Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Fishtank ’

Cineasthörnan

27 mars, 2012 by

 Pixel – Eskapism

Tree of life är filmen där en ”seriös” Brad Pitt (1963, Oklahoma, USA: Thelma & Louise, En vampyrs bekännelse, Höstlegender, Seven, Troja, Babel) visar sig. Filmen i  sig är så långt ifrån en feel-good-film som det bara går, till och med Bergman framstår som bröderna Farrelly i jämförelse. Vi får följa Jack den äldste sonen av tre bröder och hans dysfunktionella uppväxt med en diktatorisk kristen pappa under 50-talet i Texas. Filmen inleds i nutid där föräldrarna och sonen Jack som spelas av Sean Penn (1960, Santa Monica, Kalifornien, USA: Bad boys, Colors, We´re no angels, State of grace, Dead man walking, , Carlito´s way, U-turn, The Game, I am Sam, The thin red line, Mystic river, 21 gram, Milk) får besked att den yngsta brodern omkommit i kriget. Detta blir själva upphovet till filmen, där tvivel, tvivel och ännu mera tvivel är kittet i historien; finns det verkligen någon gud, och i så fall varför har han övergivit oss – varför, varför, varför? Under filmens gång utkristalliseras fadern som spelas utmärkt av Brad Pitt som en diabolisk, omnipotent, känslokall och egoistisk pappa. Mamman och tillika Mrs O`Brien gestaltas perfektionistiskt av Jessica Chastain (1981, Kalifornien, USA: Stolen, The Debt, Take Shelter, Coriolanus, Niceville, Wilde Salome) av är hans raka motsats genom att uppvisa ett spektrum av känslor som kärleksfullhet och omtänksamhet, men också total kuvenhet gentemot husets patriark. Filmens inledning är en orgier i natur-bild-metaforer, något som ska symbolisera sinnesstämningen hos de inblandade. När ½ miljard sådana avlöst varandra blev i vilket fall som helst jag evinnerligt trött på dem. Det blir helt enkelt för tung och för existentiellt på en konstnärligt poetiskt negativt sätt. Filmens stora behållning är Jacks komplicerade förhållande till sin krävande far, där han helst vill se denne död och moderns oförtröttliga neutralitet. Tree of life abstrakta och ultraexistentiella stämningar tycks ta sig på alltför stort allvar och hybrisen leder till en seghet av guds like, vilket inte uppvägs av ovanstående behållning.  Jag tyckte också att Sean Penn såg äldre ut än sin far, något som tyder på taskig maskering eller Pitts krav på att få spela seriös, men ändå se tillräckligt fräsch ut. En petitess i sammanhanget är att Sean Penn för mig ser ut som en hybrid mellan Orup och Mats Wilander

Take shelter är onekligen ett annorlunda drama med ett subtilt thrillerinslag. Den omtänksamme familjefadern Curtis spelad av Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Grondhog day, Pearl Harbor, The Woodsman, Revolutionary road, The Runaways) upplever återkommande apokalyptiska mardrömmar angående en annalkande superstorm. Dessa påverkar honom i den grad att han får ett subjektivt kall att bygga ett skyddsrum på deras bakgård, något som påverkar familjens relationer som ekonomi. Curtis mamma sitter på psyket sedan han var 10 år och han börjar misstänka ett dysfunktionellt arv från sin mamma. Slitaget mellan ”kommande” visioner eller schizofrenin tär på alla i hans omgivning. Hans fru Samantha som för övrigt spelas av samma Jessica Chastain som i Tree of life, gör allt för sin man och sin sjuka dotter, men det finns gränser. Jag gillar den här tystlåtna och sävliga historien som beskriver den tunna linjen mellan paranoia och rädsla, objektivitet och subjektivitet. Karaktären Curtis är icke-hollywood stylad, vilket innebär att han inte är stereotypisk. Han är medveten om att han kan vara på väg att bli tokig, men i sin kamp mot detta agerar han rationellt. Take shelter är en intelligent, fascinerade och vardaglig otäck film – utmärkt.

Fishtank är socialrealism på hög nivå. 15-åriga Mia bor i Essex England, i en stadsdel som får Navestad att framstå som Beverly Hills. Hon bor med sin narcissetiska mamma och yngre syster.  Mia är allmänt störig och har lyckats blivit utkastad från skolan. Den nedåtgående spiralen pekar ner i avgrunden tills mammas nya pojkvän dyker upp, vilken spelas av Michael Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland:  Band of brothers, 300, Hunger, Edens lake, X-men: First class). Successivt växer det fram en vänskap mellan dem. Han är också den som sporrar henne att fortsätta att dansa, vilket är Mias största och enda intresse i livet förutom att planlöst ströva omkring i förortsgettot. En film om överlevnad där samhällslivlinorna är få och verkligheten är  deprimerande brutal. Fishtank upplever jag som oerhört realistisk, snudd på dokumentärfilm. Med en subtil ton och med lågmälda medel styr detta förortsdrama mitt intresse mot klimax. Jag verkligen känner urinen mot de grådaskiga byggnaderna i symbios med vardagsdroger och misshandel. Även i detta helvete finns det hopp om en bättre framtid, om man bara ser den minimala  ljusstrimman. Jag kan inte göra annat än abdikera för en tankeväckande, naken, men ändå väldigt vacker film.

Steven Spielbergs version av Tintin är en eklektisk hybrid av hans tidigare filmer som: Catch me if you can och Indiana Jones filmerna, hans signum står skrivet på varje filmruta -  på gott som ont. Det positiva är att Spielberg i och med den nya tekniken tycks hittat en ny lekkamrat, vilket för oss tittare innebär en kreativare och vitalare regissör. Nackdelen är att han drabbats av en actionhybris, något som hämmar hans förmåga att avsluta i tid, nu blev tyvärr matinéfilmen 10 minuter för lång. Äventyr och action präglar andra hälften av filmen i den grad att man knappt hinner andas emellan scenerna. Det är schizofrent bra gjort, men utan andningspauser tröttnar man efter en stund på all hardcoreaction, det blir helt enkelt för mycket av det goda, vilket förtar en del av denna utmärkta matinéfilm. Kemin mellan Kapten Haddock, Tintin och Snowy är helt underbar – innan all action börjar ultraeskalera. Som sagt såhär blir resultatet om man gapar efter för mycket, första halvan av filmen är i vilket fall som helst top notch.

Underworld awakening är den 4:e filmen i ordningen om den empatiske vampyren Selene och hennes varulvskärlek. Selene vaknar upp i en laboratoriumtank och flyr från sitt klaustrofobiska fängelse. Efter ett tag inser hon att det gått hela 12 år sedan sist. Selenes själsfrände är död, men istället får hon reda på att de har en dotter i ”livet”. Hon är liksom sin far en hybrid mellan vampyr och varulv, något som fångar allas intressen. Mänskligheten har under 12 år fått vetskap om dessa varelsers existens och nästintill utrotat alla. Jag dyrkade verkligen de tre första filmerna som genomsyrades av kärlek, hat, familjerelationer och framförallt en bra historia. I och med denna fjärde film så har allt detta raderats ut och ersatts av ultraaction och vapenfetischism a´la Resident evil i sina värsta stunder. Jag saknar som sagt allt som gjorde de andra filmerna värt att se, en ruskig besvikelse. Det fanns miljarder spännande manusintriger att spinna vidare på det som de byggt upp, men icke sa Nicke, vi botar det med action och lägger till ännu mer action. Att man som tittare och hardcore fan snabbt tappar intresset för denna intetsägande historia tyder bara på ren nonchalans eller inkompetens. Kate Beckinsale (1973, London, England: Pearl Harbor, Van HelsingThe Aviator, Nothing but the truth )som spelar Selene är i alla fall en tröst i mörkret, då hon är som klippt och skuren för rollen.

Nicholas Cage  spelar  Will Gerard vars fru Laura blir  brutalt våldtagen av en ökänd våldtäktsman, vilken lyckas komma undan. Guy Pearce (1967, Ely, England: L.A confidential, Momento, Greven av Monte Cristo, First snow, Traitor, The Hurt locker,  The Road) alias Simon  ger honom ett förslag när han är som mest sårbar. Will går motvilligt med på denna överenskommelse att någon eliminerar denna person. Tyvärr finns det en hake och det är att tjänsten kräver en gentjänst, vilket i detta fall  består i att mörda någon annans förövare. Seeking justice laborerar med ”byta-mord-temat”, i detta fall är det en hel organisation som sköter processen och dessutom sköts allt på ett mycket mer sofistikerat och strukturerat sätt. Nicholas Cage vägrar döda någon, men den strategin visade sig inte vara någon bra idé alls. Seeking justice visar upp en fräschare, piggare och bättre Nicolas Cage än på mycket länge. Idén är originell, istället för en ångestfylld vigilante är det istället en informell organisation som tar över när samhällets brottsbekämpningsstrategier fallerar.  Jag blev positivt överraskad av denna film. Tyvärr nästlar sig sista halvtimmen in sig i sin egen återvändsgränd. Gymnasieläraren Will karaktären  blir  väl överdriven när han tar upp kampen mot sina banemän.  Han kör bil som  en gud, slåss och hanterar vapen som aldrig förr, detta tar ner något som kunde blivit en kommande klassiker a´la Taken med Liam Neeson. Precis som i Tintin blir det för mycket av det goda, och avsaknaden av rationalism och realism är påtaglig, tills sist blir de inblandade bara Hollywoodska stereotyper, synd på så rara ärtor.

Kan en 2½ timme lång film om vänskapen mellan en ung man och en häst vara något? Vi får följa hästen Joey och tonårspojken Jeremy separation och efterföljande äventyr under första världskriget. Med Steven ”sentimentaliteten” Spielberg och Disney vid rodret kan resultaten inte bli annat än såhär påträngande sliskigt och tillrättalagt. Det är snuskigt vackert, välgjort, episkt men också helt befriad från autentisk spänning och oförutsägbarhet. Sådana här mot-alla-odds-filmer kan i stort sett bara sluta på ett sätt, och denna film är definitivt inget undantag. Alla karaktärerna är klichéer av guds like, något som blir frustrerande redan efter 20 minuter.  Det finns dock en scen som jag verkligen tycker är helt magiskt bra. Tyskarna i ett skyttevärn, britterna i ett annat, slakten ska strax inledas, tystnaden ligger som en dimma över fältet. En av soldaterna ser något konstigt i kikaren, och inser att det är en häst som fastnat i taggtråd mellan fiendevärnen. Efter ett tag tar britten en vit flagga och beger sig emot tyskarna och hästen. Soldaten inser snabbt att han inte har verktyg för att hjälpa loss hästen (Joey). Då stiger en tysk upp ur gravvallarna för att bistå den brittiska soldaten. För några minuter är kriget och den annalkande slakten uppskjuten i syfte att försöka befria hästen. Det blir en fantastisk dialog mellan dessa två hästälskande soldater i denna absurda situation. Hela den långa temporära förbrödrings-scenen är fantastisk och känns dessutom som att det skulle kunna ha hänt i verkligheten, vilket det inte har. War horse är i vilket fall som helst en film som tillfredsställer hela familjen, utan att väcka någon som helst anstöt, det är en film om mod, vilket i sig är en bra egenskap att indoktrinera barnen med.

Där War horse episka storslagenhet misslyckas med att förföra sin publik, lyckas den sävliga The Descendent. Detta drama blir bara bättre för varje 15 minuter som går. Filmen handlar om en man som är gift med sitt jobb, unnar sig inget av de pengar han arbetat in, och är ständigt upptagen, tiden bara sinar. Lika oväntat som tragiskt råkar hans fru ut för en båtolycka och hamnar i koma och sedermera avlider. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: Cityakuten. Mördartomaterna kommer tillbaka, From dusk to dawn, Batman & Robin,  Out of sigth, The thin red line, Three kings, O brother where art thou, The perfect storm,  Syriana, Up in the air, The men who stare at goates, The American) som gestaltar arbetsnarkomanen Matt king vaknar upp ur sin dvala på grund av att han är så illa tvungen. Han måste ta hand om sin yngsta dotter och tillkommande vardagsbestyr. Ganska snart uppdagas det att hans fru har haft en romans med en annan man. De två döttrarna, Matt och ena dotterns pojkvän ger sig ut på en tripp i syfte att reda ut situationen. The Descendant är en film som är obehagligt svårt att tycka illa om. Med små gester framavlas ett högkvalitativt drama omgärdat av tragik, men också med ofantligt mycket värme. Ju längre filmen lider desto starkare utkristalliseras alla huvudkaraktärer, man lär känna dessa figurer helt enkelt. Filmen innehåller fler relationsdimensioner än bara ”uppvaknandet”, vilket gör filmen ännu starkare. George Clooney har i och med sitt film-cv blivit en husgud hos mig och borgar numera för högoktanig cinastkvalitet – en av förra årets bästa filmer.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu