Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ hårdrock ’

2018 – året som gått

2018 var ett sjusärdeles stekhett år för vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter. Det fullkomligt sprutade ut kvalite från alla de håll och kanter. Att svenska grupper varit så totaldominanta har aldrig hänt under denna listans 7-åriga historia. 17 av 29 plattor är otroligt nog svenska, hur är det ens möjligt? Det bor ju bara 10 miljoner i detta land!

Känner mig lyckligt lottad att jag lagt ner Sisyfos-shoppandet av CD, ett dysfunktionellt beteende som utifrån mängden av bra musik 2018 skulle spräckt alla ekonomiska ramar och indirekt devalverat kommande San Sebastien resan till ett Vandrarhem i Finspång.

Det finns några adekvata ställen där jag får information, inspiration om genrerna i sig. Mötesplatser av likasinnade för kärlek till musiken: Sweden Rock Magazine, Powerplay magazine, Rocknytt, Rock Report, Melodic Net, Den melodiösa bloggen, Melodic Rock, Heavy Paradise, The Maloik rock blog.

Underverket Frontiers

Samma visa år in och år ut, likt ett Schweiziskt kvalitetsurverk. Bra melodiskt hårdrock, utan att Frontiers records har fyra fingrar i a.o.r-syltburken, är numera  helt otänkbart.

De utvecklar nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med nya som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa brygder är osannolika, utifrån denna relativt smala genre, dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas – tack igen.

Det finns dock fler trotjänare som levererar bra melodiös hårdrock och AOR som exempelvis: Escape music, AOR Blvd records, Rock Candy med flera, dessa eldsjälar får inte misskrediteras.

Alla årets album släpp från Frontiers. De med fest text är de som tagit in sig på denna eminenta lista. De som är kursiverade är av Nordisk karaktär.

Rick Springfield, Ammunition, Lione – Conti, Labyrinth,  Mike Lepond´s Silent assasins, Dukes of the orient, 

Revertigo, No hot ashes, Bullet boys, W.E.T, Kip Winger, FM, Perfect plan, Stryper,  Issa, Lords of the black,

Vega, Jazzy Pearl, Refugee, Sunstorm, Amanda Sommerville´s Trillium, TNT, Cliff Magness, Graham Bonnet Band, 

King Company, Airrace, 3:2, Enuff Z´Nuff, Primal Fear, Uriah Heep, Treat, Snakes in paradise, Groundbreaker,

Seventh Wonder, Nazareth, Impllitteri, Creye, Crazy Lixx, City of thieves, Ten, Stephen Pearcy, Nordic Union, Holter,

James Christian, Animal drive, Two of a kindDestinia,  State of Salazar, Doomsday Outlaw, Magic Dance, Johnny Giolli,

Devil´s hand, Coreleoni, Geoli – Castronovo, Red Dragon Cartel, Dream Child, Praying Mantis,  Shiraz Lane.

”Whats´s in the water in Sweden?”

Epitetet, Whats in the water, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall som helst fortsätter Sverige framavla kvalitet i alla gitarrdistade genrer, med få undantag.

Utifrån årets lista är är det fler svenska band än någonsin, vilket inte säger lite, som sagt vi är ju bara 10 miljoner människor. Hur kan det komma sig att detta sker? Vilka eklektiska framgångsfaktorer har blandats till detta?

Whats in the water II;  i Örnsköldsvik;  Kenta  Hilli (Perfect plan) och Janne Hilli (Days of Jupiter)?  Till råga på allt är de släkt. Gener eller månne vattnet i sig, vilka naturkrafter döljer i den staden.  Här följer några ingredienser till denna lyckosamma brygg som numera är en informell musikinstitution.

  • Det nordiska klimatet: mycket kyla, nederbörd och gråmulet. Utifrån att uteserveringarna lyser med sin frånvaro, måste vi göra andra saker än att fika och umgås ihjäl oss. Kreativitets möjlighets framgångsfaktor att vårda och hålla på med att exempelvis skapa musik.
  • De kommunala musikskolorna -en klassiker, en grogrund i kombination med nya friskolor som exempelvis Rytmus musikgymnasium.
  • Vi får lära oss engelska sedan barnsben parallellt med att svenskan i sig ligger nära engelskan utifrån att undvika accenterier typ amerikaner/tyskar som ska börja prata accentfri svenska, det slipper vi helt enkelt.
  • De som fått blodad tand på musikskolan har nästintill gratisreplokaler på fritidsgårdar eller typ Studieförbund. Det är inte för intet som vi kan åtnjuta nästintill kostnadsfri utbildning i konsten hur man skapar och producerar samt ett ställe att vara på, just för att vi  världens mest föreningstätaste land.
  • Melodifestivalen har alltid varit gigantiskt i Sverige, och är så fortfarande. Melodierna har hamnat i fokus vare sig vill eller inte. Låtskrivare har hamnat där vare sig de egentligen vill eller inte, om de i grunden är hårdrockare eller inte.
  • Vi är exceptionellt duktiga på att ”låna” från andra artister, grupper eller genrer, för att senare stöpa om eller uppdatera ficktjuverierna till någon eget, och i många fall unikt.
  • ABBA som dessutom fick sitt genom brott 1974 i just Melodifestivalen satte ribban högt hur viktig en riktigt bra refräng är, därefter följde Secret Service, Roxette, Ace of Base, Max Martin, Shellback, Swedish house maffia, Avicii och så vidare och så vidare.
  • Den melodiösa hårdrocksvågen som svepte över världen på 80- talet fick fotfäste i Skandinavien, men släppte aldrig riktigt greppet i det kyliga Norden. Det skapade en positiv kultur för genren i sig precis som att vi är bra i hockey typ. Många band från tiden spelar fortfarande typ Europe, Treat, Alien.
  • Melodifestivalen igen. Trots hatkärlek bland befolkningen tror jag att den melodiösa hårdrocken inte varit så informellt stor som den är utan medverkan H.E.A.T, The Poodles, Eclipse, Dynazty med flera. Ungdomarna har fått upp ögonen att sådan musik faktiskt existerar.
  • Synergieffekterna av många kända band/musiker är att de oftast skapar sina egna studios i Sverige, nära sina familj. Det medför att band från andra länder kommer till Sverige, och inte tvärtom. Det medför att studion i sig fungerar som nav där nya förmågor introduceras och fortplantar in sig i den melodiösa hårdrocken.
  • Det Socialdemokratiska långa väldet från 1932 -1976 har förutom det svenska Folkhemmet/ Socialdemokratiska välfärdsstaten, också velat tagit på sig ett globalansvar att hjälpa människor i utsatta länder därav namn som Wallenberg, Dag Hammarsköld, Olof Palme med flera. Vi är ett litet land i norra Europa som hittat vår nisch i att vara bäst i klassen när det kommer till demokrati, vare sig det gäller att ta emot människor från andra länder, eller mänskliga rättigheter generellt sett. Det i kombination med att vi per capita har mest föreningar i Världen skapar ett klimat där alla får komma till tals, där alla kan lyckas, typ ett Socialistiskt Amerika, fast mer rättvist.
  • Jag tror elitmentaliteten:  ”att vara bäst i klassen” smittat av sig på befolkningen på gott som på ont. I och med att så många svenska grupper och artister kan ståta med superkvalitet, så är det i det fallet en positiv sak av samma mynt.
  • Det eklektiska utbudet av duktiga musiker, producenter, studios, körsångare, mängden band, olika hårdrocksgenrer skapar hybrider av hybrider ,någon som indirekt genererar till en självgående kultur som hela tiden reproduceras.

Här nedan följer ett urval av svenska grupper som släppt musik under 2018

Nordic Union

Outshine, Thundermother, Revertigo, Treat, W.E.T, Grand Design,  Jaded Heart (Swe/Germ), Free from sin, 

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox, Aerodyne, Alastor, Carriage, 

Hypnos, Senior management, Alicate, Engel, Nordic Union (Swe/Denm), Carptree, Johan Darius, Shout, Greenleaf.

Treat

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, Avatar, Mother misery. 

Soul Excahange, Hexed,  Tad Morose, Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, The Palth,

Ryan Roxie, Hardcore Superstars, The sea within, Von Baltzer, Graveyard, Instant Clarity, Peter Jöback.

Perfect plan

The cruel intentions, The ink river, Bodinrocker, Black Paisly, Snakes in paradise, Freak kitchen, Dead Express, 

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch, Supraluna.

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind,  Reach, Universe infinity, Greybeards, Ghost, 

Heartwind

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, Groundbreaker, Taste,

Manimal, Second sun, Creye, Dynazty, Hank Erix, Kenny Leckremo´s spectre, Osukaru, Seventh Wonder,  Salva.

The Swedish funk conection, Deville, Amaranthe, Seventh Dimension, Prins svart, Normandie, Electric Boys, 

Seventh dimension,  Domkraft, Veonity, Nekromant, Thomas Silver, Mile.

Days  of jupiter

Beyond the katakomb, Iron lamb, The Heard, Hypnos,  Follow the Cipher, Hazemaze, Stoneface, Snowy Shaw. 

Secret society,  Peo, The Night Flight orchestra,  Peter H Nilsson, Black rose,  Source, Care of night, Saffire.

Palace, Spiral skies, State of Salazar, Rikard Sjobloms gungfly, Roine Stolt´s the Flower king, Mia Klose.

The Six foot six project, Electric earth, Riot Horse (Swe/Den).

R.I.P The Poodles

Bandet släppte 7 stycken kvalitetsstinna studioalbum mellan 2006 – 2018. De avslutade värdigt genom att sluta cirkeln precis som de inledde sin karriär genom att spela in Prisma, en platta bestående av tolkningar av andra artisters och gruppers låtar.

För mig har The Poddles hamnat strax under musikgudar som Treat och Pretty Maids. De gemensamma nämnarna har varit hög lägsta nivå, varierat material, snygga sticks, och nya grepp det vill säga flerdimensionell melodiös hårdrock. Ni kommer att vara saknade.

We want to take the opportunity to announce the end of The Poodles journey together as a band, and what an amazing experience it has been! Over the last 12 years we have travelled the roads together, created beautiful music, faught, laughed, loved, and dreamed! Alas, every ship must find a port e no matter how great the journey!

”We have cherished every moment and every encounter along the way. We want to thank the many people who helped and collaborated with us, some only briefly, others for longer periods of time; all in the service of rock! You know who you are!Also a very special THANK YOU to our fantastic fans and audiences for following us on the road, appreciating our music and for supporting us in every way! Without you, nothing of this would have been possible, we wish you all the very best!!!”Now, the future is yet to be written and we hope to see you soon, somehow, somewhere!Salute and Farewell for now! 

Frontiers rock Festival in Sweden

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

Jag var där med musikintresserade kompisen Jonas Gustavsson. Vårt bekväma transportmedel var 1.5 timme resa med tåg. Vi bodde hos en kompis till Jonas på Södermalm. Bakom festivalen

Klubben i sig går väl inte till historiens som de 15 coolaste precis. Under kvällen samspråkade jag kort men intensivt med  av genrens allra största förespråkare: Dr AOR, någon annan kände jag inte där. Bakom evenemanget stod förutom Frontiers även Suzan Kverh samt Triffid & Danger som styrde upp det hela på ett ut,ärkt sätt.

Vallfärdade är fel ord, men människor från hela Europa, Sydamerika och USA fanns med bland publiken. De med Eclipse T-shirts var i klar majoritet.

För min del var det One Desiree som vann mitt hjärta genom bra, varierat låtmaterial och bra framträdande. Crazy Lixx fick också en stor guldstjärna. Jag har aldrig varit ett fan av de, ibland känts som ett coverband, men här dominerade de scenen.

The Dark element visade var skåpet skulle stå. Eftersom ljudet var så sanslöst bra, höjdes även musiken några snäpp. Anette Olzon upplevde jag som både avslappnad, euforisk med bra scennärvaro.

Eclipse gjorde vad de skulle. De levererade hits på hits i samklang med ett sjusärdeles bombastiskt ljud. Ett bra ljud var förövrigt det som var grogrunden till ett härligt evenemang, där det mesta var riktigt bra.

En CD-epok gick i graven

I oktober förra året bestämde jag mig för att sluta köpa någon form av fysisk musiklagring. Jag hade sedan barnsben samlat på vinyl och fick väl ihop cirka 1500 stycken sådana innan jag började köpa cd-skivor runt 1990. Den dyra trenden höll i sig till 2017. Från och med 2018 är det bara Spotify som gäller.

Hur många cd som samlade damm ha jag faktiskt inte vågat räkna på. 6 fyllda svarta Billyhyllor skvallrade om att det var betydligt fler än 1000 stycken. Jag köpte nog cd för cirka 25 000 kronor om året. Jag var storkund hos Ginza, ett köpbeteende som eskalerade för varje år som gick.

Spotify listor är användarvänliga, miljövänliga och omedelbara. Det är schizofrent lätt att dela musiken hos typ vem som helst. Dock är de opersonliga, och anonymiserar på ett sätt hela grejen med att lyssna på musik, vare sig det var vinyl eller CD.

Lite Kuriosa

När den första cd-skivan för 35 år sedan lämnade Philips fabrik i tyska Hannover hade utvecklingen av skivan pågått i flera år.Under utvecklingens gång började Philips samarbeta med Sony, vilket medförde vissa avgörande förändringar av cd-skivans design.

1. Storleken

Philips prototyp för cd-skivan hade en diameter på 11,5 centimeter och rymde en timmes musik. Sony vill dock ha en längre speltid och därför får det plats 73 minuter på en cd-skiva. Samtidigt krävde Sony att skivan skulle passa i en japansk skjortficka, som är tolv centimeter bred. Därför blev cd-skivorna tolv centimeter i diameter.

2. Hålets storlek

Philips fick bestämma hur stort hålet i mitten skulle vara och det slutade med att det blev precis lika stort som ett dåtida holländsk tiocentsmynt, som på flamländska kallas för en dubbeltje.

3. Världens första cd-spelare

Sony lanserade den 1 oktober 1982 världens första cd-spelare – CDP-101. En månad senare släppte Philips sin motsvarighet – CD100.

4. ABBA var först

Kort efter lanseringen av cd-spelarna kom de första cd-skivorna med musik och det första albumet som trycktes på cd var ABBA:s The Visitors, som året innan hade släppts på vinyl.

5. Streaming dödade cd:n

Till dags datum har det sålts över 2,5 miljarder cd-skivor, men numera har cd-skivan avlösts av strömmande musik. I dag utgör strömningstjänsterna för 85 procent av musikmarknaden i Sverige. (lånat från PC tidningen)

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

Årets bästa kategorilösa platta

Peter Jöback – Humanology

Jim Jidhead, Göran Edman, Rick Atzi,  Tommy Karevik, Mikael Erlandsson, men många glömmer bort Peter Jöback. Visst, hur aor är de mannen vanligtvis? I och med hans nyaste alster har han dels lagt till med tyngd, dels sjunger på engelska, finns det embryon till genren.

Killen är ett geni, kalla det 60-tals- aor eller blås-aor, det är lika mycket aor som andra grupper vilka kategoriseras i high-teach-aor för exempel. Inte ett dåligt spår, en produktion med tyngd, variation samt en gudabenådad röst. Humanology är en genreöverskridande gryta som puttrar av gospel, 60- och 70-tal, pop, disco, soul, name it. Det gör ont i kroppen utav all kvalitet.

2018 års bästa album

1. Treat – Tunguska

När det gäller Treat såväl som Pretty Maids finns det en risk för partiskhet i mitt fall. Jag försöker att vara så ärlig mot mig själv utifrån hur bra deras senaste alster egentligen är. En gemensam nämnare för att ovannämnda band är att de funnits bland mina topp-5 sedan den inledde sina karriärer, vilka är tämligen lika.

Varierade låtar, kontrasterar mjukt med tufft,  hög lägsta nivå, sköna arrangemang, oväntade sticks och poprefränger. En annan gemensam nämnare är ett båda bandet haft ett uppehåll. Båda banden återfinns på Frontiers records, samt att de lyckts leverera 3 kanonplattor i rad, något bara Accept lyckats ståta med.

Robban Ernlund har en mycket distinkt och ren röst,  som numera låter bättre än någonsin, trots att jag ibland blir lite tvekande i jämförelse med klassiska röster som Jim Jidhed, Fergie Frederiksen eller varför inte Kent Hilli  (Perfect plan). Dock är det något med hans röst som just dessa herrar saknar, vad det är det vet jag inte, men något är det, kanske genuinitet?

Bandet har sedan singeldebuten radat upp melodiösa hårdrockhits, detta album är verkligen inget undantag. Varför kommer denna platta före de andra, när det finns så schizofrent mycket bra plattor på listan?

Anders Wikström låtskrivarmagi får mig subtilt att inte tröttna på låtarna. Det liksom finns en dimension till på deras musik. Detta popmusiklager har jag svårt att analysera, men vissa band kan häva ur sig kvalitet, utan att upprepa sig, vissa inte, dock få förunnat, Treat tillhör definitivt top of the class.

2. The Struts – Young and dangerous

Herrejesus, eklektisk rockpop på steroider, på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night flight orchestra utspädd med lite Vega? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat; jag blir gråtmild.

Jag blir helt enkelt glad av musiken, vilket inte alltid är fallet i mollorgierna. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent, fantastiskt. Deras inspiratörer härstammar från ikoniska grupper som Queen, Sweet, och framförallt Slade det vill säga pure  Classic rock

Om många aor förståsigpåare har med Steve Perrys sömnmusik ser jag ingen anledning att inte ta med denna otraditionella platta. Mina favoriter är  många, men måste jag välja så får det bli: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″,  vilket otroligt nog nästan hela plattan.

3. Days of jupiter – panoptical 

Okristligt underskattade, ett epitet som stämmer bra in på ett av mina nyare husgudar: Days of jupiterPanoptical är deras fjärde i ordningen. De är crossoverband, precis som Stone Sour, Six: A.M, Three days grace,  Shinedown och Halestorm.

Monumental amerikansk radiorock i kombination med klassisk hårdrock av bästa märke. Det sylvassa låtmaterialet, de medryckande refrängerna och de tunga riffen är precis som på deras förra platta och debutalbumet – världsklass.

Förutom sista låten är alla låtar karvade i kvalitet. Den första hälften är starkare än den andra. De låtar som höjer sig över mängden är ”Swallow”, ”We all die young”, ”I am fuel”, ”Why”, ”The end will begin again” och ”Edge of everything”.

Janne Hilli kraftfulla stämma är överjordiskt passande till bandets musik. När jag hör denna maestro på sång kommer jag alltid att tänka på Evergreys frontman Tom Englund. De har melankoli i sina röster så det räcker och blir över mycket, svärta och smärta. Det kan inte vara någon tillfälle att såväl Perfect Plan som Days of jupiter båda kommer från Örnsköldsvik, och båda sångarna heter Hilli i efternamn, de är nämligen bröder.

Vissa har bara känslan att skapa variationer i ovariation, utan att det känns som upprepningar i kombination att refrängerna är superstarka generellt sett. Pretty Maids och Treat tillhör den kategorin precis som Days oj jupiter. Dock är väl just variationsnivån inte lika stark som nämnda grupper, en akilleshäl om man ska vara lite petig.

Kvalitet är inte alltid framgångsfaktorn – tyvärr. Sveriges svar på Shinedown, de har potentialen att bli ett världsnamn, hoppas de har timingen och turen också. Vilket album:))

4. Kissin Dynamite – Ecstasy

Oj, för mig årets största överraskning utifrån att jag dissat deras första två album dels på grund av stil, dels på grund av kvalitet. Deras förra platta samt deras nya föll medveten under min bandradar.

En låt är ingen, två en lyckoträff, men när topplåtarna radar upp sig så som de gör på denna platta är det bara att konstatera att bandet utvecklats i minst sagt rätt riktning.

De chockerande klockrena hitsen är sådana andra band skulle böna och be om: ”I´ve got the fire”, ”You´re not alone”, ”Superhuman”,  ”Waging war”, ”Placebo” och ”Breaking the silence”.

5. The night flight orchestra – Sometimes the world ain´t enough

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av aor grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig, men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar.

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra vars medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy ska stå för konststycket att gå i bräschen för aor musiken i världen. Förra plattan hamnade på min lista 2017 bästa plattor på plats, definitivt en av förra årets överraskningar.

Det har knappt ett år, så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, sanslöst. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike.

Att välja favoritlåtar från albumet är en knepig historia då spännvidden på materialet känns genant varierat. ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona” är i mitt tycke de jag gillar allra bäst.

6. Nordic Union - Second coming

Inte en dålig låt på plattan, ytterligare ett bevis utav Mr Mårtenssons hög lägsta nivå. Det är ingen hemlighet att jag dyrkat Pretty Maids sedan jag först hördes deras mini-lp 1983. Vilket gör denna konstellation till något som Gudarna själva gett de som dyrkar melodiös hårdrock.

Deras debutplatta var en halvjämn historia, där första delen av plattan var magisk, den andra inte lika magisk. I min mening är uppföljaren mjukare än debutalbumet troligtvis en direkt order från huvudkontoret, mer W.E.T, mindre Eclipse.

Inte mig emot, resultaten är i vissa stunder ogripbart. Inleder en grupp sitt album med ”My fear and my faith”, ”Because us”, ”It burns” och ”Walk me through the fire” är det bara att abdikera. Därutöver sticker ”Breathtaking””Outrun you” , ”Die togheter” och ”The best thing I never had”. Helheten slår  lite oväntat W.E.T på fingrarna denna gång.

7. Graham Bonnet band – Meanwhile, back in the garage

Graham Bonnet har en lång karriär bakom sig, han har sjungit med bland annat Rainbow, Michael Schenker Group, Alcatrazz och Impelitteri. Detta album innehåller tretton helt nya låtar, inspelade tillsammans med bandet som turnerat världen runt tillsammans med Bonnet. Soundet och låtmaterialet pendlar mellan hans tidiga grupper.

Utifrån 2016 års platta The Book som överraskade mig stort, fanns alla förutsättningar för något magiskt. Dessa infriades med råge, resultatet blev lysande, trots att spännvidden pendlar mellan neo-classic, aor, melodiös hårdrock och classic rock.

För mig är han en sångare som inte kommer in på en topp 50 på grund av att han periodvis skriksjunger för mycket. Dock är mannen, fyllda 70 år, helt klockren på denna platta.

Känsliga, kontroversiella, provocerande ämnen som Amerikas vapenlagar, pedofili, sekter och rasism, istället för klyschiga kärleksteman; kan bara buga över det initiativet. Det måste vara befriande att sjunga om sådant som berör en, istället för drakar och demoner, ungdomskärlekar och droger.

Mina favoriter är många: ”Meanwhile back in the garage”, ”The hotel”, ”Long island tea”, ”The house”, ”Sea of treas”, ”Man on the corner”, ”America…where have ou gone” och ”Past lives”.

8. W.E.T   - Earthrage

W.E.T består av Robert Säll (”W” från Work of Art), Erik Mårtensson (”E” från Eclipse) och Jeff Scott Soto (”T” från Talisman) de kompletteras av Magnus Henriksson (Eclipse) och Robban Bäck (Mustasch).

Deras två tidigare plattor är forever inskrivet i aor- historien som sentida aor- klassics. Deras tredje alster lever i viss mån upp till de minst sagt uppskruvade förväntningarna. Dock börjar det bli ett mer kalkylerat och i viss mån förutsägbar formel

Det kanske inte är så underlig då Erik Mårtensson minst sagt många järn i eld, arbetsnarkomanernas okrönte konung månne? Ammuntion, Nordic Union och så detta underverk. Har man tillgång till Jeff Scott Soto så är det bara att abdikera och gratulera de inblandade, för mig en forever topp-5 sångare.

Trots att jag föredrar  Rise up från 2013 så är det fortfarande aor i den högre skolan. Plattan inleds med den bästa låten: ”Watch the fire”, inte långt efter kommer ”Burn”. I kölvattnet av dessa juveler följer ”Kings of the thunder road”, ”Urgent”, ”Dangerous” och ”Calling out your name”.

9. Heartwind – Higher and higher

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många.

Heartwinds debutalbum får jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, Talisman, Dalton och Red Baron. Bästa låten är aoriga: ”Don´t be that girl” tillika en av årets bästa låtar. Andra guldkorn som skuggar är: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”" och ”Too late for roses”.

Bandet består av: Gitarr Göran Engvall (ex-Hitworks), keyboard Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero). Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow) sjunger gudomligt, men det är amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som stjäl showen periodvis.

10. Johan Kihlberg´s Impera – Age of discovery

Oh my God, en av listans absoluta överraskningar. I och med låtarna ”Just a conversation” och ”Why does she care” har gruppen frambringat två av 2000-talets bästa aor-låtar. Det är liksom inget som bara skapas, utan alla stjärnorna måste stå på rad. Därefter följer några andra riktigt bra låtar såsom:

De tre plattorna med bara Impera har inte passat mig så bra; ösig blues-melodisk hårdrock. Trots musikerkompetensen med tanke på att både Matti Alfonzetti (sång) och Tommy Denander (gitarr) ingick i denna kvartett så blev i mina öron det mesta slätstruket och dessvärre djävulskt tråkigt.

På de tre första plattorna skrev Johan Kihberg det mesta av materialet. Han har tagit steget tillbaka och låtit andra sköta den processen. Spontant var det ett av draget som bidrog till hans bästa platta hittills.

Lars Criss är ett kapitel i sig tillika den andra faktorn till denna fantastiska skiva. Han är mannen bakom ett av mina favoband Lions Share tycks vara rustad med magiska fingrar att skapa låtar utöver det vanliga precis som Mats Wikström i Treat, Pretty Maids.

I och med hans inträde har en melodisk ådra smugit sig in där refrängerna och arrangemangen fått blomstra fullt ut. Densamme har producerat bland annat Overland, Niva, Chris Ousey, Radioactive och  Seven.

Förutom de överjordiskt braiga ”Just a conversation” och ”Why does she care” kommer ”Fear””Falling” ”The end of the road” och  ”I am I”. 

Killeruppsättning består av: Johan Kihlberg - Drums/Keyboards; Lars Chriss (Lion’s Share)- Guitars; Mats Vassfjord (220 Volt) Bass; Michael Sadler (Saga). Top class sångarna är:  Michael Sadler (Saga) – Lead & Backing Vocals on 8, Göran Edman (Yngwie Malmsteen, John Norum) – Lead & Backing Vocals on 6, Mick Devine (Seven) – Lead Vocals on 3, 5, 9 – Backing Vocals on 3, 7, 9, bonus track, Nigel Bailey (Bailey) – Lead Vocals on 7, 10, bonus track – Backing Vocals on 5, 10, Nils Patrik Johansson (Lion’s Share, Astral Doors) – Lead & Backing Vocals on 2, 3

11. Perfect plan – All rise

Jesus, vilken röst, var kom den killen ifrån? Kent Hilli frambringar bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, i klass med Jim Jidhed.  Var kom bandet ifrån, och och hur fick de ihop spetskompetensen.  Det visar sig att sångaren Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin?

Lägg till en superb produktion, något som förstärker helheten, dels känns den modern, dels klassisk. Allt känns sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant  eller faktiskt.

I mina ögon är ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”,”Sto ne cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″. Variation är a och o, det har de lyckats med. Dock är rockiga låtar inte riktigt min nisch därav låtar som:  ”What goes around” faller platt till marken.

Jag ser denna platta som en kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Circle, Mikel Erlandsson – 4, W.E.T – Rise up och Frederiksen/Denander  – Baptism by fire är några av dem.

12. Dynazty – Firesign

Dynazty har på sina 6 album verkligen gått från klarhet till klarhet. Från halvmedioker sleazee, till tyngre AOR och nu kvalitetsstinn melodiös hårdrock. Rune Molin hittades av bandet på My space 2008, från att trevande letat efter taktpinnen har han nu funnit den och parallellt spurtar.

Gruppen levererar sitt bästa och jämnaste album hittills, en formel som låter precis så som man vill att melodisk hårdrock ska låta. Låtarna är minst sagt trallvänliga, men musiken relativt kraftfull.

Adekvata hits saknas verkligen inte. I mina ögon är ”The Grey”, ”In the arms of a devil” och ”Closing doors” skivan tre allra starkaste lysande juveler. Det kanske blir Dynazty som får bära den svenska flaggan genom att breaka utanför den melodiska hårdrockssfären, inte Eclipse eller Creye.

13. Shinedown – Attention Attention

Det är härligt att kunna legitimera plattor som denna på listan som kanske inte borde finnas där, eftersom Steve Perrys sömnpiller återfinns på liknande listor. Kan det rent ut vara så att denna arenarock mycket väl är applicerbar inom melodiös hårdrock/aor genrerna?

Pålitliga crossover bandet Shinedown lyckas återigen leverera ett jämn och varierat låtmaterial dessutom med intressanta budskap. Att de från album  till album rört sig mot mer kommersiella tongångar där klockrena refränger och sanslösa melodier samsas, är mitt block  bara ett stort plus i kanten.

Shinedown har en schizofren förmåga att bygga upp en härlig inramning på låtarna, vilket mynnar ut i bombastiska refränger. Några bra exempel på det låtsnickeriet återfinns i: ”Black souls”, ”Attention attention”, ”Kill your conscience”, ”Pyro”, ”Monsters”, ”Darkside”, ”Evolve”, och ”The human radio”.

I mitt tycke är detta konceptalbum Attention Attention deras jämnaste hittills. Likt ett magnetiskt tågspår, överlappar de dynamiska låtarna varandra – briljant.

14. Jerome Mazza -  Outlaw son

Kansas? Det visade att Jerome Mazza sjönk på braiga plattan Butterfly  från 2017; med just Steve Walsh. Escape Music såg potentialen och samlade ihop samma gäng, minus Steve Walsh. Vår år egen Tommy Dennander står för produktion. Dessutom samarbetar han med huvudpersonen i fråga: Jerome Mazza i att skapa classic rock av hög kvalitet.

Det vore en lögn att skriva att de inte lyckades. Albumet hat precis allt som Devil´s hand saknade (Mike Slammer/Andrew Freeman). Allt från produktion, till låtmaterial och sång är klockrent. Jeromes huvudband är annars Pinnacle Point, där även dansken Torben Enevoldson härskar. De släppte för övrigt en riktig bra platt 2017.

Albumet har egentligen inga svaga länkar. Den låt som jag ändå gillar allra bäst är: ”Streets of fire”, det finns en till version av den låten där Steve Overland från FM gästsjunger. ”Crossfire”, ”Neverland” och ”Undercover love”.

15. Enemy Inside – Phoenix

Oophs, årets Delain eller Within Temptation? Nastassja Giulia sjunger gudomligt, till gudomliga låtar, all killers, no fillers. Genren i sig slänger ur sig skönsjungande gudinnor, dock är det få som sticker ut ur mängden. Sterilt/könlöst är  uttryck jag förknippar med genren.

Detta gäller inte Emnemy inside som briljerar när det kommer till att snickra ihop såväl refränger som mörkglättiga melodier bästa. De starkaste spåren är: ”Falling away”, ”Doorway to salvation”, ”Angel´s suicide”, ”Death of me” och ”Oblivion”. Deras version av Texas”Summer son (1999)” är helt enkelt mästerlig.

16. Three days grace – Outsider

Kanadensiska Three days grace borgar numera för högkvalitativ arenarock, en process som inleddes på albumet innan: Human från 2015,  en hybrid mellan då- och nutid.

Precis som Shinedown har grabbarna blivit mjukare, mognare, poppigare, mer utrymme för elektroniska inslag, det vill säga mer radiovänliga. Inte mig emot, då de vassare kanterna polerats bort, precis som i aor, medans melodierna fått ännu mera utrymme.

På deras sjätte platta visar de på att de kommit till en fas där gått upp en division. I denna superliga lirar Sixx A.M, Stone sour, Shinedown och Halestorm.

Gruppen producerar gigantiska riff som om det vore det enklaste i världen. Matt Walst, som ersatte Adam Gontier 2013, visar på sitt andra albumframträdande att han är som klippt och skuren för musiken som presenteras.

All killers, no fillers, men måste jag välja några låtar så får det bli: ”Infra-red”, ”The abyss”, ”The mountain”, ”I am an outsider” och ”Right left wrong”,

17. Grand Design  – Viva la paradise

Def Leppard klonerna Grand Designs fjärde platta sedan debuten 2009. Egentligen är jag skarpt emot när musiken ligger så nära en grupps primära förebilder tillika faller på denna listans kriterium nummer 5. Dock, när något framförs på detta excellenta sätt går det inte abdikera.

Thrill of the night från 2014 var deras jämnaste och starkaste so far. Nu övertar Viva la paradise dess plats. Frågan är om det är möjligt att framöver mjölka ur mer melodier från detta koncept, eller om de i större grad kan inspireras av grupper som FortuneSurvivor eller Survivor i syfte ut fylla ut formeln så att säga, vilket jag upplever de bör göra på sin nästa platta.

Med ett melodisinne utöver det vanliga skapas det refränger som ackompanjeras till sångaren Pelle Saether sköna men aningen karakteristiska röst i synergi med en klockren produktion. Alla låtar är faktiskt bra, men de fem jag gillar mest är ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t  hurt”, ”Its only straight from the heart” , Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. 

Hårdrockgurun Janne Stark ingår permanent gruppen sedan 2011. Har man skrivit 3 hårdrocksbiblar om svensk hårdrock är man i sig väl värd sin dos av beundran för mannen

18. Dukes  of the orient - 

John Payne sjöng från 1991 – 2006 i Asia Han har i några år vigt en del av sitt liv till att skapa ny musik, hans första under namnet Dukes of the Orient. Tillsammans med amerikanske Erik Norlander (Last in Line) bär han upp ljudbilder från såväl  Asia som Toto.

Albumet är producerat av Payne himself som medvetet strävat efter ett organiskt ljud utan en massa moderna krusiduller. Det här är ytterst välgjord  stämningsfull melodisk rock, i synergi med drömska synthmattor samt Paynes karakteristiska rockröst, allt detta får mig att älska skivan.

All killers, no fillers stämmer delvis.  För mig finns det några låtar som höjer sig över mängden av kvalitet. De är ”Brothers in arms”, ”Strange days” och ”Time waits for no one”.

19. Amaranthe – The Helix

Hur ska man hantera vrålapan i hörnet utifrån denna lista? Ja, det är inte lätt. Då låtarna i stort sett består av schlagermetal kommer avgrundsvrålet levererade likt ett bortkommet Postnord brev. I näst sista låten ”Iconic” får growlande trollet fritt utrymme, ett stort streck  i min bok.

Förra årets vinnare av denna lista: Cyhra visade var skåpet skulle stå i samma genre,  catchiga popmelodier och blytunga metalriffs, utan babianskrik. Egentligen skulle man dissa plattan, helt, vad är problemet. Jo, en stor del av materialet är sjusärdeles magiskt. De mest förtrollade låtarna är: ”365″, ”Inferno”, ”Countdown”, ”Helix” och ”Momentum”.  De är som sagt inte bara bra, utan exceptionellt bra.

Den välkomna sångaren Nils Molin (Dynazty) är den senaste medlemmen in i bandet; Helix är hans första Amaranthe-album, av de fem de skapat hittills sedan 2008.  Amaranthe blandar genrer som på pappret inte skulle vara möjliga, vad blir nästa steg, jojkande djurläten?

Deras femte är bandets jämnaste och bästa platta någonsin. Förutsättningarna att bli nästa Nightwish och Within Temptation finns inom räckhåll.

20. Kamelot – The shadow theory

För mig gick ridån upp på Kamelots fjärde platta: The fourth legacy från 1999 via låten ”Nights of arabia”.  Det var Roy Khans andra platta som sångare (1997 – 2011). Han skrev de flesta av Kamelots låtar tillsammans med bandets gitarrist och grundare: Thomas Youngblood .

Innan han kom till Kamelot, var Khan sångare i det norska progressiva Conception från 1991 till 1997, då bandet upplöstes. Det som då var Kamelot var i mina ögon ett ganska mediokert hårdrockband.

En ny era såg sitt ljus genom att man skiftade sångare från norske Khan till svenske Tommy Karevik. Trots Kamelot åtagandet basar han även Seventh Wonder, ett band som också släppt en ny platta i år.  Silverthorn (2012)v ar hans första albumframträdande i Kamelotskruden. Tre år senare utgavs Haven som var bättre än sin föregångare. Svensken hade börjat acklimatisera sig röstmässigt på det alstret.

I år landade deras 12:e studioalbum tillika Kareviks 3:e framträdande. Jag är glad att berätta att The shadow of theory bandets bästa helhetssläpp  på länge. Produktionen klockrent tung, sången bättre än någonsin, variationen större, upprepningarna färre och refrängerna starkare.

Jag skulle vilja tillstå att detta är deras mest lättillgängliga album sedan Ghost opera (2007) tillika det albumet med Karma (2001) som jag gillar mest. En klar återgång till det bättre.

Knockvarning på inledningen med låtar som ”Phantom divine”, ”Ravenlight”, ”Amnesiac” och ”Burns to embrace”.  Guldkorn typ ”Static” sällar sig till de fyra. Överlag en väldigt stark platta där spelglädjen och melodisinnet återigen fått fotfäste i bandet från Florida.

21. Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång; vad mer kan man önska sig? Bandets melodisinne gräver fram moderna rockhits som ”Crying in the sleep”, ”Sky is red”, ”Burning”, ”Fade away” och ”Sacrife”.

22. Revertigo – Revertigo

Vad skiljer exempelvis denna debut gentemot exempelvis hypade Creye? Jo hjärta, variation och erfarenhet. För mig är denna platta en smygare. Från början var det några låtar som etsade sig fast med plattans bästa låt: ”Symphony of fallen angels”.

För varje lyssning som gick växte låtarna till sig. Frön som: ”Sailing stones”, ”The Cause”, ”Luciferian break up”, ”False flag” och ”Break away” transformerades till riktiga toppenlåtar.

Anders Wikström är en av jordens bästa melodisnickrare, spelar ingen roll vilken genre, han bara har det i sig precis som &&& Pretty Maids, Bee gees. Mats Leven har en gudomlig rös,t om den används på rätt sätt det vill säga inte som i At Vance.

Revertigo för mig instinktivt till Starbreaker, tungt, mörkt, men ytterst melodiöst. Att de subtilt inkorporerar Ultravoux slingor till sitt sound får de extra stjärnor för.

23. Gioeli/Castronovo – Set the world on fire

1992 jobbade Johnny Gioeli och Deen Castronovo ihop på den allra första Hardlineskivan. 25 år senare, jobbar de ihop igen och släpper ett album under namnet Gioeli/Castronovo. För egen del är inte Hardlines debut något som jag dyrkade precis. Visst, några guldkorn fanns det allt, men definitivt för överhypat.

Mina solklara favoritlåtar är : ”Set the world on fire”, ”Through”, ”Fall like an angel”, ”Need you now” och  ”Ride of your life”. Rösterna, produktionen och over average låtarnas jämnhet är plattans största förtjänster

24. Diamante – Coming on hot

När katterna är borta dansar råttorna på bordet. Syftningen bollas till Halestorms tuffare, mindre refrängstarka rock. Diamante tar upp stafettpinnen, utan att tappa den. Sångerskan Azzura Bovelli  är en härlig uppenbarelse i högtalarna; lent med attityd, typ en tuffare Belinda Carlisle.

Låtarna ”War cry”, ”Had enough” och ”I´m sorry” höjer sig det där lite extra över ett jämnbra material. Förutom nämnda Halestorm så för mig deras still till en uppdaterad Joan Jett & The Blackhearts.

25. The Unity – Rise

Tyskarnas debutalbum från 2017 var  en ojämn ofärdig produkt, men kunde ändå ståta med det årets bästa låt: ”No more lies”.  På Rise återfinns det hela  tre superlåtar: ”You got me wrong”, ”The Storm” och ”Above everything”.

Kvalitetsribban har höjts på alla positioner, nu ligger de närmare idoler som Firewind och Masterplan – bra jobbat. Kan deras tredje alster bli deras magnum opus månne?

26. Black Paisley – Perennials

En klart udda fågel, men också melodisk klassisk rock i samklang med melodiös hårdrock/aor och några stänk country.  Detta är uppföljaren till en av 2017 års stora överraskningar Late bloomer tillika andra plattan.

När det florerar toppar som ”Trying”, ”Out of my life”, ”Alone”, ”Think” och  ”Miss me” måste Black Paisley rankas som ett de mest intressanta banden i fortsättningen.

De flesta av dessa låtar finner man på den undre låtlistehalvan. På köpet ingår det också tre sköna ballader också: ”Sometimes”, ”Whitout you” och ”Stronger”. Ledordet variation är definitivt ett understatement.

27. Jaded Heart – Devil´s gift

Ett utav den melodiösa rockens fanbärare, underskattade, absolut. De har en grym högsta lägsta nivå. Detta är det trettonde albumet av det tysk/svenska melodiska loket.

The Devils gift är ett slagkraftigt album, fylld av tyngd, melodier och attityd, men utifrån deras tidigare alster och ett helhetsperspektiv, helt sonika ett svagare, tjatigare mer ovarierat album.

Höjdarlåtarna är: ”Wasteland”, ”The devils gift”, ”Scream of anger”, ”Coming home” och ”Phoenix”. Kraftpaketet är mixad och mastrad av Mr Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T., Nordic Union, Ammunition).

28. Hank Erix – Nothing but trouble

Sångaren i Houston levererar sitt första soloalbum i eget namn. Har dock aldrig varit ett värsta fan av just huvudbandet. Från mjuk aor till melodisk hårdrock/aor. I mitt tycke ett välbehövligt lyft. Han är definitivt ingen Lou Gram, men håller sig på rätt sida av röstlinjen.

Hank har lyckats med att knåpa ihop en av årets bästa låtar: ”Fortune Hunter”. Inte långt efterkommer pärlor som ”Shadowdancer” och ”Affair of the heart”. Resten plattan är bra melodisk hårdrock.

29. Groundbreaker – Groundbreaker

Steve Overland från FM har slagit sina påsar ihop med Robert Säll  (Work Of Art/W.E.T). Frontiersprojektet torde vara den perfekta symbiosen mellan det stolta brittiska AOR-arvet och det svenska sinnet för melodier och arrangemang. Robert Säll har skrivit huvuddelen av allt material på albumet medan Alessandro Del Vecchio har producerat.

Ett album som lär inta de flesta Best of listor över 2018. Egentligen är det en klart godkänd platta, där det mesta är top-notch, men rösten som är så bra är i mitt tycke dess svaghet, det nasala ylandet, ömsom vin ömsom vatten känsla. Materialet sticker inte ut tillräckligt, låtarna är dimridåer av sterilitet.

Hedersomnämnade

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på.

Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkig, überutslätat eller något annat, men låtarna sätter sig inte riktigt. Av den anledningen kom varken Creye, Sapphire eyes, Palace eller State of Salazar med på listan, trots att de egentligen borde göra det…eller inte.

Sapphire eyes – Breath of ages

Otroligt välspelat, allt låter sjukt bra, förutom att jag upplever det hela som för utslätat och intetsägande. Det finns liksom ingen ”Youre my wings” tillika debutplattans bästa spår

Creye  – Creye

Debutalbum tillika superhypad, kvalitetsmässigt inte i paritet med exempelvis Perfect plan, Impera, Heartwind eller Groundbraker, dock har de potentialitet till något stort i framtiden.

Palace – Binary music

Professionell musik, utan egentliga flaws, men något saknas?

Care of night – Love equals war

Första fyra låtarna är riktigt bra, sedan sinar kvaliteten.

State of Salazar – Superhero

Superslick Toto – aor, utsökt…i små doser.

Peter H Nilsson – Litle american dream

En trevlig ny bekantskap, lågmäld aor, med bra sång från amerikanen: Chris Biano. Låten ”Me and you”,  tituleras sig som en av årets bästa låtar.

The Cruel intention – No sign of relief

Nya Chrashdiet? Nyskapande, inte ett dugg. Dock sitter refrängerna lika starkt som gamla Backyard Babies eller Hardcore Superstars.

Royal Hunt – Cast in stone

Deras bästa och jämnaste på århundraden.

Sunstorm – Road to hell.

En mindre plastig produktion som förhöjer helheten. Ett jämnt material med några toppar.

Cliff Magness – Lucky dog

Mjukis-a.o.r, men skön sådan.

Emigrante – A million degrees

En radiovänligare variant av Rammstein – klockrent.

Farmer Boys – Born again 

Ömsom aggressivt, ömsom sammetslent, ömsom progressivt, ömsom aor, klockren blandning; Tysklands svar på Threshold?

Några riktiga bottennapp

Halestorm – Vicious

Tuffare, hårdare, men parallellt tappat det jag gillade mest med med bandet: melodierna och refrängerna.

King Company – Queen of hearts

Accenter och  intetsägande musik, trots polishen på ytan, som får det mesta att se bra ut vid en snabbgranskning.

Disturbed -   Evelution

Grattis till coverhiten på förra plattan av Simon and Garfunkles: ”The sound of silence”. Money talks, vilket i detta fall inte oväntat  innebar att tongångarna blev betydligt lugnare.

Det i sig skulle kunna vara bra, men tyvärr behärskar inte band att leverera tillräckligt bra låtar; de är helt sonika för endimensionella.

Steve Perry – Traces

Mannen med en av rockvärldens bästa röster är tillbaka efter 25 års frånvaro. Lika efterlängtad i aor-kretsarna som Messias själv. När Michael Bolton framstår som Dimmu Borgir är måttet rågat.

Plattan skulle kunna vara ett mirakelmedel för sömnlöshet. Visst, människan sjunger ju som en Gud, men vad hjälper det när plattan nästan består av ballader, parallellt inte en riktigt bra låt.

Att albumet är med på många aor experters årsbästa listor är ett smärre mirakel. Hade Mikael Erlandsson eller Kalle Moreus släppt samma musik hade inte en människa brytt sig.

Risken är stor om han även  skulle ge sig in genren att härma ungerska uttrar, så hade nostalgiker haft med plattan på sina årsbästalistor. Horribelt intetsägande

Vega – Only human

Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta.

Hartmann - Hands on the wheel

Tysklands bästa pipa? Från At Vance till en solokarriär som inleddes så fantastiskt bra på de första två plattorna , vad hände sedan?

Devil´s hand – 1:st

Har man varit delaktig i renommerade grupper som City boys, Slamer, Seventh key, Steelhouse lane  och självklart Streets har han verkligen strålkastarljuset på sig.

Att kräva konstant med ny toppmusik från människan är en förbannelse han får finna sig i. Denna gång sänkte han tyvärr sin högsta lägsta nivå, till under standard.

Några av årets bästa låtar

2018 bjöd på schizofrent mycket riktigt bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt.

De som är blåfärgade är exceptionellt bra låtar tillika årets allra bästa.

FM – Follow your hear,  Shiraz lane – Harder to breathe, Odyssey desperado – Rush of the wave, Revertigo – Symphony of the fallen angel, Three days grace -  Right left wrong, Blindside – Shark loves blood, Nils Patrik Johansson -  Evil deluxe, Dividing Eden - Shakedown, As it is – The wounded world.

Slears – Angel lost, Robby Valentine – Bizarro world, The night flight orchestra – Lovers in the rain, Michael Romero – Black, Crey – Different state of mind, Don Broco – Come out of LA, Lioncage – Dead man walking, Sirenia- Love like cyanide, Peter H Nilsson – You and me,

Cliff Magness – Love needs a heart, Like a storm – Catacombs, Lord of the lost -  Lovely, Station – I don´t mind, No hot ashes -  I´m back, Perfect plan -  Too late,  Dukes of the orient – Strange days, The Struts – Body talks, Mystery – Theatre of the mind. The Fall out boys – The last of the real ones.

Ammunition – Virtual reality boy, Vojd – Breakout, Shinedown – The human radio, Cane Hill – Lords of flies,  Jonathan Davis -  What it is, Stryper – Sorry, Tri state corner – Daydreamer, Mass – Only a dream, Perfect View – Can´t stop the fire, Daughtry – Stuff of legends, Shim – Sting like a bitch, Mile – Sky is red. 

Amaranthe - 365, Grand Design – It´s only straight from the heart, Kim Wilde – Birthday, Kamelot – Amnesiac, Heartwind - Don´t be that girl, Normandie – White flag, Heaven´s Trail – Too late, Haken – The good doctor, Peter Jöback – Shape of you,

Gioeli-Castronovo – Through, Bullet for my valentine – Over it,  U.D.O – One heart one soul, Primal fear – King of madness, Those damn crows – Say it, Guardians of time – Drawn in blood, Kenny Leckremo´s spectre – Lullaby, Midnite city – Here comes the party.

Grand Design

Audrey Horn – This is war,  Lione – Conti  – You´re falling, Mother Misery – Ashes of your crown, Issa – Run with the pack, Volster -Breathless,  Universe infinity – Red submarine, Burn – Irontown, Praying Mantis – Keep it alive, Saffire – The Rainmaker, Farmer boys – Fiery skies

Meg Myers -Numb, Bonfire – On the wings of an angel, Diamante – War cry, Black Paisley - Trying, Dream Child – Light of the dark, Northward – Timebomb, Palaye Roayale – You´ll be fine, Seventh Wonder – The Everones, Atreyu – House of gold, Dallas – This love.

Kissin dynamite – I´ve got the fire, Big city – Daemon in the dark, Godsmack – When legends fall, Groundbreaker – The way it goes, Exlibris – Shoot for the sun,  Devicious -Everthing, Freak kitchen – Morons, Palace – To have and to hold.

Kissin Dynamite

Blood red saints – Wake up, Kayak – Somebody, Outshine – , Reach – Running on empty, Signal red – Defiant, From ashes to new – My name, Greybeards – Insane, Michael Schinkel´s Eternal flame – Smoke on the mountain, Maverick – Ex machina, Jerome Mazza – Streets of fire.

Sunstorm – On the edge, Messer - Make this life, Dee Snyder – I am the hurricane,  Snakes in paradise – Ever see the sun, Hank Erix – Fortune hunter, Osukaru – Ain´t too late for love, Royal Hunt – Fistful of misery, Arion – Unforgivably, Holter -I´ll die for you, Gates of Paris – Court of miracles, Underoath – Wake me.

Beyond the katakomb – The killing, The Protest – What else you got, Modern maps – Shot you down, Airrace – Eyes like ice, W.E.T -  Watch the fire, The cruel intention – Sick adrenaline, Dynazty - Closing doors, Sapphire eyes – My desire, Axxis – The tradgedy of Mr Smith

Dynazty

Follow the Cipher – Valkyria,  Gus G – Last of my kind, Engel -  The legacy of nothing, Light the torch – Calm before the storm, Jaded Heart – The enemy, Michel Schenker fest - Take me to the church, James Christian – Heaven is a place in earth, Emigrant – Hide and seek, Surrender the crown – The neverending now.

Felskinn – Pictures in my dreams, QTF – Black hole, Vega – Mess you made, Disturbed – Are you ready, Impelliteri – Man of war, Boston Manor – Flower in the dustbin, Nonpoint – Fix this,  Nordic Union – Because of us,  Days of Jupiter - We all die young,

TNT – We´re gonna make it, Space elevator – Crazies, Destinia – Be a hero, Graham Bonnet band – The Hotel, Venues – We are one, Treat – Progeniter, The Unity – Above everything, Earth for sale – Wild is my heart, Taste – Alive , Guild of ages – all fall down.

Treat

Ten - Shield wall, Firmo -  No prisoners, State of Salazar -My heart is at war, Poets of the fall – My dark disquiet, Purser deverill – Hypnotise, Minus one – Run away, The Intersphere – New maxim, Ghost – Dance macbre, Enemy inside – Doorway to salvation, Nerv – Bad Habits.

The Swedish funk connection – This love will last,  Care of night - Love equals war, Lords of the black - World gone mad, Devil´s hand - We come alive, Krashkarma – Stranded, Northquake – Wolf in the night, Healthy Junkie – Juliet calls, Last union – Taken.

Magnum - Lost to the road of eternity,  Hardcore Superstars - Bring the house down, Johan Kihlberg´s Impera-Why does she careStoneface - Play their game, Eyes set to kill - Not sorry, Shining – When the lights go out, Thomas Silver – Public eye.

Lite utanför ramen, men ändå top notch.

Årets Bästa Plattor (Ej rangordnade)

Godsmack – When legends fall

Hela 20 år i branschen, fyra år sedan senaste albumet är Bostonbandet tillbaka med ett nytt alster.  Überkommersiellt, absolut, syntar, jajamänsan, men bättre än någonsin! 38 minuter pure energi när  pop/rock musik är som bäst.

Don Broco -Technology

Aldrig hört talas om Bedford´s Don Broco förut, detta är deras tredje plattan sedan starten 2008. Efter att lyssnat in mig på de två tidigare, så är det inte svårt att kora Technology som deras mest varierade och bästa so far.

För mig är detta crossover av bästa märke; rap, dancebeats och samplingar, helheten andas fräschhet och nyskaperier.

Boston Manor – Welcome to the neighbourhood

Blackpools stolthet Boston Manor har funnits sedan 2013. De har endast släppt två  album varav det senaste skiljer sig avsevärt från debutalbumet från 2016. De har helt enkelt mognat; mindre punk, mer pop;  klockrent, inte en dålig låt.

Days of Jupiter – Panoptical

Sveriges svar på Shinedown: amerikansk radiorock när den är som bäst, utspädd med traditionell hårdrock. Panoptical  är Örnsköldsvik bandets fjärde album.

Ett och ett halvt år sedan förra käftsmällen New awakening, känns inte alls som ett för kort intervall mellan skivsläppen.  Deras klart bästa sedan den magiska debuten från 2012: Secrets brought to life.

Atreyu – In our wake

Oj, här har man acklimatiserat aggressivitet med 63 ½ procent. Tankarna för mig snarare till Three days grace och Breaking Benjamin. De första fyra låtarna är bisarrt härliga. Utan tvekan ett av de 10 bästa album i genren.

Eyes set to kill – Eyes set to kill

Metalcorebandets 6:e album tillika första plattan utan någon vrålapa bakom mickstativet. För mig ett ytterst välkommet beslut. På detta album kan man utan skrikdistraktioner avnjuta den musikaliska energi som Arizona bandet förmedlar.

Nu kan de snarare jämföras med New Years day när det kommer till stil, vilket i alla fall passar mig utmärkt.

The Intersphere – The grand delusion

En av Tysklands största musikjuveler är i mitt tycke  pop/rock /hardrock progressiva The Intersphere som funnits i nästan 12 år. The grand delusion är deras femte album, fyra år sedan deras förra skivsläpp.

Aggressivitet smälts samman med silkeslena arrangemang i synergi med melankoli och existentiella frågeställning. Precis som Threshold bryr sig inte dem om att det anses lite ocoolt eller mindre intelligent att ha starka refränger i sina låtar. Detta är intelligent musik, utan att vara knepig.

Normandie – White flag

Mer modernt än Örebros stolthet Normandies ljudbild är svårt att finna. Det i kombination med att de lyckas inkorporera drömsk pop, rock och dance till något eget, något som spretar, men konstigt nog ändå åt rätt håll.

Förra skivan var rockigare utan tillstymmelse till vrålapa, något som oftast är mer regel än undantag. Denna platta tar vid, och utvecklar soundet mot ännu mera moderniteter.  I låten ”The bell” sjunger de både på svenska och engelska; ett genidrag.

Sångaren Philip Strand har en silkeslen Dr Jekyll och Mr Hyde röst som trollbinder. Normandie har seglat upp till ett av mina nya favoritband med australienska Hands of houses och Eyes set to kill.

Diamante – Coming in hot

Halestorm och Pink möter Joan Jett & the Blackhearts, vem kan motstå det, inte jag i alla fall. Ögonbrynshöjande Mexican-Italiensk-Amerikanska Diamante är definitivt ett safirfärgat 21-årigt fynd, ett 2000-talets svar på Debbie Harry.

Plattan andas av ungdomlig upproriskhet som dessutom är sprängfylld av kvalitetsstinna hits gjord på klassisk rock med moderna kanter. Dags för dagens ungdom att börja snegla på rockmusik med melodier och starka refränger igen; då är detta debutalbumet en av många kilar som bryter danceförbannelsen som pågått i några år nu.

Shinedown – Attention Attention

Attention Attention är bandets 7 platta (2003-2018) tillika ett konceptalbum  handlar om att en människa kan övervinna sina negativa tankar genom att kämpa mot dem själv för att sedan bli återfödd som en ny person.

Det finns få band som kan bygga upp låtar som utmynnar i ett crescendo av bombastiska toner på ett sådant sätt som Shinedown gör. Förändringsobenägna är ett epitet bandet inte kan kopplas till. Deras musik är kommersiella tongångar består av alla typer av genrer vilket gör deras musik inte kan anklagas för att låta likadant.

Three days grace – Outsider

Numera pålitliga Three days grace, levererar återigen sin patenterade arenarock i kombination med förstklassigt låtskriverisnideri. Det liksom finns något för alla.

Outsider tar lyssnaren på en melodisk resa där beroendeframkallande musik fylls ut med en massiv ljudbild och schizofrent starka refränger; det är bara att åka med, eller lifta.

Shining - Animal

Dansk dödsmetallkille som gått i svenska Pains fotspår. Långtifrån avgrundshelvetesvrål har mannen skapat en knippe låtar som brinner av  underbara melodier och refränger.

Mile – The world in focus

Skövdebandets andra platta spänner musklerna mer än på debutalbumet från 2015. Musiken för mig instinktivt till Örnsköldsviks stoltheter: Days of jupiter. Det visar sig att de båda  ligger på Kingart music management.

Mile känns som en tvättäkta lillebror till Days of jupiter. Allt på plattan är helt enkelt riktigt bra; från den manglande produktionen till sköna  refränger och adekvat  sång.

DÄRUTÖVER

Self Deception – Self Deception

Shim – Shim

Bullet for my valentine – Gravity

Like a storm – Catacombs

Lord of the lost – Thornstar

Black Veils Bride – Vale

Mother Misery – Megalodon

Engel – Abandon all hope

From ashes to new – The future

Breaking Benjamin – Ember

Stone Broken – Ain´t always easy

Skindred – Big things

Messer – Messer

Modern maps – Hope you´re happy

Dividing Eden – Giants

Nordisk hårdrock

Finskt

Shiraz Lane, Blind Channel, Amorphis, Auri, Jari Tiura, Prayer, Secret illussion, Vinide, Imperium, Evil-lyn, Dyercrest, Heroes don´t ask why,

King company, Plastic tears, Afire, Soul Healer, Arion, Poets of the fall, Flat earth, Daggerplay, Laid back townies.

Danskt

Justify rebellion, Royal Hunt, Sugarcane, Michael Kratz, Supercharger, Black book lodge, Odd Palace, Black swamp water, Dream police,

I´ll be damned, Junkyard drive, Vola, Rising, Acacia Avenue, Seven Thorns,

Norskt

Turbonegro, Chrome Division, Ammunition, Audrey Horne, Big City, Hex AD,  Issa, Nergard, Sirenia, Angel heart, Sandberg, TNT,

Tomorrow´s outlook, Halycon days, Hercules, Friendship, Vöödöö, Manes, Shining, Hank Von hell, Guardians of time, Dunbarrow,

Holter, Haken, Flight, Pain city, Cristian Tolle project, Northquake, Windmill, Warkings, Divided multitude.

Några av 2019 skivsläpp

Dennis DeYoung
Work Of Art
Mikael Erlandsson
Within Temptation
Eclipse
Wigelius
H.E.A.T.
The Grand Masquerade
Brother Firetribe
Revolution Saints
First Signal/Harry Hess
Degreed
Mad Invasion
Chris Ousey
Danny Vaughn
Erik Grönwall
Joseph Williams
John Parr
Michael Sweet
Joe Lynn Turner
John Norum
Fair Warning
Volster
The End: Machine
Radio Exile
Reckless Love
Bad Habit
Pulse
Desmond Child & Rouge
Chaos Magic
Roxy Blue
King Of Hearts
Fortune
Spread Eagle
Streetlore
The Circle/Sammy Hagar
Stryper
XYZ
Decarlo
Taste
Art Nation
Faithsedge
Leverage
220 Volt
Crazy Lixx
Extreme
The Ferrymen
Johan Kihlberg´s Impera
Toby Hitchcock – ”Reckoning”
Find Me – ”Angels in Blue”
Gathering Of Kings – ”First Mission”
Fiction Syxx – ”The Alternate Me”
Tobias Sammet’s Avantasia – ”Moonglow”
Mike Tramp – ”Stray From The Flock”
Beast In Black – ”From Hell With Love”
Last In Line – ”II”
Axe – ”The Last Offering”
Wheels Of Fire – ”Begin Again”
Burning Rain – ”Face The Music”
Whitesnake – ”Flesh and Blood”
Room Experience – ”Another Time And Place”
Roulette – ”Now”
DeVicious – ”Reflections”
7HY – ”No Going Back”
Soulblivion – ”Heart And Soul” (ep)
Cats In Space – ”Daytrip To Narnia
Jim Peterik´s World Stage – ”Winds Of Chance”
Bai Bang – ”Best Of 4″
Adellaide – ”New Horizons”
Silked & Stained – ”GOes Up 2 Eleven”
Hideaway – ”s/t”
Continue Reading »
No Comments

2017 – Året som gått

2017 var som en monstertsunami av nya band som gamla rävar i nya konstellationer, och grupper som alltid tycks funnits där. Lionville, Stan Bush,  Knight area, Place Vendome, Shadowman, House of lords, Unruly child, Brother Firetribe, Walk on fire,  Jeff Scott Soto, Dirty white boys,

Lonely robot, Demon, Serious black,  Devilfire; Bonfire, Xandria, One Desiree,  Shakrs, Coastland Ride, Pride of lions, Romeo riot,  Eclipse, Beyond The Black, Tokyo motor fist, Fiction Syxx, Sons of Apollo,  Dante Fox, Hell in the club, Edenbridge, Ayeron, Mindfeels.

Raintime, Radioation Romeos,  Midnite City, Steve Walsh, End of the dream,  Steelheart,  All 41, Newman, Age of reflection, Hpouston, Santa Cruz, Cheap Trick, Adagio, Wayward sons, Phantom V, Big Big train, Gotthard, för att nämna några få band och artister.

Räddare i nöden

Börjar bli tjatigt, men hur skulle genren klarat sig eller sett ut ifall inte det Italienska Frontiers  records inte existerat? Troligtvis hade genren varit en microtugga i periferin, en viskning av viskningar och en nanoskugga av fornstora dagar.

Genrebotanisterna skapades av Serafino Perugino 1996. Skivbolagets första släpp var en dubbellive-cd med halvmediokra britterna Ten (1998), därefter har såväl utsläppen som kvaliteten successivt skjutit i höjden.

De reproducerar dåtid med framtid på ett exemplariskt sätt via att signa gamla dinosaurielegender som Kansas, Journey, Mr Big, Whitesnake, Danger Danger, Asia, Richard Marx,  Triumph, Y & T, Great White, Nelson, Def Leppard, Uriah Heep, Dokken, Stryper.

Electric light orchestra,  Litle river band, Boston, Heart, Foreigner, Praying Mantid, House of lords, Blackmore´s night, Jim Peterik, Reo Speedwagon, Yes, Toto, Extreme, Sammy Hager, Winger med flera. 

Frontiers records utvecklar parallellt nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med yngre förmågor som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa projektbrygder är osannolika, utifrån denna smala genre. Dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas.

Frontiers-band som är med på denna eminenta lista: The Ferryman, Eclipse, One Desire, Harem Scarem,  Pride of Lions, House of lords och Jono,  det vill säga nästan  1/3.

Andra Frontiersband som släppt plattor 2017 men inte lyckats nästla sig in är bland annat: The Murder of my sweet, Tokyo motor fist, Unruly child, Lionville, Nightranger, Warrant, Inglourious, Vanden Plas, Secret Sphere, Quiet Riot, Mr Big.

Riverdogs, Primal Fear, Ten, Jorn, Robin Beck, Revolution saints, Hell in the club, L.A Guns, Steelheart, Circus Maximus, World trade, Eisley/Goldie, Raintimes, Operation Mindcrime, Sweet & Lynch, Pink Cream 69, Jeff Scott Soto, Bigfoot.

Whats in the water?

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall fortsätter nya som gamla band i alla tänkbara hårdrockgenrer att dels dyka upp, dels leverera kvalitet över medel, med få undantag.

Det är lika sanslöst som norrmännens framfart i medaljligan på alla Vinter-OS. Jag hedrar norrmännen med att ta med ett av deras skivsläpp: utmärkta Tom Satin. Finnarna har också fler grupper än föregående år Jessica Wolff, The Dark Element, Brother Firetribe och One Desire

Hela 11 svenska grupper  kvalificerade sig till denna eminenta lista: Cyhra, Eclipse, H.E.A.T, Art Nation, Coastland Ride, Degreed, The Dark Elenment (finskt/svenskt), The Ferryman, Jono, Days of Jupite och The Nightflight orchestra.

Det betyder att mer än en tredjedel av listan består av svenska grupper och artister.  Det bisarra är att banden inte är sju Within Temptation kloner, något som exempelvis är mer regel än undantag i  exempelvis Nederländerna.

I Sverige håller vi dels i taktpinnarna, dels styr orkestrarna genom att förnya och hybridisera den melodiska rocken, och vara top of the class i alla undergenrer.

Här är  axplock på grupper och artister från Sverige som släppt plattor under 2017 – amazing är ett understatement.

Coastline Ride, H.E.A.T, Art Nation, Diablo swing orchestra, Meanstreak, Murder of my sweet, Jim Jidhed, Martina Edoff, Adrenaline Rush, Debbie Ray,  Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera

Age of reflection, Avatar, Crazy Lixx, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse, The Poodles, Onroxx, Märvel, Korea, Transport League, Houston,  Poison pill, Wonderland

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,  Eclipse, Painful prideCode Red, Kardinal SinThe Rockford heroes, Night, Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,  Wildness, CCD.

Diablo swing orchestra

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Chronus, Night flight orchestra, Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, Midway, Syron Vanes, Screamer, Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell, Houston

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, Snake charmer, The Ferryman, Shape of the new sun, Kaipa, The Parity Complex, Phase II Phase

Corroded, Fallen mankind, Kee of heart, Degreed, Nocturnal Rites, Coldspell, Lykantropi, Wonderland, Kryptonite, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, Jack. L. Strom, Eastern High, Violent divine,

Coverlåts motstånd

Jag vill passa på att hylla The Poodles  vilka släppte ett utmärkt coveralbum 2017. En rockad i hårdrockvärlden som tycks vara förenat med avsky. De flesta recensenter har generellt sätt lagt sig i hatafåran. The Poodles är ett av mina absoluta favoritband, men inte ett legitimt skäl att försvara allt bandet gör, som exempelvis en coverplatta.

Det finns band och så finns det band. Vissa har den eklektiska förmågan att modifiera bra låtar från andra genrer till hårdrock. The Poodles tillhör den skaran av melodiassimilerare som utför det med bravur.

En av mina personliga favoritlåtar: David Guettas ”Love is gone” avhandlar de sanslöst bra precis om Depeche Modes ”It´s no good”,  Blondies ”Call me” och Adeles ”Set fire to the rain”.

Att ta med Elton John´s fantastiska ”Goodbye yellobrick road” och göra den rättvisa ska de definitivt ha en eloge för. Det känns verkligen att bandet plockat fram låtar de älskar.

Michael Sembello ”Maniac” är okej, men helt omöjlig att mätas sig med en av världens bästa coverinspelningar nämligen Firewind på plattan The Premonition från 2007 där de gjorde ”Maniac” till en  betydligt bättre låt än originalet.

Det tyska neo-classisca hårdrocksbandet At Vance bör hamna på samma tron som The Poodles via deras ABBA tolkningar bland annat. Tysk/Svenska krutdurken Jaded Heart är melodiös pålitlig konstellation som värnar om sina covers på ett utmärkt sätt. Anastacia´s -  Paid my dues, WingsLive and let die och Bailey/ColinsEasy lover är några hits som de stöpt om.

Har man ett holistiskt melodisinne så har man. Det visar The Poodles i alla snuskigt bra låtar de skapat under åren. Ett av världens bästa melodiska hårdrockband i mitt tycke, och det mest eklektiska dessutom, vilket inte gör saken sämre.

Parallellt finns det i andra änden tyvärr massor av andra band typ Axxis och Jorn med flera som gör många cover; men ljusår från ovannämnda band. Som sagt, man måste ha talang att arrangera, men framför en kärlek till låten  sig, faktorer som borgar för adekvata covers.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med subtila skivbolagskrav?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2017 års  23 bästa album

1. Cyhra – Letters to myself 

Lägg ner Amaranthe, såhär ska det låta, världsklass, inget vrålapeskrik, ren sång. Amaranthe kändes lite som mellorefränger, här är det lika cheesigt, men inte mellocheesigt. Epitetet: ”Inte en enda dålig låt” uppfylls med råge. A.O.R/Melodisk hårdrock, ja, jag vet inte, svårdefinierat liksom. När melodierna och hitsen duggar såhär tätt finns det ingen annan platta som kan utmana melodismörgåsbordet.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att detta tillhör ett av 2000-talets allra bästa plattor fast det är nog mer utifrån nyhetshybrisen. Kvaliteter på högsta nivån med låtar som : ”Karma”, ”Heartrage”,  ”Here to save you”, ”Muted life”, ”Closure”, ”Letter to myself” och ”Dark clarity” parallellt är det albumets första 7 låtar. Dessa sju är beyond bra tillsammans med ”Black wings” och ”Dead to me”, resten är bara bra.

Plattan fick 5 av 10 i underbara brittiska hårdrockmagasinet Powerplay, en ren skymf och brist på melodikunskap, i ett magasin som får Sweden Rock Magasin att framstå som Pokémonbladet.

2. Stone Sour  – Hydrograd

Vad i herrans namn? Detta är väl långt ifrån a.o.r/melodisk hårdrock, men samtidigt var går gränsen för förnyelse eller konservatism? Med låtar  i bagaget som ”Mercy”,  ”Hydrograd”, ”Song#3″, ”The witness tree”, håller de sig i viss mån till genremallen.

Visst är de emellanåt alldeles för tungt för genren. Låtarna”Fabuless”, ”Friday knights”, ”Rose red violent blue”, ”Somebody stole my eyes”, och ”Whiplash pants” är ett utmärkt exempel på detta. ”Problemet” blir bara att det blandas hej vilt mellan rå energi till melodiska refränger i världsklass.  I deras cocktailblandningar blir det dock helt naturligt och nästintill oöverträffat.

Dessa genrependlare gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörighet, helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer. Inte konstigt att band som Stone Sour, Shindown, Sixx: AM och Halestom är populära i de flesta musiklägren.

Dock bör man tänka på att på många så kallade a.o.r-album samexisterar det rock/blues låtar som jag aldrig gillat och inte heller kan a.o.r-associera till som exempelvis Damn Yankes eller Danger Danges tyngre låtar

Stone Sour tillhandahåller en svärta i melodierna som allt som oftast saknas i  såväl a.or. som melodisk hårdrocken. Detta är gruppens jämnaste platta. Visst har de skapat sjukt mycket bra musik tidigare, men inte på en och samma platta.

3. Days of Jupiter – New awakening

Oh my god, visst är det nyvaknande. Jag blev helt betagen av gruppens tyngd samt melodifinneri, via deras debutalbum: ”Secrets brought to life” (2012). Andra plattan var okej, men där trodde jag att vinden hade vänt sedan deras fenomenala första alster. Icke sa Nicke, med full kraft visar man upp en kvalitet och variation som i mångt och mycket matchar debutalbumet.

”Resistent is futile”, det är bara att abdikera för crossover musik där man utklassar såväl Disturbed som Shinedown. med hårdrockhits som: ”We will never die”, ”You can´t erase me”, ”awakeining”, ”If I were God”, ”Insane”  och ”Give into me”. Tungt, varierat och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal/modern rock, där refrängerna sätts i första ledet. Sångaren Jan Hilli har samma svärta och smärta som Evergreys Tom Englund, fast ännu kraftfullare, men betydligt mer underskattad.

4. Eclipse – Monumentum

Det är bara att abdikera för de svenska melodiska hårdrockens fanbärare. På sin 5:e platta  visar de återigen var skåpet ska stå. Visst, man börjar känna igen melodiutkörningarna, men när de ändå håller en sådan här hög kvalitet finns det ännu ingen anledning att leta efter tomtar och troll.

Gary Moore, Whitesnake och i viss mån tidiga Europe är onekligen primära influenser till Mr Mårtensson. Den uppdateringsdbygden fungerar troligtvis bara på en platta till därefter måste nya element infogas subtilt. Jag saknar mer av de  episka hitsen typ ”The Storm” , ”To mend a broken heart”  och ”SOS”.

För mig är de bästa låtarna på plattan ”Veritgo”, ”Never look back”, ”Killing me””The downfall of  eden”, och ”For better or for worse”. Eriks målsättning har varit att skapa 11 hits, i viss mån lyckades han

5. Night flight orchestra – Amber Galactica

3 plattor på 5 år, det gäller att smida medans järnet är varmt?  Är det kvantitet som är agendan, eller helt enkelt kärlek till musiken i sig? På Amber Galactica  har de 70 – 80 tals nostalgi inspirerade pusselbitarna fallit på plats, deras jämnaste tillika bästa hittills.

Night flight orchestras musik är helt befriad från vrålapeskrik utifrån härkomsten av bandmedlemmar från Soilwork och Arch Enemy.  ”Smooth”, melodiöst, schizofrent varierat, pompigt, och som taget ur ett 80-tals soundtrack.

Killarna är ju musikaliska superproffs, vilket märks tydligt på alla musikaliska, samtidigt som allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren. De låtar som jag gillar allra bäst är: tunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”"Space whisperer”, ”Something mysterious”, ”Saturn in velvet”.

Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfter de till andra höjder helt enkelt. Är någon hårdrockare parallellt en danskille…utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan får faktiskt såväl höger- som vänsterbenet att vilja resa på sig och swinga mina antilurviga ben.

6. Threshold – Legend of the shires

Detta überunderskatta band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning från 2007. Deras hybridisering av progmetal, aor och melodisk hårdrock är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Här har svensk Jono lite att lära av.

På Legends of shire är det lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet. ”Small dark lines””Trust the process”, ”Stars and satelites”, ”Snowblind”, ”Superior machine” och ”Lost in translation”. 

Soundet är som vanligt Threshold-style, vilket innebär att det är bara de som låter på detta viset, en prestation i sig. Att de byter sångare av och ann spelar liksom ingen roll, även om de är klonade i samma mall. Magiskt är bara förnamnet.

7. Cats in space – Scarecrow

Cats In Space är här med uppföljaren till 2015 års debutalbum Too Many Gods. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa med Kansas, Queen, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx,  Uriah Heep, Angel, New England, Supertramp och Boston.

De kan på detta album ståta med att ha knåpat ihop en av de 10 bästa låtarna som gjorts under året. ”Mad hatter´s tea party” skär rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet är så  intelligent varierat och fyllt av pomp-rock/pop att det gör ont i hjärta.

8. Art Nation – Liberation

Oftast rockigt med en polerad modern framtoning, ingen alls bra kombination i mina a.o.r-öron. Trots det är låtmaterialet lite väl för starkt för att ignoreras. Göteborgsbandets andra fullängdare är en hybrid mellan H.E.AT och Degreed. Ödets ironi att dels alla nämnda banden släppt plattor i år, dels tagit sig in på min 10-i-topp lista.

Jag tycker ”I´m alive” är albumets mest lysande stjärna tätt följd utav ”Paralysed” och ”What do you want” lustigt nog de tre sista låtarna på  plattan. Innan 2017 hade jag inte i mina vildaste fantasier placerat Art Nation framför storebrorsan H.E.A.T; men herrens vägar är outgrundliga. Andra härliga låtar är: ”Ghost town”, ”A thousend charades”, ”One nation och ”When stars align”.

9. Coastland Ride – Distance

Ett tyngre svar på svenska Work of art med subtila inslag av klassiska Big Money. Kombinationen är kittlande i sig. Bandet har i och med sitt tredje album hittat nyckeln till ett eget sound, ett tyngre sådant, bättre låtar/produktion och  adekvat variation.

7 av låtarna håller sådan hög kvalitet att det helt enkelt bör premieras via för mig en oväntad hög placering. Dessa guldkorn är: ”Winds”, ”Love is on your mind”, ”Dead for seven days”, ”Eye of the storm”, ”Nation of grace”, ”Higher ground” och ”Reasons to try”.

10. Brother Firetribe – Sunbound

Fjärde plattan från de a.o.r-pilska finnarna. Ytterligare ett släpp fyllt av 80-tals inspirerade låtar med modern ljudbild. Robert Tepper hade satt i halsen utifrån epitetet inte en dålig låt, dock finns det ingen riktigt given ”No easy way out” här.

Spåren som höjer sig lite över mängden är i mitt tycke, ”Help is on the way”,  ”Taste Of A Champion”, ”Give Me Tonight”, ”Strangled” och ”Big City Dream”. Den sedvanliga aor-covers parasiterar denna  gång  på John Parr´s klassiska låt ”Restless Heart”, kanske inte ett av de bättre valen precis.

Precis som Pride of Lions levererar dessa herrar kvalitativt material om och om igen. Inte en enda dålig låt, bra musiker, skön produktion samt  en gudabenådad sångare, utan accent: Pekka Heino. Deras hittills bästa platta tillsammans med Heart full of fire.

11. Pride of Lion – Fearless

Subtila upprepningar och låtar som jag upplevde som sämre än på föregående alster devalverade plattan utanför en 10 i topp placering. Efter några 100 lyssningar var jag tvungen att motvilligt ändra mig.

Jim Peterik är mannen med grönaste a.o.r-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är alienlik i sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag nog inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig sina.

Den episka ”The tell” är plattans starkaste lysande stjärna. I mina ögon hade en tyngre produktion inte skadat helheten precis som infogandet av stämsång och körer.

12. H.E.AT  – Into the great unknown

Räddare i nöden, genrens förnyare, unisona krav från rigida män över 40 år räds inte bandet. De tänjer på gränser och korsbefruktar sig med allt som rör sig, på ett positivt sätt. De har på varmare breddgrader experimenterat sig fram till ett nytt fräscht sound…eller inte?

H.E.A.T:s tredje alster med Erik Grönwall vid sångmicken, den första utan gitarristen Erik Rivers. Det har inte skadat bandet, snarare  uppviglat dem till att inte återupprepa sig.

Aoriga ”Eye of the storm”  och ”Time on our side” är låtarna som tilltalar mig mest i samklang med ”Do you want it”. Albumet är ytterst varierat och kvalitetsfrystorkat med hits. Trots  superlativen passar mig förra plattan bättre.

13. Harem Scarem – United

Jag vet inte varför; ville bara inte gilla denna platta helt enkelt. Den klättrade irrationellt från utanför listan till 20:plats för att till sist landa på en hedrande tolft plats. Gud så bra det här låtar, allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproducerades mer rationellt än emotionellt var mina första tankar, något som tog udden ur lyssnandet.

Precis som med Pride of Lions tog det några extra lyssningar innan polletten trillade ner. Från comebackalbumet år 2002 The weight of the world, 2003 Higher, 2005 Overload, 2006 Human nature, 2008 Hope, 2014 Thirteen har de minst sagt blandat och gett.

Uppehållet mellan 2008-2014 tycks gjort dem gott. Förra plattan var över medel, denna är en orgie av kvalitetsreproduktion och deras hittills bästa efter comebacken. ”United”, ”Gravity”, ”Bite the bullet” och ”Things I know” lyser starkast.

14. Firewind -Immortals

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan, definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” är melodiösa käftsmällar som visar på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson.

15. Kee of hearts - Kee of hearts

Listans mest pure a.o.r med Pride of lions, Brother firetribe och Coastland ride. Inledningen är nästan löjeväckande fenomenal. ”The Storm””A new dimension” och ”Crimson dawn” sätter kvalitetsribban på ”onåbar trippelinledning 2017″.  ”S.O.S” med ”Edge of paradise” och ”Learn to live again” var alstren som kunde hänga med i denna inledande kvalitetstrippel.

Sångaren från Fair Warning, Tommy  Heart sjunger som en Gud, ett smärre under att han inte fått större förtroende tidigare från Frontiers. Vår egen Kee Marcello står för stämningshöjande gitarrlir.

16. Jono – Life

Jämntjockt bra, inte lika omedelbar och mindre hitbetonad som magiska Silence, en platta som förgyllde hörselsnäckorna år 2015. Arrangemangen och vägarna till refrängerna är genialiska, men när Jono inte mejslat fram adekvata sådana faller ett par kvalitetspusselbitar bort. Hade fler haft refränger som i låtarna: ”No return”, ”The magician” och ”The Crown”ade detta varit en contender of the year.

Grymma musiker som exempelvis Stefan Helleblad på gitarr (Within Temptation). Sångaren och låtskrivaresset  Johan ”Jono” Norrby är sensationell. Bombastiskt  och cineastisk rock där likheter med svenska A.C.T inte är helt missvisande. Inspirationsekon från bland annat Queen, Styx och Kansas härbärgerar i gruppens CV,  på ett positivt vis.

17. One Desire  – One desire

Råhypade finska ungdomsgänget One desire levererar sex stycken riktigt bra låtar, varav en är en blivande a.o.r classic: ”Hurt”. De andra är  ”Straight through the heart”, ”Whenever I´m dremig”, ”Buried alive”, ”Apologize” och ”Turn back time”. 

Vad kan man säga, tänk om yngre förmågor ändå lyckas föra genren till 2000-talet och framåt. Det börjar bli några stycken adekvata band där medelåldern ligger under 30 år, som mognat med värdighet. Kanske One Desire tillhör skaran av a.o.r/melodisk hårdrock – Messiases.

18. The Dark Element

Vill man som jag ha Nighwishlåtarna inbakad med Anette Olzon likt ”The poet and the pendulum”, ”Bye bye beautiful” och ”Storyline” så får man sitt lystmäte via detta finlandssvenska samarbete.

Före detta Nightwish medlemmen Jami Liimatainen kidnappar det bombastiskt pompösa soundet rakt av från Nightwish plattor med Anette. Inte mig emot, trots det blir det efter ett tag som att äta flamberade bläckfiskarmar, det blir liksom too much, fast ljusår bättre än hans tidigare Cains offering.

Låtarna ”The dark element”, ”My sweet mystery”, ”Only one who knows me”, ”Last good day”, ”Dead to me”, ”Halo”, ”The ghost ande reaper”,  Ibland får jag lite eurodisco känsla, inget egentligt fel i det, då jag dyrkade den genren.

19. Jessica Wolff – Grounded

Pop/rock av ädlaste märke; Finlands svar på Pat Benetar? Njae, inte riktigt samma bett i rösten, i så fall en mer än uppdaterad tyngre klon av norskan Lene Marlin. Jessica ska ha också ha eloge före att hon skriver texterna själva i kombination med att inneha en skön rockröst (trodde de inte kunde engelska i Finland?).

Visst påminner låtuppbyggnaderna om varandra, men när starka låtar som ”Reckless”, ”War”, ”Grounded”, ”Magic castle och ”Playing for keeps”  framavlas, skönjs också ett bra rockalbum.

20. The Ferryman - The Ferryman

Hög lägstanivå är ett bra epitet på Magnus Karlsson. Mannen som hittat en lucka mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt skapat ett eget soundpatent. Sångfyndet Ronnie Romero (Lords Of Black, Rainbow) och trumodjuret Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell) ackompanjerar svensken på plattan.

När man ligger bakom musik med grupper och artister som exempelvis Last Tribe, Bob CatleyTony O´Hora, StarbreakerAllen/Lande, samt två utmärkta soloalbum undrar jag var han egentligen gör i Tysklands svar på Judas Priest: Primal Fear?

Precis som hbörjar melodislingorna snart få en alldeles för hög nivå av igenkänningsfaktor. Det tog ett tag innan jag fullt ut kunde inhalera detta verk. När väl låtar som ”End of the road”, ”Ferryman”, ”One heart”, ”Eyes on the sky” satt sig fanns det ingen återvändo ur melodieuforin.

21. Degreed – Degreed

Degreed tillhör det överfulla stallet av mina största favoritband. I och med denna platta är de redan uppe i 4 album…på 7 år, imponerande. Degreed inleder minst sagt käftsmällkraftfullt.

De första tre låtarna melodiska tyngd däckas man av: ”Sugar””Shakedown” och ”Save me” Kvalitetsstinna ”Animal”, ”Tomorrow” och  ”Nature of the beast”skuggar ledartrion, annars är det jämntjockt, lite väl polerat bland, ifall man ska vara aningen kritisk.

22. House of lords – Saint of the lost souls

Frontiers musikbolagsrutinband number one. Allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproduceras mer rationellt än emotionellt, vilket skapar en fasad som flagnar snabbare än Trumps tweets.

Trots det finns det 5 riktigt starka äss i leken: ”Harlequin”, ”Oceans divided”, ”Saint of the lost soul”, ”Art of letting go” och ”Grains of sand”.

Till skillnad från Escapes rutinband: svenska Last Autumns dreams som pendlar mellan ljummet till mediokert borgar House of lords för en adekvat hög lägsta nivå, vilket är fallet även på denna platta.

23. Tom Satin – It´s about time

Norrmän är inte bara bra på att åka skidor och bränna kyrkor. Tom Satin visar via sitt andra album var det melodiska skåpet ska stå utifrån att detta är en independent release.

Han sköter typ allt på plattan. Tom gör det med hedern i behåll. Sången, låtarna och riffen sitter som fastnitade hos mig. Är det norrmännens svar på Mikael Erlandsson månne?

Låtarna är varierade och skapade med omsorg och kärlek till genren i sig. En egenskap om torde kunna locka till sig Frontiers recordsStage Dolls, Da Vinci, TNT, Evenrude och Return är norska band som troligtvis inspirerat denna multitalang samt Bon Jovi.

Jag tycker hela plattan är bra, men måste jag välja ut några favoriter så får det bli: ”Look up in the sky”, ”The damage go done”  och ”Use it or loose it”.

Hedersomnämnade

Beyond the black – Losy in forever

Pink Cream 69 – Heasdstrong

Serious black – Magic

Boulevard IV- Luminsescence

Pyramaze – Contingent

Wildness – Wildness

Steve Walsh – Black butterfly

Jim Jidhed – Push on through

Newman – Aerial

Lionheart – Second nature

Tony Mills – Street of chancw

Rian – Out of the darkness

End of the dream – Until you break

All 41 – World´s best hope

Tragik – Tainted

Houston

Två av årets bottennapp

Shakra – Snakes & Ladders

Vad i…! Shakra har i mina ögon hittills varit på tok för underskattade. De har släppt fyra bra plattor på raken där bra melodier och refränger samsas om varandra. Att ljudbilden blivit tyngre ser jag bara som något positivt, men att melodierna och de klockrena låtarna lyser med sin frånvaro är ett haveri.

Är detta verkligen samma band som förut? 2-3 bra låtar gör som sagt inget album, en grym besvikelse.

Europe – Walk the earth

Jag väntar och väntar på att bandet som gett halvtaskig blues utan tillstymmelse till bra chorus ett ansikte ändrar kurs. Titellåten ”Walk the earth” får förväntningarna att stegras rejält. Den är nästan som i samma klass som tunga ”Girls from Lebanon”.

Om man gått från att skapa låtar som knappt har några chorus, varför i så fall ha med underbara ”Walk the earth”? Det betyder ju att långt där inne finns det fortfarande en vilja att skapa musik med treenigheten: tyngd, melodier och chorus, varför i fridens namn finns det då inte flera sådana pärlor på deras album?

Några av årets låtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Edenbridge - Shiantra, Nightranger – Truth, Europe – Walk the earth,  Rian – Out of the darkness,  Cyhra – Dark clarity, Revolution Saints – Freedom,  One Desire – Hurt, Tony Mills -  Scars,  Knight Area -  Box of toys,

Nightranger – Truth,  Night flight orchestra – Something mysterious, Days of Jupiter -  We will never die,  Beast in black – Blind and frozen, H.E.A.T – Do you want it,  Art of Anarchy -Echo of a scream

Cats in space – Mad hatter´s tea party,  Jim Jidhed – Glorious,  Coastland Ride – Higher ground,  Black Paisley – Run run run,  Kee of heart – The Storm, Imminence – This is goodbye, Radioation Romeos – Radioation romeos, Jorn – Hammered to the cross,

Nurse – Gotta get it loaded, Jay Wud – Evil in me, The Rockford heroes -  Fading glory, The murder of my sweet – Personal hell, Boulevard – Life is a beautiful thing, Fozzy – Painless, Underoath – Wake me,

Threshold – Trust the process,  Dirty white boys – Hanging on a heartache,  Degreed – Shakedown, Crazy Lixx- Wild child, Stone sour – The witness tree,  House of Lords – Oceans divide,  Jono – No return,  Art Nation – I´m alive, Seether – I´ll survive,

The Unity – No more lies, Nad Sylvan – The quartermaster, Steve Walsh – Warsaw,  Martina Edoff – We will align, Serious black – Binary magic, Asking Alexandra – Alone in the room

Adrenalize Mob – The killer´s inside, The Ferryman – One heart, End of  the dream - Until you break, Jessica Wolff – War, Onlap – Everywhere I go, Firewind - Live and die by sword,  Lionheart - Time is watching, Doll skin - Shut up, 

Almanac - Losing you, Santa Cruz – River phoenix, Alice Cooper - Paranormal, Kryponite - This is the moment, Wildside - War inside my head, All 41 – Show me the way, Tragic – Can´t take it back, Pinnacle point – Damage is done, Phase II Phase – Running out,

Skarlett Riot – What lies beneath, Tom Satin – The damage got done, Brother Firetribe – Give me tonight, Beyond the black – Lost in forever, Pride of lions – The tell, The Dark element – My sweet mystery, Poison Pill - Wake the sinner,

Place Vendome – Welcome to  the  edge, Harem Scarem - Things I know, Pyramaze - A world divided, Nocturnal rites – Killing me, Hollywood Undead – We own the night, Houston – To be you

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

Definitionen utav melodisk hårdrock och aor kan i vissa fall balansera på en skör lina. Många grupper har inslag av de båda genrerna, ska de helt uteslutas eller ska de snarare räknas in som en utveckling av genrerna?

Modern rock har de senaste åren börjat ligga mig varmt om hjärtat. Här följer grupper som gjort toppenalbum, utan att komma in på listan förutom Stone Sour och Days of Jupiter.

Top Of The Class:

Stone Sour, Starset, Days of jupiter, As lions, Otherwise, Papa Roach, Seether,  Skarlett Riot,  Hollywood undead

Through fire,  Nothing more, Nate Wants to battle,  Imminence, Adelitas way Asking Alexandra, Kerbera

Hell or highwater,  Adrenalize Mob, Dreamcar, Hellbound hearts, Smash into piece, Fozzy, Falling in reverse

Nordisk hårdrock

NORSKT: 

Niterain, Ghost avenue,  Vultures Industries, TNT, Devil, Vicinity, Pristine, Kal-El, Da Vinci, Leprous, Silver end,  Sparzanza, Tom Satin

DANSKT:

A Sun traverse, Junkyard drive, Anubis Gate, Pyramaze, Sea, Seven torns, Defecto, Theory, Pinnacle point

FINSKT:

Brother Firetribe, Battle Beast,  The Nights, One Desire, Moonlord, Amberian Dawn,  The Rasmus,  Jessica  Franklin zoo, Dark element, Santa Cruz, Death is liberty, Nighon, Von Hertzen Brothers

Groupie high school, Anbaric,Force Majeure,  Beast in black,  OZ,  Zarthas, Mausoleum Gate, Pentakill, Skein, Ember fall, Hanging garden, Angel Nation, Cardiant, Lars Eric Mattsson

Urval av 2018 års skivsläpp

På pappret ser det 2018 att bli ett fantastiskt år för de som dyrkar a.o.r/melodisk hårdrock.

Magnum, Perfect plan, Vega, Revertigo, W.E.T, James Christian, Saint Deamon, Praying Mantis, Issa, Niva, Animal drive, Fortune, Rick Springfield,

FM, Odyssey Desperado, Treat, Gus G, Kamelot, Crystal Ball, Hartmann,  Big City, Nils Patrik Johansson, TNT, Saffire, Heartwind, Lords of black, Creye,  Three days grace

Hardcore superstars, Dynazty, Ghost, Within Temptation, The night flight orchestra, Universe infinity, Jaded Heart, Auri, No hot ashes, Dukes of the orient, Breaking Benjamin, 

 

Continue Reading »
No Comments

Året som gått 

Resurrection Kings, Soto, Sunstorm, Danger Zone, 7HY, Phantom 5, Angels or kings, Rock Wolves, Roth/Brock Project, Overland, Mecca, From the fire, White Widdow, Hardline, Marenna, Tyketto, Sky of forever, Seven, Last in line.

Rob Moratti, Rage of Angels, Avantasia, Apollo, Hevidence, Albany Down, Bryan Cole, Inglorious,  The Defiants, Raveney, Dante Fox, Dare, Edens Curse, Soul seller, Eternal Idol, Dare. Jag skulle kunna stapla upp band, projekt och artister, men utav utrymmesskäl får dessa fungera som en oerhört mild fingervisning.

Det var som sagt en flodvåg utav melodisk rock som sköljde över fansen. Den till trots snäva marknaden, fullkomligt översvämmades av spännande band med innovativ musik – teoretiskt sett; i verkligheten höll långt ifrån alla det berömda helhetskvalitetsmåttet.

Hur skulle genren klara sig utan Frontiers records? Utifrån föregående listor inklusive denna, troligtvis inte alls. I maffialand huserar bland annat Pretty Maids, Treat, Cry of dawn, First signal, Vega, RavenEye, The Defiant. De är lite typ ett Motown-light, där utmärkta europeiska låtskrivare skapar ny fräsch musik med ekon från det förflutna till projekt, artister eller grupper.

Anmärkningsvärt att notera är kapningen av 10 i topp listan i och med eklektiska grupper såsom Sixx: A.M, Cilver, Hands like houses,  och Darkhaus. Resistance is futile” är ett Star Trek uttryck som passar bra in i sammanhanget. Kvalitet rostar inte, och när den är så sjukt rostfri som i dessa fall, är det bara att kapitulera.

Det som slår mig är den halvtaskiga kvalitet som tycks infinna sig hos många nya band som ser ett öppet fönster till fame and fortune via grupper som H.E.A.T, Reckless love och Eclipse. Brist på adekvat sång, produktion och helt enkelt bristen på bra låtar är allt som oftast gemensamma nämnare. Att recensenter höjer upp dem till skyarna beror nog på en dysfunktionell symbios med skivbolagen eller brist på nya riktigt bra band, man vill leva i nuet,  då får man ta det som står till ens förfogande, när det kommer till  att hitta ett nytt ungt Survivor, Journey eller Foreigner.

Om något melodiskt hårdrockband av någon oförutsedd anledning råkade recenseras av NT, Aftonbladet, Expressen eller SVD, är det allt som oftast subliminala raljeringar på genren i sig. Gliringarna kretsar oftast till hur otidsenlig musikstilen är. De kan dock tycka plattan är bra, men med förbehållet att det är inaktuell musik som inte borde skapats.

Hade det istället rörts sig om Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Rolling Stones, Eldkvarn eller Håkan Hellström så är otidsenligt i sig bannlyst, då pendlar det istället mellan hur bra plattan är där superlativen generellt sett flödar trots att plattan låter ungefär likadant som förra, förrförra och de 12 plattorna innan. Så visst är det en form av subtil genrediskriminering bland recensenterna i landet. Det är  helt enkelt inte rumsrent att skapa kvalitativ melodisk hårdrock på 2000-talet, den är död och begraven enligt de flesta musikförståsigpåare. Ödets ironi skulle vara om Bruce Springsteen eller Håkan Hellström gjorde varsin melodisk hårdrocksplatta – tillsammans.

Adekvta Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows sångare är ett utmärkt exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2016 års 20 bästa plattor

1. Pretty Maids – Kingmaker

Det är ju lätt att finna ord som partiskhet eller gruppgroupie. Sanningen är den att jag är überkritisk när det kommer till band jag dyrkar. Yngwie Malmsteen var min största ledstjärna innan han totalhavererade och blev helnykterist parallellt som det musikaliska storhetsvansinnet bröt ut på allvar med produktioner som kan få livstidsfångar att bekänna massgravar.

Detta gäller inte Pretty Maids. Jag har följt bandet sedan första minialbumet och efterkommande 14 studioalbum. De gått från klarhet till klarhet, med några få pyttesmå klaversteg. Vad jag vet så är de det band i hårdrock världen vilket inte  dippat på allvar. Kvalitet, utveckling, melodikänsla, tyngd kännetecknar bandets lunga, hjärta och lever; sångaren Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

De levererar tidlösa låtar som allt som oftast väver ihop melodier och tyngd utan för den delen upprepa sig, vilket i sig tyder på en form av musikalisk genialitet. Svenska Treat är det enda band som kan komma i närheten av detta låtskriverisnickeri, men de också har släppt betydligt färre plattor och dessutom gjort ett långt uppehåll.

2006 gjorde de en skivbolagsrockad till Italienska Frontiers records.  Där har de släppt hafsverket ”Wake up the Real world” 2006, underbara ”Pandemonium” 2010, utomjordiska ”Motherland” 2013, fräscha ”Lounder than ever” (re-recordings) 2014 och 2016 ”Kingmaker”.

Pretty Maids Kingsmaker är en av fyra plattor på listan som uppnår kriteriet 1, det vill säga en helgjuten platta. Det utifrån att alla låtar verkligen är bra. Parallellt är dessa otroligt varierade, vilket gör att lyssnaren inte riskerar att tröttna på materialet. När alla pusselbitar går i varandra så kan kvalitet i överflöd skapas.

”When God took a day off” och ”Kingmaker” inleder albumet och sätter ribban på en onåbar höjd. Därefter följer a.o.r-iga ”Face the world”, som är på att annat sätt trots det subliminala genrebytet. Därefter följer en kavalkad av hits som exempelvis ”Humanize me”, ”Bulls eye”, ”King of the right here and now”, ”Heavens litle devil” och ”Sickening”. Om man skulle hitta en svag punkt så är sista låten ”Was that what you wanted” sisådär. Årets överlägset bästa platta och troligtvis ett av de bättre på hela 2000-talet.

2. Cilver – Not the end of the world

Årets överraskning är debutalbumet från New York baserade Cilver. Tillrättalagd så det står härliga till,  oerhört lättlyssnad radiorock, definitivt, det vill säga  en cool rockrecensents mardröm. För vissa band känns det som en självklar naturlig ynnest att producera ett album med bra låtar. Jag tänker bland annat på på Shinedown, Tonight alive och Halestorm. Motorn är av… Rumänsk ursprung: kraftfulla sångerskan Uliana Preotu och flinke gitarristen Leon LyazidiJust Halestorm känns som en bra referens om man ska beskriva Cilvers musik, precis som Paramore.

Inledande ”Break free är plattans allra bästa låt. Därefter följer ett koppel a himmelska pop-rock-örhängen av rang såsom ”I´m America”, ”Headstone”, ”Razorblade”, ”Frozen”, ”It´s my life”, ”, Frozen”"Bleed for me”, ”In my head” visar på en fingertoppskänsla att skapa…rockhits, något som långt alla band är förunnande med.

Energi, närvaro, autenticitet och som sagt förmånen att kunna variera sin musik på ett sätt som trollbinder i alla fall mig, utan för ens skull tumma på kvaliteten det minsta. Ibland är det svårt att förklara varför en platta faller en mer i smaken än andra.

Det enda jag kan säga är att detta är ett utav årets album, utan på något sätt vara nyskapande, ett anti-epitet som oftast kan titulera många bra plattor i exempelvis a.o.r-genren. Gudomlig musik behöver nödvändigtvis i uppfinnas om och om igen, utan just bara vara bra musik.

3. Treat – Ghost of Graceland

Treat är ytterligare ett utav mina allra största favoritband. Precis som Pretty Maids är de dels lika vitala nu som på 80-talet, dels har sin egna patenterade musikstil, vilket är få förunnat i dagens hårdrocksvärld. Deras schizofrent bra ”Coup de grace” från 2010 skulle bli deras sista och avskedsturnéerna avlöste varandra. Nu blev det inte så, vilket jag är glad för. Efter de första spelningarna blev jag besviken. Vad var det här för skit, jag ville ju ha en Coup de grace 2 helt enkelt. Istället rockigare, bluesigare, ett havererat Europe II månne?

Så var inte riktigt fallet, utan plattan växte fram  till en klar 10-i-topp. En jämn, varierad och skön platta som saknar de de super hitsen ”Coup de grace” blomstrade av: ”Roar”, ”Paper tiger”, ”The war is over”och ”Skies of Mongolia”.

Jag tycker dessa låtar är bäst på albumet: ”Nonstop madness”, ”Endangered”,”Do your own stunts”, ”Better the devil you know”, ”House of fire” och ”Ghost of Graceland (trots onödiga lånet från John Farnhams - ”The Voice”). Som sagt det är härligt att se både Treat och Pretty Maids i toppen av den melodiska näringskedjan.

4. Hands like houses – Dissonats

Modern rock, post hardcore, indie rock, alternative rock, radiorock eller vad? Uppdaterad A.O.R eller melodiös hårdrock…varför inte egentligen. Bandet bildades 2008, är från Canberra Australien och har släppt 2 plattor innan denna. Detta är i mitt tycker deras magnum opus, och en platta de lär få fullt sjå att toppa.

Första låten ”I ám” är superhiten och alstrets bästa spår tätt följd av ”Division symbols”. Därefter radas ett melodisnickrande av rang upp. Tack Gud för att sångaren Trenton Woodley inte anammar sig av avgrundsskrik a´la Motionsless in white utan ren härlig röst.Det finns knappt ett dåligt spår på albumet; de smittsamma poprefrängerna avlöser helt enkelt varandra. När grupper som Cilver, Shinedown, Hands like houses och Darkhaus skapar kvalitetsmelodier som är tidlösa går det inte att värja listan från intrång av musik som inte riktigt faller in i den allt som oftast stereotypa aor/melodiösa hårdrocksmallen. Månne är detta framtiden som krävs för att förnya genren?

5. Jaded Heart – Guilty by design

Tysk/svenska Jaded Heart huserar i samma fålla som Pretty Maids, Eclipse, Dynazty, Axxis och Crystal Ball. Många vill att de ska återgå till ett mer a.o.r-baserat sound som de omgärdades av via Michael Bormann. Trots mitt starka intresse för den genren föredrar jag definitivt plattorn då svenske sångaren Johan Fahlberg tog över mickstativet år 2005.  En annan bidragande faktor till det tyngre och mer passande soundet är deras svenske gitarrist Peter Östros. Jaded Heart har efter svenskbytena radat upp melodiska hårdrockjuveler.

Plattan rymmer 14 låtar, men kunde dissekerats i syfte att skala av lagom intetsägande låtar såsom ”No waiting for tomorrow”, ”My farewell” och ”My own way down”, något som skulle tightat upp plattan ännu bättre. Låtarna ”No reason”, ”Salvation”, ”Torn and scarred”, ”Seven gates of hell” och ”Godforsaken” är de starkaste lysande stjärnorna på albumet.

6. Sixx: A.M – Prayers from the damned

Vad i helv…! Precis, hur kategoriserar man Sixx:A.M? Modern rock, 90-talspastischer, pudelrock, alternativ rock? Sanningen är en crossover av föregående stilar det vill säga en eklektisk gryt av genrer – på ett positivt sätt. Har plattan något att göra på denna lista överhuvudtaget? Onekligen en berättigad fråga, en subtil balansgång helt klart. Utifrån kvaliteten och fokuset på starka melodier och refränger hamnar detta energiknippe på listan.

Sixx: A.M är ett ”projekt” grundat 2007 av Mötley Crüe basisten Nikki Sixx, gitarristen DJ Ashba och sångaren James Michael. Bandet har släppt fem album .”Prayers for the damned” fick ett syskon via ”Prayers for the blessed” som släpptes hösten 2016.

Plattan inleds tungt och avväpnande med klockrena rockhitsen: ”Rise” och ”You have come to the right place”. Temposänkande ”Prayers from the damned” samt aoriga ”Better man” visar upp plattans variation med bibehållen låtkvalitet. James Michael har en fantastisk rockröst med svärta som i bästa världar skulle kunna tygla hela Mellanöstern. Dessutom är albumet sanslöst skönt producerat.

Pampiga ”When we were Gods” och ”Everything went to hell” är också utmärkt. Enda spåret som jag inte är helt bekväm med är: ”Can´t stop”. Tillskillnad från åtskilliga band som i mina ögon onödigt nog släppt två album efter varandra exempelvis Stone Sour och Avantasia, lyckas de framavla ännu ett bra album, dock inte lika starkt som denna energibomb.

7. Darkhaus – When sparks ignite

Vad i helv…II! Precis, hur kategoriserar man tyska Darkhaus? Mörk melankolisk melodisk modern rock med ytterst smittsamma mollackord. Jag har alltid varit ett stort fan utav Depecehe Mode och på senare år finska The Rasmus samt tyska A Life divided. Även om Darkhaus inte på långa vägar är några kopior av nämnda band finns det ekon till dragningen till det melodiska och oftast himmelska refränger.

Som sagt det är melodisk, tungt producerat och refrängerna sitter som gjutjärnsgjutna. ”All or nothing” är första spåret tillika oväntat nog albumets allra sämsta. Skadan repareras omedelbart via efterkommande ”The last goodbye”, ”Feel my pain”, ”Second chances” och ”After the heartache”. Andra låtar som sticker ut från mängden är ”Lonesome road”, ”To live again” och ”Bye bye blue skies”. Deras första platta från 2013 ”My only shelter” är otroligt nog ännu bättre en denna underbara rockpärla.

8. Narnia – Narnia

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt men orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. De är nu tillbaka med sitt 7: e studioalbum med den underfyndiga titeln Narnia. Deras förra platta  ”Course of a generation” från 2009 var enligt mig en klockren melodisk käftsmäll, en de själva oväntat var aningen missnöjda med.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång har den gravt underskattade gitarrfantom CJ Grimmark ett stort finger med i spelet. Denne har en egensinnig gitarrstil som jag tycker är sanslöst skön, något han bland annat visat i Narna, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt grymt undervärderade Empire 21 (2014). Hade inte han varit djupt troende så hade han troligtvis blivit Gus G arvtagare att spela i Ozzy Osbournes band.

”It´s a killer, no filler” är ett epitet som passar albumet perfekt. De där riktiga ”hårdrockhitsen” kanske saknas, men helheten i melodisnickrandet är omöjligt att värja sig ifrån. Hade Gud varit hårdrocksproducent kunde det låtit så här fantastiskt bra helt enkelt. Tyngd, finess, variation och klockrena refränger äger albumet. Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall nog en bonus utifrån att jag är agnostiker. Kärleken till Gud genomsyrar definitivt texterna, dock inte hallelujaeuforier, något som annars kan bli aningen ”too much”.

9. Myrath – Legacy

Tunisisk hårdrock, det kan omöjligt vara bra? Så fördomsfull och fel jag hade. Nordafrikanerna förflyttar sina lyssnare till Sinbad & Tusen och en natt. Crossoverhårdrocken startade sin karriär som coverband, men som snabbt tröttnade på det och började skriva sitt eget material. Shehlil är Myraths femte album Jag började min dyrkan av Kamelot med låten ”Night of arabia”, vilken hade inslag av orientism. Det här osar också aningen Kamelot, vilket i mina öron är härligt i samklang med Symphony X.

Sångaren Zaher Zorgatis röst är mäktig och accentfri. Tunisierna kombinerar hemlandsmusiken med progmetal och melodisk hårdrock. Produktionen är himmelsk, låtarna är genomtänkta, refrängbaserade, bombastiska och välstrukturerade och typ inte ”det har jag hört förut”.  Svårt att plocka ut någon riktig favorit. Det är liksom bra rakt igenom.

10. Magnum – Sacred blood divine lies

En av mina första vinylskivor var ”Chase the dragon” från 1992. Trots att alla låtar inte var bra så var ”Soldier of the line”, ”On the edge of the world”, ”The teacher”, ”The spirit och ”Sacred hour” übermagiska. Därefter var jag ett troget fan till 1992 ”Sleepwalking” där kvaliteten markant reducerades. Mitt intresse vaknade till liv med uppvaknandet ”Princess Alice and the broken arrow” (2006). Från där har de visat att de fortfarande kan skapa magi med hits som: ”When we were younger”, ”Black skies”, ”The visitation”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Dock skulle ingen av dessa plattor utifrån ett helhetsperspektiv platsa på min eminenta lista.

Jag föredrar den mer metalliska produktionen som ”Visitation” (2011) uppvisade, än en på senaste ”Sacred blood divine lies”. Att plattan dels hamnar på  listan, dels så högt upp förvånade även mig. Låtarna var som ett taskigt bakhåll med båda flankerna vidöppna. Låtarna smög sig på mig. Till skillnad från de tidigare skivorna är detta nästintill ett helgjutet sådant.

Variationen är anmärkningsvärd hög och lägstanivån nästan obefintlig. Sämsta låten är ”Quiet rhapsody”, annars inte en dålig låt. De fyra bästa är: ”Twelve men wise and just”, ”Crazy old mothers”, ”Don´t cry baby” och  ”Afraid of the night”. Bob Catley sjunger fortfarande gudomligt; på skiva vill säga. Han och låtskrivarmotorn Tony Clarkin är de ende kvarvarande originalmedlemmarna i Magnum, lite typ Ken & Ron i Pretty Maids.  En ytterst angenäm och oväntad kvalitetshöjare.

11. Seven – Shattered

Britternas andra skiva, och uppföljare till ett utav 2014 års bästa aor-plattor. Premier League klubben Bournemouth är inte i mina ögon stadens stolthet utan Seven. Här pratar vi pure a.or där helgjutna plattor är lika ovanliga som Muhammedbilder i en kyrka. Numera är genren indirekt stendöd i etern och media, men frodas hos de som dyrkar mollackord, pompiga keyboards, starka melodier, kompetenta musiker och sångare med essensen utav rockröster.

Det har visat sig svårt att toppa ett riktigt bra album i a.o.r-branschen. Seven lyckas med den bedriften. Hela plattan osar a.o.r-classic det vill säga ett album som kommer att dyka upp på mångas best-of-listor även om 20-30 år – för de som fortfarande är i livet det vill säg. Musik som kan jämföras med 80-tals klassikerkillers såsom Icon, Fortune, Aviator, FM och Shy.

De fyra första låtarna lägger ribban sjukt högt. De toppas bara av ”Pieces of you” och ”High hopes”. ”Shattered” är allt som krävs av en adekvat a.o.r-platta. Inget att orda om, världsklass helt enkelt, från låtkvaliteten, variationen,  produktionen till den starka rösten.

12. The Defiants – 1:st

En supergrupp med otroligt kompetenta musiker varav tre av dem härrör från Danger DangerPaul LaineBruno Ravel och Rob Marcello. Bandet som 1989 skapade en av de 20 bästa låtar någonsin: ”Under the gun”.  Dock blev inte Danger Danger på något sätt några personliga favoriter; för ojämna och ”för rockiga” helt enkelt. 

De tre första låtarna är a.o.r-eufori av den högsta graden ”Love and bullets”, ”When the lights go down” och ”Waiting for love”. Feta riff och likdels überkorpulenta refränger/melodier,  med en utomjordisk skön produktion samt en kvalitets rocksångare, vad mer kan man begära?

Resten av plattan är en uppvisning i hur man skapar tidlös melodisk hårdrock av rang. Enda smolket i bägaren är bluesrockiga ”Lil´Miss Rock´n roll”, en stil jag verkligen aldrig någonsin gillat. Detta är Danger Danger på kvalitetssteroider med stark betoning på 80-talet utifrån de grymma refrängerna och långt bort från de intetsägande rockiga låtarna. Sista låten på plattan”Underneththe stars” sällar sig för övrigt  till de tre magiska låtarna.

13. Miss Behaviour – Ghost play

Norrköpingsbandet fjärde skiva. Det var via deras andra skiva ”Last man standing (2011) som gruppen tog klivet från lovande, till något att räkna med. Det epitetet stärktes med den ännu bättre ”Double agent” (2014). ”Ghost play”  är till skillnad från övriga plattor betydligt tyngre, utan att ge avkall på melodierna eller refrängerna. Jag har fått lite  inside infomation att grabbarna är ett stort fan utav Yngwie Malmsteen.

Det märks då det fullkomligt osar toner från ”Trilogy” och ”Odyssey” det vill säga Yngwie med tydliga refränger, något som jag tycker ha saknats i musikvärlden, förövrigt något han själv saknat de senaste 16 åren.  Jag tycker att den lite tyngre nya skruden klär gruppen bättre, trots att de skrivit aor-hits som ”Cynthia” och ”Double agent”.

Produktionen är klockren, låtmaterialet vassare och jämnare än tidigare samt att Sebastian sjunger bättre än någonsin och med reducerad svensk accent. Deras bästa platta inleds med en trippel av hits: ”Friendly fire”, ”The magician” och ”Pain and passion”. Lite lägre ner  låtlistan hittar man en av albumets bästa låtar: ”Never say never”. ‘

Som sagt Miss Behaviour har rört sig mera mot en melodisk hårdrock typ Dynaztys utveckling, men inte lika hårda, utan de värnar fortfarande om a.o.r-genren, som i topplåtarna ”Night moves” och ”Walking in shadows”. Den kombinationen är ett minst sagt vägvinnande koncept, trots recensenternas  tjat om musik från det förgångna. Plumpen i protokollet är rockiga och halvt refränglösa ”All eyes on you”. En petitess i sammanhanget utifrån att detta är Miss Behaviours bästa platta so far.

14. Delain – Moonbathers

Kvalitetsbärarnas kronan på verket är fortfarande ”We are the others” från 2012. Precis som föregående Thunderstone har de redan skapat sitt mästerverk. Trots det kreeras det fortfarande otroligt bra symfonisk pop/rock. Likt landsmännen Within temptation har de en utomordentlig fingertoppskänsla för ett varierat melodisnickeri. Charlotte Wessels poppiga men starka pipa är i paritet med Sharon den Adel från Within Temptation. Klassiskt skolade, men inte på något sätt operettjobbiga som exempelvis Tarja Turunen och 100 stycken till i female fronted rock genren.

”Moonbathers” är gruppens sjätte platta sedan 2006. Inledande ”Hands of gold”, ”The glory and the scum” och ”Suckerpunch” visa var det symfoniska skåpet ska stå. ”Fire with fire” och ”Dance macabre” sällar sig till ett utav utrymmet i samma skåp. Resten av låtarna är inte på något sätt plumpar i protokollet, men står sig lite slätt gentemot dessa fem hitlåtarna.

15. Vega –  Who we are

Detta är Vegas fjärde platta sedan 2010. Britterna har subliminalt utsetts till ett utav framtidshoppen i a.o.r – sfären. Albumets allra största styrka är också dess svaghet: jämntjockheten, ungefär som det brukar vara när det kommer till musik av Vega.  ”Who we are” sprudlar av energi, hits och kvalitet, också precis som vanligt, men låter aningen typ likadant; var för sig är låtarna klockrena.

Keyboarden tar aldrig överhanden utan kryddar låtarna subtilt.  Nick Workman sjunger mer varierat än tidigare det vill säga mindre nasalt.  Alla låtarna håller imponerande hög klass; från startfållan till målsnöret. Måste jag framhålla några låtar före några andra så får det bli a.o.r.besten ”Every litle monster” och ”White flag””Explode”. ”Generation now” samt ”Savin Grace”.

16. Change of heart – The Tiger

Listans andra pure-a.o.r album kommer också från England. 1998 släppte gruppen sitt debutalbum. Deras senaste alster kom ut 2005. ”The Tiger” är ett fantastiskt comebackalster, deras bästa någonsin faktiskt. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och motorn  Alan Clark är indirekt bandet, det är hans skötebarn.

Inledningsfyrlingen med låtarna ”Rise to the challenge””Wayward son”, ”Roads of my life” och ”March of  the soul” är en grym inledning på en a.o.r-platta. Krutet är dessvärre inte lika torrt på resten av albumet. ”Only tomorrow”, ”Stone cold” och ”Stone cold” är andra bra låtar. 7 bra låtar av 11 är dock inget att skämmas för. Change of heart är lite ”bluesigare” än sina bröder i Seven, mer i paritet åt FM eller Chris Ousey.

17. Shakra – High noon

Mitt intresse för gruppen vaknade i och med albumet ”Everest” 2009. Innan dess figurerade de under min hårdrockradar. Så tidigt som 1998 släppte de sin första platta; ”High noon” är deras 10 skiva.  2011 frigav de underbara ”Back on track”, 2013 krutdurken ”Powerplay”. På de plattorna hade sångaren Mark Fox (2002-2009) ersatts av  John Prakesh. Det innebar inte i mina öron någon väsentlig skillnad  eftersom de nästan var karbonkopior utav varandra. På nya plattan är Mark Fox tillbaka bakom mickstativet.

Deras Schweiziska kollegor i Gotthard påminner mångt och mycket om varandra. Deras stilar känns…genuint Schweiziskt? Det finns också drag av AC/DC fast med refränger och melodier det vill säga något som australiensarna allt som oftast saknar.

Bandet inleder med singeln och klockrena hårdrockhiten ”Hello”.  Andra riktigt bra låtar är ”High noon”, ”Is it real”, ”The storm” och i viss mån ”Stand tall”. Resten av materialet fyller sin funktion, men inte mer. Då Shakra tillhör hårdrockgrupper med väldigt hög lägsta nivå blir helheten riktigt bra, men inte lika bra som de föregående tre plattorna.

18. Thunderstone – Apocalypse again

Den finska melodiska hårdrocksvågen har kommit av sig en aning. Thunderstone är tillika power metal, heavy metal och melodic rock det vill säga, periodvis rätt snabb och dubbelkaggad hårdrock.  Deras första platta kom ut 2002, deras senaste 2009. ”Dirt metal” hette den halvt braiga plattan där originalsångaren Pasi Rantanen utgick för att bereda plats åt svenske Rick Altzi (At Vance, Masterplan). 6 år senare återtar Pasi Rantanen sångtronen genom 2016 års ”Apocalypse again”.

Det visade sig vara en rockrockad i rätt kvalitetsmässigt riktning. Pasi känns som Thunderstone; musiken upplever jag vara en självklar adekvat uppföljare utav ett av 2007 års bästa hårdrocksalbum ”Evolution 4.0″. På den skivan finns förövrigt låten ”10 000 ways” som kom två i i Finlands uttagning till Eurovision song contest.

Det dryper kvalitetshårdrock där melodier och refränger är minst lika viktig som tyngden och snabbheten precis som giganterna Masterplan och Firewind. Likt de banden har Thunderstone hittat sin egna patenterade hårdrockstil. De första fem låtarna av plattans nio är rent magiska. De fyra kvarvarande är helt okej, men inte i samma kaliber. Skivan är väldigt bra dock ½ ljusår från ”Evolution 4.0″ där alla ingredienserna i rockgrytan föll på plats. Har svårt att tänka mig att de någonsin bräcker den kvalitetströskeln.

19. First Signal – One step over the line

Vill man ha sin a.o.r. IKEA-certifierad så är detta plattan för er. Den innehåller alla standardfomulär det går att använda sig av, det vill säga någon form av kortfattad a.o.r-bruksanvisning. Svenske Daniel Flores tycks vara involverat i allt Frontiers skeppar ut numer, detta album är inget undantag. Utifrån förra plattan har denne lyckts med konststycket att slipa bort de flesta barnsjukdomar.

Trots alla a.o.r-avbockningar finns det sex riktigt bra låtar i denna jämntjocka sörja. ”Broken, ”Karma”, ”Minute of your time”, ”Shes is getting away”, ”Loves gets through” och ”December rain” är i mina ögon de klart bästa låtar, de andra är egentligen inte heller helt slätstrukna, så kontentan blir att plattan är riktigt bra

20. Enbound – The blackened heart

Enbounds andra platta, är en som med hästlängder slår debutalbumet. Sångaren och låtskrivaren från Work of art, Lars Säfsund får utlopp för sina dubbelstamp gener, dock med ett alltid närvarande melodisinne.

De levererar bombastisk melodisk metal med drag av powermetal, a.o.r, progressiv metal och symfonisk sådan. Kombinationen fet produktion av Jacob Hansen och Lars sköna röst skänker oss lyssnare en platta som växer för varje lyssning som läggs till handlingarna.

21. Kissin´Dynamite – Generation goddbye

Oj då, en grupp som fallit helt under min radar. Fått för mig att de varit ett fattigmans Reckless love  eller sleazeepastischer (som i sin tur är en halvparodi). Plöjde igenom deras förra platta : Megalomania från 2014. Hittade 5 riktigt bra låtar på den. Dags att ta dessa populära tyskar på allvar månne?

De tycks gjort en Dynazty,  det vill säga vandrat ifrån ett mer sleazeebetonat sound till melodiös hårdrock  och inslag av aor faktiskt. Refrängstarka ”She came she saw” är en av många juveler på plattan. Tunga ”Under friendly fire” visar på att de precis som Dynazty kan hantera mjukare som tyngre låtar på ett utmärkt sätt. ”Utopia”, ”Somebody to hate” och ”Masterpiece” dryper av melodisk världsklass helt enkelt.

Mix och mastering sköts av Sascha Paeth. Killen som producerar Kamelots plattor borgar för god kvalite, denna platta är verkligen inget undantag. En extra guldstjärna får de för att deras tema på plattan tar upp pandemin om hur moderna människor hellre sitter med sina mobiler eller framför datorskärmar, än att umgås.

Några av Årets bottennapp

Rick Springfield – Rockt science

Nashville-rock är inte min stil. Detta är säkert inte dåligt, men far from powerpop/rock smittsamma låtar som brukligt infinner sig på hans plattor. Låtarna”Down” och ”We connect” pallar jag med resten är för ”vuxet”, för rockigt och för intetsägande.

Drive she said – Pedal to metal

I paritet med Yngwies senaste plattor hamnar  allt som oftast produktionen och har så alltid gjort, oförklarligt illa. Det går ju inte att leva hur länge som helst på guldkornen med Michael Bolton i början av  det glada 80-talet. Allt från rösten till låtarna i sig osar motsatsen till a.o.r-kompetens, oinspirerande.

Yngwie Malmsteen – World on fire

Herregud vad sysslar människan med? Från husgud av husgudar till medioker på allt förutom att spela gitarr. Från storhetsvansinne till überhybris.  Från variation till att återupprepa typ allt.  Från ett gudabenådat melodisinne till knappt inga refränger alls. Trots en manisk sida att inneha vokalister över rang, till att sjunga helt själv. Marcus och Martinus sjunger sämre, men han är ändå flera ljusår från Joe Lynn Turner, Mark Boals eller Göran Edman register. Han krävde det, hans musik kräver det, men nu förnekar han det.

Att han dessutom producerar sina egna alster är oväntat nog ännu större källa till tandgnissel, ofattbart dålig helt enkelt. The Platters demoinspelningar framstår ju som smärre mästerverk i jämförelse. Låten ”World on fire” har ju potential att reproducera det förgångna på ett positivt sätt det vill säga med en annan sångare.

Hartmann – Shadows and silhouettes

En av mina subtila husgudar har varit forne At Vance sångaren Oliver Hartmans soloalster. Hans senaste är dock 3 kilometer åt fel riktning. Jag är medveten om att artister vill skriva annan typ av musik i syfte att bredda sig. I min mening borde kanske han istället infogat sitt material  under annat flagg exempelvis som Oliver Hartman. Det finns några halvbra saker på plattan, men de räddar inte genrebytet trots en gudabenådad röst. Hans vision är måhända att bli Tysklands svar på Simon & Garfunkle?

Q5 – New world order

Detta borde i rimlighetens inte ens kunna jämföras med Q5. Jag minns med glädje ”Steel the light” och ”Lonely lady” från 1984. Det här är något annat, något betydligt sämre på alla nivåer. Man skulle behöva gräva till Nya Zeelad för att hitta något som skulle kunna klassas som en adekvat refräng.

Overland – Contagius

Titeln kunde inte vara mera missvisande. Rockigt och bluesigt som det förslår, det vill säga tvärtom det som jag vill ha serverat på min aor-tallrik. Förra plattan ”Epic” från 2014 var ett enhetligt guldkorn, detta alster dess raka motsats – tyvärr. Godtagbara är ”Easy on me” , ”Edge of the universe”, ”Back where I belong” och ”Unforgiving world”.

Några av Årets låtar

Årets bästa låt är lika oväntad som klockrent annorlunda. Avenged Sevenfold har på den nya platan The Stage ändrat sitt sound…till det bättre, påminner ibland lite om ett progressivt System of a down, med melodier. Nyskapande är ett starkt ord, men nåt i den stilen. Tredje låten på plattan, Sunny disposition är en gudomlig orgie utav taktbyten, utan ett försök att briljera tekniskt som musiker. Ödets ironi är väl att plattan som låten i sig inte kan kategoriseras som melodisk hårdrock.

Reckless love  - We are the weeken

Epica – Edge of the blade

Miss Behaviour – Never say never

Narnia – Who do you follow

Dynazty – The human paradox

Alterbridge – Show me a leader

Hammerfall- Hammer high

Change of heart – Wayward son

Sunstorm – The sound of goodbye

Nordic Union – When death is calling

Pretty Maids – When God took a day off

Pain – Call me

Thunderstone – The Path

Serious Black – Dying hearts

As Lions – White flags

Rage of angels – Love will never die

Darkhaus – The last goodbye

Cilver – Break free

Kissin Dynamite – Under friendly fire

Graham Bonnett Band – Strangest day

Myrath – Get your freedom back

Niva – Dressed to kill

Evergrey – Someday

Vega  - Every litle monsters

Jaded Heart – No reason

Fit for rivals – Gave it away

Shakra – Hello

Inglorious – Girl got a gun

Crystal Ball – Never a guarantee

Treat – Nonstop madness

Seven – Pieces of you

Angels or kings – You better pray

Chris Ousey – War

Oceans of time – Show me the way

First Signal – She´s getting away

Sixx:A.M – Better man

Cry of dawn – Tell me

Magnum – Twelve men and just

Iron Mask – The first and the last

Hardline – Were will we go from here

Avantasia – Mystery of a blood red rose

Greenday – Revolution radio

Enbound  - Get ready for

Apollo – Power

The Defiants – Underneath the stars

Gemini Syndrome – Sorry not sorry

We are the catalyst – Askja

Palace – Masters of the universe

Hands of houses – I´am

Normandie – Fight

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

De första 6 låtarna på Avenged Sevenfold är eklekticism på hög nivå. Absolut ett utav årets bästa plattor. Svenska Normandie kommer inte långt efter med sitt toppenalbum ”Ingus. Australienska Hands like houses har med sitt ”Dissonants” också skapat ett utav årets bättre album, tillika en 4:e plats på min lista.

Sedan har vi Sixx: A.M, Cilver och Darkhaus som också uppviglades in på huvudlistan, tillika 4:a på min lista. Därutöver överraskade Breathe Atlantis med klockrena ”Futurestories”.

Skillet – Unleashed

Darkhaus – When sparks ignite

Avnged Sevenfold – The Stage

Sixx:A.M – Prayer for the damned

Cage9 –  Illuminator

Alterbridge – The last hero

Normandie – Ingus

Breathe Atlantis – Futurestories

Hands like houses – Dissonants

Stitched up heart – Catch me when I fall

Billy Talent – Afraid of heights

Gemini Syndrome – Momento mori

Greenday – Revolution Radio

Svensk och nordisk hårdrock

Nordisk hårdrock har vuxit sig till en maktfaktor i typ alla genrer inom hårdrock från mjuk totoinfluerad västkusthårdrock till avgrundsskrik från helvetet. En gemensam nämnare är dels melodisinnet, dels kvalitetsstämpeln. De figurerar i lika hög grad som låtskrivare, producenter, studiomusiker, omslagstecknare eller körsångare.

Här nedan följer ett urval av nordisk hårdrock och då är inte death eller black metal grupperna inräknade eftersom jag inte gillar sådan typ av hårdrock.

Alessandro Del Vecchio och Dennis Ward är några som tycks vara delaktiga i det mesta som släpps på det italienska skivbolaget Frontiers, men där finns även svenska Daniel Flores (Find me, Murder of my sweet), Eric MårtenssonMichael Palace med flera. Lägg till bland annat Angelica Rylin som bakgrundssångerska.

Svenskt

Major instinct, Nordic union,  Dynazty, Wolverine, Treat,  Cruzh, Featherstone, Evergrey, Sabbaton, Twilight force, Twins crew, Palace, Yngwie Malmsteen, Miss Behaviour, House of shakira, Grand Magus, Theander Expression, Erika, Atomic love reactor, Toxic Rose, Wigelius, Pain, Chris Antblad, Last Autumn dream, Mary´s Creek, Binary Creed.

Sunstrike, Narnia,  Niva, Witchcraft, Ram, Manimal, Eternal of Sweden, Billion dollar babies, Bombus, Peo, Civil War, Stefan Berggren, Hammerfall, Amaranthe, Kee Marcello, Ghost, Cry of dawn, Enbound, Bulettrain, Wickman Road, Violet Janine, General greed, Astrakhan, We are the catalys, Sister, Grand slam, Cloudscape

Norskt

Equator, Jorn, Whitem, Circus Maximus, Leprous, Sirenia, Outlasted.

Danskt

Royal Hunt, Shotgun revolution, Pyramaze, Pretty Maids, Nordic Union, Meridian, Forever still, Section A, Shotgun revolution

Finskt

Tarja, Reckless love, Thunderstone, Sonata Arctica, Imperium, Shiraz Lane, King company, Astralion, Eilera, Poets of the fall, Dark Sarah, Corona skies. Red eleven.

Light – Listanalys

Dessa rätt braiga album placerar sig strax utanför de 17 som placerat sig före dem. Chris Ousey - Dream Machine, 7HY - Stories we tell, Dynazty - Titanic mass, Cry of dawn , Nordic Union - Nordic union, Serious Black - mirror mirror.

Jag valde bland annat  bort upphaussade Palace och Niva eftersom jag tycker att det är på tok för lite låtar som ”sätter sig”, för standard helt enkelt.

Är stormaktstiden tillbaka? De tidigare listorna har varit orgier utav svensk melodiös hårdrock kvalitet. Det svenska stålet tycks i och med årets lista kluvit kvalitetskraven ännu hårdare.

Inte mindre än 4 ½ plattor är svenska, 4 brittiska,  1½ tyska, 2 amerikanska, 1 holländsk, 1 finsk, 1 schweizisk, 1 dansk, 1 kanadensisk.

Urval av 2017 skivsläpp

Solen tycks lysa på denna relativt anti-mediala genre även nästa år. På pappret ser det oerhört bra ut.

Jim Jidhed, Pride of lions, Firewind, Murder of my sweet, Gotthard, Starset, Lionville, Place Vendome, Stone Sour, Harem Scarem, One Desire.

Europe, Art Nation, H.E.AT, Sapphire eyes, C.O.P, Grand Design, Threshold, Brother firetribe, TNT, Battle beast, Eclipse, Edenbridge, Saffire.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Världens bästa hårdrockband

Med 15 studioalbum i ryggen från 1984 till 2016 står det klart att klart att Pretty Maids är världens bästa hårdrockband genom tiderna, utifrån mina metalperspektivögon.

Jag hittar inga konkurrenter helt enkelt, om man utgår ifrån kriterierna att att de dels funnits så långe, dels är bättre på skiva än någonsin det vill säga inte lever på gamla meriter. Black Sabbath i all ära, Metallica, definitivt inte. Polletten trillade ner efter senaste underbara skivsläppet ”Kingmaker” november 2016.

Om de är världens bästa hårdrockband, varför tycker bara jag det och i viss mån min kompis Stefan Hammarström? Antingen beror det på att alla andra är osedvanligt tröga, men vi exceptionellt klarsynta eller att bandet i sig är så underskattat. Det troligaste svaret är: jag vet faktiskt inte.

Precis som Lennon/McCartney och Björn/Benny har barndomsvännerna Ken Hammer (gitarrist) & Ronnie Atkins (sång) begåvats med ett melodisinne utav Guds like. Teamet applicerar detta friktionsfritt via fler genrer såsom rock, aor, power metal, ballader och melodisk hårdrock.

Medlemmarna från 1981 till nu har kommit och gått men bandets motor har bestått. Kanske är det den gyllene nyckeln till den bibehållna musikaliska kvaliteten?

Stefan och jag dyrkade  Yngwie J Malmsteen lika mycket som Pretty Maids. Skillnaden är att den killen sedan han blivit nykterist inte gjort en bra platta sedan ”Facing the animal” från 1997. Vart vill jag komma med detta svammel. Jo, att jag kan vara kritisk mot mina husgudar det vill säga inte slicka i sig allt de släpper bara för att det ett specifikt band som jag gillar.

Många band reproducerar istället samma musikformel till all oändlighet medan andra band/artister sneglar alltför mycket på vad som är modernt idag för att då göra en musikalisk helomvändning a´la Bon Jovi eller Kalle Moreaus. Hybriden mellan dessa variabler har Pretty Maids hittills balanserat mycket bra, modernt, men ändå som förr, en konstart i sig.

Den numera 52-årige sångaren Ronnie Atkins har onekligen en minst sagt en säregen sångteknik vilken i sig utmärker Pretty Maids sound. Allt om oftast pendlar han mellan en silkesrosslig röst för att sedermera kombineras med en melodisk halvsånggrowl. Den kraftfulla utomjordiska pipan varieras utifrån låtarnas karaktär likt en vokal Dr Jekyll och Mr Hyde.

I Pretty Maids fall har man som band lyckats framavla 15 sjukt bra plattor. Självklart har inte alla låtar varit bra, men tillräckligt många per platta för att titulera över 100 låtar som djävulskt bra, något andra band bara kan drömma om.

En sak som särskiljer bandet från andra är pendlandet mellan mjuka låtar såsom ”Litle drops of heaven” och brutala sådana som ”Virtual brutality”. Även i de tyngre tongångarna är melodierna och refrängerna ytterst tongivande.

Bandet har fått någon form av renässans eller snarare upprättelse de senaste åren. Pretty Maids gick till italienska AOR/melodisk rock bolaget Frontiers 2006. Från standardverket Wake up he real world 2006, till Pandemonium 2010, Motherland 2013 och Louder than ever 2014, en platta med fyra nya låtar samt äldre låtar i en modernare skrud.

Deras senaste från november 2066 Kingmaker är en stilistisk bruksanvisning till hur man tillverkar högkvalitativ melodisk hårdrock: adekvata melodier, varierat tempo och en knivskarp ljudbild.

Det är bara att gratulera Frontiers för att lyckats med konststycket att ha Pretty Maids, Treat, Eclipse, Allen/Lande, Magnus Karlsson, Khymera, Journey, The Poodles, W.E.T, Work of art och Pride of lions i samma stall.

Pretty Maids live

Min trogne vapendragare och hårdrocklärling Stefan Hammarström gjorde ett försök att se bandet live för första gången på Ginos i Stockholm 1994. Tyvärr blev spelningen inställd, tyvärr fanns inte Internet på den tiden, vi åkte upp förgäves, men burgarna var osedvanligt goda.

Sweden Rock Festival 2001 blev årtalet då vi såg bandet för första gången. Skyhöga förväntningar, dålig ljud och för mycket hårdrock två dagar i rad innan var bromsklossar till eufori.

2010 var året då jag minutiöst planerat allt från logistik till övernattning i Jönköping för att se bandet uppträda på Zaragorn Rock Klubb. Ett  dysfunktionellt whiskyrace satte stopp för den upplevelsen. De få minnen jag hade inkluderade inte mina danska hjältar.

I Rejmyre på Skogsröjet 2013 avnjöt jag och Stefan bandet på en av de två scenerna i symbios med halvtaskigt ljud samt en revbensskadad sångare.

Den numera nedlagda Väsby Rock var anhalten för nästa liveförsök med bandet år 2014. Jönköpingsskuggorna återupprepades tyvärr. Att somna framför en hord av vakter tillhör inte kategorin smartast i stan precis. Den horribla upplevelsen förde med sig att jag indirekt inledde en process att sluta dricka alkohol i alla fall att hålla mig till öl.

Rockklubben Palatset  i Linköping

Gud, Moses eller Muhammed kastade i oktober 2016 ut ett oväntat rockben till mig. Jag nappade maniskt på biljetterna till konserten i Linköping den 3 december. Stefan, Jarmo Kolehmainen och Jonas Gustavsson kunde inte följa med.

Det blev jag och min son David som fick uppleva vinstlotten istället. Han är uppväxt med Pretty Maids vare sig han ville eller inte. David gillar dock bandet, men inte i lika hög utsträckning som jag själv, men vem gör det?

Vi bilade till syskonstaden Linköping till tonerna av det fenomenala tyska bandet A Life Divided. När vi kom fram blev det en stärkande halvtimmes promenad runt centrum i -8 graders kyla.

Det var en fröjd att värma sig på utmärkta Yogi restaurang och bar där jag bokat bord till klockan 20.00. Jag tog en kyckling mango balti medan David valde fläskfilé goa korma. Förrätten bestod av Murgh Pakora, det vill säga friterad kyckling med chili, indiska kryddor och koriander, vilka svaldes ner med varsin magisk Mango lassi. Huvudrätten ackompanjerades av  Paneer naan (färskost), Dahi Raita Yoghurtröra med gurka, tomat, lök och kryddor. Redan här var kvällen i hamn; osannolikt gott käk i härlig meny.

Klockan 21.20 stegade vi över Rockklubben Palatsets trösklar. Jag och David var utan tvekan de enda två personerna som var helnyktra i lokalen. Det var nästan sorgligt att se några individer i min egen ålder som knappt kunde stå upp. Det kunde ju egentligen ha varit jag själv för bara några år sedan.

Förutsättningsstjärnorna stod i rak linje. I och med att jag och Stefan varit aningen missnöjda med ljudet där vi sett dem tidigare fanns chansen till en fullträff i Linköping. Max 150 personer i en lokal som är en renodla rockklubb i symbios med adekvat ljud och en  ny superplatta i bagaget.

De två helnyktra söktes sig längs fram  till scenstängslet. Jag flankerades utav en gammal fotbollskompis: Jesper Calderon och hans polare Crille. På andra sidan stod en kille som också hette Mats och dessutom bott på Idrottsgtan 51 där vi nu bor, världen är minst sagt liten.

Klockan 22.00 äntrade Pretty Maids scenen. De satte ribban blyhögt med ”When God took a day of” och  ”Kingmaker”. Bandet fullkomligt sprudlade utav energi och scennärvaro, något som smittade av sig på den entusiastiska publiken. De drev med sig själva, publiken, danskar och svenskar.

Deras nya Keyboardist var för övrigt svensk. Han heter Chris Laney, en kille som bland annat släppt två egna plattor och spelat med band som Zan clan, Randy pipers animal, Shotgun dessutom är han producent och låtskrivare.

Smolket i bägaren var lokalens mest överförfriskade person som härbärgerat precis bakom mig. Han var som ett skruvstäd med sylvassa klor. Detta var nog det närmaste jag kommit en man förut, på ett negativt sätt. Att den två meter långe saten slog världsrekord att göra djävulstecken mot bandet med Nordeuropas svettigaste armar gjorde inte saken bättre. Till och med sångaren Ron Atkins blev aningen skraj när monstret höll på att dra ner honom i publikhavet.

Förutom Mr aggressiv hade jag verkligen den absolut  bästa platsen i lokalen. Ljudet var sjukt mycket bättre än vid de andra gångerna jag sett bandet. Att jag stod 53 cm från sångaren och resten av bandet var ren eufori. Många hårdrockband har en förkärlek för trum-, bas- eller gitarrsolon. Jag upplever det som bland det mest påfrestande man kan råka ut för på konserter. Pretty Maids hade den goda smaken att utesluta denna helt intetsägande hårdrockaktivitet.

Pretty Maids var verkligen på  ett avslappnat spelhumör. De bjöd på sig själva, utan att applicera någon form av tysk hårdrock humor. De avverkade hela fem låtar från nya plattan; ”When God took a day of”, ”Kingmaker”, ”Heavens  litle devil”, ”Face the world” och ”Bull´s eye”. De backade upp dessa med gamlingar som ”Yellow rain”, ”Rodeo”, ”Red hot and heavy”, ”Savage heart”,  ”Back to back” och Thin Lizzy covern, ”Please don´t leave me”.

Den halvspäde trummisen Allan Tschicaja lät dubbelkaggarna tala. Han var verkligen ett energiknippe bakom trumskinnen. Taktbytena kändes som ett tjog piskrapp i mellangärdet gånger två. Extranumren bestod utav himmelska ”Futur world”, ”Litle drops of heaven”, ”Love games” och ”A merry jingle”.

Grabbarna höll nästan på i två timmar. En välbehövlig reducering av allsångsprocessen hade inneburit två låtar till, minst. De flesta hårdrockare tycks dyrka att yla så falskt som möjligt medan jag själv hellre vill höra musiken tala.

Vi var båda sjukt nöjda med kvällen som helhet. Just blandningen mellan mjukt, tungt samt snabbt gjorde aldrig konserten enformig, utan oerhört varierad istället. Det finns inget band i världen som behärskar båda världarna såsom Pretty Maids. Bandet skulle med lätthet bara kunna spela sina mera aor-låtar och ändå få till en superkonsert.

Ett bands som förfogar över en sådan sanslös låtskatt kan självklart inte tillfredsställa alla fans fullt ut, då var och en har personliga favoriter. De avverkade 19 låtar men jag saknade bland annat: ”Virtual Brutality”, ”Snakes in Eden”, ”Deranges”, ”Destination paradise”, ”Tortured spirit”, ”Psyhco time bomb planet earth”, ”Nightmare in the neighbourhood”, ”Sin-decade”,  ”Who´s gonna change”,” Cold killer”  

”When the angels cry”, ”Only in america”, ”They´re all alike”, ”Time awaits for no one”, ”Waitin forthe time”, ”Dead or alive”, ”Don´t settle for less”, ”Partners in crime”, ”Credit card lover”,  ”Spooked”, ”With these eyes”,  ”Battle of pride”, ”Who what where when why”, ”Wake up to the real world”,  ”I see ghosts”, ”You´re mind is where the money is”, vilket i sig är helt onaturligt utifrån ett låtkvalitetsperspektiv.

Efter att ha köpt några bubbelvatten bilade vi tillbaka till Peking. Runt klockan 01.00 var vi åter hemma. Det var en himmelsk känsla att gå upp till barnen utan tillstymmelse till bakfylla. Likt ett starkt tics styrdes jag till att lyssna på husgudarna i några timmar innan det var dags att fixa chili con carne till barnen. Kvällen avslutades med att familjen såg Hobbit 3.

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2016

15 augusti, 2016 by

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2015

5 augusti, 2015 by

Småskalighet i ett nötskal

Dag 1 Fredag

Ett nytt år är vanligtvis lika med festival, detta år var inget undantag. Bråvalla fick för mig återigen ligga i träda då jag jobbade. Istället utkristalliserade sig 10-års jubilerande Skogsröjet som besöksvinnare. Det primära utifrån det valet var att jag inte tidigare sett Magnum, Jono, Dram Theater och Queensryche. Det sekundära var att det endast var runt 4 mil till festivalen. Mitt hyfsat stora och braiga tält dammades av i symbios med sovsäck, liggunderlag, två kuddar, campingstol och hygienväskan. Jag ekiperade klädesplagg för såväl oväder som strålande solsken samt fluktuerande tälttemperaturer. All mat förutom ett kokt ägg och två bananer inhandlades på festivalen. Jag hade i och med mitt alkohollöfte köpt betydligt mindre öl än vanligt och dessutom inget annat än just maltbrygden.

Järngänget samlades som sagt återigen för att uppleva en ny festival. Vårt första och Skogsröjet skedde 2013. Detta år ville Johan vara där dagen, vi andra kunde inte, så han var mannen som fick uppdraget att sätta upp våra 3 tält. Kompisen Jarmo Kolehmainen var ett nytillskott till vår gedigna kärntrupp. Stefan  hämtade mig fredag klockan 10.00 invid Lidl parkeringen och Jarmo 30 minuter senare.

Vädret blev bättre än vad som förutspåtts, dock hängde regnet minst sagt i luften. Vattendropparna briserade inte förrän senare på kvällen. Jarmos två kompisar Tomas och Magnus vilka låg på husvagnscampingen kom titt som tätt och besökte oss. Dessa två trevliga människor var de som vi umgicks med under förmiddagen och för övrigt resten utav festivaldagarna. All annan mänsklig kommunikation invid vår tältplats var exceptionell marginell, trots att vi hade ett stort regnskydd. Om det beror på att vi helt sonika är nöjda med varandras sällskap eller har svårt att mingla vill jag låta vara osagt; det är troligtvis en kombination. Vi får skylla på avsaknaden utav en adekvat musikanläggning och att det var osedvanligt lite folk på det område som utgjorde vänstra tältflanken.

Första bandet som äntrade Skogsröjet hette In this grey, Khanister det andra och Mojo madness som tredje band. Den fjärde akten: Meanstreak såg jag förra året. Då de inte tilltalade mig förut beslutade jag mig för att skippa deras uppträdandet samt de tre första. Egentligen ganska horribelt beslut utifrån ett musikperspektiv och att stifta bekantskap med nya band. Eftersom vi inte anlände förrän klockan 11.45 så valde teamet att ta det lugnt på varsin campingstol för trissa upp festivalhumöret.

Jono

Klockan 14.00 fick jag med de andra till Jono.  Bandet består av fem ytterst kompetenta gotländska musiker. Från början var Jono ett soloprojekt av sångaren Johan Norrby. Debutplattan släpptes under det namnet 2006, där flera av dagens bandmedlemmar medverkade. Norrby bestämde sig för att jobba vidare med den bombastiska, ibland pompösa, rocken i bandform istället och anlitade de fyra som han visste passade perfekt för jobbet. Bandet Jono bildades i slutet av 2006 och släppte hyllade ”Requiem” (2013).

Jono’s musik kan närmast jämföras med klassiska rockband som Queen, Saga, Supertramp, Kansas, Sparks, A.C.T, med stark betoning på  Queen. Jag hade önskat minst 45 minuters musik med dessa herrar. Tyvärr fick de bara 30 minuters speltid vilket bland annat innebar att deras i mina öron bästa låt ”I was the one” inte spelades. Trots detta blev spelningen en mycket positiv överraskning. Johans röst var lika bra live som på skiva och visade prov på en avslappnad scennärvaro, precis som resten utav bandet. Låtarna ”Wasting time”, ”Misery man”, ”Can we make it” och ”Dead or alive” var andra alster som förgyllde min tillvaro.

Crucified Barbera

Näst ut var svenska tjejbandet Thundermother, vilka för mig lätt hade kunnat släppa 15 minuter extra till Jono. Deras rock med en gnutta inspiration av AC/DC tilltalade inte alls mig fastän deras agerande på scen inte alls var oävet. Crucified Barbera var nästa akt som jag tittade på efter att ha skippat Silver. De bildades 1998 och har 4 album i sitt  bagage. Deras turnerande med bland annat storheter såsom Motorhead, In flames och Sepultera och spelning på Wacken open air har onekligen skapat ett ytterst kaxigt band där alla bandmedlemmarna kan ståta med karisma och scennärvaro. Det blev en tung, tight och proffsig konsert med myriader av attityd som utmynnade i att jag fick omvärdera min syn på bandet ordentligt.

Efter  Cruciefieds blypunkiga konsert var det så dags för ett av de banden som fick mig till Skogsröjet5 i år. FM, gruppen bakom top-10-ever-a.o.r-albumet: ”Indiscreet” från 1986, en platta som minst sagt åldrats med värdighet. Efter denna kanonplatta gick det dessvärre utför eftersom de började blanda in bluesrockigare tongångar som inte passade mig samt att kvalitet haltade betänkligt utifrån deras debutalbum. Det som mig slog under den timme som bandet fick till sitt förfogande var att var så fräscht trots deras ålder. Steve Overland lät nästintill som på det glada 80-talet. De kändes såväl vitala som  professionella.

FM inledde med det rockiga Def Leppards influerade ”Digging the dirt”, som var ett strategiskt smart val att få igång publiken. Därefter följde en av de bästa låtarna på Indiscreet ”I belong to the night”, sedan den bästa låt de inte släppt på ett studioalbum tillika en av deras bästa: ”Let love be the leader”. Självklart fanns det utrymme för att riva av den schizofrent optimala ”That girl” från deras debutplatta samt ”Other side of midnight”. Även de två av de tre största guldkornen från andra plattan Though it out fanns med: ”Though it out” och ”Bad luck”. Om bandet fått 15 minuter till hade de haft chansen att spela några av mina favoritlåtar som ”Someday”, ”I belong to the night”, ”Who´ll stop the rain”, och ”Over you”. Den betydligt yngre gitarristen Jim Kirkpatrick var en fröjd för örat och en rejäl vitamininjektion för bandet som helhet.

Jag skippade Electric boys för att istället timmen senare ägna 1 timme och 15 minuter till melodisk hårdrock i världsklass utifrån kvalitet, variation, energi och viss mån låtkvalitet. Med band som Eclipse, Work of art, W.E.T, Brother firetribe går H.E.A.T i bräschen för skandinavisk melodisk hårdrock/a.o.r i världen. Med 4 plattor i bagaget och ett ändlöst turnerande har de frälst ställena de besökt. Med ett självförtroende som besitter berg vet de vad publiken vill ha. Erik Grönwalls kokainstinna springande är ibland lika påfrestande som befriande. När andra sångare i samma genre står fastnitade på scen uppvisar han motsatsen. Med klockrena låtar som ”Breaking the chain”, ”Living on the run”, ”Point of no return”, ”Mannequinn show”, ”100 miles”, ”Inferno” och ”Enemy in me”. Jag hade dock gärna velat haft med ”Straight from the heart” från första plattan.

Pensionärerna i Magnum ersatte därefter slynglarna från Upplands Väsby. Jag har faktiskt lyckats missa dessa herrar från Birmingham live med sitt pompösa unika sound. De har en  diger låtskatt att gräva ur från starten 1978 med albumet ”Kingdom of madness”. Mitt intresse började dock med ”Chase the dragon” från 1982. De radade upp klassiker, men också många nyare låtar från de tre senaste plattorna som utmärkta ”Black skies”, ”Freedom day” och  ”Unwritten sacrifice”. Bob Catley tillhör i mitt tycke inte någon av de mest karismatiska sångarna på jorden. Hans ”Allsång på skansen gestikuleringar” i kombination med den blå Lasse Berghagen kostymen gör definitivt  inte saken bättre. Hans armgester på scenen blir lite too much så att säga, men som helhet blir det ändå en bra show. När låtar som ”Vigilante”, ”Sacred hour”, ”On a storytellers night” och ”How far to Jerusalem” passerar revyn bildas magi. Att inte ”Soldiers of line” och ”Just like an arrow” inte avhandlades var ett smärre mysterium.

Jag hoppade över Hardcore superstars som jag sett några gånger precis som Skidrow. På tur stod istället Europe som började vid midnatt. Förra året såg jag deras spelning i Väsby och upplevde konserten som väldigt eklektiskt, varierat och fylld med spelhunger. Då jag knappt sovit något natten innan fick minnen utav den konserten leva vidare. I efterhand hörde jag att det var typ samma låtar förutom fem stycken från nya plattan. Tältet var en orgie utav temperaturvariationer. Först kallt, sedan varmt, sedan kallt igen, sedan bastuvarning när solen låg på tältet likt en välgödd mördarsnigel tidigt på morgonkvisten.

Dag 2 lördag

Jag hade sovit bra utifrån förutsättningar som insekter, partynissar med musikanläggning samt tältgranne som snarkade som en griljerad grävling. Den underbara duschen kostade 30 kronor; jag var enligt utsago nummer 4. När mina kompisar kravlat sig ur tälten bar det iväg till Konsum för att handla frukost och kaffe. Därefter tillbaka till campingstolarna som vi dessvärre inte lämnade förrän 14.00. Tanken med festivaler är indirekt att upptäcka ny bra musik. Det gör man brukligt genom att se konserter, inte sitta vid tältet och anta att musiken inte är bra. Jag missade band som Beyond visions, Honeymoon disease, Tyranex, The Terrorhawks, Hellshaker och Refuel. Första bandet för oss blev istället Fearless som började 15.00 och höll på i 45 minuter. Hängselbyxor, skogshuggarskjortor och stråhattar, direkt taget från den amerikanska södern, så uppfann de tydligen genren Hillbilly-Metal. Tyvärr var det för mig det enda positiva, gillade varken rösten, bandet eller musiken.

Betydligt intressantare var tjejbandet Imber. Jag hade hört tjejerna på Spotify och gillade deras melodier. De kallar sin musik för Imbercore. Sångerskan My Andersson är onekligen en kvinna med hel del pondus och självsäkerhet. Hon ser bra ut, sjunger ruskigt bra och är en scenpersonlighet ordets mening dessutom har människan mer tatueringar än vad jag sett på någon tjej förut. Låtarna ”The rabitt hole”,  ”Typical illusion” och ”Like a ghost” är riviga, tunga och sköna. Bandet har definitivt potential att ta sig fram i den snåriga metaldjungeln.

Power metal gänget Bloodbound var ett band jag dyrkade när debutalbumet Nosferatu hamnade i min skivsamling 2005. Underbara sångaren Urban breed sjöng på den plattan och det var ett sant nöje att plocka fram öset. Tyvärr sänktes kvaliteten för varje album som släpptes. Deras nya sångare Patrik Johansson har varit med på tre plattor av de 6 de hittills släppt. Dessvärre är den trilogin bandets klart sämsta. Om det beror på sångaren eller taskig låtskrivarfantasi vet jag inte, men standard är det i vilket fall som helst. De kan dock sin power metal och gör inte bort sig på något sätt, utan är bara renodlat intetsägande. Låtarna blir verkligen bara karbonkopior av karbonkopior där klyschorna haglar och ingenting sticker ut. Bloodbound spelade som tur vad låten ”Nosferatu” vilken är deras klart bästa.

Doro strulade med flyget vilket innebar att hon ställde in sin spelning. Svenska Bullet tog deras plats för att spela senare på kvällen. Varken Doro eller Bullet har eller kommer att bli några favoritband, så för mig kvittade den rockaden. Beseerbitch var ett band som jag upplevde som horribelt usla, med stark betoning på usla. Därefter äntrade U.D.O scenen. För första gången under dessa två dagar hade det samlats ordentligt med folk framför scenen. Tyvärr är jag inget fan av U.D.O, utan ser honom mer som en tredje klassens Accept. Det tycker han nog själv  också eftersom U.D.O avfyrade en mängd Accept klassiker, något som devalverade hans egna material.

Dream Theater får väl i och med deras ”Images and words” från 1992 anses ha lagt grunden för en ”ny” genre:  progmetal. För mig har de och de miljarder efterföljande andra band som influerades utav albumet aldrig blivit några husgudar. Teknisk skicklighet i kombination med bra refränger tycks mer vara bannlyst i dessa kretsar. I mitt tycke är det bara Threshold, Triosphere och Vanden plas som klarar av den balansgången. Gruppen har lyckats prångla ut 13 studioalbum så låtar fattas det inte. Med över tio miljoner sålda skivor och fans som är hängivna till gränsen av fanatism har de onekligen lyckats. Visst har bandet utvecklats, men det behöver inte vara signifikativt med kvalitet. Jag har fruktansvärt att ta åt mig musiken då allt känns för tight; det blir för oinspirerat och tråkigt. Likt Toto antar jag att Dream Theater drar till sig horder av musiker som adekvata fans. För mig blir det allt som oftast bara intetsägande och för komplicerat helt enkelt trots sjukt bra musiker.

Nästa band till drabbning var Queensrÿche. Ett band som fångade mitt intresse redan 1983 med deras maxisingel Queen of the reich. Därefter köpte jag The Warning, Rage for order, Operation mindcrime; min sista platta med bandet blev braiga Empire, sedan tröttnade jag på bandet samtidigt som låtarna blev sämre och tråkigare. De senaste åren har varit händelserika för Queensrÿche. Våren 2012 kickades originalsångaren Geoff Tate för att ersättas av ynglingen Todd La Torre. Densamme är helvetiskt likt Geoff Tate med  oerhört tonsäkra falsettskrik precis som sin föregångare, något som underlättar för bandet när de ska framföra sin klassiker. Tate bildade raskt sitt egna Queensrÿche numera Operation Mindcrime. Låtar  som ”Empire”, ”Jet city woman”, ”Queen of the reiche”, ”Eyes of a stranger” och ”Take hold of the flame” smekte Skogsröjets publik medsols. Jag tyckte själv att det mesta lät bra, men periodvis aningen otight.

Mitt sista band blev anrika Saxon. Ett band som jag var förtjust i under 80-talet när mitt sug för heavy metal var outsinligt. Bästa låten de gjort är ”Princess of the night”. Jag tycker annars att låtar som ”Motorcykle man”, ”Denim and leather”, ”Wheels of steel”, ”And the band played on”, ”Strong arm of the law” och  ”Crusader” inte klarat tidens tand, utan åldrats betänkligt. Många av dessa alster avhandlades till publikens jubel, men fick inte mina ovationer. Deras senare plattor har allt som oftast hyllats av såväl press som fans. Jag själv har haft onaturligt svårt att få in dessa nya kompositioner att fastna i huvudet. För mig var inte alls denna spelning något extraordinärt. Trots detta är ljudet bra, 64-åriga Biff sjunger fortfarande bra, och bandet är tight.

10-års jubileet får väl anses som ytterligare en i raden av gott hantverk. Det mesta flöt på bra, och vädret blev successivt bättre ju längre festivalen led. Jag upplevde dock att det ibland var fler människor i barområdet än på själva konserterna, vilket kändes sisådär. Bajamajorna hade gärna fått tömmas fler gånger än vad som skedde. Annars är det bara att gratulera de ideella krafterna och hela Rejmyre för att de på olika sätt kan bidra till att skapa en härlig småskalig och genuin hårdrockfestival mitt i typ ingenstans.

Stefan och jag skämtbråkade inte som förr. Vi höll ner på raljerandet gentemot varandra och alla andra. En bidragande orsak till oskadade pungkulor, knäskålar och ryggrad var nog mitt reducerande intag av alkoholhaltiga drycker  Återigen gav jag mig själv ett löfte att aldrig mera sova i tält, ett som jag brutit ett antal gånger förut. En önskan i framtiden är att festivaler skulle ha husvagnar på plats för uthyrning. Jag skulle definitivt tillhöra skaran som betalade det troliga höga kostnaden för att slippa temperaturskillnader, fukt, insekter och klaustrofobi.

Continue Reading »
No Comments

Accept i Linköping 2014

21 september, 2014 by

Tyskt stål som fortfarande biter

Kvällen inleddes redan runt 15.00 tiden då Jonas Gustavsson kom över för att lyssna och titta på hårdrockvideos. Han hade fixat en DVD bestående av 28 låtar som han tyckt varit bra under 2014 såsom Lacuna coil, Within Temptation, Sparanza, Dynazty, Delain, Gotthard, H.E.A.T, House of lords och Avenged sevenfold.

Vi stegade sedan i rask takt ner till Centralstationen för att möta upp kompisen Jarmo Kolehmainen. Vi köpte tur och retur biljetter för 160 kr till  Östgötapendeln som för dagen var ur funktion så det blev en ersättningsbuss istället; en resa som kostade oss cirka 25  minuter i extra åktid.  Biljetterna till vårt primära huvudmål Accept hade kostat 380 kronor.

Vi traskade skyndsamt från Linköpings Centralstation till indiska restaurangen Yogi som nästan funnits i 10 år i vår syskonstad. Sötma varvades med hetta som svaldes ner med Cobra; tvättäkta indiskt öl. Vi drog förväntansfulla ut till Linköpings svar på vår Kulturnatt: City of art. Det är  en uppskattad konstrunda som hålls för 8:e gången där gallerier, butiker, museum håller öppet extra länge för alla konst- och designintresserade. Utställningar, musik, föreläsningar, workshops, öppna hus och verkstäder i Linköpings city lyser upp höstmörkret. främst mellan 10-16.

Det blev dock inte så mycket av kulturelitism. Efter att ha ätit utomjordisk gott samt följt andra halvleken av Premier League matchen mellan West Ham – Liverpool, som till mina kompisars förtret slutat i moll på grund av siffrorna 3-1 till West Ham blev det inte så mycket tid över för annat.

Förbandet på Garden, Konsert och kongress var australiensiskt. Bandet Damnation Day har endast en platta från 2013 i sitt musikbagage. Personligen gillar jag den plattan, där Queensryche känns som en het inspirationskälla, mycket på grund utav sångaren, förutom när han vill låta som en taskig kopia av Rob Halford. Det är sällan konsertevenemang håller tiderna, något man visserligen inte bör anta, men i vår enfald trodde vi att det var Damnation day som gick upp på scenen klockan 21.00. I själva verket var det Accept själva som inledde sin konsert klockan 21.00. Det innebar att Damnation Day varit exceptionellt punktliga och bara kört ett set runt 30 minuter.

Från första ackordet till det sista var det fullt ös, utan några som helst krusiduller, med stark betoning på ös och inga krusiduller. Vi slapp befriande nog enerverande hårdrockklyschor såsom: ”Hello sweden, how are you”, pinsam alkoholpropaganda,  svordomar i syfte att vara coola-men bara blir patetiska, jobbiga trumsolo, tråkiga bassolon och totalt intetsägande mellansnack. Istället var det en orgie av trallvänlig tungtyska ackordföljder som ägde scenen. Det var länge sedan 2 timmar gått så här snabbt. Framför scenen hoppade såväl yngre publik som äldre och förvånansvärt många tjejer i testosterongrytan. Accept varvade låtar från de tre senaste 2010-tals plattorna med gamla beprövade godingar

Jag såg Gotthard på Väsby rock i år, de har en fantastisk låtskatt till sitt förfogande precis som Accept. Den stora skillnaden är att de inte var särskilt  intressanta på scenen medan scennärvaron hos Accept var helt kontrasterande. Essensen i den magin var och är gitarristen Wolf Hoffmann. Han trollband publiken med sitt variationsrika minspel och outsinliga spelglädje. Jag får parallellt samma vibbar av Accept som av Europe, där båda banden allt som oftast river av samma låtrepertoarer, kväll in och kväll och ut, men fortfarande uppvisar tvättäkta genuin spelglädje det vill säga är hörnstenen att få med sig sin trogna publik. Precis som Europe tycks bandmedlemmarna förstå vidden av att se vältränade ut, istället för alldeles betagna utav tidigare ohälsosamt leverne.

Det är inte bara Wolf som dominerar scenen utan också basisten Peter Baltes. Hela bandet genomsyras av  att vara spontantcoola, utan som sagt uppträda påfrestande hårdrock-klychigt. Lite ironiskt när många förståsigpåare knappt hittar något annat band som mer står för hårdrockens svarta själ än just Accept. Av de nya låtarna var det framförallt ”Stalingrad” och ”Pandemic” som lyste allra klarast, minst lika starka som de äldre pärlorna. Det var för övrigt väldigt mycket nya låtar som avverkades.

Det får mig instinktivt att tänka på svenska Treat som led/lider av samma ovanligt positiva  syndrom, det vill säga skapa låtar som fortfarande är klockrena och inte bara falla tillbaka på låtarna som gjorde bandet kända. Det var säkert 10 låtar som var från de tre sista alstren som exempelvis:  ”Stampede”, ”Dying breed”, ”Dark side of my heart”, ”Fall of the empire”, ”Hellfire”, ”Teutonic terror, ”Pandemic”, ”Stalingrad”, ”200 years”.

Wolf Hoffmann in action

En pytteliten petitess i sammanhanget var låtvalet. Av de 21 låtarna som de hann med under dessa två underbara timmar var faktiskt alla bra. Men för att nå upp till 100 av 100 så hade jag hellre hört ”Breaker” istället för ”Princess of the dawn”, samt fler låtar från ikoniska Metal Heart såsom ”Too hight to get it right”, ”Bound to fail” och tunga ”Monsterman” från Russian roulette. Av de nya låtarna så har bandet totalt missat en kommande ”superhit”. Som 13:e och sista  låt på comebackalbumet Blood of all nations finner man otroligt Acceptiga ”Bucket full of hate”, en låt bandet förhoppningsvis tar sitt förnuft till fånga och börjar spela i fortsättningen.

Vad kan jag inte säga som inte skrivits i detta inlägg? Detta var för mig en av årets bästa konserter alla kategorier och troligtvis förra årets också. När alla ingredienser från låtkvalitet, variation, scennärvaro, instrumentkompetens, tighthet, spelglädje, bra ljud och coola karaktärer faller på plats och vävs ihop blir det helt enkelt såhär klockrent. Den tyska punktligheten avslutades prick klockan 23.00 med klassikern ”Balls to the wall”. Denna kvälls bästa låt blev oväntat nog  inte ”Fast as shark”, utan nyfrälst blev jag av utomjordiska versionen av ”Metal heart”. Dock var hela konserten en holistiskt högtidsstund av ett band som andas framtid, vitalitet och hunger, trots att de närmar sig pensionsåldern

För mig var plattan Restless and wild från 1982 ett välbehövligt uppvaknande och avstamp från halvtaskiga Kiss-låtar och snabba Ramones hits. Detta var banne mig riktig musik, och definitivt en skiva som förde mig mot tyngre hårdrockregioner med band som Metallica, Exodus, Acid och Heavy Load.

Sångaren Udo Dirkschneider kraxade som en skadeskjuten kråka, han var inte bildskön, och hade absolut ingen karisma, trots det gillade jag motstridigt rösten, låtarna och bandet i sig. I kölvattnet av Restless and wild införskaffades plattan innan, nämligen Breaker. Även där fanns det heliga guldkorn som med tiden blivit adekvata Accept-klassiker såsom ultratunga ”Breaker”, ”Run if you can” och ”Burning”.

Accepts rötter sträcker sig ända till Udo Dirkschneiders och Michael Wageners ungdom där de bestämde sig för att bilda ett band. Det började med att Michael skulle spela gitarr och Udo keyboard, men med tiden började Udo bli mer intresserad av att använda sin röst istället och det slutade med Udo på sång. De kallade sig för ”Band X”, men 1971 bytte de namn till Accept.

Efter att ha kommit på tredje plats i en tävling i Düsseldorf så fick Accept chansen att spela in sin första skiva. Det resulterade i deras första skiva med samma namn: Accept, som i sin tur följdes av I´m a rebel vilken innehöll bland annat låten med samma namn. I’ m a Rebel” var egentligen skriven för AC/DC, men då resultatet inte blev bra nog tog Accept den istället. Vid den här tiden var också Accepts ursprungliga uppsättning född: Udo Dirkschneider (sång), Wolf Hoffmann (gitarr), Jörg Fischer (gitarr), Peter Baltes (bas), och Stefan Kaufmann (trummor).

Med Breaker 1981 hade Accept hittat sin stil och slog igenom i Europa med sin aggressiva musikstil. De uppnådde till och med status att få göra en Europaturné med Judas Priest. Bandets ena gitarrist Jörg Fischer hoppade av strax innan inspelningen av nästa album och man anlitade Herman Frank som ersättare (Wikipedia).

För mig var det aldrig nästkommande Balls to the wall från 1983 tillika katapulten som fick den viktiga USA-marknaden intresserad som min nästa favoritplatta, utan Metal Heart från 1985. De ingredienser den innehöll var för mig manna från himlen. Låten ”Metal heart” är fortfarande lika bra som den var då, resten av plattan är bara en uppvisning hur man skapar tung, karg, snabb musik med melodislingor som Björn och Benny skulle vara avundsjuka på.

Udo Dirkschneider f.d sångare i Accept

Splittringen med originalsångaren skedde efter deras turné med Russian Roulette från 1986, då hoppade Udo Dirkschneider av bandet 1987 och bildade sitt eget band, U.D.O. 1992 var Accept dock tillbaka med sin originalsättning, fast denna gång med bara Wolf Hoffman som gitarrist. Udo var som sagt sångare i Accept  från 1976 till 1987 samt en andra period mellan 1990 och 1996. I en intervju 2007 förklarade Dirkschneider  (född 1952 det vill säga 62 år gammal/ung) att en återförening med de andra medlemmarna i Accept var  helt utesluten.

Det ledde sannolikt till en ny era för bandet. Med nya sångaren i spetsen skapades comebackalbumet Blood of all nations 2010 som rosades världen över av såväl nya som gamla fans och kritiker. Det är få sångrockader  i metalvärlden där i fall jag kan säga att nytillskottet slår originalet med råge. Visst kraxas det fortfarande, men det är ju som sagt en del av Accept identitet. Hade Jorn Lande istället kommit in som bandets nya sångare hade det inte varit Accept, trots att den ljuva stämman är ljusår bättre sångmässigt.  Mark Tornillo är dessutom mer varierad och framförallt bättre sångare samtidigt som han betydligt bättre scennärvaro än sin föregångare.

De två originalmedlemmarna Peter Baltes och Wolf Hoffmann är motorerna och naven i bandet såväl utifrån det förgångna som Accepts numera ljusa framtid. Det är de två herrarna som är underhållarna på scenen. Det märks att de är oerhört stolta över vad de skapat under åren som gått i symbios med de tre senaste kvalitetsalstren. Bates & Wolf påminner mig om två herrar som helt enkelt är snuskigt nöjda med livet överlag; de behöver inte bevisa något längre; cirkeln är sluten.

Blood of all nations visade sig inte vara en lyckoträff eller ett engångstillfälle, segertåget fortsatte 2012 med utmärkta plattan Stalingrad, vilken var minst lika bra som sin föregångare. Två år senare fullbordades den fiktiva trilogin med skivan Blind Rage. Det är en platta som jag ansåg var sämre än de två föregångare; men med flera lyssningar i bagaget kan jag bara konstatera att Blind rage vuxit till sig och lätt sällar sig till de två andra plattorna. Det finns ett hårdrockvänner som menar på att de låter likadant som de alltid gör. Vad är problemet, vill de att de ska låta som U2, Molly Sandén eller Rammstein. Balansgången mellan reproducering och förnyelse är überskör, men när kommande hårdrocks hits kontinuerligt skapas är väl det knappast något större problem.

Continue Reading »

1 Comment

Melodiös hårdrock i förortsgettot

Hårdrock-järngänget bestående av Mats Widholm, Stefan Hammarström och Johan Nordström skippade Sweden rock och Skogsröjet när kvalitetstänkandet istället styrde mot Stockholmsområdet. Jag tog mig friheten boka upp tre VIP-armband, vilket innebar att vi fick tillträde till bandens fristad. Jag bokade också upp två nätter på Scandic Infra City Hotel för 850 kronor per person med två underbara frukostar och ett megastort rum någon kilometer bort från själva spelplatsen samt Skandinaviens största tropiska inomhusträdgård.

Under nära 20 års tid har Micke Rosengren tillsammans med Madde Swärd och Annica Lewin velat skapa en adekvat rockfestival. Den 2 augusti 2013 gick deras dröm i uppfylles i kombination med massor av nedlagt arbete. Detta var andra gången arrangemanget gick av stapeln, men första gången som det var en tvådagarsfestival. På första festivalen 2013 spelade bland annat U.D.O., H.e.a.t, Eclipse, Freak Kitchen, Sister Sin, Dynazty, Impera, Love.Might.Kill, Ten, Fatal Smile, Civil War

Johan hämtade först upp Stefan sedan mig själv invid Lidl parkeringen runt klockan 08.30. Eftersom det var ett år sedan vi tre sist sågs så blev det ett evinnerligt tjattrande och raljerande de två timmar det tog oss att nå Upplands Väsby. Vilundaparken som området heter låg invid ett stort köpcentrum och granne med stadens badanläggning. Omgivningarna var  osannolika kontraster till  exempelvis Sweden Rock som Skogsröjet. Grus, skog och ängar var ersatta av betong och ännu mera betong.

Vi tog oss till till lokalen där våra biljetter snabbt förvandlades till VIP-armband tillika inkörsporten till festivalsområdet. Därefter checkade vi in festivalområdet för att 10 minuter senare kasta i oss langos och viltkebab. Solen stod i det närmaste i zenit, densamme som inte bara skapade ett bra festivalhumör, utan också en bastu-värme-stämning som kunde få den mest härdade festivalbesökaren på fall.

Väsby Rock kunde ståta med två scener som för omväxlings skull stod mitt emot varandra där turordningen gick under devisen vartannat band. Det var egentligen en fotbollsplan där scenerna var utplacerade vanligtvis där målburarna brukligt står placerade. En adekvat sliten långsidesläktare under tak fanns också att tillgå. Därifrån var det endast 40-50 meter bort till bar- och restaurangområdet som var generöst tilltaget omgärdat av mängder av gräsytor.

Först ut för vår del blev svenska Mean streak som sedan starten 2008 släppt tre relativt stereotypa plattor. Deras blandning av Heavy metal och melodiös hårdrock  och insprängd a.o.r. höll bra klass i typ tre av nio låtar. Parallellt var hela deras framtoning på scenen minst sagt intetsägande och ultraklyschigt. För muskulösa killar med bar överkropp i sina bästa år förkastades låtarna till periferin.

Nästa band var ett renodlad ”tungt” a.o.r-band med musik-projekt-törstande Göteborgaren Mikael Erlandsson i spetsen. Han är mer känd som sångare i det mer meriterande Last Autumn Dream. Där utöver har han skapat 5 egna soloskivor varav hans förstlingsverk ”The one” är en av de bästa renodlade a.o.r plattor som någonsin släppts i Sverige i släptåg med Jim Jidheds: ”Full Circle”.

Love under covers första platta ”set the night on fire” släpptes 2012 och var en oväntad bra sådan. ”Into the night” döptes deras andra alster till, en skiva som var betydligt sämre än sin föregångare utifrån ett låtkvalitetsperspektiv. I ett solindränkt Upplands Väsby på stor scen så känns lättvikts-a.o.r som en fluga på Jupiter, och precis så kändes det faktiskt. Visst är Erlandssons hesa sköna stämma perfekt, men hellre då på en mindre intim inomhusscen. I vilket fall som helst spelade de deras allra bästa kreativa skapelse: ”Angels will cry”. Denna fröjd för örat kunde nästan bara reproduceras utav deras cover av Martikas ”Toy soldier”. Hade gärna velat se och höra deras cover av Secret Service hit: ”Flash in the night” istället för andra halvt undermåliga låtar.

Nästa band till drabbning var svenska a.o.r-rockiga House of Shakira. De har alltid tillhört kritikernas favoritkonstellationer i branschen, men hos mig har de fört en ytterst tynande tillvaro. De är professionella, duktiga musiker och gör rätt poser, men för mig blir det lika neutralt som på skiva dessvärre. De har sju plattor att plocka ur sitt bagage, men för dagen spelar det ingen roll vilken låt de plockar upp – det låter lika lamt.

Grand designs Def Leppard inspirerande toner stod näst på musikagendan. Ledd utav sångaren Pelle Saether med veteranen Janne Stark tillika mannen som skrivit biblar om all hårdrock som typ släppt i vårt avlånga land vid sin sida intog de scenutrymmet.

Bandet har två plattor att plocka låtar från samt en en tredje som släpps i dagarna. Deras huvudproblem är parallellt eventuellt deras kommande framgång. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar kan Grand Design fylla ett stort tomrum. Dock är den gränsen snuskigt tunn när de gruppen tycks ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard.

Jag antar att det är en högst medveten strategi, men som sagt det är en ögonlinstunn skärva som får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppard starka låtar och snygga arrangemang. När Grand Design lyckas med alster såsom ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night” och ”You´re gonna dig on it”  är det bara att gratulera. På scen var väl det halvtaskiga ljudet i sig en bromskloss att få fram den snygga stämsången, annars en helt okej spelning från ett band fyllda av karaktärer.

I VIP-området träffade vi på många kommande som inte kommande artister. Jag snackade musik med Europes jovialiske pratkvarn Ian Haugland. Såg några låtar meds neo-classiska tysk/svenska At Vance innan jag blev tvungen att lägga mig i gräset med dunkande huvudvärk.

Solsting, för lite vätska, retroaktiv stress, reducerad sömn och några öl i kombination skapade en cocktaileffekt som fick mig yrt att lägga mig i gräset. Tyvärr alltför nära typ vakterna. Alla former av vakter på denna festival var väldigt bra att ha till hands, något jag saknar på exempelvis Sweden Rock Festival. Här var det dock tillsynes oändligt många till förhållande till besökare. Min timing att lägga mig halvyrt i gräset visade sig i backspegeln vara en dysfunktionell strategi. Vakterna var som hökar på alla som låg i gräset, jag låg helt enkelt för nära.

Det blev ett abrupt slut  på kvällen för att  helt sonika gå vidare till hotellet. Missade tyvärr det mesta av At Vance, mina husgudar Pretty Maids samt Candlemass som mina kompisar upplevde som dagens överraskning. Primal Fear gillar jag inte och Jorn har jag sett några gånger utan att bli speciellt berörd.

Morgonen därpå avlöstes ett molnfritt Upplands Väsby av ett betydligt molnigare sådant tillika kallare. Vår frukost avlöstes av att titta på mina husgudar Treat som blev dagens allra första band. På ett år har jag indirekt stalkat detta band genom Sweden Rock Festival, Skogsröjet, Firefest och nu Väsby Rock. Treat har för mig alltid varit intressantare än deras ”rivaler” Europe. I och med släppet utav deras senaste platta 2010 ”Coup de grace” stärktes den tesen och cirkeln var sluten när de båda svenska legendarerna spelade på samma festival, samma dag och samma scen fast olika tider under dagen.

I mina ögon är ”Coup de grace” ett utav 2000-talet allra bästa melodiska hårdrock album. Det har Treat successivt också upptäckt då hela fem låtar spelas från den: ”Skies from mongolia”, ”Roar”, ”The war is over”, ”Papertiger”, ”We own the night”.

Att man har en uppsjö av andra låtar som likaväl skulle kunnat platsa är ett tecken på att de har ett av världens bästa melodiska låtskatter att ösa ur till sitt förfogande. Mitt favoritalbum från dessa härliga killar heter ”The pleasure principle” från 1986. Från det albumet spelade bara ”Rev it up”. ”Strike without a warning”, ”Caught in the line of fire”, ”Ride me high”, ”Waiting game” och ”Fallen angel” lyste med sin frånvaro och saknades av undertecknad.

Andra låtar som borde ha varit med om bandet fått två timmar på sig om världen hade varit  det minsta rättvis var: ”Sole survivor”, ”Hidin”, ”Outlaw”, ”I burn for you”, ”Hunger”, ”Gimme one more night” och ”Take me on your wings”.

Mats Wikström på gitarr är en av Treats motorer och en låtskrivare av rang. Gotthard är ett av bandet som fått sola sig i glansen av hans kreativa sida. Alla bandet är karaktärer och då blir det  sådär perfekt som det alltid brukar vara när dessa herrar ställer sig på scenen. Sångaren Robban Ernlund har ett hjärta som få andra i rockvärlden, men tyvärr har han varken den självsäkerheten, karisman och rösten som exempelvis Joey Tempest kan uppbringa, men sammantaget är detta en perfekt bandkonstellation som jag absolut kommer att sakna.

Nästa band kanske är Treats arvtagare nu när de är på bort via denna hyllade avskedsturné. Degreed har släppt två helt underbara plattor som dryper av variation, melodisinne och konsten att sticka ut från mängden, utan att sticka ut för mycket. De mycket unga bandet spår jag en lika stor framtid som de andra ynglingarna i H.E.A.T. De båda bär fanan högt tillsammans med Work of art och Eclipse. Skillnaden mellan de andra banden och just Degreed är att denna grupp är betydligt mycket mera mångfacetterad än sina kollegor. De är lite som brittiska Vega eller kanadensiska Harem Scarem, man vet inte riktigt var man har dem.

De rev snabbt av kommande klassiker som ”B.O.D”, ”A litle bit”, ”Captured by the moment”, ”Just imagine”, ”Black cat”,  Inside of me”, och ”What if”. Bra sång av Robin Ericsson, intelligenta rocklåtar och väldigt skönt gitarrlir av Colin Farrel look a like Daniel Johansson. Till skillnad från många av festivalens band så visade Degreed upp en ack så viktig pusselbit: spelglädje. Det och allt annat kan räcka mycket långt. Jag ser verkligen fram emot deras tredje viktiga platta.

Svenska Coldspell lämnade mig helt oberörd trots några bra låtar och musikalisk spetskompetens. Finska Barbe-Q-Barbies ville väl, men hade inte de där låtarna som kunde trollbinda publiken. Det hade dock en japansk gubbe dubbelt av istället. En gladare och mer levande person har jag sällan skådat, och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Enligt honom var musiken en drog för honom, banden i sig samt alla i publiken. Hans luftgitarr-eskapader var en fröjd för ögat och något som konkret kunde stämplas som ärligt genuint.

Nästa band var ett tungt melodiöst hårdrockband en så kallad mini supergrupp Rage of Angels där maestron och samordnaren heter Ged Rylands (Ten, Tyketto). Den svenska gitarrgurun Tommy Dennander förgyllde en av låtarna. Deras platta ”Dreamworld” från 2013 innehåller fem riktigt bra låtar. Nackdelen med dessa är att de är på tok för långa. Detta återspeglar sig också på scenen där låtarna fylls ut med för långa solon, onödig allsång och annat hemskt. Parallellt kändes spelningen aningen  könlöst, en dag på jobbet så att säga, utan genuin spelglädje och överraskningar.

Det är säkert inte helt lätt att agera konferencier eller ”nästa band inropare”, men den lotten föll på Dave Nerge. Han var i sin ungdom känd för att band som var på väg att breaka utomlands, men inte gjorde det på det glada 80-talet: Dave and the mistakes, ett för övrigt passande namn i sammanhanget. Han är också känd från att vara programledare på bland annat Rocklassiker. Frågan är om han var helt gratis med syftet att kunna betala av alla värdar, vakter och poliser som vistades på området. Det är inget brott att vara dålig, men att rakt igenom vara helt urusel borde vara ett prejudikat.

Jag ha aldrig under mina hårdrock år varit med om någon som totalt missförstått sin roll som den killen. Plumpa skämt kan vara roliga, men definitivt inte hans. Vi gillade inte hans snack till skillnad  från Dave själv som tycktes älska sin utöver allt annat. Hela hans fingertoppskänsla var så horribelt skrämmande dåligt att jag samt kompisen Johan Nordström smidde oönskade tankar att temporärt få tyst på denna dysfunktionella process som sänkte festivalhumöret en bra bit. Sedan måste jag väl vara ödmjuk med att han kanske är världens roligaste människa, fast jag som undertecknad inte förstod bättre.

Vi skippade enhälligt The Answer efter några sega låtar. Därefter var det dags att se ett ett kultband från Norge med originalsångaren Tony Harnell vid mickstativet. Gruppen har släppt 11 studioplattor från 1982 då de bildades. 1997 kom genombrottet med ”Tell no tales” och  1989 ”Intuition”. Det finns även några riktigt bra låtar på ”My religion” från 2004, därutöver har den mycket eklektiska musiken allt som oftast totalhavererat av allt experimenterande .

Gitarrfenomenet Ronni Le Tekro kom in i en helvit dress som taget från någon spektakulär 70-talsgrupp typ Sweet. Mina förväntningar var minst sagt låga, men stegrades för varje låt som avverkades på scenen. De visade sig inte alls vara föredettingar utan ett kompetent melodiöst hårdrockband. Sångaren Tony Harnell var professionell uti fingerspetsarna, men jag upplevde honom ibland som lite ”too much” för sitt eget bästa. Konserten avslutades med underbara ”10 000 lovers” från kritikerrosade ”Tell no tales”. En petitess i sammanhanget var Ronni Le Tekros mimik där hans öppna mun torde kunna fungera som en tandläkarbruksanvisning för barn i att ha just öppen mun. Vi tre var livrädda för att han under konsertens gång skulle svälja en eller flera bålgetingar, vilket han dock inte gjorde.

Devil´s Train gick samma väg i min personliga musikagenda som The Answer, men här var verkligen kvaliteten på musiken under all kritik. För att ha locka kvar publiken hade de en sexigt dansande tjej på scenen. Det blev klassiska House of lords som fick fylla det musikaliska tomrummet. Gruppen är minst lika vital idag som under glansåren på 80-talet. Deras nionde platta ”Precious metal” släpptes förra året och var en riktigt bra platta; modern och snyggt producerad 2000-tals a.o.r.

De spelade den himmelskt bra ”Love don´t lie”; en ballad att dö till och som också spelats in av Stan Bush and the Barrage. Förutom att sångaren James Christian är en bra sångare är han religiös och gift med osannolikt snygga Robin Beck. Första hälften av konserten var betydligt bättre än den andra. Något som  dock förstörde en stor del av konserten var ett trumsolo, bassolo och gitarrsolo. Det var i mina ögon ett fruktansvärt tidsslöseri när de i sitt låtbagage har så många guldkorn att hämta från. Som helhet var detta en bra spelning i symbios med bra ljud och många bra låtar.

Gotthard är ett Schweiziskt hårdrocksband som släppt 11 plattor. De har väl alltid fått agera storebror till Shakra. I och med en utav bandets grundare Steve Lees (1962-2010) tragiska bortgång så har typ allt blivit sämre i mina ögon. Trippelalbumen: ”Lipservice” 2005, ”Dominoe effect” 2007, ”Need to believe” 2009 var och är alla sagolika skivor. Steve Lees efterträdare heter Nick Maeder som hitintills varken bidragit till låtskriveri, scennärvaron eller röstjämförelse. Instinktivt känns det som en stor del av Gotthard följde med Steve Lee ända in i graven.

På scenen var denna tillställningen nästan helt intetsägande. Jag kan bara inte sätta fingret på varför. Steve Lee var ju en oerhört karismatisk sångare som indirekt stod för underhållningen på scen, men och med hans bortfall tycks ingen annan i bandet axlat hans mantel. Trots några klassiker var det mycket låtar från den nya sångares två plattor: ”Firebirth” och ”Bang”. Visst det finns fem bra låtar på dessa två album, men mer är det inte. Jag saknar också de där snuskigt starka låtarna som genomsyrade albumtrippeln. Nu är det mera rock och blues i botten och mindre ”hitkänsla”, det gillar inte jag alls – en  grov besvikelse.

Upplands Väsbys stoltheter Europe inledde sin återkomst till födelsestaden med en känslofylld två timmars spelning. Jag har sett gruppen fyra gånger förut, men detta var den klart bästa spelningen. Först och främst spelades hela fem låtar från min favoritskivaWings of tomorrow” och två låtar från debutalbumet varav ovanliga ”In the future to come” var den ena”

Den andra orsaken är Joey Tempest som sångare. Han har vuxit ut till en karaktär på scen, vilket så inte var fallet när de var som kändast i världen. Att hela bandet är supertight, vältränade och inte överklyschiga är också en aspekt som gör konserten till en höjdpunkt på festivalen.

Det var mycket anekdotiska minnen som genomsyrade mellansnacket. Gitarristen från H.E.A.T fick komma in och spela med på en låt precis som Tone Norum fick göra i slutet av konserten. Trots att de spelat många av de klassiska låtarna miljarder gånger så smittades deras spelglädje av sig på oss i publiken.

De spelade de rätta låtarna från näst sista plattan ”Last look at eden” och den senaste hemska skapelsen bluesiga ”Bag of bones”. Jag dyrkar Europe, men inte den musikaliska inriktningen gruppen tagit, främst på den senaste plattan. John Norums fascination likt Gary Moroe för bluesig hårdrock utan riktigt starka chorus avskyr jag. I vilket fall som helt var detta Väsby Rocks bästa spelning tätt följd utav Treat och Degred, men då såg jag ju inte Pretty Maids förstås.

Summeringen av festivalen blev över godkänt, men vi saknade nog det skogsnära och campingen trots alla finklippta gräsmattor. Sidoläktare i all ära, men jag upplevde väl inte dessa som festivalattributioner precis. Att det var lika dyrt på VIP området som på övriga området var väl också en överraskning, då vi antog att det skulle vara aningen reducerade priser där.

 

Continue Reading »
No Comments

En milstolpe i AOR-historien

Mjukt, åttiotaliskt, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt. Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina glasögon Stan Bush 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässsigt. Han har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2011 framavlat 11 studioalbum med väldigt långt mellan höjdpunketerna dessvärre.

2010 släpptes yttereligare en platta med Stan Bush and the Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Stan Bush har skrivit musik medstorheter som bland annat like Jonathan Cain (Journey,) Jim Vallance (Bryan Adams, Aerosmith,) och Paul Stanley från KISS.

Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Mest känd för låten ”The touch” till robotorgien Transformers: The Movie (1986). 2007 version av samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour. The Touch remixed  2013 av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Visst är den låten bra, men definitivt inte så bra, och långt ifrån bästa låten på Stan Bush and The Barrage debut från 1987.

I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrar han med låtar som ”Never Surrender,” ”Streets of Siam,” and ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda  Bloodsport (1988)  med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpen Jean-Claude Van Damme.

På denna platta vilken kom ut 1987 och med kompbandet The Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade, allt stämde. Inte en dålig låt är ett epitet som väl passar in på denna gudomliga platta.

Soundet är inte traditionellt aorigt, utan väldigt eklektiskt, men fortfarande utifrån de aor ramar som konstruerat på det glada 80-talet. Just blandningen, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn horribelt bra.

Uptempolåtar som ”Temptation”, ”Primitive lover”,  ”Gates of paradise”, ”Take it like a man” är bara för härliga och varierade, utan att vara karbonkopior utav andra aor låtar. Detsamma gäller för de två helt olika gudabenådade balladerna ”What is love” och ”Love don´t lie”.

Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysninger, en låt som för övrigt House of lords spelade in på nytt och fick en liten hit med. Det är bara att inse att detta album kommer vara en 10-i-top-ever på min aor lista. 2014 släpper Stan The Man sitt 12:e album kallad  ”The ultimate”.

1 Temptation
2 Love Don’t Lie
3 Primitive Lover
4 Heart Vs. Head
5 Crank That Radio
6 Gates Of Paradise
7 Do You Remember
8 Take It Like A Man
9 The Touch
10 What Is Love

Tragiskt underskattad pop

Dilba är född i den turkiska delen av Kurdistan, kom till Sverige när hon var fyra år och är uppvuxen i Uppsala och Karlstad. Dilba började sin karriär som Dj för att sedan köra bakom dåtida storheter som Jennifer Brown och Eric Gadd. Dilba hade dock ”oturen” att få en förrädisk  superhit med ”I´m sorry” från 1996.

En låt som en artist aldrig blir av med, och som i detta fall kanske en belastning in för vad som komma skulle. Dilba hade själv skrivit text och musik till alla låtar på skivan som sålde runt 100 000 exemplar. Detta är Dilba Demirbag tredje album ”Revolution” från 2003. Stilen är ljusår från hennes debutalbum från 1996 och andra plattan från 1999 ”You and I”.

Det som utkristalliseras på hennes tredje platta är lågmäld kvalitetspop som aldrig går ur tiden. Dilba sjunger som en prinsessa och sårbarheten i hennes röst blir som ett extraladdat vapen.

Plattan ”Revolution” från 2003 rönte dock inga försäljningsframgångar, men hos mig ristade den in sig i mitt musikhjärta för alltid. Där många måhända upplever en ljudbild som inte kan betecknas som annat än överproducerad och tråkigt radioanpassad hör jag istället snuskigt bra poplåtar.

Det karga öppningsspåret ”Every litle thing” sätter tonen på plattan direkt. Några av låtarna handlar om uppbrottet från före detta flickidolen Martin Svensson, de gifte sig för övrigt år 2000 för att skilja sig 2002.

Förutom den låten är mina absoluta favoritlåtar på plattan: ”That´s life”, ”Sold out”, ”Diamonds and motorcars” och ”Big brother complex”.  Balladen ”Nervous breakdown” är minst sagt en känslostorm om konsekvenserna av ett uppbrott, parallellt är den ruskigt skör och mäktig låt. En annan sådan lågmäld sak är ”Your spirit is gone”.

Hennes bidrag Melodifestivalen 2011 ”Try again” hade också en tydlig klubbkänsla över sig, vilket enligt Dilba själv var en förutsättning för att hon skulle ställa upp. Jag tyckte också den låten var en av de bästa låtarna det året, en klar topp-5. Ep:n ”Miracle” kom 2005 innehöll låten ”Easy” som skrevs till en reklamkampanj för Rusta 2008, titellåten ”Miracle” blev signaturmelodin för SVT tv-serien: Kommissionen.

Det året var onekligen hektiskt, då hon även deltog i TV:4 :s satsning Let´s dance tillsammans med Tobias Wallin. Mest uppmärksamhet de senaste åren har i stället hennes pokerframgångar fått, med andraplatsen i tävlingen Pokermiljonen som allra största merit. Hon blev även nominerad till årets pokerpersonlighet i Svenska Pokerakademien 2008.

1 Every Little Thing 3:45
2 Maybe 4:36
3 That’s Life 3:09
4 Sold Out 4:06
5 Diamonds And Motorcars 3:55
6 Nervous Breakdown 3:59
7 Big Brother Complex 4:00
8 Your Spirit Is Gone 3:49
9 Summer Rain 3:50
10 Right Where I Want To Be 3:38
11 Let It Be 3:47

Madina Lake – pop-rock-punk när den är som bäst

Madina Lake är ett amerikanskt post-hardcore/pop-punk band från Chicago som bildades 20005, vilka har tre plattor i sitt musikbagage. Attics to Eden” från 2009 är deras andra album, deras första From Them, Through Us, to You tyckte jag var sisådär.

Chicagos stoltheter Madina Lake har producerats av David Bendteh som även har jobbat med band som In Flames, Killswitch Engage och As I Lay Dying. Sångaren Nathan Leone tycker jag har en skön röst som passar väldigt bra till musiken, inte för pipigt tonårsgnälligt, inte för gubbig. Madina Lake har verkligen tagit grunderna till genren; moderniserat dem och balanserat ingredienserna sanslöst bra.

Låtarna ”Never Take Us Alive”, ”Let’s Get Outta Here”, ”Legends”, ”Not for this world” och  ”Welcome to oblivion” har den styrka, tyngd och ilska som både räcker och blir över. De är plattans allra bästa låtar, och de som förlåter att kvalitetshelheten haltar på de andra låtarna. De urstarka refrängerna till ovanstående ingredienser samt Nathan Leone röst bildar en hybrid som skapar musikhistoria hos mig.

Grabbarna har släppt ytterligare platta som kom ut 2011, och som aningen klämkäckt döps till World War III. Det är definitivt inget dåligt album, och några låtar är ruskigt bra, menAttics to eden” är och kommer nog att vara bandets kronjuvel til the bitter end. Det slutet kom redan nu i sptember 2013 då bandet beslutade att lägga ner efter 8 år tillsammans.  The Farewell tour UK sept 29- okt 23 blev enligt deras utsago det sista som sker med bandet, men de lämnar ett arv som jag även i fortsättningen med glädje kommer att lyssna på. 

“We feel content and grateful for the ambitious goal and dream we’ve been able to realize with this project, and now it will mark the coordinates from which we leap to our next endeavor, hopefully bringing along any of our new friends who wish to join us.”

  1. Never Take Us Alive
  2. Let’s Get Outta Here
  3. Legends
  4. Criminals
  5. Through The Pain
  6. Never Walk Alone
  7. Not For This World
  8. Welcome To Oblivion
  9. Silent Voices Kill
  10. Statistics
  11. Friends & Lovers
  12. Lila, The Divine Game

Power metallens svar på ABBA

  •  1. Spirit Never Die
  • 2. Enlighten Me
  • 3. Kind Hearted Light
  • 4. Crystal Nigh
  • 5. Soulburn
  • 6. Heroes
  • 7. Sail On
  • 8. Into The Light
  • 9. Crawling From Hell
  • 10. Bleeding Eyes
  • 11. When Loves Comes Close
  • 12. Through Thick And Thin
  • 13. Black Dog

Masterplan bildades i augusti 2001 efter att Roland Grapow och Uli Kusch lämnat tyska power metal ikonerna  Helloween. Debutplattan från 2003 blev för mig en melodiös hårdrockschock av groteskt stora mått, med refränger och arrangemang som bara kan beskrivas som tvättäkta hårdrockshitseufori. Masterplans grundstryka var blodsbröderna Roland Grapow och Uli Kusch, vilka i symbios skapade dessa tidlösa melodier. Jorn Landes aor-intresse smittade av sig på dessa två dubbelkaggade herrar, vilket blev kronan på verket utifrån hur bra låtar skapas. Episka juveler som ”Spirits never die”, ”Enlighten me”, ”Kind hearted light”, ”Ceystal night”, ”Soulburn”, ”Heroes” och ”Bleeding eyes” är himmelskt bra helt enkelt, med stark betoning på himmelsk.

  • Roland Grapow / guitars
  • Uli Kusch / drums
  • Jörn Lande / vocals
  • Jan S. Eckert / bass
  • Axel Mackenrott / keyboards

Plattan  nummer två Aeronautics släpptes två år senare ,och var inte alls långt borta från debutalbumets magiska kvalitetströskel. Med urgrymma låtar som ”Crimson rider”, ”Back for my life”, ”I´m not afraid”, ”Dark from dying”, ”Falling sparrow”, ”Treasure world” och ”Warriors cry” befäste bandet sina nyvunna fans. Dubbeltramp uppblandades ännu tydligare med Jorns aor rötter, något jag inte hade det minsta mot.

På plattan MKII ändrades dock förutsättningen för kvaliteten då Uli drog vidare, vilket gjorde att Roland stod som ensam härskare i Masterplan. Den gudabenådade Jorn Lande lämnade också bandet, istället kom amerikanske Mike DiMeo in. Skivan var oväntat bra eftersom jag indirekt trodde att dessa rockader skulle stjälpa bandets väg mot nya hits.

Dock är Masterplans melodiska power metal byggd på insatsen av duktiga musiker, stark sång och melodier att döda för, något som borgar för fortsatt kvalitetssampling. När låtar är så uberstarka som ”Lost and gone”, ”Keep me burning”, ”Take me over”, ”I´m gonna win”, ”Wathing the world”, ”Call of the gypsy” och ”Enemy” spelade det ingen roll ifall sången var betydligt sämre, och det episka täcket var aningen undandraget.

Time to be a king blev bandets 4:e platta där oväntat norrbaggen Jorn tog sitt förnuft till fånga och mikrofonstativet. En riktigt bra album som fick genomgående taskig kritik, något jag anser vara obefogat.

Med tunga melodiska his som: ”Fiddle of time”, ”Blow your winds”, ”Far from the end of the world”, ”Time to be a king”, ”The dark road” och ”Blue Europa” är det inte svårt att abdikera.

Masterplan har även nyligen genomgått ett par ändringar i uppsättningen av bandet. Numera består bandet av svenske Rick Altzi på sång, Roland Grapow på gitarr, Axel Mackenrott på keyboards, finske Jari Kainualinen på bas och Martin Skaroupka på trummor.

Tyvärr skapar dessvärre den sättningens Masterplans absoluta sämsta platta Novum Initium. ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal” och ”No escape” är undantagen som bekräftade låtkvalitetsdipen. Skrikigare, mörkare, men definitivt en klar sänkning på Masterplans kvalitetsskala.

 

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2013

29 juli, 2013 by

Småskalig hårdrockfestival i urskogen

Stefan hammarström och jag kände oss subliminalt manade att ändå åka på en gemensam festival även detta år. Det blev lämpligt nog en festival som vi aldrig besökt förut och praktiskt nog låg snuskigt nära Norrköping. Jönköpings-Johan blev återigen vår guestartist; han har varit vår trogna följeslagare under 6 stycken tidigare Sweden Rock Festivals. Det komiska i det hela är att han nästintill är nykterist och Stefan dennes raka motsats, och jag någon stans mitt emellan. Denna diskrepans är lika oförutsägbar som påfrestande, men parallellt också magiskt underhållande. Vi tre lever i symbios med varandras olikheter.

Skogsröjet – Dag 1

Stefan och Johan hade tagit sig till festivalen redan på torsdag i syfte att dels implementera in en extra festdag, dels hitta bra tältplats. Då jag själv sommarjobbade från morgon till kväll denna torsdag gjorde det omöjligt för mig att hänga på. Istället blev det min snälla fru som fick skjutsa mig till Rejmyre innan hon började jobbet runt klockan 07.00. Johan hade redan satt upp mitt tält och tältstol, då jag inte kunde bära allt från parkeringen till campingen själv.

Jag hade sovit som en halvgud, och var utvilad som få, men ville inte väcka partyodjuren så tidigt som halv sju på morgonen. Satte mig istället på min bekväma solstol, tog på mig solbrillorna, öppnade en öl  för att 15 minuter senare lägga mig tältet i ren tristess när alla andra sov. Solen strålade i takt med trötta torsdagsfestivalbesökare efter klockan 12.00, innan dess var det periodvis tropiskt ösregn. Rosévin och 7.2:or blev vår frukost inför det som komma skulle.

Vårt första band blev blytunga tjejbandet Thundermother. Oftast är det mest berikande att se upcoming banden på festivaler än urvattnade huvudattraktioner.  Thundermother var helt ok, men ändå relativt intetsägande. Efter ännu flera muggar vin blev det dags att se Diamond Dawn. Ett ungt Göteborgsband som haussats upp som det nya svenska a.o.r-hoppet. Tyvärr så sällar jag mig inte till de som hyllar detta band. De var tämligen ointressanta och lider stor brist på riktigt bra låtar, precis som på deras debutalbum. Det räcker inte att vara unga, snygga och reproducera fornstora bombastiska toner för att lura the a.o.r king, det vill säga mig själv.

Från pudelrock till tyngre tongånger via Crucified Barbara. Till skillnad från Thundermother så är detta tjejband proffsiga uti fingerspetsarna. En av deras husgudar heter Motorhead och den allra största likheten med det bandet är avsaknaden av killerhooks. Attityd och energi kan inte fullt ut ersätta bra låtar, det lyser dessvärre igenom. Näst på tur stod ”supergruppen” Cassablanca, vars musik bättre beskrivs som ösig rock inte hårdrock. Precis som Cruciefied Barbara var detta fullblodsproffs som äntrade scenen. Med endast en platta i bagaget räckte inte kvaliteten fullt ut.

Mina husgudar Treat fortsatte sitt segertåg med sin avskedsturné. Från att bevittnat en låtskatt av guds like bara utkonkurrerade av Pretty Maids så kunde egentligen inget gå fel. Vill man ha melodier att döda för så behöver man bara lyssna på Treat. Deras senaste och sista platta ”Coupe De grace” från 2010 är en platta i absoluta världsklass utifrån ett melodiskt hårdrocksperspektiv. När melodier, hooks, kompetens, spelglädje och kvalitet vävs samman blir det såhär bra helt enkelt, klart bästa spelningen på Skogsröjet 2013.

Om Treat stod för bästa spelningen så stod Lita Ford för en överraskning. Jag blev glad av låtarna trots att jag inte lyssnat på många av dem. De framfördes med eufori och jävlar anamma utan ett uns av föredettingsyndromet som jag trodde hon led av i mängder. Helloween släppte så här efter 30 år i branschen en av sina bästa plattor 2010: ”7 sinners”. Rosévin, extra stark öl och avsaknaden av adekvat sömn sporrade mig att sova istället för att se merparten av detta tyska underverk samt  Sister sin som spelade sist denna lyckade fredag.

Dag 2

Att man aldrig ska blanda vin med andra alkoholhaltiga drycker kommer inte som någon överraskning. Att man mår som man gör efter en dust med cocktaileffekten av dessa förrädiska drycker var inte heller oväntat. Trots det så var jag ändå överraskande segdäckad de första timmarna denna kvalmiga lördagsmorgon. Ett mer överraskande nattmoment var en dysfunktionell hicka eller snarare dubbelhicka. Det var stört omöjligt att få någon nattsömn de första 2 timmarna, man låg bara och inväntade en ny hickaattack. 20 kr för att duscha i varmt vatten kan låta sisådär, men det var en befrielse och en utmärkt strategi som skapade utrymme för att stega över tröskeln till nästa festivalfestarfas.

Elevener var det första bandet som vi såg i värmen efter att ha huggit in på det 7.2-procentiga ölförrådet. Ljummen öl är inte gott, tyvärr är ljummen a.o.r inte heller speciellt intressant. Eleveners två släppta album ekar av skuggor från en svunnen tid på ett negativt sätt. Med sin lugna a.o.r och sin glädje att framföra den musik de älskar fångade de fragmentariskt mitt intresse. Vissa band typ Treat, Work of art, Eclipse eller Degreed kan slänga ut sig ”hitlåtar” medan band som exempelvis Elever misslyckas fatalt. Jag önskar verkligen att jag kunnat nynna någon av deras smäktande a.o.r vindpustar, men jag minns inte en ton. Nästa band Million led av precis samma syndromåkomma. På ytan låter det djävulskt bra, men substansen saknas och de ger intetsägande ett ansikte. Såväl Elevener som Million var dock bra live, men som sagt det som presenteras på deras skivor reproduceras i verkligheten, dessvärre.

Grand design var nästa band till drabbning. Med två album i bagaget och kopiösa av stölder från Def Leppards låtar kunde spelningen blivit parodiskt. Sångaren Pelle Saether är onekligen en udda fågel på rockscenen, men också karismatisk. De var coola helt enkelt i symbios med låtar som passade extremt bra live. De låter egentligen så som man vill att Def Leppards ska låta nu för tiden, så varför inte. En riktigt kul spelning.

Witchcraft som både jag och många andra sett fram emot ballade återigen ur en festival, förra gången var så sent som Sweden Rock Festival. I deras ställe hoppade Sister Sin in som räddande änglar. Vi missade dem igår så indirekt blev detta en bra ersättare. Sångerskan liv hoppade omkring på scenen likt en skållad råtta, dock en snygg sådan. Precis som Grand Design så har Sister sin sneglat på tok för mycket på gamla hjältar,  i deras fall legendariska Mötley Crue. Avsaknaden av en egen identitet i kombination med riktigt bra låtar blir kontentan av detta gig; då spelar det ingen roll om man välter varenda pinal på scenen.

Världens mest överskattade a.o.r band H.E.A.T hoppade in istället för Crashdiet som jag hellre velat se. Jag har sett H.E.A.T förut, men inte med deras nya sångare Erik Grönwall. Ibland har man bara så trevligt vid tältet att sällskapet övertriumferar bandet i fråga. Jag hörde tonerna från deras repertoar. Vad jag fångade upp av andra besökare var att såväl Erik som H.E.A.T gjorde en tight spelning.

I syfte att röra om i den musikaliska grytan tittade jag på Dark Tranquillity. Tungt, kompetent men helt ointressant ur mitt hata-growl-perspektiv, för mycket avgrundsvrål. Nästa band var anledningen till att jag besökte Rejmyre överhuvudtaget. Pretty Maids är ett av få hårdrocksband som kan brygga ihop dåtid med nutid utan att något fan börjar gnissla med nostalgiskallrorna. De är lika vitala som de alltid varit och de är ett av få banden i världen som på ett ytterst smakfullt sätt får och kan väva ihop dubbeltramp med renodlad a.o.r, även här utan att någon reagerar nämnvärt. De har varit ett av mina absoluta favoritband sedan deras ”Red, hot and heavy” släpptes 1984. ”Pandemonium” från 2010 och ”Motherland” från 2013 är melodisk hårdrock av allra bästa märke.

Förväntningarna var troligtvis för stora för att jag skulle kunna matcha dem med vad jag såg på scen. Inside information om att sångaren Ronnie Atkins brutit två revben nyligen och gick på smärtstillande förklarade en hel del. Då jag sett densamme på Sweden Rock för någon månad sedan via Avantasia, där han sjöng som en Gud, så måste revbenen vara anledningen till att det lät lite halvtaskigt på scenen. Ljudet i sig var inte heller något som imponerade precis. Det mullrade bas mera än det borde och man fick onekligen leta efter synthmattorna som borde funnit där. I vilket fall så var detta en spelning som var grymt bra, trots ovanstående uppviglare.

Vi tre avslutade Skogsröjet genom att se headlinern Twisted Sister. En grupp som dels aldrig tillhört mina favoriter, dels gjorde en horribel spelning på Sweden Rock festival för några år sedan. Just på grund av inga förväntningar visade de upp en seriös sida med ett set av låtar som gjorde denna spelning till en av överraskningarna med Lita Ford och Grand Design. Dee Snider har fortfarande en pipa att räkna med.

Summering

Vi var nöjda generellt nöjda med den småskalighet som eldsjälarna bakom Skogsröjet lyckades framavla. Det mesta fungerade friktionsfritt och allt var lagom, vilket i detta fall var något positivt. De små scenerna brukar vara lättare att få fram bra ljud på så det var väl  egentligen ett rejält minustecken. Det blev allt som allt för mullrigt ljud på de flesta konserter. Måhända något som ligger i tiden; men det passade varken mig, Stefan eller Johan. Köerna var lagom långa och personalen i matstånd och annat funktionärsfolk hade alltid ett genuint leende på läpparna. Det blev en intim och gemytlig rocktillställning som för sjunde gången gick av stapeln i Rejmyreskogen. Att vädret var gudomligt spädde bara på den positiva bilden samt att våra tältgrannar var ytterst roliga och sympatiska människor.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu