inte kan kategoriseras som komplimang.

Jag kastade mig direkt in i hetluften till ytterligare ett favoritband Axxis: Bandet släppte sin första platta så tidigt som 1989, men har aldrig tillhört några av mina favoriter. Det var inte förrän ”Time machine” från 2004 som mitt intresse började väckas. De efterföljande plattorna är de som gjort mig till fullfjättrad fan av bandet: ”Paradise in flame” (2006), ”Doom of destiny” (2008) och ”Utopia” (2009). Axxis fick en timme på sig att övertyga mig att de var bra live. De infriade förväntningarna till viss del. Sångaren Bernhard Weiß kan väl beskrivas som en Udo utan armébyxor fast med mössa och tyska tydliga accentfläckar. Han ränner omkring på scenen som ett minitroll med energi för fyra män. Bandets energi blev ännu kraftigare kontrast än den mellan Survivor och Rick Springfield. Då medlemmarna i ASIA knappt rörde på sig så blev denna tyska cirkus en skaplig motsats till stenstoderna. Tysk humor är ingen exportvara men Edguys Tobias Sammett och Bernhard Weiß är två undantag. Tyvärr behöver inte det inte vara likvärdigt med kvalitet. Den humoristiska ådra som genomsyrade denna spelning ledde till att man tog upp en 10-årig grabb (Mattias) på scen för att först spela tamburin och sedan trummor. Plojnummret upptog 1/4 av deras timme, något som dels drog ner helhetsintrycket, dels besparade bandet från att framföra ytterligare topplåtar från deras 3 senaste plattor. När väl det dysfunktionella publikfrieriet var över så var det kvalitativt, ösigt och underhållande i sann Pretty Maids anda.

Efter ett maraton i att stå så var partytält sittningen en befrielse. De flesta i sällskapet var också UFO fans, ett band som gått oupptäckt genom min hårdrockradar. Hela gänget äntrade slänten framför scenen där UFO framförde ett ytterst tight och välspelat set med låtar ur deras digra albumlista. Jag blev inte frälst nu heller utan får nöja mig med att ha sett bra musiker som behärskade sin instrument till fullo. Jag pendlade parallellt mellan UFO och  göteborgska Amaranthe. Deras sound kan beskrivas som en förening av power metal och melodisk death metal, kryddad med moderna ljudeffekter, klatschiga pop melodier och inte minst tredubbel leadsång med manligt och kvinnligt, ljust och mörkt i en salig blandning. Schlagerhårdrocken borde ligga mig varmt om hjärtat, men det blir på något sätt för polerat och konstlat för sitt eget bästa. Ur mitt perspektiv som inte är förtjust i growl så målar bandet in sig i ett hörn när de tillåter gravskändarrösten att framträda i varje låt, något nödvändigt ont, något som gör mer skada än nytta. Elize Ryd är dock lika duktig på att sjunga som hon är fräsch och gjuter hopp i projektet. Deras bästa låt är ”Hunger” ifrån första plattan som kom ut 2011 tillika den låt som avslutade deras set.

Hypocrisy, At the gates och Naglfar var absolut not my cup of the. Europe har jag sett 3 gånger och Crazy Lixx ska jag se på Skogsröjet. Det lämnade ett tomrum som jag ensam fyllde med att följa Sveriges VM-kval äventyr. Då ingen sände Österrike vs Sverige på området fick jag istället ta bussen till Sölvesborg klockan 20.30 för att hinna att se matchen. Det fanns ett ställe i stan som visade matchen nämligen pizzerian Black & White. Ett originellt ställe så till vida att de inte serverade pizza på helgen. Det blev istället kycklingfilé med klyftpotatis, bearnaisesås och en kall öl som ackompanjerade mig genom första halvlek. Dessvärre en dyster sådan då Sverige var i underläge med 2-0, trots 90 % övertag första kvarten. Gör man inget mål på de chanser som erbjuds vinner man sällan några matcher. Elmander snyggade till siffrorna med ett mål i 88 minuten, men Österrike var värda att vinna detta batalj. Aningen moloken inväntade jag bussen som skulle till mig tillbaka till Norje. Den intensiva dagen och kvällen med kroniskt solsken hade satt sina spår. Jag hade chansen att se Europe 23.30, men valde istället tältet.

Dag 3 Lördag

Det blev runt 5 timmar sömn, ett rekord för mig. Processen med att gå upp 07.30, fixa hygien vid campingen, läsa tidningen och dricka en balja kaffe fortskred. På vägen till vår tältplats mötte jag oväntat Magnus Uggla. Jag socialiserade mig med de andra tills vi i samlad trupp drog ner för att se nya spännande band. Förmiddagen gick i Norges tecken med gruppen Sagh. De spelade låtar från deras tre album med de fantasifulla titlarna ”Sahg 1” (2006), ”Sahg II” (2008) och ”Sahg III” (2010). De dynamiska norrbaggarna levererade en minst sagt varierad gryta kryddad med såväl thrash och heavy metal. Nästa akt 100 meter därifrån härstammade från samma land. Leprous har tokhyllats med albumen ”Tall poppy syndrome” 2009 och uppföljaren ”Bilateral” (2011) och senaste ”Coal”. Norska progressiv metal mår bra för tillfället med storheter som Pagans mind och Cirkus maximus  i spetsen. Det är bara en tidsfråga innan  dessa ultramusikaliska unga gutter snart befinner sig i samma liga. Gillar man komplexa och experimentella arrangemang som Dream Theater, Opeth, Pain of Salvation eller Coheed & Cambria så lär man dyrka detta. Själv upplever jag avsaknaden av adekvata chorus som en helhetsdränerare samtidigt som jag aldrig varit ett fan av för mycket growl i låtarna. Sångaren Tor Oddmund Suhrke klädd i kostym tillhörde skaran av tonsäkra killar på festivalen. Deras energiska framträdande  med ett varierat riffande var ändå mycket sevärt, men som sagt less is more.

Medvetslöstrött utan direkta bandmål i sikte begav jag mig till tältet för att vila 1½ timme. Det visade sig vara medicinen som fick mig att hålla mig vaken ända till the bitter end runt klockan 02.30. Svenska Civil War stod näst på tur att synas i sömmarna. I och med att deras debutplatta kom ut i sin helhet med senaste numret av Sweden Rock Magazine 3 dagar innan deras premiärspelning så var det smockat framför scenen. Nils Patrik Johansson är bandets frontfigur densamma gör likadant i Astral Doors, Lions Share och Wuthering Heights. Hans röst är ikonisk men ibland också aningen parodisk på grund av att hans lust att låta som Ronnie James Dio. Jag har allt som oftast lite svårt för hans röst, och har bara fastnat för den i Lions Share två geniala hårdrockplattor. Resten av bandet är ex Sabaton medlemmar som vill reproducera sitt forna bands lyrikkoncept rakt av: ”Om Sabaton lyckas world wide så kan väl vi”. Att återskapa ett genuint krigstema tror jag blir svårt, men har ½ miljarder band i 40 års tid lyckats sjunga om drakar så varför inte.  Kompetens, energi men också ganska likartad dubbeltramp-låtformula som inte stack ut förutom sista låten. De övertygande inte mig, men som sagt måste lyssna på plattan innan den fällande domen utdöms.

Nästa anhalt blev de forna husgudarna Accept som i och med deras två senaste alster: Blood of the nations (2010) och Stalingrad (2012) upphöjts till skyarna. På de plattorna presenterades troligtvis ett utav hårdrockens bästa sångrockader. Att ersätta en hårdrocksikon likt Udo  Dirkschneider är en bedrift i sig på grund av dennes scenpersonligheten, men ännu mera utifrån hans karakteristiska röst. Mark Tornillo före detta T.T. Quick var den som stod för lyckokastet. 13 studioplattor sedan 1979 är imponerande, precis som deras oändliga återföreningsansatser. Trots att jag dyrkar Udos grodengelska så föredrar jag ändå Tornillos accentfria versioner. Även på scenen får han bättre betyg av mig än den armébyxeprydde tysken. Precis som Rick Springfield varvas nya hits med gamla; dåtid och nutid möts för att förhoppningsvis förgylla framtiden med nya tunga albumsläpp. Raka rör, inga krusiduller är väl en benämning som passar väl in. Inte en temposänkande ballad i sikte utan publiken matades med adrenalinstinna metalörhängen som ”Fast as a shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the wall”, ”I´m a breaker” och ”Restless and wild”. En eloge till gruppen att de skippade ofta menlösa gitarr-och trumsolon samt allsångshybris, trots att deras låtar är som gjorda för det ändamålet. Tight, energiskt och mycket underhållande show från dessa tyska heavy metal legender.

Mina nyvunna festivalvänner tillhörde den stora massan som kommit för att se Rush. Jag själv har knappt inga referenser till bandet, och kan inte nämna en enda låt de gjort. Så när rush inledde sitt 2½ timmars maratonpass kände jag mig ganska musikaliskt vilsen. Till och med jag kunde se och höra att gruppen bestod av ett knippe oerhört skickliga musiker som definitivt inte var några föredettingar. Trots att jag ansträngde mig maximalt för att skönja någon form av hitkänsla tycktes det vara omöjligt. Periodvisa fragment kolliderade med gilla-radarn, men sammantaget blev denna musikaliska mur intetsägande. Min största behållning var det visuella. Gruppen hade skapat långa kortfilmssjok som harmoniserade med låttexterna. Det var nog bland det snyggaste jag sett på någon scen förut. Jag ville se mera av den handlingen än själva musiken. Ljudet var också fantastiskt bra, så jag antar att de som älskade Rush förut dyrkar dem efter denna megakonsert.

Sweden Rock Festival sista akt blev Tobias Sammets Avantasia. De inledde sin konsert 30 minuter efter Rush avslutat sin, det vill säga mellan klockan 24.00-02.00. Allt stående och gående hade tärt på ryggen och det blev en kamp mellan ryggproblem och att hålla gruset från ögonen. Jag var snuskigt trött, men vaknade successivt ur min dvala ju längre Avantasia spelade. Projektet beskrivs som en metalopera” för att det finns en underliggande handling och varje sångare som deltar har en roll i denna handling. Dock är det inte en opera enligt den klassiska definitionen, utan snarare en samling av delar av en handling som återfinns i sin helhet i respektive skivas konvolut. Gruppen har släppt 6 studioalbum sedan 2001, varav den senaste The mystery of time släpptes i år. Tobias Sammet huvudband Edguy lever sitt liv parallellt med Avantasia något som jag upplever som förödande för båda banden då låtkvaliteten sjunkit anmärkningsvärd i båda banden på de senaste plattorna.

I denna upplaga gästspelade Bob Catley från Magnum, Michael Kiske från bland annat Helleween, Place Vendome, Unisonic och Ronnie Atkins från Pretty Maids samt Eric Martin från Mr Big. Alla skötte sig med bravur, det var väl bara Bob Catley som kändes aningen malplacerad såväl visuellt som sångtekniskt. De två timmarna vars syfte förutom att underhålla var inriktad på att blidka publiken med hits helt enkelt. Jag kunde inte göra annat än att abdikera för det konceptet. Utifrån vad jag sett och hört hitintills föll alla bitarna på plats på scenen: humorn, variationen, ljudet, genuin glädje, instrument kompetens. Publikfrieriet var skådespel för både ögonen som öronen och det starka låtmaterialet var en källa till eufori helt enkelt. Tobias Sammett har en tendens via sin klämkäcka tyska humor gå över gränsen för vad som är roligt i Edguy, men under denna show balanserade han på rätt sida av patetisk-linjen. Mitt AOR-hjärta bultade allt som oftast i takt i de dubbeltrampande låtarna, vilka inte sällan innehöll klockrena AOR chorus som exempelvis sköna ”Lost in space”. Med ett stort leende på läpparna lämnade jag för sista gången detta år festivalområdet för att bege mig till sovplatsen

Dag 4  – Söndag

Leendet var som bortspolat när solen 3 timmar senare återigen gjorde sig påmind. Några i gänget hade dragit redan vid fem på morgonen, vi andra gick upp vid sju för att hjälpas åt med packningsbestyret. Klockan 08.45 passerade vi Sweden Rock grindarna. Garrido, jag och Johnny stannade till i Jönköping för några saftiga burgare på McDonalds, runt klockan 13.30 var vi hemma. Det tog några dygn att landa efter matorgier, en platta öl, 3-4 timmars sömn och musikaliska upplevelser. Det fanns ett spektrum av intryck att sortera efter festivalen så att säga.

Min topp-5-gig Sweden Rock Festival 2013

  1. Avantasia
  2. Rick Springfield
  3. Treat
  4. Accept
  5. Asia
  6. Firewind

Vad missade jag

Eftersom jag valde bort onsdagen så missade jag automatiskt det underbara brittiska proggmetal/aor bandet Threshold. I trötthetens tecken valdes också Europe bort trots 30-års-jubileumsspelning. Sett ur backspegeln borde man också sett Hardline live. Förutom dessa band kände jag mig väldigt nöjd med vad jag såg och inte såg. Som vanligt var det en välorganiserad festival utan tillstymmelse till bråk. Att organiserade campingligor huserade på festivalen var dock ett aber, men de är nästan lika svåra att bli av med som mördarsniglar. 2009 sa jag att det var min allra sista gång, men man ska aldrig säga aldrig eftersom jag fyra år senare besökte Sweden Rock Festival. Dock blir såväl vädret, sällskapet och festivalbanden svåra att toppa, så i skrivande stund lutar det åt att detta verkligen var mitt sista besök.

Continue Reading »
1 Comment

Fyra helgjutna plattor

30 december, 2012 by

Ultra A.O.R klassiker

Jag har hamnat i en A.O.R lyssnarperiod där Survivor är den mest spelade gruppen på såväl Spotify som stereon. Survivor har hittills släppt åtta ojämna albumhistorier, men ett av dessa sticker ut ur kvalitetsmängden och innehåller fler än bara 3-4 bra låtar. ”Vital signs” heter plattan som var deras 5:e, och som kom ut två år efter ökända ”Eye of the tiger” albumet 1984.

Jag tycker att deras  musik är lika tidlös som tiden själv. Gudomliga melodier går sällan ur tiden, de blir istället monumentala klassiker som i alla fall jag inte tröttnar på i första taget. Sångaren hette Jimi Jamisson och var personifierad  hur en tvättäkta A.O.R-sångare skulle/ska låta. Varken Eye of the tiger eller  deras näst största hit Burning heart finns för övrigt med på Vital signs, något som understryker plattans storhet.

Jim Peterik är som låtskrivare måhända inte lika varierad som gudarna Björn & Benny och Lennon & McCartney, men killen (gubben) har ett genuint och osedvanlig sinne för arrangera och snickra ihop minnesvärda melodier. Det har han även visat efter att Survivor lagts på is genom exempelvis Pride of Lions  fyra plattor, och till Jim Jamisons underbara soloplatta Crossroads moments (2010) samt låtar till supergruppen Mecca (2002). A.O.R låtar som verkligen visar att Jim Peterik är en låtskrivare av absolut högsta rang.

1998 kom Survivors 7:e platta ”Too hot too sleep” ut och var verkligen inget att hurra för. De återuppstod sedermera på 2000-talet, utan Jim Peterik, och släppte albumet ”Reach”, deras 8:e alster. Den var ett riktigt stolpskott, med urusel produktion, vedervärdiga låtar, och utan någon som helst kraft eller Survivormagi.

I Survivors fall lever i alla fall jag på tidlös nostalgi, och främst via A.O.R-milstolpen: ”Vital Signs”. ”Broken promises” är för mig bästa låten på plattan, tätt följd av ”Cant´t hold back”, ”Popular girl” och ”High on you”. För första gången någonsin beträder denna fundamentala A.O.R grupp Skandinavien. Spelningen på Sweden rock festival 2013 blir också den enda i Skandinavien. Det skälet och att gruppen åter frontas av guden Jimi Jamison skulle kunna få mig på andra tankar huruvida festivalen blir besökt eller inte.

1.I Can’t Hold Back

2.High On You

3.First Night

4.The Search Is Over

5.Broken Promises

6.Popular Girl

7.Everlasting

8.It’s The Singer Not The Song

9.I See You In Everyone

10.The Moment Of Truth (Bonus Track)

Metal with a touch of class

En platta som jag dels älskade från första stunden, dels fortfarande rankar som en av 2000-talets 10 bästa metalplattor är finska Thunderstone med deras monster platta: Evolution 4.0. Här finns alla ingredienser en sann metaldyrkare kan tänkas vilja ha med på en platta: en produktion att döda för, en gudabenådad sångare, variation och framförallt otroligt bra låtar.

Första låten ”Forevermore” är tillika synonymt med ett av Finlands finalbidrag till Eurovision song contest 2007, de kom för övrigt tvåa efter Hanna Pakarinen. Likt ett gott vin har detta melodiskt tunga mästerverk mognat under de fyra år som jag haft den i min ägo. Ur detta übertunga album väljer jag ut: ”Forevermore”, ”Roots of anger”, ”10000 ways”, ”Down with me” och ”Great man down” som definitiva favoritlåtar.

Thunderstone har sedan starten 2000 släppt fem tungmelodiska plattor, och gått från powermetal till mer melodisk metal.  Den senaste  plattan Dirt Metal som kom ut 2009 är  enligt min mening sisådär. De har bytt ut den  eminente sångaren Pasi Rantanen (Revolution Renaissance) mot den excellente svenska  sångare Rick Atzi (Treasure Land, At Vance), dessutom har de bytt ut  den tongivande keybordisten Kari Tornack.

Dessa rockader resulterade dessvärre inte i att toppa i metalpärlan Evolution 4.0, vilket jag förvisso inte heller trodde var möjligt. Nu har hoppjerkan Rick Atzi blivit sångare i ett av mina absoluta favoritband: Masterplan, där han ersätter den nordiska vokalistguden Jorn Lande. Vi får väl se hur länge Rick blir kvar i Thunderstone.

1.Evolution 4.0

2.Forevermore

3.Roots Of Anger

4.10.000 Ways

5.Holding On To My Pain

6.Swirled

7.Down With Me

8.Face In The Mirror

9.Solid Ground

10.The Source

11.Great Man Down

12.Forevermore (Eurovision Edit / Bonus Track)

Pink – Best Of

Denna rebelliska uppenbarelse visar var skåpet ska stå med en kaxig attityd och karisma som få kvinnliga kollegor kan matcha. Pink, Alecia Moore,  föddes 1979 i Doylestown, Pennsylvania, USA, dotter till Judith Moore (Judinna), en sjuksköterska, och James Moore (katolik), Jr, en Vietnam veteran.

Pink är väldigt mångsidig och målmedveten; förutom att sjunga spelar hon gitarr, piano, trummor och keyboard, något jag uppskattar och skiljer sig ifrån flertalet sångerskor som främst är ett vackert ansikte och  röstresurser. Hon skriver också egna texter som exempelvis den mycket utlämnade låten ”Sober” och djupa ”Mr President” dessutom skapar hon egen musik och producerar den.  Trapets är något som hon hänger sig åt på ”fritiden”. Hon har redan hunnit att släppa 6 studioalbum varav den senaste släpptes i år.

Denna Best of samling porträtterar hennes musikaliska historia på ett utmärkt sätt och synliggör hennes positiva genrependlande och höga låtkvalitet. De tre sista låtarna är nyskrivna och finns med på hennes senaste platta, de tillhör för övrigt de sämre låtarna på plattan.

Vår egen Max Martin har skrivit ett knippe låtar till Pink, varav ”U + ur hands” och ”So what” enligt mig är hans bästa. Mina favoritlåtar är annars: ”Get the party started”, ”Family portrait”, ”U + Ur hand”, ”So what”, ”Stupid girls”, ”Bad influence”,  ”Funhouse”. Tyvärr är inte den fenomenala låten: Cuz I can med i samlingen; en låt som först spelades in av svenska Ana Johnsson (Excellence).

  • 2000: Can´t take me home
  • 2001: Missundaztood
  • 2003: Try this
  • 2006: I´m not dead
  • 2008: Funhouse
  • 2012: The truth about love

1.Get the party started

2.There you go

3.You make me sick

4.Don’t let me get me

5.Just like a pill

6.Family portrait

7.Trouble

8.Stupid girls

9.Who knew

10.U + Ur hand

11.Dear Mr President (featuring Indigo Girls)

12.So what

13.Sober

14.Please don’t leave me

15.Bad influence

16.Funhouse

17.Raise your glass

18.Fucking perfect

19.Heartbreak down

Melodic Metal 

Edens curse första platta slog ner som en bomb i den melodiska hårdrocksdiskursen. Här hade fansen äntligen hittat en metalmessias i form av en multinationell grupp baserad i England, med en amerikans sångare och medlemmar från bland annat Tyskland och Italien. Den första skivan var groteskt bra, men den komplicerade efterföljaren kunde givetvis inte matcha debuten högt satta kvalitetskrav. Det kan däremot deras tredje och senaste alster som de lite käckt döpt till Trinity, och som gavs ut i mars 2011.

Skivan är kraftfullt producerad av The Master Himself: Mr Dennis Ward (Pink Cream 69). Plattan inleds utomjordiskt starkt med den bombastiska och riffdrivna ”Trinity”. Andra riktigt bra låtar är exempelvis den episka 7 minuter långa ”Jerusalem sleeps”, blytunga ”We climb” och refrängstarka ”Saint of tomorrow”. Det är annars en jämnbra skiva utan några riktiga utfyllnadslåtar, vilket är ett trevligt inslag, då jag fortfarande tillhör den gamla stammen som betalar 149 kronor för en cd, istället för att ladda ner den gratis.

Om jag kortfattat skulle beskriva deras musik så ligger det nära till hands att nämna den amerikanska 80-tals gruppen Dokken utspädd med en hög dos av A.O.R. 2013 kommer deras nya platta, och med den vandrar originalsångaren Michael Eden ut för att ersättas av Marco Sandros. Samma år gästar de dessutom den melodiska högborgen i Nottingham: Firefest. Detta innebär att jag får uppleva melodisk hårdrock i världsklass den 18 oktober i symbios med några kalla pints på Storbritanniens äldsta pub,Ye Olde Trip to Jerusalem.

1.Trinitas Sanctus (Intro)

2.Trinity

3.Saints Of Tomorrow

4.No Holy Man (Featuring James Labrie)

5.Guardian Angel

6.Can’t Fool The Devil

7.Rivers Of Destiny

8.Dare To Be Different

9.Children Of The Tide

10.Black Widow (Featuring Andi Deris)

11.Jerusalem Sleeps

12.Rock’N'Roll Children

13.We Climb

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu