Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Hardrock Café. ’

Inledning

Ett nytt år, en ny löparresa, denna gång riktade vi eskapismfokuset mot Spaniens huvudstad. Reseprocessen som hade inletts med Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava följdes i år upp upp av Madrid. Stefan Hammarström hade bokat flyg, men kunde dock inte följa med på grund av att hans arbetsgivare satte stopp för de planerna. Kvar blev jag själv och den euforiska finnen: Jarmo Kolehamainen. Vi bokade upp flyget t/r redan i november 2011 precis som vårt boendet. Jag anmälde mig till själva loppet i januari och Jarmo i mars.

Madrid info


Madrid blev Spaniens huvudstad så sent som 1561 efter att innan dess varit en sömnig småstad, till att bli ett maktcentrum av rang. Under högsommaren blir Madrid en kokande gryta, och i mitten av augusti brukar alla som som har möjlighet fly till kusten. Under vintern däremot blåser kyliga och torra vindar från det omkringliggande höglandet, en vind som är så svag att den kan döda en människa, men inte blåsa ut ett ljus. Vi valde att åka på förvåren, då man slipper stekhetta och arktiska vindar. Få folkslag har så usla frukostvanor som Madridborna, och som svensk innebär det en stor kontrast till det schematiska kostdygnsrytmen som vi är indoktrinerade med. I Madrid äter man fortfarande så sent som 22.00 på kvällen.  Huvudmåltiden  äts vid 14.00, och lunchen kan vara så lång som 3 timmar; efter en tupplur åker oftast mannen tillbaka till sitt arbete. Om Svenskar anser sig ha problem att hitta eget boende så ser Madridsbornas verklighet 100 ljusår värre, då män i genomsnitt är 29 år när de flyttar hemifrån och kvinnor 27 år. Däri tror jag förklaringen till att man ser så mycket hånglande i huvudstaden eftersom de inte har tillgång till egen lägenhet att utföra kärlekens konster i. Det lär inte underlätta att Spanien för närvarande har Europas högsta arbetslöshet, och där cirka 22 % av spanjorerna anses leva under fattigdomsgränsen.

Dag 1. Sen ankomst – ut i vimlet direkt


Jarmo hämtade mig klockan 16.00 på Lidl parkeringen. Det var onekligen en passande dag att åka till Spanien  eftersom krislandet samma dag utlyst generalstrejk. Vi lämnade bakom oss ett schizofrent  blåsigt Norrköping för att landa i Madrids ljumma och behagliga försommarvärme. Reseprocessen hade förflutit misstänksamt friktionsfritt, från Skavsta till Madrids flygplats och 20 minuters taxiresa till  Hotel Mexico på Gobernador 24. Incheckningen gick också som smort därefter bytte vi om till festklädsel för att 10 minuter senare köpa varsitt iskallt  6-pack av det lokala ölmärket Mahou. Hungriga som få uppsökte vi en Taberna av klass, något som resehandböckerna propsar på oss stackars turister. Europas minsta pizza i samklang med en kall god öl blev resultatet. Lokalen i sig var sjukligt genuint, men engelskan hos personalen och gästerna var obefintlig. Vi fortsatte utforskandet av Madrids nattliv och blev snart varse att till och med Neapel ligger i lä när det kommer till skräpkastandet. Vi upplevde Madrid likt en gigantisk sopcontainer, något som faktiskt drog ner på humöret. Ölen, gåendet och att vi gick vilse typ hela tiden frestade på psyket och fysiken, så vi irrade likstelt hem runt 02.00  i en fortsatt ljummen natt.

Dag 2. Långpromenad utanför kartan


Vi vaknade på gott humör till en obeskrivligt vacker och varm dag. På med vandringsskorna med målet att vandra 3-4 mil runt Madrids mindre okända nejder. En Burger King frukost intogs, ett nytt iskallt 6-pack inhandlades, ett 5 dagars Metrokort köptes, sedan tog vi oss via tunnelbanan till floden Manzanares där Madrids stad nyligen anlagt över 1½ mil parkpromenadsstråk med cool futuristisk arkitektur, lekparker, konst, uteserveringar, sportaktiviteter -  en exceptionell omgivning. Här har Norrköping allt att lära hur man skapar attraktiva ytor där alla kategorier av människor kan samlas och ta sig fram. Jarmo och jag pratade minnen, framtid och skvallrade likt djur i kombination med 25 en -gradig klarblå himmel och kallbrands-kalla-öl; det var precis som på Hultsfred eller Sweden rock förutom avsaknaden av musiken; obeskrivligt trevligt.

På vägen låg i våra ögon attraktioner som Atletico Madrids hemmaarena: Estadio Vicente Calderon,  där jag handlade en obligatorisk mugg samt några urläckra häftiga broar och arkitektur att mörda för. 1 mil senare efter att passerat mäktige Segovia bron började jag oväntat att grabb-skämt-bråka med Jarmo, han i sin tur var inte beredd, vilket  i sig var syftet med tilltaget, men tyvärr stods han i en skarv och föll likt en italiensk fotbollsspelare till marken, om inte ännu vackrare. Det visade sig senare att han stukat foten, då den svullnade upp som en tennisboll. Detta tilltag sänkte humöret lite granna, men färden fortsatte i den tryckande värmen mot Casa de Campo det vill säga parken och området där våra nummerlappar, chip och utrustning skulle hämtas. Vi gick, och gick lite till för att vila i poppiga  Parc Del La Montana, och passade på att köpa något till Jarmos tennisbollshäl, därefter tog vi Metron till hotellet för några timmars siesta.

Efter en välbehövlig dusch och några kalla öl så tog vi oss till Hardrock Café. Vi fick vänta 45 minuter innan någon matplats blev ledig, och denna tid fyllde vi med Mojitos och Sambucca. När vi väl fått vårt bord så åt vi en groteskt utsökt Chicken fajitas med en gigantisk öl. Senare på natten drog vi till Jazz club, ett ställe som skulle vara genuint spanskt med massor av bra musik, vi vare sig hörde eller såg något av detta förutom ett dyrt inträde och dryga vakter. Runt 04.00 efter att ha irrat bort oss i myriader av bakgator nådde vi återigen hotellet, och de ytterst hägrande sängarna.

 Dag 3. Partytrötta och ficktjuvspåpassade


Redigt sega vaknade vi ackompanjerade av ett enerverande fågelkvitter. Vi upptäckte ungefär samtidigt att våra ansikten och armar var totalt sönderbrända utav gårdagens megapromenad i solen dessutom hade Jarmos ankel svullnat ännu mera. Dagen innan ett lopp har vi som regel att aldrig dricka, något som vi höll även detta år. Det blev en fika på Starbucks, och frukost på gudomliga Kentycky fried chicken. Efter att vandrat runt någon mil tog vi Metron till Real Madrids mytomspunna och gigantiska arena: Estadio Santiago Bernabeu. På vägen därifrån uppför en hög rulltrappa ertappade Jarmo ett  ficktjuveteam med att sno hans plånbok som han hade i shortsen. Både den kvinnliga som manliga kumpanen sprang iväg som skrämda flygekorrar, när de blev avslöjade. Jarmo mindes inte hur de såg ut, men kände instinktivt att det måste varit ryssar, zigenare eller rumäner. I sin iver att analysera situationen nämnde han detaljer som slöja och mantel; något som indikerar att det också kan varit någon muslim eller matador.

Hade finnen blivit rånad så hade resten av resan troligtvis mist sin glans; istället för att vara frustrerad skärrad var han bara skärrad. Utifrån såg arena i sig råskabbig ut. och det mesta kändes lite spanskt beigt, vilket gjorde att snålheten tog överhanden när vi skulle betala 16 euro för en troligtvis torftig guidning; vi hade i vilket fall som helst beträtt helig fotbollsmark, något som berättigade en ny  artefakt i mitt samlande av fotbollsmuggar.  Efter en siesta så begav vi oss ut i det osannolika folkvimlet i La Latina, en stadsdel där barer och pubar låg sida vid sida. Vi valde en autentisk italiensk Trattoria där en utsökt Spagetti Carbonara med vatten åtnjöts. Med morgondagen i åtanke så var vi hemma redan vid 22.30 för att förbereda klädsel och material. Till bådas förfäran uppdagades det att Jarmo inte hittade nyckeln till loppet det vill säga nummerlappen med chippet på. Vi letade i alla skrymslen och vrår, men utan resultat. Jarmo lade sig med ångest från självaste helvetet, jag delade hans förtvivlan.

Dag 4. Halvmaraton dags

Vi vaknade med 3½ kuddar i ansiktet och Jarmo hade likt en liggande professor Baltazar kommit fram till att han haft påsen med sakerna till hotellrummet, vilket lämnade kvar städerska som boven i dramat. Den enda lösningen var att ta sig till startplatsen 15 minuter från vårt hotell i syfte att försöka få tag en provisorisk nummerlapp. Jarmo hade inga förhoppningar om en bra lösning medan jag själv försökte propagera för  ett lyckat slut på det hela. Efter många om och men fick han en ny nummerlapp. I ren eufori öste vi på i 400 meters tempo till hotellet för en snabbfrukost bestående av kaffe och en croissant därefter hade vi 30 minuter på oss att utföra den nästintill religiösa riten med att ta på sig rätt utrustning. Det blev shorts, kortärmat,  1 kg Tigerbalsam och chip/nummerlapp på. Min kära följeslagare GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Disturbed, Survivor, Ace of Base, Yngwie Malmsteen, Tom Jones. The Poodles, Shinedown, Rise against var såklart med mig. Med oss hade vi också varsin proteindryck med en koffeinstyrka som skulle kunna få ett lik att resa sig, den drack vi 20 minuter innan själva starten. Vi hade tagit in på ett strategiskt bra hotell, då vi endast hade 10 minuters jogging till själva startplatsen. Vädret var väl inte vad vi hade förväntat oss, strålande solsken, medan prognoserna enhälligt visat på regn. Gradantalet höjdes successivt under loppet från 11 till 16 grader, och det fanns inte tillstymmelse till blåst heller, förhållandena var definitivt optimala.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. Till tonerna av Billy Talent ”Fallen Leaves” passerade jag startlinjen, Jarmo startade några grupper längre bak, hans målsättning var att ta sig under 2 timmar och 20 minuter. Till min förvåning så var det en riktig tung bana som inledde loppet närmare bestämt 9 kilometer med nästan bara backar och lutningar. När detta helvete var över så kände jag rytmen av andra andningen. Vid 15 km öppnade jag en koffein/sockergel, i syfte att få i mig nya superkrafter. Det blev några tunga backar vid 14 och 16 km, sedan var det 2½ km underbar nedförslöpa, och vid detta skede var jag 100 % säker att slå mitt personliga rekord. Då hade jag absolut inte räknat med nästan 3 km uppförsbacke och lutning från 18 km till 21 km. I det läget strejkade mina lårframsidor ordentligt, det som är mina vedertagna akilleshälar. Backarna hade tagit musten ur mig, och nu hade jag bara ett mål  i sikte, och det var att inte gå – tiden var av ringa betydelse.

Med krökt rygg a´la Gollum stapplade jag in i Retiroparken med 1 km kvar, och då visste jag att jag dels inte skulle gå, dels klara av loppet – en fantastisk känsla. Jag passerade mållinjen med 3 minuter sämre tid än i Bratislava, men som sagt  3 av 4 mål blev ändå uppfyllda, vilket jag var nöjd med eftersom banan i sig var djävulskt krävande. Jag fick min medalj, banan, nötter, energidryck, vatten och lade mig 15 minuter i gräset för att njuta av detta andliga tillfälle. Därefter tog jag mig till hotellet när jag råkade se finnen komma kämpande 72 meter därifrån. Jag hoppade osmidigt över konen, och återigen in i loppet, hans sista 1½ km, i syfte att peppa honom. Jag var nästan lika glad som han själv när han passerade målsnöret dessutom var det skönt att slippa vara orsaken till att han eventuellt hade brutit loppet på grund av min tidigare skämtfadäser, hans tid blev 2 timmar och 21 minuter.

Efter en välbehövlig vila tog vi oss återigen till Retiroparken. Gradantalet hade stigit till 25 grader, och parken i sig är ett vattenhål för alla Madridbor att vistas när vädret visar upp sina bästa sidor. Det var en megapark och en av de vackraste jag någonsin befunnit mig i; det hände något hela tiden och överallt. Vi drack ett antal öl, åt en chorizobaguette, tittade på folk och vilade i denna osannolika park, en riktig paradisisk upplevelse. Utmattade av vilan och ölen tog vi en siesta, efter det så delade vi på 1 vinflaska på en indisk restaurang med exceptionellt god mat. Vi blev så tagna av loppet, ölen, solen, promenaderna, siestan att vi helt sonika tog en taxi till hotellrummet redan  23.00 – helt utslagna.

Dag 5. I shoppingens tecken


Med en träningsvärk av guds like stegade vi ut i ett halvtaskigt väder som till vår förvåning övergick till en klarblå himmel under dagen. Dagen inleddes med en McDonalds frukost och sedan shopping i de pittoreska arbetarkvarteren Lavapies och La latina med några kalla öl till vårt förfogande. Plaza Espana, Colon och Plaza Mayor och Palatset avverkades under förmiddagen och avslutade på Burger king innan den hägrande siestan. Nyduschade begav vi oss ut till Madrids gamla centrum, och vårt första mål blev en irländsk pub där vi tog en varsin välförtjänt Bushmill. Hungern gjorde sig återigen påmind, och vi lyckades återigen med konsttycket att pricka in en toppenrestaurang bland de miljarder som Madrid bär i sitt sköte. Denna gång valde vi det thailändsk köket, där vi också delade på en flaska spanskt vin. Lagom lulliga strövade vi runt pubarna denna varma måndagskväll, det var var för övrigt vår sista kväll i Madrid. Runt 01.30 anlände vi till hotellet för en välbehövlig skönhetssömn, nu var man sliten helt enkelt, väldigt sliten

Dag 6. Back to ”Peking”


Efter varsin snabbdusch packades väskorna och hotellnotan betalades, sedan gick vi de 15 minuterna till Atocha busstation för att hinna med flygplatsbussen som bekvämt avgår var 15:e minut, tar cirka 40 minuter och kostar endast 2 euro. Det blev en frukost på flygplatsen efter vi lämnat in bagaget, sedan lite shopping och presenter till barn, fru och mig själv. Därefter följde en en seg hemfärd som återigen fungerade friktionsfritt. Jarmo agerade chaufför klanderfritt, och jag var hemma i Ektorp runt 19.45. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som nästintill alltid stämmer. Att packa upp presenterna till rådjursögda prinsessor och en glad fru är alltid förenat med livskvalitet.

Resereflektioner

Madrid som stad var ljusår från Barcelonas skönhet och variationsrikedom, men hade ändå en puls som gick att ta på. Jag lär i vilket fall aldrig återkomma hit, utan nöjer mig med att ha besökt Spaniens huvudstad en gång i mitt liv. Vi hade extremt tur med vädret, vilket gjorde att vi kunde åtnjuta åtskilliga kalla öl under bar himmel, och kaffeorgier på pittoreska kaffer. Om prognoserna hade stämt så skulle det regnat såväl lördag som söndag, något som hade devalverat helhetsupplevelsen. I vilket fall som helst blev det en toppenresa med resesällskap i världsklass. I skrivandes stund vet vi ännu inte vart nästa resa bär hän, men att Steffe Hammarström med all säkerhet ska med är lika säker som att det aldrig blir fred mellan Palestina och Israel, något som förstärker feststämningen och den ironiska humorn rejält.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu