Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Eric Roberts och Arnold Schwarzenegger ’

Cineasthörnan

28 oktober, 2010 by

Pixel – Eskapism


Först ut var uppföljaren till den ”kritikerrosade  Marvelhjälten: Iron Man. En bidragande orsak till kvaliteten är de utmärkta skådespelarna. Robert Downey JR (1965 New York: Chaplin, Short cuts, zodiac, Tropic thunder) gestaltar klanderfritt den arrogante Tony Stark alias Iron man. Filmen tar vid där 1:an slutade; allmänheten vet nu om att Tony stark är en superhjälte precis som militären. Filmen handlar just om militärens rädsla för att inte ha kontroll om i deras ögon ett livsfarligt och okontrollerbart vapen. Mickey Rourke (1952 New York: Rumble fish, 9½ week, Sin city, The Wrestler) spelar filmens badguy: Ivan Vanko,  som drivs av att förgöra Iron man, i tron att det är han som är ansvarig för faderns död. Gwyneth Paltrow (1972 Los Angeles: Sliding doors, Shakespears in love, Seven) är Tony Starks fästmö som i denna film får tampas med en bitvis irrationell pojkvän. Jag tycker effekterna, skådespeleriet, historien och det varierade tempot är riktigt bra. Tyvärr saknar jag något  i Iron Man 2 som får mig att bli …. berörd, likt Batman begin eller Spiderman -  kan dessvärre inte sätta fingret på vad det är.

All den hype som kretsat runt den amerikanska tv-serien The Event fick mig intresserad att i alla fall se de första avsnitten. Vad än man kan säga om amerikanska serier så håller de överlag ohyggligt hög klass och lirar ofta i en division för sig själva. Producenterna har onekligen inspirerats av lösa-trådar-inavel-hybrisen som Lost, Alias, Heroes, 24 och Prison break. The Event börjar likt dem osedvanligt bra. Jag hoppas innerligt att de inte går i samma fälla som ovannämnda serier. Första säsongen av såväl Lost som Prison break är bland det bästa jag någonsin i serieväg. I andra säsongen sjönk manuskvaliteten oroväckande mycket medan intrigmätaren istället visade på överhettning. Det var till sist så många utlagda röda trådar att inte ens manusförfattarna själva visste hur de skulle kunna foga ihop manussoppan. I den ultrakapitalistiska entertainersfären är en succé lika med en exceptionell utdraget med syftet att generera mer reklamtid och sedermera håva in mer lättförtjänta pengar, något som dränerar efterföljande säsonger på kvalitetsaspekter. Det finns självklart några undantag som istället frambringar en utveckling av karaktärer. The Sopranos, Dexter, Rome, Six feet under och The Walking Dead är några  sådana riktiga kvalitetsbomber. Förresten var kommer alla bra och nästintill okända skådisar ifrån; de tycks ha oändligt med tillgång av sådana i USA?

Dolan´s cadillac är baserad på en kortnovell av Stephen King. Det positiva med detta är att hans icke-skräck-böcker har visat sig bli de bästa filmatiseringarna som exempelvis: Doleres Clairborne, The green mile, Nyckeln till frihet förutom då Djurkyrkogården. Nackdelen är just att detta är en kortnovell, vilket med rätt regissör skulle kunnat skapa filmmagi – Jeff Beesley var inte  en sådan. Filmen kändes överdrivet långdragen och varje scen föreföll lida av ” jaha, vad ska vi hitta på nu grabbar syndromet”. Att sedan Christian Slater (1969 New York: The Name of the rose, Young guns II, Interview with a vampire, Very bad things, 3000 miles to Graceland) ) ”spelar” huvudrollen får mig dessutom att skruva mig lite extra i soffan. Han tillhör skådisar på min hata-lista som för det mesta sabbar bra filmer likt Mathew Broderick och Keanu Reeves. Tyvärr för oss ciniaster så måste han haft ett varaktigt intimt förhållande med regissören eftersom han får exceptionellt stort utrymme i filmen. Jag kan sammanfatta handlingen via dessa kronologiska tematiska ledord: civilkurage – orättvisa – tomhet – beslutsamhet – ambivalens – hämnd.  Det är med gott samvete som jag rekommenderar att inte hyra denna rulle när  ni istället  kan hyra Micke & Molle 4.

När vi ändå pratar om mediokra skådisar så är nästa film ett uppdukat smörgåsbord av sådana. The Expendables är en orgie av avdankade actionhjältar. Filmen är skapad och regisserad av Sylvester Stallone (1946 New York: Nighthawks, Rambo, Rocky, Lock up, Cop land); och ärligt talat är idén egentligen inte helt fel. Det som räddar upp denna actionsoppa är flera faktorer. ”Skådespelarna” utger sig inte för  att vara Oscarsnomineringsaspiranter, de driver med sig själva, de refererar till andra filmer de medverkat i på ett fyndigt sätt. Handlingen är som vanligt i denna genre übertunn, den kretsar runt ett team av legosoldater som får ett uppdrag att störta en diktator i Sydamerika. Teamet består av actionskådisar som Jason Statham, Dolph Lundgren, Jet-Li, Mickey Rourke, Randy Couture; i andra roller ser vi bland annat Bruce Willis, Eric Roberts och Arnold Schwarzenegger (mikroskopisk roll). Överlag tycker jag att detta är en helt okey glimten-i-ögat-actionfilm med bra slagsmål, mycket nostalgi och roliga referenser. ”Vår” egen Dolph Lundgren passar utmärkt in i denna film, killen har karisma – även om han inte är en bra skådis. Sylvester Stallone är 64 år, men slätare än min dotter i hyn, något som blir mer och mer vanligt. Botoxifieringen skapar hybrider eller snarare dåligt klonade kopior av idoler som via detta ingrepp mister en del av sin mimik och indirekt en del av sin skådespelarsjäl. De drar sitt strå till samhällsstacken där individualismen ständigt uppdateras -  fast på ett ytterst beklagligt sätt.

Den norska skräckfilmen Snarveien (Detour) kan närmast beskrivas som en korsning mellan Saw och Wrong turn. Det norska språket påverkade mig mindre än jag trott innan jag spelade upp filmen. Sådana här filmer har en tendens att bli väldigt opersonliga eftersom huvudpersonerna i regel dör innan karaktärerna byggts upp ordentligt. Hollywood äger denna typ av horrorfilmer på gott som ont, men denna norska konkurrent gör definitivt inte bort sig. Skådisarna agerar trovärdigare än i de amerikanska förlagorna. Det är betydligt lättare att identifiera sig med karaktärerna då de de agerar någorlunda rationellt i en mycket irrationell situation. De flesta skådisarna pratar svenska och en gammal bekanting dyker dessutom upp som psykopat nämligen Johan Hedenberg ifrån serien Varuhuset (1987-1989). En klart godkänd film.

En ny Robin Hood i dubbel bemärkelse, dels är detta en prequel, dels gestaltas Nottinghams stolthet av Russel Crowe (1964 Wellington New Zeeland: Romper stomper, A beautiful mind, LA confidental, Gladiator, American gangster) Filmen skildrar en hjältes uppkomst innan han blir den legendariske Robin hood. Det finns tyvärr alltför många manusluckor i filmen som exempelvis att alla i Nottingham tycks blivit blinda och inte kan skilja mellan Ron Longstride (Robin Hood), och den avlidne Sir Robert Loxley. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara bättre då favoritregissören Ridley Scott (1937 England: Alien, Blade runner, Thela & Louise, Gladiator, Black hawk down, American gangster) står bakom kameralinsen. Cate Blancett (1969 Melbourne Australia: Elizabeth, The talented Mr Ripley, Lord of the ring triology, The Aviator, Babel, The curios case of Benjamin Button) spelar rollen som Marion Loxley och gör det med sedvanlig grace. Max von Sydow och William Hurt kompletterar våra huvudkaraktärer på ett utmärkt sätt. Jag hade inga högre förväntningar på Robin Hood, vilket troligtvis var huvudanledningen till att jag ändå upplevde filmen som relativt sevärd.

It´s complicated är en dramakomedi med djup. Meryl Streep (1949 New Jersey USA: Förintelsen tv-serie, The bridges of  Madison County,  Out of Africa, Mamma mia) träffar på sin sons examen -  pappan spelad av Alec Baldwin (1958 Long Island New York: Beetle juice, The Shadow, Along came Polly, The Aviator, Departed). Känslor som svalnat och förångats tänds återigen; problemet är att de är skilda sedan lång tid och han dessutom är omgift. Det blir ett triangeldrama mellan dem och den snälle arkitekten spelad av Steve Martin (1945 Texas USA: The Jerk, Three Amigos, L.A story, Dirty rotten scoundrells, Roxanne). Excellenta skådespelare som skapar en realistisk stämning mellan de kärlekstörstande. Maryl Streep står mellan kvalet och valet mellan den irrationella  Alec Baldwin och den lite mer trygga och rationella Steve Martin. Jag blev positivt överraskad av denna intelligenta romantiska komedi.

Jag var helt enkelt sugen på en riktigt ultravåldsaction och valde instinktivt Valhalla Rising. Mads Mikkelsen (1965 Köpenhamn: Pusher, Clash of the titans) gestaltar en nordisk krigare som rymmer ifrån sitt fångenskap och motvilligt slår följe med en pojke. De möter ett gäng kristna soldater vars mål är att försvara Jerusalem från barbarerna. One eye och pojken  slår följe med de kristna vikingarna på deras skepp. De åker vilse och hamnar – någon annanstans. Det är en stilistisk och vacker film, längre en så kan jag inte sträcka mig. Mads stumme rollkaraktär One eye får Clintan att framstå som Jim Carrey; killen säger faktiskt inte ett ord under hela filmen. Ingmar Bergman hade lovprisat detta grovhuggna filosofiska våldsdrama.  Det är många frågor som snurrar i mitt huvud under filmens gång: vilka tabletter gick Mads på då han tackade jag till rollen, hur starka var då inte regissörens tabletter och varför såg jag på skiten.

Jag är ytterst svag för dystopiska science-fictionfilmer där kapitalismens bieffekter skannas in. I framtidssceneriet Repomen så kan alla människor få tillgång till artificiella kroppsdelar -  om man betalar dem på kredit. Om man inte lyckas hålla sig till avbetalningsplanen så använder sig företaget ”The union” av sina repomän som hämtar tillbaka företagets organreservdelar, även om det innebär att kunden dör på kuppen. Ett smutsigt jobb, men någon måste utföra det, och i detta fall får vi följa repomännen: Jude Law (1972 London: Artificial intelligens, Road to perdition, The talented Mr Ripley, Cold mountain, The Aviator) och Forrest Whittaker (1961 Texas USA: The Platoon, Stakeout, Good morning Vietnam, The crying game, Phenomene, The last king of Scottland). Jude Law  blir ironiskt själv offer för en olycka, vilket innebär att han blir så illa tvungen att applicera ett konstgjort hjärta, något som komplicerar hans vardag.  Repomen kan kategoriseras i samma genre som ”Surrogates” med Bruce Willis. Den största skillnaden är att den filmen är betydligt bättre än Repomen. Som sagt jag gillar genren för mycket för att vara totalt objektiv och rekommenderar den till sanna ciniast-dystopister.

En genre som jag dyrkar ännu mer är vampyrfilmer. Jag vet faktiskt inte varför, men något fel är det väl på mig. 30 days of night: dark days är en sequel till en av 2007 års bästa skräckisar. Filmen tar vid där den första slutar. Stella är den enda överlevande utav de 98 offren från staden Barrow i Alaska. Hon gör allt som står i sin makt att övertyga resten av USA om vampyrernas härjningar, men utan resultat. En grupp på fyra vampyravengers värvar henne till gruppen och deras mål är Lilith – vampyrdrottningen själv. Om man tar död på henne så skulle vampyrväldet ta slut och drönarna ge upp. Det var lättare sagt en gjort då halva Los Angeles var infiltrerat av blodsugare. Jag älskade första filmen och jag är svag för sequels som, börjar där första filmen slutar, men tyvärr lyckas inte alls denna film att ens komma i närheten av originalets originalitet och klaustrofobiska stämning. Uppföljaren var varken riktigt otäck eller  alltför spännande och vampyrerna kändes intetsägande, något som inte alls är positivt i denna genre. Kiele Sanchez (1977 Chicago USA: Lost, A perfect getaway) är förövrigt helt okey i rollen som hjältinna.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu