Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ familjesemester ’

Ingen gemensam utlandsresa

Dubrovnik, London, Paris och Malta; vi har matat våra barn med dessa härliga resmål de senaste åren. De har blivit resvana, sett sjukt mycket och upptäckt fantastiska platser. Så när Dalarna kom upp som förslag till familjesemester mollade blickarna ihop sig totalt.  Tonårsmonster till trots, men de hade helt sonika blivit bortskämda med metropoler och azurblå kustremsor.

Utifrån en veckas vistelse på Österlen; en i de mörka skogarna i Småland  för några år sedan ville vi som föräldrar visa upp ytterligare ett fantastiskt ställe i Sverige. Jag och Marie gjorde en resa runt Siljan år 2002. Undertecknad blev hänförd utav områdets förtrollande skönhet. Det var det där magiska som vi  diktatoriskt ville outsourca till Hanna och Frida.

Jag bokade i maj upp en tre nätters vistelse via Visit Dalarna i Tällberg för 3500 kronor. För att assimilera familjekittet ytterligare bestämde vi att ta bilen. Jag planerade inte minutiöst upp dessa 72 timmar, utan såg mera boendet på Tällberg som familjeframgångsfaktorn.

De enda aktivitetsstolparna var Nusnäs, Mora, Rättviksbryggan, Rättviksbanan samt någon tur till något vackert naturområde, inga vattenland eller karuseller eftersom vi varit på Liseberg veckan innan.

Till skillnad från den lätta packningen till Göteborg med tåg tur och retur blev detta ofrånkomligt ett annat packningsformat. Under de 3 dagarna i Göteborg åt vi frukost som kungar på Örgryte Hotell; i Tällberg en flagrant motsats till bufféöverflödet.

Måndag – Rättvik

Vi bilade från Ektorp prick klockan 09.10. Barnens humör fluktuerade under de 4 timmarnas bilfärd mellan änglalika, till kverulerande minimyskoxar. Det var ett enda stort civilkurage att åka delar av denna sträcka.

Visst är det härligt med dagens ungdomar att allt som är över två år gammalt rankas som ohörbart eller inte sevärt om det gäller filmer. Det som spelas på Mix Megapol och dylika reklamkanaler är till 99% Guds gåva till människan, enligt de bestämda tonårsliven.

Ariana Grande

Resans största antagonist var det lynniga svenska sommarvädret. Vi kunde bara appellera till högre makter, en strategi  som vanligtvis är helt overksam. Tiden flöt på, vilket gjorde att vi endast stannande till en gång innan vi var framme. Maten som bestod av tunnbrödsrullar fyllda med salami, skinka och ägg intogs i bilen.

Runt klockan 13.30 var vi framme. Stugan på toppen av Tällberg var som tagen ur Astrid Lindgren värld.  Finns något svenskare än den röda stugan med vita knutar? Troligtvis inte, det i kombination med grönska, blå himmel och blomsterdekorationer. Utsikten var nästintill overkligt hänförande.

Interiört var det inte sämre. Bygget var hypermodernt, stora ytor som gick i nordiska ljusa färger. 90 kvadratmeter utrymme med braskaminen som kronan på verket. Köket var dessutom top-notch.

Efter uppackningen, avkopplingen var det dags att kort besöka Leksand innan vi for vidare till dagens stad: Rättvik. Efter ett strosande i stadens enda huvudgata åt vi på Sportbaren Brothers. Vädertimingen var sjusärdeles optimal, ösregnet inleddes och avslutades medan vi åt pommes, pasta med fläskfilé.

Att inte gå på Långbryggan är troligtvis förenat med ett enda stort helgerån. Långbryggan nyinvigdes på nationaldagen den 6 juni 1992 efter en storrenovering.

Allmänhet och företag erbjöds köpa bryggplankor (2938 stycken) med sitt namn ingraverat, för att finansiera en del av renoveringen. Den är förövrigt 628 meter, byggd så tidigt som 1895.

Hanna och Frida var måttligt roade av allt som rörde rörelse av benen, men framförallt allt som har med kultur att göra, om det inte gällde någon form av shopping. Lät man dem vara så kom de sakta säkert protestgående, för att allt som oftast lite senare sätta värde på kulturen.

Efter att ha bryggmediterat på denna underbara plats bar det iväg till deras Kulturhus, men främst till deras svar på Halvars där de serverade delikat lokalproducerad Rättviksglass. Tiden rann nästan iväg lika snabbt som jag åt upp mina tre glasskulor, som vanligt en för mycket.

Ett trolskt besök vid Springkällan/Styggforsen eller uppleva kalkstensbrottsmusikarenan Dalhalla var uteslutet utifrån ”finns inte chans att orka mera idag strategin”. Roadtripen avslutades med att handla på ICA inför vad som skulle komma de närmaste dagarna.

Efter lite avkoppling begav vi oss ner till Tällberg Strand, där även en camping huserade. Jag fastnade återigen i fällan att ta den längre av de två rekommenderade vägarna hem. Första delen var fantastisk, den andra var avverkningsområden för husbyggen. Klockan 20.30 var vi äntligen tillbaka, där det blev lugnt resten v kvällen.

Tisdag – Mora

Halvsovmorgon till klockan 09.00, därefter en stadig frukost för att lite senare återigen härbärgera bilen och dess hästkrafter.

Förra gången jag och Marie var här  så var en av höjdpunkterna Rättviksbacken. Det är en 725 meters parallellrodelbana. När barnen fick se höjdskillnaden veknade de båda fegisarna. Vi kunde ju inte tvinga barnen att åka, istället for vi vidare mot Mora.

Jag undvek dock att berätta att Marie med råge slog mig i rodelåkning förra gången vi var här; rädd för att åka ur bromsade jag typ hela tiden.

På vägen till Mora stannade vi till i Nusnäs. Dalahästtillverkning, utställningar och självklart hantverksshopping var uppenbara aktiviteter på ett litet område fyllda med turister från osannolikt många nationaliteter.

Två av Moras attraktioner: Zorn- och Vasaloppsmuseet dissade vi. Istället shoppade vi loss i leksak, hantverk- och hälsokostaffärer på deras trevliga butiksstråk. Mora är en vacker småstad med mycket grönt, rikligt med utomhuskonst och tjockt med kultur.

Barnens hungerkänslor kidnappade min planeringsagenda. Vi hastade till några intressanta fotoutställningar Moras Kulturhus. Det var ungefär lika spännande för Hanna och Frida som pyttipanna med stora lökbitar i.

En av utställarna; Juha Helttunen visade var melankoliskåpet skulle stå när det kommer till morbida bilder. Jag som skräckfilmsentusiast var inte sen att ta till mig den otäcka stämningen som bilderna förmedlade. Att han var från Finland kom väl inte precis som någon överraskning.

Widholms kulturella dos var överskriden. Vår middag intogs på toppstället Wasastugan. Deras honungsmarinerade revbensspjäll var inte utav denna värld. Mätta och belåtna lämnade vi Mora för denna gång.

I syfte att verkligen åka runt Siljan tog vi motsatta vägen till Tällberg. Några av platserna på vägen var oförglömligt vackra. Jordgubbar, grädde, glass, grönsaker och vitlöksdip inhandlas inför kvällsmyset i stugan.

Jag fick bita i det sura äpplet eftersom det var ”Allsång på skansen” på tv:n. Dock blev ändå ett pillande på mobiltelefonerna som gick segrande ur striden.

Onsdag – Spa/slappardag

Jag hade byggt in en aktivitetsfri dag i syfta att bara vara i stugan med undantag för ett besök i Klockarrikets hantverksby, ett ställe där det mesta var stängt.

Ihållande nederbörd från 13 – 23 på kvällen passade väl in i planeringen eftersom det legitimerade familjen att hålla oss inomhus. Jag själv tog motvilligt initiativet att springa 5 kilometer i ett halvstrilande regn.

För nästan 900 kronor var jag den ende som valde 3 timmar spa på Åkerlunds Gästgiveri. Processen visade sig vara bisarrt lyxigt. Förutom 50 minuters massage hade man tillgång till massor av andra totala avslappnings aktiviteter. Först av allt blev jag tilldelad en morgonrock, handduk, tofflor och ett nyckelkort för att kunna låsa in mina saker.

Deras spaavdelning var sanslöst lyxigt och fint. ”Im not worth it känslan” smög sig på mig. Var inledningsvis aningen tveksam för priset för massagen, men det förbyttes i: ”vad billigt det var”.  Bytte om, steg sedan in i deras gym; där hängav jag mig åt maskinerna någon halvtimme.

Därefter tog jag hissen upp till massagemottagningen iförd endast kalsonger och morgonrock. Det som mötte mig var ännu mera estetisk välvald lyx. Medan man väntade fanns det tillgång till färsk uppskuren frukt, te, vattenfontän och gratis hårvårdsprodukter.

Efter en ytterst behaglig varsam massage av Johanna njöt jag  av varm bubbelpool i en timme för att sedan renas i en eukalyptusbastu. Avslutade hälsoegentiden i relaxavdelningen för eftersvettning och ”bara vara för en stund”. Dessa 3 timmar var verkligen välinvesterade i hälsa.

När jag kom tillbaka så hade de andra handlat och iordningställt en trave med pannkakor som avnjöts med ekologisk blåbärssylt. Kvällen avslutades med sociala medier och tv-tittande.

Det är verkligen en befrielse med att implementera in egentid med sådant man själv vill göra, inte vara hela tiden med familjen. I mitt fall spa, löpning samt 30 minuters gå runt att ta foton i vackra Tällberg.

Sett i backspegeln hade man i betydligt högre grad kunnat samla familjen för några timmars kort, – eller familjespel under de tre dagarna.

Torsdag – Vingåker outlet

Upp med tuppen är ett stark begrepp, men klockan 08.30 inledde vi processen med att städa ur huset. Klockan 11.00 skulle vi vara ute. Hela familjen hjälptes åt på ett föredömligt sätt.

Framför oss låg en halvseg färd med bilen. Vi valde i variationssyfte den lite längre väg än på hitvägen. Tiden gick dock ändå hyfsat fort. Familjen lyssnade, analyserade och jämförde det förgångna musik med nutidens.

Detta var tredje gången som jag i alla fall besökte Vingåker outlet. Den senaste gången gick det lite överstyr efter att varit 7000 kronor fattigare. Denna gång bara 3000 kronor efter bland annat tre par jeans. Marie köpte ett par skor, Hanna ett par jeans.

Lustigt nog var inte Hanna överförtjust i utbudet. ”Fel märkesvaror” var en av anledningarna, mer bestämt avsaknaden av Adidas produkter. Frida ville hem efter 15 minuter; det blev till sist 1½ timmes vistelse. Runt klockan 18.00 var vi äntligen tillbaka i Ektorp. Borta bra men hemma bäst, hur bra än man haft det.

Continue Reading »
No Comments

Utmattade i Paris

10 juli, 2012 by

5 tuffa nätter i Paris med familjen

Efter ett minutiöst planerande där i stort varje skrymsle av Frankrikes huvudstad tagits med i beräkningarna var det så äntligen dags. Disney biljetterna, Metrokorten, kartor, guider med mera hade vi förbeställt via Paris turistbyrå där servicenivån var obeskrivligt hög. Rakapparaten, videokameran- och kamerabatterierna var laddade och extrabatterier hade lagts ner. Alla pass, försäkringspapper, Visakort, kontanter och dylikt var dubbelkollade. Tid är med storstadssemestrar lika med pengar, då logistiskt strul är källan till både irritation, och till att kunna gjort något betydligt trevligare än att stå i ändlösa köer, i syfte att beta av måsten som Eifeltorn, museer och katakomber. Jag, Marie och min son David hade gjort en liknande resa för 10 år sedan, så detta var Paris part II. Tanken var att täcka in det som vi inte hunnit med på förra resan samt låta barnen vara delaktiga i någon form av ”Best of Paris”.

Dag 1

Klockan bankade in sitt högljudda budskap runt klockan 07.30. Barnen var trötta som lik och jag själv var i samma fas, Marie däremot pigg som en lärka. Dagen innan hade vi packat klart och fixat pannkakor och äggmackor med vatten och O`boy. Resan till och ifrån flygplatsen fungerade helt friktionsfritt precis som bussresan till trafiknavet Port Mailot. Till vår hyrda lägenhet i stadsdel 20 tog vi oss via Metro linje 1. Rummen i sig kändes mindre än på bilderna, men vattenskadan mitt på golvet var dessvärre betydligt större än vi räknat med. Vi bodde på våning 14 vilket innebar en utsikt att döda för, om man gillar gotiska kyrkogårdar. Dagens begivenheter bestod att bekanta oss med vår närmiljö samt handla, då klockan redan hunnit bli lite över fyra. Metrostationen låg på bekvämt avstånd med endast två minuters gångväg från vår uppgång. För husfridens skull fick jag ge upp tanken på att äta på Kentucky Fried Chicken. Det blev istället en traditionell McDonald´s i syfte att blidka barnen att gå den annalkande milen.

Vi gick, och gick ännu mera, tills vi kom fram till en obscent härlig park kallad Parc des Buttes-Chaumont.  Den i sig var en orgie i kuperat landskap där två 32 meter höga klippor var juvelerna i kronan. Det var inte svårt att lista ut varför så många joggare passerade oss under vår vistelse i denna edens lustgård. Hängbroar, dammar, vattenfall, stora grönytor, djupa grottor, massor av estetiska bänkar, utomhuskonst med mera; jag associerade miljön instinktivt till Fantomenklippan. På vägen hem passerade vi pittoreska områden som bara kändes så genuint franskt, Frida däremot tyckte att allt såg ut som hemma. Invid vår uppgång hade lägligt nog en Supermarket placerats. Vi avslutade dagen med att fylla upp kyl och frys samt 12 öl som skulle räcka till mig under vistelsen. Det kan låta konstigt men vi tycker det är trevligt att handla utomlands, varför vet jag inte. Vi ägnade sedan kvällen åt att leka med barnen, och packa upp ur reseväskorna. Det är väl en form av meditation att göra sig hemmastadd helt enkelt.

Dag 2

Vi vaknade klockan åtta, Marie hade sovit dåligt på grund av en madrass som man i annat fall kunnat använda som vapen – stenhård. På agendan stod en ultrahektisk dag; det hade regnat på morgonen så vi stuvade om i schemat och flyttade fram Eifeltornstouren för att istället besöka området Montparnasse. Några Metrobyten senare steg vi av vid Katakomberna. Tyvärr var det en kö av Guds like, något jag inte räknat med. Inte nog att den var lång, den rörde sig knappt framåt, så vi tog beslutet att skippa Katakomberna helt och hållet, även om det bar mig emot. Vi fortsatte mot Montparnasse där Frankrikes näst högsta skyskrapa fanns att beskåda. Det var en ful, modern och intetsägande byggnad, men hissen var Europas snabbaste och utsikten hänförande. På vägen besökte vi den intilliggande och ökända kyrkogården där bland annat Frankrikes intellektuella elit vilade som exempelvis Emile Durkheim och Jean-Paul Sartre samt irländske poeten Samuel Becket.

Nästa anhalt var enligt guideboken en byliknande oas omgärdad av kullerstensgator. Vi upplevde dessvärre inte riktigt området Butte aux Cailles nära Place d’Italie på samma sätt som författarna. Vi passade däremot på att vila och koppla av i en kvarterspark innan vi for vidare rakt in i turistgyttret runt Les Halles, Centre Pompidou och Notre Dame. Det blev lite souvenirshopping, glass, fika och en synnerligen delikat indisk middag i det restaurangtätna området Quartier Latin. Just i de här områdena händer det massor för såväl barn som vuxna. Det är uppträdanden, musik och konstnärer som slåss om Parisarnas som turisternas gunst. Även fast vi gick otroligt mycket, så rann tiden iväg förvånansvärt snabbt. Vi var hemma strax innan nio; utmattade var ett svagt ord; sex var det sista vi tänkte på,  istället blev vi ett med den osedvanligt hårda madrassen efter att nästan stukat fötterna på den dysfunktionella golvvattenskadan.

Dag 3

Denna dag vigdes helt och hållet åt Disney och dess två gigantiska parkområden. Parken öppnade klockan 10.00, vi var där 09.40.  Vi hade endagsbiljetter där båda parkerna ingick, en mastig uppgift, men ändå rationellt möjlig, det handlar ju bara om struktur och planering. Vi hade med oss egen mat i ryggsäcken, väl gömda från klåfingriga vakter som sökte igenom varje väska, innan man fick tillträda att äntra parken. Vädergudarna var verkligen på vår sida; 25-30 grader, molnigt med solperioder som tittade fram emellanåt. Vi stormade fram till den attraktion som vi ansåg vara bäst, och den som skulle vara källan till en kommande jättekö om man inte var på sin vakt. Tyvärr var berg och dalbana Indiana Jones ur funktion, så vi lommade istället vidare till den andra berg och dalbanan Big mountain thunder; den var godkänd men inte ett uns mer. Därefter Pirates of Carribian där man bara satt i en båt som flöt omkring, omringade av ett välgjort dockskådespel, men det var en sövande upplevelse. Precis samma syndrom som spökhuset Phantom Manor led av; vackert, genuint, men vi blev inte det minsta  skrämda; priserna var betydligt mer skrämmande. Alice i underlandet labyrinten var nästa anhalt som låg i Fantasyland. Barnen ville leka jaga, och jaga blev det, efter ett tag var de plötsligt spårlöst borta. Det visade sig att barnen efter långt tid av letande och väntande var vid liv  och säkra vid informationen. Marie hade varit så förutseende att hon gett barnen varsin lapp med vårt namn och telefonnummer på ifall något sådant här skulle inträffa.

Sista området blev Discoveryland där jag och Hanna avverkade den ruskiga Space Mountain: mission 2, Frida var som tur för kort. Jag blev åksjuk, Hanna ville åka fler gånger, men med den kön och mitt illamående var det helt uteslutet. Vi vandrade bort från de nästintill autentiska sagobyggnaderna på Main street U.S.A som inhyste Disneyprylar för chockerande priser. Vi valde istället att testa den andra intilliggande Walt Disney studios park, så vi lämnade helt sonika Disneyland park bakom oss. Detta område var mer fokuserat på de senaste filmerna och hur det går till att göra film. Vi åkte den obehagliga Rock´n roll coaster som var riktigt bra. Nästa attraktion blev The Twiligt zone tower, men innan  vi kunde avnjuta den så stod vi i en snuskigt seg kö i 1 ½ timme, bara för att åka hiss, men den var dock ytterst skrämmande. Barnen åkte två mindre karuseller sedan var det helt enkelt tid att avrunda vårt Disneybesök, klockan hade hunnit bli 18.30. Jag var måttligt imponerad av detta aningen överskattade spektakel, köerna var i vilket fall som helst källan till ett sämre humör hos hela familjen. Efter en himmelsk god pizza och pasta bolognese på en äkta italiensk trattoria, var det dags för semifinal 1, den mellan Portugal och Spanien. Dagens bravader kom retroaktivt smygande för att sedermera attackera hämningslöst. Att se på matchens förlängning var det inte tal om; det här var trötthet i sin renaste form.

Dag 4

Sista dagen i Paris inleddes med att hinna till klockan nio, då Eifeltornet slog upp sina portar. Vi strulade till det lite i metron vilket resulterade i 15 minuters ynka försening. När vi väl anlände var kön tillsynes oändlig. Det var lika bra att göra det bästa av situationen genom att en stod kvar i kön medan den andre fick guida barnen runt turistattraktionen. Tornet i sig är groteskt mäktigt, detta är min fjärde gång jag besöker det 317 meter långa landmärket, men blir fortfarande lika imponerad av den gigantiska byggnaden. Väl framme så började det regna, något som inte störde oss det minsta då vi befann oss under tak. Runt halv tolv hade vi betat av tornskrället, nästa anhalt blev att svänga av från kommersen genom att följa Seine, men åt fel håll så att säga.

Nästa destination var Parc André Citroen, en park som skänkts av fordonsmogulen 19992. Det  var intressant att insupa lite nya och annorlunda vyer, helt fritt från turister. Ett spännande ställe var en smal ö som gick mellan 3 broar, längst ut på den långsmala remsan fanns Paris enda kopia av Frihetsgudinnan, fast i mindre skala. Den sista kilometern gick mer i gettots tecken, och nattetid troligtvis ett populärt tillhåll för såväl knarkare som våldtäktsmän. Innan vi satte våra fötter i parken handlade vi bagels, baguetter och dryck till picknicken på kultförklarade butiken Made In Emilie´. Den moderna parken var helt magnifik, här var det meningen att vi skulle åka luftballong, men den var dessvärre under reparation. Barnen badade och duschade bland vattenstrilar, och vi solade, läste och åt. Det blev några avkopplande och trivsamma timmar på detta grönområde som innehöll så osannolikt många dimensioner. Vi tog sedan Metron tillbaka till Eifeltornet området där vi klev på en sightseeingbåt. Färden tog 1 timme, himmelen var klarblå vilket innebar att solens strålar blommade ut helt och hållet något som fick termometern att rusa upp runt 35-40 grader, nästan olidligt varmt. Touren var sisådär, och nu ville vi bara hem och packa, så vi drog oss så smått hemåt.

Min löpningsångest nådde sitt klimax då jag inte sprungit en meter av de två planerade morgonsträckorna. Kastade motvilligt på mig träningskläderna , pulsklockan och mp3. Jag följde boulevarderna nästan 6 km till Seine. Under den turistfria rutten passerades en etnisk smältdegel av individer och områden där punkare, invandrare och konstnärer slogs om uppmärksamheten. Att springa längs med Seine har länge varit ett mål, och nu var det målet uppfyllt med råge, det var en underbar sträcka, Jag arbetade mig sedan mig uppåt för att söka mig tillbaka till lägenheten. Mitt kassa lokalsinne spelade mig återigen ett spratt då eufori ersattes av ren skär frustration. Till sist hittade jag hem, men det tog 2 timmar och 10 minuter, och löprundan blev cirka 1.8 mil lång.

Marie hade packat klart, och vi drog direkt ur för att ta farväl av närområdet och besöka Paris största kyrkogård: Père-Lachaise. På de 43 hektaren som invigdes 1804 ligger storheter som Jim Morrison från The Doors, Edith Piaf, Oscar Wilde, Yves Montand, Pierre Bourdieu, Frederic Chopin och Maria Callas begravda. Vi hade dessvärre inte acklimatiserat oss i att franska kyrkogårdar inte lyder under samma liberala öppettider som de svenska. Den jättelika begravningsplatsen stängde 18.30, så vi ägnade oss istället att gå runt den, vilket i sig var en bedrift. Det var fortfarande väldigt varmt ute, cirka 30 grader fast klockan nästan var nio. Vi hann hem till slutet av första halvlek mellan Tyskland mot Italien, och gräsbitarna ledde oväntat med 2-0. Tittade färdigt på matchen i symbios med två djävulskt kalla öl. Innan vi lade oss dubbelcheckades packningen och resetider. Det var dessvärre olidligt kvavt, och utan luftkonditionering var det horribelt svårt att sova, det blev högst -2-3 timmars sömn.

Dag 5

Klockan 06.00 skar alarmet tystnaden i rummet. Vi hade packat och städat dagen innan, nu var det i stort sett att bara att ge sig av. I syfte att hinna med bussen till flygplatsen var vi tvungna att vara 3 timmar innan planets avgångstid vid bussplatsen Port Mailot. Där passade vi på att att äta frukost i ett väder som inte längre andades 30-40 grader, utan snarare 13-15 grader. På flygplatsen shoppades det  Sambucca, Grand Marnier, deospray och godis. Tidsschemat hölls återigen på alla punkter, vi var till och med framme 10 minuter tidigare än beräknat. Vädret i Sverige påminde mångt och mycket om det väder vi nyss lämnat bakom oss. Vi tog bilen hem och betalade lydigt parkeringsavgifterna på 495 kr för 5 dagar. Borta bra men hemma bäst, något som alltid stämmer så väl in efter en resa. Väl tillbaka i Ektorp ägnade vi oss åt  uppackning, avkoppling och att försöka sortera upp alla upplevelser som resan innehållit. Det var en toppensemester som vi haft om man definierar semester som upptäcktsfärd och aktivitetskatapult. Det kändes som vi blivit däckade av Europas intensivaste resa, även fast jag implementerat in adekvata vilopauser.  Det krävdes nästan en vecka att hinna återhämta sig helt efter resan, men man sätter väldigt stort värde på småsaker när man kommer hem, som exempelvis att ta det lugnt. Vi lyckades bocka av allt som planerat in, förutom Katakomberna och luftballongfärden.

Det var lite kul att följa barnens tunnelbaneprocess; från halvt vettskrämda till att slå sig ner på en egen stol lite längre bort från oss, måhända ett gryende världsvane-embryo. Minnesvärt är också alla osannolika parkeringsförfaranden om man jämför dessa med svenska mått mätt. De parkerar i stort sett var som helst, och med några millimeters mellanrum Vi såg många parkeringsvakter, och dessa lär inte vara sysslolösa en längre tid precis. Barnens främsta upplevelse var nog ingen av alla de saker vi såg eller gjorde inklusive Disney world, utan duvorna runt Notre Dame som satte sig helt orädda på Hanna och Fridas huvuden och armar; de pratade maniskt om detta äventyr.

 

Continue Reading »
1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu