Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ filmrecensioner ’

Cineasthörnan

25 september, 2016 by

Pixel-Eskapism

Gillian Andersson från Arkiv X gestaltar mordutredaren Stella Gibb,en karaktär som är ljusår från hennes tidigare roll. Oempatisk, diktatorisk och självisk tar hon upp jakten på en seriemördare i Belfast. Paul Spector heter mannen som först stalkar sina offer, för att sedan efter minutiös planering döda dem. Han leker en katt och råtta lek med polisväsendet via dylika meddelanden. Jag upplever schackdragsspänningen mellan Stella och Paul som optimal. Att han är gift och har två barn samtidigt som han utövar sin morbida hobby förstärker helheten. Från första avsnittet till sista sitter man som fastnaglad framför skärmen. Miljöerna och dialogen i The Fall känns tveklöst ”äkta”. Den mörka stämningen som präglar karaktärerna och miljöerna är såväl realistiska som underhållande.

Skandinaviens mest kända tv-serie Bron har varit så hypat vilket mynnat ut i att jag inte sett den. Jag ser hellre amerikanska serier än svenska, framförallt när det kommer till deckare, varför vet jag inte. I vilket fall som helst kände jag mig manad att i alla fall se några avsnitt då några bekanta berättat att de sträcktittat på de tio avsnitten. Seriehybrisen smittade av sig. Jag avverkade de två säsonger om fanns på Netflix oroväckande snabbt, den tredje köpte jag på Ginza.

Poliskårerna på båda sidor av sundet blir tvungna att samarbeta då ett lik placerats mitt på Öresundsbron. Saga från Sverige och Martin från Danmark blir kollegor. Hon är  intensiv, koncentrerad, snabbt och smart, men också kall och empatilös. Saga har Aspergers syndrom, vilket vanligtvis innebär svårigheter med de sociala koderna. Kollegan från Danmark är hennes raka motsats. Trots detta kompletterar de varandra perfekt och bildar ett utredningsteam som torde kunna lösa de flesta brott. Trots att det ibland kunde bli lite för mycket fokus på det social samspelet var detta en riktig guldklimp.

Richie Finestra (Bobby Cannavale) är en  av tre delägare i skivbolaget American Century, Bolaget är på dekis och enda alternativet är att sälja till Polygram Records.  Richie väljer det otänkbara genom att inte sälja, till de andras förtret. Hans vision blir att hitta essensen av musiken det vill säga det som fick honom  att starta skivbolaget från allra första början.

Vinyl består av 10 oerhört välgjorda episoder. Serien utspelar sig i början på 70-talet. Knarket och sexhybris fullkomligt flödar under dessa avsnitt. Om detta är rena klyschor har jag ingen aning om, men troligtvis är det rejält överdrivet. Detaljrikedomen är nästintill perfekt; allt från miljöerna till frisyrerna. Slår man ihop Martin Scorsese och Mick Jagger sm HBO gjort blir resultatet precis det som Vinyl blev. Serien handlar egentligen inte om själva musiken, utan om det som pågår i kulisserna. Det är mörkt, skitigt och dysfunktionell; drogerna och tjejerna används som förträngningsverktyg. Castingen är top notch precis som skådespeleriet. En riktigt toppenserie som kryper genom skinnet på en.

Bra skräckisar växer sannerligen inte på träd. Jag och brorsan tog tillfället i akt att se Don´t breath på bio. Filmen är en hybrid utav thriller och skräck. Tre klåfingriga unga tjuvat får ett insider tips på ett hus att stjäla från. Förutom att huset låg ensligt beboddes det utav en blind man. Densamme ryktades ha fått ärva massor en stor summa pengar. De få nackdelarna var att gubben varit en före detta elitsoldat samt att han hade en vältränad hund i sin ägo.

Don´t breath är ljusår ifrån nyskapande. Vi har sett samma grundformel några miljarder gånger förut. Trots det väger historien och spänningsfaktorerna över. Den blinde spelas hyfsat trovärdigt utav Stephen Lang från bland annan Avatar och tv-serien Salem. Börjar man bita på naglarna så har upphovsmännen lyckats. Spänningen stegras successivt och man  dras omedvetet in i detta minihelvete. Den suggestiva musiken ackompanjerar katt och råtta leken utmärkt.

Eye in the sky handlar om ett moraliskt dilemma där etik, moral, politik, krig och prestige genskjuter varandra. Någonstans i Kenya befinner sig tre av Afrikas mest eftersökta människor. Deras syfte är att förbereda två självmordsbombare innan de far iväg för att bomba ett varuhus fylld med människor. En oskyldig nioåring inleder processen med att sälja egenbakat bröd invid byggnaden som ska sprängas. Hennes framträdande i ”Kill-zone” skapar ett etiskt dilemma mellan de berörda länderna Kenya, USA och Storbritannien: en barn liv kontra 100 människor. Moralen i filmen existerar troligtvis inte i verklighet, men jag tyckte ändå att helheten var riktigt, riktigt bra.

Eye in the sky är en förträfflig thriller med en stor dos drama inbakad. Filmen är nagelbitande skrämmande samtidigt som man är överlycklig att inte tillhöra de som tar beslutet i operationen. Filmen blev den eminente Alan Rickmans (1946 – 2016, London England: Die hard,  Robin Hood: Prince of thievs, Harry Potter filmerna,  Perfume, The Butler, Sweeny Todd, Alice in Wonderland) sista framträdande innan han tragiskt avled. En annan fantastisk brittisk skådis i filmen är Helen Mirren (1945, London, England: Excalibur, The Mosquito coast, The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover, Gosford park, Calender girls, The Queen, The Debt). 

Två främlingar tar lite droger innan de har hämningslös sex. På morgonen är mannen i livet medan den unga kvinnan ligger bredvid honom, ihjälstucken med 22 hugg. Kan man klara sig ifrån den mindre optimala situationen? Studenten Nasir Khan med rötter i Pakistan får en hjälpande hand av den avdankade försvarsadvokaten Jack Stone (John Turturro: 1957, USA New York: Do the right thing, Mo better blues, Millers crossing, Jungle Fever, The Big Lebowski, O Brother, where art thou, Transformers).

Vi får följa den mordanklagade Nasir i vått och torrt, mest i vått i brottsdramat The Night of. Vi får också en inblick i Jack Stones väldigt spartanska liv. Tittarna får stifta bekantskap med hans svårbotade fotksem samt vänskapen med en upphittad katt, trots att han är allergisk mot den. John Turturro gör en fantastisk gestaltning. Intelligent dialog avlöses av  fantastiskt skådespeleri med ett högt karaktärsdjup där typ allt känns helt trovärdigt. Respekt till HBO som fortsätter att göra überbra kvalitets-tv.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

21 augusti, 2016 by

Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

6 mars, 2016 by

Pixel-Eskapism

Teamet Speilberg & Hanks grottar denna gång in sig i det polariserade spionspelet under det kalla kriget. Denna genre är ljusår ifrån att vara en favorit. Jag måste dock abdikera för en relativt lättfattad feelgood dokudrama som speglas med värme. Vänner av James Bond lär bli besvikna. Dialogen är det primära, action förlagd till periferin.  Tom Hanks gestaltning av den vardaglige försäkringssnubben James Donovan är som gjord för honom. Kemin mellan honom och den ryske spionen Rudolf Abel (Mark Rylance) är klockren. Avsaknaden utav pure action är sinnessjukt befriande ibland. Inblicken på ett delat Europa är alltid lika högintressant även i nutid. Att jag upplevde filmen så bra kan också bero på att mina förväntningar var enormt låga.

Star Wars: The force awakens, årets mest efterlängtade film, årets bästa film? Svar nja, och nej. Underhållningsvärdet är skyhögt, tyvärr har upphovsmännen reproducerat all tänkbar nostalgi, vilket i mitt tycke blev på tok för mycket utav det goda. Att man dessutom inte kan komma på något annat än att förgöra ytterligare än i raden av dödsstjärnor tyder bara på sjukt dålig fantasi eller svårighet att våga gå utanför the comfort zone. Dialogen tycks vara skriven för 8 till 10- åringar, en faktor som drar ner helhetsbetyget rejält. JJ Abrahams är mannen bakom tv-succéer som Felicity, Alias och Lost samt filmer som Star Trek, Super 8 och Mission impossible. Han har filmskapandet i ådrorna och har en hög lägstanivå som ett kreativt vapen. Det han gjorde med Star Trek rebooten var definitivt ingen tillfällighet.  Förhoppningsvis blir de kommande uppföljarna mer fristående originalet, utan självplagiatkomplex. Jag vill ha mer våld, mer blod, mer sex tack. Jag är rädd för att Disney inte fattat  eller fattar det innan det är försent – money rules.

År 2149 jorden håller på att dö på grund utav rika människor som vill ha ännu mera makt och pengar. De har dammsugit jorden på allt värdefullt. Luften går knappt att andas och fattigdomen är överväldigande. Vetenskapsmännen har lyckats med konststycket att teleportera en koloni av människor 85 miljoner år tillbaka. Det ädla syftet är att återskapa en sund civilisation, medan the dark force ser detta som en chans att ytterligare råna jorden på dess tillgångar. Finns det  dinosaurier i en film är det lätt att associera till Jurasic Park. I Terra nova blir den kopplingen ännu tydligare. Trots manusluckor och glättighet gillade jag och barnen vad vi såg. Det var lagom av precis allt, utan att vara sådär superbra. Originalitet är ett starkt ord,  här lånas det friskt av Avatar/Jurassic Park/Earth 2/Lost/Stargate med flera. Tyvärr blev det bara en säsong utav en serie som jag skulle vilja ha sett en fortsättning av.

Vildmark, män, vapen, indianer, krig, död, våld präglar detta vildmarksäventyr The Revenent. För lång trogen tjänst fick äntligen Leonard DiCaprio en Oscar för sin gestaltning av den envise och seglivade Hugh Glass. Hans antagonist John Fitzgerald spelas utmärkt av Tom Hardy. Filmen är vacker, känns delvis autentisk, trots 2 timmar och 36 minuter. Filmen baseras löst på en novell, med stark betoning på löst. Det är inte mycket som överensstämmer med bokformatet förutom naturen. Det blir periodvis en Robinson Crouse på land, inget fel i det, men ibland upplevde jag att att mitt skruvande i biostolen blev väl frenetisk. Höjdpunkten är Hugh Glass batalj med en björn. Det såg schizofrent verkligt ut; som tittare tappar man helt enkelt andan. Hugh Glass måste ha ett av den kontinentens allra bästa läkkött. Så mycket som han var med om och överlevde skulle knappt Batman mäktat med. Eftersom detta är en amerikansk film så är väl inte den petitessen alltför märklig. En estetisk välgjord film, men lite för lång för sitt eget bästa.

Att jag fastnade för Spiderman i min ungdom berodde på karaktärens kulsprutande kommentarer vars syfte var att få sina motståndare ur balans. I Spidermans fall har man inte lyckats reproducera denna egenskap i filmerna. Detta är definitivt inte fallet i Deadpool. Ryan Reynolds (1976, Canada, Vancouver:  Blade: Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, The Nines, Fireflies in the garden, X.men origins: Wolverine, Paper man, Buried, Green lantern,  Safe house, The Change up, The captive, Self/less)  är klockren i rollen som den diagnosbabblande superhjälten. Action från första bildrutan dessutom oerhört snyggt designad sådan. Deadpools humor är inte alltid rolig utan också ytterst raljerande. Det känns mera som att han har tics och indirekt är tvungen att avfyra syrligheter i alla tänkbara som otänkbara situationer. Det skulle kunna vara en källa till en repetitiv film, men så blir inte fallet. Deadpool är rated R vilket få av Marvels filmer är. Det innebär massor av blod, ultravåld och grovt språk. Tänk så bra det kan bli när den subtila censuren får fritt spelrum. X-men karaktärerna Colossus och  Negasonic Teenage Warhead tröstlösa försök att övertala Deadpool att bli en av dem är också en stämningshöjare i filmen. Lagom bra effekter, lagom bra skådespeleri, lagom av allt, men helheten blir en uppvisning i en filmisk urkraft.

Oscarsvinnare och jag går inte inte alltid ihop – Spotlight gör det. Det är en historia som baseras på verkliga händelser. I och med att tidningen The Boston Globe får en ny chefredaktör som dels är jude, dels inte har några referenser till staden förut gör att tidningen agenda ändras. Istället för att subliminalt förtränga dysfunktionella samhällsnormer där politiker, präster, affärsmän och vanliga medborgare lever i symbios får det undersökande teamet Spotligt i uppdrag av chefredaktören att börja nysta i sådant som förut bara fick notiser i tidningen. Teamets detektivarbete leder till att man utmanar hela den katolska kyrkan och allt vad den står för. Castingen är totalt optimal, Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: The last castle, Wintalkers, Eternal sunshine of the spotless mind, Collateral, Zodiak, Blindness, The Avengers, Iron man 3, Now you see me, Shutter island, Margaret, The kids are all right, Begin again, Foxcather) är ADHD-speedad-Gud-alike. Alla skådisar är som små pusselbitar i ett stort pussel. Det är bara att abdikera för en en historia som känns så overklig utifrån ett grupperspektiv. Dialogen, tempot, skådespeleriet, typ allt är helt outstanding. En av de bättre och intressantaste filmer jag sett på länge – en samhällsögonöppnare.

Det sjuka är att detta har kunnat fortgå så länge som det gjort, med Gud som förklädnad. Att leva i celibat tycks vara en grogrund till att undertryckta sexuella känslor får Guds män att bli djävulens hantlangare i Guds namn och dessutom komma undan med det. Den Katolska kyrkan har alltid varit en en förening för pedofiler som gömmer sig bakom sin egen sfäriska maktfaktor utan insyn för yttervärlden. Jag hoppas att detta ändras i och med denna film. Tyvärr tror jag att kulturen består så länge som celibatet är ett honnörsord bland pedofilgubbarna. Jesus gick på vatten, men det är få förunnat, låt prästerna gifta sig istället för att utnyttja småpojkar med trasiga hemförhållanden sexuellt.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

22 september, 2015 by

Pixel-Eskapism

Hollywoodska Remakes rullas ut en sinande strid. Enligt dem  var det dags att damma av klassiska Mad Max. Nödvändigt eller inte är frågan? Den glimt av humor som infann sig i de tidigare filmerna med Mel Gibson existerar inte alls. I Tom Hardys version framstår till och med Dirty Harry som en minglare av rang. I denna apokalyptiska högoktaniga actionrulle är det bara full fart på högsta växeln som gäller. Det brukar i regel vara lika med att gapa efter för mycket. I detta fall fungerar konceptet bättre än väntat. Halvtaskiga skådespelare brukar annars vara synonymt med denna genre men såväl Tom Hardy, Nicholas Hoult som Charlize Theron (1975 Sydafrika: Men of honour, The Cider house rules, 15 minutes, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus, Snowy white and the huntsmen) tillhör inte det klientelet; redan där är mycket vunnet. Spektakulärt och sinnessjukt brutalt karakteriserar nya Mad Max. Handling, dialog eller någon som  helst form av djup behöver man inte leta efter, då dessa moment inte existerar, vilket troligtvis inte heller är meningen. Att äta, kissa eller bajsa finns det inte utrymme för eftersom all tid går åt att vakta eller att slåss. Gillar man bilar, motorer och fart det vill säga vara ett fan av Fast and furios filmerna lär man älska Mad Max. Snygg och hyfsad nonstop action som till sist blir aningen halvtråkig på grund av sin endimensionalitet.

Whiplash är Mad Max raka motsats. Detta drama handlar om den talangfulle jazz-trummis-studenten Andrew, vars ambitioner får pånyttfödelse genom att han förflyttas till skolans elitmusikerklass. Deras lärare Mr Fletcher är den som dirigerar sitt team till überperfektionism utifrån någon form av militärskolestrategi. Dennes devis bygger på att hänsynslöst motivera, att tänja eller pusha sina studenter över deras förmåga i syfte att hamna i samma kategori som de stora legenderna såsom Charlie Parker. Tempot i filmen är helvetiskt lågt, men ändå förblir filmen så djävulskt intressant parallellt underhållande. J.K Simmons (1955, Detroit USA: The Cider house rules, The Mexican, Spider-man, First snow, The music never stops, The words ) som gestaltar den fiktiva läraren Fletcher vann en Oscar för: ”Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Motion Picture”. Det var han allt värd efter den rollprestation han ingöt sin diktatoriske och raljerande karaktär. En oerhört gripande och kraftfull film vars like jag inte sett någonsin förut dessutom känns allt musikövande helt autentiskt vilket förstärker helheten.

Jurassic World är en sequel, inte någon remake. Dock har det gått 22 år sedan Jurassic Park gick åt fanders. Den nya parken bygger på dess forskares mixande med dylika dinosauriergener. Sådana hybrisfasoner brukar allt som oftast straffa sig. Att leka Gud med förhistoriska bestar kan bara sluta på ett sätt, något filmen successivt skildrar. Chris Pratt är den som tagit över stafettpinnen som huvudrollsinnehavare från Jeff Goldblum och infogat lite ”Guardian of galaxy humor” i filmen, något som verkligen behövdes. Trots att vi sett detta förut är allt mycket moderna, snyggare, roligare och mer varierat än förut, och med de bästa visuella effekterna hittills. Utifrån den vedervärdiga tredje filmen är visserligen inte den prestationen precis anmärkningsvärd. Jag förstår dock att Jurassic World blivit en stor succé eftersom den helt sonika är genant underhållande. Dessvärre är oförutsägbarheten lika med noll. Efter fyra filmer med dinosaurier torde det vara svårt att hitta någon trovärdig ny infallsvinkel, utan att upprepa sig.

Klockan 19.20  den 30 augusti såg jag det allra sista avsnittet av Breaking Bad. Ett antal dagar innan hade mitt liv kretsat runt att se klart  säsong 5 (2008-2013).  Det är sällan jag sett en så väldisponerad dramaturgisk amerikansk serie. 4 säsonger hade varit för lite, 6 säsonger en för mycket. Breaking Bad handlar om en kemilärare som nyligen diagnosticerats med lungcancer av tredje graden. Av en tillfällighet när han får följa med sin svåger på ett amfetaminuppdrag inser han att produkterna skulle kunna bli så mycket bättre. Han lockar till sig en tidigare student som numera både knarkar själv, dealar och tillverkar metamfetamin. Det osannolika teamet uppgång och fall är vad denna utmärkta serie handlar om. På IMDB har Breaking bad 9.5/10 precis samma betyg som Game of thrones. Jag kan utan problem instämma i kritikerhyllningarna. Alla karaktärer och kemin dem emellan är sjukt klockren. Intrigerna känns fräscha, trovärdiga och inte minst underhållande. Jag upplevde en dipp i slutet av säsong 4 och början av säsong 5. Sett i backspegeln utifrån ett holistiskt perspektiv var den temposänkningen perfekt. Ungefär som att under 800 meters lopp hålla igen lite,  innan man spurtar över mållinjen. Det finns så många underbara bikaraktärer såsom den fifflande advokaten Saul Goodman, fastfoodägaren tillika knarkkungen Gustavo Fringe och torpeden Mike  Ehrmantrautom. Att få följa Walt med fru och barn i symbios med sin frus syster samt svåger som ironiskt nog är högt uppsatt i knarkroteln och deras relation är minst sagt livskvaliteshöjande.

Femte säsongen av Game of thrones failade inte på något sätt, utan höll nästan lika hög klass som tidigare. I och med att Tyrion mördade sin pappa Tywin ritades maktstrukturerna om. Det innebar att karaktärerna spreds ut till andra delar av  den fiktiva världen, något som kändes helt rätt dramaturgiskt. Eftersom huvudkaraktärer dör som flugor i serien medför det färre personer att följa. Tyrion, Varys och Jorha drar ut på en roadtrip precis som Jamie. Arya fortsätter sitt sökande efter hämnd och Sansa blir indirekt bortgift med en riktig usling. Jon basar fortfarande vid muren med Stannis som boss. Jag upplevde att det var kortare scensjok än föregående säsonger, något som  borgade för större intrigtäthet. I och med att jag har HBO-nordic blir det till att bara se ett avsnitt i taget. Utifrån ”vill se nästa avsnitt nu” så är det förödande. Dock har man en hel vecka på sig att se fram mot nästa avsnitt samt på ett bättre sätt reflektera på det man just sett. Game of thrones är mer än en tv-show, den är  imposant stilbildande. Det finns egentligen inget mer att tillägga.

Marvels Ant-man var för mig en karaktär som jag inte har några förflutna serietidningskopplingar till. Den snällsmarte lite misslyckade inbrottstjuven Scott Lange får chansen att tillhöra the good guys och greppar halvhjärtat den upplagda möjligheten. Den pensionerade biokemisten Dr Hank Pym är i stort behov att stoppa en militärindustriell magnat från att sälja förminskningstekniken till terrorister och rekryterar helt sonika Scott Lange till sitt team. Denne får  testa på att skifta mellan att vara en vanlig människa, till att vara en superhjälte med oanade krafter i en myras storlek. Den osannolika intrighärva i sann Marvelvärldsanda kryssar behagligt mellan charmig humor a´la Guardians of the galaxy, med action och romantik. Paul Rudd (1969, New Jersey, USA: The Cider house rules, Anchorman, The 40 year old virgin, Night at the museum, This is the end, I love you man, Role models) som gestaltar Scott Lange påminner mångt om mycket om Chris Pratt i just Guardians of the galaxy eller en ung Harrisson Ford genom att skifta mellan charmig nonchalant till äventyrslysten, vilket är nyckeln till ett adekvat underhållande filmäventyr. En av de roligaste karaktärerna i Ant-man är en av Scotts halvkriminella sidekicks Luis (Michael Peña).

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu