Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Eric Saade ’

Eurovision song contest


Jag har följt hela musikprocessen ifrån den svenska uttagningen till ”Inför eurovision contest” samt de båda semifinalerna och den avslutande finalen.  Sveriges bidrag Popular med Eric Saade var den klara vinnaren detta år (med Swingfly tätt bakom sig). I mitt tycke var hans förra bidrag Manboy en betydligt bättre låt. Den låten eller Salem Al Fakirs jättehit Keep on walking borde ha vunnit före halvtrista Anna Bergendahl, då hade en den ibland (svenska) hätska domedagsstämningen att Sverige tappat greppet inte uppstått. Samma sak gällde 2009 då E.M.D inte vann med Baby goodbye, utan Malene Ernmans operapop. Det hade blivit idel topplaceringar i finalen där båda utan tvekan hade tagit sig till.

Nåväl nu är Eric Saade med igen, med en riktigt bra låt och ett koreografiskt smörgåsbord; ett finalbidrag och topp 3. Sveriges största problem är paradoxalt att vi håller en för hög klass på de flesta av våra deltävlingsbidrag på alla nivåer. Det går varken att sjunga taskigt, på dålig engelska eller komma med en crapkoregrafi; vi har lagt ribban alldeles för högt för det.  Utifrån vårt genresmörgåsbord är det betydligt svårare att sänka sig till en lägre europeisk standard. Jag tror att Swingfly, Loreen, Love generation, The Moniker, The Playtones, Jenny Silver, Dilba, Sanne Nielsen, Danny Melody club hade hävdat sig jättebra i finalen däremot hade det varit lika förödande utifrån ett placeringsperspektiv att skicka Sara Varga som det var att skicka Anna Bergendahl.

Christer Björkman med panelmedlemmarna Lotta Engberg, Sarah Dawn Finer, Andreas Johnson, Thomas Lundin och Christine Meltzer tog sig an att göra personliga bedömningar i fyra entimmesprogram som gick av stapeln på tisdagar. Många upplever dessa som helt menlösa, men jag har alltid gillat dessa ”inför Eurovision program”. Dessa panelmedlemmar har successivt bytts ut, men kunnige och fyndige finlandsvensken Thomas Lundin består från år till år. Lena Philipson är i mina ögon den som varit coolast av dem alla medan Shirley Clamp varit den allra mest påfrestande låttyckaren.

Efter att ha sett alla andra upplagor så tycker jag att många av årets 43 bidrag håller en besvärande dålig klass. Jag kommer aldrig att kunna förstå att länder skickar artister som antingen inte kan sjunga rent eller inte sjunga på engelska. Det vore i så fall bättre om de sjöng på sitt modersmål, istället för halv- eller heltaskig engelska, vilket minst sagt förstör låtens helhetsintryck. Vissa låtar är så osannolikt dåliga så man inte tror sina öron. Hur är det möjligt att man kan skicka så sjukligt oförklarligt dåligt bidrag som till exempelvis Portugal, inte undra på att landet är konkursfärdigt .

The Big Four: England, Spanien, Tyskland och Frankrike har fått sällskap av melodisnickrarna ifrån Italien, vilket jag tycker är toppen – de ska helt enkelt vara med. Eftersom dessa länder håller igång tävlingen ekonomiskt så får de friplatser till finalen, utan att behöva kvalificera sig via oförutsägbara semifinaler. Överlag har dessa bidrag varit genant dåliga, något som verkar ytterst märkligt, då de betalar kalaset. England detta popens urmoder som vanligtvis är synonymt med melodikvalitet har skickat bidrag som är beyond pinsamma. Detta år har de skickat återförenade pojkgruppen Blue som hade en riktig hit med All rise på det glada 90-talet.  Alla bidragen från dessa länder var i för ovanlighetens skull medelgoda.

De båda semifinalerna presenterades av den sedvanliga man och kvinna dialogen. Förutom ur ett genusperspektiv ser jag inget positivt med detta horribla, klämkäcka och helt meningslösa dravel. Det spelar ingen roll vilket land som har hand om evenemanget, presentationsprocessen förefaller vara ristad i sten; ju pinsammare desto bättre. Mest överraskande  i semifinal 1 var att  Norge inte gick vidare. Semifinal 1 var en orgie av taskig engelska och horribla sångprestationer. Mina 5-i-topp var: 1. Ungern. 2. Georgien.  3. Azerbaijan. 4. Serbien. 5. Island Semifinal 2 var en klar uppryckning, vilket i och för sig inte säger så mycket. Mest anmärkningsvärt var att inte förhandstippade Israel gick vidare 1. Sverige. 2.Irland. 3. Slovakien. 4. Cypern. 5. Slovenien.

Finalen blev oväntat nog en riktigt trevlig lördagsunderhållning där tyskarna gjort ett riktigt smakfull jobb. Programledarna höll sig för omväxlings skull i bakgrunden, och tog inte överhanden med avlagd och sedvanlig 30-tals humor. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att de skötte sitt åtagande på ett helt klanderfritt sätt.  Pausunderhållningen bestod av en inhemsk popstjärna som inte alls lät så illa, men var det nödvändigt att sjunga två hela låtar?  Scenografin var exceptionellt snyggt gjord, och harmoniserade med varje bidrag på ett brutalt effektivt sätt. Röstningsförfarandet var förut en svårsmält process som kontraproduktivt fick fler tittare att räkna får istället för röster. Numera  är det snarare ett förfarande som man ser fram emot. Tyskarna synliggjorde poängfördelningen på ett överskådligt vis; exempelvis såg tittarna hur många röstande länder som var kvar.

Nepotism = Svågerpolitik eller ”Rösta på grannlandet syndromet” har arrangörerna försökt reducera genom att tidigt särskilja grannländerna ifrån varandra i semifinalerna. De har också delat upp så att tittarna får makten av 50 % och jury resterande 50; en riktigt bra strategi. Tyvärr är det påfallande många länder som irrationellt  hellre röstar fram sina grannar, än röstar fram de bästa låtarna: Cypern → Grekland, Ukraina ↔ Georgien, Portugal → Spanien. Vi behöver inte ens gå in på vänskapskorruptionens epiccenter: Balkanländerna: Bosnien, Slovenien, Serbien, Makedonien och Kroatien. Jag tycker att det är schizofrent tråkigt att det ska vara på det sättet. I vilket fall som helst är det svårt att hitta  konspirationsteorier mot Azerbaijan, då de gränsar till: Iran, Ryssland, Georgien och Armenien, så kanske rätt låt vann?

Detta var enligt mig de bästa låtarna

1. Sverige. 2. Irland. 3. Georgien. 4. Slovenien. 5. Azerbaijan. 6. Ukraina.

7. Serbien. 8.Ungern. 9. Danmark. 10. Island. 11. Moldavien. 12. Estland


Resultatet blev på följande vis:

1. Azerbajdzjan 221 “Running scared“, Ell & Nikki
2. Italien 189 “Madness of love”, Raphael Gualazzi
3. Sverige 185 “Popular”, Eric Saade
4. Ukraina 159 “Angel”, Mika Newton
5. Danmark 134 “New Tomorrow”, A Friend In London
6. Bosnien och
Hercegovina
125 “Love In Rewind”, Dino Merlin
7. Grekland 120 “Watch my dance“, Loukas Yorkas Feat. Stereo Mike
8. Irland 119 “Lipstick”, Jedward
9. Georgien 110 “One more day”, Eldrine
10. Tyskland 107 “Taken by a stranger“, Lena Meyer-Landrut
11. Storbritannien 100 “I can“, Blue
12. Moldavien 97 “So Lucky”, Zdob și Zdub
13. Slovenien 96 “No One”, Maja Keuc
14. Serbien 85 “Čaroban“, Nina
15. Frankrike 82 “Sognu“, Amaury Vassili
16. Ryssland 77 “Get You“, Alexey Vorobyov
17. Rumänien 77 “Change”, Hotel FM
18. Österrike 64 “The Secret Is Love”, Nadine Beiler
19. Litauen 63 “C‘est ma vie“, Evelina Sašenko
20. Island 61 “Coming home”, Sigurjón’s friends
21. Finland 57 “Da da dam“, Paradise Oskar
22. Ungern 53 “What about my dreams”, Kati Wolf
23. Spanien 50 “Que me quiten lo bailao“, Lucía Pérez
24. Estland 44 “Rockefeller Street”, Getter Jaani
25. Schweiz 19 “In love for a while“, Anna Rossinelli

Efter att alla 43 länder röstat slutade Italiens Raphael Gualazzi på andra plats och passerade precis Sverige via Estlands sista röst. Duon Ell & Nikki från Azerbajdzjan vann schlager-EM i Düsseldorff med låten Running Scared. Jag tyckte dessvärre att deras kemi var lika med noll, precis som karisman; låten i sig var aningen slätstruken, och deras engelska lämnade mycket att önska. Såhär med facit i hand var det i mitt tycke många låtar som både hann att mogna och kalibreras. Italien blev bara bättre för varje lyssning, precis som Danmark och Estland. Överlag så höll finalbidragen en riktigt bra klass; genrevariationen är ju som sagt en både en förbannelse som musikgåva. Frankrikes och Finland bidrag var exempelvis starka och finstämnda, men inga vinnarkandidater. Den unge och karismatiske Eric Saade gjorde ett riktigt bra framförande och kunde ståta med kvällens läckraste dansnummer. Även fast han inte knep förstaplatsen blev det ändå något av en svensk seger i Düsseldorf, då Running scared skrivits av de svenska låtskrivarteamet: Sandra Bjurman och Stefan Örn samt haft svensk inblandning i alla dess tänkbara led.

Avslutningsvis är Sveriges outsourcing inget jag i grund och botten gillar. Grundtanken är att bevara och stärka varje lands särart. Vad är egentligen syftet med tävlingen om man likt Azerbaijan, Ryssland med flera kan köpa till sig låtskrivare?  Hur nationgenuint är det; och vad blir då nästa steg? Det borde vara så att text,  musik och artist ska tillhandahållas av varje enskilt land.  Det är däremot valfritt om ett land väljer att framföra sitt bidrag på engelska eller modersmål eller en kombination.

 


 

Continue Reading »
2 Comments

Så var det dags igen….


Antingen så fontänspyr man på den oerhört mastiga och långdragna processen i att få fram en konkurrenskraftig vinnarkandidat till Eurovision Song Contest eller så har man en orgie av  flärd och glamour  framför sig. Jag personligen gillar konceptet så länge som de senaste årens höga låtkvalitet bibehålls. Detta är onekligen också de homosexuellas absoluta höjdpunkt på året, troligtvis större än Prideveckan, Julafton och  reprisen på Magnum tillsammans, något som visar sig i klädsel, färger och humor. Mig stör det dock inte, men ibland kan det bli lite väl mycket fjolleritrams i syfte att blidka de dogmatiska hardcorefansen.

Programledartrojkan

Jag gillar personligen både Maria Serenholt och Rickard Olsson. Nackdelen är inte värdarna i sig, utan själva melodifestivalkulturen. Det ska helt enkelt vara på ett speciellt sätt vid dessa presentationer, även om Luuk, och Mede försökt sätta sin lite personliga prägel på cirkusen. Processen är troligtvis ultratoppstyrt i minsta detalj, något som skapar lite utrymme för programledarna att omforma kulturen till något nyskapande och mer personligt.

Årets komediröda tråd: Harry Cane

Peter Stormare fick uppdraget att gestalta den  bufflige producenten som på sitt personliga sätt gör om genreartister till något….annat. Jag upplevde inte alls detta som vare sig rolig, underhållande eller tänkvärt. Ärligt talat var det ett ganska taffligt sketchförsök, i och med att det finns ett smörgåsbord av otroligt bra underhållning att kombinera emellan. Det blev marginellt bättre när Lena Philipsson modifierade sketchen genom att införa en berättarröst. Peter Stormare tillför inte heller karaktären något extra, istället tyckte jag att han drabbades av någon form av personlighetshybris, där han maniskt överskattade sin egen förmåga i att vara rolig.

Låtpresentationerna: Good cop -  Bad cop

Det kunde helt klart ha varit ännu värre, men uppslaget blommade aldrig ut och blev helt enkelt inte roligt, även om de försöker vara humorkreativa med att infoga bland annat Leif Silbersky och Carl Bildt. Presentationerna  blev snarare  krystade och påfrestande för mig som tittare. Jag vred på mig några extra varv då dessa smått löjliga karaktärer skulle försöka vara skruvade och roliga . De två karaktärerna  förföljde dessvärre oss tittare oss ända in i kaklet eftersom de var med i deltävling 1 till själva finalen; något som jag helst velat slippa.

Deltävling 1: Luleå

Nanne Grönwall inledde deltävlingarnas musikaliska mellanakt via Harry Canes (Hurricanes) omvandlingsnummer. Hon drog av I have nothing; en smäktande vacker ballad som kändes lite malplacerad, då jag hade väntat mig något mer bombastiskt och fartfyllt från Nanne (Christer Björkman).

Rasmus Viberg - social butterfly var en trevlig lagomlåt  med Rybakkomplex. Le kid - Oh my god försökte erövra tittarna med sin motown-pastisch. Ingen dålig låt, men lite väl intetsägande vid första och andra lyssningen, och faller då sedermera bort. Jonas Matsson – On my own, var inte alls min stil, varken röst, låt eller genre tilltalade mig, den kändes på tok för vek på alla plan. Dilba – Try again var den låt som kändes mest ”internationell”. Bra röst och modern låt, utan den klockrena refräng som denna låt behövt för att gå vidare. Jag tror att låten har potential att växa sig betydligt starkare. Pernilla AnderssonDesperados: hon sjunger och uppträder som en ängel, men jag blev inte alls förförd av detta lågmälda akustiska sänke. Jenny Silver - Something in your eyes doftade ABBA lång väg, men eftersom jag är lite svag för denna typ av musik så funkade den ändå; bristen på egen identitet förtog lite av den känslan. DannyIn the club var favorittippad; denna moderna dancepoplåt var bra tills refrängen upprepades 30 gånger för mycket.  Swingfly feat. Christoffer Hilding med låten Me and my drum kändes inte patetisk som många motsvarande bidrag i denne genre gjort tidigare. Jag blev oväntat glad av såväl låten som framträdandet.  Som helhet upplevde jag bidragen som varierade, utan att bestå av den där riktiga superhiten, men också utan den där riktiga kalkonlåten.

Mina finalfavoriter var: Dilba och Swingfly. Mina andra chansen favoriter var: Jenny Silver och Danny

De som gick till final: Danny och Swingfly. De som gick till andra chansen: Jenny Silver och Pernilla Andersson

Deltävling 2: Göteborg

Christer Sjögräs inledde spektaklet med sin version av den klassiska tyska kultlåten Dschinghis Khan från Eurovision Song Contest 1979. Han blev sedan förvandlad från sliskig dansbandsångare till heltaskig glamrockare och framförde David Bowies underbara  Life on Mars på ett annorlunda sätt, men intetsägande sätt.

Brolle vart först ut med låten Seven days and seven nights, en låt som hade sina moment , men som inte övertygade. Loreen – My heart is refusing me gillade jag instinktivt. Det var ett udda framträdande med The Grudge stämning. Babsan – Ge mig en spanjor: jag hade hoppats att dessa töntbidrag hade försvunnit ur tävlingsrepertoaren, men icke sa Nicke. Män som klär ut sig till kvinnor tycker jag tillhör det förgångna (typ 30-40-talet) och tilltalar mig inte det minsta. Det blir bara fjolligt och patetiskt samtidigt som människan dessutom ”sjunger” totalt uruselt; ett riktigt bottennapp. Bidraget är ett hån mot de artister och låtskrivare som blev ratade.

Nästa låt sjöng Elisabeth Andreasson - Vaken i en dröm. I mitt fall fick jag svårt att just hålla mig vaken. En slätstruken, mäktig, men ytterst intetsägande ballad. Sanna Nielsen med I´m in love stod näst i tur. Låten är faktiskt riktigt bra och Sanne sjunger som vanligt bra och utstrålar säkerhet på scenen, men det är ändå något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. The Moniker - Oh my god var en låt som jag i alla fall blev glad av. Den hade hitpotential och man visste instinktivt att den skulle växa sig starkare för varje lyssning som avverkades. Jag tyckte också framförandet var annorlunda på ett positivt sätt. Han måste  för övrigt haft Mika som en stor förebild. AnnielaElektrisk var en låt som jag gillade, hade dock fördragit att den framförts på engelska. Christian Waltz mannen bakom den helt underbara låten Wonderchild framförde sin nya låt Like suicide. Den var onekligen lite udda, men  tyvärr upplevde jag den också som tjatig och händelsefattig. Holistiskt sett  var  denna omgång bättre än första deltävlingen i Luleå.

Mina finalfavoriter var Loreen och The Moniker. Mina låtförslag till andra chansen: Anniela och Sanne.

De som gick till final: Brolle och Sanne Nielsen. Till andra chansen Loreen och The Moniker

Deltävling 3: Linköping

Lena Philipsson lyckades förhandla sig fram till att få framföra sin nya singel: idot. Jag gillar Lena Philipsson, låten och framförandet, hon är sexigare nu än när hon var yngre och hon har en jordnära men ganska syrlig humor som jag gillar. Hon blev ”stylad” av Harry Cane och fick framföra sin egna Dansa i Neon i en hårdrockversion kompad av bandet Dead by april. Det både såg och lät bra, klart bästa låten  i programmet och utklassar tävlingsbidragen.

Linda ”Lambretta” Sundblad inledde deltävlingen med bidraget: Lucky you. En av låtskrivarna är Treats gitarrist Anders Wikström som skapat massor av hårdrockhits till  bland annat Treat, Gotthard med flera. Tyvärr borde hans medverkan ingett låten lite mer tyngd. Denna bagatellartade lättviktspoplåt kändes lite för klämkäck och snäll, utan att beröra det minsta. Simon ForsbergsTid att andas var nästa bidrag. Denna stegrande pampiga låt kunde ha varit gjord för Tommy Körberg eller Peter Jöback. Den kommer troligtvis att växa några snäpp efter några fler lyssningar, men förefaller ta sig själv på lite väl stort allvar och känns i sammanhanget något överambitiöst. Låten är för övrigt  skriven av Mikael Erlandsson; en av Sveriges bästa a.o.r sångare, vilket man inte kan säga om Simon Forsberg. Sara ”A-Teen” Lumholdt - Enemy tyckte jag  var deltävlingens internationella bidrag. Tyvärr kommer jag i skrivande stund inte ihåg låten vilket kanske är signifikativt för bidraget i sig. Inte för att jag är någon expert på röstkvalitet, men Saras röst svajade betänkligt vid de låga tonarterna i harmoni med periodvis halvtaskig svengelsk accent. Sara saknade också den i stort sett nödvändiga karisman som gör att en artist går igenom tv-rutan. The Playtones – The king – sprudlade överraskande nog av råenergi precis som deras framträdande. Jag blev på gott humör av låten och deras rockabillysound tilltalade mig lite oväntat. Shirley´s AngelsI thought it was forever genomsyrades av svensk discoschlager som inte alls var dålig, men saknade killerchoruset. SebastianNo one else could: Han saknar tyvärr den viktiga ingrediensen: utstrålning. Låten är trallvänlig, men inte mer – intetsägande. Sara Varga - Spring för livet: sval och vacker som en dag, men också lite stel och nervös. Denna Lisa Ekdahl-pastish omgärdades av allvarlig text som handlar om misshandel. Tyvärr tycks alla som sjunger visor inte behöva ståta med en bra röst, något inte heller Sara Varga gör. Sist men inte minst den förhandstippade Eric Saade med låten Popular. Manboy var förra årets bästa låt med Salem Al Fakir. Popular är inte alls lika bra, men ändå tillräckligt bra för att vara bäst i detta startfält; ett starkt framförande och en bra låt. Generellt sett var den tredje deltävlingen  den hittills mest underhållande, mycket på grund av Lena Philipsson som mellanakt, och mindre nervösa programledare.

Mina finalfavoriter: Eric Saade och The Playtones. Mina val till andra chansen: Shirley´s Angels  och Sara Lumholdt.

De som gick till final: Eric Saade och The Playtones. Till andra chansen:  Shirley´s Angels och Sara Varga.

Deltävling 4: Malmö

The Ark var veckans mellanakt; de visade snabbt var skåpet skulle stå med en bombastisk version av deras egna Breaking up with god.

Melody Club var först ut med låten The Hunter. Jag gillar Melody Club och hade höga förväntningar på låten, tyvärr visade sig denna låt var alltför tjatig och intetsägande – tyvärr. Julia Alvgaard – Better or worse var sådär lite småmysig och skön låt som bara är bra helt enkelt. Lasse StefanzEn blick och något händer: jag blir allergisk när dansband träder in i tävlingshandlingen. Låten var tillräckligt dålig för att inte samla ihop de dogmatiska dansbandsnördarna till telefonröstningen. Det värsta var att Tim Norell & Ola Håkansson låg bakom bidraget. Dessa pop-pionjärer och f.d. hitsnickrare var efter ABBA, men före Europe, Ace of Base och Roxette och kallade sig Secret Service. Linda Pritchard – Alive: är ytterligare en Kempe-ballad i mängden. Efter några lyssningar så växer låten anmärkningsvärt mycket och  jag inser att detta är en riktig stark låt med en riktigt bra röst.

Anders Fernette - Run: när vi ändå pratar hitmakare av rang så finner vi bland annat bakom denna halvmediokra låt: Desmond Child. Killen bakom låtar med Alice Cooper, Bon Jovi, Meat Loaf, Aerosmith  och KISS: ”I was made for loving you”. Anders röst är för dålig för att kunna lyfta låten till högre höjder; det blir ett platt fall. Linda BengtzingE det fel på mig: hennes låtar är stöpta i samma låtbrygd, men jag gillar hennes energiska och fartfyllda låtar. Nicke Borg - Leaving home: var en klassisk rockballad i bästa 80-talsstil. Backyard Babies gitarrist är bättre som strängbändare än som sångare. Låten växer successivt och utmynnar till en trevlig bagatell och en kontrast till de andra låtarna. Love generation - Dance alone. Unga, sexiga och kaxiga framför de fyra utmanande tjejerna den mycket förhandstippade låten skrivet av den svenska världshitmakaren Red one. Detta är en bra danslåt  som inte riktigt satt sig än, men några vändor på radiokanalerna så förändras det nog snabbt. Som helhet tangerade deltävlingen i Malmö deltävling tre i Linköping.

Mina förslag till finalen Love Generation och Linda Bengtzing . Mina förslag till andra chansen. Linda Pritchard och Nicke Borg.

De som gick till finalen Nicke Borg och Linda Bengtzing Till andra chansen: Linda Pritchard och Love Generation.

Andra chansen: Sundsvall


Adam Alsing iklädde sig rollen som ”expertkommentator” och gjorde det bra. Sista chansen är i teorin ett spännande urvalskoncept som särskiljer sig ifrån finalens röstningsprocess. Tyvärr så sållas potentiella vinnarlåtar bort för tidigt i tävlingsprocessen genom att exempelvis två riktigt bra bidrag kan få mötas precis som två sämre bidrag varav endast en av dessa går vidare. Slumpen och lotteriförfarandet: vem-som-möter-vem är i mitt tycke alltför polariserat. De borde istället testa ett traditionellt röstningsförfarande 2012.

Jenny Silver
Something In Your Eyes
Love Generation
Dance Alone
]
Love Generation
Dance Alone
Sara Varga
Spring för livet
Loreen
My Heart is Refusing Me
Sara Varga
Spring för livet
Sara Varga
Spring för livet
The Moniker
Oh My God!
The Moniker
Oh My God!
Linda Pritchard
Alive
The Moniker
Oh My God!
Pernilla Andersson
Desperados
Shirley’s Angels
I Thought It Was Forever
Pernilla Andersson
Desperados

Jenny Silver vs Love Generation – Två bra låtar, men ändå ett självklart val: Love Generations dansgolvshit skulle bara gå vidare.

Loreen  vs Sara Varga -  Loreen borde i mitt tycke ha vunnit denna batalj, men jag förstår folk som fängslas av Saras antiglättiga text och kontrast till allt vad fart, flärd och glamour står för.

The Monikervs Sara Pritchard – Glatt möter moll, man möter kvinna, spretigt möter struktur. Jag gillar båda låtarna, men väljer den smittsamt euforiska Oh my god som segrare, något som tur var också skedde.

Shirley´s Angels vs Pernilla Andersson – Som sagt det vackra akustiska numret var inte mitt bord så min röst tillföll Shirley´s Angels som dessvärre fick dra det kortaste strået denna omgång.

Jag var helt säker på att Love Generations moderna rytmer och ljudbild skulle tilltala den breda publiken, men återigen blev jag överraskad av att Sara Varga stod som andra chansen vinnare och en biljett till årets final. Jag var desto osäkrare på om min favorit The Moniker skulle kunna slå den erfarne Pernilla Andersson; som tur var blev det bara en mollåt som tog sig till finalen. Hade det varit en traditionell röstning så hade jag lagt mina röster på The Moniker och Love Generation.

Finalen i Globen


Jag upplevde finalens två timmar som mycket bra underhållning. Tyvärr är det är samma visa varje år där såväl allmänheten som kritiker spyr galla på  allt och alla som rör tävlingen och dess musikbidrag. Det finns två konkreta motsägelser som i stort sett borde ta udden av det dysfunktionella folkliga beteendet.

1. Först och främst så är det över 2.5 miljoner tittare som följer spektaklet via tv. Människor bokar sig inte framför tv:n om inte det finns någon form av intresse som tilltalar 5-åringen till 80-åringen. Man kan inte tävla i musik, vilket är nyckeln till själva  intresset; alla gillar musik, men olika genrer.

2. De senaste åren är det bara att titta på  de  senaste Absolute music innehållen och försäljning- och nedladdningslistor för att förstå att låtarna är populära, något de inte alls var för 10 år sedan. Då var det enstaka låtar på Trackslistan, nu är det istället en invasion av Melodifestivallåtar på försäljningslistan samt på den numera nedlaga trackslistan.

3. Indirekt kan Sveriges pudelrockarfans tacka melodifestivalens genomslagskraft genom att upphöja statusen av melodisk hårdrock från ultrakall till populärt, något som utlandet redan uppmärksammat, då en uppsjö av nya a.o.r/melodiösa rockband dykt upp i kölvattnet av H.E.AT och The Poodles. Det har i sin tur medfört att andra hårdrocksångare fått möjligheten att bli ”folkliga” genom program som  i exempelvis Körslaget och allehanda mat- och bygg-om program.

  1. Eric Saade – ”Popular” (193 poäng)
  2. Danny Saucedo – ”In the Club” (149 poäng)
  3. The Moniker – ” Oh My God!” (124 poäng)
  4. Sanna Nielsen – ”I’m in Love” (114 poäng)
  5. Swingfly – ”Me and My Drum” (93 poäng)
  6. The Playtones – ”The King” (79 poäng)
  7. Linda Bengtzing – ”E det fel på mej” (58 poäng)
  8. Nicke Borg – ”Leaving Home” (57 poäng)
  9. Sara Varga – ”Spring för livet” (50 poäng)
  10. Brolle – ”7 Days And 7 Nights” (29 poäng)

2010-års melodi-festival-final

  1. Anna Bergendahl ”This Is My Life” (214 poäng)
  2. Salem Al Fakir ”Keep On Walking” (183 poäng)
  3. Eric Saade”Manboy” (159 poäng)
  4. Darin ”You’re Out of My Life” (117 poäng)
  5. Timoteij”Kom” (95 poäng)
  6. Andreas Johnson”We Can Work It Out” (50 poäng)
  7. Ola Svensson”Unstoppable” (47 poäng)
  8. Jessica Andersson”I Did It for Love” (37 poäng)
  9. Peter Jöback”Hollow” (32 poäng)
  10. Pernilla Wahlgren ”Jag vill om du vågar” (12 poäng)

Jämför man förra årets startfält med årets så tycker jag att det fanns fler självklara hits gentemot i år. Manboy, Keep on walking, Unstoppable och Kom var alla bättre än någon låt i årets startfält. Min egna topplista präglas av låtar som jag från började halvgillade, men som i finalen hade vuxit till riktiga hits exempelvis The King, Oh my god, och framförallt Me and my drum som är den låt jag nynnar mest på.

Som inbiten hårdrockare blev jag extraglad då första mellanakten samlade ihop deltävlingarnas aristmakeover: Linda Philipsson, Ola Salo, Nanne Grönwall och Christer Sjögräs. Återigen kraxade kritikerkorparna högt då valet av låt blev Scorpions gamla slagdänga: ”Rock you like a hurricane” i en discorock-version. Det är tråkigt eftersom såväl låtval som framförande var explosivt, tyngt och professionellt framfört.

Den andra mellanakten Dynazty är ett nytt svenskt melodiskt hårdrockband i samma anda som The Poodles, Houston och H.E.A.T. De framförde en gudomlig version av förra årets svenska vinnarlåt: It´s my life. Jag tyckte att denna version var bra mycket bättre än den lite helsega originalversionen av Anna Bergendahl. Vill man få sin dos av vänskapskorruption så är det inte helt omöjligt att se kopplingar mellan  att Peter Stormare måste ha någon form av intim relation med Christer Björkman. H.E.AT ligger på Peter Stormares skivbolag StormVox Records precis som Sveriges nya melodiska melodiska hårdrockshopp - Dynazty; slump eller verbalhångel på hög nivå?

Till skillnad från tidigare år var det endast 11 icke-svenska jurygrupper som röstade i finalen. Samtliga svenska jurygrupper hade tagits bort från finalen. Jurygrupperna delade ut poängen 1, 2, 4, 6, 8, 10 och 12 poäng, vilket skapade tre poänglösa bidrag i varje jurygrupp. Adam Alsing vidarebefordrade effektivt ländernas resultat utan tramslarv i ett bra tempo.

Jag kommer aldrig hymla om att jag tillhör de som gillar och ser fram emot melodifestivalspektaklet; det finns det alltför många människor som gör så, vilket är oerhört patetiskt. Fast jag tycker ändå att man kan vara kritisk; allt är inte svart eller vitt, man behöver inte svälja hela konceptet med hull och hår.  Som sagt humorinslagen i år var inte alls bra; de fungerade säkert bra i teorin, men dessvärre i  praktiken. De 32 bidragen var som helhet sämre än toppåret 2009 och förra årets upplaga, men ändå av genomgående god kvalitet. Sverige startar som nummer åtta i den andra semifinalen, som sänds i SVT1 torsdag 12 maj kl 21.00. Går Eric Saade vidare ifrån den så väntar den stora finalen den 14 maj. Jag tror att Eric har en god chans att dels gå vidare från sin semifinal, dels komma bland de 10 bästa i finalen i Düsseldorf.

Min lista

1. Eric Saade – Popular

2. Swingfly – Me and my drum

3. The Moniker – Oh my god

4. The Playtones – The king

5. Danny – In the club

6. Linda Bengtzing – E det fel på mig

7. Nicke Borg – Leaving home

8. Sanne Nielsen – I´m in love

9. Brolle – 7 days and 7 nights

10. Sara Varga – Spring för livet

Continue Reading »
No Comments

4 helgjutna plattor

28 november, 2010 by

Barnens nya favoriter – Aqua

  1. ”Happy Boys & Girls” – 3:37
  2. My Oh My” – 3:22
  3. Barbie Girl” – 3:16
  4. Good Morning Sunshine” – 4:05
  5. Doctor Jones” – 3:22
  6. ”Heat of the Night” – 3:33
  7. ”Be A Man” – 4:22
  8. Lollipop (Candyman)” – 3:35
  9. Roses Are Red” – 3:43
  10. Turn Back Time” – 4:10
  11. ”Calling You” – 3:33
  12. Didn’t I” – 3:22*

I syfte att flytta barnens fokus från Eric Saade till något annat introducerade jag Aquas första platta. Tanken var att ge dem ett musikalternativ, istället blev det en kontraproduktiv tillställning. Från att barnen lyssnat måttligt på musik, till att lyssna ständigt och ihärdigt på Aqua dessutom i discomiljö med tillhörande volymhöjningar. Till råga på allt så kom jag på mig själv nynna på olika låtar från detta kvalitetsalbum. Dessa smittsamma toner etsade sig fast i min hjärnbalk och ersatte Stone sour, Murderdolls, Kamelot, Staffan Hellstrand med just Aqua.

Det går inte att komma ifrån att låtarna i mitt tycke fortfarande håller hög pop-tuggummi-klass. Denna typ av genre är känd att profitera på idioter som mig själv med att släppa 2-3 riktiga hits och resten utfyllnader. Den digitala revolutions positiva aspekter motverkar detta destruktiva konsumtionsbeteende. Istället för att bli uppfuckad på 159 kronor så är det möjligt att välja ut och köpa de låtar som man tycker bäst om och betala för endast dem, vilket förhoppningsvis främjar en kvalitetshöjning.

Tillbaka till Aqua; denna danska grupp som tog världen med storm 1997. Debutalbumet är sprängfyllt med bubbelgumpärlor a´la  ”Happy boys & girls, My oh my, Barie girl,  Doctor Jones, Lollipop, Roses are red”. Jag vill definitivt inte beblanda dessa popjuveler med exempelvis blöjartister som Dr Bombay, vilka alltför många hänvisar till. Det här är bara riktigt bra poplåtar, vilket jag inte tror de flesta riktigt förstått. Även balladerna på skivan är helt ok.

Med norskan Lena Nystrom  i spetsen kom gruppen år 2000 ut med en efterföljare. Plattan hette Aquarius och innehöll hitlåtar som ”Cartoon heroes”, ”Bumble bees”, och ”Around the world”. Tyvärr präglades plattan av att försöka återupprepa debutalbumets  lyckade formula. Det medförde istället att albumet kändes krystat och för tillrättalagt samtidigt som låtarna helt enkelt var betydligt sämre och saknade den naturliga och lekfulla  charmen  som genomsyrat debutplattan. Gruppen splittrades därefter  för att återuppstå 2009 genom att släppa en helt ny låt: ”back to the 80´s” som var riktigt bra.

Utomjordiskt bra melodisk hårdrock


1.Runaway

2.Roulette

3.She don’t know me

4.Shot through the heart

5.Love lies

6.Breakout

7.Burning for love

8.Come back

9.Get ready

En riktig klassiker som fått renässans i mitt hem är Bon Jovis första alster från 1984. Jo, ni läste rätt, första plattan är i mitt tycke en topp-10  på min a.o.r lista – ever. Plattan är en orgie av melodiska hårdrockspärlor som står sig väl även i dag,  och har sålts över 2 miljoner exemplar. 8 av de 9  låtarna är rena rama klassiker med absoluta toppar som: ”Runaway”, ”Shot through the heart”, ”Roulette”, ”Breakout” och ”Burning for love”.

Jag, Jarmo och Harry såg  förövrigt Kiss på 80-talet och förbandet var Bon Jovi, som precis släppt sitt debutalbum. Jag var den enda i bussen som tyckte att de var klart bättre än själva huvudbandet. De uttalandena fick Kiss fansen att gnissla tänder och rikta sitt patetiska  hat mot mig, resten av den långa bussresan ifrån Stockholm.

Min andra konsert med Bon Jovi upplevdes då de var väletablerade via ultrahits som: ” Living on a prayer, You give love a bad name, Wamted dead or alive, Blaze of glory och Lay your hand on me”. Jag, Jarmo och hans fru Helena såg dem i Globen någon gång under det glada 90-talet. Det först då jag insåg att Jon Bon Jovi var en brudmagnet av rang; alla tjejer/kvinnor i publiken hade lätt varit otrogna mot sina pojkvänner, om han bara frågat någon av dem; då menar jag verkligen alla.

Han är dessutom en väldigt karismatisk sångare med en röst som inte liknar någon annan. Tyvärr är jag inte alls förtjust i deras musikaliska utveckling som skedde efter fjärde plattan från 1988 New Jersey. De må fortfarande sälja ut arenor och skivor, men jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock.  Näe, för mig kommer alltid debutalbumet vara en källa till musikeufori.

David Guetta – Poplife

Jag hade aldrig hört talas om David Guetta innan jag hörde låten ”Love is gone” via en dancesamlingsskiva. Den låten väckte mitt intresse, och jag lyssnade in mig på mp3- previews och beslöt mig sedermera för att köpa plattan på Ginza. David Guetta är född 1967  i Paris och är av marockansk-judisk härkomst. Han har släppt fem plattor: 2002 – Just a litle more love, 2004 – Guettablaster, 2007 – Poplife, 2009 – One love, 2011 – Nothing but the beat.

Han fick stora framgångar 2005 med singeln ”The World Is Mine” som toppade de europeiska dansmusiktopplistorna, sedan har framgångssagan bara eskalerat. Personligen föredrar jag denna platta framför miljonsäljaren – ”One love”. Den plattan är också riktigt bra, men är iklädd en en mer hip-hop skrud, vilket inte riktigt är min nisch.

David Guetta – Poplife ifrån 2007 är absolut en av de bättre plattor jag har i min skivsamling inkluderat melodisk hårdrock. Detta är som sagt plattan innan han blev mannen på allas läppar i ”skivbranschen”, med skivan  ”One love”, som kom ut 2009. Poplife är fullmatad med danshits och starka poplåtar. En bra DJ är alltför sällan synonymt med ett gediget låtskrivarhantverk, allt som oftast är det  endimensionella beats som utkristalliserar sig.

Inte nog att ljud och och bra låtar sammanflätas även genrevariationen på plattan är osedvanligt  bred.  Det som tilltalar mig är den lite punkiga attityden; den är lite rebellisk, uppkäftig och aningen unik. Låten ”Joan of Arc” är just en sådan new wave pärla i hybrid med dancemusikens främsta kännetecken. Min absoluta favorit är dock fortfarande låten: Love is gone och jag föredrar faktiskt mixen framför originalet. Andra superlåtar är: Baby when the light, Winner of the game, och Always.

1. Baby When The Light

2.Love Is Gone (Original Mix)

3.Everytime We Touch

4.Delirious

5.Tomorrow Can Wait

6.Winner Of The Game

7.Do Something Love

8.You’Re Not Alone

9.Never Take Away My Freedom

10.This Is Not A Love Song

11.Always

12.Joan Of Arc

13.Love Is Gone (F. Rister & J. Garraud remix)

Dennender & Frederiksen – Baptism by fire 2007

Svenska helgjutna a.o.r-plattor är inte det lättaste att finna. Den svenska scenen går mer i den lite ”tuffare” a.o.r-skolan med grupper som Talisman, Europe, Treat, Dalton,  Eclipse HEAT, Grand illusion. Mikael Erlandssons – The one från 1994 är ett av få undantag precis som Jim Jidheds  – Full cirkle  från 2003. Tommy Dennander ligger bakom ett antal egna gruppkonstellationer (Radioactive, Deacon street, Prisoner) som kan kategoriseras som pure a.o.r, men jag anser inte att de är tillräckligt bra.

Där finns låtembryon som skulle kunnat blivit riktigt bra, men som saknar de där  klockrena refrängerna som gör låtarna till a.o.r klassiker. Här har han i alla fall i symbios med Fergie Fredriksson skapat ett smörgåsbord av kvalitetslåtar, precis som a.o.r ska låta. Inspirationen är återigen inhandlad ifrån hans husgudar: Toto. På denna platta är det mer fokus på Totos ”tuffare era” med ekon från plattor som Isolation och The seventh one. Jag själv fördrar denna lite rivigare stil än det västkustinfluerade som många anser vara äkta Toto.

Fergie Frederiksen har en röst som går in på min topplista över sångare som är skapta för att sjunga denna typ av mjukishårdrock med exempelvis och Terry Brock.  Han har spelat  och sjungit i grupper som Trillion, Toto (Isolation), Le Roux och Mecca. De första sju låtarna på Baptism by fire är gudomligt starka, faktisk en låtkronologi som tillhör det bästa jag någonsin hört. De efterkommande låtarna kommer inte alls upp i samma standard, och varvas dessvärre också med lite rockigare tongångar, något som inte alls passar mig

Låtlista

1.Let Him Go

2.Right Heart, Wrong Time

3.Sliver Lining

4.Crossing Over

5.Written In Stone

6.Saving Grace

7.Baptism By Fire

8.Can’t Get Enough

9.Never Try To Love Again

10.Dead End

11.Keep A Light On

12.Left With Nothing



 

Continue Reading »
No Comments

2010 vs bästa året någonsin: 2009

Den maniska melodifestivalhypen har lagt sig och då tänkte jag passa på att reflektera och analysera detta svenska musikfenomen. Förra årets upplaga ansåg jag vara det bästa någonsin, årets upplaga når inte riktigt upp till 2009 års nivå. Var för sig var visserligen låtarna starka,  och det existerade dessutom inga riktiga kalkoner, men som sagt den enhetliga låtkvaliteten var  helt enkelt sämre i år. Festivalens genrehybris dränerar tittaren på möjligheter att kora den bästa låten. Det blir alltför komplicerat att välja mellan pop, ballader eller rocklåtar, vilket är ett dillemma då jag  tycker att genrepluralismen egentligen är både befriande och varierande.

Ett annat moment 22 läge är programledarrollen. En ensam programledare kan å ena sidan sätta sin egna personlighet på melodifestivalkartan, å andra sidan kan just en sådan programledarprägling bli överfokuserad . Petra Mede med sin personliga humor och stil satte prägel  på 2009 års program, men upptog dessvärre alltför mycket plats i förhållande till låtarna och artisterna, precis som sin företrädare Kristian Luuk. Årets tre programledare blir lagom anonyma vilket indirekt är positivt däremot blir de ibland fragmentariskt olidliga, då de tre ska vara ”varannan mening käckroliga”, något svenskarna ändå är bättre på än sina europeiska kollegor som oftast är omänskligt pinsamma. Petra Mede var i mitt tycke mer underhållande än årets tre värdar, men de gjorde ändå inte bort sig, även om jag hade bra mycket högre  underhållsförhoppningar på Christine Meltzer.

2009

  • 1. EMD
  • 2. Måns Zelmerlöw          
  • 3. H.E.A.T                             
  • 4. Alcazar
  • 5. Sarah Dawn Finer
  • 6. Sofia                                  
  • 7. Emilia
  • 8. Agnes
  • 9. Malena Ernman            
  • 10. Carolina Af Ugglas
  • 11. Molly Sandén

2010

  • Salem Al Fakir
  • Erik Saade
  • Ola
  • Darin
  • Timoteij
  • Anna Bergendahl
  • Andreas Johnson
  • Jessica Andersson
  • Pernilla Wahlgren
  • Peter Jöback

Personliga låtar som inte nådde finalen 2009 var bland annat Maria Serenholt – Dissconnect me, Nina Söderqvist – Tick tock, The Queen – Velvet, Lilli & Sussi – Show me heaven och Lasse Lindh och bandet – Jag ska slåss i dina kvarter. Personliga låtar som borde ha varit med i finalen 2010: Elin Lanto – Doctor doctor, Sibel – Stop, Pauline – Sucker for love, Neo – Human frontier, Crucified Barbera – Heaven or hell. Tyvärr är andra chansens upplägg med duellmatcher något som reducerar chansen för de låtar som jag haft som personliga favoriter. Ur ett spännings- och variationsperspektiv är det utmärkt, men ur perspektivet att skrapa ihop den optimala finalen, är andra chansen idiotisk och dessutom groteskt lottobetonat orättvist.

Dolph Lundgrens uppdrag kunde ha blivit roligt, men blev mera krystat till skillnad från förra årets höjdare med Tingeling. Mellanakten Blue man  groups supershow var en av de mellanakterna som jag tyckte var både  udda och bra. Cassablancas version av La voix var faktiskt bättre än originalet; väldigt mycket bättre, och borde bli en kommande hit.

2009 års vinnare borde ha varit EMD – Baby goodbay, och 2010 Salem Al Fakirs – Keep on walking skulle ha vunnit årets melodifestival. Maria Bergendahls låt är bra, men lite intetsägande precis som hennes sköra framträdande. Det känns som att såväl låten, artisten och framträdandet ska vara mer i symbios med varandra, i syfte att kunna vinna eller komma upp på en tio-i-topp lista. Både EMD och Salem Al Fakir uppfyllde i mitt tycke alla kriterier på vilka låtar som borde ha skickats istället för Malena och Maria.

Continue Reading »
6 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu