Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ familj ’

Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenadenfrån Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studionFridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

  1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
  2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
  3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
  4. 2008 – ”So What” (Pink)
  5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
  6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
  7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
  8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
  9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
  10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
  11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
  12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
  13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
  14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
  15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
  16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
  17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
  18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
  19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
  20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
  21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
  22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

29 april, 2017 by

Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 maj, 2015 by

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Continue Reading »
No Comments

Påsktraditioner?

Att vara barn i det Widholmska hemmet uitifrån ett godisperspektiv är nog ingen höjdare eftersom påsken i vår familj inte nämnvärt skiljer sig från andra helger. Någon speciell påskmat förutom ett ökat intag av ägg  är det inte heller att tala om. Sockermonstren fick 20 kronor vardera att köpa godis för och som skulle räcka mellan torsdag till måndag. De kringgick den väl uttänkta strategin genom att klä ut sig till påskkärringar, det vill säga tigga sig fram till i mina ögon ett berg av sockertingestar. Jag hjälpte dock dem på traven genom att reducera högen till en egen godisskörd som jag avnjöt tillsamans med 8 nervkittlande avsnitt av The Walking Dead säsong 4.

Morföräldrars godispengar lades  istället för att se Rio 2 på bio. Den aktiviteten outsourcade jag till Hannas kompis Tildes pappa Jonas Gustavsson. Kritiken skvallrade om en uppföljare som var aningen sämre än sin föregångare, något barnen oväntat höll med om. Under påsken intogs också årets första glass på Halvars. Solen sken som ett ilsket bi över Norrköping, och glassvädret var ett faktum passande nog. Årets nyheter i glassbaren med anor från 1936 var bland annat skumbanan, körsbär och apelsin. Av de nämda placerade oväntat nog skumbanan i topp. Barnen tog den originella nyheten punchrulllesmak som var sisådär

Påskmaten bestod av allt annat än påskprodukter. Jag lagade till en delikat het Chili con carne samt en söt indiskinfluerad fläskfilé med ris. Marie fixade till några riktigt, riktigt delikata efterrättsrecept. Först ut var chokladdoppade lakritskolor, sedan en mintmarängkaka. Jag och brorsan passade på att avnjuta nya Spiderman på Filmstadens största biosalong. Filmen var överlägset bättre än den första: mer action, bättre action och mer effekter. Jag hann med ett squashpass samt styrketräning för att avsluta påskledigheten med 15 km löpning. Jag spelade också några timmar Mario Cart med Hanna. Den lilla råttan var betydligt bättre än för ett halvår sedan. Träning ger färdighet, något jag blev varse om.

En av våra få påsktraditioner är att besöka Maries föräldrar. Även där är avsaknaden av adekvat påskmat påtaglig. Dock avnjöt familjen en fenomenal kötträtt med al dente potatis och gudomlig gräddsås. Till efterrätt blev det en sagolik persikohallonpaj med tillkommande nybryggt kaffe. Efter maten passade vi på att gå närliggande och nyanlagda Glansgruvans Vandringsled som invigdes så sent som den 13 september 2013. Vandringsleden vilken är cirka 3,5 kilometer lång, löper genom ett av Östergötlands största urkalkstensområde med unik natur och flora. Här passeras ett 20-tal gruvhål tillhörande Vånga bergsslag. De äldsta gruvorna är sannolikt från början av 1600-talet och här bröts järnmalm fram till början av 1800. Även ett par torplämningar och resterna efter kalk- och blästerugnar med anor från 1500-talet finns utmed leden. Maries pappa Kalle och hans kompisar i ”gubbdagiset” är de som ligger bakom denna härliga naturupplevelse där kultur, historia och natur vävs ihop till en helhet. De skall ha en stor eloge för norra Europas bäst skyltade och uppmärkta led, där det i stort sett var omöjligt att gå vilse. Jag avslutade baröverkroppad med att tvätta den svarta Hyndaipärlan och dammsuga ur densamme i ett strålande solsken. En dag i livkvalitetens tecken.

Familjehalvdag I

Det var ett tag sedan hela familjen gjorde något sammanhängande. Detta gyllene tillfälle var sanktionerad utav att både jag och min fru var lediga samtidigt. Att synkningen skedde en lördag var bara ren skär tur. Vi inledde familjesamkvämet med att bila till S:t Erikshjälpen där barnen trivs som fiskar i vattnet, precis som Marie och faktiskt även jag själv. Ett stort utbud, och massor av potentiella inköp fanns på agendan. Längst upp på listan låg ett sängbord till Frida. Efter en uteslutningsprocess blev det ett funktionellt och estetiskt lagom-stort-bort. En låda, en hylla med översta ytan i furu för pinsamt billiga priset av 45 riksdaler.

Näst på tur var ett besök på den relativt nyöppnade libanesiska fastfoodhaket: Paradis Du Liban. Vanligtvis är inte barnen med vid dessa månatliga begivenheter, men det kändes helt rätt för Hanna och Frida att testa på orietaliskt käk. Eftersom man får välja bland ett stort antal meze i samklang med ett spett, ris, bulgur eller pomme blev det ganska lätt att få i hungriga barn saker de vanligtvis inte äter hemma. Helheten var bra mycket bättre än vi hade kunnat förutse. Mätta och belåtna begav vi oss till det ekologiska nästet: Big Heart. Deras flytt från Nygatan till Repslagaregatan har verkligen inneburit ett lyft för butiksytorna i sig självt. Större plats och ett betydligt större utbud har utmynnat i fler kunder enligt ägarna. Big heart är ett paradis för människor med agendan att köpa rena produkter och vanligvis dyrare sådana. Den kunniga personal ledsagar de förvirrade eller de ekologiskt nyfrälsta vidare bland hyllorna.

Barnen ville till kapitalismens högborg: Mirum gallerian. Då jag själv ambivalent slits mellan antikapitalism och shoppingbegär blev det ett diplomatiskt val. Frida fick välja sina egna födelsedagspresenter utifrån redan givna ekonomiramar. Butikerna pendlades mellan Intersport, BR och TGR, därefter strosade vi runt i lokalerna för att avsluta i cafeét 58º 35′ med en välbehövlig fika.

Familjehalvdag II x 2

Någon månad senare i ett mer vårinfluerat väder traskade familjen ner till Norrköpings City. Det primära fokuset låg på den relativt nya pastarestaurangen ”Härliga pasta”. Dessförinnan var det ett gytter av sko- och klädbutiker som skulle avverkas för att blidka vårrusiga minimodeikoner. 1½ timme på Myrorna var också resultatet att kläderna i garderoben hade blivit för stora under vinterhalvåret.

Härliga pasta var oneklingen ett betydligt större och finare matsställe än vad jag hade föreställt mig. Inredningen i modern industrilstil skapade en metropolisk stämning. Det osade närproducerat, ekologiskt och budgetlyx. All pasta lagas på plats och består enbart av klassiska ingedienser såsom mjölk, ägg och vatten. Vill man ha en spagetti bolognese eller carbonora så bör man vända om. Svamp, skaldjur och annat som folk älskar serverades här, till min som barnens fasa. För mig återstod två alternativ av typ 13 möjliga, och för barnen endast ett. Jag valde pasta med tomat och parmesan, och barnen gratinerade köttfärsrullar. Barnens betyg att det smakade spya låg nog i den annorlunda kryddningen och den geleartade konsistensen, men visst jag lär nog aldrig beställa om den rätten igen. Marie var nöjd med sin Salsiccia (svamp, tomat & grädde). Min rätt var definitivt ätbar. Jag svalde ner kolhydratpåfyllningen med en tvättäkta birra Peroni.

Dagen efter bilade jag och ungarna till Finspångs badhus i ett stormliknande väder. Vi inledde badandet klockan 09.00 när det knappt fanns några människor i lokalerna. Perfekt om man som vi ville ha bubbelpoolen för oss själva samt slippa köer till de två utmärkta vattenrutchkanorna. Tiden rann iväg snabbare än jag hade föreställt mig. Vi lämnade detta ställe likt tre skrynkliga russin runt klockan 14.00. 4½ timmar med mycket skratt och kvalitetstid med vad barnen anser vara en top-två-aktivitet släcker alla pappasamvetskval. Det var först när vi kom hem som i alla fall jag insåg hur trött jag var. Undertecknas fixade halvt medvetslös en autentisk stekt potatis med ägg till oss badodjur därefter blev det soffan.

Resor till Italien och Kroatien bokade

En resa utan barn har i några år legat och dallrat på den sköra ekonomilinan. I och med min förflyttning från A-kasseträsket till ett heltidsarbete har det resmålet intensifierats. Vissa resmål finns bara lagrade någonstans i hjärnbalken, platser som bara måste besökas under ens  livstid och helst då utan kateter.

De fem byarna i regionen Ligurien bildar Cinque Terre, ett område som för övrigt är med på FN:s världsarvslista sedan 1997. Förutom dessa bergsbyar så tillkommer Portofinobukten, La Spezia, Genua, La Spezia och Levanto. Dessa kulturhistoriska städer kommer arr avverkas under fem förhoppnningsvis regnfria dagar i slutet av maj. Resan är bokad via Ryanair Skavsta och vår bas blir kustnästet Levanto, vilken är en medelstor Italiensk kuststad mellan uråldriga Genua och La Spezia. Via denna  habravinch slipper vi dels att flytta rum, dels att acklimatisera sig på ett nytt hotell;  vi sparar tid helt enkelt.

Dubrovnik som ligger i södra Kroatien har under några år legat under min reselupp. Dyrt, visst, tidlöst vackert, absolut. Då staden i sig inte precis är Paris så reduceras många besökskrav som ett storstadsbesök oftast för med sig. Nu kan familjen helt sonika koncentrera sig på att bada och äta gott samt att lägga in några båtturer och en linbanetur. Precis som Cinque Terre ser Dubrovnik svårslaget hänförande ut. Förväntningarna skenar iväg som en skadeskjuten ardenner. Det blir indirekt en kamp att stävja denna resehybris med syftet att ha realistiska förväntningar på staden istället.

Sex härliga  dagar med några av mina bästa kompisar i Prag i april har redan avverkats. Sex dagar med min fru på den Ligueriska halvön samt en vecka med familjen i tidlösa Dubrovnik ligger framför oss. Denna mix av resor känns både varierad som ytterst spännande. Först kompisar, sedan frugan och sist hela familjen. En bra balans att dosera ens resemål med tycker jag. Det blir verkligen tre typer av resor, och var för sig blir de oftast helt fantastiska och parallellt sjukt planerade.

8 månader på det nya jobbet

Från 12 år på Kontorab, till Komvux, Folkhögskola och slutligen Universitetsexamen till att ha acklimatisertas på ett nytt arbete är en resa som kräver en viss form av reflektion. Den flexibilitet som jag åtnjöt via studier eller att vara arbetlös är som bortblåst. Dock har den Widholmska ekonomin skjutit i höjden trots att vi klarat oss ifrån dysfunktionella ekonomiska bakslag via mina 6000 kronor per månad som arbetslös i två år. I och med att jag sedan september får ut cirka 21 000 kronor efter skatt har rese- och matkassan stärkts markant.

Smekmånaden är också som bortblåst oss kollegor mellan. Istället för att överödmjukt tassa runt kritiska källor till potentiella konflikter beger vi oss numera allt som oftast i dess innersta väsen. Empati, ödmjukhet och lyhördhet är bra personlighetsdrag, men ibland bör man säga ifrån eller visa på att man som kollega inte håller med gruppen om allt som beslutas. Ifall alltför många känsliga saker sopas undan mattan finns risken att gruppfriktioner blir ännu större än vad som borde vara fallet.

Pappa, Frida och Hanna dag

Min fru jobbade kväll och jag hade lovat barnen bio. Istället för ”bara” detta blev det en halvdag av aktiviteter det vill säga  pappa-barn-gemenskap. Vi gick ner från Ektorp i ett töigt väder för att hämta ut förbokade guldplatser på Filmstadens salong 3 rad 6. Därefter tog vi en lyxig fika på Bistro Unique på Spiralen: dajmkladdklaka, chokladboll, och jag blåbärspaj med vaniljsås samt kaffe och vatten. Vi gick sedan runt och ögonshoppade; barnen hittade småsaker på TGR medan jag själv shoppade loss på Jack & Jones. 1 hoodtröja, 2 T-shirt och 3 kalsonger av den nätta summan av 1000 kr. Disneys tecknade saga Frost har blivit en riktig hit i stil med Lejoonkungen. Vi tre tyckte enhälligt att den var helt underbar trots sång i filmen. Dagen avslutades på Burger och company där hamburgare blev botmedlet mot trötta barn därefter gick vi snabbaste vägen tillbaka hem.

Jocke Andersson – kompisdag

Att få nya riktiga kompisar upplever jag som svårt när man passerat en viss ålder i livet. En av få undantag i mitt liv är före detta Ektorpsgrannen Joakim Andersson. Vår vänskap grundlades via grannsämja och squashspelande. Därefter tog film, musikintresset och Managerspelet över stafettpinnen. Numera är det ett gytter av intressen som håller vänskapsbanden levande, trots att man inte träffas varje dag.

Jobb, jobb och mera jobb är faktorn som bromsar upp adekvata datum att träffas på, men tisdagen den 18 februari blev datumet då vi gjorde det som vi pratat om länge. Först och främst hjälpte Jocke mig med slutredovisningen av God man ärenden. Det var för övrigt Jocke med sina tio klienter som fick mig att bli Godman, numera har jag två egna.

Allt gick friktionsfritt, och alla God man frågetecken rätades ut. Jocke drog på ett möte, och då passade jag på att gymma och ta det lugnt. Vi träffades runt 17.30 för att se The monumental men på bio. En helt okey film som fick betyget 6 av 10. Efter det var vi hungriga som djur, och det blev klassiska O`Learys som fick fungera som matbespisning. Grillad kyckling med potatisgratäng och stark salsasås var snuskigt gott i det läget. Jag bjöd på detta efter hans ovärderliga Godmanhjälp. 2 öl blev 3 öl som bryggade till en kall sambucca. Parallellt följde vi Champions League där PSG slog Leverkusen med hela 4-0 0, och Manchester City blev piskade av Barcelona på hemmaplan med 0-2. En djävulskt lyckad och trevlig tisdag helt enkelt.

47 år – pest eller kolera?

Att åldras har för mig innreburit en successiv utveckling typ som för de flesta människor i min omgivning. Däremot inser jag värdet av att ha ett liv där min livsbalans inte rubbas, det vill säga den kompass som jag utstakat för mitt liv ometvetet som medevetet. Jag har aldrig varit en man för stora firande där jag står själv i centrumet. När man fyller härliga 47 år så är detta ganska enkelt att undvika genom att endast de närmaste i familjen tar någon konkret hänsyn till den dysfunktionella sifferkombination

Min fru bakade en körsbärskladdkaka samt gav mig ett presentkort på 300 kronor på Åhlens vilket jag köpte en Dieselparfym för. Mina två småttingar gav mig teckningar och framförde charmig falsksång när jag var i nästintill djup sömnkoma. Min käre bror Kjell är den ende som i alliansen att inte köpa något till varandra om man inte fyller jämt bryts. Jag kopierar best of the best till honom, han köper mig sådant som jag brukligt sett inte har råd med. Detta år blev det remastrade juveler som Tommy Shaw – Ambition,  White Sister – 1 st, FM – Indisecret, Survivor – Caught in the game, Michael Bolton – Everybody´s crazy, Icon – Night of the crime och I-ten – Taking a cold look från Rock Candy Records.  45 tidslinje gratulationer på Facebook var en annan avart av att jag med stormsteg närmade mig 50 år.

Godman x 2

Att vara Godman kräver sin man i tid som mental hälsa. Numera kan jag ståta med två klienter under mina halvsvarta vingar; individer som jag har ansvar för på många plan, inte bara de ekonomiska. Från början för två år sedan låg min agenda på att förkovra mig hur processen i sig såg ut, med skulder och organisationssamverkan i vår härliga kommun. Parallellt hägrade en dold agenda att dra in kapital till den alltid lika sinande resekassan. Jag har två personer som jag företräder i deras ekonomiska slagfält att övervinna sina ekonomiska bekymmer.

Jocke Andersson var mannen som la ut betet. Han själv förfogar över 10 klienter runt om i Norrköping och enligt hörsägen gör ett sjusärdeles bra jobb. Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt. Jockes råd att skaffa ett God man redovisningsprogram visade sig vara ett oumbärligt råd. För att slippa mängder av felräkningar skaffade jag Godman redovisning för cirka 400 kronor . Godman redovisning är framtaget för att på ett enkelt och snabbt sätt ge en bra överblick av redovisningen och dina huvudmäns ekonom.

”Godmanskap och förvaltarskap anordnas med stöd av förädrabalkens (FB) bestämmelser. God man/förvaltare behövs för personer som inte själva kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Det gäller personer som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med ekonomisk förvaltning, rättshandlingar, personlig omvårdnad etcetera. En person som har god man/förvaltare kallas för huvudman”.

1. Att bevaka huvudmannens rätt

  • Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
  • Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
  • Överklaga beslut.
  • Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
  • Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
  • Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
  • Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
  • I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
  • Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

2. Förvalta egendom betyder att:

  • Sköta huvudmannens ekonomi.
  • Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
  • Betala räkningar.
  • Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
  • Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

3. Uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

  • Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
  • Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
  • Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
  • Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
  • Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
  • Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
  • Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
  • Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
  • Avveckla bostad.
  • Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få okery av Övergförmyndaren Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Team Humor dissekerar Östergötland filmklimat

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor spatserade ner till Cnemas lokaler för att vara del av den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbranch kvar i Östergötland om inte förutsättningarna snabbbt ändras. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att av slutas 12.15. Tv-kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är en del av det framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmare i Östergötland känner sig när film som kulturpelare placerar sig bland de sämre i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner vilken  ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till och sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén-Vd på East Sweden, Lars Eklund-politisk ansvarig för Kultur och Kreativitet på Östsam, Lars Vikinge-ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman-Projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande paneldebattsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med – hur och när frågor. Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegras.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, museerna samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som utdelas. Kvar till filmen blir bara  fyra kronor per invånare när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva. Då film enligt Film i Skåne och Film i väst generera så mycket mera intäkter än just filmpengar. Så mer ekonomiska medel borde gå till just filmen i syfte att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfopniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt bra, informativt och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det var tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av det som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna som numera vill så mycket mera.

Dock går Norrköping mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer som en adekvat grogrund att stå på, så förutsättningarna finns helt enkelt, det gäller bara att ta tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna och sedermera flyttar till någon annan region i Sverige. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar  i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någonannanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå det ska satsas på i så fall här i regionen. Där kan vi i Team Humor hålla med, vad är vår ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna? Den frågan är onekligen berättigad och något som herrarna i Östergörland Förenade Filmare behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020, i och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Funktionsnedsättnings föreläsning i Norrköping

En före detta jobbarkompis Peter Strålman samt indirekt en nyvunnen sådan slog sina påsar ihop för att informera, agitera och kasta ljus över de som inte sitter i rullstol, men ändå bär med sig en form av handikapp i bagaget. Thomas Nybom mannen bakom boken”I dina ögon” och grundaren av NP-vision samt Peter Strålman höll hov i Godtemplarnas lokaler från klockan 18.00 till cirka 20.30. Det blev en ytterst lärorik tillika ögonöppnade föreställning som utkristalliserade sig denna gråkalla kväll. Det hade samlats 21 människor varav endast tre var män för att se föreläsningen ”Öppna dörrar”.

Thomas Nybom inledde föreläsandet med berättelsen om kärleken till sin dotter, och när orken tar slut i väntan på hjälp. Det var en timmes gripande historia som spände från dotterns Shara födsel till nutid. Strimmor av hopp varvades med känslor som oro, vanmakt, frustration men framförallt okunskap från deras omgivning. Efter en välbehövlig bensträckare var det dags för min före detta jobbarkompis att träda fram ur mörkret. I hans berättelse låg fokuset på dotterns Emmas Högstadieprocess och fram tills idag det vill säga från hon var runt 15 år. Det var ungefär då som Peter upptäckte att dottern behövde mer hjälp från sin omgivning. Historien genomsyras av deras kamp att inte bli placerad mot deras vilja på rättspsyk. Därefter får vi en inblick i  att rättspsyk definitivt inte är något man önskar sina barn att vistas på. Indirekt kan denna trigger vara den utlösande faktorn som fick dottern Emma att kämpa för ett självstyre där det primära var en  egen lägenhet. Något som hon lyckades med.

Efter 15 minuters fika sydde de två föreläsarna ihop säcken genom att synka teori med praktik. De gick igenom Aaron Antonovsky ”Kasamteori” där hörnstenarna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet utifrån de två tjejerna vi fått följa de senaste timmarna. Därefter avverkades begreppen Central Koherens och exekutiva funktioner för att avslutas med de anhörigas fyra krisfaser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningfasen och nyorienteringsfasen. De beskrev också anhörigskap där sorg, ensamhet, skuld, oro varvas med glädje och stolthet. De beskrev vikten av att hitta egna strategier med syfte att orka upprätthålla ett konstruktivt förhållningssätt.

Kvällen avslutades med en frågesstund. Grabbarna diskrepans mellan bild och berättelser var dock  horribelt stora, något de var väldigt medvetna om själva.  Denna kväll samt nästa förläsning som gick av stapeln den 6 mars är bara övning inför vad som komma skall i och med föreläsningar i bland annat Örebro. Något de då bör ha med sig i bagaget är att utnyttja att de är två personer på scen och på så sätt kan spela lite bitska mot varandra med syftet att lätta upp dessa två tunga historier. Parallellt bör det finnas ett konkret schema som tydligt visar på hur kvällens 3 timmar komme att se ut med fika, frågor, bensträckare, bokförsäljning och dylikt. Avslutningsvis så bör åhörarna få chansen att få med sig information och kontaktuppgifter om dessa herrar och deras kommande förehavande om inte annat för dera egen del utifrån ett marknadsperspektiv. Annars var det en härlig kväll där fragment av hopp bildade helheten: ge aldrig upp, låt ingen köra med dig.

Frida och Hanna

Vår minstingdotter fyllde 9 år i slutet av januari. Det firandet präglades av småskalighet där endast de närmaste kompisarna blev bjudna samt att kalaset hölls bakom lykta dörrar i vår enkla boning i Ektorp. Kreativa gåvor såsom pennor och ritblock varvades med My litle ponny figurer. De små liven drack saft och åt glass med chokladsås på. Hanna började sin 4:e säsong på Norrköpings danscenter med polarna Tilde och Lina. Denna påbyggnadskurs är Disco Freestyle och slutar till sommaren. De tränar hemma till takterna av 80-tals eurodisco och framförallt till E-types förstlingsverk. Det är härligt att höra hur det smattrar och ekar av de tre tjejornas piruttansatser. Det är tur att grannarna består av källarlokaler.

Värlsklassquash i grannstaden

Jag, Jarmo Kolehmainen, Henka Andersson, Börje Bjurström samt Michael Garrido begav oss i två bilar till the city of Linköping. Vårt mål var en av europas bästa och finaste squashturneringar. Detta var för övrigt  sjunde året i rad som jag och strebern Henrik tagit oss till grannstaden för att bervittna världsklassquash. Vi såg de båda fantastiska semifinalerna i Swedish open. Först ut var britten Nick Matthew mot fransosen Gaultier som slutade 3 klara 0. Den matchen följdes av den ännu mer underhållande tillställning mellan egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana Amr. En batalj som världsfyran Ramy vann mot världsnian med 3-2 i game. Jag passasde på att köpa en Dunlopväska för mina nya tre ögonstenar till rack, barnen måste ju ha en adekvat mamma till sitt förfogande. Jag och Henrik det vill säga stommen i heldagsprocessen var de enda kvarvarande när vi åt på underbara indiska restaurangen Indra i Norrköping. Supergod och stark mat sköljdes ner med två kalla öl. Runt klockan 20.00 traskade jag hem med insikten att detta är ett årligt arrangemang  som vi kommer att följa så länge den finns att tillgå i grannstaden.

Prag halvmaraton och squashstegen

Att vara sjuk är aldrig roligt, men att vara halvsjuk en längre tid är frustrerande. Irritationsmomentet, ”för frisk för att sjukskriva sig, för sjuk för att träna” var i ett längre tidsperspektiv förödande för såväl min träning inför Prag halvmaraton som processen att bli en bättre squashspelare. Löpturerna var typ lika med noll, och matcherna i squash försvinnande få. När väl den värsta förkylningsfarsoten lagt sig så fick jag ljumskproblem efter att ouppvärmd skjutit på mål med stenhård fotboll på ett snöbetäckt underlag. När denna smärta lagts sig så fick jag någon form av light-ryggskott mot squashantagonisten Magnus Hjortberger.

Två veckors träningsfrånvaro ackumulerades med ytterligare två veckors ofrivilligt uppehåll. Jag stretchade ryggen likt en påtänd kanin, vilket i sig kunde vara källan till att rehabiliteringen gick så oändligt långsamt. Mitt första möte skedde mot mannen som jag knappt har tagit ett game på: Lino Ferrari Förutom några hundra gameförluster så var kontentan av det timmeslånga passet att mina ryggproblem, ljumskproblem och förkylningsproblem tycktes vara healade. Jag lyckades klamra mig fast i division fyra trots några förluster i bagaget. Mina 3 nya direktimporterade Dunloprack från de brittiska öarna låg som gjutna i min halvvdysfunktionella högerhand.

Mitt första löppass skedde så sent som nästan 1½ månader innan själva halvmaratonet och det första sedan december 2013. Då jag upplevde att jag borde springa i alla fall minst 1 gång i veckan så blev mitt mål 6 löpningar innan själva Prag Halvmaraton den 5 april. Första löpningen var total kravlös vilket innebar att jag lunkade 13 km på behagliga 5.35 min/km dvs cirka 22 sekunder från medel-kilometer-tiden jag skulle upprätthålla i Prag för att komma under 1 timme och 50 minuter.

Sedan dök första riktiga bakslaget upp. Någon gav mig sitt virus som satte sig perefekt på stämbanden. Den katastrofen skedde lite käckt två veckor innan själva loppet. Det innebar konkret att jag lämnade w.o till resterande motståndare i squashens division fyra för att självmant åka ner i 5:an. De tre träningspasas på 15, 16, 0ch 18 km innan loppet brann helt sonika inne. Min  mål var att kurera mig med kilovis av ingefära, honung och citron med syftet att stå på startlinjen den 5 april.

Jag lyckades med nöd och näppe med det efterom jag dagen innan loppet inte var helt säker på om jag skulle starta eller inte. I vilket fall som helst blev det en lugn första mil där jag efter 14 kilometer insåg att min dödsruna inte skulle visas i tidningen. Jag ökade därefter tempot för att hamna på tiden 1 timme, 57 minuter och 35 sekunder. Utifrån rådande omständigheter var det en tid som jag fick vara nöjd med. Nästa år är det bestämt att det blir ett halvmaraton i Bryssel. Det som skiljer detta lopp från Belgiens motsvarighet är att det loppet går av stapeln på hösten istället för på våren. Det i sig bör bidra till att ingen av oss fyra får några bekymmer med jobbiga virus eller vårpollen.

Continue Reading »
No Comments

Hur man väljer att se sin livssituation

Offer eller möjlighet, arbetslös eller arbetssökande? Det beror nog på vilka glasögon man väljer att se sig själv utifrån. Arbetslinjen och ens omgivningen indoktrinerar de individer utan heltidsarbete att ta på sig stigmatiseringsglorian. Att inte ha ett arbete att gå till är förenat med en form av skam, när frågan vilket yrke man innehar vanligtvis är en topp-3 när vi möter nya människor.  Om man väljer att se den uppkomna situation ur ett livskvalitetsperspektiv fyllda med möjligheter istället för iklä sig offerrollen är det betydligt lättare att få ett riktigt bra liv, även om man är arbetssökande.

Vid min förra arbetslösa sejour mellan studierna så var jag betydligt mer sårbar mentalt än jag numera är. I och med universitetsstudierna har jag tillskansat mig ett historiskt som framtida perspektiv, vilket underlättar min vardag. Då vandrade mina tankar obönhörligen till att skaffa mig ett jobb, och när jag nåddes av fel svar grävde i alla fall jag ner mig mycket mera än idag. Det stora och enda kallet bestod att vara delaktig i arbetslinjen där livskvalitet i sig var bannlyst. I och med min universitetsexamen 2011 har jag som sagt fått perspektiv på min tillvaro såväl historiskt som processen i sig, vilket möjliggör att man tänker på ett annat sätt, ett mer holistiskt sådant. För 100 år sedan såg inte samhället ut som idag, och om 100 år kommer inte heller samhället att se ut som idag.

Jag vill gärna tro på en återgång till sunda värderingar, förändrade attityder, kollektivism samt ett reducerande av den dysfunktionella 24-timmars stressen, där mycket pengar är lika med lycka, även om så inte är fallet.

”Tänk på vad du har – inte på vad du saknar”

”Målet med mitt arbete är att vinna fritid” Aristoteles

”De flesta  skulle ha mycket att glädja sig åt om de bara hade tid”   K.K Steinecke

“Den rätta tiden att koppla av är när du inte har tid till det” Sydney J Harris

En maskulin form av ordet hemmafru uppkom under 1960-talet nämligen hemmaman. Det syftar på en gift man eller sambo som, oftast tillfälligt, ej förvärvsarbetar utan sköter hem och barn precis som jag gör. Jag uppmuntrar både män och kvinnor att överstiga könsrollsgränserna. Hur feministiskt är det att att trakassera sysslor som ses som traditionellt kvinnliga?

VardagsExistentialism

Jag har ansvaret i familjen när det gäller: städningen, disken och ekonomin vilket inkluderar att jag betalar räkningarna

Marie sköter tvätten, och håller mer koll på klädinköpen till barnen än jag gör

Matsysslan delar vi på, men i och med att jag är hemma mest  vilar det ansvaret främst hos mig

Självklart så söker jag arbete och försöker hitta broar till försörjning, men livet kretsar numera inte enbart runt det. Jag ser mig som en uppdaterad hemmahen som sköter hemmet, och håller ordning på barnen. Att vara arbetssökande innebär i mitt fall också att skapa osannolikt bra kontakt med Hanna och Frida, och kunna hjälpa dem med läxor, umgås med dem och uppfostra dem till sunda och vettiga människor.

Vardagarna ser självklart olika ut, men generellt sätt är detta en adekvat beskrivning av en vardag i det Widholmska hemmet. Jag går i stort sett alltid upp 06.50 även fast Marie är hemma eller om barnen börjar senare  i skolan. Att vända på dygnet är helt förödande samtidigt som det kan vara komplicerat att bryta sena kvällar mot tidiga mornar om man finner ett arbete eller skapar ett företag.

Syftet med livet är väl att må bra, och varför inte må bra när man har så mycket tid till sitt förfogande, något många egentligen bara drömmer om. Den enda nackdelen är det ekonomiska, Maries 17 500 kr och mina 6000 kronor inkluderar inget inköp av chips, cigaretter, snus, kokain, alkohol och läsk, något som indirekt stärker såväl budgeten som hälsan.

Vardagsrutins-schema

  • Det enerverande ljudet av väckarklockan lotsar upp mig klockan  06.50
  • Väcker barnen aningen för att de inte ska behöva kasta sig ur morgondvalan
  • Jag knäpper på morgon-tv för att följa vad som skett lokalt, regionalt, nationellt och internationellt
  • Parallellt fixar jag frukosten, och dukar fram till minigrisarna samt påminner dem att gå upp ur sängen
  • Jag ser till att läxor är med, och att de har med sig gympapåsar ifall de glömt det, runt klockan 08.00 lämnar dem byggnaden

  • Jag fixar en stor kokainstark kopp kaffe och fortsätter följa morgon-tv
  • Därefter stänger jag av tv:n och läser NT
  • Sedan slår jag på mobilen för att kolla mail, sms och självklart spela några rundor Ruzzle, Wordfeud, Quizkampen.
  • Förbereder därefter en oftast nyttig frukost bestående av nöt- och fröblandning, keso, naturell yoghurt samt 1 liter vatten med en stor klunk olivolja
  • Hygienprocessen: rakning, tandborstning och en snabbdusch

  • Börjar sedan luska fram vilken mat som familjen ska ha, lite beroende om Marie äter på jobbet eller inte.
  • Försöker allt som oftast ta en tidig promenad med syftet att väcka kroppen in i nästa fas genom vardagsmotion, ”frisk luft”, förhoppnings sol och bra musik via Spotify.
  • 3-4 dagar i veckan tränar jag löpning och squash, så dagen formas lite av dessa aktiviteter
  • Försöker att beta av städningen varje dag under hela veckan för att inte överhoppas av dammråttor.
  • Går in på datorn och kollar in jobbsituationen, och försöker finna alternativa lösningar till att dra in pengar till hushållet.
  • Jag utkastbloggar varje dag, beroende vilka ämne som är intressanta för tillfället. Att skriva av mig och utveckla språket är för mig ruskig källa till kreativitet och eufori.
  • Musik lyssnar jag nästan jämnt på vare sig det är stereon, radion eller Spotify; ett universalmedel till att må bra helt enkelt

  • Dags att börja med maten, ibland är det pasta med köttbullar och ketchup, vilket tar mindre tid i anspråk, andra gånger är det komplicerade recept som kräver sin man/kvinna.
  • Barnen kommer hem mellan 14.00-17.00. Kollar läget och umgås med dem samt ser till att de gör sina läxor direkt efter skolan, inte skjuter upp bestyret. På kvällen är de långt ifrån lika motiverade och mottagliga att göra dessa eller ta emot eventuell hjälp från sina kära föräldrar.
  • Därefter börjar  lämmeltåget av rännande kompisar till Hanna och Frida dyka upp. Medling och strukturering står då på agendan.
  • Runt 19.00är det dags att ta farväl av kompisar, och istället försöka vara ner, ev kolla på tv eller dator, äta kvällsmat, umgås, sedan i säng senast 20.00 (har en tendens att bli 30 minuter senare).

  • Jag bloggar, tittar på film,  läser eller håller på med något annat projekt när  jag lagt barnen
  • Klockan 21.30 kommer Marie hem och vi knyter verbalt ihop vardagssäcken
  • Mellan 22.00-23.30 brukar jag gå ner och läsa för att sedan sova, eventuellt mysa lite.

Hemmafruidealet?

 

Min mamma jobbade till och från, men var under en stor del av mina 10 barnår så kallad hemmafru. Ur ett barnperspektiv var det helt optimalt. Frukosten, lunchen, middagen var alltid serverad från grunden. Maträtterna kunde inte på något sätt kategoriseras in köttbulle-snabbmakaron-ketchup-mentaliteten dessutom var det en varierad kost som spände mellan svensk husmanskost och italiensk mattraditioner. Det var kliniskt rent i lägenheten, spegelblanka fönster och ingen plaggkö till tvättkorgen dessutom fanns all tänkbar läxhjälp tillgänglig. Har man två vettiga föräldrar som sätter sina barn i fokus och med grundvärderingar att döda för, kan ens uppväxt bara beskrivas som harmonisk och trygg.

Det är en era som i mina ögon fått en ytterst romantiserad bild över sig, såhär i backspegeln är det lättare att reflektera över hur det egentligen låg till. Hur min mamma och typ alla andra hemmafruar verkligen kände sig och hur de bemästrade tiden då vi barn inte var hemma är var troligtvis en helt annan fråga. I en tid då familjekittet och det svenska folkhemmet var stålcementerat anmälde man troligtvis inte sin man för alkoholism, misshandel, våldtäkt eller pedofili i samma utsträckning som på senare år. Hemmafruarna var mer tolerantkuvade än dagens individualiserade arbetskvinnor, vilka  successivt byggt på sitt självförtroende och reducerat sitt beroende av mannen i samhället.

Ångest, sysslolöshet, utanförskap, alkoholism och vardagsslaveri var troligtvis vanligare än vad som hitintills framkommit. Mellan raderna börjar idealbilden krackelera, det är bara en tidsfråga innan någon skriver en adekvat bok i ämnet och vips är anden ute ur flaskan och biktorgierna i massmedia inleds.

Ibland tror i alla fall jag att det för en själv och sina barns skull vore bättre om vi i högre grad anammade hemmafru och hemmamanidealet, och omformar det till ren och skär livskvalitet. För att slippa det dysfunktionella som dessvärre är inbyggt i systemet bör man först och främst turas om att vara hemma en kortare period, typ några månader för att sedan turas om. Då ser man måhända processen som en möjlighet till livskvalitet istället för ett mentalt vardagsfängelse utan framtidsutsikter.

”Begreppet hemmafru uppkom under 1920-talet då det användes som motsats till yrkeskvinna. Livliga diskussioner förekom om kvinnas roll i samhället, om hennes rätt till utbildning och arbete samt om hennes betydelse för barnuppfostran och familjen. Många som var engagerade i frågan menade att hemmafrun hölls fången i sitt ekonomiska beroende till mannen, att det var orättfärdigt att hon inte fick lön för sitt arbete och att hon fråntogs möjligheter till stimulans och utveckling av sina förmågor. Man menade att hemmafrun, kvinnan, betraktades som en människa utan eget förstånd och egen kapacitet samt hindrades från att delta i samhället i stort. Andra ansåg att kvinnans uppgift var att sköta hemmet, uppfostra barnen och ge den arbetande mannen stöd och vila.

Statistik visar att det var under 1950-talet som de fanns flest gifta kvinnor som ej förvärvsarbetade. Från och med 1960-talet kom antalet hemmafruar stadigt att minska. En kombination av efterfrågan på arbetskraft och jämställdhetssträvanden ledde till flera politiska reformer som underlättade för kvinnan att förvärvsarbeta och för familjens gemensamma barnomsorg. Under 1930-och 40-talen hade nio av tio svenska barn en hemarbetande mor under sin uppväxt; under 1980-talet hade mindre än ett av tio barn en mor som var hemmafru tills de fyllde 16 år. I dagens Sverige då de flesta kvinnor utbildar sig och förvärvsarbetar talar man inte längre om att vara hemmafru utan om att vara föräldraledig (eller mammaledig, och för mannen pappaledig). Föräldrarna får under denna ”ledighet” genom föräldraförsäkringen (Wikipedia)”.

Continue Reading »
No Comments

Hanna och Frida

De ”små” liven var sysselsatta av skola, kompisar, läxor, kattlekar, spela Uno med familjen och åka pulka såklart. För oss vuxna är pulkaåkning fortfarande roligt, men jag är inte lika mjuk i kroppen längre, vilket påverkar smärttröskeln efter 3 timmar i guppiga backar. Ett besök hos kiropraktorn dagen efter är mera regel än undantag numera. Barnens kompis Tilde i gul jacka var allt som oftast en ständig följeslagare i de olika backkonstellationerna.

Lillprinsessan redan 8 år

Osannolikt vad tiden fullkomligt rusar fram. Det känns inte som evigheter sedan vår ”lille” Frida låg i barnvagn; nästa år börjar hon 2:a klass. Frida fick mest pengar när hon fyllde år; hon och Hanna sparar till en laptop i höst. Hennes tårtval innehöll bland annat banan, marsipan, grädde vaniljsås och choklad, med lite godis på såklart. Hon bjöd fem klasskompisar på partyt som bestod av lekar, tacos, glass och dans i Hyresgästförenings rymliga närliggande lokal.

Kattungarna har vuxit snabbt

Dexter och Tussen har börjat acklimatisera sig i lägenheten under de två månader som de bott under vårt tak. Tyvärr har den snövite också insett att man kan hoppa från balkonggolvet till balkongräcket. Detta innebär att man endera måste ha ständig uppsikt över de små liven när de är på balkongen eller att helt sonika inte öppna dörren alls. De båda har också vaccinerats två gånger samt avmaskats, och snart är det dags för kastrering. Att ha katter är dock ingen billig ”hobby”, förutom oändligt med kattsand och snordyr sockerfri mat så kostar två sprutor 1400 kr och kastrering nästan 2000 kr.

Det går inte komma ifrån att livskvaliteten höjts några snäpp i och med hårbollarnas ankomst till vår familj. De är flexibla när det kommer till var de sover; ibland snarkar de i Fridas rum, ibland i Hannas, men oftast hos Marie och mig. Det är teoretiskt betydligt mysigare att ha två katter bredvid sig än i praktiken. Dexter har ett uppdämt behov av att snutta på något, och dessvärre har mina sargade bröstvårtor fått agera snuttefilt. Det innebär förutom djävulskt många plåster också en betydligt sämre sömnrytm. När jag håller för den ena vårtan och ligger på den andre börjar han irrationellt  istället strula med armhålan. Att kattskrället saknar luktsinne är därmed bevisat.

3-veckors släktinneboende

Maries brors fru skulle praktisera tre veckor på Vrinnevisjukhuset. De bor vanligtvis i Hofors, så det är en bit bort. I vilket fall som helst fick hon bo hos oss de tre veckor som processen fortgick. Det är onekligen en omställning att få någon vuxen inneboende i ens lägenhet. Övertrevligheten får ett ansikte samtidigt som ens favoritprogram blir outsourcade till andra kanaler. Det är självklara i-landsproblem, men ändå. De rutiner som är vardagspatenterade får rucka på sig. Men Nina är en positiv och glad människa så de tre veckorna avlöpte friktionsfritt. Den enda smolket i bägaren var lösgodisorgier varvade med mängder av nötter, chips och bullar som frestade och tärde på mitt sockermissbruk.  När hon åkt var jag vänlig nog att äta upp det som blev kvar i skåpen.

Nyårslöfte

Träna-upp-framsida-lår-processen har redan en gång havererat. Övningen tar egentligen inte lång tid i anspråk, och jag har beslutat att göra den 3 ggr i veckan. Huvudproblemet är att den är så groteskt tråkigt och obehaglig. Men som sagt, nu har jag Lidingöloppet som mål i september, något som sätter större krav på att klara deras mardrömsbacke enligt andra skadeglädjande löpare. Samtidigt har jag lärt mig av återfallen, och skriver numera upp alla gånger jag gör övningen, i syfta att pressa mig själv att göra dessa, samtidigt som dagboksskriveriet reducerar strategin förträngning.

3-dagars Sweden rock biljetter i hamn

Jag lovade mig själv för tre år sedan att det var mitt sista Sweden Rock vistelse. Hade med bland annat Stefan Hammarström avverkat åtta sådana, och kände instinktivt att det hela gick på tomgång, samtidigt som själva tältsovandet kändes alltmer avlägset. Jag var också mätt på de band som jag sett, och som tycktes återkomma år från år. Passande nog var jag helt nykter den festivalen, vilket i sig är en osannolik bedrift, och ett värdigt avslut på en epok. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig.

Först basunerade arrangörerna ut att Survivor gör sin första och enda spelning i Sverige någonsin. Detsamma gällde för ett annat av mina husgudar, nämligen Asia. Sedan tillkom några av mina tyngre favoriter som Avantasia, Nya Accept, Threshold, Axxis och Firewind. Grupper som Europe, Demon, Saxon, Accept, Sonata arctica, Kiss och Candlemass har jag redan sett. Sister Sin, Morgana Lefay, Amaranthe, Crazy Lixx, Hardline och Witchcraft är jag väldigt nyfiken på att se live. En av mina squashpolare Michael Garrido brukar årligen besöka festivalen med några kompisar, och han bjöd oväntat in mig till deras gemenskap. Ska bli kul med lite ombyte såväl socialt som musikaliskt, att 3-dagars biljetterna går på 2500 kr får man förtränga helt enkelt.

Firefest biljetterna kom med posten

Europas största och mest välrenommerade festival för melodisk hårdrock hålls i Nottingham England av alla ställen på jorden. Har varit bra sugen att besöka detta mecka för pudelrock i några år nu. Då varken Stefan Hammarström eller Jarmo Kolehmainen hade tid eller ekonomi att hänga på så tog jag situationen i egna händer. Bokade biljetterna första veckan de släpptes; en månad senare damp de ner i brevlådan. De åtråvärda biljetterna har en tendens att försvinna snabbt bland musiknördar runt hela Europa. För en gångs skull har jag ingen holistisk plan hur resprocessen kommer att se ut. Jag har datumen, biljetterna och min reseerfarenhet att luta mig tillbaka på, hur jag tar mig till Nottingham får bli en senare fråga precis som boendet. Att resa ensam bekommer mig inte så mycket då jag tågluffat två gånger ensam förut. Visst skulle det varit kul om någon bra polare hängt på, men samtidigt brukar man möta fler människor när man är ensam än när två stycken reser tillsammans.

Inför Nice Halvmaraton och division fyra i squash

Jocke ”Spurs” Andersson och jag fortsatte att springa 1 gång i veckan, ganska lagom, om ambitionen är densamma att ta sig runt Lidingöloppet med en genomsnittsfart runt 6 min/km. Jag sprang 16 km själv när Jocke och hans fru latade sig på andra sidan jordklotet, närmare bestämt tre veckor i Thailand.

Squashäventyret i fyran blev inte vad jag tänkt mig. Blev kvar i 4:an i tre squashomgångar, och ytterst när att åka ner i femman vid förra sejouren. Jag har dock uppdaterat mitt mantra: ”titta på bollbanan, ta mig till mitten”. Mitt mål är att få dessa två grundstenar att sätta sig i ryggraden. Först då kommer jag att vinna fler bollar tillika fler jämna matcher, men som sagt rutiner är svåra att förändra, främst de dåliga.

Jag trodde att virusproblemet var ur vägen, men icke sa Nicke. De låg och lurpassade så fort det blev för många bolldueller. När det gäller löpningen så märks det inte lika tydligt eftersom jag kan styra tempot på ett ett helt annat sätt, det är bara att lunka på så att säga. Rådfrågade min kiropraktor, och han sa att ett virus kan sitta kvar upp till 5-8 månader om det vill sig illa, och mitt har bara hållit på i 4½ månader. Jag tömde några budgetpostar och ökade pasta- och blodpuddingkvoten rejält i syfte att frigöra 2000 kronor för att framavla min hälsostatus. Mår jag bra, mår min familj bra eller? Provtagningsorgien skedde på Medicinskt Centrum och allt som nedanstående bild visar ska jag tydligen få svar på. Om en vecka har jag bokat tid med en läkare som kommer att att tala om vad som är bra och vad som är mindre bra med de miljarder prover jag tog vecka 7.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 november, 2012 by

Pixel-Eskapism

Familjen Widholm traskade ner till ett relativt dyrt lördagsförmiddagsnöje där Pixars nyaste animering stod på agendan: Brave. I barnens natur ligger en form av rastlöshet; när filmen visade sig vara 1. 43 minuter exklusive reklam, och trailers blev jag aningen orolig för att någon av änglarna skulle hinna somna. Den oron visade sig vara obefogad, de satt som klistrade vid de bekväma och rymliga sittplatserna. Merida är en skotsk prinsessa i tonåren. Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer kungarna från grannrikena och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. Hon flyr in i skogen, där hon efter ett tag träffar på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn. Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid. Det hela låter som en genialiskt originell idé, tyvärr tyckte jag att det hela blev på tok för endimensionellt. Utifrån en Pixar-standard så hamnar den under deras exceptionellt höga kvalitetssäkring. Allt är väldigt förutsägbart och den annars grymma vuxen/barn humorn är starkt reducerad. Frågan är efter denna film och mediokra Bilar 2, om Pixar genialitet håller på krackelera? Modig är självklart bra och väldigt vacker gjord, men som sagt en besvikelse, och tycks vända sig till en ännu yngre målgrupp än vad vi är vana vid.

Brittiska Aardman Studios (britternas svar på Pixar) har nu i 40 år vävt sitt finmaskiga spindelnät tjockare för varje produktion som lämnat det experimentella animationsbordet av stop motion-animationer med lerfigurer. Deras galjonsfigurer är  dock ”Wallace & Gromi”t och ”Fåret Shaun. Aardman”. Studios långfilmsbibliotek består av: ”Flykten från hönsgården” som var först ut, sedan följde, ”Wallace and Gromit and the were-rabbit”, ”Flushed away” och ”Arthur Christmas”. Den årliga tävlingen om årets pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla, och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen. Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur. Människors nyfikenhet kontra människans girighet, två oftast motstridiga mänskliga egenskaper presenteras via piratbulvaner. The Pirates är självklart vansinnigt bra gjord, och till bredden fylld av genuin brittisk galghumor. De subtila småskämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till är absurt underhållande. Humorn drar emellanåt åt slapstick, men här finns också gott om underfundiga samtidskommentarer och popkulturella referenser. Aardmans rundade lerfigurer gör sig fint i 3D, och varje scen är späckad med typiskt fyndiga detaljer och formuleringar. Jag föredrar helt klart denna pärla framför Pixars senaste, medan barnen hellre ser den förstnämnda.

Jag tog barnen till Höstlovets höjdpunkt: en biofilm i 3D och på svenska, Hotel Transylvania. Att det handlade om monster gjorde det hela mycket intressantare än pirater, pandor eller dinosaurier. När Drakulas fru blir dödad av arga bybor, skapar han en fristad för honom men framförallt för hans ögonsten, dottern Mavis. Hotellet besöks av alla typer av groteska varelser eller monster, kravet är dock att slippa konfronteras med människor, något de är rädda för a´la ”Monsters inc”; denna film är dock 150 gånger bättre.  Såklart dyker det ganska snabbt upp en människa till hotellet som dottern till råga på allt blir kär i. Draculas swengelskrumänska accent är bara för härlig; nästintill allt han gör och säger blir egentligen komiskt precis som den orgie av slapstick som präglar en stor del av Hotel Transylvania. Det drivs också hej vilt med monstergenren i sig på ett ytterst charmigt och klockrent sätt. Ett gott betyg måste väl vara när en film uppskattas från början till slut av barn såväl som vuxna, filmen slår exempelvis ”Brave” med hästlängder. Varning detta är en rolig film.

Morgan Freeman som Nelson Mandela var nästan en lika god idé som John Goodman som Fred Flinta. Clint Eastwood som regisserar detta sportdrama går verkligen från klarhet till klarhet. Den 82-åriga vandrande legenden ligger numera bakom moderna klassiker som: Heartbreak ridge, The bridges of Madison county, Absolute power, Blood work, Mystic river, Billion dollar baby, Changeling, Gran Torini, Hereafter, J. Edgar. I Invictus koncentreras handlingen till Sydafrikas värdskap i Rugby-VM 1995. Mandela såg detta evenemang som en möjlighet till att ena det apartheiddrabbade landet, när ingen annan gjorde det. Vi får följa hans egensinniga strategi genom hela filmen, från att vara aningen ifrågasatt till att bli dubbelt hyllad. Matt Damon gestaltar den ”nationella” stoltheten: Springboks lagkapten, och dennes kamp att vinna mästerskapsbucklan med sina kluvna lagkamrater. Filmer som baseras på verkliga händelser och som dessutom är i händerna på übersentimentala amerikanare är orosmoment i sig. Denna film klarar sig riktigt bra från de allra värsta fällorna, då främst castingen är superb. I filmen implementeras fragment där vi tittare får ta del av hur Mandela upplevde den 30-åriga fängelsevistelsen vilket är en ständig påminnelse att trägen vinner (dock gäller det inte i squashsammanhang). Jag kan inte göra annat än att abdikera för ett välregisserat drama där ett gemensamt mål blir kittet till reducerade fördomar.  Viljan att förändra hopplöshet till hopp är alltid lika intresseväckande moment i filmer, om de görs på rätt sätt. Ett klanderfritt hantverk med en handling som är som gjord för inspirera sina tittare.

Den numer 58-åriga australiensaren Mel Gibson tredje film efter sitt uppehåll  2004; Edge of darkness (2010) och The Beaver (2011) och 2012 Get the Gringo. Detta är ett actiondrama med glimten i ögat, och med en själsligt betydligt mörkare Mel Gibson. Borta är den pojkaktiga charmen som präglade en stor del av hans tidigare karaktärer. Handlingen kretsar runt ett Mexikanskt fängelse där fångarna inte får lämna platsen, men ändå lever ett ”normalt liv”. Hit förs Driver (Mel Gibson) som kraschat med sin bil invid Mexikanska gränsen, och där korrupta poliser lagt händerna på den stora summan pengar som låg i samma fordon. Han lämnas med syftet att bli glömd och begraven. Driver tämjs dock inte i detta fängelse, utan tar ofrivilligt hjälp av en pojke i hans kamp att överleva detta helvete på jorden. Denna light-Taratino-rulle kunde ha blivit groteskt pinsam, men istället klarar den balansen i den överdrivna actionhandlingen mellan intresseväckande handling och klyschor. Mel Gibson genomgår i mina ögon en vitalare omvandling än jag trodde var möjlig: från föredetting till någon att räkna med i kommande alster. Hans nya lite mörkare sida klär honom perfekt, i kombination med coola one-liners. Snorungar som leker besserwissrar brukar vara ytterst påfrestande, men i Get the gringo fungerar kemin mellan grabben, hans mamma, Driver och skurkarna förvånansvärt bra. Kroppsdelarna kapas, blodet sprutar precis som drogerna och orättvisorna, men helheten känns ändå tillräckligt ”trovärdiga” för att få mig på ett väldigt bra filmhumör. En av de största actionöverraskningarna på 2000-talet med bland annat filmen Taken (Liam Neeson).

6 Bullets är min första Jean-Claude van Damme film på över 20 år. När jag var runt 19 år, ensamdeprimerad och tågluffandes runt Europa, stiftades min första bekantskap med denna belgiska superhjälte. Platsen var Antwerpen, filmen ”Blood sport”. Jag vandrade däckad därifrån, och alla tillsynes sömnlösa nätter på obekväma tåg var som bortblåsta. På Stefan Hammarströms och mina resor runt världen var densamme en källa till euforiska kickar hos oss båda med filmer som ”Kick-boxer”,  ”Lionheart” och ”Double impact”. Sedan svalnade intresset för att sedermera avta helt, tills denna film. 6 Bullets är ”Taken”, fast i b-films-tappning. Handlingen, dialogen, skådespeleriet och manuset lär inte generera i några filmfestivalpriser. Att jag tittade på hela filmen beror faktiskt att den var riktigt underhållande. Man vet vad, hur och när man får minuterna serverade, men som sagt något etsar sig fast i hjärnbalken, något för reptilhjärnan att frossa i. Skön action, coola stunts, och en godtagbar handling om trafficking räddar filmen från att ramla ner i ”varför-gör-man-sådana-här filmer-egentligen-träsket. Kanske dags att ta en titt på några tidigare alster ändå, killen har ju nästan 50 filmer i sitt endimensionella film-cv. Klart bättre än The Expendables 1 och 2 – tillsammans.

Jag dyrkar vampyrfilmer, tyvärr är de riktigt bra lätträknade. I Abraham Lincoln: vampire hunter har manusförfattarna onekligen hittat en ny absurd infallsvinkel. Jag var verkligen skeptisk till denna uppfinningsrikedom när en välkänd president är filmen hjälte, vars subjektiva uppdrag går ut på att hindra vampyrerna ta över USA. Förväntningarna var obeskrivligt låga, men ibland kan det vara en films största fördel. Vi  får episkt följa en 9-årig Abraham från hans mamma blir dödad av vampyren Jack Barts till vuxen ålder och presidentämne. En vampyrdödare tar honom under sina vingar och lär ut allt han kan om dessa nattens demoner. Det går inte komma ifrån att kemin mellan de båda är filmens allra största behållning. Betyget landar aningen över standard, men fyller gott och väl sitt underhållningssyfte med lagom portioner roligheter och snygg action.

Helt plötsligt är det nästan folkligt och legitimt att se på zombiefilmer, nästan som att gilla hårdrock. Tv-serien ”The Walking dead” öppnade dörrar för såväl dåtid som framtid för genren i sig. Dessvärre är många zombiefilmer rena karboniseringar och klyschabon, där man sällan blir överraskad, bara trött på upprepningar som reproducerats tillsynes för evigt. La Horde är en fransk zombiefilm där man också sett det mesta förut. En grupp motstridiga människor i ett hyreshus måste samarbeta för att inte bli uppätna levande. Betoningen ligger dock på action, inte inälvsscener, men inte ”Resident evil action”, utan mer jordnära sådan. Skådisarna håller ovanligt hög klass precis som logiken för en gångs skull, även om den är groteskt förutsägbar. De kan upprätthålla den tunna men ändå bakomliggande handlingen sinsemellan, utan att man somnar eller blundar generat. Zombierna i denna rulle är djävulskt snabba, och här finns det definitivt inte plats för att vara en dålig skytt om man ska träffa essensen – huvudet. De ultrasnabba köttätarna finns som vanligt överallt, men regissören lyckas bra med konststycket att man faktiskt bryr sig om hur det går för de jagade bytena, en överraskande bra zombiefilm, gjord med en mörk humor och glimten i ögat.

 

 

Continue Reading »
No Comments

”I ditt huvud” – Tankeläsare på Flygeln.

Marie och jag hade återigen lyckats outsourca Hanna & Frida till våra generösa gårdsgrannar Jonas & Tilde. Kvällens agenda bestod dels av ett månadsenligt restaurangbesök, dels en annorlunda förställning på Flygeln. Månadsvalet föll på Sing Thai, ett gemensamt favoritställe i Norrköpings matvärld. Vår första tanke var att cykla, men när regnet fullkomligt öste ner blev det bilen istället.  Jag valde stekta nudlar i symbios med rätten Gai Pad Bai Grapao, något som sköljes ned med två kalla öl. Marie beställde in Gai Pad Met Ma Moang det vill säga stekt strimlad kyckling med cashewnötter. Förrätten bestod av Sateh Gai vilket enklast översätts till kycklinggrillspett med jordnötssås. Vi hade nog båda glömt bort hur gudomlig maten som serverades på Sing Thai var, perfektionism uti fingerspetsarna.

Hällregnet fortsatte att terrorisera ”Pekings” stadsbild, men vi undvek det blöta, och bilade istället bekvämt till Spiralenparkeringen för att sedermera pricka in närmaste vägen till Flygeln. Jag är definitivt inte snål, utan snarare ekonomisk, men 40 kronor per person för att hänga in ytterkläderna var onekligen väl tilltaget. I vilket fall som helst så traskade vi fram till rad 11, och till en tillsynes fullsmockad lokal. Klockan 19.10 satte showen igång, och det var en stilistisk scen som mötte oss i publiken. Fexeus inledde kvickt med att via en orange frisbee välja ut personer ur publiken, något som skulle omöjliggöra fusk och fejk. Henrik var väldigt tydlig med att vi som publik inte skulle föra vidare vad som hände under föreställningen till vår omgivning, något jag absolut respekterar.

Ett av hans trick att få publiken delaktig var som sagt att få upp dem scenen successivt under föreställningens gång. Det var en varierad, trivsam och annorlunda tillställning som förförde oss; tyvärr blev det inget hångel, utan bara subtila smekningar. Jag vet inte om mitt milt sagt överskruvande på stolen berodde på gårdagens Familjen Adams besök eller om Fexeus faktiskt var på tok för omständig?  Jag upplevde att han bluddrade på alldeles för mycket, och det sensationella resultat som man förväntade sig, visade helt enkelt inte sitt rätta ansikte. Det hela blev för profillöst och utdraget, precis som ett vanligt syndrom i amerikanska tv-serier som Lost, Alias, Prison Break och Heroes. Visst var det stundtals väldigt underhållande, men tidslängden kunde utan problem kapats med minst 30 minuter, med syftet att skapa en effektivare och rappare föreställning.

Periodvis träffade han sin publik med några riktigt bra skämt, men humorn var tyvärr inte hans starkaste sida; en ingrediens som hade kunnat kryddat transportsträckorna ordentligt. Henriks manipulationer (när de väl kommit till skott) var dock väldigt välriktade, och för mig källor till frustration hur han verkligen gått tillväga. Den så kallade finalen var också riktigt smart upplagd, då han avlossade svar på det som skett tidigare under kvällen. Den finurliga och varierade Henrik Fexeus får ändå bara godkänt av mig och Marie, kvällens höjdpunkt var utan tvekan Sing Thai.

Henrik Fexeus föddes 1971 i Örebro men emigrerade sedan till Vallentuna, men bor numera i Stockholm med sin sambo och sina två barn. Redan i grundskolan väcktes hans gigantiska intresse för trolleri, något som fortsatte ju äldre han blev. Henrik har studerat kommunikativa och mentala tekniker som NLP, hypnos, skådespeleri och psykologi, samt analyserat påverkan genom media, reklam, propaganda och memetik. Idag är han en efterfrågad föreläsare och författare inom området omedveten kommunikation. Henrik har skrivit sex bästsäljande böcker inom omedveten kommunikation och påverkan som hittills översatts till 19 språk; Konsten att Läsa Tankar (2007), När Du Gör Som Jag Vill (2008), Alla Får Ligga (2009), Konsten Att Få Mentala Superkrafter (2011), Öka Din Sociala Kompetens – På 1 Timme (2012) samt Bli Kreativ – På 1 Timme (2012). Henrik ledde också två säsonger av den internationellt uppmärksammade TV-serien Hjärnstorm för SVT och har suttit med i juryn i TV4:s Talang. Idag är han en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare samt en prisbelönt underhållare. Under 2012 turnerar han genom hela Sverige med sin föreställning: ”I ditt huvud”.

 


 

Continue Reading »
No Comments

Nostalgi i lyxförpackning

Marie och jag fixade ett barnfritt evenemang, halvänglarna lämnades i händerna på Jonas Gustavsson och hans dotter Tilde, och hämtades istället efter själva musikunderhållningen. Denna tillställning hade vi inte gått på, om inte jag hade vunnit en tävling hos Ståhls, där vi oväntat blev två biljetter rikare. Gratis är gott, och musik är terapi för själen, så varför inte. Vi anlände 19.20 till De Geer hallen, efter att letat parkeringsplats i en kvart, i hällregnet som besudlade Norrköping denna fredagskväll. Efter att ha lämnat in våra jackor stressade vi som murmeldjur runt de tillsynes oändliga trappuppgångarna. Vi fann till sist våra platser på 3:e balkong 2:a raden, helt perfekt. De som stod för musik-tidsmaskin-perspektivet var  de välrenommerade artisterna: Peter Johansson och Matilda Hansson tillsammans med Nina Söderquist och Tommy Nilsson. Initiativet och  showansvarig var dock Peter Johansson som inkluderat fyra svenska städer i detta pop-rock-smörgåsbord.

För mig har Tommy Nilsson varit en källa till musikglädje, från att ersätta Zinny Zan i Easy action där han omkullkastade glamrocken till kompetent a.o.r/västkust, till popballaden ”Öppna din dörr”. Enligt Kee Marcello  ska Tommy  också varit förstavalet som leadsinger i Toto, tyvärr blev det av olika turer inte så. Runt samma period deltog den då pudelbeklädde också i det svenska projektet Swedish metal aid som en av många hårdrockssångare på låten ”Give a Helpin’ Hand”. Mr Nilsson satsade sedermera på en hägrande solokarriär och fick ett stort genombrott med låten ”Allt som jag känner”, en duett han sjöng med Tone Norum 1987. Det gav honom Rockbjörnen som ”Bästa manliga” artist samma år. På det följde den svenska Melodifestivalen 1989, där han framförde det segrande bidraget ”En dag” som slutade på hedrande fjärde plats i Europa. Under 1990-talet hade han fortsatta framgångar, bland annat med ”Dina färger var blå” som användes flitigt av Pripps i en reklamfilm. 1994 blev hans ”Öppna” årets låt på Svensktoppen. Successivt har mitt intresse för honom subtilt dalat, och numera hade jag ingen aning vad han sysslat med, tills denna föreställning.

2008 vann Nina Söderquist dokusåpan Westend star i  TV3; vinsten bestod av huvudrollen som Lady of the Lake i West-uppsättningen av musikalen Spamalot. En roll som hon reproducerat i Malmö och i Stockholm hösten 2011. Hon  deltog i Melodifestivalen 2009 med den ruskigt underskattade  låten ”Tick Tock” som tyvärr inte  gick vidare. Hon har även varit med i ”Så ska det låta”, ”Allsång på Skansen” och ”Singing Bee”.

Multiartisten Peter Johansson  är främst gitarrist, dansare och musikalartist. Han har bland annat spelat i den tyska uppsättningen av Saturday Night Fever i Köln 2001–2002, A Chorus line på  Göteborgsoperan 2002–2003 och i Queen-musikalen We will rock you i West end i London mellan åren 2003–2007. På grund att han gestaltat huvudrollen Galileo cirka 850 gånger fick han efter föreställningen en specialgjord We will rock you-gitarr och en guldskiveplakett.

Peter Johansson har även medverkat tillsammans med sin kusin musikalsångerskan Matilda Hansson i sångsagan ”Gerda”, baserad på historiska händelser i St Anna skärgård. Under flera år har det blivit en tradition för de båda att göra kyrkoframträdanden runt om i Östergötland. Med stöd av släkt och vänner har området kring St Annas blivit en oas för många att avnjuta musikalisk tillfredsställelse under äkta svensk högsommar. Med sig i bagaget har de några av historiens många musikal- och populärkulturella musikklassiker. Publiktrycket har ökat för varje år som gått, numera har inte ens groupies företräde in i det heliga, då trycket efter biljetterna är fanatiskt.

Första akten inleddes med ett knippe 50-tals örhängen som ”Johnny B good”,  ”When a man loves a woman”, ”I´m a beliver”, ”A whiter shade of pale”, ”Your song”. Från att varit aningen motsträvig till konserten, trots gratisbiljetterna blev jag snabbt tvungen att ändra inställning. Artisterna var minst sagt charmiga och lyckades med konsttycket att göra varje cover till en högkvalitativ underhållning i symbios ett ytterst kompetent 6-manna band, vilket inkluderat saxofon och trumpet. Första aktens höjdpunkter var dock duetten med Tommy & Peter i Elvislåten: ”Suspicious minds” och The Whos´s ”My generation. ”. Variation, driv, genuin glädje, humor och snygga arrangemang präglade de snyggt genomförda numren. I pausen släckte jag törsten med en kall 50 cl öl, Marie dräpte en juice. jag passade också på att snacka lite med squashpolaren Magnus Hjortberger och hans dotter Angelica.

Andra aktens fokus låg på 70-och 80-tal där musikaliska klassiker som ”Like a Prayer”, Roxettes slagdänga: ”Must have been love”, ”The best” (tina Turner),  och ”Total eclipse of the heart lades till handlingarna. Som sann a.o.r kille blev jag mer än tillfreds med Tommy Nilssons framförande av Toto´s melodiskt ikoniska: ”Hold the line”. Mitt hårdrockhjärta bultade också tacksamt i takt till Ninas toppenversion av AC/DC ”Highway to hell”. Andra aktens höjdpunkter för egen del var annars den svettiga versionen av The Eagles Hotel California, gitarr-solo-duellerna var makalöst reproducerad. Avslutningslåten var också en av kvällens bästa, nämligen Queens rockoperakonstruktion: ”Bohemian rhapsody”. Här kom ju verkligen Peters Queen-erfarenheter till nytta, vilket troligtvis var syftet – magiskt. Som sagt de 2½ timmarna pinnade på kvickt och höjdpunkterna var osedvanligt många. Det ska tilläggas att Anneli Axelsson och Dan Rosengren tillika den hormonstinna kören skötte sig med bravur. De var de enda som inte lämnade föreställningen, men de tillförde massor genom coola moves och inlevelse utöver det vanliga. Ljusshowen i sig var också väldigt sparsmakad och snygg.

Kvällens starkaste lysande stjärna var ändå den svarthåriga 40-åriga amasonen Nina Söderquist, med en pipa som kunde besitta berg. Hennes versioner av  bland annat ” Total eclipse of the heart”, ”Highway to hell”, ”The best” och Michael Jackssons ”You make me feel ”gav mig gåshud. Alla dessa omaka pusselbitar gjorde att alla sinnen fick sin beskärda del, och helhetsbetyget kan inte bli annat än MVG. Proffsigheten lyste igen precis som den autentiska spelglädjen, något som återkastades till oss i publiken. Klockan 22.30 hämtade vi barnen, berusade av 2½ timmes musikeufori.

Continue Reading »

No Comments

NICE – here we come!

I slutet av augusti hade Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och jag ett upptaktsmöte inför Nice-halvmaraton på Steffes suveräna husbrygga. Förutom att grilla, bada, basta, gråta ut, besudla varandra och dricka öl beslutade vi att anta två personer som undrat om det var möjligt att följa med på nästkommande resa. De hade i ett tidigare skede svurit att de skulle uppfylla våra omogna, men dock adekvata kriterier fullt ut:

1. Springa loppet i fråga

2. Betala in logi- och resepengar i september 2012.

3. Vara delaktiga i våra tillsynes oändliga och kollektiva pubrundor.

4. Se detta som en kombination av nöje- och tävlingsresa, det vill säga inte agera likt elitiska besserwissrar.

Jag axlade ansvaret att ringa upp de båda träningsnarkomanerna; Magnus Ström och Fredrik Adolfsson. På grund av kommande tävlingar som kolliderade med Nice avsade ”Odda” sin medverkan, medan Magnus kvickt tackade jag. I form av envåldshärskare bokade jag en lägenhet med plats för 4 personer via utmärkta sajten Wimdu.se. Valet gick i lyxens tecken då vi medvetet betalade lite extra för att bo riktigt bra och mindre trångbott. Vi  fick tillgång till badtunna, dubbelglasade fönster, storbilds-tv med hemmabio, wi-fi, tvättmaskin och torktumlare, en utsikt att döda för i samklang med 10o meter till beachen och närhet till shopping, livsmedelsbutiker, restauranger och pubar.

Jag bokade flyget genom rese-sök-sajten: www.flygresor.se, en process som fungerade helt friktionsfritt dessutom var det befriande att slippa Ryanairs anti-service-vänlighet. Även här betalade vi mer än vad som egentligen var nödvändigt, i syfte att slippa ett stopp i båda riktningarna. Det blir en tur på 4 timmar till Nice, men direktflyg från Nice, en tripp på 3 tre timmar. Priset inklusive avbeställningsskydd blev överkomliga 1850 kronor vardera. Anmälan till loppet gör man vanligtvis i slutet av året, ju tidigare desto billigare är de flesta loppens devis. I oktober kommer jag att inhandla minst en Nice-guide, där jag ska fragmentisera varje sida i boken med syftet att skapa de bästa tänkbara förutsättningarna för en resa där livskvalitet står högst på agendan.

NT-knatet 2012

Att röra på sig är universellt en källa till bättre hälsa, och en viss nivå av tävlingsinstinkt tror jag bara är bra i vårt individualistiska 24-timmarssamhälle. Dessa kriterier var grunden till min light-mission att övertala mina två bekväma änglar att vara en del av NT-knatets startfält. Till en början gick det sisådär, men när medalj-och godisbelöningen betonades kunde inte Hanna stå emot. Frida hade däremot ett dogmatiskt krav, och det var att få se banan innan hon startade. I vilket fall som helst anmälde jag de båda för den billiga summan av 110 kronor. Våra grannar och vänner Skarins barn hängde också på, så det blev ett kluster av barn samt två vuxna som 17.20 cyklade till Folkparken. Vädret var sagolikt fint, men det kunde lika gärna varit ösregn, sett hur dagen dessförinnan gestaltat sig. Cykelturen var den perfekta uppvärmningen, något som både förhindrade onödiga skador och distraherade nervositeten. Vi hämtade barnens nummerlappar, sedan var det bara att insupa atmosfären och invänta starterna.

Först ut av barnen var Frida, hon hade definitivt inte kommit till freds med hur banan var upplagd. Frida grät som en spädgris på väg till slakt, och jag kände mig för tillfället som världens elakaste förälder. Det hjälpte inte ens att visa prisbordet med kexchokladberget, däremot blev jag väldigt sugen. Likt en pappig mördarsnigel klamrade hon sig fast vid mig när startskottet gick klockan 18.30. Jag pushade diktatoriskt iväg henne, och jag kunde verkligen skönja ambivalensen från de tårdränkta, men söta ögonen. Mycket oväntat föll hon för någon form av grupptryck, och drog oväntat iväg med blixtens hastighet, klart sist i hela startfältet. Frida sprang dock hela loppet och passerade utifrån omständigheterna många under loppets gång. Hennes tid blev 6:29 minuter och kom 87:a av 131 startande, vinnaren landade på 4:50.

Nästa barn till drabbning var grannens pojke Lukas som verkligen hade fokuset på själva belöningen, nämligen godiset. Till skillnad från Frida så var han både entusiastisk och förväntansfull, hans tid blev sedermera  5:44 och kom 75 av 146 stycken grabbar, vinnaren fick tiden 4:20.  Klockan 19.05 så var det dags för Hanna, Lina och en klasskompis till dem att spräcka startsnöret. De var euforiska till bristningsgränsen, men som sagt de hade ju varandra. Jag filmade liven mellan olika stationer, och såg att Hanna lojt gick en bit. Mitt ”kom igen nu Hanna” väckte henne ur den temporära koman, och hon sprang in på 5:55 vilket innebar en 70:e plats av 108 möjliga. Hennes klasskompis Laura Josefson kom 85 på tiden 6:29, Lina Skarin spurtade in på tiden 6:55, och hamnade på 100 plats, vinnaren fick tiden 4.12.

Solen hade ersatts av mörker och tillika förstadiet till  utpräglad vinterkyla. Klungan cyklade glada men trötta hem till Ektorp; på agendan stod ett bad, kvällsmat och därefter läggdags. Jag var så stolt över att de  överhuvudtaget sprang NT-knatet, och är säker på att deras kondition som självkänsla fått sig en ordentlig skjuts framåt, även Fridas, då hon tills nästa år NT-knat vet bansträckningen, och förhoppningsvis fylls av glädjetårar istället för krokodiltårar

Inför Squashstegen division 3 och Höstmilen

Min första match på över en månad skedde mot Magnus Hjortberger. Jag hade i stort sett en enda tanke i huvudet, och det var att inte slå upp skadan, vilket innebar att jag minst sagt sprang sparsamt. Det kanske var därför jag vann 1 av 2 matcher mot den långe spindeln. Efteråt så avvaktade jag biverkningarna av squashbataljen, men förutom en osannolik stelhet så hände inget mera. Mr Hjortberger blev också min första motståndare i division 3. Mitt psyke var tvunget att bestiga berg  i syfte att vinna denna prestigematch. Jag hade inte vunnit en squashstegefight på över 5 möten. Den dysfunktionella squashepoken låg likt Lonondimman över mitt bräckliga tävlingspsyke. Vi startade i ett ursinnigt tempo, där det rabiata i sig var viktigare än själva riktningen på slagen. Likt två kokainstinna bålgetingar raljerade vi tyst över den andres dyrbara misstag. 11-10 och 11-9 blev siffrorna som bärgade mig de första seten.

Allt borde ju egentligen varit ett upplagt squashsmörgåsbord, men när tankarna sammanflätades till en enda” ”jag får bara inte förlora”, så knöt sig hela spelet ordentligt. Inte ett slag fungerade, och Hjortberger nappade på det omedvetna betet som en gigantisk likmask och vann 3:e setet med  3-11. Då jag vet att voodoo praktiskt taget är verkningslöst fokuserade jag istället på två saker: ”spring till T.et” och ”mata backhand”. Dessa två grundläggande strategier reducerade min nervositet. Hjortbergher lyckades med konststycket att missa mer än vad jag gjorde, något som bidrog till att en epok gick i kaklet, och squashförbannelsen var därmed bruten.

Rolf Okon

Min nästa motståndare blev oväntat nog Rolf Okon. Mannen som jag haft 5 miljarder squashbataljer med när jag jobbade på Kontorab. Det var över 20 år sedan, han har efter det låtit squashracket blivit kvar i garderoben medan jag själv är vitalare än någonsin. Vi var då väldigt jämna, men han hade en unik förmåga att trassla till sig vinsterna, som tur var förde jag inte statistik mellan oss. Han är som sagt på gång igen och valde mig som första måltavla. I och med hans squashdvala har kilona blivit fler och konditionen jämnad med marken. Utifrån detta perspektiv skötte han sig över förväntan, och lyckades knipa 9 bollar i ett set. Vi spelade 10 set och jag vann dem alla, vilket i och för sig varit dåligt om jag inte gjort så. Fortsätter halvtysken vad han inlett så dröjer det inte länge förrän han snor åt sig något set mot mig.

Magnus Hjortberger

Börje Bjurström sopade banan med mig i min andra squashstegematch. Att låta honom föra spelet är som att låta privata företag bedriva vård. Jag korrigerade min dysfunktionella lobbserve till tennisserve; det genidraget medförde att det blev fler bolldueller och fler vunna poäng till mig. Men som sagt gubben var het, och hans tempo högt, då han dagen innan mött Mattias Blomqvist. Match 3 i stegen var mot den oberäknelige Markus Lundberg. Statistiskt sett är jag överlägsen, men som sagt skillnaden har vid vissa möten varit hårfina. Tidigt på lördagsmorgonen avgjordes vår match. Det blev en batalj som präglades utav att jag förde matchen och Markus sprang. Han sprang dessutom kopiöst mycket, vilket han ska ha eloge för. Dessvärre för hans egen del så synkades vare sig slagen som marginalerna, och jag vann till slut komfortabelt med 7-0 i set, vilket innebär att jag inte åker ur gruppen.

Löpningen har blivit mest drabbad av mina så kallade skador. Har kommit igång bra med squashen, men löpträningen har fått ligga i träda. På grund av att Jocke Andersson jobbar när Höstmilen går av stapeln den 21 oktober så har jag ännu inte anmält mig. Jag tänkte för omväxlings skull vänta ut väderleken istället för tvärtom. För några år sedan, då jag i ensam majestät halkade runt i lerbetäckta bergsformationer fick jag mer avsmak än smak för kommande lopp. Att ingen människa slagit ihjäl sig hittills är ett smärre under, men som sagt det är självförvållat att anmäla sig till loppet. Jag och Jocke samt Björn Olsson har däremot beslutat oss för att springa det krävande Lidingöloppet i september 2013. Det ska onekligen bli en sjusärdeles löparutmaning, många meriterade löpare hävdar att spektaklet är resor värre än exempelvis Stockholm maraton.

I min sista match i division 3 mötte jag den outtröttliga Johan Steen som sopat banan med motståndet hittills. Jag hade gjort optimala förberedelser: 8 timmars god sömn, groteskt nyttig nötkeso-frukost med 1 liter vatten och olivolja, en adekvat uppvärmning, 5 km på löpband, rehabövningar samt slagteknikövningar. Mot Johan, som antigen går på en osannolik effektiv somalisk dopning eller har gener att döda för, visade dessvärre vart squashskåpet skulle stå. Spelet i sig blev relativt underhållande, men hans exceptionella kondition, starka vilja och bättre returer blev totalt förödande för mig. Mr uthållig vann välförtjänt matchen med 3-0, något som belönades med gruppsegern i division 3. Med två vinster i bagaget mot Magnus Hjortberger och Markus Lundgren fick jag efter skadeomständigheterna vara relativt nöjd, jag blev ju kvar i gruppen, något som var ett primärt mål.

Prestigemötet mot Hjortberger och tillika första matchen i division 3 gick i ambivalensens tecken; lämna w.o eller inte? Ett begynnande halsont som terroriserade återigen mitt tillsynes sårbara immunförsvar i symbios med en kuslig igentäppt snok drog ner mina förväntningar rejält. Jag valde dock att spela matchen, vilket i backspegeln var ett osedvanligt trögt beslut. Efter att ha vunnit första set så dränerade de korta rusherna mig på välbehövlig energi. I slutet av 2: set trodde jag att hjärtat skulle stanna flera gånger om. Resterande delen av matchen var som en öppen autobahn för den gänglige Hjortberger som för övrigt också var aningen hängig. Siffrorna 11-0 och 11-5 flätade ihop en mindre bra början i gruppen, den långe vann till slut med 3-1, uppförsbacken hade bara börjat.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu