Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Dexter ’

Ett rejält I-landsproblem

Det finns många nya som gamla filmer som jag inte sett. Tv-serierna renässans har indirekt skapat en oväntad pixelkonkurrens. I och med streamingtjänster som Netflix och HBO nordic finns tillgången på dessa hela tiden, med bra textning, HD-bild samtidigt som det är superenkelt. Självklart blir detta en form av självskapad stress. Å ena sidan se nya filmer, å andra sidan se nya säsonger av bra tv-serier. Det är ju inte så att jag sitter framför tv-skärmen dag in och dag ut. Jag försöker att harmonisera familjeliv, träning, jobb, läsning, matbestyr, läxor och andra aktiviteter. Dock är det frestande att titta på 3-4 avsnitt i rad om en serie är en ren källa till livskvalitet.

Verklighetsflykt kontra avkoppling

Att det inte vore någon form av verklighetsflykt att se på film eller tv-serier är en direkt lögn. Frågan är vad som egentligen inte är en verklighetsflykt? Att umgås med nära och kära är väl det mest jordnära och berikande, men ibland vill man bara vara ensam, vilket i sig månne är nödvändigt för att kunna orka umgås med andra. Dock tror jag att man behöver fler pauser i livet, och vad är bättre än att odla sin intressen.

Att spela tv-spel är inte riktigt legitimt, men att läsa böcker i mängder är det, vem avgör egentligen vad som är bra eller mindre bra? Jag tränar 2-3 gånger i veckan, umgås mycket med familjen och träffar vänner så dessa saker påverkas inte nämnvärt genom mitt intresse för filmer och tv-serier. Jag försöker se underhållningen när barnen lagt sig eller förmiddagar innan jobbet.

När jag var yngre så fanns det bara två kanaler att välja mellan, vilket definitivt gjorde ens valmöjligheter betydligt enklare än idag när det snarare råder en motsatt situation. Jag dyrkade serier som Snobbar som jobbar, Familjen Macahan, Helgonet, Columbo, Onedinlinjen, Dallas, Falcon Crest, Rich man, poor man, Kampen om Colorado med flera.

De senare åren har jag mer och mer gått från komediserier, något jag dyrkade förut. Mina favoriter var självklara klassiker som Fawlty towers, Cheers, Married with children, Black Adder, Seinfeld, The young ones, Bottom, Black box och självklart kultserien Father Ted. Många av dessa komedipärlor är av de äldre slaget, numera har jag ruskigt dålig koll på vad som är roligt och bra inom den genren. Jag har ingen riktigt bra förklaring varför det blivit såhär, kanske jag blivit gammal och gaggig eller bara tråkig?

Det finns flera bra faktorer med att titta på serier och filmer förutom underhållningsvärdet. För mig fungerar pixelhistorierna som nedvarvning, avkoppling, ladda batterierna samt att jag titt som tätt kan bli inspirerad av situationer, handling eller intressanta karaktärer. Historik (dessvärre oftast Hollywoodskt förvanskad) får mig att googla vidare i ämnensom exempelvis i underbara Hell on wheels som handlar om när järnvägen byggde ihop väst med öst. I Rome och Spartacus får vi en inblick i Roms uppgång och fall.

Att bli inkastad i en annan kultur eller andra länder är också berikande i syfte att förstå andra människor bättre. Utifrån ett generationsperspektiv är det också härligt att få ta del av hur yngre eller äldre människor ser på livet och hur de levde livet förr i tiden.

Ofta följer livet sin tillrättalagda vardagsrutinlunk. Det är sällan jag, mina vänner eller familj blir jagade av zombies/spöken, rånade, våldtagna, möter terrorister eller kommer i kontakt med pedofiler. Om något utöver det vanliga skulle ske  så fungerar serier och filmer som en slags instruktionsbok. Bruksanvisningen är ett perfekt verktyg att ha i bakhuvudet vid oförutsedda situationer.

Kommunikationspelet och social sammanhangsnormer dyrkas upp genom att  man som tittare får se  hur olika karaktärer hanterar uppkomna situationer. Tv-serier eller filmer visar upp komplexiteten i den mänskliga naturen genom förändringar, tvivel på sig själv, upptäckter, självförtroende  eller avgörande ögonblick som en tragisk förlust av någon man älskar.

Jag tror att det är betydligt enklare att hantera uppkomna situationer om man först lekt med tanken: ”Hur skulle jag ha gjort i samma situation tänket”. Att få till sig hur olika fiktiva karaktärer hanterar kriser på olika sätt är verkligen ett bra sätt att själv kunna reflektera över något. Ju fler perspektiv man har i sin känsloarsenal, desto bättre rustad är man helt enkelt i livets labyrint, då livet sällan är svart eller vitt.

De serier som jag följer nu är

Jag såg nyligen alla 39 avsnitt av utmärkta House of cards, innan dess tre säsonger av Hell on Wheels. Båda dessa var förföriskt underhållande precis som underbart våldsamma Spartacus. För närvarande har jag 7 tv-seriebollar i luften. Lustigt nog känner jag inte den minsta stress utan bara en mångfaldsbelåtenhet förutom då att filmtittandet  får sig en törn.

Game of thrones (HBO)

The Strain  (FX)

The Walking Dead  (HBO)

Breaking Bad (Netflix original)

Daredevil (Netflix original)

The Returned (Netflix original)

Bloodline (Netflix original)

Serier som finns med på min kommande ”se lista”

Horror story säsong 1 och 2 var riktigt bra. Tyvärr brast all kvalitet i den tredje säsongen. Jag ger serien en sista ärlig chans att bevisa att nedgången endast var temporär. Hur man ska följa upp True Detective förblir en gåta. Blir det en 24 det vill säga karbonkopior av den första succésäsongen eller stuvar dem om ordentligt i ”följa mallen boxen”? Det finns serier vars första säsong är så schizofrent bra såsom Lost, Prison Break och Alias men som sedermera tunnas ut för varje avsnitt  på den nya säsongen som produceras. Jakten att skapa fler säsonger och få in mera pengar på sin produkt dränerade ovanstående serier.

The Wire

The Mentalist

Better call Saul

Downtown abby

Horror story 4

Hell on wheels 4

True detective 2

Helix

Defiance

Suits

The Affair

Empire boardwalk

Mina favoritserier so far

Dexter (Showtime)

Six Feet under (HBO)

Rome (HBO)

True detective (HBO)

The Sopranos (HBO)

Game of thrones HBO)

Fem av dessa är skapade av HBO, något som visar på  hur  de nystat  upp hur kvalitet ska produceras. De har gått i bräschen och satt standarden för hur bra  tv-serier ska te sig. Numera finns det många bolag som producerar kvalitetsserier. Netflix är väl de som anammat konceptet bäst. Även där kryllar det av kvalitetsstinna tv-serier som inom en snart slår sig in på denna eminenta lista.

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

10 december, 2013 by

Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »

No Comments

Första 5 veckorna på det nya jobbet

Diskrepansen mellan att vara arbetssökande och ha ett fullmatat schema mellan 08.00-17.00 var lika väntad som att inga elitcyklister är dopade. Trots det blev jag däckad av de första tre veckornas aktiviteter. Information, grupparbeten, utbildning, föreläsningar och konflikthantering från bland annat Previa, Överförmyndaren, Brandkåren, Neuropsykiatriker, livsstilskonsulenter, LSS-handläggare, IT-enheten, ekonomer och dylikt. Intensiteten i kommunikationen, lyssnandet och det organiska pusslet att luska ut vilka personer som döljer sig bakom namnen sedermera mina kollegor var lika energidränerande som trevligt.

Detta projekt sträcker sig till 2016 och dess primära uppgift förutom att spara pengar på groteskt dyra externa placeringar är att vara ett resurs, kompetens och utvecklingscentrum. Andra adekvata syften är utifrån ett holistiskt perspektiv stödja ungdomar mellan 13-21 år och deras familjer i den vardagsnära miljön. Trygghet, avlastning, livsplaner och struktur är andra viktiga ledord i processen att stödja individer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar.

Lokalerna på Hjalmar Lundgren var nyrenoverade och möbler, datorer och köksredskapen var splitternya. Det är inte det viktigaste såklart, men alltid trevligt med nya produkter av bra kvalité istället för oftast slitna tingestar som knappast går att använda sig av. Denna månad har varit en rak vecka det vill säga 08-17, men från och med den 2 oktober går vi på ett schema, där även sovande jour ingår. Ekonomin och vardagsstrukturerna har fått sig ett rejält uppsving.

Något som jag nyligen upptäckt efter att ha ingått i 08-17 livet i nästan hela mitt liv är friheten att inte jobba just så inrutat. Då min fru allt som oftast jobbar 13.00-31.20 blir min dag efter arbetsdagens slut relativ fri från såväl egentid som flexibilitet. Barnen ska ha mat på bordet, och oftast ha hjälp med läxorna samt självklart att umgås. Visst detta är primärt och toppen, men när jag känner att jag vare sig hinner med att träna eller har ork att göra andra saker som pockar på ens uppmärksamhet så är det i ett längre perspektiv en källa till vardagsutbrändhet. Genom att vi i teamet får lägga eget schema i symbios med brukarna och oss själva öppnades egentidsfönstret på vid gavel. Helt plötsligt har man ledigt en tisdag vilket medför att jag kan boka en tidig klipptid för att spatsera ner till ”Shipanski” för adekvat kotknackeri och massage. Efter det bara koppla av och beta av högarna av uppgifter som jag självmant skapat. När de är avbockade eller reducerade så är jag helt klart bättre rustad för att iklä mig rollen som god far och make.

Äntligen – löss i familjen

Löss har utifrån mitt perspektiv setts som något som inte händer oss, bara andra. Eftersom skolan titt som tätt kommer ut med bra information till alla skolelever om vikten av att luskamma sina barn i preventivt syfte var jag långt främmande för det. Efter ett bad så nämnde Frida att det kliade. Jag tänkte inte mera på det, men då meningsstrukturen reproducerades började jag ana oråd samtidigt som jag satt mig längre och längre från henne. Min fru tog handfast tag i situationen; och det visade sig vara löss. De ilade blixtsnabbt iväg till Maxi för råd och för att köpas adekvata hjälpmedel mot dessa mikroskopiska insekter eller vad de nu är för något.

Jag märkte ganska snart att jag inte visste ett dugg om vad detta innebar. Kunde vi andra i familjen få löss? Smittade det också katter? Vad skulle man göra med täcken och kuddar? Kan man gå till skolan? Hur förebygger vi detta? Frågorna var lika många som Alliansens jobbskatteavdragsförslag. Vi inledde processen med att ringa till de kompisar hon umgåtts med de senaste dagarna. Det är konstigt vad lätt man inbillar sig att det kliar i huvudet och resten av kroppen, även om man inte har löss själv. Otroligt nog fick vare sig jag, Marie eller Hanna ta del av dessa otäckingar. En nyttig erfarenhet helt enkelt.

Sista avsnittet med Ernst

Man får tycka vad man vill om Ernst, men ruskigt duktig är denna gängliga människa. Jag och Marie har återigen sett alla avsnittet det vill säga åtta stycken ”Sommar med Ernst”. Från fallfärdigt till perfektionism; kan inte bli mer talande. Jag köper väl inte allt han gör som exempelvis vissa lampor gjorda av skedar och dylikt, men det mesta blir inte bara bra, utan genialiskt bra. Han har ett holistiskt öga den där Ernst där färger, former och material flyter ihop till fulländning. Detta år var det ett orangeri som stod i fokuset, trånga utrymmen som bara blev sådär magnifikt. Go all the way Ernst.

Tv-serien Dexter gick i graven

En av mina topp-3-serier alla kategorier är denna långlivade och kvalitetssäkrade tv-serie från Showtime (2007-2013). Dexter strukturerar sina mord runt ”Harrys kodex”, en serie etik och förfaranden utarbetade av hans adoptivfar Harry Morgan (som var en polis i Miami) för att se till att Dexter aldrig åker fast och för att säkerställa att Dexter endast dödar omoraliska människor. Harry lärde även Dexter att interagera övertygande trots hans dissociativa störning, som Harry trodde var psykopati orsakat av hans bevittnande av det brutala mordet på hans biologiska mor, Laura Moser. Som vuxen har Dexter undgått misstankar med ett par undantag, genom att vara trevlig och generös och upprätthålla allmänt ytliga relationer.

Den sista säsongen höll jag tummarna för att serien skulle falla med flaggan i topp för att vidmakthålla de tidigare sju säsongernas träffsäkra karaktärsutvecklingar. Mina farhågor var som bortblåsta efter att följt de första fyra avsnitten på natten när de andra sov. Kvalitén, spänningen och dialogen var återigen top notch och upphovsmakarna har verkligen lyckats med konststycket att knyta ihop historien på ett föredömligt sätt. Jag kan utan problem titulera denna serie som världens bästa utifrån att processen hållit på i åtta säsonger.

Augustifesten

Ett nytt år, en ny Augustifestival. Då arrangemanget dränerats på anslag från kommunen på grund av att Polisen tagit sin del av den beskärda kakan, skapades indirekt inga synergieffekter eller utrymme för något extra. Allt var som vanligt, vilket i vissa fall kan ses som tradition, i andra fall som något som gått i stå. Familjen Widholm följde Rix FM showen, som fick besök av bland annat Agnes. Eric Saade, David Lindgren, Miriam Bryant, Panetoz och Eric Gadd.  Bäst var i mina ögon Agnes.

Karusellerna på Axels tivoli kan göra en kallsvettig utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det är ingen billig historia om ens barn vill gör 6 åk vardera. Vi avslutade med fyrverkerierna till tonerna av Queen. Lördagen gästade vi Knäppingsborg på restaurang Enjoy där vi åt middag. Efteråt så gick vi gata upp och ner och upp igen för att blidka Hanna och Fridas shoppingbehov. Laxholmskällaren som har fokus på lokal musik är väl det mest spännande då banden som spelar inte är samma som året innan. 21 band fördelade på fredag och lördag var ett ypperligt tillfälle att avverka morgondagens stjärnor.

Kulturnatten

Augustifesten i all ära, men den går på tomgång och är bara substitut att få ut barnen och eventuellt träffa gamla vänner som man inte sett på ett tag. Kulturnatten går definitivt inte på tomgång, visst reproduceras vissa saker som exempelvis ”Öppet hus på Östnytt” och Frimurarna. Det öppnar istället möjligheter att se sådant som man inte hann med förra eller förrförra året. När mörkret infaller och ljuskreationerna staplas på varandra är denna begivenhet det bästa Norrköping har att erbjuda. De flesta är lagom påverkade, inget raglande eller skrikorgier är vanliga. Estetiskt, avslappnat och som gjort för att vandra från en aktivitet till en annan, utan några som helst krav i symbios med någon matbit och några glas vin.

Detta året skuggades evenemanget av min första medverkan någonsin i Lidingöloppet. Resorna och loppet tog sin beskärda del och jag var inte hemma förrän åtta hugget. Mer död än levande lade mig jag i ett kokhett badkar, och där uppehöll jag mig en timme. Mina tankar på att vandra runt stadens centrum var som bortblåsta. Barnen och frugan cyklade istället ner dit vid sju tiden för att komma hem runt klockan 21.30. Jag fick en lägesrapport innan jag lade huvudet på kudden; information som var grunden för 2014 års upplaga.

Restaurangbesöken

Traditionen att årligen äntra glassparadiset Smultronstället har ruckats de två senaste åren, men 2013 var året till en glädjande tillbakagång. Vi var där 10 dagar innan de stängde ner för säsongen, regnet öste periodvis ner, men inget kunde stoppa detta planerade besök. Jag tog en black orange samt rabarberpaj, barnen förstod inte vidden av glassmassan, men fick lära sig av misstaget (learning by doing). Vanligtvis brukar jag vara otäckt väl framme när barnen säger att de inte orkar mera. Denna gång var jag själv obehagligt mätt, så det blev att lämna kvar glass i glasen för ovanlighetens skull.

Britta och Lennarts invid Slussen Norsholm var ett ställe för gourmander med inriktningen äkta kost befriade från allt vad tillsatser heter. Maten som placeringen var som gjorda för varandra. I ett perfekt läge i Spångenbacken har Bryggeriet etablerat sig, förut låg här Våffelmagasinet. Det fanns inget att klaga på egentligen, över medel blev vårt slutgiltiga betyg av servicen som matanrättningarna. I Knäppingsborg på restaurang Enjoy blev det aningen enklare mat med pommes och grillat kött. Titta-på-folk-faktorn var dock skyhög och utomhus var det knökfullt.

Grillkväll hos Jarmo och Helena

En av mina allra bästa vänner Jarmo Kolehmainen har jag umgåtts med sedan grundskolans klass två. Vi har spelat fotboll i samma fotbollslag, rest mycket ihop, besökt festivaler och konserter dessutom är melodiös hårdrock en gigantisk gemensam nämnare. Deras villa i Svärtinge har genomgått en anmärkningsvärd förändring, då vi senast besökte den för 6-7  år sedan, precis som den gigantiska altanen. Barnen gladdes sig minst sagt åt deras runda pool, vi åt Helenas kokkonster. Det blev 4 timmar trevliga timmar där gamla anekdoter som kommande avhandlades. Jarmo överraskade oss alla genom att visa upp grillmästaretalanger till fryskalla öl.

Löperskan Frida

Från att ha gråtit krokodiltårar vid startfållan vid förra årets NT-knat till att återigen stå startberedd, men denna gång glad som en lärka. Två bidragande faktorer var att en av hennes bästa kompisar Ellen skulle springa loppet samt att det delades ut kexchoklad efter genomförandet. Jag hade med mig Ellens mamma och syrran Hanna som cheerleaders och mentalt stöd. De båda illrarna gick ut stenhårt. Sett ur backspegeln alltför hårt, och kontentan blev att de gick i slutet av loppet.

Kattuslingarna

Våra två senaste ögonstenar Dexter & Tussen fyllde nyligen ett år medan gammaltackan Sudden är inne på sitt elfte. Vi firade detta genom att de fick några nya leksaker i sin redan digra samling. Jag har nyligen lärt mig att katter är aningen halvtröga när det kommer till leksaksminnet. Istället för att häva ut leksaker runt rummen så bör man istället ge dem en leksak i taget några dagar för att sedan ta bort den och ersätta den med en annan. Denna strategi medför att katterna tror att de fått en ny leksak istället för att ointresserade strunta i kattaktivisterna som ligger spridda överallt.

Hanna 10 år

Tre år till tonåring med troligtvis Ektorps hela moppegäng i hälarna skändes Hannas tvåsiffriga födelsedags som något roligt, men också aningen skrämmande. Lill-tjejen har blivit större, utan att jag riktigt hängt med i den utvecklingen. Marie och jag sanktionerade ett övernattningskalas där 5 av hennes bästa vänner sov över. Ostbågar, chips, glass och läsk var onyttigheter som förtärdes till Avatar i 3D. Gänget i rummet tjattrade planenligt till två på natten, själv såg jag 4 avsnitt av underbara Dexter på tv. I present från oss fick hon enligt henne ”äntligen” ta hål i örat samt Sims 3 och några tuffa mobilskal till Iphonen.

Squashstegen och Bråviksloppet

Vecka 31 blev sensommaruppvaknade såväl för squashen som med löpningen. Kontrasterna var ohyggliga; blev manglad av Lino Ferrari för att sedermera krossa stackars Lezek två dagar senare. Vände också oväntat ett 0-2 underläge mot Jonas Andersson. En viktig match i bottenträsket i tredjedivisionen. Det ledde också till att jag sedermera gjorde om processen mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det och en walk over gjorde att jag slutade tvåa i gruppen. Nästa omgång blev det stryk mot Börje Bjurström och Jan Philgren. De två andra matcherna lämnade jag walk over på grund av sviterna från Lidingöloppet och den efterhängsna förkylningen från allra djupaste delen av helvetet. Det innebar att jag åkte ner i grupp fyra där jag fick tid att slicka mina squashsår.

Då jag fuskat två senaste löpningarna det vill säga inte springa så långt som jag planerat var det dags att bita i det sura äpplet. Strategin gick ut på att avveckla potentiella löpgenvägar. Var gör man det bäst om inte via  raksträckornas mecka tur och retur till Lindö. Att jag inte kunde fuska var en sak, men att benen, psyket och konditionen synkades var ovanligt för att vara mig. Precis samma sak hände när jag och Joakim Andersson drog av en 18 kilometers runda i Vrinnevi veckan senare. Inget jättetempo precis, men ovanstående tre verktyg stod mig återigen bi.

Näst på agendan stod halvmaran Bråviksloppet. Ett lopp som jag förut bara gjort bort mig på. Första året sprang jag fel väg 30 meter från mål, andra gången startade jag i fel loppfålla det vill säga 5 km sträckan istället för milspåret. Denna gång klarade jag mig trots halvtaskig skyltning från arrangörens sida. Dock valde jag att springa ett halvmaraton fast jag innerst inne visste att jag hade halsont och indirekt inte borde springa. Jag lyssnade varken på min inre röst eller någon annans för den delen, och då gick det som det gick. Efter 10 km blev jag tvungen att reducera tempot, några kilometer senare till ren skär rollatortempo. Då syftet enbart fokuserades på min hälsa blev inte det valet överdrivet komplicerat. Efter skämttiden 2 timmar och 6 minuter fick jag lägga mig i gräset och behandlas av tävlingsläkaren för första gången i min löparkarriär.

Resultatet av detta felval blev tre veckors sjukdom där första veckan bestod av horribel bihålesmärta. Eftersom jag parallellt inlett mitt nya jobb med en månads introduktion blev panodiltabletter tre gånger per dag min bästa kompis på den nya arbetsplatsen. Successivt blev jag bättre, men nattsvettningarna, orkeslösheten och igentäppt snok fick jag dras med. Två dagar innan loppet upphörde svettningarna, vilket indirekt legitimerade mitt beslut att springa. Jag hade ingen hosta, ingen feber, inga svettningar, inget halsont, utan var bara dränerad på energi och genomtäppt.

Vi blev fyra stycken i Jockes Citroen som bilade till och från Lidingö. Gradantalet pendlade mellan 9- 11 grader, precis som solen och molnen. Starten för grupp 6 gick av stapeln exakt klockan 13.20. Efter några tunga kilometer så acklimatiserades jag in i loppet. Jag och Jocke följdes åt till 17 km, efter det så blev hans ryggtavla bara mindre och mindre, för att någon km senare försvinna helt och hållet. Banan ändrade parallellt karaktär; backarna blev flera och oftast ganska branta. Mina kilometertider blev skuggor från sitt svunna jag: 5.30 till över 8-9 minuter min/km. Ditintills hade jag inte gått, men vid 2 mil dök det upp en asketisk backe som jag stegade uppför, därefter blev det en ful ovana att göra likadant vid kommande stigningar.

Den sista milen var horribelt jobbig, konditionen var det dock inget fel på, men kroppen i sig med knän och framsida av lår var totalhavererade. Att jag tog mig i mål var en smärre befrielse med dessa förutsättningar i bagaget.  Tiden 3:23:23 var väl ingen hit, men det spelade mindre roll. Nästa år om förberedelserna är bättre så är den tiden historia. Jocke och Björn sprang båda under 3 timmar, vilket var urstarkt. Min nya arbetskollega Fredrik kom in på 3:36, Fredrik Adolfsson runt 2:15 och Kent Kullander på 3:34. Vi bestämde oss på vägen hem till Peking att vi fyra skulle göra om samma resa nästa år. Då fyller Lidingöloppet 50 år, något som gör det ännu attraktivare att medverka.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

19 juni, 2013 by

Pixel-Eskapism

Ben Affleck ett före detta hatobjekt av guds nåde går oväntat från klarhet till klarhet för varje film han regisserar eller medverkar i numera. Från medioker till riktigt bra, från nolla till geni,  vilken förvandling. Vad som ligger bakom denna helomvändning vill jag helst inte veta, men bra blev det och Argo är inget undantag. Trots en orgie i patriotism är filmen underhållande och antyds vara baserade på verkliga händelser, men Hollywood har dessvärre en förmåga att kunna böja på sanningen i syfte att göra historien mera adekvat tillrättalagd. 1979 så tas amerikanska ambassaden i Iran i besittning och de som jobbar där som gisslan. Sex av dem lyckas rymma till Kanadas ambassad. Med tiden som värsta fiende kommer Tony Mendez (Ben Affleck) upp med en sinnessjuk plan, dock den enda planen. De skapar en fiktiv filmprocess som skenmanöver det vill säga att spelar in en fejkad långfilm i Iran, men teorin går ut på att smuggla de 6 amerikanarna ut ur Iran.  En sådan film som Argo har inte sina förtjänster genom att agera oförutsägbar, för det är den inte, däremot snygg, intressant och med bra inbyggd dialog. Givetvis alltför överskattad utifrån att den blev Oscarsnominerad, så bra var den absolut inte, men helt klart sevärd, då jag egentligen inte alls är förtjust politiska thrillers.

Mina föräldrar satte alltid mig och brorsan i första rummet, men det innebar också att någon eller båda jämt var hemma. Men en gång när även brorsan var borta så hade jag Evil Dead i min hand, en VHS som skulle bli mitt kvällsnöje i symbios med 1 liter glass och chokladsås. Jag hade redan då sett massor av skräckisar, men inget som liknade detta. Jag kommer aldrig lyckas förtränga hur rädd jag var den kvällen. Att vi bodde granne med Matteuskyrkogården gjorde inte saken ett dugg bättre. Det var ångest på hög nivå, och vad som var verklighet eller inte gick hand i hand denna sömnfria natt. Som sagt så paralyserad av skräck som jag var den kvällen har jag aldrig någonsin varit igen. Nu har regissören av detta splattermästerverk istället satt sig tillrätta i producentstolen och gjort en remake av av sitt skötebarn Evil Dead. Generellt sett brukar resultaten bli usla i bästa fall dåliga, men det finns dock  undantag, tyvärr sällar sig inte denna remake till den näst intill obefintliga skara.

Stämningen och det visuella precis som inledningshandlingen är dock överlägset originalet, så mina förväntningar stegrades från 2 till 200 på en tvåhundragradig skala. Fem ungdomar med inbördes konflikter kommer successivt i kontakt med Book of the dead, något som får ödesdigra konsekvenser för alla de inblandade. Ska man göra en remake av världens otäckaste film utifrån ett splatterperspektiv så måste man i vilket fall nå upp till originalets otäckheter; det gör man inte här. Visst är det blodigt och visst finns det demoner men det räcker inte. Originalets klaustrofobiska stämning som fick tittaren att må dåligt av att det aldrig blev dag existerar knappt. Det och att man valt att reducera vansinnet, galenskapen och demonernas lek med råttan blir förödande för slutresultatet. Evil Dead blir bara en i raden av standardiserade kopior som inte  lyckas reproducera originalets cineastkarisma och otäckheter.

Sedan Sverige var tvåkanaligt har jag följt Star Trek. Vissa stunder har varit smärtsamma påminnelser hur snabbt teknikutvecklingen tagit sig fram de senaste 20 åren, men de flesta fåtöljsittningarna framför tv:n har varit ren skär underhållning. Mina favoriter är tv-serierna med Star Trek: The Next Generation (1987–1994) Capt. Jean-Luc Picard och Star Trek: Voyager (1995–2001) Adm. Kathryn Janeway. Filmerna har alltid varit sevärda, men de har enligt mig inte lyckats kravla över tröskeln till att bli så bra som jag hoppats på. I och med J.J Abrahams back to the roots Star Trek 2009, öppnade det dels dörrarna för en ny generation att förstå ursprungshistorien, dels göra en Batman och göra detta ursprung begripligt, storslaget och relationsackumulerande. De karaktärer som inledde nystarten med att iklä sig de näst intill odödliga och kultstatus karaktärerna gör det med hedern i behåll. Star Trek into the the darkness dök upp upp på biograferna för någon månad sedan, och fungerar parallellt för inbitna Star trek-fans likaväl som för nybörjare. Handlingen tar avstamp i en brutal attack mot Starfleets ledningen. Rymdskeppet Enterprise, med James T Kirk och Spock vid rodret får det tvivelaktiga uppdraget att inte fånga, utan eliminera gärningsmannen. Resultaten utmynnari en spännande och actiondriven handling med välbehövlig tyngd i form av moraliska frågeställningar. Den visuella ribban placeras högt ifrån inledningen av rymdäventyret, då våra hjältar befinner sig på en blodröd planet på väg att drabbas av ett vulkanutbrott; estetisk action med nerv i. Dynamiken emellan Kirk och Spocks är ett utav filmens allra största behållningar. Kirk är ifrågasatt både som kapten och ledare och Spocks paragrafrytteri får nästan ödesdigra konsekvenser. Vad vore en riktigt bra action film utan en adekvat antagonist? Ett nerköp troligtvis, och något som skulle urholkat underhållningsvärdet.  Benedict  Cumberbatch (1976, London, England: Four Lions, Atonement, The Whistleblower, Tinker tailor soldier spy, War horse, Hobbitt, Sherlock tv-serie) uttryckslösa ansikte och ondskefulla närvaro med minst sagt  sociopatiska drag som Khan är bara det värt biopengarna.

Om Star Trek var riktigt bra underhållning så hamnar den ändå i skuggan av de komplexa och dysfunktionella karaktärer i Dexter. Säsong 7 är den näst sista, vilket jag tycker är jättebra. Jag vill helt enkelt inte bevittna en dålig säsong. Denna omgång startade direkt från en av tv-historiens mest osannolika Cliffhanger besannade inte min neurotiska sida, alla 12 avsnitten var världsklassunderhållning från början till slut. Utan att avslöja något vitalt så kan jag bara gratulera teamet som ständigt uppdaterar de karaktärer efter vad som händer i deras omgivning samt förmågan att med ytterst fingertoppskänsla hitta nya antagonister som bara genialiskt sevärda.I säsong 7 finner vi en iskall ukrainsk maffialedare som Dexters fiende, en man med många lager. Vår seriemördar blir också kär i en vacker kvinna som parallellt döljer ett finsnickeri i konsten att förgifta människor i sin omgivning. Förutom att tampas med dessa ”vardagliga” relationer så börjar snaran om Dexters hals stramas åt ordentligt. Fragment från det förflutna börjar lämna spår efter sig, för de som är villiga att följa dem. Det känns befriande att kunna lägga den sjunde säsongen till handlingen som ytterligare en triumf hur en tv-serie hela tiden bör utvecklas. Den bästa serie jag sett som hållit såhär hög klass genomgående. Det ska bli spännande att se hur upphovsmakarna kommer att avsluta historien i åttonde och sista säsongen.

Spartacus War of the damned är den avslutande säsongen om frihetskämpen Spartacus. Blod, våld och mjukporr med oändliga slowmotion sekvenser är faktorer som gör detta till en serie av män för män. Ledorden: frihet-ära-heder är koden hos krigarna som agerar aggressiva fästingar på det romerska riket. Karaktärerna är fortfarande så härligt sköna och starka. Till denna omgång har Caesar (Todd Lasance)  och Crassus (Simon Merells)  lagts till och de är obetalbara i sina gestaltningar. Crixus (Manu Bennett), Agron (Daniel Feuerriegel) och Gannicus (Dustin Clare) har alla hunnit att växa till sig. De militära framgångarna fortsatte för Spartacus och hans gäng, även i denna avslutande säsong. Han skall ha varit en briljant taktiker, och hans erfarenheter inom de romerska legionerna gjorde honom till en formidabel motståndare. Hans män var dock till stor del oerfarna därför delade Spartacus upp slavarna i grupper där hans gladiatoranhängare utbildade männen i den mån de kunde. Detta medförde att de fick en grundutbildad armé på kort tid och besegrade kort därefter två romerska legioner, därefter gick det bara successivt utför. Jag tycker att denna säsong var den näst bästa av de fyra säsongerna som spelades in, endast slagen av osannolikt gudomliga säsong 1. Förutom det råa våldet och mjukporren så är faktiskt dialogen minst lika givande precis som de politiska intrigerna. En ytterst sevärd serie.

Dexter står i i en klass i sig själv på grund av att det knivskarpa underhållningvärdet kunnat bibehållas i 7 säsonger på raken, där finns det ingen jämlike i seriernas underbara värld. Jämför man då med serier som är inne på sin 3:e säsong så finns det bara en serie som marginellt slår Dexter och det är Game Of Throne. Världens dyraste serie behöver inte vara lika med världens bästa, snarare tvärtom. Men i detta specifika fall har man lyckats optimalt. Jag såg alla 10 avsnitten på ett dygn utan sittsår, Förtrollad av urstarka karaktärer och utspridda historier som genialiskt vävs samman till en oförutsägbar helhet. När något är så här underhållande är det svårslaget vad än man jämför med, till och med 10 minuter sex. När ett avsnitt är runt 55 minuter så måste det onekligen vara riktigt bra sex. Måhända är denna spontana glädje indirekt en reaktion att nyss bevittnat dessa 10 lyckopiller, men som sagt bättre än så här blir det inte. Något som jag verkligen är förtjust i är att karaktärer man tror är huvudkaraktär tillika personer som aldrig dör, utan alltid blir räddade i sista sekund, inte existerar i Game of throne. Grymt naket kan din favoritkaraktär abrupt sluta existera, ovanligt för att vara Hollywood, men ack så effektivt och härligt med genuin ovisshet.  Det kommer helt enkelt  inte fram någon Gandalf från ingenstans och räddar hjälten på sin vita skinande häst.

Continue Reading »

No Comments

En teknikepok gick i graven

Efter 5 års sparande var det äntligen dags att skörda frukterna av budgetprocessen. På menyn stod ett bra hemmabiosystem och en 55-tums Smart-tv samt en stor hårddisk. Då min trotjänare Pansonic-stereon efter 25 år påpassligt la av så öppnade sig möjligheter att integrera ljudmaskinen med hemmabiosystemet. Att den gigantiska subwoofern som tog upp 2/7 delar av rummet, två högtalare och högtalarställningar samt 300 meter kabel försvann, var bara det en 0ytterst förlösande bonus. Synergieffekterna utav en ljudkälla istället för två blev också ett större rum som lättare kunde anpassas till inhysa 4 stativhögtalare på rätt ställen.  Att vi kunde docka Iphonen dit och lösgöra Spotify i samma källa var heller ingen nackdel. Det var först nu som jag kunde synka det visuella och Hd-bild med mitt brinnande cineastintresse, inte en dag för tidigt. Förut så såg jag på film på 32 tum, nu får jag uppleva film istället, med sanslöst bra bild och ljud på en 55 tums skärm.

Urban ”Dansband” Svensson var mannen som hjälpte mig med att installera de olika komponenterna. Jocke ”Spurs” Andersson var den som kopplade in allt till nätverken och fixade dylika inställningar. Jag bjöd honom på maffig pizza med 2 iskalla öl i kombination med filmen ”Stone” det vill säga fick det angenäma uppdraget att inviga vårt nyinredda vardags-nöjes-palats. Brorsan blev också special invited; filmen vi såg var The Avengers i 3D. Familjens premiärfilm blev mäktiga Avatar som också var i 3D, en mäktig upplevelse, till och med snäppet bättre än på bio utifrån ett 3D perspektiv. Urban och hans fru Annica fick sin välförtjänta belöningen via en två rätters middag någon månad senare.

En resa gick i graven en ny tog form – Prag 2014

Jag, Magnus Ström, Stefan Hammarström och Jarmo Kolehmainen var djävulskt nöjda och belåtna med de 4 dagar som vi hade i Nice. Det öppnade dörrarna på vid gavel för en ny resa nästa vårkant. I dagsläget lutar det åt Prag. men som sagt det är inget som är ristat i sten. En sak är säker, och det är att börja spara till 2014 års nöjes-löpar-resa. Dessförinnan ska Stadsloppet, Bråviksloppet och Lidinglöoppet avverkas.

Min fru Marie -  25 år i kommunens tjänst

I Norrköping belönas det förfarandet med mottaga en gåva under minst sagt högtidliga former. Varje år beslutar kommunstyrelsen att dela ut S:t Olofsmedaljen till personal inom Norrköpings kommun som varit anställda 25 år. Utmärkelserna delades detta år ut i Louis de Geer Konsert och Kongress. Min fru valde klockan framför medaljen. Tre rätters middagen var lika delikat som trevlig. Chiliskyn till den gräddiga potatisgratängen fick högsta betyg av såväl mig som min fru. Alkoholtillförseln var det inget att klaga på; vin efter utdelningen, innan, under och till maten samt whisky eller cognac efter maten. Kvällen avslutades med superb musikunderhållning med dans, efter någon halvtimme senare pep jag och Marie hem, trötta som få.

Årets Honoris Causa-medaljer gick till Ann-Charlotte Hertz och Anders Lindström. Ann-Charlotte Hertz är en av de personer som genom sitt kunnande och brinnande engagemang för Norrköpings stadsbild och historia har sett till att Industrilandskapet är vad det är i dag – en omtyckt, publik och vacker del av Norrköping som dessutom visar på vårt historiska arv, sa Lars Stjernkvist (S), kommunstyrelsens ordförande. Anders Lindström är ett lysande exempel på en person som genom sitt personliga engagemang har gjort en betydande skillnad för många Norrköpingsbor som annars hade riskerat sina jobb, sa samme Stjernkvist.

Parmiddag med Ubbe och Annica

Några av mina äldsta och bästa vänner är Urban Svensson. Våra vägar korsades i och med att jag bytte fotbollslag från stadslaget Ektorp FF till landsortslaget Vikbo IK. Att gå in i klinch med Urban är som att möta en trimmad ostyrbar skördetröska, tuff men renhårig. Epitetet världens mest upptagna människor når de inte upp till, men det är onekligen komplicerat att planera något utan att boka med paret minst ett år i förväg. Jag lyckades dock dyrka upp den processen, och från klockan 18.00 till 22.00 umgicks vi fyra samt Hanna & Frida en ljummen fredagskväll i slutet av maj. Det var snuskigt trevligt, och maten som för kvällen bestod av en aprikoskycklinggryta med nudlar förgyllde tillfället ytterligare. Jag agerade huvudrättskock, Marie för efterrätten, vilken bestod av en krämig rabarberpaj med tjockvispad grädde. Till detta serverades öl, vin och citronvatten; eftersom Urban körde blev det öl kvar till mig på lördagen – perfekt. Att första inledande timmens konversation bestod av kattsnack må vara lite udda, men när ett bord av kattälskare sitter vid samma bord är det nästan oundvikligt.

Lokusloppisen mitt inne i centrum

Gratisloppisen som traditionsenligt funnits över 10 år blev det ställe där barnens gamla leksaker fick nya ägare. Sådant som de förut kunde mörda för, har numera fört en tynande tillvaro i garderober och källare. I och med att det är gratis så går hela förtjänsten till deras kassor. En annan positiv aspekt förutom att loppisens central läge lockar folk som vanligtvis inte besöker loppisar, är att de köper saker utan att pruta ihjäl sig. Våra kära grannar The Skarins var också där. Vi valde att medverka i bagageloppisen, vilket innebar att vi skulle packa upp vara saker innan klockan 09.00 samt att ha förbokat platsen. Hannas och Fridas vinst blev ynka 248 kr, men pengarna var långt ifrån det viktigaste. Att socialisera sig med kända som okända människor i ett nästintill optimalt väder var en trevlig upplevelse. Jag smög mig dock undan någon timme till närliggande Nya Strömsparken för att njuta av folkvimlet, solen och Norrköpingstidningen. Att Jehovas dök upp aningen olägligt kunde inte ens det förta denna livskvalitetsegentid. Jag kan återigen konstatera att de öppna ytorna i den nyinvigda parken inte bara attraherat mig, utan massor med människor i alla åldrar som satt, låg eller passerade Strömsparken

LokusLoppis kriterier

  •  Bord medtages.
  •  Från 07.00 kan uppackning påbörjas.
  •  Kl 08.00 ska alla bilar vara borta från området.
  •  Parkering på Kvarngatan eller P-husen i City enligt vanlig taxa.
  •  Kl 14.00 är loppisen slut och då ska gatan vara ren från skräp.
  •  Bröd, frukt, grönsaker och dylikt säljs på separat plats. EJ bland loppisprylarna.
  •  Levande djur får inte säljas.

Kattskrällarna

1500 fattigare, men mindre jamiga katter blev resultatet efter att ha kastrerat de 9 månaders gamla katterna hos en veterinär i Åby. Dexter och Tussen har annars vuxit in i det Widholmska vardagslivet på ett bra sätt. Den kritvite Tussen är betydligt försiktigare, medan den brunvitfläckiga brorsan Dexter är den som håller låda. Tussen vilar mycket mer än Dexter, som i sin tur är groteskt glupsk och påminner mer om mig själv än om en katt, Tussen är precis tvärtemot.

Häromveckan tog jag och Marie ut dem för första gången i kattburen. Vi bilade iväg till Aborreberg där vi släppte ut dem med ett tillhörande varsitt koppel. Delvis chockade, delvis nyfikna kröp de ur buren för att 15 minuter senare jaga varenda fjäril i deras närhet. Jag och frugan kopplade av på en filt, åt glass och njöt av de vackra och avkopplande omgivningarna.

Hanna & Frida

Hanna har bestämt sig för att gå en tredje termin på Norrköpings danscenter med sina två bästa vänner Tilde och Lina. Frida däremot har fått nog av dansandet och avstår höstprogrammet. Hanna-Tilde-Lina konstellationen medverkade också på dansskolans festliga 1½ timmes avslutning på Stadium Arena. De båda liven har också fått dela på en ny laptop, som tycks varit betydligt intressantare innan köpet än efter.

Grabbhalvan och Squashstegens division 3

Efter att ha avverkat Nice halvmaraton den 21 april så hämmades jag därefter av motivationsproblem, då det uppfyllda målets tomrum nästan blev besvärligt. När halvmaratonet låg bakom mig så hägrade det betydligt kortare Grabbhalvan, ett lopp som gick av stapeln den 23 maj invid Stadium Arena. Ett helvetisk olägligt skyfall störde motivationen, men jag och Jocke Andersson bilade ändå till den så kallade folkfesten. Förutom dessa vätskemoln var det också obehagligt kyligt, runt 9 grader bara. I och med att jag var eskimåiskt klädd blev detta aldrig något problem, men humöret sänktes några snäpp. Jag och Jocke klockades för samma tid, trots att han var före mig i mål: 21.44. En tid som jag efter omständigheterna var mer än nöjd med. Första passet efter detta korta tävlingspass blev 15 blytunga km med Jocke ”Spurs” Andersson  i Vrinneviskogen.

I och med vårens ankomst till våra breddgrader så reducerades även mitt squashspelande. Jag lyckades återigen klamra mig fast i division 3 trots halvtaskigt spel. Inför sommaren då Squashcenter förlängt fristen att spela av sina 4 matcher till 2½ månader så slutade jag snöpligt sist i gruppen vilket i praktiken innebar division 4 spel. Saved by the bell på grund av att William Lange drog sig ur seriespelet, något som genererade i division tre lir även under den långa sommarperioden. Plåster på såret var vinsterna mot antagonisten Magnus Hjortberger som förde upp mig till 68 vinster mot hans 67 vinster sedan statistikbokföringen från 20o9.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Dexter,  Friend or foe?

Handlingen

Dexter Morgan jobbar som kriminaltekniker och blodstänkanalytiker för polisen i Miami, men lever parallellt ett väldigt annorlunda dubbelliv. Under dagtid letar han efter spår och bevis som kan fälla mördarna rent juridiskt, medan han om nätterna jagar de kriminella själv och tar livet av dem. Dexter är en seriemördare av rang, men dödar endast de mest fruktade kriminella, de som samhället inte lyckats fälla med sina lagar och regler. När han endast var 3 år bevittnade han och hans äldre bror Brian mordet på sin mor, Laura Moser, och lämnades under två dagar i en container fylld med blod. Denna händelse lämnade dem båda med psykiskt ärr av guds like samt var upprinnelsen till deras annorlunda livsstil.

Dexter adopterades av polisen Harry Morgan , som hoppades undertrycka dennes traumatiskaminnen av sin döde mamma och blodbadet i containern. Efter upptäckten att unga Dexter i flera år dödat ett stort antal av grannskapets husdjur, väljer  Harry att göra det bästa av situationen utifrån hans polisperspektiv. I syfte att tämja Dexter från att döda oskyldiga människor, börjar Harry undervisa Dexter i den så kallade  ”Koden”. I denna kod måste Dexters offer själva vara mördare, och ha dödat någon utan grundad anledning, och troligtvis göra det igen. Dexter måste också alltid vara säker på att hans mål är skyldig, och tar till okonventionella strategier för att få obestridliga bevis på offrets skuld. Dexter har följt koden religiöst för att tillfredsställa sin ”Dark Passenger”; det namn han har döpt sin lust att döda. Liksom många seriemördare tar han troféer. Innan han utdelar offret sista smörjningen gör Dexter ett snitt på kinden med en sylvass skalpell och samlar upp ett blodprov, som han bevarar på ett blodbild. Han lagrar dessa i sin samling i en låda gömd invid luftkonditioneringen.

Dexter undgår misstankar  genom att vara trevlig, generös samt upprätthålla allmänt ytliga relationer. Hans tillgivenhet till sin adoptivsyster Debra, hans  före detta flickvän Rita, hans styvbarn Astor och Cody och senare hans biologiska son, Harrison, har alla  komplicerat hans dubbelliv. Detta har fått honom att ifrågasätta sitt behov av att döda. Faktum är att hans förhållande med Rita, i den första säsongen, satte igång den långsamma men stadiga humaniseringen av Dexter, som utvecklas i och med varje ny säsong av Dexter. En av aspekterna som gör serien så trovärdig, intressant och underhållande.

Till skillnad från två andra topp 5 serier som gått över 6 säsonger: The Sopranos och Six feet under, så har Dexter ännu inte haft några svackor. Jag dyrkar den vardagsexistentialism som genomsyrar alla genomarbetade  karaktärer. Dexter skiljer sig inte nämnvärt ifrån oss andra; vi spelar alla olika roller, beroende vilken arena vi befinner oss på. De flesta av oss brottas med mörkare sidor som vi sällan eller aldrig anförtror någon annan, ibland inte ens sin fru. Den stora skillnaden mellan Dexter och oss är att den mörkare sidan är ännu mörkare. Dexter präglas också av en filosofisk sida som hela tiden känns behagligt lättsamt, men också ytterst träffsäkert. Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande är att det kan vara vem som helst, till och med din närmaste granne, han som lånar ut sockret till dig. Serien som är bisarrt underhållande gjorde sin TV-debut den 1 oktober, 2006, och baserades på novellen Dexters dunkla drömmar skriven av Jeff Lindsay, den första boken i hans serie om Dexter. Efterföljande säsonger har utvecklats oberoende av Lindsays verk. Den gjordes om till TV av manusförfattaren James Manos, Jr., som skrev det första avsnittet, en eloge till den killen.

Förutom Michael C Hall , innehåller serien Jennifer Carpenter som  spelar Dexters adoptivsyster, kriminalpolis Debra Morgan. James Remar gestaltar Dexters avlidna far Harry, som hela tiden är med Dexter i hans tankar och agerande, likt ett vardagligt samvete som håller ”The dark passenger” på plats. Dexters medarbetare inkluderar Lauren Velez som biträdande poliskommissarie María LaGuerta, David Zayas som kriminalpolis Angel Juan Marcos Batista och C.S Lee som den sexfixerade labteknikern Vince Masuka. Julie Benz spelade Dexters flickvän, senare hustru, Rita Morgan, i säsong 1-4.  Erik King porträtterade den problemfyllda kriminalpolisen James Doakes de två första säsongerna av serien. Desmond Harrington anslöt säsong 3 som den oförutsägbara kriminalpolisen Joseph Quinn. Keith Carradine spelade FBI-agenten Frank Lundy, och Jimmy ”Lagens änglar” Smits gestaltade biträdande åklagare Miguel Prado, som dök upp i varsin säsong, säsong 2 respektive 3. John Lithgow anslöt den fjärde säsongen som ”Trinity-mördaren”. Carradine återvände i säsong 4 och repriserade sin roll som nyligen pensionerade FBI-agenten Frank Lundy, som jagade Trinity-mördaren.

  • Styrkan med Dexter är att alla karaktärer är intressanta, genomarbetade och ytterst trovärdiga.
  • Karaktärerna utvecklas utifrån vad som händer dem själva och deras omgivning, inte av filmklyschor.
  • Manusförfattarna upprepar sig inte, utan skapar nya dramaturgiska arenor.
  • Dialogen såväl som den subtila mörka humorn är genialisk upplagd.
  • Michael C Hall alias Dexter är som skapt för rollen.
  • En taskig vocie over kan stjälpa den bästa serie/film, här är den en tillgång.
  • Trovärdiga, obehagliga och minnesvärda motståndare ersätter varandra i varje ny säsong.

Säsong 6

Lugnet har lagt sig och det mesta tycks ha gått tillbaka till sin ”vardagliga” lunk. Skenet bedrar dock, här kastar manusförfattarna in tre glödheta parallellhandlingar, något som endera skulle kunna tyda på sinnessjukdom eller att man gapar efter för mycket. Dessa herrar faller dock inte i den fällan utan väver genialiskt ihop dåtid, nutid och framtid med de nya intrigerna. Essensen i denna omgång är faderskap och tro. Som pappa är Dexter bra mycket bättre än många i sin omgivning, han älskar sitt barn och sätter sonen i allra första rummet. Han vill också vara en bra förebild, genom att sätta tydliga sätta gränser för sitt barn, genom att just leva som han lär, något som de flesta av oss vet är en livslång process.

Dexter begav sig till sin high school-klass tjugoårsjubileum för att finna ännu en mördare, samt funderade på att placera lille sonen Harrison i katolsk förskola. Maria (Lauren Vélez) och Angel (David Zayas) hade skilt sig, och Dexter anlitade Angels syster som barnvakt. Hans syster Debra (Jennifer Carpenter) var lycklig med Quinn (Desmond Harrington). Vi stiftade bekantskap med professor Gellar (Edward James Olmos) och Travis Marshall (Colin Hanks - Toms  Hanks son) tillika seriens bad guys. Cliffhangern till säsong 7 är bara för härlig, jag vill vara där och nu för att se hur han tar sig ur denna knipa. Manusförfattarna har beslutat sig för att säsong 8 blir den allra sista. Det tycker jag är ett smart drag, det blir i mina ögon till och med svårt att dra ut det hela i dessa två avslutande säsonger. Lyckas manusförfattarna att reproducera de föregående säsongernas kvalitetsmässiga genialitet så blir detta troligtvis världens bästa serie genom tiderna som härdat ut i 8 säsonger dessutom faller den då olikt många andra långkörare med flaggan i topp.

Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första fyra avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

Michael  C Hall


Michael Carlyle Hall är född 1971 i Raleigh North Carolina, är en amerikansk skådespelare som inriktat sig på TV-serier och teater. Han Emmy-nominerades år 2002 för sin roll som den homosexuelle begravningsentreprenören David Fisher i HBO:s TV-serie Six feet under. Hela skådespelarensemblen i Six Feet Under fick för övrigt Screen actors guild award förstapris 2003 och 2004. Den serien är också en av mina absoluta toppserier. Det var Alan Ball, den Oscarvinnande författaren av American Beauty, som skapade den mörka dramaserien om familjen Fisher; en annorlunda familj som driver en begravningsbyrå i Kalifornien. Han nominerades för en Golden Globe år 2007 för priset som bästa framträdande som Dexter. För sin roll som Dexter Morgan vann han även  Academy of Science fiction, Fantasy & horrfilms pris som bäste TV-skådespelare 2007. Hall har även haft roller i ett dussin Broadway-uppsättningar. Han var även med i filmen Gamer från 2009 med bland annat Gerald Butler.

Hall har varit gift med skådespelerskan Amy Spanger, de skilde sig 2006. Han var sedan 2008 gift med Jennifer Carpenter, som spelar Debra Morgan i Dexter. Paret ansökte dock om skilsmässa 2010, och är skilda sedan december 2011. Skådespelaren lider av Hodgkins sjukdom, som är en behandlings- och botbar av cancer lymfkörtelsystemet. Tv-stjärnans cancer är som tur på tillbakagång. Dessa faktorer bidrog onekligen till att Michael sålde sin lyxvilla i Hollywood för den ringa summan av 16 miljoner. Michael medverkar i en ny film som får premiär någon gång under 2013: Kill Your Darlings. Han spelar också in en film med Dexters skapare: James Manos Jr kallad ”Love Scotch and death”; en mörk komedi som ska baseras på regissörens egna liv.

Continue Reading »
No Comments

En bilepok går i graven.

Vår trogna, men onekligen aningen dysfunktionella Ford Mondeo Ghia från 2002 är inte med oss längre. Bilens fortsatta öde vilar numera i händerna på Bilbyters säljare, vilka köpte Forden för 25 000 riksdaler. Det var definitivt en mindre summa än vi tänkt oss från början, men utifrån perspektivet att vi istället blivit tvungna att åtgärda ett schizofrent centrallås, och  ett smörgåsbord av elfel  kändes det helt enkelt befriande bra. Samtidigt slapp vi bestyret med att själva sälja den oförutsägbara ekonomidräneraren.

Vi testade 15 olika bilar, och reducerade successivt antal modeller tills bara Mitsubishi ASX och Hyundai ix20 var kvar. Det som avgjorde saken var att Hyundaiens läckra lite sportigt futuristiska design såväl interiört som exteriört, den optimal komforten (för det priset),  de behagliga köregenskaperna samt att den svarta pärlan var miljöklassad, vilket innebär 5 skattefria år. Vi köpte turbodieseln 1.6 CRDi  istället för bensinaren, då den var piggare, miljöklassad samt drog mindre bränsle. Bilen är bland annat utrustad med farthållare, backstartsassistent, parkeringssensorer, panoramatak, backkamera, ESP, TCS, ABS med mera. Vi tömde alla tillgängliga konton i syfte att slippa ta lån på bilen, rånade några välbärgade pensionärer och fick  dessutom välbehövlig ekonomisk  hjälp av Maries snälla föräldrar. Bara att komma in i bilen utan några som helst problem var en upplevelse i sig, vi lär definitivt inte sakna Forden.

Nyhetsflödesreflektioner


Dysfunktionell Zlatanism & Två ska bort

Sverige fick i veckan beskedet i vilken grupp deras fotbollsöde vilar. Man behöver inte vara en Einstein för att inse det oerhört ovissa i denna tävlingsprocess; det kan i stort sett sluta precis hur som helst. Jag ser dessvärre Ukraina som den riktiga stora nitlotten av de tre konkurrerande lagen. En hemmanation misslyckas sällan med att gå vidare; Sydafrika var ett av få undantag. Frankrike med sitt osannolikt breda och namnkunniga landslag är i sig ett mysterium. De har de senaste 3-4 mästerskapen varit Tysklands totalt raka motsats. Splittringar, grupperingar, diskrimineringar, arrogans och ultraindividualism är dessvärre vardagsmat i det dysfunktionella landslaget. Tyskland framgångsreceptet förutom duktiga fotbollsspelare är en dogmatisk überkollektivism där trivsel är förenat med något positivt. Några termer som Frankrikes fotbollslandslag inte ens kunnat stava till de senaste åren. Jag hoppas att deras anti-nationalistiska mentalitet fortskrider, för då går dem definitivt inte vidare i turneringen. England vann mot Sverige i år för första gången på 39 år. Denna hypade träningslandskamp som gick av stapeln på ett glest befolkat Wembley var definitivt en engångsföreteelse. Tyvärr för Englands del, så ligger även deras största problem på det subliminala psykologiska planet. När det väl gäller, så faller de likt ett bulgariskt korthus till marken. Att de fortfarande lever kvar på Gunnar Nordahls tid ligger dem endast i fatet. Englands landslag passar Sverige som handsken, då Sverige är världsmästare när de har förhoppningar på sig, men inte förväntningar.

Ett av de större samtalsämnena blir som vanligt om Zlatan ska vara med eller inte. Mediadrevet som troligtvis skulle hångla upp honom, även om han sköt Statsministern, lär inte ändra sin unikt enögda inställning. Mitt förslag är att göra honom sjukligt skogstokig, enligt honom är det då han är som allra bäst, något varje tränarämne bör utnyttja. En lagkaptens-Zlatan är tyvärr en medioker Zlatan.  Statistiskt sett är det totalt irrationellt att starta med densamme. Sätt honom på bänken, låt honom likt Hulken växa sig revanschsugen i minst 45 minuter för att sedan kasta in bålgetingen i andra halvlek. Det är den enda, och absolut effektivaste Zlatan-taktiken. Att han är en bedårande spelare i bra klubblag är en sak, att vara bra i svenska landslagskollektivet är en helt annan sak. Mitt tips är att Sverige går vidare som grupptvåa med ett schizofren taggat Ukraina som gruppsegrare. Grod- och fish´n chipsätarna  får snällt följa turneringen vid sidan om själv fotbollsplanen.

Äntligen – manusversion 1 färdigt

Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten


Team Humor alias Stefan Hammarström och Mats Widholm inledde skapandet av sitt andra komedi-långfilms-manus  i början av 2008. Det tog alltså över 3 år att skapa ytterligare ett vuxeninfantilt mästerverk. Det var en cineastisk resa där alltför långa uppehåll genomsyrade den vingliga färden. Dessa pauser kan indirekt varit positiva på själva skapandeprocessen. Likt ett fint vin fick manuset lagras, och vi fick tid att reflektera och omvärdera det vi skrivit ned tidigare, något som vi tror borgar för ett ytterst välskrivet manus. Vår humor är svårdefinierad, och därför svår att kategorisera in. Seriemördaren, den homosexuelle och praktikanten är varken svensk ”buskis” eller Naked Gun humor, utan snarare en absurd historia som blir rolig på grund av situationerna som karaktärerna ställs inför är så absurda, men ändå fullt möjliga. Nästa steg blir att återigen gå igenom manuset, i syfte att fullända humorpärlan inför marknadsföringsprocessen. Det är otroligt enkelt att bli hemmablind när det kommer till det egna skrivna materialet, så därför ska en kompetent utomstående person också bedöma vad som behövs utvecklas och göras om i manuset.

Wordfeudhybris – beroendeframkallande


Från att raljerat alla andra idioter som spelat detta spel till att själv ligga på soffan, vid köksbordet, i bilen, utanför affärer och i badrummet med oftast ett frustrerat ansiktsuttryck. Jag älskar att skriva, älskar att vinna och älskar att skapa; Wordfeud är alltså som gjort för att jag ska fastna i ordstruktureringshybrisen. Har dock de senaste veckorna trappat ner på det maniska spelandet, genom att helt enkelt inte gå in på appen innan jag gjort vad jag planerat göra. Jag har 8 spelare i Wordfeud-vänlistan, men spelar frekvent mot Jocke Andersson, Rolf Okon, Helena Lager, Cissi Jussila och Lino Ferrari. Smolket i bägaren är att jag ligger under mot Lino, som jag innan detta knappt trodde han kunde stava till sitt eget namn. Människan leder irrationellt med hela 5-2 (för tillfället), de andra motståndarna har jag plusstatistik mot. De jag möter är alla tävlingsmänniskor av rang, något som onekligen förstärker charmen med Wordfeud. Detta beroendeframkallande rutnätsordspel har på gott som ont ändrat mina vardagsrutiner.

Dop i rosa kyrka -  mitt uti Vikbolandsskogarna

En skara runt 25 personer hade samlats i Östra Nys charmiga och späda kyrka där jag Marie, Hanna och Frida också  ingick. Efter den korta ceremonin drog vi vidare till Bygdegården några 100 meter därifrån. Kakor, bullar och fyra jättegoda tårtor serverades till kaffet, läsken eller starkölen. Vi fick se lilla Emilia sjunga en sång, Cissi öppna paket medan jag själv diskuterande wordfeudstrategier med min bordsgranne. Kyrkan uppfördes på 1200-talet, men har byggts till under århundradena, bland annat tillkom tornet 1874 och kyrkan byggdes om till sin nuvarande stil 1821-1822.

Julförberedelser

Julen är i mina ögon en utmärkt och välbehövlig tid att varva ner på, utan de obligatoriska sommarledighetskraven. Parallellt är det väl så att julen för många människor är signifikativt med stress; implicita krav som släktträffar julklappsinköp, matlagning och numera även pyssla ihop jobb med ledighet. Många människor tror jag skulle kategorisera in vår familjs jul som tråkig och intetsägande, då i stort sett ”ingenting” händer -  själv kallar jag det livskvalitet, återhämtning och avkoppling. Jag själv är uppväxt i en miljö där det inte var ett konstant farande till olika släktträffar, något  jag troligtvis reproducerat fullt ut när jag själv bildat familj.

Glögg, sambucca, körsbärsvin, tända ljus, adventskalendern  klockan 07.15 med barnen, julgranspåklädning, julmusik med Peter Jöback, Agneta Fältskog och Chess, Wordfeud, blogga, manusjusteringar, promenader, läsa böcker, planera resor och bilköp, leka och spela spel med barnen, pynta, pyssla och se på DVD-boxar i lugn och ro. Dessa aktiviteter kommer att prägla vår familjs jul.Vi ska också till Maries föräldrar på Julafton, mina föräldrar kommer till oss på juldagen.  På ledighetsagendan står också ett biobesök samt familjemiddag på någon mysig restaurang. Däremellan ska jag spela squash och löpträna medan Marie drar ner till Friskis & svettis.

Lågkolhydratprocessen, träning & tävling

Det var med viss oro som jag stegade över tröskeln till Squashcenter för min andra match i division 3 mot den erkänt duktige Daniel Stridsman. Med mina två horribla enerigedräneringar i bagaget var jag orolig att fenomenet skulle kvarstå. Min ambivalensoro blev till hälften en självuppfylld profetia, då jag onekligen var tröttare än jag borde ha varit, men inte lika schizofrent trött som tidigare. Jag lyckades knipa ett set mot Stridsman som jag i ärlighetens namn inte alls var värd. Ett set kan dock visa sig vara osannolikt värdefullt i kampen att inte åka ur gruppen. Nästa match spelades mot Mikael ”Örat” Öhr. Min senaste statistik gentemot denna råkämpe är 2-2 i matcher. De första seten genomsyrades av en subtil oroskänsla att jag var tvungen att vinna. Sådana tvångstankar brukar sällan göra någon lycklig. Jag låg under med 5-1 i de båda första seten. Uppförsbacken blev för lång och jag förlorade dem båda, men spelade successivt upp mig. Det blev till sist 11-7, 11-9, 9-11, 11-9 till en omänskligt kämpande motståndare. När  jag sätter blodsmaksgränser, så spränger ”örat” dem, en oerhört viktig faktor varför han vann matchen och inte jag.

Jag har sprungit med Jocke ”Spurs” Andersson och med min son David. Så även den biten har kommit i gång någorlunda. Vecka 47 bestod av 190 minuter fördelat på 3 pass. Vecka 48 var en lugn period som innehöll 2 pass a`la 150 minuter.

Min energilöshet hade lyckats sätta hypokondriska griller i huvudet hos mig. Det hela gjorde inte saken bättre när ett antal  kompisar ärligt trodde att det kunde vara hjärtat. Det blev till att boka upp en tid på Kneippens vårdcentral för att kolla upp mina värden en gång för alla. Det tog 1½ vecka från samtalets slut till att stega över vårdtröskeln. Läkaren frågade 1000 frågor, kände, klämde och såg oroligt eftertänksam ut. Han förklarade att mina värden var extremt bra och kunde liknas med en 30-årings. Jag blev såklart otroligt lättad och dessutom glad för komplimangen. Han menade på att mina supervärden till stor del baserades på bra kost, avsaknad av övervikt, varken snusar och röker, dricker måttligt, men framförallt tränar 3-4 gånger i veckan. Matchvikten låg förövrigt på 75.2 kg.

Det blev en delegering till division 4, cirkeln var sluten. Från lite poppiga division två till den lite mer grå division fyra. Jag förlorade ödesmatchen mot en ny bekantskap, nämligen Jesper Karlsson. Han var yngre, han var snabbare och han ville verkligen vinna. Jag själv hade förätit mig på Golden Bankkoks delikata buffé 4 timmar innan, något som reducerade mina vinstchanser. Min första match i fyran blev dock en ryslig historia, där jag onekligen började riktigt bra med 11-3, 11-5 samt 5-1 mot Markus Lundberg. Därefter drabbades jag av nu-är-det avgjort-hybris,  och började irrationellt experimentera  med olika slag. Markus fick vittring, jag tappade min. Ju längre matchen led desto mer rädd blev jag att förlora matchen. Han vann de två följande seten, och det var dags för ett  oundvikligt avgörande. Spänd likt en Stradivarius fiolsträng lyckade jag ändå vända matchen till min vinstfavör, med minsta möjliga marginal 11-10. Ska jag gå upp i trean måste jag definitivt spela bättre, och ge järnet under hela matchen samtidigt som mina servereturer akut  behöver utvecklas

Vecka 51 innehöll 2 pass på 160minuter, vecka 52:s träningskvot slutade också på 2 pass fast 163 minuter. Under vecka 01 ökade passen från 2 till 3 stycken a´la 200 minuter. Upplevde också att det dysfunktionella viruset som hämmade min träningsfrenesi ett bra tag låg numera bakom mig.

Innan nyår kändes Madrid och dess halvmaraton totalt avlägset. När nyåret passerats så insåg jag lite panikartat hur kort tid det egentligen är kvar till den 1 april. Det som är bra med denna tankekarta är att jag verkligen tar itu med träningsprocessen, vilket i sig är syftet med målet att springa långlopp i Europa. Det ska helt enkelt fungera som en träningstrigger, en ta-tag-i-träningen-katapult så att säga, och hittills har det funkat. Att man sedan kombinerar nytta med nöje i en av Europas största huvudstäder gör ju inte saken sämre

Continue Reading »

1 Comment

Scream Award 2010

6 februari, 2011 by

För oss som gillar horror, Sci-fi, fantasy, superhjältar

För oss dysfunktionella  individer som dyrkar filmer och serier innehållande monster, superhjältar, ufon, blodutgjutelser, ond bråd död, vampyrer och andra övernaturliga väsen och fenomen finns för oss en motsvarighet  och alternativ till Oscarsgalan nämligen – Scream Awards. Denna årliga tillställning är den femte i ordningen och arrangeras av Spike-tv; evenemanget hålls  då i The Greek Theater i Los Angeles. Till skillnad ifrån Oscarsgalans lite strikta och överambitiösa prägel så genomsyras Scream Awards av en ren trashstämning, där långa tacktal i det närmaste  är bannlysta. Scream awards tar sig inte heller på så stort allvar som Oscarsgalan, vilket i alla fall jag upplever som ytterst befriande.

Det finns inte en huvudvärd eller värdinna utan priserna presenteras och delas ut av olika individer som har något gemensamt med dessa underbara genrer. Megan Fox, Anna Paquin, Kelly Osbourne, Neve Campbell, Nina Dobrev var några  av galans presentatörer. Vid varje utdelning hyllas personer eller filmer, denna gång uppmärksammades 25-års jubileet av:  Back to the future triologin genom att både Michael J Fox och Christopher Lloyd skämtade och mindes tider som gått. Serien Lost hyllades också av galan som publiken. Förra året stod Muse för den musikaliska underhållningen, detta år var det den karismatiske M.I.A. som stod för den.

Galakritik

Den latenta agenda som genomsyrar filmindustrin profithunger lyser igenom på ett destruktivt sätt  i mitt sätt att se på saken. Å ena sidan bedyrar i stort sett alla vinnare fansens hängivenhet som källan till deras inspiration. Å andra sidan hädar Spike-tv just oss entusiaster genom att indirekt idiotförklara samma hängivna människor. De tävlande bidragen ska självklart vara förknippad till den kategori den ingår i. Exempelvis så är det minst sagt missvisande att ha med Toy story 3 i kategorin bästa fantasyfilm. Vilken idiot placerade Shutter Island som en av de 6 tävlande i kategorin bästa skräckfilm – helt absurt. Detta syndrom förtar lite av det seriösa som jag anser att vi fans vill ha mera av och dessutom är värda, då vi under årens lopp avverkat djävulskt många skräpfilmer, i syfte att hitta de guldkorn som får detta tittande värt tiden. Att de återkommande bidragen i de olika kategorierna är länkade till Spike-tv:s huvudmän är inte heller något som någon entusiast vill vara med om. Det är väl en av anledningarna att det saknas bra skräckfilmer från andra länder som exempelvis Spanien. En av de få icke-amerikanska bidragen är för övrigt den koreanska vampyrdramat: Thirst. Jag vill ha en seriös gala för just dessa genrer som bedöms seriöst utifrån kvalitet, inte utifrån marknadsföringsstrategier eller oligopol.

Kategorivinnare 2010

Continue Reading »
No Comments

Cinasthörnan

17 januari, 2011 by

Pixel – Eskapism


Filmen The killer inside me utspelar sig i en byhåla i Texas på 40-talet. Casey Affleck (1975 Massachusetts: Will hunting, Oceans eleven, Gone baby gone) gestaltar Lou Ford, en småstadspolis som lever ett dubbelliv. Han är  dels en respektabel polisman, dels en sadistisk, våldsam och störd natur. Vår psykotiske vän är uppväxt i denna håla,  där alla tror sig känna alla. Hans mörka sida triggas igång av den prostituerade Joyce Lakeland,  som han får i uppdrag att skicka iväg från byn. De inleder istället ett hemligt  sadomasochistiskt förhållande. Jessica Alba (1981 Pomana Kalifornien: Sin city, Fantastic four, Awake) spelar den prostituerade kvinnan i filmen. Den osympatiska Lou Fords agenda är  långtifrån lika euforisk som Joyce agenda. Casey Affleck spelar rollen som den empatilösa polisen på ett föredömligt sätt. Det är inte speciellt svårt att lista ut vem i familjen som ärvde skådespelargenen. Jag gillade verkligen detta kriminaldrama som sävligt rör sig mot det oundvikliga slutet.

Robin Williams (1951 Chicago: Mork & Mindy, Dead poets society, Good morning vietnam, Awakenings, ) gestaltar den lågmälde poesiläraren Lance som lever för att skriva, men aldrig lyckats få något publicerat. Han bor med sin groteskt jobbige och självupptagne tonårsson Kyle. Hur än Lance försöker umgås med sin son såsom föräldrar bör och gör, får han bara otrevligheter tillbaka. Mitt under en stryponani upplevelse dör Kyle. Lance iscensätter och omstöper olyckshändelsen till självmord med ett egenhändigt skrivet självmordsbrev som grädden på moset. Det filosofiska och välskrivna  brevet letar sig snart fram till lärare och elever. Från att varit hånad och hatad av sin klasskompisar som levande, blir Kyle hyllad och kultförklarad – som död. Pappa Lance  greppar ödet och publicerar sonens fiktiva dagbok, som sedermera leder Lance från patetisk till cool, från misslyckad till hyllad. Via sin döde son får Lance den berömmelse som han längtat efter.  Worlds greatest dad är en av de bättre filmer som jag sett på länge, och framförallt Robin Williams bästa film på evigheter. Den originella handlingen genomsyras av en mörk humor och en nedtonad Robin Williams. Det här är en film som både underhåller, trollbinder och inspirerar sina tittare. Jag älskar filmen och dess budskap: drömmar är ibland bättre som drömmar en förverkligade. För övrigt levandegör Daryl Sabara tonårsmonstret Kyle på bästa möjliga sätt – vilken horribel unge.

M. Night Shyamalan (1970) ligger bakom underbara filmer som The sixth sense, Unbreakable, The Village, och The Happening, men också stolpskott som The Last airbender och Lady in the Water. Hans senaste ciniastalster Devil utspelar sig till 98% i en hiss. En grupp människor som fastnat i hissen blir varse att djävulen själv är involverad i processen att reducera antalet individer i den klaustrofobiska miljön. Chris Messina (1974 New York. Six feet under serien, Away we go, Greenberg) spelar detective Bowden  blir den utvalde att  försöka hjälpa de drabbade ur denna prekära situation. Till sin hjälp har de också brandmän och säkerhetsvakter. Bowden får successivt ge upp sitt logiska tänkande för att istället tackla situationen med irrationella polismetoder. Handlingen är enkel, tydlig och faktiskt också osedvanligt underhållande, för att bara uppehålla sig i en hiss. Devil är endast är 80 minuter kort, vilket jag tycker är perfekt, varför dra ut på handlingen i onödan. Shyamalns klart bästa film sedan The happening

Ben Stiller (1965 New York:  Keeping the faith, There´s something about Mary, Along came Polly, Meet the parents, Dodgeball) är för mig en idol; det finns få i filmvärlden som passar så bra i crazykomedier som han gör. Det innebär att han alltför ofta får  spela en och samma rollkaraktär om och om igen. I denna mycket mörka komedi spelar han en dysfunktionell 40-åring  med drag av tvångssyndrom som kommit till ett vägskäl i livet – han vill inte göra någonting. Roger Greenberg  får ta hand om sin yngre  brors hus och hund när familjen drar på semester. Han kommer i kontakt med sin brors assistent och de blir förtjusta i varandra – på ett komplicerat sätt. Medan han är i stan tar återupptar han kontakten med gamla vänner, och upptäcker saker om dem som får honom att omvärdera sin omgivning och sig själv. Roger är minst sagt en komplicerad själ som överanalyserar alla situationer och dessutom är ruskigt uppriktig, något som inte alltid uppskattas. Han lyssnar hellre på sig själv än på andra, och har svårt att sätta sig in i andras situation. Jag upplevde Greenberg som mycket underhållande; filmen tar upp  teman som sårbarhet och osäkerhet på ett ytterst okonventionellt sätt, och kan närmast beskrivas som en antiromantiskt komedi. Ben Stiller gör sitt livs seriösa roll, och visar att han faktiskt är en tvådimensionell begåvning istället för den utmålade endimensionella. Greenbergs ”närmaste” kompis spelas trovärdigt och karismatiskt av Rhys Ifans (1968 Wales Storbritannien: Notting hill, Shipping news, Mr Nobody). Som sagt filmen är tänkvärd, originell och dialogmanisk, men  den tar också upp det stigmatiserade av att vara över 40-år, singel och barnlös.

I crazyhumorfilmen The other guys vimlar det av kända skådespelare dessutom en del seriösa sådana som Michael Keaton, Samuel L Jackson och Eva Mendez. Till facket seriösa kan vi knappast kategorisera Will Ferrell (1967 Irvine California USA: Anchorman, Stepbrothers, Blades of glory) -  2000-talets svar på Chevy Chase. Han spelar i alla fall skrivbordssnuten Allen Gamble som hånas av alla på sitt jobb. Mark Wahlberg (1971 Boston USA:  Boogie nights, Three kings, The Happening) spelar hans våldsbenägne och karriärsugne skrivbordspolare Terry Hoitz. När New Yorks två tuffaste snutar oväntat dör i tjänsten, ser Terry ett gyllene tillfälle att förflyttas sig ifrån ett anonymt skrivbordsarbete, till att fylla luckan som stans nya supersnutar. Det krävs att han får med sin torre skrivbordspartner Allen Gamble, som trivs utmärkt med sin situation. Terry upptäcker under filmens gång att Allen är en brudmagnet av rang och dessutom har en social kompetens utöver det vanliga.  Jag gillar den torra humorn, jag gillar också Mark Wahlberg, Will Ferrell och Eva Mendez. Tyvärr måste regissören drabbats av hybris eller solsting, sådana här filmer bör helst inte överstiga 90 minuter. The other guys klockas på 107 minuter, vilket gör det roliga mindre roligt. Filmen reproducerar skämten två varv för mycket, något som tar udden av skämten och filmen som  helhet. En 25 minuter kortare film hade  sannolikt skapat ett effektivt skrattpiller, nu blir betyget istället bara halvljummet.

Extraordinary measures är en bekväm film som är baserad på verkliga händelser. Det brukar till 99 procent i fallen innebära en ytterst tillrättalagd historia, så  som bara Hollywoodfilmer kan skildras. Efter några minuter in i filmen på ett äkta hollywoodskt manér vet man  precis hur filmen kommer att sluta, och vägen dit; denna film var absolut inget undantag. Harrison Ford spelar en dogmatisk, ihärdig och lite virrig forskare som står och stampar på samma forskarfläck. Brendan ” Djungel-george” Fraiser gestaltar en pappa vars två barn lider av en ”obotlig” sjukdom: pomp. Det är en muskelsjukdom som får musklerna att förtvina, och ett barn lever högst i 7-8 år innan kroppen tackar för sig. Brendan kontaktar Harrison eftersom han är den ände som hittills uppvisat någon form av framsteg på det här området.  Även fast jag är alldeles för medveten  om hur denna film kommer att sluta, så kan jag inte låta bli dras in i handlingen.  Mina tårkanaler var inte synkroniserade med mitt rationella ciniastsinne, utan jag fällde några sentimentala tårar i slutet av filmen – det är oundvikligt. Dessutom har jag lärt mig mer om denna muskelsjukdom, än om jag hade läst en bok i ämnet. Jag tror jag relaterar bättre till bilder än text faktiskt. Som sagt, för mig var filmens stora behållning att jag lärt mig massor om något jag inte visste existerade.

Femte säsongen av Dexter; 12 nya avsnitt av min favorit seriemördare. Hur hade manusförfattarna valt att disponera denna omgång? Vilket tema kunde de använda sig av i syfte att inte återupprepa sig? Är det överhuvudtaget möjligt?  I alla fall kunde inte förutsättningarna vara bättre. I förra säsongens sista avsnitt så fick man symboliskt se Dexters bebis sittandes i badrummet fylld av blod. Hans fru Rita låg några meter längre bort, död i ett blodfyllt badkar. Denna omgång präglades mer av att det fanns fler parallella bihandlingar, vilket skapade en ännu mer intresseväckande handling. Manusförfattarnas lösning på seriemördar-variationen hade de löst genom att implementera inte bara en mördare, utan ett nätverk av sådana.  Jag såg denna omgång iförd mina kritiska glasögon. Hur skulle kunna de kunna bibehålla eller öka  den osannolikt höga kvaliteten? Hur har hade de utvecklat karaktärerna, hade de utvecklats överhuvudtaget? Svaret blev ett rungande yes, dessa geniala manusförfattare hanterar manuskonsten likt skickliga schackspelare, där oförutsägbarhet, trovärdig och fyndig dialog ligger tre till fyra drag före tittarna -  sådant gillar jag. Tittade på 6 avsnitt för att julafton  för att sedan drabbas av en Dexterhybris, där jag satt ifrån 23.00-04.00, och såg klart den spännande upplösningen.  Det blev 3 timmars sömn, för att sedan förflytta mig ifrån sängen till tangentbordet och c-uppsatsprocessen, men det var det verkligen värt. Jag vill inte vara den som avslöjar några handlingsfragment som i sin tur kan påverka intrigerna. Koppla av och njut.

Ultrababen Angelina Jolie (1975 Los Angeles USA: The bone collector, Lara Croft, Gone in sixty seconds, Changeling) är vackrare än någonsin i denna enkvinnas show. Det är egentligen hemsk att inleda en recension med hur snygg, sexig eller vacker en kvinna är, istället för att kommentera hennes skådespelarprestationer. Angelina är i Salt ändå osedvanligt snygg ,och gestaltar dessutom sin roll på ett utmärkt sätt. Spionfilmshandlingen går ut på att en rysk agent avslöjar att CIA har en mullvad i organisationen, som inom några dagar ska mörda Amerikas president. Den som får bära hundhuvudet är just Angelina Jolie. Hon flyr då  fältet likt värsta James Bond, eller snarare en kvinnlig Jason Bourne. Hur många som dör i filmen på grund av henne är nog omöjligt att säga. Filmen är så antirealistisk som en film bara kan bli, om vi undantar superhjältegenren, men vilka amerikanska actionfilmer är förresten realistiska? Även om ryssarna är snuskigt stereotypa, handlingen überklyschig och manusluckorna oändliga, så klarar sig såväl Angelina som filmen i sig förvånansvärt bra.  Salt är inte sämre än många andra amerikanska våldsactionorgier.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

20 december, 2010 by

Pixel – Eskapism


Först ut från filmträsket är filmatiseringen utav författaren Dennis Lehanes bok: Gone baby gone. När jag såg att anti-hjälten Bob Affleck stod för  regin välde fullkomligt alla tänkbara olustkänslor fram. Det positiva med de destruktiva känslorna var nog  att mina förväntningar sjönk från en 9-gradig förväntanskalan till en svag 2:a. Jag vet inte om det var det som gjorde filmen extra bra? En fyraårig flicka försvinner spårlöst från sitt hem, polisen sätter in stora artilleriet i sökandet. Flickans moster litar inte på polisens kompetens, utan hyr parallellt två privatdeckare. Detektiverna dras in i en otäck historia fylld med våld, gangsters och pedofiler.  Den ena spelas av en av mina personliga favoriter Ed Harris (1950: New jersey USA: The rock, The Abyss, Beautiful mind,9 . Den andre spelas av Casey Affleck (1975 Massachusetts USA: Will hunting, Oceans eleven trilogin, The killer inside me). Undrar förresten  om Affleck-bröderna verkligen har samma pappa. Utan att avslöja för mycket har filmen ett moraliskt tema insprängt i storyn, vilket förstärker ett redan ultrastarkt manus. Morgan Freeman och Michelle Monaghans filmiska närvaro bygger på ett redan fantastiskt skådespeleri. Fotot, stämningen och djupet är andra ingredienser som skapar denna djävulskt sevärda filmen. En eloge till Ben Affleck som gör ett riktigt gott hantverk, och som  fortsättningsvis borde hålla sig bakom kameran istället för framför.

Den 17-årige Ree Dolly bor med sin mentalt handikappade mamma och sina två syskon i en liten by med light-trash varning. Deras pappa har lämnat dem i syfte att finansiera sitt amfetaminberoende med brott. Ree håller ihop familjen genom att göra i stort sett allting i och utanför deras hus. Polisen kommer på besök för att berätta att deras pappa måste inställa sig i rätten snart, han har nämligen satt deras hus som pant istället för borgensumman. Det innebär att de måste hitta pappan för att inte behöva bli utkastade från sitt egna hus. Filmens brutala och påträngande miljö- och personskildringar känns exceptionellt realistiska. Fattigdom och kriminalitet förefaller vara vardagsmat i denna gudsförgätna håla någonstans i USA. Ree beslutar sig för att finna sin pappa, och dras indirekt in i lokala knarkintriger, familjekonflikter och revirtänkande. Hennes envisa kamp mot sin familjs undergång är motivationsfaktorer som får Ree att fortsätta sitt sökande, även fast hon ständigt varnas för konsekvenserna. En ruskigt stark och realistisk film. De relativt okända skådespelarna är helt fenomenala. Även om handlingen är väldigt lågmäld och händelsefattig så är filmen både intressant och tankeväckande. The Winters bone är ingen film man ser med polarna precis, men vilket otroligt underhållande drama detta var.

First snow. Guy Pearce (1967 Ely England: La konfidential, Momento, The count of Monte Cristo, Death defying acts,  Traitor, The hurt locker, The Road) spelar en vältalig och självsäker säljare som är på väg uppåt i sin karriär. Av en ren tillfällighet så kommer han i kontakt med en en siare som spår att hans framtid abrupt kommer avslutas när nästa snön faller. Från att vara minst sagt skeptisk så blir han istället maniskt paranoid. Han kan inte släppa sin tanken på sin destruktiva profetia, och börjar gräva allt djupare efter förklaringar ur det förflutna i syfte att motverka ödet. Detta är en sån här film som man bara måste gilla. Allt ifrån ett melankoliskt, men vackert bildspråk  till utmärkta och trovärdiga skådespelarinsatser gör First Snow till mer än en sevärd film. Jag trollbands av den välbalanserade övernaturliga handlingen. Det är inte heller  speciellt svårt att efter filmen slut  reflektera över  existentiella ledord som öde, kontroll och spådomsmakt;  First snow är helt enkelt en toppenfilm.

Inception var en film som jag sett fram emot länge att se. Christopher Nolan ligger bakom fantastiska filmer som Momento, Batman begins och The Dark night, och han har sällat sig till min topplista över bästa regissörer. Den komplexa handlingen kretsar runt Leonardo Dicaprios (1974 California USA: Gilbert grape, The Aviator, The Departed, Blood diamond, Revolutionary road, Titanic, Shutter island) karaktär vars styrka ligger i att stjäla andra människors värdefulla hemligheter när de sover. Han och hans team invaderar deras drömmar. Dom Cobb får chansen att återse sina barn om han utför den näst intill omöjliga: att implementera falska minnen i en av världens mäktigaste män. Han brottas inte bara med den komplexa uppdraget, utan också med ett mörkt och traumatiskt förflutet. Inception är smart, sofistikerad, vacker, oförutsägbar och spännande. Tyvärr så blev jag lite besviken på filmen. Var anledningen trötthet, för höga förväntningar eller var det bara så att filmen egentligen inte fick mig intresserad? Jag dyrkar ju denna genre och borde därmed ha svalt filmbetet. Jag kan inte sätta fingret på vad det varsom gjorde att jag inte tog filmen till mitt ciniasthjärta. Skådespeleriet och det ultraintelligenta manuset är minst sagt lysande. Jag tror faktiskt att filmen tillhör skaran av sällsynta filmer som blir avsevärt bättre andra gången man ser den.

En av mina absoluta toppserier ever är Dexter. Jag fixade boxen, tidsutrymmet och soffläget, för att under 1 vecka tid avverka 12 avsnitt av en högkvalitativ verklighetsflykt. De första 3 omgångarna har varit helt oemotståndliga. Kvaliteten har varit anmärkningsvärd hög, och karaktärerna har utvecklats successivt efter varje avsnitt och omgång. Förväntningarna var skyhöga inför denna 4:e omgång. Dexter har nu blivit pappa till en 6 månaders bebis och brottas med såväl sömnproblem som blöjbyten medan en ökänd, men okänd seriemördare härjar fritt i Miami. Michael C. Hall ( 1971 Raleigh, Nort Carolina USA: Six feet under 2001-2005, Gamer, Paycheck) som spelar Dexter är så snuskigt bra i rollen som vigilanteseriemördare. Alla karaktärer i serien är för övrigt helt enkelt totalt optimala, klockrena och ändå trovärdiga. Denna gång ställs Dexter mot The Trinity killer som spelas av John Lithgow (1945 Rochester, New York USA: Terms of endearment, The world according to Garp, Cliffhanger, Tredje klotet från solen 1996-2001). Seriens svarta- och torra humor samt den ultra intelligenta dialogen omfamnar mig likt en äkta indisk Tikka masala. Varje avsnitt är en en filmiskt konstverk som varken blir tråkig eller upprepande. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv kan Dexters karaktär beskrivas som en vandrande instruktionsbok hur det är att vara en människa uppdelad i massor av olika samhällsroller där det är komplicerat att tillfredställa alla i sin omgivning. Manusets djup är häpnadsväckande, det känns som manusförfattarna fått arbeta med kvalitet framför kvantitet, vilket är alltför ovanligt i dagens kortsiktighetssamhälle. Jag rankar Dexter i samma klass som The Sopranos, Six feet under och True blood. Michael C Hall spelar även rollen som den homosexuella David Fisher i just Six feet under. Även där gjorde han en rollprestation utöver det vanliga. De första 4 avsnittet invaggade mig i känslan att Dexter och resten av seriens underbara karaktärer tycktes gå lite på tomgång, avsnitten var inte lika engagerande och spännande som de föregående omgångarna. I och med avsnitt 5 förändrades den upplevelse. För varje avsnitt som avverkades fick jag med mig mer tyg ifrån den nyinköpta soffan. Det var så groteskt bra, efter sista avsnittet satt jag bara stum och stirrade rakt fram. Jag var helt tagen av de genialiska dramaturgiska vridningarna, och slutet var utan att avslöja något, helt fenomenalt oförutsägbart.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu