Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Ellie Goulding ’

Livskvalitet på egen hand.

Rock City Stockholm evenemanget på Globen Annexet med band som Eclipse, Clawfinger och Art Nation med flera blev till sand. Kvar stod förbokade tågbiljetter och hotellrum. Endera avbokar man av allt, och blir man kvar i Peking, eller ser man detta som en möjlighet att upptäcka saker som man vanligtvis inte hinner se i vår huvudstad.

Jag valde det senare. Min fru skjutsade mig snällt till Resecentrum. Klockan 09.47 avgick tåget. Tiden tills vi framme i folkmyllret på Stockholms Centralstation förflöt på ett oväntat snabbt sätt. Ett Söderköpingspar i 60-års åldern fyllde tiden med diskussioner om solenergi, politik, fotboll och resor.

Ett bra väder är motorn när fokuset att upptäcka en stad till fots, regn betyder haveri. Gudarna var på sitt mest givmilda humör. 12 grader, en klarblå himmel och knappt ingen blåst. Mina relativt nyinköpte Sony WH-1000XM3 följde mig skugglikt. Ur dessa strömmade det kvalitetsprövad musik.  Med över 3700 låtar i min Spotifylista: ”The King of of AOR/Melodic rock” saknades det inte favoritlåtar i den genren.

Först ut i shoppinghimlen var det obligatoriska första stoppet: SKO UNO.  En legendarisk och för mig unik butik som ligger på Gamla Brogatan
34 i Stockholm. De har ett gigantiskt sortiment av just boots, och skor, men jeans och coola accessoarer. Denna gång blev det dock inget köp

Ben & Jerrys och Science fiction bokhandeln i Gamla stan tillhör också ställen jag typ likt tics måste stanna på. Utifrån boktraven som skymmer sikten för klockradion i sovrummet, var det bäst att hålla sig borta från nyinköp. Games of thrones prylar frodades i butiken. Det var en styrka i sig att inte handla på mig något sådant.

Varken Cherry Garcia eller original Chunkey monkey finns i Norrköping. Därför är dessa två smaker självklara, frågan var snarare vilken den tredje kulan skulle bli. För kontrastens skull landade jag för Chocolate Fudge Brownie det vill säga Chokladgräddglass med bitar av chokladbrownies. Smaksensationerna förhöjdes i ännu högre grad då detta var min första ”måltid”.

Jag traskade vidare över Slussen till Götagatan 26 på Södermalm där sedan länge G26 butiken huserar. Två stora fönster med färgfulla och stillösa plagg med attityd försöker locka till sig kunder. De har enbart kläder för män, långt ifrån minimalistiska sådana. Plaggen skriker efter uppmärksamhet, ingenting är subtilt eller blygt – kaxiga kläder för kaxiga snubbar helt enkelt.

Om jag kan kategoriseras till det klientelet är en definitionsfråga. Butikens innehåll ligger dock väldigt nära webbutiken Rock Denim, där jag köper typ 80 procent av alla mina kläder. Jag hittade en i mina ögon en härlig tröja från mitt favoritmärke alla kategorier: australienska Cipo and Baxx.

Ska man vara ärlig påminner den mångt och mycket om 35 andra tröjor jag har hemma. Att bli blind för sitt egna shoppinghybris är inte alltid det lättaste, när man som jag försöker implementera in vardagsminimalism. Därför köpte jag också ett par coola solglasögon för 399 kronor.

Lush ligger nästan granne med G26, ett gissel som ökar förutsättningar att tumma på vardagsminimalismen. Lush är en internationell skönhetsvårdskedja med ursprung i England. De är bland annat uppfinnare av badbomben och andra coolt innovativa färggranna skönhetsprodukter. De ligger verkligen  i tiden med vegetariska och veganska skönhetsprodukter, 100% fria från djurtester, samt tillverkade för hand.

900 kronor på G26, och cirka 1500 kronor fattigare när jag lämnade Lush blev frestelsekontentan av dessa favoritbutiker. Fascinationen för Lush har smittat av sig på mina tonårsbarn, därav avspeglingen på kontot via färsk ansiktsmask, mindre färsk sådan, serum, tatueringskräm och ansikts- och kroppsskrubb.

Förutom flanerarväliga Götgatan är det två platser till på Södermalm som jag gillar obeskrivligt mycket. Det ena är till vänster om Slussen runt Mariaberget; tillika en besökares plikt att gå Monteliusvägen högt över Riddarfjärdens vatten.

En av de absolut vykortsmäktigaste utsikterna i hela  Stockholm. Vill man koppla av, fika, ha picknick eller blidka ens barn via innovativ lekplats i intilliggande Ivar Los park platsen.

Den andra platsen ligger till höger om Slussen, sett från Globenhållet. Passera grandiosa Katarina Kyrka, ta sedan Mäster Mikaels gata till pittoreska Cornelisparken, för att sedan nå målet: Fjällgatan. Därefter är det bara att abdikera för de Instagramfilter utsikten serverar en. Innan jag gick denna promenad drack jag kaffe på Mosebacke torg.

Efter att ha insupit surrealistiska panoramavyer traskade jag nedför trappor till Stadsgårdsleden. Inte långt därifrån tornade sig Fotografiska karaktäristiska siluett fram. Min förförståelse för det före detta Tullhuset var nästintill obefintligt, förutom att det är populärt och att temat är foton.

Efter att ha betalat inträdet på 165 kronor utforskades varje våning i ett makligt tempo. Först ut var Waldersten All Over. Detta är Walderstens största utställning med sina 250 fotografiska och rörliga verk som belyser hans kreativa process och frågeställningen om vad det egentligen innebär att vara människa.

Han är en av Sveriges mest älskade och egensinniga bildkonstnärer. Jesper Walderstens universum liknar ingen annans. Han uttrycker sig genom signifikant svart humor. De suggestiva bilderna tilltalade definitivt mig.

Kungligheter, politiker och allsköns kändisar; absolut ingen går säker för Alison Jacksons humoristiska fotografiska upptåg i utställningen Truth is Dead på Fotografiska.

Fotberättelser som med sylvass humor skär genom det mediala bruset och får betraktaren att häpet stanna upp: Va, finns det bildbevis på när Trump har sex med Miss Mexiko?

Hur kom det sig att Jackson var på plats och fångade stunden när drottning Elisabeth tog en mys-selfie med kungliga familjen eller då en rejält dragen Angela Merkel ligger iklädd enbart päls i famnen på François Hollande, eller Barack Obama smiter ut för att röka…. Helt klart annorlunda, gillade även detta, som i sig stod i rejäl kontrast till Jesper Waldersten.

Besöket avslutades med att göra en husesyn på deras prisbelönta restaurang. Fotografiska mat- och drycksfilosofi är signerad matkreatör Paul Svensson. Den mannen flyttar ständigt fram gränserna och skapar lika mycket smaksensationer som ökad medvetenhet.

I det ekologiska växtbaserade kök maximeras smak genom att alla delar av alla råvaror används. Det var en fröjd att skärskåda helheten utifrån café, bar, restaurang, lounge, cocktailbar- och livescendelarna.

Nu var det dags att lämna en plats som jag kan dels bocka av på Stockholms besökslista, dels något jag utan tvekan kommer att besöka igen. Näst på agendan stod en promenad till Skeppsbrokajen där Djurgårdsfärjan tog mig just till Djurgården. Den gröna ön är dels lugn oas, som har varit kunglig mark sedan 1400-talet, dels en hektisk plats som även går under epitetet: museiön.

Skansen, Gröna Lund, Abba The Museum, Junibacken, Rosendals trädgård, Thielska Galleriet, Liljevalchs, Vasamuseet, Prins Eugens Waldemarsudde, Spritmuseum, Pop house, Vikingaliv, Nordiska museet, Circus, Grönan live med mera med mera.

Till detta adderas utmärkta hotell som riktigt bra restauranger och caféer samt en närhet till vatten som natur. Det finns liksom något för alla typer av människor.

Kan bara spekulera, men har svårt att tänka mig något liknande existerar någon annan stans på planeten. Det liksom vimlar av ”måste-attraktionen” för svenska som utländska turister. Indirekt behöver man egentligen inte lämna ön för att sysselsätta sig några dagar i den kungliga huvudstaden.

Mitt huvudmål var en plats som jag nyfiket alltid velat besöka, men när det väl kommit till kritan, skippat, på grund av tidsbrist. I Nordiska museet inhämtas kunskap om vardagsliv och traditioner i Norden från 1500-talet och framåt. Det möjliggörs via möbler och inredning, mode och smycken, glas och porslin. Här samexisterar parallellt en utställning om Nordens enda urfolk: samerna.

Museet grundades 1873 av etnologen Artur Hazelius. Den fantastiskt vackra byggnaden Djurgården är ritad i dansk renässansstil av Isak Gustaf Clason och invigdes 1907. Museets hjärta är en enorm hall, 24 meter i takhöjd och 126 meter lång. Mitt i hallen står en stor staty i ek av kung Gustav Vasa (1523–1560) ritad av den berömda skulptören Carl Milles.

Utöver de många utställningarna, rymmer museet en fullskalig 1940-talslägenhet, en restaurang samt butik med nordiskt hantverk och design, leksaker och böcker. Som besökare kan man vandra runt på egen hand i museet eller låna en gratis audioguide för att ta del av museets höjdpunkter.

Den senaste utställningen: British så in i Norden handlar om nordiskt mode och nordisk livsstil med influenser från Storbritannien. En berättelse som sträcker sig från medeltiden till idag genom tyger, mönster, kläder och företeelser som formats till en del av vardagen i Norden. Avdelningen om punkmodet var det som fångade mest av mitt brittiska intresse.

Trots att även detta besök var över förväntan var mitt kulturella sinne översvämmad. Nästa bocka av aktivitet var att gå 4-5 kilometer av Bernadottepromenadenfrån Djurgårdsbron, längs stranden till det kungliga sommarslottet Rosendal.

På vägen passerades skog, skulpturer, viktorianska  byggnader,  mysiga caféer,  historiska platser och meditativt inbjudande vattenbryn.

Vädret var som gjort för att flanera; unga, gamla, barnfamiljer, cyklister, seriemördare, joggare, name it, alla typer av människor var en del av denna upplevelse. Ett ställe att koppla av och koppla ur sig digitalt – klockrent.

Nu började dock benen segna till, samtidigt som hungerkänslorna hade ackumulerats tillräckligt.

Svaret på det, blev att dels lämna Djurgården, dels följa den breda gatan Narvavägen Östermalm som sträcker sig från Strandvägen till Karlaplan. Historiska museet och vackra Oscarskyrkan passerades, men indiska restauranger lyste med sin frånvaro.

Efter att ha frågat några locals om områdets bästa ställe, så ändrades färdkompassen mot Sibyllagatan 20 via Karlavägen.

Indian Palace var kanske ett väl magstarkt epitet på restaurangen, då det var ett litet hak. Dock var såväl servicenivån som kvaliteten på maten top notch. Hungern uppviglade mig att slå på stort.

Först ut på menyn var Dal soup, en linssoppa. Till det dippade jag friterade kyckling i mintsås, rätten kallas kyckling pakura. Naanbrödet son valdes blev Peshwarinaan (honung, mandel, russin och kokos). Huvudrätten mango kyckling balti var lika god som den lät. Matberget svaldes ned med en 66 cl cobra öl.

457 kronor för matlivskvalitet som skulle kunna besitta berg, var nästan för billigt. Klockan hade hunnit bli 18.30. Jag hade redan avverkat nästan 16 km asfalt.

Nu hade jag bara ett mål kvar. Det var att ta mig en titt på Max Martins & Shellbacks relativt nya studio. Wolfes cousins,  som låg cirka 2 kilometer från restaurangen. Adressen var Roslagsvägen 36, studion skulle ligga i källaren.

Det svenska pomusik-undret

För att ta den historien kort från början. Under ledning Denniz Pop (Dag Volles) skapade inhemska som banbrytande världshits med exempelvis Leila K, Herbie, E-Type, Robyn, Ace of Base, Dr Alban, där fokus låg på enkelhet och en gudslängtan till bisarrt starka refränger. Producentkollektivet huserade i ökända Cheiron- studionFridhemsplan.

Konceptet blev ännu starkare 1994, när Dag headhuntade hårdrockaren Martin Sandberg alias Max Martin från bandet It´s alive.  Denniz Pop visste exakt hur en slagkraftig poplåt skulle byggas, Max Martin lämnade aldrig studion innan inspelningen satt perfekt.

Två perfektionister som kompletterade varandra perfekt. För mig har deras brygder till popkraftpaket till låtar alltid varit  källor till musikeufori med artister som Backstreet boys, Nsync, Five och Britney Spears.

När Denniz Pop tragiskt avled i cancer 1998 blev Max Martin ofrivilligt ensam på poptronen. Framgångssagan fortsatte oförtrutet, fast puttrade på i samma fart och form. Nytändningen skedde genom Max Martins nya parhäst Karl Johan Schuster tillika  Shellback, en Karlshamnkille med rötterna…i dödsmetall. Den kollaborationen blev en ny gren på Yggdrasil, och ytterligare en osannolik matchning mellan två individer precis som Denniz Pop & Max Martin.

Nu var det subtilt ett svenskt musik herravälde som grunderna lades för: Pink, Taylor Swift, Ariana Grand, The Weekend, Justin Timberlake, Kesha,  Katy Perry, Ellie Goulding, Maroon 5, Demi Lovato, Adam Lambert, Shakira, Jennifer Lopez, Usher med mera med mera.

Detta har lett till att lilla Sverige dominerar en stor dela av musikkakan av den musik som spelas över hela världen. Låtskrivare och producenter från Sverige står skyhögt i kurs i USA och åker fram och tillbaka mellan Stockholm och LA för att skapa musik – ofta till världens största popstjärnor.

Shellback

På sammanställningen i Billboard The Hot 100, världens viktigaste singellista, över de mest framgångsrika låtskrivare ligger i skrivande stund Max Martin betryggande trea med 22 USA-ettor, efter Paul McCartney (32 USA-ettor) och John Lennon (26 USA-ettor). I och med milstolpen med Justin Timberlake från 2016 drygar han ut avståndet till fyran Mariah Carey, som skrivit 17 nummer ett-singlar.

  1. 1999 – ”…Baby One More Time” (Britney Spears)
  2. 2000 – ”It’s Gonna Be Me” (‘N Sync)
  3. 2008 – ”I Kissed a Girl” (Katy Perry)
  4. 2008 – ”So What” (Pink)
  5. 2009 – ”My Life Would Suck Without You” (Kelly Clarkson)
  6. 2009 – ”3″ (Britney Spears)
  7. 2010 – ”California gurls” Katy Perry feat. Snoop Dogg)
  8. 2010 – ”Teenage Dream” (Katy Perry)
  9. 2010 – ”Raise Your Glass” (P!nk)
  10. 2011 – ”Hold It Against Me” (Britney Spears)
  11. 2011 – ”E.T.” (Katy Perry featuring Kanye West)
  12. 2011 – ”Last Friday Night (T.G.I.F.)” (Katy Perry)
  13. 2012 – ”Part of Me” (Katy Perry)
  14. 2012 – ”One More Night” (Maroon 5)
  15. 2012 – ”We Are Never Ever Getting Back Together” (Taylor Swift)
  16. 2013 – ”Roar” (Katy Perry)
  17. 2014 – ”Dark Horse” (Katy Perry feat. Juicy J)
  18. 2014 – ”Shake it Off” (Taylor Swift)
  19. 2014 – ”Blank Space” (Taylor Swift)
  20. 2015 – ”Bad Blood” (Taylor Swift)
  21. 2015 – ”Can’t feel my face” (The Weeknd)
  22. 2016 – ”CAN’T STOP THE FEELING!” (Justin Timberlake)

För att skapa en helhet över tidslinjerna lyssnade jag med stor behållning på Sveriges radio-journalisten Fredrik Eliassons tre utmärkta dokumentärer som finns på Sveriges radio play: ”Cheiron – en popsaga (2008)”, ”Arvet efter Cheiron – en oändlig historia (2015)”, som kompletterades utav: ”Musikplats LA – en svensk framgångssaga (från 2017)”.

Djävulskt muskel- och hjärntrött

Ur ett nostalgiskt och nyfiket perspektiv fick jag för mig att leta upp Max Martin & Shellbacks Cheiron- studio II. Som sagt, 2 kilometer från Indian Palace lät inte så väldans  långt. Dock smälte matkoman ihop med, långpromenader och temporärt avslappnade muskler i restaurangen, och bildade en cocktaileffekt som sa, skit i det.

Även mentalt tog det mesta slut på Indian Palace. Nu var det mer rationalismen som fick styra det vill säga bättre läge än nu hade jag inte. Driven av detta samt ett kvarvarande uns av nyfikenhet på platsen där världsstjärnor flockas. Jag fick dock nypa mig hårt när jag stod framför adressen Roslagsvägen 36. Det fanns inget som antydde att en världens mest spännande studios Wolwes cousins huserade här.

En av personalen från en närliggande pub bekräftade att adressen var helt rätt. Lite moloken, på ännu tyngre ben, fanns det bara ett enda mål – att så fort som möjligt ta mig till det hägrande hotellet.

Odenplans triangulära torg i stadsdelen Vasastan blev platsen där jag tog mig till Globen, via den gröna linjen mot Hagsätra runt klockan 19.45. 45 kronor, för bra service, gjorde resetrippen till bruksanvisning hur kollektivtrafiken ska fungera på ett friktionsfritt sätt.

Quality Hotel Globe innefattar 527 hotellrum och 18 konferensrum och är Stockholms tredje största konferenshotell. Hotellet ligger alldeles intill de stora arenorna Annexet, Hovet, Ericsson Globe och Tele2 Arena. Deras öppna lobby var en fröjd för ögat. Otraditionellt, men en modern futuristisk inredning som gjord för möten med andra människor.

Med det i åtanke, tänkte jag bara ta en härlig dusch, traska ner till lobbyn, för att koppla av med att läsa Kepler och knåpa vidare på min kommande bok: ”Lagom – strävan till harmoni”. Tragikomiskt var detta långt ifrån lagom. Jag däckade istället i den sköna sängen med tv:n på, sedan kom jag inte längre.

Kroppen och knoppen orkade inte göra något mera, det var liksom good enough, och jag lydde det budskapet. Bruset från SVT  inleddes med en dokumentär om…joddling. Filmaren Anders Granqvist, har nu tagit sig an detta missförstådda ämne i nya filmen The soul of yodeling. På en ointressant skala 1 – 100 skulle det kunna vara en -3, men oväntat blev det en dokumentarisk högtidsstund.

Jag lyckades uppvigla mig själv till att betala dyrt för 100 grams Marabouchokladkakan som låg barkylskåpet. I kombination med ätande avnjöts fragment av dokumentären om Josefin Nilsson. Kvällen avslutades halvt medvetslös till en otrolig intressant brittiskt dokumentärfilm om ”Historien om Saturday Night Fever”. Den slutade 23.55, jag somnade 23.58.

Söndag

Likstel stapplade jag upp till mobilens stalinistiska kommendering, att det var dags att äntra frukostbuffén. Dessförinnan packade jag och tog en varm behaglig dusch. På sistone har det blivit mycket bufféer. Det kan väl aldrig liksom aldrig bli fel? Egentligen inte, men i och med denna smorgasbordssittning kände jag en viss mättnad infinna sig.

Mitt tåg avgick klockan 11.15, så jag hade god tid att ta tunnelbanan från Globen till T-Centralen samt ta en kokainstinn het kaffe i väntan på vad som skulle föra mig tillbaka till Norrköping. Som sagt tåg är i mitt tycke det trevligaste sättet att resa på. Tillbakaresan var absolut inget undantag.

Marie kom och hämtade mig på Resecentrum. Enda smolket i bägaren var ett provisoriskt jobbpass från klockan 14 till 22.00; det kunde jag varit utan, utifrån de mastiga dagarna i Stockholm, där en halvdags återhämtning varit det mest optimala. Nu kände jag parallellt att egentidsbägaren var överfull, lagom är vanligtvis bäst, även om man i dåläget inte alltid förstår det, förrän sett i backspegeln.

 

Continue Reading »
No Comments

En stilla undran

8 Hultsfredsfestivaler, 9 Sweden Rock Festival, 4 Skogsröjet och 1 Väsby rock festival… ingen Bråvallafestival! Utifrån mitt eklektiska musikintresse  är det till synes oförklarligt att jag ännu inte kommit till skott så att säga. En delförklaring är att jag faktiskt jobbat då och inte velat ta ut någon semesterdag samt att andra kollegor trånat mer efter festivalens sötma än jag själv.

Min fru har en längre tid velat sett Maryam Bryant. Då hon var en av akterna på Bråvallafestivalen och nyss fyllde år blev en kombo som var alltför svår att motstå. Jag jobbade såväl torsdag som fredag, men helledig lördag och söndag,  det vill säga ytterligare en faktor som förstärkte mitt köp utav lördagsbiljetten för 1000 riksdaler

Band som jag velat se från debutfestivalen tills nu har varit Muse, Mando Diao, Stone Sour, Ghost, Johnossi, Bullet for my valentin, System of a down, Royal Republic, The Sounds, Papa Roach, Kent, Rise against, E – Type, Nightwish och Five finger deathpunch.

Lördag

Utifrån den ambivalenta väderprognosen blev det varsin ryggsäck till bredden fyllda med regnkläder, extra tröjor och handskar. Jag och min fru Mari spårvagnade smärtfritt till ändstationen vid Eneby. Vi bytte sedan in våra biljetter mot armband. Nästa steg i festivalprocessen var att toppa armbandet med 500 kronor eftersom Bråvalla är en helt kontantlös festival. Var dock skeptisk mot detta, då det tidigare varit källor till strul; barnsjukdomarna tycktes vara överstökade då allt fungerade klockrent, smidigt och enkelt.

En av mina bästa kompisar Stefan Hammarström var där med sina syskon samt vår ständige festivalvapendragare Johan Nordström. Detta var dock Maries födelsepresent så denna dag ägnade jag mig att vara med henne och i viss mån när det passade med kompisarna. Samma klientel möter jag i kommande Skogsröjet hårdrockfestival i Rejmyre senare i år.

Första intrycket var ett kargt och sterilt område med ytterst lite människor trots att Miss Li skulle uppträda om 30 minuter. Vi spatserade lite vilsna runt området. Dåtidens svar på Bråvalla hette Hultsfred. Under de 8 gånger jag och Stefan Hammarsröm besökte den festivalen var i alla fall min upplevelse att den vann på alla punkter. Omgärdad av vatten och skog gjorde det området till en ytterst mysig festival, raka motsatsen till Bråvalla som dessvärre hamnar under epitetet sjusärdeles intetsägande.

Prick klockan 13.00 stod Miss Li (1982, Borlänge, 7 studioalbum sedan 2006). Hennes pianopop musikaliska spännvidd sköljer över i pop, reggae, motownsoul, blues-, jazz-, kabaré- och folkmusik. För den stora allmänheten blev hon 2012 känd i tv-programmet ”Så mycket bättre”.

Miss Li bjuder på sig själv, har energi, det liksom händer något på scenen. Densamme sjunger som en tvättäkta motownhes gudinna trots att hon hade feber. För mig är hon i paritet med Amanda Jenssen som rör sig lite samma musikaliska soulfåror.  Stämningen var tyvärr lite avslagen såhär tidigt på förmiddagen samt att många äldre människor typ mig och Marie beskådade konserten. Det var liksom inte läge för stage diving, även fast musiken inbjöd till detta, dock inte via asfaltsbeläggningen.

Trombon- och saxofon/trumpetblåskillarna tillförde scenen såväl som musiken det där lite medryckande extra. Grymma låtar som bland annat ”Plastic faces”, ”You could have it so much better without me”, Stupid girl”, ”I heard of a girl”, ”My heart goes boom”, ”Love hurts”, ”My man” och ”I can´t get you off my mind” var euforiska bomull vadderade käftsmällar. Helhetsintrycket inklusive ett helvetiskt bra ljud blev för mig och Marie en musikalisk fullträff – kvällens bästa spelning.

Hurula avlöste Miss Li; för mig en helt ny bekantskap. Han har två plattor i bagaget varav den senaste passar mig betydligt bättre. Den är smutsigare, råare; tankarna för mig omedelbart till Staffans Hellstrands plattor med The Nomads: ”Pascha Jims dagbok” och ”Underland”, förövrigt två av världens bästa plattor.

Denna uppdaterade version av Staffan Hellstrand levererar en poprockpunkig repertoar med mycket energi och sköna melodier. Hans röst kommer i mitt tycke bättre till rätta i låtarna än de från debutalbumet.

Maries väntan var över; klockan 15.00 stod Miriam Bryant på Panoramascenen. Undertecknad saknade riktigt bra låtar; det blev helt enkelt för mycket 80-tals blip-blop-ljud. Marie var dock utav en annan åsikt. Hon dyrkar Miriams röst. Allra bäst blev det med hennes bästa låt ”Black car” samt Sven Bertil Taube covern ”Ett sista glas”.

Mätt på musik, men hungrig begav vi oss till kön för Jamaicansk mat. Wrapen tillhörde varken de största eller godaste, men stillade ändå bulimikergenen. Jag hade druckit två öl, det fick räcka helt enkelt. Vädergudarna trotsade alla appar, tidningar och andra prognoser. Istället för regn, tittade solen fram emellanåt.

Bara för vi kunde beskådade vi Dark Funeral i några låtar. Jag har på senare år kunnat ta till mig hip-hop, men dessa babianskrik, helt avsaknad av någon refräng är för mig oförklarligt att folk lyssnar på. Dessa gravplundrare har skapat 6 studioalbum, medan det  skulle ha kunnat räcka med en EP. Smaken är dock som baken, man maste visa respekt för sådant man faktiskt inte riktigt förstår.

Kontrasterna mellan förra akten och en halvtimme med Fredrik Lindström stand up var gigantiska. Jag har alltid beundrat Fredrik eftersom han lyckats dels vara musiker, komiker, dels seriös som språkvetare light. Det är lätt att bli placerad i ett fack utifrån ”På spåren domare” eller komiker.

Fredrik lyckas med konststycket att balansera dessa olika karriärer på ett fantastiskt sätt. Tyvärr var inte dessa 30 minuter superkul. Tempot kändes ADHD-forcerat i symbios med några 100 svordomar, välbehövliga mikropauser saknades.

Marie och jag tog ett visuellt break från musiken i syfte att insupa atmosfären och koppla av inför vad komma skulle. Vi valde grässlänten lite utanför Panoramascenen för återhämtningsmeditation i liggande ställning. För mig blev Broder Daniel ett band som fastnade i farstun; en plats de aldrig lämnade.  Jag gillade varken rösten, låtarna eller imagen.

1999 kastade bandet formellt in handduken. Frontmannen Henrik Berggren släppte i maj 2017 sitt debutalbum. Nu var det dags för Norrköping att få sin dos utav melankoli, förakt mot ett konventionellt samhälle i symbios med i hans ögon dysfunktionella informella normer. Indie-Messias med sina patenterade guldstjärnor/silverstjärnor fastklistrade under ögonen intog scenen inför  en vildentusiastisk publik.

Utan några som helst förväntningar upplevde jag liggande den sminkade ikonens musik som oväntat bra. Sången lät faktiskt inte så illa; låtarna taggigt skörsköna. Upptäckte till min fasa att ”Work” var en klockren hit

I efterhand har jag läst att Henrik Berggren drabbats av kroniskt trötthetssyndrom, vilket gör att han lever sitt liv som en spöktillvaro, där han måste vila efter minsta ansträngning. Sorgligt, men ändå starkt gjort att dels släppa en platta, dels möta sin publik.

Klockan 18.00 stod Norlie & KKV på sensationscenen omgärdad av främst ungdomar. Sonny Fahlberg och Kim Vadenhag som de egentligen heter, är en av Sveriges mest framgångsrika duos, fostrade i ett hiphopsverige präglat av artister som Snook och Maskinen.

Hitlåtar har blivit något utav Norlie & KKV’s signum.”Ingen annan rör mig som du”  har  exempelvis streamats över 42.000.000 gånger på Spotify. Det var ytterst komplicerat att ens försöka värja sig mot de slimeknådade festglada tongångarna.

Nya singeln ”Säg nåt som får mig att stanna”, var klockren, en som som titulerar på att vara deras bästa låt med ”Där jag hänger min hatt”. Konserten var  som en lång förfest, en som osade sommarhit- kavalkad helt enkelt, typ 2010-talets svar på Tomas Ledin.

Laddade med surcola rem och  nutelladonut intog vi bra platser framför Ellie Goulding som gick av stapeln klockan 19.15; med svettig solvärmen i ryggen. Precis som Miss Li och Norlie & KKV har Ellie ett artilleri av riktigt bra låtar. till sitt förfogande.

”Something in the way you move”, ”Love me like you do”, ”Lights”, ”Burn”, ”On my mind”, ”First time”  är oerhört starka kort. Dessa äss, ett tight band med sjukt bra ljudbild samt knappt en dålig låt blev en omvänd Golgata för denna brittiska. Ellie Goulding gick dock inte riktigt igenom rutan såsom Miss Li, vilket reducerade ett högre betyg.

Under kvällen nåddes vi av det tråkiga beskedet att Scorpio skippar nästa års Bråvalla. Huruvida manligt våld är symptomen eller en ekonomisk dysfunktionell dold agenda låter jag vara osagt.

I och med att inte artister och grupper ännu inte kan klona sig kanske det är fördelaktigt att ha artister till andra Scorpiofestivaler samtidigt att man slipper gå back ekonomiskt. Helt klart att det är lättare att ha festivaler i mer folktätare regioner än länderna i oberäkneliga Norden.

Marie och jag tittade som hastigast in till Little Jinder innan vi spatserade till för vår del den sista konserten. Sist men inte minst arenarockbandet The Killers från Las Vegas, vilka släppt endast 4 album sedan år 2001. De gick ut stenhårt med ultrahittarna ”Human” och ”Somebody told me” sedan fortsätter de i samma anda til the bitter end.

Sångaren och grundaren Brandon Flowers ser så jäkla bra ut, har en gudabenådad karisma och sjunger dessutom fantastiskt. Deras eklektiska glamorös dansrock påminner mångt och mycket om Mando Diaos experimenterande, något som blir ännu tydligare i nya singeln ”The Man”. Det osade såväl 80- som 90-tal dock väl ompacketerat i en modernare skrud som går i den kommersiella musikens tecken, definitivt inget som störde mig.

Efter stadiumrockmusiken tonat ut drog jag och Marie till Spårvagnen som skulle ta oss hem. Fötterna kändes som cementblock och det tycktes som en hel evighet innan vi kom fram till vändplatsen.

Nu hade vi i alla fall sett Bråvalla, lämpligt nog kanske för sista gången. För mig kommer Hultsfred ligga mig varmast om hjärtat detsamma gäller även för Sweden Rock Festival. Upplevelsen blev onekligen större av att regnet höll sig borta under dagen som kvällen.

Kvällens bästa enligt mig

1. Miss Li
2. The Killers
3. Ellie Goulding

 

 

Continue Reading »
2 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu