Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Game of thrones ’

Cineasthörnan

22 september, 2015 by

Pixel-Eskapism

Hollywoodska Remakes rullas ut en sinande strid. Enligt dem  var det dags att damma av klassiska Mad Max. Nödvändigt eller inte är frågan? Den glimt av humor som infann sig i de tidigare filmerna med Mel Gibson existerar inte alls. I Tom Hardys version framstår till och med Dirty Harry som en minglare av rang. I denna apokalyptiska högoktaniga actionrulle är det bara full fart på högsta växeln som gäller. Det brukar i regel vara lika med att gapa efter för mycket. I detta fall fungerar konceptet bättre än väntat. Halvtaskiga skådespelare brukar annars vara synonymt med denna genre men såväl Tom Hardy, Nicholas Hoult som Charlize Theron (1975 Sydafrika: Men of honour, The Cider house rules, 15 minutes, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus, Snowy white and the huntsmen) tillhör inte det klientelet; redan där är mycket vunnet. Spektakulärt och sinnessjukt brutalt karakteriserar nya Mad Max. Handling, dialog eller någon som  helst form av djup behöver man inte leta efter, då dessa moment inte existerar, vilket troligtvis inte heller är meningen. Att äta, kissa eller bajsa finns det inte utrymme för eftersom all tid går åt att vakta eller att slåss. Gillar man bilar, motorer och fart det vill säga vara ett fan av Fast and furios filmerna lär man älska Mad Max. Snygg och hyfsad nonstop action som till sist blir aningen halvtråkig på grund av sin endimensionalitet.

Whiplash är Mad Max raka motsats. Detta drama handlar om den talangfulle jazz-trummis-studenten Andrew, vars ambitioner får pånyttfödelse genom att han förflyttas till skolans elitmusikerklass. Deras lärare Mr Fletcher är den som dirigerar sitt team till überperfektionism utifrån någon form av militärskolestrategi. Dennes devis bygger på att hänsynslöst motivera, att tänja eller pusha sina studenter över deras förmåga i syfte att hamna i samma kategori som de stora legenderna såsom Charlie Parker. Tempot i filmen är helvetiskt lågt, men ändå förblir filmen så djävulskt intressant parallellt underhållande. J.K Simmons (1955, Detroit USA: The Cider house rules, The Mexican, Spider-man, First snow, The music never stops, The words ) som gestaltar den fiktiva läraren Fletcher vann en Oscar för: ”Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Motion Picture”. Det var han allt värd efter den rollprestation han ingöt sin diktatoriske och raljerande karaktär. En oerhört gripande och kraftfull film vars like jag inte sett någonsin förut dessutom känns allt musikövande helt autentiskt vilket förstärker helheten.

Jurassic World är en sequel, inte någon remake. Dock har det gått 22 år sedan Jurassic Park gick åt fanders. Den nya parken bygger på dess forskares mixande med dylika dinosauriergener. Sådana hybrisfasoner brukar allt som oftast straffa sig. Att leka Gud med förhistoriska bestar kan bara sluta på ett sätt, något filmen successivt skildrar. Chris Pratt är den som tagit över stafettpinnen som huvudrollsinnehavare från Jeff Goldblum och infogat lite ”Guardian of galaxy humor” i filmen, något som verkligen behövdes. Trots att vi sett detta förut är allt mycket moderna, snyggare, roligare och mer varierat än förut, och med de bästa visuella effekterna hittills. Utifrån den vedervärdiga tredje filmen är visserligen inte den prestationen precis anmärkningsvärd. Jag förstår dock att Jurassic World blivit en stor succé eftersom den helt sonika är genant underhållande. Dessvärre är oförutsägbarheten lika med noll. Efter fyra filmer med dinosaurier torde det vara svårt att hitta någon trovärdig ny infallsvinkel, utan att upprepa sig.

Klockan 19.20  den 30 augusti såg jag det allra sista avsnittet av Breaking Bad. Ett antal dagar innan hade mitt liv kretsat runt att se klart  säsong 5 (2008-2013).  Det är sällan jag sett en så väldisponerad dramaturgisk amerikansk serie. 4 säsonger hade varit för lite, 6 säsonger en för mycket. Breaking Bad handlar om en kemilärare som nyligen diagnosticerats med lungcancer av tredje graden. Av en tillfällighet när han får följa med sin svåger på ett amfetaminuppdrag inser han att produkterna skulle kunna bli så mycket bättre. Han lockar till sig en tidigare student som numera både knarkar själv, dealar och tillverkar metamfetamin. Det osannolika teamet uppgång och fall är vad denna utmärkta serie handlar om. På IMDB har Breaking bad 9.5/10 precis samma betyg som Game of thrones. Jag kan utan problem instämma i kritikerhyllningarna. Alla karaktärer och kemin dem emellan är sjukt klockren. Intrigerna känns fräscha, trovärdiga och inte minst underhållande. Jag upplevde en dipp i slutet av säsong 4 och början av säsong 5. Sett i backspegeln utifrån ett holistiskt perspektiv var den temposänkningen perfekt. Ungefär som att under 800 meters lopp hålla igen lite,  innan man spurtar över mållinjen. Det finns så många underbara bikaraktärer såsom den fifflande advokaten Saul Goodman, fastfoodägaren tillika knarkkungen Gustavo Fringe och torpeden Mike  Ehrmantrautom. Att få följa Walt med fru och barn i symbios med sin frus syster samt svåger som ironiskt nog är högt uppsatt i knarkroteln och deras relation är minst sagt livskvaliteshöjande.

Femte säsongen av Game of thrones failade inte på något sätt, utan höll nästan lika hög klass som tidigare. I och med att Tyrion mördade sin pappa Tywin ritades maktstrukturerna om. Det innebar att karaktärerna spreds ut till andra delar av  den fiktiva världen, något som kändes helt rätt dramaturgiskt. Eftersom huvudkaraktärer dör som flugor i serien medför det färre personer att följa. Tyrion, Varys och Jorha drar ut på en roadtrip precis som Jamie. Arya fortsätter sitt sökande efter hämnd och Sansa blir indirekt bortgift med en riktig usling. Jon basar fortfarande vid muren med Stannis som boss. Jag upplevde att det var kortare scensjok än föregående säsonger, något som  borgade för större intrigtäthet. I och med att jag har HBO-nordic blir det till att bara se ett avsnitt i taget. Utifrån ”vill se nästa avsnitt nu” så är det förödande. Dock har man en hel vecka på sig att se fram mot nästa avsnitt samt på ett bättre sätt reflektera på det man just sett. Game of thrones är mer än en tv-show, den är  imposant stilbildande. Det finns egentligen inget mer att tillägga.

Marvels Ant-man var för mig en karaktär som jag inte har några förflutna serietidningskopplingar till. Den snällsmarte lite misslyckade inbrottstjuven Scott Lange får chansen att tillhöra the good guys och greppar halvhjärtat den upplagda möjligheten. Den pensionerade biokemisten Dr Hank Pym är i stort behov att stoppa en militärindustriell magnat från att sälja förminskningstekniken till terrorister och rekryterar helt sonika Scott Lange till sitt team. Denne får  testa på att skifta mellan att vara en vanlig människa, till att vara en superhjälte med oanade krafter i en myras storlek. Den osannolika intrighärva i sann Marvelvärldsanda kryssar behagligt mellan charmig humor a´la Guardians of the galaxy, med action och romantik. Paul Rudd (1969, New Jersey, USA: The Cider house rules, Anchorman, The 40 year old virgin, Night at the museum, This is the end, I love you man, Role models) som gestaltar Scott Lange påminner mångt om mycket om Chris Pratt i just Guardians of the galaxy eller en ung Harrisson Ford genom att skifta mellan charmig nonchalant till äventyrslysten, vilket är nyckeln till ett adekvat underhållande filmäventyr. En av de roligaste karaktärerna i Ant-man är en av Scotts halvkriminella sidekicks Luis (Michael Peña).

Continue Reading »
No Comments

Pappa, jag och brorsan

Min pappas vädjande ögon blev katapulten som sammanfogade min far, min bror och mig i vår nytvättade svarta Hyundai en  solig lördagsförmiddag. Mitt primära uppdrag låg i att återskapa det förflutna till min pappa vars uppväxt skedde i Lindö. Det blev en guidad tur fyllda med kända som okända anekdoter. Lindö båthamn, fotbollsplanen, släktingars hus med mera var några ställen vi stannade på. Orten är en villaförort omkring fem kilometer nordost om Norrköping. Orten är uppdelad på Abborreberg, Berga, Rönntorp, Långtorp samt Lindö en yta av 3,2 km

I och med att pappa aldrig sällat sig till kategorin modeikoner så hjälpte jag och brorsan på traven genom att lotsa honom genom skodjungeln på XXL-sport. Det blev till sist ett par bekväma och snygga gympaskor som inhandlades. Vi passade därefter på att ögonshoppa på El-giganten. Förmiddagen avslutades med en lyxig lunchbuffé på Ghandi. Det blev helt enkelt en toppendag, något vi definitivt måste göra om lite oftare.

Ridning med proffs

Jag tog Hanna, Frida och Hannas klasskompis Kajsa till min kompis tjejs Lindas stall. De fick vara med hästen Moses som enligt Linda hunnit bli 25 år gammal och väldigt van vid barn. Först borstade de hästen tillsammans för att lära känna den sedan var det dags att kläden gamle besten. Först ut i hagen blev Frida, sedan Kajsa och sist ut Hanna. Alla ungarna fick känna på när Moses började trava, något som både gladde och skrämde. Själv satt jag på tryggt avstånd från hästbestyren med en undangömd liten lösgodispåse.

Hästflugor ett gissel, men fäbromsar klasser värre. Boskapsbromsen som den egentligen heter är en stor broms med en längd på mellan 18 och 25 millimeter. Till skillnad från vissa andra bromsar så flyger den ofta med ett högt brummande ljud. Hos honorna är mundelarna omvandlade till bladlika stiletter, och med dem biter de hål på huden hos däggdjur.

Betten är därför ytterst  smärtsamma. Honan suger främst blod på kreatur, mer sällan på människor. Flygtiden är från juni till och med augusti. Larven lever i jord eller vatten och är ett rovdjur som livnär sig på insektslarver och maskar – otrevliga varelser helt enkelt. En klar orsak till varför vi aldrig kommer att skaffa oss hästar.

Väsby Rock 2014

Den strävsamma trion bestående av Mats Widholm, Johan Nordström och Stefan Hammarström bytte förra årets lokala Skogsröjet mot en annan hårdrockfestival nämligen Väsby Rock. Detta  var andra gången denna begivenhet gick av stapeln, men första försöket som två-dagars-festival. Till skillnad ifrån ovannämnda skogbeklädda festivaler samsas Väsby Rock med grå betong, smutsig betong och ännu mera betong. Miljonprojektvyerna delade plats med den amerikanska drömmen: shoppingpalatsen.

De två scenerna var placerade på en fotbollsplan mitt emot varandra. Att man som besökare kunde dra nytta av den finklippta gräsmattan var lika  genialt som behagligt. Vi hade för första gången i vårt liv betalat extra för att få varsitt backstagepass. Det primära syftet var att mingla med våra hårdrockande idoler. Nackdelen var att det var lika dyrt som på resten av festivalområdet, något vi i vår enfald trott skulle vara precis tvärtom.

Vi unnade oss att bo två nätter på Scandic hotell i Upplands Väsby med deras traditionellt underbara frukost. Till skillnad ifrån från Skogsröjet och Sweden Rock Festival låg musikbetoningen på melodiös hårdrock. Första dagens absoluta höjdpunkter var för mig var Degreed; dels för de bara är bra, dels för de är hungriga och anti-gubbiga. Treat levererade som vanligt, och det blir bara uppenbarare för varje år som går att de utifrån senaste plattan borde släppa minst en platta till på grund av att ”Coup the grace” utklassar allt annat som kommit ut på 2000-talet i genren melodiös hårdrock

Tyvärr blev jag aningen seg och somnade till på gräsmattan – invid båset med dylika vaktkonstellationer. Detta visade sig vara en usel idé då jag blev utdriven från området genom att de tog bort mitt festivalpass. Jag missade At vance, husgudarna Pretty Maids, Candlemass samt Jorn. Ångesten dagen efter var minst sagt 100-procentig parallellt som mitt frukostintag var lika med noll.

I det ögonblicket formade sig motivationen att aldrig mera dricka så att något som detta aldrig sker mera.  Har visserligen sagt det förut, men en hög motivation är nyckeln till ett oönskat beteende. Hädanefter blir det full kontroll som gäller det vill säga inte blanda alkoholsorter i den mängd som gör att jag ballar ur.

Dagen efter så såg jag varenda konsert som innehöll musik vilket var ytterst befriande. House of lords, TNT och Europe var de som höll ställningarna bäst och längst. Europe gjorde för övrigt en toppenspelning där Tone Norum gästade precis som basisten i H.E.A.T. Konserten var den första någonsin på Upplands Väsby mark efter att de åtnjutit internationell hårdrockstatus. Helhetsintrycket av festivalen blev att vår trio fortfarande föredrar ett adekvat campingområde nära spelningarna i skogen, inte i betongdjungeln. Annars var det bekvämt för besökarna med två scener mitt emot varandra omgärdad av fotbollsklippta gräsytor.

Staffan Hellstrand

Stefan Hammarström och min husgud Staffan Hellstrand äntrade Söderköpings kommungränser. Platsen för hans akustiska uppträdande skedde i de intima lokalerna på Bondens. Med oss vid bordet hade vi Magnus Larsson och hans tjej. Vi passade på att äta innan konserten inleddes. Mannen är en levande anekdot och förmedlade sina egenupplevda berättelser på ett underfyndigt humoristiskt sätt.

I mitt och Steffes tycke är den mannen lika underskattad som Håkan Hellström är överskattad. Han rev av nya som gamla godingar som ”Du går aldrig ensam”, ”Underbarn”, ”Fel sida av vägen” och ”Ingen ska få andas”. Självklart spelade han låten som alla kan: ”Lilla fågel blå”. Det är dock synd att så många svenskar nästan bara kan nämna den låten när det finns 50 låtar till som är minst lika bra.

Efter 1½ timme var det trevliga slut och då passade jag på posera med vår karga hjälte. Kände mig manad att fråga om nästa platta kommer att dofta lika mycket country som han senaste. Hans svarade att så inte kommer att vara fallet, utan det blir pop som gäller med samma klassiska melodiådra som förut, något som undertecknad saknade på senaste plattan från 2012: ”Staffan Hellstrand”.

Familjen i Dubrovnik

Bad, sol, kultur och miljöer att döda för var faktorer som fick oss att välja denna anrika stad.  Vi hade sju dagar till vårt förfogande att utforska Dubrovniks omgivningar och innanmäte. Staden är känd för att vara ett solsäkert näste. Det visade sig vara en sanning  med modifikation för vår del under denna resa, då två dagar präglades av skyfall, blixtorgier och oändligt med åskmuller. Även i ett sådant dysfunktionellt väder fanns det guldkorn att hämta ur. Barnen tyckte det var jättespännande och det öppnade parallellt upp för längre siestor i vår ytterst trivsamma lägenhet.

Maten vi åt bestod mest utav pasta och pizza, dels för det mest fanns sådana hak, dels för att familjefriden skulle hållas så intakt som det bara var möjligt. Bolognese och Carbonara var de pastarätter som Hanna och Frida varvade mellan. Pizzorna var generellt sett både stora och goda. På vissa restauranger serverades bläckfiskburgare något ingen av oss tyckte lät speciellt upphetsande.

Staden i sig var helt fantastisk insprängd mellan två vikar, mot kala, grå berg som står i effektfull kontrast till det blå havet. Turister från hela världen flyger hit för att besöka en av de bäst bevarade städerna från Medeltiden. Längs den marmorklädda gatan Stradun ligger caféer, restauranger och affärer varvat med historiska byggnadsverk. Det är knappast en tillfällighet att världens dyraste tv-serie ”Game of thrones” upprättat en bas i staden. Från säsong två är Dubrovnik platsen som föreställer ”Kings landing” i serien. Jag passade på att gå en lång ”Game of thrones-tour” som var helt sanslöst intressant.

De pittoreska gränderna, de terrakottabeklädda hustaken och det azurblå adriatiska havet förförde oss fullständigt. I Dubrovnik möts nytt och gammalt på ett naturligt sätt. Kyrkor, palats och befästningar i Dubrovniks gamla stad är väl bevarade och tar andan av besökarna med sin skönhet. Vädret till trots blev det bad fem dagar utav sju till barnens glädje. Även om jag ser mig lite som en badkruka så blev det oväntat mycket bad för egen del. Upp på Stadsmuren kan man gå runt hela Dubrovniks gamla stad. Muren är strax under två kilometer lång, upp till sex meter tjock och som mest 25 meter hög.

Det enda smolket i bägaren var att vi missade den magnifika utsikten från berget Srd som man tar sig via en linbana på tre minuter. Vi tänkte ta den första dagen, men sköt upp det hela veckan tills det dåliga vädret omöjliggjorde en färd upp och ner på denna adekvata turistfälla. Sju dagar var bra, men sex dagar hade varit optimalt; Dubrovnik är ju inte precis New York, och är vädret lite taskigt så blir det genast svårare att hitta på saker som hela familjen tycker om.

Första gången i ”Munken in the park”

Jag och grannkompisen Jonas Andersson strosade ner till Munken in the park dag 1. Vädret var inte av denna värld det vill säga osvenskt och gradantalet dallrade runt 30 graders strecket. För vår det blev det en akustisk Tomas Di leva som startade kvällen. Jag har sett människan 3-4 gånger, alla gånger med ett band till sitt förfogande. Di leva kommer i mina ögon mera till rätta med en elektrisk repertoar än detta på tok för lågmälda och intetsägande uppträdande.

Dagens överraskning var lokala 23 till, några jag borde varit insatt i då jag gillade och gillar den typen av musik. Jag kom på mig att inte kunna en låt, men däremot lät dessa för mig okända alster riktigt bra och tight. Soundtrack of our life har aldrig tillhört mina favoriter och när Ebbot  Lundberg själv fick chansen att lufta sin kreativa ådra blev det ännu mera intetsägande. Det spelar nog ingen roll ifall jag blir torterad med syfte att nynna någon av hans eller bandets låtar eftersom jag aldrig skulle komma ihåg dem.

Efter att gått runt serveringsborden typ 80-90 gånger med en cider eller öl i handen mötande folk som  jag inte sett på 10 år var det dags att avrunda kvällen. Coole Jonas drog till Wasa medan tråkiga Mats traskade hemåt. Det var helt klart en trevlig kväll, men betydligt trivsammare när folket var mindre påverkade av alkohol i början än i slutfasen. Det märks ganska tydligt när man själv var oerhört städad.

Heldag i Vadstena

Vårt primära mål denna ytterst varma dag var att ta sig till Slottsgården tillika Leksaksmuseet där en kompis till Maries man hade sin fotoutställning med en kollega. Utställningen var karg, vacker och aningen udda. Temat var skrotbilar som var på väg att förenas med naturen igen. Frank Anebrands foton doftade metall och urskog. I samma lokaler låg som sagt Leksaksmuseet. Denna plats var ett härlig ställe att vistas på i en 30 minuter. Välgjort, smakfullt inrett, intressant och varierat genomsyrade lokalerna och dess innehåll.

Vi hade sedan hela dagen på oss att strosa runt denna helt underbara småstadsidyll.  Sensommarvädret var som gjort för att  gå med bar överkropp och glasögon. Det blev dock inga mera museibesök, men istället en långpromenad utmed  strandpromenaden där bland annat Klosterområdet passerades. Vi käkade på toppenstället ”Mat från Köket” och avslutade på förföriska  Glassmagasinet. Vadstena är onekligen en pärla att fördriva tiden på, synd att vi åker hit så sällan bara.

Största Ginza beställningen ever

I och med att jag är en hängiven Spotify lyssnare och varje månad betalar 99 kr för den näst intill optimala underhållningstjänsten så är det lätt att vackla utifrån att beställa flera CD. Vad är det som driver mig att lägga pengar på dessa musiktingestar, när nästan alla av dem finns på Spotify? Det är också ytterst sällan en skiva rakt igenom är bra, utan betoningen ligger i bästa fall på 4-7 låtar. På Spotify är det på ett miljövänligt sätt väldigt enkelt att adda 4 bra låtarna och skippa resten.

För att överhuvudtaget kunna  legitimera  detta gigantiska inköpet så väntade jag in Ginzas stora rea. Min väntan omsattes senare i ren skär besatthet. Jag mailade till dem ett antal gånger, med svaret att de inte visste när en sådan skulle ske. När jag nästan gett upp hoppet dök den till sist upp. CD för 149 kr var nu nere i 79 eller 99 kronor, vilket för mig kändes betydligt rationellare att handla. Min skivlista under dessa 9 månader sedan förra köpet hade växt till sig onaturligt snabbt och var nästan plågsam att skåda. Jag skippade toppenalbum som skulle komma ut om några veckor, dessa 15 fiktiva hamnade på en speciallista, där en beställning på 20 plattor låg i bagaget.

Slutsumman hamnade på härliga 7800 kr med musik såsom: Miss Li, Leona Lewis, Escape the fate, Lacuna coil, Savatage, Zeromanccer, The Intersphere, Pop evil, Epica, Dynazty, Audrey Horn, Anberlin, Magnum, House of lords, Brother firetribe, Within temptation, Delain, Volbeat, Ring of fire, Iron mask, Anubis gate, Bigelf, Seven, H.E.A.T.  Resterande som inte fanns på Ginza beställdes via Music by mail för med grupper som Days of jupiter, Skagerack , Fatal force, 7th Heaven, Jet trail, Saliva. Tysk ordning och punktlighet är aldrig att förakta.

DV-filmer till DVD och USB

Vad går livet ut på? Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, men måste väl tillstå att det är ens barn som får ta över stafettpinnen och den funderingen. I brist på annat kan de reproducera fornstora dagar där deras föräldrar inte hade rullatorer. Då jag tycker om att ta kort och filma så har det hunnit bli en hel del film under årens lopp. Dessa har överförts till VHS som numera genom att de bara ligger i en kartong är en skugga av sitt forna jag. Originalbanden finns dock kronologiskt kvar i kartonger. Jag gick ner till BGA-video för att kolla upp vad det kostade att överföra dessa till DV-band till andra bildkällor. 229 kr per band var dyrare än beräknat. Dessvärre hade de också ett pris på 429 kr per band vilket skapade förvirring i mitt ekonomiska sinne.

Var det snålheten som bedrog visheten eller helt enkelt det rationella tänkande som fick styra. Jag gick ambivalent på det rationella. I priset för 438 kr  ingick det  bild- och ljudförbättring samt att man fick filmerna på både DVD och USB. USB var bra utifrån att de kunde ha en bättre kvalitet än vad DVD samt att det gick att kopiera bitar från USB i fall man ville ge bort minnen till släktingar eller vänner.

Cirka 30 band fick slutnotan att skena till 12 500 kr. Vi blev väldigt nöjda med resultatet, framförallt barnen som dyrkade att se sig själva, katterna och allt annat från de var bebisar till nutid. Vi har ytterligare 20-30 band kvar, men det är en annan historia. Dock har jag inlett processen genom att öronmärka ett konto för denna kommande utgift där lite pengar successivt blir 12 000 kr.

En kontakt hjälpte mig också att ta tag i processen att på rätt sätt överföra den nya videokamerans SD-kort till en 2 gigabyte hårddisk som kan ses via ett nätverk på såväl tv som laptops. I nuläget har vi 8 SD-kort inspelade från 2012 till nu. Det är ett lite bestyr att notera vad varje filmsekvens innebär, men när det väl är gjort kan hela familjen enkelt gå in och titta på vad som spelats in från 2012 till det senaste SD-kortet.

Jobbet

3 veckor kändes snarare som åtta dagar och vips var man tillbaka på jobbet. Det är en otrolig livskvalité att åka bort någon vecka, men då bör man ha en vecka extra för att kunna hinna reflektera, beta av vardagssysslor samt varva ner ordentligt. Sista pusselbiten av att uppnå fullgod personaltäthet skedde via vår sjunde kollega Sandra som började sin anställning i mitten utav augusti. Det är härligt när en ny i detta fall också ung kraft tillkommer med ny energi och kompetens i bagaget. Sandra har för övrigt varit proffs i fotboll i bland annat Linköping och och Eskilstuna.

Teamet det vill säga andra delen av NP-center så som det skulle ha varit från projektets början i september 2013 är nu landsatt. Psykolog, arbetsterapeuter, lärare med flera huserar numera med vår chef på Sambyhovsområdet. Vår Afterwork bokades på Saliga Munken där vi åt fullskalig husmanskost. De fotbollsintresserad som för dagen bestod av Robin Everitt, Fredrik Larsson fortsatte kvällen med EM-kval matchen i fotboll mellan Österrike- Sverige. Det blev en verkligt trevlig helhetstillställning som trion avrundade på MAX när McDonalds oväntat var stängt.

Kattskrällena två år

Avlivningsprocessen avstannade i och med de tre livlinorna doftavgivaren, den tredje kattlådan samt att ta bort taken till dessa. Sudden kissar numera inte längre på vår kära hallmatta eller invid kattlådan. Frågan kvarstår; var det cocktaileffekten utav de tre strategierna eller var det endast en av dem som var huvudnyckeln till ett kissfritt golv?

Söndagen den 31 augusti var det dags att dels återse Dexters och Tussens mamma och deras syskon. den nya kullen bestod utav åtta rågulliga kattungar som endast var 5 veckor gamla. Sist när jag köpte katterna bodde de utanför Västra Husby, nu var det Östra Ryd som gällde. Efter detta trevliga besök hos Maria och Peter Anderson for vi vidare till Jonny Hammarström. Under dessa två timmar hade barnen knappt tid för sitt kära fika; att klappa de små var betydligt viktigare.

Den 27 september fyllde Dexter & Tussen två år. Det firades inte med pompa och ståt, utan med lite nyinköpt kattgodis samt en ny leksak som kontinuerligt pep när de lekte med den. Det subtila ljudet växte sig starkare efter varje tillfångaintagning, vilket gjorde att den snart hamnade i en kartong högt uppe på en hylla.

Jonny Hammarström visit

Jonny Hammarström är en av mina äldsta vänner tillika före detta fotbollsmålvakt i det anrika Vikbo IK. Det har genom åren blivit en Widholmsk tradition att årligen besöka Hammarströmsklanen i Östra Ryd. Dock har nya jobbtider och livspusslet i sig reducerat dessa obligatoriska trevliga sammankomster. Jag, Hanna och Frida passade på att ta en 3 timmars fika hos familjen Hammarström när vi ändå var i faggorna så att säga. Det blev en trevlig fika i symbios med anekdoter från det förflutna och några från 2014 med stark betoning på 80- talet.

Accessoar shopping på nätet

Det fanns en period i livet där jag fick för mig att manliga axelväskor var aningen”gayigt”. Efter att ofrivilligt lånat en kompis sådan för 7 år sedan insåg jag såväl att det estetiska såsom det funktionella var 2-3 miljoner gånger bättre en en halvtaskig plastpåse. Att man dessutom kunde ha med sig massor av andra bra saker som antiperspirant, pennor, block, suddgummi gjorde inte saken sämre. Jag nätshoppade denna ögonsten på Zalando samt en riktigt snygg klocka.

Deras utbud är inte gränslöst, men inte långt ifrån. Det största problemet för mig var att välja väskusling. Deras priser är billiga, utifrån att det är märkesprylar det rör sig om, annars kan man nog tycka att 900 kr för en axelväska är väl tilltaget. Jag är dock djävulskt nöjd med inköpet och den tvättäkta snabba tyska servicen.

Hanna och Frida

Sommarlovet gick samma kvicka väg som den brukade. Helt plötsligt stod de inför en höstterminen som inleddes måndagen den 18 augusti. Discomoves på Norrköpings Danscenter inledde höstterminen onsdagen den 10 september och fortsatte så 12 gånger till.  En av gångerna fick liven gjuta liv i matchen och på läktarna på Parken mot Kalmar. Det hjälpte föga då den slutade 0-0. Frida har ännu inte riktigt hittat sin nisch, men sjunger varje vecka i Vånga missionskyrkans barnkör med sin kompis Nellie Lundberg.

Familjen samt Hannas kompis Tilde Smedberg inledde kvällen med att äta gott på relativt nyöppnade Terrassen Papa Grappa. Ägarna hade fixat till en supermysig uteservering invid Strömsparken. Klockan 18.30 var vi på plats i Vasaparken där norska Donkey boy inledde de två timmarnas musikunderhållning. Ace Wilder var fartigast och bäst med  Sveriges svar på brittiska svärmorsdrömmen  Rick Astley: Robin Stjernberg, som var oväntat bra.

NT-knatet gick av stapeln 10 september. Oväntat nog ville Hanna vara med detta år; förra året var hon totalt ointresserad. Jag hoppades att mitt löpande har ingjutit inspiration till att vara med, men det är  självklart ett väldigt löst antagande. Frida sprang in på 6:33 min. Fridas klasskompis Ida malmberg sprang in på utmärkta 5:19, Ellen Jarbman 7:25 min och Nellie Lundberg på 7:35 min. Hanna sprang hand i hand in på 7:13 min med Lina Skarin. Väldigt empatiskt gjort av henne att springa tillsammans med Lina Skarin som hade det tungt ute i spåret.

Inköpet av en Ipad förra året har lett till en oväntat kreativ sida hos barnen. Via appen Imovie skapar Hanna och Frida och deras kompisar på ett förhållandevis enkelt sätt nästintill professionella filmer/trailers. Tänk om Stefan och jag haft tillgång till detta när vi gjorde våra tidskrävande filmer om looserkaraktären Räckemyr.

Löss igen, vart bär det hän. För 10 år sedan var detta dysfunktionella problem, inget problem, numera har kräken implementerats in i vår vardag. Det utkommer fler löss-informations-blad än klasslistor, till och med mer utskick än från Kungsfoto, vilket är en prestation i sig. Återigen var det Frida som de små krypen tycks gilla mest av alla i familjen. Denna gång lyckades även Hanna bli delaktig i processen, vilket innebar en förlorad skoldag. Av någon anledning trots otaliga lössepidemier har undertecknad aldrig drabbats av dem. Om det beror på taskig musiksmak eller för mycket kemikalier i min hårgelé låter jag vara osagt. Lincin Schampo är halvdyrt, cirka 220 per förpackning, något som borgar för rikare aktieägare i det uppluckrade Apoteksmonopolet att köpa en större pool.

Skolfotorgierna har eskalerat. Barnen får numera ta foton första dagen i skolan, i bästa fall andra dagen. Oftast sker detta utan bra information att något sådant är i görningen med syfte att kunna förbereda barnen att klä sig någorlunda fotovänligt. Att pengarna styr hela fotograferingen råder det ingen som helst tvekan om, men att inte skolan stävjar denna forcering innan barnen ens hunnit fått schema eller annan information är pinsamt dåligt. Kungsfoto som ombesörjer denna digitala tjänst är såväl smarta som giriga. Har man tre barn i skolålder och inte massor med pengar på banken vet man vad man har att vänta på hösten utifrån ett ekonomiskt perspektiv

Hanna 11 år

Jag fick motvilligt ge mig när hela familjen vilja gick mot att ha födelsekalaset på McDonalds. Dock fick jag igenom att det endast var denna gång. Under veckan som gick modifieras festen till att vara på McDonalds till att endast beställa hem till de fem inbjudna. Hon fick bland annat: Monsters High Frankenstein docka, Katy Perry Platta, Koss hörlurar, Glitterpennor och en svart skrivtavla, pyjamas, trollerilåda samt 500 kronor i rena pengar.

De fem som Hanna bjöd in var de tre klasskompisarna Kajsa, Ebba och Freja samt kompisarna Tilde  och Lina. De fick välja varsin McDonalds meny som vi hämtade och chips samt muffinstårta som Hanna hade specialbeställt. Tjejgänget anlände runt klockan 13.00 och drog runt 17.00. Förutom att öppna deras presenter och kolla på DVD när Hanna var typ 2-4 år blev det Ipad-film-inspelning och tjejsnack som jag själv höll mig långt ifrån. Jag vill absolut inte veta detaljer om eventuella moppekillar som de lärt känna.

Familjefotografering i Folkparken

Jag hade samlat i ladorna för att under året bekosta Widholms första professionella familjefoto. Mannen som skulle lotsa oss genom denna bildprocess var Maries väninnas Fias man: Frank Anebrand. Vädret var som gjort av att ta dylika familjefoton. Frank visade sig ha ett bra handlag med barn och lyckades lotsa dem till väldigt bra poser och skratt. Vi fick fotona på ett USB med syfte att skaffa ramar till de bilder som vi väljer ut ska pryda vardagsrummet samt barnens rum.

Demokrati i Ektorp

Jag och min fru Marie traskade ner till vår vallokal som låg ett stenkast ifrån var vi bor. Vädret var som klippt och skuret för att vistas utomhus. Jag lade min röst på Vänsterpartiet från att de två senaste valen röstat på Moderaterna. Att jag lade min röst på de före detta kommunisterna beror på att jag verkligen ser hela processen med alltför högt vinstuttag som något som underminerar vårt samhälle, men ökar på segregeringen i skolor, vård och omsorg.

Har inget emot lite vinst i dessa sektorer, det är mera när det kommer till att riskkapitalister med endast avkastning i kikaren  vilka dysfunktionellt ritar om utbildning och vårdkartan i Sverige. Det gillar jag inte alls eftersom det dränerar vårt samhälle på tillgångar som skulle kunnat gått till något mycket bättre saker.

Allt detta måste bort; vi behöver bara lyfta blicken till våra grannländer Danmark och Norge för hur se hur de bortforslat kapitalism som inte hör hemma i ett välmående demokratiskt land med devisen  ”en skola för alla”. Tyvärr kom inte Vänsterpartiet upp i 8 procent, något jag tror de var ganska säkra på; 5.7 procent utav rösterna var ett bottennapp.

Tyska ikonerna Accept i Linköping

Jag, grannen Jonas Gustavsson samt Jarmo Kolehmainen tog bussen klockan runt 17.00 för att 50 minuter senare gå av i syskonstaden Linköping. Det primära målet var hårdrocksveteranerna Accept, det sekundära maten och den tredje faktorn deras svar på Norrköpings Kulturnatt: City of art.Vi traskade skyndsamt från Centralstationen till Linköping enda Indiska restaurang: Yogi. Utsökt mat, indisk öl och trevlig atmosfär borgade för en kväll fylld av holistisk livskvalitet.

Nästa  planerade steg skulle bli att röra oss i de kulturelitiska kretsarna runt City som anordnas i Linköping för 8:e gången. City Art Link är en heldag då en rad olika institutioner och enskilda kulturutövare ställer upp med olika arrangemang, utställningar, visningar och happenings. Dock tog matbesöket och ett sportbarbesök den beskärda del av tiden, vilket innebar att kultelitismen försvann ur vår agenda för kvällen.

Få band har influerat heavy-metal-genren så mycket som det tyska bandet Accept. De klassiska åttiotalsalbumen ”Restless And Wild”, ”Metal Heart” och inte minst ”Balls To The Wall” har inspirerat band i flera generationer. 2009 gjorde bandet en efterlängtad comeback och 2010 släpptes plattan ”Blood Of The Nations”. 2012 kom ”Stalingrad” och  i år släpptes äntligen det senaste studioalbumet ”Blind Rage”. Accept består av Wolf Hoffmann (originalmedlem), Peter Baltes (originalmedlem), Herman Frank, Stefan Schwarzmann och Mark Tornillo.

Mina förväntningar var relativt höga denna kvava lördagskväll. Det visade sig ur backspegeln att dessa överträffades med råge. Hörnstenarna var bra låtar, scennärvaro, spelglädje och bra ljud. Accept hann avverka 21 låtar på två timmar från klockan 21.00-23.00. Jag saknade dock låten ”Breaker”, samt låtarna ”Too high to get it right”, ”Bound to fail” från gudabenådade plattan ”Metal Heart”. Från det relativt nya plattan ”Blod of all nations” saknade jag obeskrivbart Acceptiga ”Bucket full of hate”. Detta var onekligen en petitess i sammanhanget eftersom konserten var en av de bättre jag sett på väldigt länge.

I mina öron blev det ”Metal heart” som fick ståta för mest gåshud under kvällens helt klockrena konsert. Det var mycket folk på konserten och blandningen mellan gamma/ och kvinna/man var anmärkningsvärd stor. Maten, sällskapet, West ham – Liverpool tittandet och konserten i sig gjorde denna kväll till en livskvalitetsdag där nästan alla sinnen blev tillfredsställda.

Borttappade lägenhetsnycklar

För något år sedan light-skällde jag på min fru Marie för att hon är slarvig. Denna gång hade hon lagt ifrån sig hemnyckeln. Vi letade febrilt efter den lilla metalltingesten, men utan konkret resultat. Då valde vi att inte göra något åt saken. För fem veckor sedan hade jag och Marie varit och storhandlat. Till vår gård är det en härlig bom som måste öppnas varje gång man ska köra in sin bil på gården. Jag sa åt Marie att nyckeln kunde vara kvar i bommen eftersom jag ämnade att inom 5 minuter köra ut samma väg igen.

Ett telefonsamtal som varade ett tiotal minuter fick mig att tappa bort denna vitala information. Jag körde helt sonika ut genom bommen utan att tänka på att våran husnyckel satt kvar i bommen. Det förde med sig att den var borta två timmar senare när vi insåg att den suttit kvar i bommen.

Det blev lappar med grannens telefonnummer på, förfrågningar och ett evigt letande. Även denna nyckel var spårlöst borta. Frågan var hur vänligt sinnad den person var som innehade vår nyckel egentligen var. Sista utposten blev vår kära polisstation. Då eländet inte fanns där ringde vi Ståhls för prisuppgifter. 2000 kronor för två lås som vår lägenhet innehar samt 5 nycklar blev kostnaden för våran oförsiktighet. I det senare fallet fanns det också bara en bov i dramat och det var ju jag själv. Nu borde risken för inbrott med de gamla nycklarna tillhöra det förflutna, förhoppningsvis lär man sig av misstagen.

Träning och tävling – en väg till hälsa?

Stadsloppet lördagen den 16 augusti, Bråviksloppet den 6 september och 50-jubiularen Lidingöloppet den 27 september låg på min löpningsagenda. Det var första gången Stadsloppet gick av stapeln med den nya bansträckningen där såväl start som mål skedde i City invid Filmstaden. Runt 2000 startande från första årets cirka 1200 stycken. Mina fyra antagonister som jag visste om var jobbarkompisen Fredrik Larsson, kompisen Joakim Andersson och Magnus ”AIK” Ström samt djuret träningsodjuret Matthias Magnusson. Kände mig klockrent vital, vilket var källan till den utmärkta tiden 49. 17 minuter på 10 km, utan att ta ut mig helt och hållet. Att springa en bansträckning två gånger brukar jag inte vara förtjust i fast under Stadsloppet fungerade det perfekt. Nära och kära och vänner fick chansen att under en timme se personerna de kände två gånger.

Jag har via mitt dysfunktionella immunförsvar blivit livrädd när baciller, hostningar eller nysningar som försiggår framför ögonen på mig florerar,  dessa är numera förenat med en ofrivillig oro. I mitten av augusti vet jag med mig att jag sa till mig själv, kollegor och kompisar att jag var kärnfrisk, och på ett mycket bättre sätt skulle tackla såväl, Bråviksloppet såsom Lidingöloppet samt träning inför dessa mål. Det gick två dagar efter det mantrat uttalats innan en halvhelvetisk nästäppa kom som ett paket på posten. Det medförde att jag fick ställa in det planerade  och välbehövliga 16 km träningspasset helgen 23 augusti.

Trots att jag inhandlade en stor och ytterst dyr förpackning av växtbaserade Sinupret Forte för att råda bot på det uppkomna, ville nästäppan/förkylningen inte släppa. Trots det valde jag att springa den planerade långlöpningen med Jocke ”Spurs” Andersson i Vrinnevi  torsdagen 28 augusti. För mycket buffémat från Chiliwok, squash  dagen innan mot monstret Lino Ferrari samt nästäppan gjorde passet  till ett helvete det vill säga de sista 6½ km, då jag lät Jocke springa själv på grund utav att jag inte kunde hålla tempot.

Låg efter dessa 17 km i soffan helt energilös samt svettades som en griskulting på natten. Frågan kvarstår hur farligt är det att springa med nästäppa? Något har ju letat sig in i den mänskliga kroppen,  något som dränerar en på energi. De flesta träningsmänniskor säger att det går utmärkt att trän bara inte näsinnehållet är grönt, att man har hosta eller feber. Jag ställer mig däremot väldigt frågande till hur bra det egentligen är.

Klockan 11.30 stod jag till sist på Bråviksloppets startlinje. Jocke Andersson och Robin Everitt var mina polare innan, under och efter loppet. Utifrån förra årets kollaps och årets virushärbärgering var mina förväntningar och mål knappt synliga. Mitt första mål var att ta mig runt, mitt andra att komma under två timmar. Ingen av de målen infriades dessvärre utan jag bröt loppet efter cirka 18.5 km. Det ligger inte i min natur att bryta ett lopp som jag dels betalat, dels tränat inför. Därför blev detta en ny erfarenhet för mig att bryta ett lopp, även den inte tillhörde kategorin positiva sådana.

Jag gick upp från 5:an till division fyra i Squashstegen. Fokuset låg dock inte på att gå upp, utan att utvecklas som spelare. Eftersom det är så mycket som man lär sig ifrån grunderna som jag inte lärt mig är det en bergskedja att bestiga. Min nya giv är att inte ta en sak i taget som förut, utan se hela förloppet som en process. Squashprocessen består numera av att tänka på att först höja racket – böja knäna – träffa bollen lågt – följa bollbanan – inta mitten. Det blir en del att tänka på.

Dock känner jag att höja racket processen blivit aningen bättre och konkret gjort så att jag vunnit fler bollar genom att vara mera slag-läges-beredd. Min första match mot antagonisten Lino Ferrar skedde i slutet av augusti; första duellen på ett halvår. Det slutade som vanligt med 3-1 0ch 3-0 i game till honom. Trots det kändes det bättre än vanligt eftersom jag förfinat några bitar såsom höjt rack, följa bollen och inta T:et.  Jag fick över 7 poäng i alla game utom ett medveten om att han gick lång ifrån för fullt, men ändå. I och med dessa två vinster har Lino vunnit 1039 matcher sedan hösten 1999 mot mina 47; men min tid kommer.

Förutsättningarna inför mitt andra Lidingölopp var rent ut sagt usla. Från halvkollapsen den 6 september i Bråviksloppet hade jag inte löptränat en enda gång, utan bara spelat squash tre gånger. Från att jag blev täppt i näsan på hösten tills nu hade det gått cirka 6 veckor, vilket omöjliggjorde adekvat backträning eller längre sträckor, då energin snabbare än vanligt passerade ur kroppen. Frustration är väl det ord som bäst passar in i sammanhanget. Detta var nu 5-6 året i följd som samma dysfunktionella mönster reproducerades Detta blev katapulten som gjorde att jag bokade tid till hälsogurun Bodil ThornellVårt Alternativ. Konsultationen på 1½ timme kostade nästan en tusenlapp, men då alternativet heter svensk sjukvård var detta värt varenda krona. Deras svar hade varit penicillin/antibiotika eller inte, fungerade det eller inte, sedan hade deras hälsoverktygslåda varit tom.

Frustration, stress att bli ”frisk” innan Lidingöloppet samt lösa frågan varför jag blir halvsjuk 3-5 månader de senaste åren gjorde mig till en farligt foglig åhörare. Kontentan av detta blev att jag kom hem med en högteknologisk tingest som används av såväl Norska skidlandslaget som av NASA. Kruxet var att köpet stred mot mina rationella impulser det vill säga inte göra något förhastat. Priset för healingmaskineriet landade på 31 000 kr som via en avbetalningsplan på två år genom  Wasa kredit hamnade runt 1400 kronor per månad.  BEMER-teknologins positiva inverkan på hälsan och den tydligt förbättrade sömnen gör att den allmänna känslan av välmående ökar och krafterna tilltar, vilket ska ge mer livskvalitet. Detta och några 100 andra faktorer ska  skapa bättre förutsättningar för att uppleva och njuta intensivare av alla fritidsaktiviteter och träning.

Min hälsoguru Bodil Thornell grundade Vårt Alternativ för över 20 år sedan och är ansvarig för såväl verksamheten som kursutbudet. Bodil är diplomerad reflexolog, biomedicinsk analytiker, näringsterapeut, miljöinspiratör och föreläsare. Där den traditionella sjukvården går bet tar Bodil över skutan för att börja nysta i vad som är mindre bra i våra kroppar. I och med köpet av den svindyra hälsoprodukten bistår Bodil med telefonkonsultation hur man bör gå tillväga utifrån hur hälsoprocessen fortskridit. Från dag ett och åtta veckor framåt för jag hälsodagbok hur, vad, när och om det sker konkreta förändringar i kroppen som förbättrar vardagsliv som träning och tävling. Skulle detta vara Guds gåva till mig är 31 000 kronor en droppe i havet, om inte, en dyr lärdom att ta med sig i framtiden.

Tisdag till fredag vecka 39 kännetecknades att jag istället blev sämre än förut. Långt ifrån influensa-liggande-sjuk, men ändå dygnblöta lakan på grund utav nattliga svettningar, bihåletrötthet, och klegg-fyllda ögon. Jag gick till jobbet knaprades Panodil, då jag anser att vara sjuk är lika med att ligga influensasjuk. Verktyget Panodil har sina fördelar, men utifrån att det inte botar, utan snarare förtränger så har jag en förmåga att göra för mycket istället för att ta en välbehövlig vila istället.

Klockan 21.30 kvällen innan Lidingöloppet tog jag beslutet att ställa in tävlingen eftersom jag svettades som en griljerad gris och febern låg på måttliga 38:3 grader. Jag ringde upp jobbarkompisen Fredrik Larsson som också skulle springa loppet tillika agera chaufför, att jag istället blev hemma och kurerade mig i helgen. Ett toppenväder, väldigt trevligt sällskap, revansch för förra årets resultatfadäs och att loppet firade 50 år var faktorer som var källor till besvikelse. Den holistiska hälsan i kombination med kollapsen i 2013 års Bråvikslopp i starkt minne var detta ändå helt rätt beslut.

Om inte nedanstående apparat dyrkar upp ”vara-sjuk-nästan-hela-höst-och-vinter-halvåret-syndromet” så blir det helt sonika till att skippa långlopp som avgörs på hösten för att istället finna lopp på sommaren. Joakim Andersson  upptäckt en frizon till dessa så kallade envetna virusorgierna;  ett maraton mellan Linköping och Norrköping som går av stapeln i augusti.

Personer som jag känner som deltog Lidingöloppet 2014 samt vinnare och sista man

17 018 stycken tappra hjältar tog sig i mål. Fredrik Adolfsson missade förra året den medalj man får om man tar sig under 2:15 timmar, denna gång klarade han tidsgränsen och fick sin välförtjänta attribut.

Plats 1         Levis Korir (Kenya)  1:37:13

Plats 538.   Fredrik Adolfsson,    2:14:28

Plats 7357   Kent Kullander,         2:57:32

Plats 7639  Peter Samelius            2:58:39

Plats 8909  Björn Olsson,             3:04:45

Plats 9652 Björn Stensen              3:08:33

Plats 9915   Joakim Andersson     3:09:55

Plats 14954 Fredrik Larsson         3:48:35

Plats 15704 Robin Everitt             3:59:14

Plats 17017 Dag Wilkenson           6:12:55

 

 

Continue Reading »
No Comments

Game of thrones territorium

Dubrovnik har funnits på min reseradar de senaste 10-15 åren. 2014 blev året då inre som yttre omständigheter synkades till fullo. Det blev en familjesemester fjärran från i mina ögon horribla all-inklusive resor med barnen. Om jag så gratis fick två en veckors all-inklusive är jag ytterst osäker om undertecknad skulle nappa på resebetet,  trots troligt idoga tjat från de andra familjemedlemmarna.

I och med att både jag och min fru båda jobbar har också resekassan stärkts markant. De budgetposter som förr om åren var adekvata källor till oro tillhör numera historien. Istället för att då eventuellt kunna lägga en 500-1000 kr i månaden till de olika reskonton är 3000 – 5000 kr mer en regel än ett undantag.

Till skillnad från en större stad eller en region med ett smörgåsbord av aktivitetsfrestelser var Dubrovnik utifrån detta ett lagom ställe att besöka med barnen. Fokuset låg på bad, dock på olika stränder, god mat, historiska och pittoreska miljöer och välbehövliga sovmornar.

Löparskor och funktionskläder var adekvata resepolare som också fick vara  med i bagaget. Andra viktiga saker var en vikbar kylväska, bra vattenflaskor och ej att förglömma: O´boy pulver.

Dag 1 -Acklimatiseringen

Planet avgick klockan 06.30 från Arlanda något som innebar uppstigning vid två på natten eller morgonen beroende hur man vill se på saken. Förutom iskallt vatten i ansiktet krävdes det två kokainstinna koppar kaffe för att jag överhuvudtaget skulle vakna till liv. Vädret var sinnessjukt bra i Norrköping under hela resan, något som  troligtvis inte skapade så stor kontrast gentemot Medelhavsregionen.

Det blev taxi från flygplatsen till vårt bokade lägenhetshotell för en kostnad av ringa 250 kn (300 kr cirka). Huset, platsen och miljön var obeskrivbar vackert. Det fanns dock ett aber, det såg för bra ut, vad var haken? Klockan var knappt 10.00 när vi acklimatiserade oss in i lägenheten. Värden var en kroatisk familj som tidigare bott i Danmark i 15 år, de var otroligt trevliga, servicevänliga och nyfikna.

Första dagen skulle avtäckas för att ge plats för att upptäcka gamla staden, lunch, middag och turistbyråbesök samt handla varor till vår frys för kommande picknickar och frukostar. Vi åt på ett av otalig pasta/spaghetterier. Hur man döper en sådan till Barracuda är dock höjt i dunkel, men carbonara och bolognese med tillhörande spagettin var riktigt god. Tyvärr föråt mig jag i min iver att hjälpa barnen att reducera deras stora portioner.

Gradantalet steg successivt till över 30 grader och luftfuktigheten var bara sådär hög-trevligt-jobbig som den kan vara i Sydeuropa. Dubrovnik är utan tvekan en av världens vackraste städer. Vid det inbjudande Adriatiska havet ligger den medeltida stadskärnan Stari Grad (kroatiska för Gamla stan), som tagen ur en riddarfilm: bastanta stenmurar omsluter en plottrig stad av terrakottafärgade tegeltak, murgröneöverväxta väggar, kyrkkupoler och vindlande kalkstensgränder. Paradgatan Stradun med sina blankslitna gatstenar är något ingen besökare lär behöva leta efter. Där samsas  adekvata modebutiker med hippa uteserveringar och presentbutiker.

Thaimat och indiskt käk lyste dock med sin frånvaro. Färska ostron , bläckfiskar (bläckfiskburgare), musslor och andra havsdjur tilltalar absolut inte mig, men för personer som dyrkar sådant de har en gigantisk fördel när det ska ska väljas mat på stans restauranger. Mina alternativ var reducerade till några få rader på menyerna, en process som mina barn kände igen sig i, därför blev det ytterligare en pasta som kvällsmat.

Vi handlade grönsaker, ägg och bröd på Konzum och en annan närliggande minimarket, innan vi gav oss i kast med orgien utav trappor och zick-zack-uppförsbackar för att nå vårt boende.  På vägen upp satte sig en dinosauriea-insekt med gigantiska ögon på min axeln, något mina barn skadeglatt påminde mig om då, och under hela resans gång. Det var en klart traumatisk upplevelse, men också något som väckte min trötta ben till liv.

Vi wi-fiade, ratade taskiga tagna foton och halvplanerade morgondagen för att kasta oss i säng vid 22 tiden. Vi var helt utmattade utav dylika resor, reducerad sömn,  sjukt många trappor, förväntningar och sol till förbannelse.

Dag 2 – Ön Lokerum

Upp med dem kroatiska tuppen runt 08.30 för att ofrivilligt strula med Hannas mobilabbonemang några timmar i symbios med en mastig äggfrukost. På måfå strosade vi ner till kajen där båten till närliggande ön Lokerum avgick. Vi hann precis ta oss ombord på färjan som gick klockan 12.00.  160 kn för fyra två vuxna och två barn tur och retur var ett helt överkomligt pris. Det tog bara någon kvart att nå den relativt stora ön.

Vår ö-kompass blev en inköpt karta där 1-24 anhalter fanns markerade såsom ett 1200-tals kloster och The Gardens om Maximilian. Min drakoniska strategi gick ut på att gå någon timme innan själva badprocessen tog fart. Det blev en sjusärdeles promenad med barn som inte synkade med värmen, men de fick gå i vilket fall.  Vårt (mitt) mål var öns högsta punkt: Fort Royal. På vägen dit passerades bland annat pinjeskogar, olivlundar och annan  typisk medelhavsvegetation som allt låg under UNESCO:s beskydd.

Därefter gick det endast nerför,  längs med vattnet innan vi runt 14.00 nådde första beachen: Bay of Portoc. Det var en klippvik i ordets bemärkelse, vilket i sig var aningen udda upplevelse. På de brännheta klipporna åt vi också vår picknicklunch som bland annat bestod av äggmackor, drickyoghurt, öl och vatten. Till en början var Hanna och Frida oerhört fjantiga för allt som rörde sig i havet såsom koraller, stenar, sand, sjögräs och vattnet i sig, men det blev successivt bättre ju längre tiden led.

Nästa anhalt var öns svar på Döda havet, en liten sjö som var som gjord att simma och bada i. Här var barnen som vattenormar, även en badkruka som jag själv var mestadels nere i vattnet. Omgivningarna var  helt surrealistisk trolska och fantastiskt  mysiga. Det var definitivt inte svårt att göra av med 2½  timmar på det här stället. Vi avslutade ö-sejouren genom att besöka den sista badplatsen: The Rocks. Karga klippor, avgrunder och otämjt landskap genomsyrade något som jag snarare förknippar med Island eller helvetet.

Klockan 19.00 tog greppade vi returfärjan tillbaka till fastlandet för att välkomna välbehövlig kvällsmat. Proteinpåfyllningen skedde via den utmärkta trattorian Mea Culpa. Kvalitetsmat i drivor som för dagen bestod av bland annat ris med grillad kyckling och gorgonzolasås.

Efteråt testade vi de schizofrent snygga glassuppläggningssmakerna med varsin glass innan vi avrundade dagen med att handla på oss nybakat bröd och litervis med vatten.

Ett utdraget Wi-fiande avlöstes av att njuta av den bedårande utsikten från vår lägenhet med varsitt glass vin i handen. Allt badande hade gjort oss nästan lika nära-döden-trötta som gårdagens resefrosseri; urlakade somnade vi runt klockan 23.00.

Dag 3 – Banje Beach

Vi var alla upp frivilligt klockan 08.15 förutom Frida som mera var död än levande även timmen efteråt. Marie fick det hedervärda uppdraget att dra ut två mikroskopiska stickor från mina sargade tår; sviter från gårdagens hejdlösa badande. Barnen och Marie skulle testa Gamla stadens mest närliggande beach: Banje Beach. Förutom solen och havet kan man också njuta av olika aktiviteter på stranden som exempelvis; vattenskoter, paragliding och watertuber. När kvällstimmarna närmar sig förvandlas denna strand till en mötesplats för eliten i Dubrovnik det vill säga när vi barnfamiljer lämnat beachen.

Jag själv iklädde mig rollen som löpare; målet var att se hamnområdet Port Gruz och Lapad samt luska ut vilka färjetider och priser som gällde framöver. Det var en minst sagt tryckande värme där gradantalet återigen passerade 30 graders strecket utan några helst problem. Jag sprang i takt till solstrålarna med min ömmande tå; två faktorer som periodvis reducerade farten från löpning till jogging – stanna ta kort pauser till att helt sonika gå.

Jag lyckades återigen joggingspringa mig vilse i områdets troligtvis mest intetsägande stadsdel; till sist nådde jag Port Gruz. Det var väl inte Europas charmigaste område precis, men via ett besök på turistbyrån kunde jag inhämta den information jag letat efter. De två sista kilometerna tillbaka från turistbyrån till Gamla staden gick i ett godkänt löptempo.

Hela upptäcktsfärden hade tagit över tre timmar  innan jag kunde sammanstråla med resten av familjen på Banje Beach. Det var en badplats som var betydligt trevligare och barnvänligare än vad jag hade föreställt mig. Vi åt picknickmat där som återigen bestod av äggmackor, drickyoghurt och öl. Att ägg är nyttigt och mättade spelade en stor roll sammanhanget; en annan att öl släcker törsten bra i värmen. Vi var där i ytterligare 3 timmar, medan de andra varit här i 6 timmar; måhända några timmar för mycket med tanke på den starka solen som cancerpartner.

Dubrovnik är ett organiskt utomhusmuseum av stora mått trots det bor det runt 50 000 tusen människor här. 1979 sattes Dubrovniks historiska delar upp på Unescos välrenommerade världsarvslista. Stora delar av staden är byggd av ljus kalksten något som kontrasterar det intilliggande azurblå havet utmärkt. Att folk bor här, hänger sin tvätt härs och tvärs och inte flörtar ihjäl sig med turisterna är sanslöst befriande.

Tyvärr gäller den devisen inte månaderna mellan juni-augusti då det kryllar av inhemska som utländska turister. Att stora utländska superfärjor lägger an dagligen i hamnen med snorrika amerikaner spär på trängseln i staden.

Vi tog oss bort från Stradun området för att stappla upp för trapporna med målet att se nejderna invid muren längs vattnet. Där var det inte alls lika mycket butiker eller människor som strosade runt. Ett härligt ställe var klippbaren Buza bar där äventyrslystna amatördykare kunde få sitt exhibitionistiska  lystmäte tillfredsställd framför kamerakåta turister som drack och åt lite högre upp på klipptrapporna.

Den gamla Katedralen Riznica var en ytterst kontrasterande plats att meditera på några minuter innan barnen handlade på sig svenskimporterat lösgodis för nästan 180 kr. Därefter gick vi hemåt för en välförtjänt siesta för att återvända till de gamla stadsdelarna runt 20.00 tiden. Återigen blev det underbara trattorian Mea Culpa som stod för matunderhållningen. Denna gång testade vi deras  oerhört stora pizza som väl motsvarade våra höga förväntningar.

Familjen vandrade för första gången runt i staden när mörkret lagt sig och all mysig belysning ändrat Dubrovniks skepnad från enbart vacker till mysig och vacker. Fortfarande var folkvimlet påträngande stort, men parallellt också härligt med fullbelagda restauranger och fikaställen.

Vi traskade hem runt 22.30 med en grinig Frida som fått diagnosen solfrossa av oss visa äldre. Urkällan var de 6 timmarna på Banje beach tidigare på morgonen. Familjen Wi-fiade och försökte trösta yngsta dottern för vad komma skulle utifrån hur dåligt man oftast sover med detta i bagaget.

Dag 4 – Oväder och Game of thrones tour

Det blev en härlig sovmorgon till 09.30. Vårt mål för dagen var att ta färjan till den minsta ön av de tre i Elafite Islands: Kolocep. Det var söndag något som påverkade hela tidsbufferten, vi missade båten med 15 minuter. Sett ur backspegeln var det snarare en välsignelse än en adekvat förbannelse eftersom världens undergång tycktes ha inletts i och med en åska – och blixtorgie i kombination med några timmars ihållande hällregn.

Vi bevittnade ovädret under tak, barnen precis som jag själv tyckte att det var superspännande så länge inte vi själva blev träffade. Efter detta horribla vädret började det ljusna och vi tittade runt i Port Gruz samt diskuterade med turistbyråpersonalen om förslag på bra aktiviteter när solen uteblivit. Tyvärr fick deras förslag knappt plats på en notislapp.

Vi åt senare i Gamla stan på Spaghetteria Toni. Marie och jag utforskade några andra pastarätter medan barnen pendlade mellan favoriträtterna bolognese och carbonara. Här passade jag på att testa Kroatiens nationaldryck: Slivovits (slivovice/slivovica). Det är ett slags fruktbrännvin gjort på plommon.

Den florerar över större delen av Centraleuropa och Balkanhalvön, från Tyskland och Österrike ned till Serbien och Makedonien. Ursprungligen kommer den från Serbien. Det positiva var att det fanns massor av ”nyttiga” örter, det negativa, det smakade minst sagt obehagligt äckligt. Aromen av plommon fick jag leta länge efter.

Vi shoppade sedan loss ordentligt i souvenirbutikerna genom att bland annat inhandla traditionellt kroatiska hantverk såsom vackra ljus på Candle Kingdom. Jag bokade parallellt upp en 3 timmars lång Game of thrones tour Amico tours medan resten av familjen tog det lugnt i lägenheten.

Det är ju synd att påstå att Dubrovnik utnyttjat att världens dyraste och i mina ögon bästa tv- serie förlagt sin bas här. New Zeeland fattade galoppen att locka en ny målgrupp till sitt land via Sagan om ringen trilogin. Det fanns uns utav information invid helgonförklarade inspelningsplatser om vad som utspelats på dessa. Självklart är det riktigt trögt att inte dra nytta utav tv-seriens dragningskraft som torde attrahera många yngre turister.

I och med att det endast var jag och två tonårstjejer som betalade 250 kn för guidningen öppnade sig möjligheten att ställa 1000 frågor till den kvinnliga guiden. Enligt henne så spelas alla scener från serien i Kings Landing in här i Dubrovnik; staden ska alltså föreställa de sju rikenas huvudstad Kings landing. I säsong 1 var Malta inspelningsplatsen, men från säsong 2 till 4 samt kommande 5 och 6 var det Dubrovnik som gällde.

Vissa guidningar jag gjort förut har knappt varit värda promenaden, men så var inte fallet denna gång. Vår guide hade själv varit statist i två säsonger och var både påläst, entusiasmerande och pratglad, något som stärkte en redan omnipotent visning. Guidningen avslutades i Fortress Lovrijena, vilken hade de mest hänförande vyerna i sitt sköte.

Jag passade också på att ställa enträgna frågor om situation i nutid efter kriget 1991. Många intressanta svar blev det, men det märktes att det fortfarande var ett känsligt ämne. Jag fick reda på att Dubrovnik tillhört Venedig mellan 1205 och 1358. De bröt sig  sedermera fria från de italienska lejonen, och blev den enda staden som inte kontrollerades av Venetianarna, vilket visade på att Dubrovnik varit att räkna med under det förgångna.

Efter ockupationen av Dubrovnik 1991 tog det ända till 2005 att fullt ut restaurera staden med massiv hjälp från UNESCO eftersom cirka 60 procent av staden blivit förstörd. Oväntat nog är det mer turister nu, än innan kriget, mycket på grund utav de kapitalstarka lyxfärjorna som lägger an 1 till 7 stycken per dag under sommarhalvåret.

De andra familjemedlemmarna hade softat och tagit det lugnt, medan jag traskat omkring i hypnotiserande Game of thrones miljöer. Så när jag kom hem vid 20.00 var det bara att vända på klacken  för att återigen bege sig ut till Gamla staden. Vi åt dock inte på restaurang, utan avverkade varsin hamburgare med en djävulskt god glass efteråt; cherry och lime var två klara favoriter.

Därefter shoppades det rejält med örhängen av olika de slag. Kvällen avslutades traditionsenligt med att handla varor på Konzum; det vill säga ingredienser till morgondagens strandvistelse. Detta var för övrigt första dagen vi inte badade, vilket faktiskt var väldigt befriande.

Dag 5 – Ön Lopud

Alarmet ljöd likt en kopparslägga i bakhuvudet klockan 07.30. Vi vinglade ner till busstationen och hoppade på buss nr 6 som nästan förde oss till biljettkassan invid färjorna till  Elafite Islands. Vi köpte tur och retur biljetter till en av de tre öarna som sett i backspegeln för en barnfamilj var den enda värd att besöka. Gårdagens oväder låg som en skugga över oss och varningsklockorna ljöd i kör.

Båten som skulle ta oss till paradisön med Dubrovniks enda adekvata sandstrand avgick klockan 10.00. Gårdagens havererade ö-mål Kolocep var första anhalten; då hade det regnat ihållande i en halvtimme. Nu ökade regnsmattret ifrån spöregn till ett absolut hällregn. I det läget kändes det dubiöst att dels ta sig till en ö, dels ha bad som ett primärt mål i kombination med att nästa båt som avgick från ön skulle komma först klockan 19.00

Gud ville tydligen något helt annat. Likt ett smärre under upphörde regnet fem minuter innan vi äntrade Lopuds mastiga träbrygga. Det mest anmärkningsvärda var dock att solen visade sig från sin allra bästa sida samtidig som värmen automatiskt uppdaterades; två flugor i en smäll – härligt oväntat.

Humöret steg från 0.1 till 9.5 på en skala till 10, och vi var med i matchen igen. Ön visade sig vara 37 resor bättre än vi någonsin kunnat förutse. Det var nästan en karibisk känsla över den lilla byn. Lopud är den näst största av de tre öarna som lite klämkäckt ingår i Elafitiöarna. Ön var också  betydligt större än vad i alla fall jag trott,  med ett antal hotell, ett kluster av restauranger, souvenirbutiker och otroligt nog 8-9 kyrkor och kloster.

Som sagt det var som att befinna sig på någon tropisk ö, fylld med sand, charm och palmer. Inloppet var likt en tropisk dröm, inte långt ifrån en Cinque Terre varning.  Efter att ha bekantat oss med omgivningen gick vi till barnens förtret 1½ km istället för att ta en mopedtaxin till sandstranden.

Vi nådde till sist Dubrovniks bästa och troligtvis enda renodlade sandstrand, en imposant syn för gudarna. Förutom 5 minuters duggregn, så klarade vi oss från regn under hela vistelsen. Efter någon timme uppenbarade sig en helt klar himmel, något som 90 minuter tidigare kändes helt otänkbart.

Barnen var nog i vattnet i fyra timmar, och jag själv i tre timmar. En fotografipaus, mojitopåfyllning och solning var andra aktiviteter som höll mig sysselsatt. En annan positiv aspekt utav badstället förutom den långrunda sandstranden var att det var fullt av halvstora vågor till barnens och min glädje.

Belöningen att ha gått hela vägen till Sunj beach blev att familjen tog en strandtaxi tillbaka till huvudgatan. Vi njöt sedan av en välbehövlig pizza på en mysig strandrestaurang som avlöstes av deras svar på Smultronstället. Vi åt glass i stora lass innan familjen vilade i kvällssolen i väntan på färjan som skulle hämta oss och en ansamling andra turister runt sju.

Klockan 20.00 var vi tillbaka i hamnen, 20.30 i Gamla stan efter att tagit bussen dit. Resten av kvällen spenderades i Gamla stan med souvenirshoppingradarn påslagen. Vi handlade sedan på oss picknickvaror på Konzum och bageriet för att efter ett idoga Wi-fiande  lägga oss runt klockan 23.00

Dag 6 – Copacabana beach

Klockan 08.15 var familjen återigen upp av fri vilja; alla kände sig förvånansvärt pigga, även Frida. På dagens agenda stod stadsdelen Lapad cirka 2½ km från Gamla stan. Buss nummer 6 tog oss till den härliga bilfria estraden flankerad utav restauranger och affärer. Istället för 60 kn på bussen som det kostade för fyra personer enkelresa, köpte jag för första gången biljetter i kiosken där priset istället reducerades till  48 kn, ett petitess i sammanhanget, men ändå.

Ursprungsplanen var Lapad beach det vill säga Dubrovniks äldsta, största, folktätaste, men i mina ögon också den skabbigaste. Den föll helt sonika bort på grund utav sista faktorn.  Vi vandrade till Hannas förtret den underbara strandstig-promenaden till Copacabana Beach några kilometer därifrån. Lite innan klockan 12 slog vi oss ner invid de miljarder runda beachstenarna. Jag tog mig strypstarkt i kragen och prackade  på mig löpningsutstyrseln efter att ha bokat upp mig på en timmes sportmassage lite ovanför stranden.

Det blev vyer att döda till runt ett otroligt vackert område med Franjo Tuđmans bro som bakgrundsmotiv. Det blev cirka 10 km innan jag kastade mig i duschen för att bli välbehövligt masserad för 300 kn. På området som var moderna, fräschare, aningen mindre, mer varierad, och betydligt trevligare  än storasyrran Lapad beach så fotograferade jag frenetiskt omgivningarna samt inhalerade en svalkande mojito.

Frida och Hannas lycka bestod av  en vattenpark i vattnet. För att ta sig upp på dessa plasttingestar krävdes det att man likt klätterväggar tog sig upp för egen maskin, en riktigt bra attraktion som barnen fick hålla på med i 1½ timme för en kostnad av  18o kn. Frida fick låna flytväst då hon inte nådde botten och ännu inte kan simma helt tillfredsställande sett ur ett vakande föräldraperspektiv.

Efter att ha legat i vattnet likt dysfunktionella näbbdjur så drog vi vidare efter cirka fem timmar på beachen till More Cave bar. Jag hade sett detta coola ställe på nätet och ville absolut se det i verkligheten.

Vi frågade personalen  om det var okej att bara titta runt, vilket inte var något problem. Tyvärr var bilderna snyggare på bild än i verkligheten, fast visst var det häftigt ställe.

Vi åt middag på ett riktigt bra ställe nästan längst uppe på esplanaden. Mama mia som trattorian hette hade en servitör som skulle flytta till Sverige om två veckor. Anledningen var  essensen av integritet och källan vänskapskorruptionen på hög nivå vilket han upplevde var oförenlig med sina två barns uppväxt i Kroatien. Spagetti med olika såser till familjen med matskedar av svartpeppar och parmesanost på; billigt och djävulskt gott helt enkelt.

Vi avslutade kvällen med en ytterst delikat kulglass i Gamla staden för att äntra lägenheten vid 21.00. Dusch gånger fyra, Minecraft, Instagram, Facebook och klappa grannens katter  2000 gånger var saker vi gjorde innan John Blund hälsade på oss runt 11 snåret.

Dag 7 – Ringmuren

Vårt vackra väder som hitintills bara sargats av fyra timmar halvtaskigt väder var till ända. Nu regerade istället de svarta lömska och täta molnen på himlen. Det i sig gjorde att vi inte kunde åka linbanan till toppen av berget Srd, utan helt sonika fick skippa den klassiska turistfällan. Det upplevde vi som djävulskt tråkigt, trots att vi sparade 300 kn.

Runt klockan 11 stegade vi i vilket fall ut till Gamla staden för att beta av en adekvat tur runt ringmuren. Duggregnen avlöste dock varandra så min strategi blev att vänta ut det halvtaskiga vädret genom att souvenirshoppa oss runt butikerna. Runt 12.00 valde jag att verbalt diktatoriskt mana upp familjen på muren för 260 kn. Det var uppehåll, men duggregnet väntade runt ringmurenhörnen.

Den fantastiska intakta ringmuren mäter 1940 meter och sträcker sig runt staden. Den består av 16 torn, tre fort, tre bastioner samt klaffbroar och vindbryggor precis som i sagornas värld. Muren som är runt 25 meter hög och 1-3 meter tjock byggdes som brukligt till att försvara staden mot allehanda otrevliga typer och byggdes mellan 1100-1600-talet. På kvällen när den är upplyst av strålkastare är tårarna nära, vackrare än så här blir det inte. Visserligen sa jag likadant i Cinque Terre, men ändå.

Det tog oss nästan 1½ timme att gå runt muren. Hanna och Frida var måttligt roade den sista timmen, men det var inget de kunde göra åt saken. Att jag stannade till och tog mina 477 stycken foton och videofilmade de hänförande vyerna gjorde inte saken ett uns bättre. Det blev ett altruistiskt regn, men absolut inget ihållande sådant. Belöningen efter turen blev varsin Nuetella Crêpes. Det var då som ovädret började ta fart på allvar. Blåst i kombination med regnskurar kantade ätandet utav våra sockerbomber.

Vi skyndade oss hem för att ta en ofrivillig siesta i 4 timmar. Miljarder blixtar och ett av de värsta åskvädren jag varit med av blev vårt sällskap i över 3½ timmar. Det äldre värdparet bjöd in oss på dylika drycker och samkväm. Det var en väldigt berikande och trevlig timme. Det var dock skönt efter det att ta det lugnt, då inget mer stod på agendan förutom hoppet att linbanan skulle sättas igång igen levde. Hela familjen tyckte ändå att hela väderprocessen var väldigt spännande. Vi wi-fiade, spelade Ruzzel, Minecraft, Wordfeud samt packade och städade.

Det började mojna runt 18.30, någon timme senare hade ovädret upphört helt, så vi gav oss ut på vårt sista restaurangbesök. Detta besök blev vårt sämsta också. Usel service från Mexicana Cantinas personal och parallellt halvtaskig mat. Vi avrundade vistelsen med att ta farväl av Dubrovniks omgivningar och handlade frukost inför resdagen hem till gamla Svedala. Vi var hemma runt klockan 22.00, för att lägga oss vid 23.00 tiden.

Dag 8 -Hemfärden

Vi for ytterst motvilligt upp klockan 06.30 när mobillarmet digitalt klämtade påträngande. Vi hade nog alla sovit aningen dåligt den natten, och var minst sagt trötta. Vädret var tyvärr marginellt bättre än igår. Värden hade lovat bokat upp en taxi till o7.15. Vägen dit kantades dock av att ett massivt regn som blötte ner allt som gick att blöta ner flera gånger om.

Taxin kom i alla fall, något jag var aningen oroad för inte skulle ske och då tillika källan till ett missat plan till Arlanda. Det kostade 250 kn att ta sig till flygplatsen. Allt fungerade därefter nästan helt friktionsfritt. ”Taxfreebutiken” var faktiskt klockren och inhyste såväl original Sambucca som Limoncello samt Diesel deodorant och godis till barnen.

Det enda smolket i bägaren var att planet var 30 minuter försenat på grund av att de fått in en fågel i maskineriet, vilken art det var framkom aldrig som tur var. Efter att ha betalat 480 kr för parkering på  Arlanda Alfa i sju dagar via kreditkort så tog det mig 1 timme och 45 minuter att nå Peking via ett frenetisk körande i omkörningsfilen. Vi var hemma runt 17.00 tiden. Det kändes otroligt skönt att komma hem; ”borta bra, men hemma bäst”, en klyscha som nästintill aldrig har fel.

Summering

Något som hela familjen såg fram emot var att ta sig från staden till den högsta punkten via linbana med syftet att finna obeskrivbara vyer. Vid belägringen av staden 1991 till 1992 förstördes  cirka 60 procent av staden; varav linbanan från 1969 var en av dem saker som bombades.  2010 återbyggdes den till det bättre. Vi missade linbanan på grund utav ”bad weather conditions”. Det sved lite eftersom det endast tar 3 minuter att ta sig till toppen av berget Srd med den och 3 tillbaka. Vi kunde ha åkt denna tur när som helst, men valde att ta attraktionen sista dagen, en fadäs som återigen visade på att man aldrig ska ta något för givet.

Dubrovnik och dess nejder var helt fantastiska, men att vara bort i 7 dagar bygger på att man gillar sol och bad. Det finns självklart massor av annat att göra och att se. Dessvärre är varken fågellivet, naturen eller hamnmuseum något som ligger högst upp på de flestas barnfamiljers agendor Det optimala resan hade varit 6 dagar istället för 7 sådana samt att avverkat linbanan någon av de tre första dagarna istället för de sista.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

19 juni, 2013 by

Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

2 juli, 2012 by

Pixel – Eskapism

Australienska filmer brukar i mina ögon oftast vara aningen halvdana eller sällan lyckats tända till. The Tunnel är dessutom en skakiga-kamera-film, en genre som jag inte heller är överförtjust i, grundförutsättningarna kunde onekligen varit bättre. Handlingen i The Tunnel kretsar runt ett journalist-team som undersöker försvinnanden i underjordiska tågtunnel-labyrinter. De avråds av lokala politiker att fortsätta, men de ser bannorna som en gigantisk mörkläggning, och blir istället ännu mer nyfikna på vad som händer i tunnlarna. Efter ett tag så ångrar de sitt tilltag när det blir dem som blir jagade av storyn; något som obeskrivbart, något som ondskefullt. Vi har sett det otaliga gånger förut, men jag upplever ändå filmen som både välgjord och spännande utifrån att de  haft en låg budget till sitt förfogande.

Flipped är så ovanligt som en vanlig amerikansk ungdom- familjefilm där allt från känslor till karaktärerna i sig själva känns genuint. Filmen utspelar sig i början av 60-talets Amerika, där ungdomar i högre grad respekterade sina föräldrar, frun i huset var bunden till mannen och köket, och lärarna fick vara lärare till barn som ville lära sig något.  ”Kärlek vid första ögonkastet” drabbar den unga Julie då den nya grannen flyttar in mittemot deras hus. Bryce som sonen i familjen heter är långt ifrån lika intresserad, men det förstår inte Julia. De är egentligen ämnade för varandra, men han vet inte om det – ännu. Deras föräldrar är varandras motsatser; Julies är konstnärer, Bryces föräldrar akademiker och dessutom fördomsfulla. En riktigt bra sak med filmen är att vi dels får se händelserna ur Bryce perspektiv därefter Julies, vilket skapar en skön  dynamik och ökar förståelsen mellan Bryce,  Julie och publiken. Flipped avger så mycket oamerikansk värme som det bara är möjligt i en film. Ett annat tema i filmen är rädslan för att vara annorlunda, grupptryck och skolnormer samtidigt som vi får en inblick i så kallade klanderfria familjer, där allt egentligen inte alls är så perfekt under  den polerade ytan. Det kan låta konstigt men för att vara en familjefilm så blev jag helt betagen av denna vackra filmiska juvel; allt känns helt enkelt rätt ur ett berättarperspektiv, vilket i detta fall är två. Skådisarna är som gjorda för rollerna; vi återupptäcker dessutom gamla filmhjältar som Rebecca De Mornay och Aidan Quinn. En film för alla åldrar, man blir glad, ledsen, överraskad, tårögd, förvånad om vartannat – lysande.

The Pact är en film där seriemördargenren korsas med spökgenren. Resultaten blev inte alls så illa. Två systrar deltar motvilligt i sin mammas begravning och får på köpet bo i hennes lägenhet. Mamman var långt ifrån någon ängel utan sadistisk elak mot sina döttrar. Den ena systern försvinner spårlöst i lägenheten och den andra systern får brottas med såväl seriemördare, spöken, sin svåra bardom som sitt sargade psyke. The Pact påminner aningen om den Italienska skräckmästaren Dario Argentos tidiga alster, men där stannar likheterna. Visst har filmen sina poänger, men det stilistiska skådespeleriet är inte till filmens fördel. Det känns instinktivt att en annan regissör kunnat skapa en så mycket bättre thriller/skräckis en denna ibland alltför förvirrade film.  Kanske gapade producenterna efter för mycket när seriemördare och spöken integrerades in i samma film.

Jag är så nöjd med att inte ha läst de 5 böcker som hittills skrivits om intrigerna om Game of thrones. Nu kan jag njuta av en en topp 5 serie utan att behöva irritera mig på ofrånkomliga jämförelser mellan böckerna och serien. Sju riken slåss om herraväldet om Westeros. Varje karaktär tycks ha fler dolda agendor än vad jag har Sambuccaflaskor. Här går man bokstavligen över lik i syfte att härska över andra. Politiskt smutsspel och familjeheder är byggstenar till karaktärernas agerande i symbios med hat, girighet, passion som inramas av ändlösa krig. Första säsongen var så groteskt bra att man bara ville se vad som komma skulle. Andra säsongen är minst lika bra som den föregående; att man lärt känna karaktärerna ytterligare gör det hela ännu mer underhållande. Varje avsnitt har egentligen 7-10 parallellhandlingar, vilka mästerligt sammanfogas till en osannolikt sevärd serie. De 10 avsnitten avverkades på två dagar, hade jag varit singel hade samma process skett på en dag. Special effekterna är sparsmakade, men exceptionellt detaljrika. Dialogen är så intresseväckande och genomarbetad att man nästan häpnar. Det är ren skär perfektionism på alla fronter från casting, kostymerna, skådespeleri till de fiktiva miljöerna som känns så trovärdiga samtidigt som de är snygga. Handlingen är dels komplex, djup och intelligent med fler lager än en lök,  men ändå  så lätt att förstå. En annan balansgång som är svår att bemästra är doserna av nakenhet, sex, specialeffekter, action, drama och humor. Alla ingredienser framhävs nästintill med perfekt fingertoppskänsla. Den karga och subtila humorn är perfekt doserad, inte ett gram för mycket eller för lite.  En annan balansgång är den mellan det övernaturliga och medeltidsvardagen. Drakarna, zombies, häxorna och trollkarlarna finns där i bakgrunden, men tillåts aldrig ta överhanden och på så sätt förstöra helheten. Game of thrones är ett mästerverk, och bör ses av alla människor som gillar att bli underhållna.

äThis must be the place är en film som definitivt tillhör de filmer som är oerhört svåra att genrekategorisera. Detta roadtripdrama är onekligen en udda fågel, men inte alltför udda för att vara outhärdlig, men i vilket fall som helst en film som är originell. En av mina favoriter Sean Penn spelar Cheyenne en överårig  rockstjärna som bor med sin fru i sitt fina hus i symbios med mycket pengar. Han har sedan 20 års tid dragit sig tillbaka från rocklivet, och lever numera nästan ett folkskyggt liv. ”Cheyennes” yttre påminner om en transvestit, Rocky Horror show, Robert Smith (The Cure) och Edward Scissorhand något som får människor i hans omgivning automatiskt att reagera. Som sagt han har allt det materiella som många bara drömmer om, men inget riktigt liv. Han vet inte om det själv, men han är uttråkad och omotiverad. Av en händelse går hans far bort, samme far som han inte pratat med på 30 år. Han får ett motvilligt kall att fånga sin faders plågoande, sedan dennes tid i koncentrationstiden i Auschwitz, den före detta SS Officeren Aloise Muller. Det blir en uppgörelse med sig själv, sitt liv som sin omgivning, sakta men säkert vaknar Cheyenee ur sin vardagliga självförvållade tristess. De första 20 minuterna var jag otäckt nära att stänga av filmen, något jag är ytterst glad att jag inte gjorde. Efterhand växer sig filmen stark,  och den filosofiska tonen trollbinder mig för varje kvart som går. Det är en vacker film om hopp, fast de flesta karaktärer i filmen är trasiga människor, så finns det alltid en gnutta hopp. Sean Penn gör ett fantastiskt  jobb med sin minst sagt annorlunda rollkaraktär, dennes småironiska humor är befriande att följa. Jag kan inte hjälpa det, men jag gillade denna här mycket annorlunda filmpärla.

Chloe är en erotisk drama thriller som innehåller två gamla ringrävar och en på uppgående. Julianne Moore (1960: Fayetteville, North Carolina, USA: The hand that rocks the cradle, Benny & Jon, Short cuts, Jurassic park, Boogie Nights,  The Fugitive,  The big Lebowski, Magnolia, Hannibal, The Hours, Shelter, The kids are allright) spelar läkaren som misstänker att sin man spelad av Liam Neeson (1952, Ballymena, Nord Irland: Darkman, Rob Roy, Ganfs of New York, Star Wars, Schindlers list, Batman Begins, Taken, The unknown) är otrogen på en av sina professorsföreläsningar runt landet. För att få det hela bekräftat anlitar hon eskortflicka som får agera lockbete till sin man i syfte att han ska avslöja sitt rätta jag, vilken spelas av Amanda ”Mama mia” Seyfreid. Hon regisseras av sin bidragsgivare med sina erotiska möten med sin man, och rapporterar villigt tillbaka. Det hela utvecklar sig till en invecklad triangeldrama där minsta felsägning kan användas som ett verbalt vapen. Filmen visar upp ett gediget hantverk och utmärkta skådespelarinsatser det enda som saknas är någon form av oförutsägbarhet, en twist som ingen skulle kunnat klura ut hade inte skadad. Överlag är detta ändå en underhållande film med mycket naket för att vara Hollywoodsk, vilket inte är något nackdel för luttrade européer.

Chronicle är ett sci-fi drama där tre universitetsovänner upptäcker att de fått superkrafter efter en fantastisk upptäckt i en underjordisk grotta. Allt är inte frid och fröjd när det kommer till hur de tre vännerna ska utnyttja sina nya förmågor på bästa sätt. Filmen tillhör genren skakiga-kameran typ Cloverfield, The Blair Witch Project, Paranormal Activity serien, en nisch som jag inte är specifikt glad över. Handlingen däremot är aningen originell, då dessa ungdomar får sina superkrafter av en olyckshändelse och man får se dem öva upp sina förmågor, och glädjas med deras framgångar. Kemin mellan de tre vännerna upplever jag som genuint verklighetstrogna. Andrew  som är den introverte av dem tre visar på att gåvor från ovan inte alltid behöver vara av godo, om man inte är mottaglig eller i fas med de nya förmågorna. Dennes kamp mot sina inre demoner och sin omgivning är intressant att följa. Gillar man Carrie-syndromet så är denna destruktiva karaktär fem gånger värre. Filmen undviker klassiska genreklyschor såsom ”rädda oskyldiga” och ”sy upp en superhjältedräkt”. En klart sevärd och annorlunda film, som lyckats väldigt bra med en liten budget.

En film som däremot misslyckats med en gigantisk budget är John Carter. Denna episka filmär en eklektisk hybrid mellan Star Wars, Dune, Flash Gordon och Conan, fast 135 gånger sämre. Historien härstammar från författaren som gav oss Tarzan: Edgar Rice Burroughs’ A Princess of Mars, en novell skriven runt 1912. Filmen är över 2 timmar och 10 minuter, men känns betydligt längre. Jag dyrkar egentligen denna typ av filmer och anser att för få sådana görs, men allt är inte guld som glimmar även om det vid första anblicken tycks så. På ytan är detta fantastiskt; fantasy-vyerna är exceptionella, skådisarna klart godkända, storyn ultrakomplex och effekterna fenomenala, ändå fattas det något som jag oftast har svårt att sätta fingret på. Jag brukar benämna det som filmens själ, något som John Carter helt sonika saknar, oftast beror det på att karaktärerna är för dåligt underbyggda och regissörerna försöker trycka ihop en handling som egentligen kräver 6-7 timmar. Som sagt det är på tok för snyggt och spektakulärt, men jag orkar ändå inte bry mig även om budgeten var sanslöst hög, nästan 2 miljarder. Det fråntar inte filmen från att vara endimensionell och oinspirerad.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

18 december, 2011 by

 Pixel-Eskapism

The King´speech är en brittisk dramafilm som är baserad på verkliga händelser och handlar om Prins Albert och hans stigmatiserande stamning. Ett antal läkare hade misslyckats med att få bukt med kungens stamningshandikapp. Efter att ha läst en annons i tidningen kontaktades den självlärde Logopeden Lionel Logue spelad av Geffrey Rush (1951,Toowoomba, Queensland, Australia: Shine, Shakespeare in love, Elizabeth, Frida, Pirates of the Caribbean) Hans behandlingsmetoder var minst sagt okonventionella, men med tiden växte en försiktig, men nära vänskap fram mellan kungen och Logue. Filmen nominerades till hela 12 Oscar, och den lyckades roffa åt sig fyra av dem varav en i kategorin bästa film. Kemin mellan medelklasslärare och kunglig elev är helt enkelt magnifik och totalt fläckfri. Colin Firth (1969, Grayshott, Hampshire, England: The English patient, Love actually, Mamma mia) som fick en Oscar för bästa manliga huvudroll var minst sagt värd den, då han med en utomjordisk trovärdigt gestaltar den stammande och kommande kungen.

The Walking Dead följer en grupp överlevande i efterdyningarna av en zombieapokalyps. Baserad på Robert Kirkmans hyllade tecknade serier använder The Walking Dead de odöda för att spegla mänskligheten, exponera vilka vi verkligen är, vad vi klarar av och vad som verkligen är viktigt när det väl kommer till kritan. Andra säsongen tar vid där den första slutade. Vilka överlever, vilka dör och vilka blir uppätna? Denna gång fastnar gänget vid en fordonskyrkogård på motorvägen. Där blir de attackerade av ett kluster av utsvultna Zombies. Några blir skadade, någon försvinner och sedan är serien igång på fullaste allvar. De hittar en gård med vänliga människor, där de för tillfället kan andas ut, då de letar efter den försvunna Sophia, dotter till den överbeskyddande Carol. Karaktärsbeskrivningarna är av yttersta klass och utvecklas successivt från 1 till 10 episoden.   Zombierna är lika många och välgjorda som i säsong 1, och dessutom är scenerna minst lika härligt blodiga – här sparas det inte på blodskrutet. Den eklektiska filmgrytan består av drama-, thriller- och skräckingredienser som smakfullt varvas med några kärleksrelationer. Den andra säsongen levde med råge upp till mina otroligt högt ställda förväntningar. Det otäcka är att jag var minst lika rädd för några av de levande som själva zombierna. Nu ser jag fram mot säsong 3, och jag ser absolut inga hinder för att samma klaustrofobiska kvalitet kommer att vidmakthållas och förhoppningsvis överträffas.

Game of thrones ären amerikansk TV-serie baserad på böckerna ”Sagan om is och eld” av författaren George R.R Martin, Amerikas svar på Tolkien. Denna hypade serie talade alla jag kände väl om, vilket i sig kan förstöra den bästa serie innan man ens sett den. De tio avsnitten har sammanlagt kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor och den första säsongen beräknas vara den dyraste TV-serien som någonsin har spelats in. Serien utspelar sig på den fiktiva kontinenten Westeros, oftast kallad ”De sju konungarikena”. Eddard Stark (Sean Bean) bekymras av rykten från muren i norr, då han får besked om att Jon Arryn, hans mentor och kungens rådgivare dött, och att kung Robert Baratheon (Mark Addy) är på väg till Vinterhed. På andra sidan havet smider exilprinsen Viserys Targaryen planer för att återerövra De sju konungarikena. Det här är en medeltida värld fylld av jättar, profetior och förtrollade skogar, där vålnader hotar bakom en mur av is. Här utkämpas en hänsynslös kamp om tronmakten som involverar kungaätter, riddare och lorder. Intriger, intriger och ännu mer intriger varvas med schizofrent intresseväckande mängd karaktärer. Detta är en avsevärt svartare, vuxnare och sexigare historia än Sagan om ringen. Det är också en sparsmakad orgie i våld och sex, vilket inte gör saken sämre. Games of thrones är intelligent fantasyserie med dialog att mörda för. Det är så genialiskt och övernaturligt bra TV-underhållning att det nästan gör ont att se de 10 episoderna. Författaren har skrivit ytterligare 4 böcker, och den sjätte är på väg. Jag tror och hoppas på att dessa också kommer att filmatiseras, utan för den delens skull tappa i kvalitet.

Jag är fullt medveten om att Moby Dick kommer att betraktas som en tvättäkta kalkonfilm. Med den vetenskapen i bagaget satt jag på filmen. Filmens upphovsmakare har i vilket fall som helst lyckats korsbefrukta de två genrerna: ubåtsfilmer med sjöodjursattackfilmer, men en 150 meters val är onekligen en stor val, även för denna genre. Filmen handlar om en ubåtskapten som löper amok i syfte att stilla sitt hat och hämndbegär för att Moby Dick tagit hans ben från en attack 1969. Detta är en fiktiv saga som vill vara nutidsrealistisk – något den inte lyckas med. För att vara så hånad höll jag ändå ut til the bitter end eftersom jag själv upplever gäddor i svenska insjöar som ytterst skrämmande. Jag själv har sett betydligt sämre filmer som blivit mindre raljerat än just Moby Dick. Visst det är inget mästerverk, men ett fullt acceptabel 1½ timmes underhållningsvärde i brist på annat. I rollerna hittar vi Xenas vapendragare Renèe O´Connor samt Barry Bostwick, han från tv-serien Spin City (1996-2002) som spelade borgmästaren.

Jag och polaren Jocke ”Spurs” värmde upp innan bion med en öl och utomjordisk delikat kebabpizza på Poseidon. Filmen i fråga var norsk, och genren var actionfilm. Det är ingen hemlighet att jag har sett få bra nordiska sådana förut; undantagen är Jägarna och Falk-trilogin. I vilket fall som helt blev jag totalt omvänd av Huvudjägaren. Filmen  handlar om Roger Brown  som är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra från till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.Från allra första filmklipp till det sista så fängslades jag hypnotiskt av denna actionpärla från vårt västra grannland. Huvudjägaren innehåller långt fler förvecklingar än vad jag kunde föreställa sig och blir aldrig slentrian. Skådespeleriet var top notch, absurdhumorn välbalanserad och handlingen faktiskt aningen nyskapande.

Denna utmärkta Kanadensiska dramathriller The Whistleblower handlar om en kvinna från Alaska som tar ett FN-uppdrag i Sarajevo precis efter Balkankrigets slut. Hon kommer i kontakt med kvinnor som utnyttjas som sexslavar, där  kunderna  är desamma  som de som ska skydda dem. Rachel Weisz (1970, London, England: The Mummy, Enemy at the gates, Agora) gestaltar den enträget hängivna sanningssökaren Kathryn Bolcovac på ett adekvat sätt. Filmen är baserad på verkliga händelser, vilket gör mig sorgsen. Det här är en film om pengar och makt, där de mänskliga spelreglerna är satta ur funktion. Efterdyningarna av kriget profiteras hänsynslöst av alla inblandade. Kathryn kämpar mot en verklighet där nästan alla män är potentiella förövare. Under filmens gång kommer jag på mig att skämmas över att vara människa. Vi är dessvärre omänskliga i vår mänsklighet. Ett ytterst trovärdigt och omskakande mardrömsdrama som verkligen berörde mig.

Super är ytterligare en i raden av vardagliga människor som vill hjälpa sin omgivning genom att agera superhjälte. Genren anti-superhjältefilmer i sig är ny, och dessutom nästintill klanderfri med toppfilmer som Kick-ass och Defendor på meritlistan. Huvudkaraktären Frank (Rainn Wilson) har bara två goda minnen i livet. Det ena är att han en gång pekade polisen i rätt riktning för att stoppa en rånare. Det andra är när han gifte sig med Sarah (Liv Tyler). Innan de träffades missbrukade hon narkotika, och nu har hon lämnat honom för den kriminelle Jacques (Kevin Bacon) som kan erbjuda det eftertraktade knarket. Frank klarar helt enkelt inte av situationen och gör sig mottaglig för en vision från Gud, som antyder att han borde bli superhjälte. Han får  motvilligt hjälp av den excentriska Libby (Ellen Page), som arbetar i den lokala serietidningsbutiken. Filmen svämmar över av bra skådisar som underskattade Michael Rooker, stabile Kevin Bacon, Rainn Wilson och Ellen Page. Filmen i sig är en dyster historia omgärdad av en ytterst svart humor. Det som definitivt skiljer skiljer filmen från andra är de underhållande splatterinslagen som fragmentariskt appliceras in i actionscenerna. Jag välkomnar detta eftersom jag helt enkelt är förtjust i brutala effekter samt välbehövliga korsbefruktningar mellan olika genrer.

Contagion är en pandemifilm i samma genre som utmärkta Outbreak och Virus. Kända och bra skådisar saknas sannerligen inte i filmen samtidigt som de lyckats knyta till sig den välrenommerade regissören Steven Soderbergh (Sex lies and videotapes, Traffic, Oceans´s eleven, Che). Denna ”thriller” kretsar runt ett internationellt forskarteam som blir tvungna att handskas med smittan och dess biverkningar. Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow spelar tre av de bärande rollerna, och gör det på ett fullt tillfredsställande sätt. Med alla dessa positiva förutsättningar i bagaget blir det konstigt nog aldrig riktigt spännande eller tillräckligt konfliktfyllt. Resultaten kunde ha blivit så mycket bättre än detta lagom-av-alla-genrer-strategin. Intetsägande är ett ord som sammanfattar filmen på ett kortfattat sätt – tyvärr, annars gillar jag genren i sig.

Continue Reading »
10 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu