Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ DVD ’

Cineasthörnan

17 maj, 2015 by

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

15 januari, 2015 by

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

3 december, 2014 by

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

24 augusti, 2014 by

Pixel-Eskapism

Efter att ha sett denna rysare på bio blev kontentan; köp alltid IKEA, aldrig antikviteter. Familjen Russels överhuvud Maria skaffade en antik spegel till sin man Alans arbetsrum; det skulle hon inte ha gjort.  1400-tals spegeln innehöll ett ondskefullt väsen som familjen fick på köpet. Handlingen pendlar mellan nutid och 11 år tidigare. Familjens dogmatiska dotter Kaylie har ägnat en stor del av sitt liv att återta spegeln som indirekt tog livet av sin familj. Sonen Tim vilken fick skulden för att skjutit sin far släpps ut från en psykiatrisk anstalt. Han återförenas med systern Kaylie och spegeln och flyttar in i huset där allt hände. Filmens själ är nästintill befriad från svordomar, special FX, sex och alltför mycket splatter. The Shining eller The Orphanage  troligtvis filmer  inspirerat regissören Mike Flanagan. Han berättar en en historia som med små medel skrämmer skiten ur mig. Oculus kryper obehagligt sakta men säkert upp i famnen på sina tittare, och då har man hunnit att hoppa till ett antal gånger. Jag kan bara rekommendera att se denna klassiska psykologiska tvättäkta spökhistorien som dessutom också är underfyndigt  smart. När kvaliteten, skådespelarkompetensen och skrämseltillfällena är såhär hög är det  återigen ”roligt” att se skräckfilmer igen.

Efter att ha sett Game of Thrones säsong 4 så kan jag bara konstatera att världens bästa serie håller måttet. Krig och elände präglade de första tre säsongerna. Nu är det mindre av den varan och ännu mera fokus på de de redan fantastiska karaktärerna. I serien introduceras ytterligare en  klockren karaktär: Prince Oberyn Martell of Dorne. Dennes hämndlystnad över familjen Lannisters  är i sig underhållande. En stor del utav handlingen läggs på Jon Snow och  hans polare i nattväktarna i deras kamp mot ondskan bakom muren. De tre drakarna har också hunnit växa till sig och blivit tonåringar det vill säga blivit aningen bångstyriga parallellt som de nästan ser oerhört verkliga ut.  Jamie Lannister har under sin fångenskap, fritagning och ofrivilliga vänskap med  Brienne utvecklats som karaktär; från arrogant till nästan en man med heder. Förutom hämnd, konspirationer och intriger från alla flanker är det ett dysfunktionellt bröllop i Kings Landing och dess förberedelser som upptar en stor del av handlingen. Hela den processen är som klippt och skuren för att kunna matcha perfektionismen i säsong 3.  Det är absolut  ingen överdrift att jag faktiskt längtar efter säsong 5. I och med min familjs resa till Dubrovnik i år så öppnade sig möjligheten att se om hela serien innan femte säsongen äntrar HBO Nordic. Dubrovnik visade sig vara stället där allt från Kings Landing spelats in. Då jag gjorde en nästan 3 timmar Game of thrones tour i den staden blev det att återupptäcka gamla miljöer med nya ögon i tv-soffan.

Game of Thrones, Dexter, Rome, Six feet under och Sopranos är seriekällor till euforiska cineastdubbelslag. Det var dock ett tag sedan jag såg något som fick mig att dregla framför pixelväggen. True detectiv första säsong var så hypad att den lämnade mig oberörd obstinat. Av en tillfällighet så kom jag över de första tre episoderna och blev helt hänförd av serien och dess ultrasmarta upplägg där dåtid pendlar mellan två autonoma FBI-intervjuer med de två huvudrollsinnehavarna. Matthew McConaughey (1969, Texas, USA: Amistad, EDtv, U-571, Tropic thunder, The Lincoln lawyer, We are Marshall, Mud, Dallas buyers club,  The wolf on Wall street) spelar den lakoniska och oförutsägbare, men ytterst smarte Rust Cohle.  Husguden Woody Harrelson gestaltar seriens nyckfulle familjefader och andra halvan i polisteamet. Vi får följa dessa två poliser som är så olika varandra som bara det är möjligt i kampen att fånga en potentiell seriemördare.  De karga och dunkla miljöerna de rör sig i runt Louisiana är bara det värt en extra guldstjärna. Kemin mellan de båda i symbios med en dialog att döda för är hörnstenarna i denna mörka grymma tv-serie. Jag har väl aldrig riktigt upptäckt  McConaughey storhet förut. I och med denna horribelt utomjordiska uppvisning utav en karaktär som balanserar mellan geni och galenskap  i kombination med  grav nihilism och alkoholism måste jag gräva djupare i hans tidigare filmbibliotek. Game of Throne har pågått i fyra säsonger och det återstår att se hur nästa True detectiv säsong kommer att se ut. Ett nytt team dyker upp 2015, men med stor risk att reproducera detta framgångsrika konceptet till medelbra är överhängande. I vilket fall som helst var dessa åtta avsnitten  av True detectiv en sanslöst  briljant tv-underhållning och en kommande HBO-klassiker.

Inledningen när Irving Rosenfeld alias Christian Bale varsamt appliceras sin peruk tidigt på morgonen i nästan 4 minuter är bara för härlig bra utifrån vad man senare  får reda på hur viktigt hår på huvudet är för honom. Filmen är baserad på verkliga händelser som skakade om USA på sent 70-talet, tidigt 80-tal. Irving är en naturbegåvning  när det gäller att lura av människor ens pengar. Det är dock inte förrän han inleder samarbete med den sexiga Sydney Prosser som han blommar ut. De två bygger sin framtid på att i ännu högre grad ta andras pengar. När FBI kommer på dem då främst via agenten Richie DiMaso spelad av Bradley Cooper blir paret tvungna att samarbeta med byrån. Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence är en sann fröjd för ögat. 70-tals miljöerna, den sköna dialogen och framförallt manuset är faktorer som greppade tag och ruskade om mitt skeptiska cineasthuvud rejält. Visst går det långsamt framåt och visst det är mycket dialog, men tråkigt blir det absolut inte. Med skådisar som går över gränsen hur bra de kan agera framför kameran kunde det fått varit ännu mera långsamheter. Bradley Cooper spelar sin neurotiskt karaktär så trovärdigt fantastiskt; definitivt hans allra bästa prestation någonsin på vita duken. I och med Jennifer Lawrence gestaltning utav Irvings fru hoppas jag att alla trögisar som tycker att hon är överskattad får skämmas; hon är helt fenomenal. Jag har också läst recensioner där de undrat om detta ska vara ett drama, komedi, romantik eller action. Poängen är istället att se problemet som själva essensen i filmen; American Hustle är en eklektisk gryta som inte blir överkokt av att hoppa mellan genrerna; det gör den bara ännu mer al dente, om en gryta nu kan vara al dente. Jag njöt i vilket fall som helst i varje minut utav denna fantastiskt briljantsmarta film som definitivt har glimten i ögat; den  blev nästan som en intim kompis.

Finns det bra vuxensagor? Tim Burtons Big Fish är för mig det bästa som gjorts i den genren. Winter´s tale är en saga som inte  utger sig för att vara något annat än en tvättäkta sådan. Den Dickensinspirerade karaktären Peter Lake  spelad förträffligt av Colin Farrell är en jagad man. Han är född att bli tjuv och vinner snabbt gängets chefs gunst tillika den som tog hand om den vilsna föräldralöse själen. Vid ett standardinbrott blir han tagen på bar gärning av en vacker, men döende arvtagerska. Peter blir träffad av kärlekens pilar och vill genast ändra livsstil, något som hans boss motsätter sig. Densamme är också ondskan själv och inser att att ett under är på väg att ske. Det blir en  kamp mellan det goda och det onda: änglar mot demoner och flygande hästar som kronan på verket. Helheten i detta episka poetisk-romantiska-drama bidrar till att jag fäller några dyra droppar på favoritkudden. Det finns många filmer som vill uppnå det stadiet men inte lyckas, eftersom Winter´s tale får mig berörd har den lyckats helt enkelt. Då spelar det föga roll om vissa fragment i filmen känns aningen malplacerade, även för att vara en saga. Colin Farrell kommer verkligen till sin rätta med sin äkta irländska accent och ”jordnära” karaktär. Att William Hurt, Russel Crowe och Lucy Griffith förgyller filmen med bra gestaltningar gör inte saken sämre. En oväntad bra, annorlunda saga som får mig att le och gråta – härligt.

Vad har hänt i skräckfilmsbranschen? Kvaliteten och kreativiteten har pekat spikrakt uppåt med filmer som The Conjuring, Oculus och nu Deliver us fom evil samt tv-serien American horror story. Dessa skrämmande nutida guldkorn har det gemensamt att de inte överdriver special FX och har skådisar som agerar någorlunda rationellt i irrationella situationer. Parallellt ligger också betoningen mera på spökhistorier än renodlade skräckfilmer. Deliver us from evil korsbefruktar exorcism- och polisfilmsgenren typ Seven och Exorcisten. Många gnäller just över detta och vill ha renodlade klyschiga skräckisar som oftast håller sig strax under kvalitetströskeln. Jag dyrkar detta med att blanda ihop genrerna då det oftast uppstår något nytt och fräsch istället för att gå i gamla uttjatade fotspår. New York polis officeren Ralph Sarchi spelad av Eric Bana (1968. Melbourne, Australien: Black hawk down, Hulk, Troy, Munich, Lucky you, The other Boleyn girl, The time traveler´s wife, Hanna, Deadfall, Closed circuit, Lone survivor) slåss mot sin egna inre demoner som med sådana på jobbet. För att lösa några komplexa mordfall tar han efter mycket begrundande hjälp utav en okonventionell präst vars primära kompetens ligger i exorcismutdrivning. För bara några år sedan var 9 av 10 skräckisar halvtaskiga, dit kan inte Deliver us from evil räknas in. Det är helt klart en av de bättre och mest intressanta som gjorts på ett tag. Att den baseras på ”verkliga” händelser gör det bara hela ännu mer underhållande. Det räcker med en svart svan för att i alla fall jag ska gå från skeptisk till troende på andar och demoner. Efter denna film så började jag forska lite i fallet precis som i verklighetsbaserade The Rite och The Conjuring; visst är det frestande att att tro att något av deras alla fall inte är påhittade rakt av. På History vs Hollywood kan man läsa in sig på filmer som  sägs vara baserade på verkliga händelser. Som sagt en annorlunda, spännande, oförutsägbar och otäck skräckis med en Eric Bana i dramahögform.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

23 februari, 2014 by

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 oktober, 2013 by

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/3039014/?claim=ac96grjn49h”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

Pixel-Eskapism

Australiensaren Hugh Jackman är lika klippt och skuren för rollen Wolverine, som John Goodman som Fred Flinta; bara det gör filmen sevärd. The Wolverine är ett visuellt smörgåsbord, och i 3D blir det hela ännu påtagligare. Filmens skurk är sisådär, med en ovanligt stark betoning på sisådär, den som stjäl showen är istället den enerverande Rila Fukushima som spelar Wolverines kontrasterande sidekick. Att göra superhjältar realistiska genom att göra dem mänskliga har inletts via Batman är något jag välkomnar; mindre plast, mera själ i filmerna. Även i här har man sneglat på den strategin och implementerat en kärlekshistoria som funkar halvdant. Det man konkret kan säga är att den processen blev för segdragen och sedermera kontraproduktiv. Trots det är detta en film att älska, utan att det resulterar i någon fullpoängare. Att vi tittare får oss en inblick i såväl japansk kultur och fantastiska vyer är en ren bonus.

I mina ögon är Will Ferrell 2000-talets svar på Chevy Chase. En skådis av rang är han dock inte, men att spela så genuint trög med ett sådant lyckat resultat är få förunnat. I denna kultklassiker från 2008 är Will i storform, ackompanjerad av en magisk Woody Harrellson. Uppviglande infantil humor som periodvis är horribelt underhållande, men periodvis också aningen intetsägande kännetecknar Semi-pro.Will Ferrell gestaltar den tröge Jackie Moon densamme fungerar som basketklubben The Tropics: ägare, coach och spelare. Deras bäste spelare är den avdankade Monix gestaltad av Woody Harrelson. Jackies primära vision är att föra upp klubben till NBA, vilket med dessa spelare torde vara en omöjlighet. Det blir en kamp mot klockan i samklang med myriader av schismer i deras kaotiska privatliv. Semi-Pro följer parodi-sport-drama-genren till punkt och pricka, något som ibland känns påfrestande, ibland befriande. Många roliga scener och kommentarer håller dock inte fullt ut, men när det är töntigt roligt, då är det verkligen roligt. Gillar man Will Ferrells tidiga och senare alster är det svårt att värja sig mot denna under-bältet-humor-källa. Woody Harrelson är dessutom en cineastisk upplevelse, och gör en efterlängtad och storstilad återgång till Kingpinhumorn.

Detta romantiska komedidrama överraskade mig på ett ytterst positivt sätt, vilket numera är ovanligt. Ultratrevliga Silver linings playbook är udda på ett lagom sätt. Pat Solitano spelad av Bradley Cooper (1975, Philadelphia, USA: TV-serie Alias, The midnight meat train, Yesman, Hangover, Limitless, The Words) flyttar hem till sina härdade föräldrar efter en sejour på stadens mentalsjukhus. Först på deras digra agenda återfinns Pats dogmatiska tvångstankar att bli ihop med sin ex-fru. De riktiga problemen börjar först när han på en fest träffar den nyckfulle och neurotiska Tiffany. Silver linings playbook väcker humorsinnet till liv samtidigt som budskapet får mig att tänka till, en mycket bra kombination. Tiffany (Jennifer Lawrence) och Pat upplever jag båda agera tillräckligt dysfunktionellt, utan att det på något sätt blir överdrivet patetiskt eller stereotypt. ”Äktheten” skapar utrymme för den  störtsköna dialogen att få blomma ut. Kemin mellan de båda är helt klockren samtidigt som de på varsitt håll skapar magi. En oväntad överraskning som förlöste gamla fördomar och parallellt  underhöll mitt käkparti. En petitess i sammanhanget är en av få bra rolltolkningar på senare år av legenden Robert De Niro.

År 2154 är klassklyftorna mellan människor bisarrt mycket större än idag. De riktigt rika bor bortom jorden i någon form av Eden. De fattiga, eller mindre rika bor kvar på jorden och får kämpa för sin överlevnad. Matt Damon spelar den karge Max som skadas svårt på sin ”arbetsplats” och tvingas ofrivilligt lappas ihop till en robotliknande individ. Mindre nöjd med resultatet åtar sig han uppdraget att jämna ut klasskillnaderna mellan punkt a och b. Gillade man den sydafrikanske regissören Neill Blomkamps förra film District 9, så gillar man definitivt Elysium. Det visuella och effekterna känns minst sagt trovärdiga; budskapet i sig har han onekligen funnit i sitt egna lands förflutna. Den kvinnliga motsvarigheten till Max spelas genant bra av Alice Braga (1983, Sao Paulo, Brasilien: City of God,  I am legend, Blindness, Repo man, Predators, The Rite), detsamma kan inte sägs om den endimensionella antagonisttolkningen som görs av Jodie Foster. Helheten får sig en törn då även filmen i sig upplevs aningen intetsägande. Fokus kunde mera förflyttats till livet  på den överbefolkade jorden, än halv ointressanta fightingscener. Dystopiskt, ja, välgjort, absolut, taskig dialog, definitivt.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Detta är dock ett undantag som bekräftar regeln. Förra årets Possession och denna  The Conjuring visar var skräckskåpen ska stå. Brorsan och jag som för övrigt var i ett biostim stegade ner till Filmstaden för att avnjuta påträngande spänning på hög volym och på en gigantisk filmduk. Filmen kretsar kring ett av duons Ed och Lorraine Warren fallbeskrivningar. De två har funnits på riktigt och kan väl närmast beskrivas som privatdetektiver av det övernaturliga. Ett av deras mest kända fall är The Amityville haunted house som också filmatiserats två gånger. Detta fall har sin upprinnelse 1971 när makarna Roger och Carolyn med sina fem barn flyttar in det mindre trevliga nya huset. Vi får följa den suggestiva processen från vaser som utan anledning faller ner på golvet till ren besatthet. Fyra riktigt bra saker med The Conjuring är demonen i sig är nedtonad, att det finns utrymme för karaktärsbyggen samt bara lite sex, och knappt något splatter. Dessa ingredienser ackompanjeras av riktigt bra skådespelarinsatser i symbios med en ”trovärdig” handling, vilka är byggstenarna till denna kommande moderna spökhusklassiker som parallellt är påträngande kuslig.

I The Purge framavlas en otäck framtidsvision om hur kriminalitet och mord indirekt försvinner, men haken är minst sagt klibbig. Den amerikanska regeringen har sanktionerat 12 timmar årligen där människor får legitimitet att råna, mörda, våldta andra individer; polisen och andra lagens väktare går under jorden. Brotten är helt straffria och syftet är att människor ska få utlopp för sina mörka/naturliga/mänskliga sidor för att de andra 354 dagarna hålla sig i skinnet. Familjen Sandin med fadern James i spetsen har sin trygghet dels i att de är välbärgade, dels att James själv jobbar som larmoperatör, vilket i detta fall innebär att familjen innehar larmens Rolls Royce. Allt går planenligt när mardrömsnatten inleds, men när sonen i ren empati släpper in en jagad främling i huset börjar deras problem ta fart. Från att följa blodiga upplopp på tv-skärmen till att i sitt egna hus bli dem som blir jagade är kontentan av själva insläppet, kommer de att klara av natten? Till skillnad från ovanstående The Conjuring är dialogen på tok för usel precis som några av karaktärerna. De moraliska och existentiella frågorna som filmen ställer sig förblir obesvarade. Synd, för här fanns ett embryo till en kommande klassiker, något genuint kontroversiellt, men som sagt allt stannade på idéstadiet. Gillar vanligtvis både Ethan Hawke och Lena Headley, fast i denna rulle är de klyschigare än klyschigast – tyvärr.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

16 maj, 2013 by

Pixel – Eskapism

Först ut i ”flottgenren” var denna norska storsatsning,vilken var obehagligt nära Life of Pi. Där den filmen närmare kan beskrivas som en saga så skildrar Kon-Tiki verkliga händelser. Den unge Thor Heyerdahl hade utvecklat en teori om att Polynesien har blivit befolkat från Sydamerika, i motsats till de etablerade teorierna om migration från Asien. För att bevisa sin teori gjorde han något som någon aldrig tidigare hade provat, han bestämde sig för att testa sin tes i praktiken och påbörjade ett farligt äventyr över Stilla havet år 1947. Kon-Tiki är Norges dyraste film någonsin, vilket onekligen sätter ribban högt. Tyvärr skildras Kon-Tikis långa resa på öppet hav som en relativt odramatisk tillställning. 101 dagar på osäker kurs borde kunna vara en orgie av konflikter som drabbar de sex våghalsiga skäggiga männen på flotten, men icke sa Nicke. Viss är det ett gott hantverk som framavlas, men helheten är och förblir intetsägande. Istället för att sätta fokus på relationerna där tristessen troligtvis var deras bästa vän har upphovsmakarna lagt krutet på allt annat än just essensen. Trots nästan två timmar känns filmen för lång och livlös. Låt jänkarna sköta dessa episka berättelser istället, visserligen hade de lagt till jättehajar, dinosaurier och varulvar, men den hade blivit så mycket mer intressantare än detta.

Efter vampyrtrenden är nu zombierna på stark frammarsch i populärkulturen. I ett postapokalyptiskt USA på en övergiven flygplats ”bor” zombien R som brottas med tomhetskänslor. Hans liv  börjar när han träffas av kärlekens pilar. Ljuv musik uppstår mellan den tillbakadragna zombien R (Nicholas Hoult) och den livs levande Julia (Teresa Palmer), trots att han tyvärr ätit upp hennes pojkväns hjärna. Filmen skulle kunnat totalhavererat, men med bröllopskistor av charm och självreflekterande humor blir det essensen i en ytterst underhållande film. Att kombinera genrerna komedi med skräck är bland det svåraste man kan ge sig i kast med. Det brukar vanligtvis vara källor till fatala misslyckande, då balansen mellan ”inte för rolig, inte för otäck” är svår att bemästra. Upphovsmakarna har integrerat skräck och komedi med ett existentiellt perspektiv, något som fungerar förträffligt. Jag vet att målgruppen är tonåringar det vill säga Twilight wannabes och att ”Romeo och Julia tema” kastas på sina yngre tittare. Jag måste ändå tillstå att jag gillade denna film där budskapet är att genuin kärlek kan lösa alla världens problem. Jag och brorsan såg filmen på en mindre bioduk, men att vi såg den var vi glada över – annorlunda.

Tredje säsongen av zombieeposet The Walking dead som slagit mig med häpnad (16 avsnitt). Vem trodde för 15 år sedan att zombies skulle bli var mans egendom i tv-rutan, inte jag i alla fall? Eftersom zombies efter vampyrer ligger högt på min genretopplista så tar jag emot det ökade intresset med öppna armar. Den fransk/ungersk/amerikanska regissören Frank Darabont står återigen bakom rodret, något som borgar för högkvalitativ underhållning. Den mannen har Stehpen King att tacka för sina framgångar. då hans största succéer är baserade på densamme som Nyckeln till frihetDen gröna milen och The Mist.  Han ligger också bakom den gravt  underskattade The Majestic med en tyglad Jim Carrey i en av huvudrollerna. Handlingen tar vid exakt var förra säsongens cliffhanger placerades. Gänget tar sin tillflyktsort till ett närliggande fängelse där de gör sig ”hemmastadda”. Inte långt därifrån huserar Guvernören och hans mannar i den stad som han iordningställt och döpt till Woodbury. Den otäcka känslan av att mänskligheten är på väg att utraderas, precis som hoppet och myndigheter som inte existerar längre, skapar en dystopisk ångestkänsla som förutom att vara underhållande också får mig fundera. Anarki och laglöshet är ett minst lika stort problem som de vandrande liken. Den klaustrofobiska vanmaktskänslan som målas upp och hur den påverkar allt och alla levande är den allra största behållningen; zombierna, blodet och våldet är bara bonusar. Denna säsong håller faktiskt bättre kvalité än andra säsongen, trots att nyhetens behag är borta. Starka karaktärer som hela tiden utvecklas utifrån dess omgivning är nyckeln till tv-underhållning i världsklass.

I detta drama pärla med socialrealistiska humorundertoner dominerar Robert De Niro. I mina ögon har han på senare år blivit en parodi på sig själv i kombination med val av roller som egentligen är under hans värdighet. I detta drama så ger han sig ut på en roadtrip för att hälsa på sina fyra barn som sedan länge sedan är spridda för vinden. Det var hans fru som skötte kontakterna med barnen, men när hon dog så blev besöken och telefonsamtalen färre för varje halvår som gick. Han trotsar sin läkares rekommendationer och beslutar sig för att överraska sina barn. Det blir en smärtfylld konfrontation med sitt förflutna, där hans jobb var hans andra hem. Jag kan inte nog proklamera hur bra Everybody´s fine är. De Niro gör sin bästa roll på århundraden, men alla involverade i dramat är som gjorda för sina karaktärer exempelvis Drew Barrymoore som jag vanligtvis inte alls är förtjust i. Sam Rockwell och Kate Beckinsdale tillhör samma skara. Subtil humor varvas med känslofyllda möten i en emotionell berg-och-dalbana. Doserna av sentimentalitet, sorg, glädje och nyfikenhet portioneras ut med fingertoppskänsla, utan för den delen drabbas av amerikanska sliskiga rollklichéer. Hela historien är en bruksanvisning hur man skapar trovärdiga karaktärer med ett riktigt bra manus som grund. En av 2009 års allra bästa filmer trots sitt hasande tempo, eller just därför.

Bra skräckfilmer är i mitt tycke en bristvara. ”Har man sett en har man sett alla” är aningen starkt uttryck, men dock inte allt för långt ifrån sanningen.  Karbonkopiorna eller ”föja-mallen-konceptet” är två sorgliga följeslagare i denna genre. Mama är ett av få undantag de senare åren. Filmen handlar om två barn som växer upp ensamma och isolerade i skogen med ett övernaturlig väsen som ”förälder”.  Barnens farbror lyckas hitta dem efter åratal av sökande, och får sedermera agera stand-in föräldrar till dessa två minst sagt förvildade ungar. Förutom det någorlunda originella manuset är det skådespelarnas förtjänst att Mama är så sevärd. De spelar trovärdigt utifrån den situation som uppstått. Jag sitter inte och muttrar över ”varför gör det på detta viset”. Gudabenådade Jessica Chaistain (1977, Sacramento, Kalifornien: Jolene, Stolen, The Debt, Take Shelter, The tree of life, Niceville, Lawless, Zero dark thirty) går från klarhet till klarhet, här spelar hon farbroderns flickvän Annabel tillika kvinnan som får den otacksamma uppgiften att agera svärförälder till vildingarna. Farbrorn spelas av den duktige nordbon Nikolaj Coster-Waldau (1970, Rudköping, Danmark: Nattvakten, New Amsterdam tv-serie, Wimbledon, Kingdom of heaven, Huvudjägarna, Blackthorn, Games of throne tv-serie, Oblivion) och är en annan som också bara blir bättre för varje film han medverkar i. De två småsyskonen agerar också nästintill naturligt, om inte så hade varit fallet så kunde hela filmen spolierats. Som sagt det är så befriande att se en skräckfilm där handlingen och skådespeleriet har huvudrollerna, inte de adekvata horrorklichéerna. Mama är absolut en av de bästa skräckberättelserna jag sett på bra mycket mycket länge, dessutom såg jag och brorsan den på bio.

Jag och brorsan bänkade oss framför Norrköpings största bioduk, utan att egentligen riktigt veta handlingen i sci-fi/thrillern Oblivion. Där vi mera väntade oss en film i stil med Looper eller Inception, blev vi båda nöjdare och överraskade med att Tom Cruise valt att medverka i en riktigt sci-fi rulle, utan överambitiösa tidsjakter. Människorna hade vunnit slaget om Jorden över utomjordingarna, men förlorat halva månen, något som gjort Jorden nästintill obeboelig. I denna dystopiska framtid bor mänskligheten istället på en mellanstation för att successivt slussas till en ny planet, en ny Jorden så att säga. Tom Cruise spelar mekanikern Jack Harper som med sin fru är stationerade på jorden med syftet att reparera drönare vars uppgift är att bevaka naturtillgångar som senare ska forslas till den nya jorden. Jack Harper räddar under ett reparationsuppdrag en kvinna från en säker död. Från det ögonblicket rämnar hans verklighetsuppfattning om vad som är sant och vad som inte är det. Förutom att Tom Cruise har en ruskig karisma så har den killen en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det gäller att välja filmer som blir bra, och det gäller i alla genrer; Oblivion är definitivt inget undantag. Tom Cruise är perfekt i rollen som Jack Harper precis som resten av castingen. Förutom att det visuella är helt sanslöst snyggt och spektakulärt gjort pulserar det också en existentiell underton i filmen, något jag gillar skarpt. Parallellt är detta ett drama som sedermera byggs upp till en actionfilm med en kärlekshistoria inbyggd i filmnätet. Det görs få sådana här sci-fi filmer numera, tragiskt nog, men utifrån hur underhållande,vacker, annorlunda och mäktig Oblivion var så kommer förhoppningsvis fler i dess kölvatten.

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

23 januari, 2013 by

Pixel-Eskapism

End of watch är en skakig-kamera-film, något som jag vanligtvis inte är så överförtjust i. Dock är detta ingen lågbudgetfilm utan en rulle med molto kapital bakom sig. Till sin hjälp har de bland annat Jake Gyllenhaal och Michael Péna. Filmen handlar om två kaxiga poliser som är partners och vänner sedan länge. De umgås lika frekvent på jobbet som, efteråt, och deras familjer är minst sagt sammansvetsade. Jake det vill säga Brian i filmen har fått för sig att spela in några veckor via videokamera, vars syfte är att visa hur en dag på jobbet gestaltar sig. Det är den historien som möter oss tittare. Mike och Brian är två hängivna, men oerhört nonchalanta poliser som inte räds något. De börjar nysta i knarkaffärer som sedermera leder vidare till den ökända Kartellen. South Central i Los Angeles framställs periodvis som en krigszon där de kriminella indirekt har makten över människors vardagsliv. Filmens stora behållning är kemin mellan Jake Gyllenhaal och Michael Péna, då de är i bild typ hela tiden är det en förutsättning för att filmen att ska funka överhuvudtaget. Värmen, humorn, vardagsproblemen, drömmarna och polisarbetet i sig avhandlas på ett mycket trovärdigt sätt, och då blir skakiga-kameran ett bra verktyg att förstärka vardagsrealismen med. Socialrealismen får mina tankar att vandra tillbaka till den gamla polisserien: ”Spanarna på Hill street”, vilket är ett gott betyg, jag gillade den serien skarpt. Som sagt det här är ett polisdrama, och ljusår ifrån ”S.W.A.T” och ”The Fast and the Furious” machoklyschor. End of watch är en riktigt rå, skitig och sevärd polisfilm.

My week with Marilyn visar prov på kreativitet när upphovsmakarna väljer att skildra endast en fragmentarisk period av denna ikon, istället för någon tramsig best-of-life-movie. Vi får följa henne utifrån filmstudenten Colin Clarks glasögo0n. Har får chansen att lära känna närmare när Marilyn kommer till England för att spela in en film. Colin blir varse att även exceptionell skönhet kan ha sina fläckar. Från charmig till strulig, från strulig till ytterst sårbar; Colin och filmteamets tålamod sätts på svåra mentala prov, beroende på vilken sida stjärnan vaknat på. Castingen är top notch: Michelle Williams (1980, Kalispell, Montana, USA: Prozac nation, Brokeback mountain, Land of plenty, Mammut, Blue Valentine, Shutter island) om spelar sexsymbolen är som skapt för rollen, precis som den oerfarne Colin vilken spelas superbt av Eddie Redmayne (1982, London: Elizabetg – the golden age, Black death, Glorious 39, Les Misérables). Den melankoliska  och oförutsägbare Marilyn skapar ett lågmält men intresseväckande sorl, som vidmakthålls under hela filmen. Som sagt  ett stickprov i filmstjärnans liv blir en perfekt balanserad cineastisk dos. Är det myten eller Monroe vi får följa under filmens gång? Jag vill helt enkelt veta mera om denna mytomspunna kvinna, ett gott betyg som något, en toppenfilm.

Sagan om ringen teamet har återigen samlats, denna gång för att damma av den barnvänligare boken Bilbo. Min fru, jag själv och min bror hade de bästa förutsättningar man kan ha på en biosalong. Utvilade, en gigantisk bioduk, toppenljud, 3D samt en ny bildteknik kallad 48 fps att tillgå. Den episka Hobbit är hela 2 timmar och 49 minuter lång, så det är en fördel att ha besökt toaletten innan. De enda nackdelarna var dels de oerhört höga förväntningarna jag hade, dels att jag läst boken. Inledningen är dessvärre en segdragen historia som inte för karaktärerna framåt, snarare en film i filmen så att säga. Här hade de utan problem kunnat kapa ett antal minuter, för att  sedermera implementera dessa på de efterföljande DVD/Blue-ray-utgåvorna.Efter dvärgsammankomsten sätter äntligen äventyret igång, till skillnad ifrån förra filmen så är inte huvudkaraktärerna spridda för vinden utan enhetligt samlade. Vi får följa de 13 dvärgarna, Bilbo och Gandalfi i en medeltids-roadtrip med syftet att nå ”Ensamma berget”. Där ruvar dvärgarnas rättmätiga skatt, men också en blodtörstig drake. Gänget stöter bland annat på troll, orcher, shapeshifters, trollkarlar, jättelika spindlar, dräglande vargar och så klart den opålitlige Gollum. Hobbit är inte bara mer barnanpassad, utan också mer humoristisk och mindre mörk, vilket underlättar filmtittandet, men förtar det magiska. Filmens allra största problem är dock att scenerna blir på tok för utdragna, saker som inte finns med i böckerna har lagts till. En bok som består 300 sidor, varav 1/5 av ytterst jobbiga visor tycks 3 filmer x (nästan) 3 timmar vara ett adekvat filmiskt självmord.

Riktigt så hemskt blir det inte, utan Hobbit är ett utomordentligt äventyr, men man ska  akta för att sig jämföra dessa med Sagan om ringen trilogin, vilka förblir ojämförbara. Gandalf agerar som Gud själv och räddar alla i sällskapet 219 gånger, vilket är 218 stycken för många. I längden blir dessa genomskinliga enmansaktioner både förutsägbara och fantasilösa. Det smartaste hade nog varit om Gandalf gett sig ut och fixat detta allena, utan några kortväxta varelser i sitt följe. Det känns också som att filmen är ett enda stort slagsmål, de slåss mot allt och alla, och till sist blir det lite väl mycket ointressanta strider i filmen. Det visuella i 3d är filmens allra största tillgång; den segdragna storyn det som dränerar Hobbit på ett högt betyg. Det bästa hade nog varit att klippa bort 40 minuter för att skapa ett bättre flyt och tempo i filmen, eller att endast ha gjort två filmer av denna 300 sidors barnbok.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Kvalitetsskådisen Ethan Hawke, ett coolt omslag och en intresseväckande handling gav mig hopp att bryta den dåliga-skräckfilms-trenden. Sinister handlar om true-crime-författaren Ellison som flyttar in i ett hus där horribla brott utspelats. Hans familj är dock  helt ovetande om att dessa makabra händelser ägt rum. Ellison är desperat behov av en ny bestseller och börjar maniskt skriva om de gångna brotten. Till sin hjälp finner han ett gäng super-8 filmer på vinden, vilket senare visar sig vara rena ”Snuff-filmerna. Författaren förförs ofrivilligt med i de suggestiva kortfilmerna, där mer än vad som är nyttigt för en människa att veta uppdagas. Sinister är onekligen en atmosfärisk horror-rulle där jag ibland nödgades att plocka fram den stora kudden. Ethan Hawke (1970, Austin, Texas, USA: Dead poets society, Alive, Reality bites, Brooklyn finest, Training day, Before sunset, Daybreakers) som spelar Ellison har troligtvis världens mest förstående fru. När deras ögonstenar till barn blir drabbade av ett pärlband av oförklarliga händelser, väljer människan att stanna kvar i villan. Rationellt sett hade det varit få människor som härdat ut en vecka efter alla skrämmande upplevelser i det hemsökta huset. Sinister får knappt godkänt, tittarna kastas in och ut i en orgie av skräck-klyschor. Inspirerad av japanska skräckfilmer, Huset som gud glömde och Paranormal activity är denna soppa som sagt långt ifrån originell eller tillräckligt skrämmande.

I det dystopiska framtidssceneriet år 2074 är tidsresor en dela av vardagen. Kriminella ligor utnyttjar detta till fullo genom att skicka folk de vill bli av med 30 år tillbaka i tiden, där det finns så kallade loops som helt sonika avrättar dessa individer. Joseph Gordon-Lewitt (1981, Los Angeles, USA: tv-serien 3rd rock from the sun, 10 things  I hate about you, Helloween – 20 years later, Mysterious skin, Brick, Miracle of S:t Anna, 500 days of summer, Inception, 50/50, The Dark knight rises, Lincoln) spelar den ambivalente Loopern Joe, medan Bruce Willis iklär sig samma roll  fast hans framtidssjälv, ett alter ego som han blir tvungen att konfronteras med i filmen. Sådana här filmer har en tendens att förvirra tittaren i myriader av tidsresenär-spekulationer det vill säga bli för smart för sitt eget bästa. Här har regissören istället satsat sina kort på en originell handling som inte präglas av oändliga special effekter, katt och råtta jakter och råbarkade stereotyper. Tyvärr är det många frågor som utkristalliseras under filmens gång som jag verkligen ville ha svar på, men inte fick. Vill man hitta manusluckor så finns det en uppsjö av svarta hål i L0oper, något som drar ner helhetsintrycket. Bruce Willis är neutral i sin rolltolkning, han varken tillför eller förstör något. Botoxfixering och endimensionella skådespelarprestationer gör att Brucan tyvärr har blivit en parodi av sig själv, precis som kollegorna De Niro och Nicolas Cage.  Då jag är ytterst svag för denna typ av framtidsfilmer med tidsresor tyckte jag ändå att filmen var godkänd.

Sidospår-agent-action där ursprungsagenten Jason Bourne bytts ut mot Aaron Cross det vill säga Matt Damon mot Jeremy Renner, borta är även original regissören Paul Greengrass. Jag tycker att manusförfattarna borde få något slags nobelpris i att skapa ett så osannolikt idiotiskt och ointressant manus. De tycks varken ha sett de föregående filmerna eller gått någon adekvat dramaturgisk utbildning. Aaron Cross skickas till Manila för att springa över en miljarder hustak och köra jättemycket motorcykel ungefär som i tredje filmen, en scen som känns som en 3/7 delar av hela filmen. The Bourne legacy framstår tämligen platt och intetsägande i jämförelse med de föregående filmerna. Bäst i filmen är selektiva actionscener och den mycket bedårande Rachel Weisz (1970 Westminister, London: The Mummy, Enemy at the gates, About a boy, Runaway jury, The Fountain, Agora, Fred Claus,  Definitely Maybe, The Whistleblower, The deep blue sea, Dream house). Då alltför många människor ändå tycks ha kravlat sig till biosalongerna borgar det tyvärr för ytterligare filmer i serien, några jag definitivt inte kommer att se.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 november, 2012 by

Pixel-Eskapism

Familjen Widholm traskade ner till ett relativt dyrt lördagsförmiddagsnöje där Pixars nyaste animering stod på agendan: Brave. I barnens natur ligger en form av rastlöshet; när filmen visade sig vara 1. 43 minuter exklusive reklam, och trailers blev jag aningen orolig för att någon av änglarna skulle hinna somna. Den oron visade sig vara obefogad, de satt som klistrade vid de bekväma och rymliga sittplatserna. Merida är en skotsk prinsessa i tonåren. Hon gillar att ge sig ut i skogen och träna på att skjuta med sin pilbåge, men hennes mamma drottning Elinor vill helst att Merida ska lära sig att bli mer stolt och hyfsad som en riktig prinsessa. En dag kommer kungarna från grannrikena och Merida tvingas välja en av deras söner som ska bli hennes make. Hon flyr in i skogen, där hon efter ett tag träffar på en häxa som ger henne möjligheten att ändra sitt öde: en trollformel i en kaka som ska förändra drottning Elinor. När Elinor äter kakan förvandlas hon till en björn. Merida måste inom loppet av två dygn hitta ett sätt att förvandla tillbaka sin mamma annars kommer hon att förbli en björn i evig tid. Det hela låter som en genialiskt originell idé, tyvärr tyckte jag att det hela blev på tok för endimensionellt. Utifrån en Pixar-standard så hamnar den under deras exceptionellt höga kvalitetssäkring. Allt är väldigt förutsägbart och den annars grymma vuxen/barn humorn är starkt reducerad. Frågan är efter denna film och mediokra Bilar 2, om Pixar genialitet håller på krackelera? Modig är självklart bra och väldigt vacker gjord, men som sagt en besvikelse, och tycks vända sig till en ännu yngre målgrupp än vad vi är vana vid.

Brittiska Aardman Studios (britternas svar på Pixar) har nu i 40 år vävt sitt finmaskiga spindelnät tjockare för varje produktion som lämnat det experimentella animationsbordet av stop motion-animationer med lerfigurer. Deras galjonsfigurer är  dock ”Wallace & Gromi”t och ”Fåret Shaun. Aardman”. Studios långfilmsbibliotek består av: ”Flykten från hönsgården” som var först ut, sedan följde, ”Wallace and Gromit and the were-rabbit”, ”Flushed away” och ”Arthur Christmas”. Den årliga tävlingen om årets pirattrofé närmar sig, och vår huvudperson Piratkaptenen har siktet inställt på att för en gångs skull ta hem pokalen. Han har det snyggaste skägget av dem alla, och den mest entusiastiska besättningen. Dessvärre ekar det tomt i skattkistorna, för om sanningen ska fram är de inget vidare duktiga på hela den där plundra-och-döda-grejen. Det ser mörkt ut, tills Charles Darwin korsar deras väg med en liten men viktig upplysning som kan vända på piraternas tur. Människors nyfikenhet kontra människans girighet, två oftast motstridiga mänskliga egenskaper presenteras via piratbulvaner. The Pirates är självklart vansinnigt bra gjord, och till bredden fylld av genuin brittisk galghumor. De subtila småskämten, som att en kvinna i lösskägg smyger runt bland besättningen utan att någon hajar till är absurt underhållande. Humorn drar emellanåt åt slapstick, men här finns också gott om underfundiga samtidskommentarer och popkulturella referenser. Aardmans rundade lerfigurer gör sig fint i 3D, och varje scen är späckad med typiskt fyndiga detaljer och formuleringar. Jag föredrar helt klart denna pärla framför Pixars senaste, medan barnen hellre ser den förstnämnda.

Jag tog barnen till Höstlovets höjdpunkt: en biofilm i 3D och på svenska, Hotel Transylvania. Att det handlade om monster gjorde det hela mycket intressantare än pirater, pandor eller dinosaurier. När Drakulas fru blir dödad av arga bybor, skapar han en fristad för honom men framförallt för hans ögonsten, dottern Mavis. Hotellet besöks av alla typer av groteska varelser eller monster, kravet är dock att slippa konfronteras med människor, något de är rädda för a´la ”Monsters inc”; denna film är dock 150 gånger bättre.  Såklart dyker det ganska snabbt upp en människa till hotellet som dottern till råga på allt blir kär i. Draculas swengelskrumänska accent är bara för härlig; nästintill allt han gör och säger blir egentligen komiskt precis som den orgie av slapstick som präglar en stor del av Hotel Transylvania. Det drivs också hej vilt med monstergenren i sig på ett ytterst charmigt och klockrent sätt. Ett gott betyg måste väl vara när en film uppskattas från början till slut av barn såväl som vuxna, filmen slår exempelvis ”Brave” med hästlängder. Varning detta är en rolig film.

Morgan Freeman som Nelson Mandela var nästan en lika god idé som John Goodman som Fred Flinta. Clint Eastwood som regisserar detta sportdrama går verkligen från klarhet till klarhet. Den 82-åriga vandrande legenden ligger numera bakom moderna klassiker som: Heartbreak ridge, The bridges of Madison county, Absolute power, Blood work, Mystic river, Billion dollar baby, Changeling, Gran Torini, Hereafter, J. Edgar. I Invictus koncentreras handlingen till Sydafrikas värdskap i Rugby-VM 1995. Mandela såg detta evenemang som en möjlighet till att ena det apartheiddrabbade landet, när ingen annan gjorde det. Vi får följa hans egensinniga strategi genom hela filmen, från att vara aningen ifrågasatt till att bli dubbelt hyllad. Matt Damon gestaltar den ”nationella” stoltheten: Springboks lagkapten, och dennes kamp att vinna mästerskapsbucklan med sina kluvna lagkamrater. Filmer som baseras på verkliga händelser och som dessutom är i händerna på übersentimentala amerikanare är orosmoment i sig. Denna film klarar sig riktigt bra från de allra värsta fällorna, då främst castingen är superb. I filmen implementeras fragment där vi tittare får ta del av hur Mandela upplevde den 30-åriga fängelsevistelsen vilket är en ständig påminnelse att trägen vinner (dock gäller det inte i squashsammanhang). Jag kan inte göra annat än att abdikera för ett välregisserat drama där ett gemensamt mål blir kittet till reducerade fördomar.  Viljan att förändra hopplöshet till hopp är alltid lika intresseväckande moment i filmer, om de görs på rätt sätt. Ett klanderfritt hantverk med en handling som är som gjord för inspirera sina tittare.

Den numer 58-åriga australiensaren Mel Gibson tredje film efter sitt uppehåll  2004; Edge of darkness (2010) och The Beaver (2011) och 2012 Get the Gringo. Detta är ett actiondrama med glimten i ögat, och med en själsligt betydligt mörkare Mel Gibson. Borta är den pojkaktiga charmen som präglade en stor del av hans tidigare karaktärer. Handlingen kretsar runt ett Mexikanskt fängelse där fångarna inte får lämna platsen, men ändå lever ett ”normalt liv”. Hit förs Driver (Mel Gibson) som kraschat med sin bil invid Mexikanska gränsen, och där korrupta poliser lagt händerna på den stora summan pengar som låg i samma fordon. Han lämnas med syftet att bli glömd och begraven. Driver tämjs dock inte i detta fängelse, utan tar ofrivilligt hjälp av en pojke i hans kamp att överleva detta helvete på jorden. Denna light-Taratino-rulle kunde ha blivit groteskt pinsam, men istället klarar den balansen i den överdrivna actionhandlingen mellan intresseväckande handling och klyschor. Mel Gibson genomgår i mina ögon en vitalare omvandling än jag trodde var möjlig: från föredetting till någon att räkna med i kommande alster. Hans nya lite mörkare sida klär honom perfekt, i kombination med coola one-liners. Snorungar som leker besserwissrar brukar vara ytterst påfrestande, men i Get the gringo fungerar kemin mellan grabben, hans mamma, Driver och skurkarna förvånansvärt bra. Kroppsdelarna kapas, blodet sprutar precis som drogerna och orättvisorna, men helheten känns ändå tillräckligt ”trovärdiga” för att få mig på ett väldigt bra filmhumör. En av de största actionöverraskningarna på 2000-talet med bland annat filmen Taken (Liam Neeson).

6 Bullets är min första Jean-Claude van Damme film på över 20 år. När jag var runt 19 år, ensamdeprimerad och tågluffandes runt Europa, stiftades min första bekantskap med denna belgiska superhjälte. Platsen var Antwerpen, filmen ”Blood sport”. Jag vandrade däckad därifrån, och alla tillsynes sömnlösa nätter på obekväma tåg var som bortblåsta. På Stefan Hammarströms och mina resor runt världen var densamme en källa till euforiska kickar hos oss båda med filmer som ”Kick-boxer”,  ”Lionheart” och ”Double impact”. Sedan svalnade intresset för att sedermera avta helt, tills denna film. 6 Bullets är ”Taken”, fast i b-films-tappning. Handlingen, dialogen, skådespeleriet och manuset lär inte generera i några filmfestivalpriser. Att jag tittade på hela filmen beror faktiskt att den var riktigt underhållande. Man vet vad, hur och när man får minuterna serverade, men som sagt något etsar sig fast i hjärnbalken, något för reptilhjärnan att frossa i. Skön action, coola stunts, och en godtagbar handling om trafficking räddar filmen från att ramla ner i ”varför-gör-man-sådana-här filmer-egentligen-träsket. Kanske dags att ta en titt på några tidigare alster ändå, killen har ju nästan 50 filmer i sitt endimensionella film-cv. Klart bättre än The Expendables 1 och 2 – tillsammans.

Jag dyrkar vampyrfilmer, tyvärr är de riktigt bra lätträknade. I Abraham Lincoln: vampire hunter har manusförfattarna onekligen hittat en ny absurd infallsvinkel. Jag var verkligen skeptisk till denna uppfinningsrikedom när en välkänd president är filmen hjälte, vars subjektiva uppdrag går ut på att hindra vampyrerna ta över USA. Förväntningarna var obeskrivligt låga, men ibland kan det vara en films största fördel. Vi  får episkt följa en 9-årig Abraham från hans mamma blir dödad av vampyren Jack Barts till vuxen ålder och presidentämne. En vampyrdödare tar honom under sina vingar och lär ut allt han kan om dessa nattens demoner. Det går inte komma ifrån att kemin mellan de båda är filmens allra största behållning. Betyget landar aningen över standard, men fyller gott och väl sitt underhållningssyfte med lagom portioner roligheter och snygg action.

Helt plötsligt är det nästan folkligt och legitimt att se på zombiefilmer, nästan som att gilla hårdrock. Tv-serien ”The Walking dead” öppnade dörrar för såväl dåtid som framtid för genren i sig. Dessvärre är många zombiefilmer rena karboniseringar och klyschabon, där man sällan blir överraskad, bara trött på upprepningar som reproducerats tillsynes för evigt. La Horde är en fransk zombiefilm där man också sett det mesta förut. En grupp motstridiga människor i ett hyreshus måste samarbeta för att inte bli uppätna levande. Betoningen ligger dock på action, inte inälvsscener, men inte ”Resident evil action”, utan mer jordnära sådan. Skådisarna håller ovanligt hög klass precis som logiken för en gångs skull, även om den är groteskt förutsägbar. De kan upprätthålla den tunna men ändå bakomliggande handlingen sinsemellan, utan att man somnar eller blundar generat. Zombierna i denna rulle är djävulskt snabba, och här finns det definitivt inte plats för att vara en dålig skytt om man ska träffa essensen – huvudet. De ultrasnabba köttätarna finns som vanligt överallt, men regissören lyckas bra med konststycket att man faktiskt bryr sig om hur det går för de jagade bytena, en överraskande bra zombiefilm, gjord med en mörk humor och glimten i ögat.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

26 februari, 2012 by

Pixel-Eskapism

The Woman var onekligen en originell film. Handlingen kretsar runt en familj som utåt ses som en mönsterfamilj där fadern är en erkänd landsortsadvokat. Hans oberäkneliga lynne och dogmatiska världsuppfattning styr familjen helt och hållet. Saker och ting förbättras absolut inte då han fångar  in en mystisk, men helt förvildad kvinna i skogen. Han tar det som sin livsuppgift att försöka civilisera henne, vilket inkluderar hela familjen. Hon förvaras fastkedjad i en närliggande stuga. Ju längre tiden går desto bräckligare blir familjens gemensamma mentala tillstånd…tills. Filmen i sig är otroligt otäck, brutal och pervers. Det finns en långsökt svart humor i filmen som tilltalar mig. Faderns diktatoriska envåldshärskeri är provocerande otäck och får mig automatiskt att tänka på de smånotiser som jag titt som tätt finner i morgontidningarna. Kameravinklarna, musiken, skådespeleriet och miljöerna bildar en helhet som lär få ett antal tittare att må betydligt sämre efter filmen än innan. En mycket intelligent och sevärd film fast också  mycket skrämmande.

En av världens sjukaste filmer har oväntat fått en uppföljare. The human centipede var en bisarr film från en troligtvis störd regissör. I vilket fall som helst står samme sicko återigen bakom kameran. Det som är positivt med denna uppföljaren är att den inte originalklonats. Denna gång handlar det om Martin, en kille som utnyttjats sexuellt av sin far och som bor hos sin halvtokiga mamma. Martin har bara fascination för en sak, och det är kultrullen The human centiped, en film som han ser som en ren instruktionsfilm. Hans besatthet får honom att maniskt vilja reproducera det mänskliga experimentet. Martin samlar brutalt ihop 12 individer i syfte att sätta ihop dem: mun mot anus, anus mot mun. Martin är visserligen helt skogstokig, men motivationen är det onekligen inget fel på. Då han inte är en adekvat lekman blir denna sammansättningsprocess bra mycket mer amatörmässig en förlagan, något som definitivt inte gynnar de 12 som ingår i den mänskliga tusenfotingen. Säger jag att filmen är underhållande blir jag inspärrad, så jag nöjer mig med att mitt intresse för The human centipede hölls uppe under hela filmens gång. Den kala stämningen, det suggestiva molande bakgrundsljudet samt att filmen är svartvit fick mig instinktivt att tänka på David Lynch schizofrena film Erazerhead.

Jag och barnen såg Mästerkatten i 3D versionen med svenskt tal. Detta är en prequel/spin-off där vi får följa Mästerkatten  långt innan han träffade Shrek. Vi får se en vänskap mellan Mästerkatten och Humpy dumty förvandlas till hat och återigen till vänskap. Manusförfattarna har implementerat Jack och bönstjälken som en del av handlingen, vilket i detta fall fungerade utmärkt.  Det vore nästan kriminellt att inte förföras av den värme, humor och charm som genomsyrar hela filmen. På köpet får man gulliga och intressanta karaktärer spetsat med underfundig action. Det här är en underhållning som passar vuxna barn som barensliga vuxna.

Oj då, en toppenfilm korsade min jakt på eskapistisk underhållning. Det var ett tag sedan jag såg en riktigt bra film som exempelvis: ”There be dragons” och ”Najwals hemlighet”. The Debt är en spion-thriller-drama som handlar om ett team på 3 personer som får i uppdrag att kidnappa den fruktade och ökände ”Kirurgen från Birkenau”,  i syfte att ställa honom inför rätta för de vedervärdiga mänskliga experiment som han utförde under 2:a världskriget. Nu gick inte allt planenligt så en nödlögnspakt lanserades tvärt, en handling som fick konsekvenser för resten av deras liv. Vi får följa personer under två olika tidsperioder via flashbackssjok. något som oftast förstärker karaktärerna och storyn, detta är definitivt inget undantag.  Såväl den unga som den äldre kvinnliga Mossadagenten gestaltas superbt av Helen Mirren (1945, London: The Mosquito coast, Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare, Calender girls, The Queen) och Jessicka Chastain (1981, California, USA: Taking Shelter, The tree of life, Coriolanus, Niceville). Det är bara att abdikera för en film som innehåller många strängar på sin lyra som triangeldramat mellan de två männen i teamet och Mossadagenten dessutom avhandlas ämnen som svek, skuld, ondska och tvivel. The Debt är en riktigt, riktigt bra film som trollbinder sin publik via ett groteskt välskrivet manus, och magnifika skådespelarinsatser.

Jag har alltid varit svag för mytologi-action-genren; på senare år har ett stort antal filmer kommit fram som exempelvis Troy, 300 och Clash of the Titans. Jag tycker att Immortals lider av samma  transparenta syndrom som ovan nämnda, förutom filmen 300 som är ”gudomlig”. Gediget hantverk – ja, godkänt skådespeleri – ja, coola  effekter – ja, men som sagt intetsägande och exceptionellt själlöst. Regissören har verkligen inte satt sig in i den grekiska mytologin, då de vedertagna historierna och karaktärerna fått dansa helt efter hans egna pipa, något som inte gör saken bättre. Den stora budgeten har lockat till sig stjärnor som Stephen Dorff, Mickey Rourke, John Hurt och Freida Pinto, vilka inte får de utrymme de förtjänar i och med filmens klyschiga dialog. Det här är onekligen underhållning för stunden, och bör inte avnjutas med några högre krav än att uppleva en orgie av splattervåld, det vill säga filmens enda behållning.

Jag gillar robotar, Hugh Jackman och Steven Speilberg, men inte Real steel. Tyvärr upptas en stor del av Real steels  handling av hur Hugh Jackmans karaktär successivt acklimatiseras från kass pappa till en exemplarisk sådan. Resan dit blir en Disney-outhärdlig-tillrättalagd sörja. Handlingen kretsar runt en  kringresande boxningsmanager. Människorna har i denna framtid ersatts av robotar som gör upp i ringen istället. Parallellhandlingen består av att lotsa fram en riktig looserrobot mot de bästa och dyraste exemplaren. Utgången av det dilemmat har vi sett i typ alla andra fighting filmer. Denna Rocky/Over the top look-a-like blir aldrig spännande, rolig eller intressant. Steven Speilberg har de senaste 10 åren irrat in sig i en filmisk dimma som han inte tycks ta sig ur. Förut gjorde han barnfilmer för vuxna, numera barnfilmer för barn – översentimentala sådana dessutom.  Robotarna i sig står för filmens behållning; de är häftiga, snygga och trovärdiga utifrån att de är just robotar.

In time målar upp ett dystopiskt framtidsscenario.  Tid är pengar, vilket är något som verkligen beskriver essensen i denna mörka film. I framtiden då forskarna lyckats isolera genen som förhindrar åldrandet används denna banbrytande upptäckt i syfte att stävja överbefolkningen. De med mycket pengar är nästintill odödliga medan majoriteten får leva ett år i i taget. Den enda valutan som finns att tillgå är just tid, något som är det värdefullaste som existerar. Ta en stor dos  Bonnie and Clyde och en mindre dos Robin Hood, så har ni kärleksrelationsprocessen i ett nötskal. Justin Timberlake vill jag egentligen inte gilla, då sångartister som prövar på Hollywood sällan gör någon lycklig, undantaget är Mark Wahlberg. Men han gör definitivt inte bort sig i denna film, snarare tvärtom. In time är en film med ett existentiellt filosofiskt djup som väljer bort att kommunicera med sin publik genom bombastiska specialeffekter. In time är också  en sådan film som fungera mycket bättre i teorin än i praktiken eller i bokform.

A lonely place to die är en brittisk ”Sista färden film”som utspelar sig i de skotska högländerna. Ett gäng bergsklättrare råkar av en händelse upptäcka en kidnappad flicka mitt uti ödemarken. De tar sig med henne, men får på köpet med sig förövarna till själva kidnappningen samt det gäng som ska betala lösesumman. Jag är svag för katt-och-råtta-leks-filmer där vanliga människor blir tvungna att konfrontera brottslingar i syfte att själva överleva. De skotska högländerna i sig är en ytterst vacker inramning som förstärker berg-och-dalbane-jakterna. Nackdelen med filmen är att förövarna skjuter som amatörer, vilket känns filmiskt rätt, men inte trovärdigt. När de sedan anländer till staden drabbas filmen av en bombastisk hybris; från thriller till actionfilm, vilket i mina ögon inte alls var nödvändigt. 3/4 av filmen är i vilket fall som helst riktigt bra. En guldstjärna till den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melissa George (1976, Perth, Australia: Alias tv-serie, 30 days of night, Derailed, Triangle) som är den som visar var skådespelarskåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu