Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Degreed ’

2017 – Året som gått

2017 var som en monstertsunami av nya band som gamla rävar i nya konstellationer, och grupper som alltid tycks funnits där. Lionville, Stan Bush,  Knight area, Place Vendome, Shadowman, House of lords, Unruly child, Brother Firetribe, Walk on fire,  Jeff Scott Soto, Dirty white boys,

Lonely robot, Demon, Serious black,  Devilfire; Bonfire, Xandria, One Desiree,  Shakrs, Coastland Ride, Pride of lions, Romeo riot,  Eclipse, Beyond The Black, Tokyo motor fist, Fiction Syxx, Sons of Apollo,  Dante Fox, Hell in the club, Edenbridge, Ayeron, Mindfeels.

Raintime, Radioation Romeos,  Midnite City, Steve Walsh, End of the dream,  Steelheart,  All 41, Newman, Age of reflection, Hpouston, Santa Cruz, Cheap Trick, Adagio, Wayward sons, Phantom V, Big Big train, Gotthard, för att nämna några få band och artister.

Räddare i nöden

Börjar bli tjatigt, men hur skulle genren klarat sig eller sett ut ifall inte det Italienska Frontiers  records inte existerat? Troligtvis hade genren varit en microtugga i periferin, en viskning av viskningar och en nanoskugga av fornstora dagar.

Genrebotanisterna skapades av Serafino Perugino 1996. Skivbolagets första släpp var en dubbellive-cd med halvmediokra britterna Ten (1998), därefter har såväl utsläppen som kvaliteten successivt skjutit i höjden.

De reproducerar dåtid med framtid på ett exemplariskt sätt via att signa gamla dinosaurielegender som Kansas, Journey, Mr Big, Whitesnake, Danger Danger, Asia, Richard Marx,  Triumph, Y & T, Great White, Nelson, Def Leppard, Uriah Heep, Dokken, Stryper.

Electric light orchestra,  Litle river band, Boston, Heart, Foreigner, Praying Mantid, House of lords, Blackmore´s night, Jim Peterik, Reo Speedwagon, Yes, Toto, Extreme, Sammy Hager, Winger med flera. 

Frontiers records utvecklar parallellt nya musikkonstellationer genom att hybridisera adekvata låtskrivare med yngre förmågor som gamla artister. Synergieffekterna utav dessa projektbrygder är osannolika, utifrån denna smala genre. Dels hålls den vid liv, dels fortsätter den att utvecklas.

Frontiers-band som är med på denna eminenta lista: The Ferryman, Eclipse, One Desire, Harem Scarem,  Pride of Lions, House of lords och Jono,  det vill säga nästan  1/3.

Andra Frontiersband som släppt plattor 2017 men inte lyckats nästla sig in är bland annat: The Murder of my sweet, Tokyo motor fist, Unruly child, Lionville, Nightranger, Warrant, Inglourious, Vanden Plas, Secret Sphere, Quiet Riot, Mr Big.

Riverdogs, Primal Fear, Ten, Jorn, Robin Beck, Revolution saints, Hell in the club, L.A Guns, Steelheart, Circus Maximus, World trade, Eisley/Goldie, Raintimes, Operation Mindcrime, Sweet & Lynch, Pink Cream 69, Jeff Scott Soto, Bigfoot.

Whats in the water?

Epitetet, ”Whats in the water”, är numera en klyschig frågeställning som utländsk media ställer sig, vem vet? I vilket fall fortsätter nya som gamla band i alla tänkbara hårdrockgenrer att dels dyka upp, dels leverera kvalitet över medel, med få undantag.

Det är lika sanslöst som norrmännens framfart i medaljligan på alla Vinter-OS. Jag hedrar norrmännen med att ta med ett av deras skivsläpp: utmärkta Tom Satin. Finnarna har också fler grupper än föregående år Jessica Wolff, The Dark Element, Brother Firetribe och One Desire

Hela 11 svenska grupper  kvalificerade sig till denna eminenta lista: Cyhra, Eclipse, H.E.A.T, Art Nation, Coastland Ride, Degreed, The Dark Elenment (finskt/svenskt), The Ferryman, Jono, Days of Jupite och The Nightflight orchestra.

Det betyder att mer än en tredjedel av listan består av svenska grupper och artister.  Det bisarra är att banden inte är sju Within Temptation kloner, något som exempelvis är mer regel än undantag i  exempelvis Nederländerna.

I Sverige håller vi dels i taktpinnarna, dels styr orkestrarna genom att förnya och hybridisera den melodiska rocken, och vara top of the class i alla undergenrer.

Här är  axplock på grupper och artister från Sverige som släppt plattor under 2017 – amazing är ett understatement.

Coastline Ride, H.E.A.T, Art Nation, Diablo swing orchestra, Meanstreak, Murder of my sweet, Jim Jidhed, Martina Edoff, Adrenaline Rush, Debbie Ray,  Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera

Age of reflection, Avatar, Crazy Lixx, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse, The Poodles, Onroxx, Märvel, Korea, Transport League, Houston,  Poison pill, Wonderland

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,  Eclipse, Painful prideCode Red, Kardinal SinThe Rockford heroes, Night, Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,  Wildness, CCD.

Diablo swing orchestra

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Chronus, Night flight orchestra, Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, Midway, Syron Vanes, Screamer, Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell, Houston

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, Snake charmer, The Ferryman, Shape of the new sun, Kaipa, The Parity Complex, Phase II Phase

Corroded, Fallen mankind, Kee of heart, Degreed, Nocturnal Rites, Coldspell, Lykantropi, Wonderland, Kryptonite, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, Jack. L. Strom, Eastern High, Violent divine,

Coverlåts motstånd

Jag vill passa på att hylla The Poodles  vilka släppte ett utmärkt coveralbum 2017. En rockad i hårdrockvärlden som tycks vara förenat med avsky. De flesta recensenter har generellt sätt lagt sig i hatafåran. The Poodles är ett av mina absoluta favoritband, men inte ett legitimt skäl att försvara allt bandet gör, som exempelvis en coverplatta.

Det finns band och så finns det band. Vissa har den eklektiska förmågan att modifiera bra låtar från andra genrer till hårdrock. The Poodles tillhör den skaran av melodiassimilerare som utför det med bravur.

En av mina personliga favoritlåtar: David Guettas ”Love is gone” avhandlar de sanslöst bra precis om Depeche Modes ”It´s no good”,  Blondies ”Call me” och Adeles ”Set fire to the rain”.

Att ta med Elton John´s fantastiska ”Goodbye yellobrick road” och göra den rättvisa ska de definitivt ha en eloge för. Det känns verkligen att bandet plockat fram låtar de älskar.

Michael Sembello ”Maniac” är okej, men helt omöjlig att mätas sig med en av världens bästa coverinspelningar nämligen Firewind på plattan The Premonition från 2007 där de gjorde ”Maniac” till en  betydligt bättre låt än originalet.

Det tyska neo-classisca hårdrocksbandet At Vance bör hamna på samma tron som The Poodles via deras ABBA tolkningar bland annat. Tysk/Svenska krutdurken Jaded Heart är melodiös pålitlig konstellation som värnar om sina covers på ett utmärkt sätt. Anastacia´s -  Paid my dues, WingsLive and let die och Bailey/ColinsEasy lover är några hits som de stöpt om.

Har man ett holistiskt melodisinne så har man. Det visar The Poodles i alla snuskigt bra låtar de skapat under åren. Ett av världens bästa melodiska hårdrockband i mitt tycke, och det mest eklektiska dessutom, vilket inte gör saken sämre.

Parallellt finns det i andra änden tyvärr massor av andra band typ Axxis och Jorn med flera som gör många cover; men ljusår från ovannämnda band. Som sagt, man måste ha talang att arrangera, men framför en kärlek till låten  sig, faktorer som borgar för adekvata covers.

Adekvata Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga”It´s a killer, no filler”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med subtila skivbolagskrav?.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och Age of reflections sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett exempel på bra musik vs halvtaskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2017 års  23 bästa album

1. Cyhra – Letters to myself 

Lägg ner Amaranthe, såhär ska det låta, världsklass, inget vrålapeskrik, ren sång. Amaranthe kändes lite som mellorefränger, här är det lika cheesigt, men inte mellocheesigt. Epitetet: ”Inte en enda dålig låt” uppfylls med råge. A.O.R/Melodisk hårdrock, ja, jag vet inte, svårdefinierat liksom. När melodierna och hitsen duggar såhär tätt finns det ingen annan platta som kan utmana melodismörgåsbordet.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt att detta tillhör ett av 2000-talets allra bästa plattor fast det är nog mer utifrån nyhetshybrisen. Kvaliteter på högsta nivån med låtar som : ”Karma”, ”Heartrage”,  ”Here to save you”, ”Muted life”, ”Closure”, ”Letter to myself” och ”Dark clarity” parallellt är det albumets första 7 låtar. Dessa sju är beyond bra tillsammans med ”Black wings” och ”Dead to me”, resten är bara bra.

Plattan fick 5 av 10 i underbara brittiska hårdrockmagasinet Powerplay, en ren skymf och brist på melodikunskap, i ett magasin som får Sweden Rock Magasin att framstå som Pokémonbladet.

2. Stone Sour  – Hydrograd

Vad i herrans namn? Detta är väl långt ifrån a.o.r/melodisk hårdrock, men samtidigt var går gränsen för förnyelse eller konservatism? Med låtar  i bagaget som ”Mercy”,  ”Hydrograd”, ”Song#3″, ”The witness tree”, håller de sig i viss mån till genremallen.

Visst är de emellanåt alldeles för tungt för genren. Låtarna”Fabuless”, ”Friday knights”, ”Rose red violent blue”, ”Somebody stole my eyes”, och ”Whiplash pants” är ett utmärkt exempel på detta. ”Problemet” blir bara att det blandas hej vilt mellan rå energi till melodiska refränger i världsklass.  I deras cocktailblandningar blir det dock helt naturligt och nästintill oöverträffat.

Dessa genrependlare gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörighet, helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer. Inte konstigt att band som Stone Sour, Shindown, Sixx: AM och Halestom är populära i de flesta musiklägren.

Dock bör man tänka på att på många så kallade a.o.r-album samexisterar det rock/blues låtar som jag aldrig gillat och inte heller kan a.o.r-associera till som exempelvis Damn Yankes eller Danger Danges tyngre låtar

Stone Sour tillhandahåller en svärta i melodierna som allt som oftast saknas i  såväl a.or. som melodisk hårdrocken. Detta är gruppens jämnaste platta. Visst har de skapat sjukt mycket bra musik tidigare, men inte på en och samma platta.

3. Days of Jupiter – New awakening

Oh my god, visst är det nyvaknande. Jag blev helt betagen av gruppens tyngd samt melodifinneri, via deras debutalbum: ”Secrets brought to life” (2012). Andra plattan var okej, men där trodde jag att vinden hade vänt sedan deras fenomenala första alster. Icke sa Nicke, med full kraft visar man upp en kvalitet och variation som i mångt och mycket matchar debutalbumet.

”Resistent is futile”, det är bara att abdikera för crossover musik där man utklassar såväl Disturbed som Shinedown. med hårdrockhits som: ”We will never die”, ”You can´t erase me”, ”awakeining”, ”If I were God”, ”Insane”  och ”Give into me”. Tungt, varierat och snyggt producerad klassisk hårdrock/metal/modern rock, där refrängerna sätts i första ledet. Sångaren Jan Hilli har samma svärta och smärta som Evergreys Tom Englund, fast ännu kraftfullare, men betydligt mer underskattad.

4. Eclipse – Monumentum

Det är bara att abdikera för de svenska melodiska hårdrockens fanbärare. På sin 5:e platta  visar de återigen var skåpet ska stå. Visst, man börjar känna igen melodiutkörningarna, men när de ändå håller en sådan här hög kvalitet finns det ännu ingen anledning att leta efter tomtar och troll.

Gary Moore, Whitesnake och i viss mån tidiga Europe är onekligen primära influenser till Mr Mårtensson. Den uppdateringsdbygden fungerar troligtvis bara på en platta till därefter måste nya element infogas subtilt. Jag saknar mer av de  episka hitsen typ ”The Storm” , ”To mend a broken heart”  och ”SOS”.

För mig är de bästa låtarna på plattan ”Veritgo”, ”Never look back”, ”Killing me””The downfall of  eden”, och ”For better or for worse”. Eriks målsättning har varit att skapa 11 hits, i viss mån lyckades han

5. Night flight orchestra – Amber Galactica

3 plattor på 5 år, det gäller att smida medans järnet är varmt?  Är det kvantitet som är agendan, eller helt enkelt kärlek till musiken i sig? På Amber Galactica  har de 70 – 80 tals nostalgi inspirerade pusselbitarna fallit på plats, deras jämnaste tillika bästa hittills.

Night flight orchestras musik är helt befriad från vrålapeskrik utifrån härkomsten av bandmedlemmar från Soilwork och Arch Enemy.  ”Smooth”, melodiöst, schizofrent varierat, pompigt, och som taget ur ett 80-tals soundtrack.

Killarna är ju musikaliska superproffs, vilket märks tydligt på alla musikaliska, samtidigt som allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren. De låtar som jag gillar allra bäst är: tunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”"Space whisperer”, ”Something mysterious”, ”Saturn in velvet”.

Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfter de till andra höjder helt enkelt. Är någon hårdrockare parallellt en danskille…utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan får faktiskt såväl höger- som vänsterbenet att vilja resa på sig och swinga mina antilurviga ben.

6. Threshold – Legend of the shires

Detta überunderskatta band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning från 2007. Deras hybridisering av progmetal, aor och melodisk hårdrock är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Här har svensk Jono lite att lära av.

På Legends of shire är det lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet. ”Small dark lines””Trust the process”, ”Stars and satelites”, ”Snowblind”, ”Superior machine” och ”Lost in translation”. 

Soundet är som vanligt Threshold-style, vilket innebär att det är bara de som låter på detta viset, en prestation i sig. Att de byter sångare av och ann spelar liksom ingen roll, även om de är klonade i samma mall. Magiskt är bara förnamnet.

7. Cats in space – Scarecrow

Cats In Space är här med uppföljaren till 2015 års debutalbum Too Many Gods. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa med Kansas, Queen, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx,  Uriah Heep, Angel, New England, Supertramp och Boston.

De kan på detta album ståta med att ha knåpat ihop en av de 10 bästa låtarna som gjorts under året. ”Mad hatter´s tea party” skär rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet är så  intelligent varierat och fyllt av pomp-rock/pop att det gör ont i hjärta.

8. Art Nation – Liberation

Oftast rockigt med en polerad modern framtoning, ingen alls bra kombination i mina a.o.r-öron. Trots det är låtmaterialet lite väl för starkt för att ignoreras. Göteborgsbandets andra fullängdare är en hybrid mellan H.E.AT och Degreed. Ödets ironi att dels alla nämnda banden släppt plattor i år, dels tagit sig in på min 10-i-topp lista.

Jag tycker ”I´m alive” är albumets mest lysande stjärna tätt följd utav ”Paralysed” och ”What do you want” lustigt nog de tre sista låtarna på  plattan. Innan 2017 hade jag inte i mina vildaste fantasier placerat Art Nation framför storebrorsan H.E.A.T; men herrens vägar är outgrundliga. Andra härliga låtar är: ”Ghost town”, ”A thousend charades”, ”One nation och ”When stars align”.

9. Coastland Ride – Distance

Ett tyngre svar på svenska Work of art med subtila inslag av klassiska Big Money. Kombinationen är kittlande i sig. Bandet har i och med sitt tredje album hittat nyckeln till ett eget sound, ett tyngre sådant, bättre låtar/produktion och  adekvat variation.

7 av låtarna håller sådan hög kvalitet att det helt enkelt bör premieras via för mig en oväntad hög placering. Dessa guldkorn är: ”Winds”, ”Love is on your mind”, ”Dead for seven days”, ”Eye of the storm”, ”Nation of grace”, ”Higher ground” och ”Reasons to try”.

10. Brother Firetribe – Sunbound

Fjärde plattan från de a.o.r-pilska finnarna. Ytterligare ett släpp fyllt av 80-tals inspirerade låtar med modern ljudbild. Robert Tepper hade satt i halsen utifrån epitetet inte en dålig låt, dock finns det ingen riktigt given ”No easy way out” här.

Spåren som höjer sig lite över mängden är i mitt tycke, ”Help is on the way”,  ”Taste Of A Champion”, ”Give Me Tonight”, ”Strangled” och ”Big City Dream”. Den sedvanliga aor-covers parasiterar denna  gång  på John Parr´s klassiska låt ”Restless Heart”, kanske inte ett av de bättre valen precis.

Precis som Pride of Lions levererar dessa herrar kvalitativt material om och om igen. Inte en enda dålig låt, bra musiker, skön produktion samt  en gudabenådad sångare, utan accent: Pekka Heino. Deras hittills bästa platta tillsammans med Heart full of fire.

11. Pride of Lion – Fearless

Subtila upprepningar och låtar som jag upplevde som sämre än på föregående alster devalverade plattan utanför en 10 i topp placering. Efter några 100 lyssningar var jag tvungen att motvilligt ändra mig.

Jim Peterik är mannen med grönaste a.o.r-fingrarna i branschen, och har så varit under decennier. Mannen är alienlik i sina bombastiska pomp-arrangemang. Var han får sin inspiration vill jag nog inte ens veta, men framavlandet av kvalitetsstinna rockhymner tycks aldrig sina.

Den episka ”The tell” är plattans starkaste lysande stjärna. I mina ögon hade en tyngre produktion inte skadat helheten precis som infogandet av stämsång och körer.

12. H.E.AT  – Into the great unknown

Räddare i nöden, genrens förnyare, unisona krav från rigida män över 40 år räds inte bandet. De tänjer på gränser och korsbefruktar sig med allt som rör sig, på ett positivt sätt. De har på varmare breddgrader experimenterat sig fram till ett nytt fräscht sound…eller inte?

H.E.A.T:s tredje alster med Erik Grönwall vid sångmicken, den första utan gitarristen Erik Rivers. Det har inte skadat bandet, snarare  uppviglat dem till att inte återupprepa sig.

Aoriga ”Eye of the storm”  och ”Time on our side” är låtarna som tilltalar mig mest i samklang med ”Do you want it”. Albumet är ytterst varierat och kvalitetsfrystorkat med hits. Trots  superlativen passar mig förra plattan bättre.

13. Harem Scarem – United

Jag vet inte varför; ville bara inte gilla denna platta helt enkelt. Den klättrade irrationellt från utanför listan till 20:plats för att till sist landa på en hedrande tolft plats. Gud så bra det här låtar, allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproducerades mer rationellt än emotionellt var mina första tankar, något som tog udden ur lyssnandet.

Precis som med Pride of Lions tog det några extra lyssningar innan polletten trillade ner. Från comebackalbumet år 2002 The weight of the world, 2003 Higher, 2005 Overload, 2006 Human nature, 2008 Hope, 2014 Thirteen har de minst sagt blandat och gett.

Uppehållet mellan 2008-2014 tycks gjort dem gott. Förra plattan var över medel, denna är en orgie av kvalitetsreproduktion och deras hittills bästa efter comebacken. ”United”, ”Gravity”, ”Bite the bullet” och ”Things I know” lyser starkast.

14. Firewind -Immortals

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan, definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” är melodiösa käftsmällar som visar på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson.

15. Kee of hearts - Kee of hearts

Listans mest pure a.o.r med Pride of lions, Brother firetribe och Coastland ride. Inledningen är nästan löjeväckande fenomenal. ”The Storm””A new dimension” och ”Crimson dawn” sätter kvalitetsribban på ”onåbar trippelinledning 2017″.  ”S.O.S” med ”Edge of paradise” och ”Learn to live again” var alstren som kunde hänga med i denna inledande kvalitetstrippel.

Sångaren från Fair Warning, Tommy  Heart sjunger som en Gud, ett smärre under att han inte fått större förtroende tidigare från Frontiers. Vår egen Kee Marcello står för stämningshöjande gitarrlir.

16. Jono – Life

Jämntjockt bra, inte lika omedelbar och mindre hitbetonad som magiska Silence, en platta som förgyllde hörselsnäckorna år 2015. Arrangemangen och vägarna till refrängerna är genialiska, men när Jono inte mejslat fram adekvata sådana faller ett par kvalitetspusselbitar bort. Hade fler haft refränger som i låtarna: ”No return”, ”The magician” och ”The Crown”ade detta varit en contender of the year.

Grymma musiker som exempelvis Stefan Helleblad på gitarr (Within Temptation). Sångaren och låtskrivaresset  Johan ”Jono” Norrby är sensationell. Bombastiskt  och cineastisk rock där likheter med svenska A.C.T inte är helt missvisande. Inspirationsekon från bland annat Queen, Styx och Kansas härbärgerar i gruppens CV,  på ett positivt vis.

17. One Desire  – One desire

Råhypade finska ungdomsgänget One desire levererar sex stycken riktigt bra låtar, varav en är en blivande a.o.r classic: ”Hurt”. De andra är  ”Straight through the heart”, ”Whenever I´m dremig”, ”Buried alive”, ”Apologize” och ”Turn back time”. 

Vad kan man säga, tänk om yngre förmågor ändå lyckas föra genren till 2000-talet och framåt. Det börjar bli några stycken adekvata band där medelåldern ligger under 30 år, som mognat med värdighet. Kanske One Desire tillhör skaran av a.o.r/melodisk hårdrock – Messiases.

18. The Dark Element

Vill man som jag ha Nighwishlåtarna inbakad med Anette Olzon likt ”The poet and the pendulum”, ”Bye bye beautiful” och ”Storyline” så får man sitt lystmäte via detta finlandssvenska samarbete.

Före detta Nightwish medlemmen Jami Liimatainen kidnappar det bombastiskt pompösa soundet rakt av från Nightwish plattor med Anette. Inte mig emot, trots det blir det efter ett tag som att äta flamberade bläckfiskarmar, det blir liksom too much, fast ljusår bättre än hans tidigare Cains offering.

Låtarna ”The dark element”, ”My sweet mystery”, ”Only one who knows me”, ”Last good day”, ”Dead to me”, ”Halo”, ”The ghost ande reaper”,  Ibland får jag lite eurodisco känsla, inget egentligt fel i det, då jag dyrkade den genren.

19. Jessica Wolff – Grounded

Pop/rock av ädlaste märke; Finlands svar på Pat Benetar? Njae, inte riktigt samma bett i rösten, i så fall en mer än uppdaterad tyngre klon av norskan Lene Marlin. Jessica ska ha också ha eloge före att hon skriver texterna själva i kombination med att inneha en skön rockröst (trodde de inte kunde engelska i Finland?).

Visst påminner låtuppbyggnaderna om varandra, men när starka låtar som ”Reckless”, ”War”, ”Grounded”, ”Magic castle och ”Playing for keeps”  framavlas, skönjs också ett bra rockalbum.

20. The Ferryman - The Ferryman

Hög lägstanivå är ett bra epitet på Magnus Karlsson. Mannen som hittat en lucka mellan a.o.r och melodisk hårdrock, parallellt skapat ett eget soundpatent. Sångfyndet Ronnie Romero (Lords Of Black, Rainbow) och trumodjuret Mike Terrana (Rage, Axel Rudi Pell) ackompanjerar svensken på plattan.

När man ligger bakom musik med grupper och artister som exempelvis Last Tribe, Bob CatleyTony O´Hora, StarbreakerAllen/Lande, samt två utmärkta soloalbum undrar jag var han egentligen gör i Tysklands svar på Judas Priest: Primal Fear?

Precis som hbörjar melodislingorna snart få en alldeles för hög nivå av igenkänningsfaktor. Det tog ett tag innan jag fullt ut kunde inhalera detta verk. När väl låtar som ”End of the road”, ”Ferryman”, ”One heart”, ”Eyes on the sky” satt sig fanns det ingen återvändo ur melodieuforin.

21. Degreed – Degreed

Degreed tillhör det överfulla stallet av mina största favoritband. I och med denna platta är de redan uppe i 4 album…på 7 år, imponerande. Degreed inleder minst sagt käftsmällkraftfullt.

De första tre låtarna melodiska tyngd däckas man av: ”Sugar””Shakedown” och ”Save me” Kvalitetsstinna ”Animal”, ”Tomorrow” och  ”Nature of the beast”skuggar ledartrion, annars är det jämntjockt, lite väl polerat bland, ifall man ska vara aningen kritisk.

22. House of lords – Saint of the lost souls

Frontiers musikbolagsrutinband number one. Allt från produktionen, rösten, musikerna, det förgångna reproduceras mer rationellt än emotionellt, vilket skapar en fasad som flagnar snabbare än Trumps tweets.

Trots det finns det 5 riktigt starka äss i leken: ”Harlequin”, ”Oceans divided”, ”Saint of the lost soul”, ”Art of letting go” och ”Grains of sand”.

Till skillnad från Escapes rutinband: svenska Last Autumns dreams som pendlar mellan ljummet till mediokert borgar House of lords för en adekvat hög lägsta nivå, vilket är fallet även på denna platta.

23. Tom Satin – It´s about time

Norrmän är inte bara bra på att åka skidor och bränna kyrkor. Tom Satin visar via sitt andra album var det melodiska skåpet ska stå utifrån att detta är en independent release.

Han sköter typ allt på plattan. Tom gör det med hedern i behåll. Sången, låtarna och riffen sitter som fastnitade hos mig. Är det norrmännens svar på Mikael Erlandsson månne?

Låtarna är varierade och skapade med omsorg och kärlek till genren i sig. En egenskap om torde kunna locka till sig Frontiers recordsStage Dolls, Da Vinci, TNT, Evenrude och Return är norska band som troligtvis inspirerat denna multitalang samt Bon Jovi.

Jag tycker hela plattan är bra, men måste jag välja ut några favoriter så får det bli: ”Look up in the sky”, ”The damage go done”  och ”Use it or loose it”.

Hedersomnämnade

Beyond the black – Losy in forever

Pink Cream 69 – Heasdstrong

Serious black – Magic

Boulevard IV- Luminsescence

Pyramaze – Contingent

Wildness – Wildness

Steve Walsh – Black butterfly

Jim Jidhed – Push on through

Newman – Aerial

Lionheart – Second nature

Tony Mills – Street of chancw

Rian – Out of the darkness

End of the dream – Until you break

All 41 – World´s best hope

Tragik – Tainted

Houston

Två av årets bottennapp

Shakra – Snakes & Ladders

Vad i…! Shakra har i mina ögon hittills varit på tok för underskattade. De har släppt fyra bra plattor på raken där bra melodier och refränger samsas om varandra. Att ljudbilden blivit tyngre ser jag bara som något positivt, men att melodierna och de klockrena låtarna lyser med sin frånvaro är ett haveri.

Är detta verkligen samma band som förut? 2-3 bra låtar gör som sagt inget album, en grym besvikelse.

Europe – Walk the earth

Jag väntar och väntar på att bandet som gett halvtaskig blues utan tillstymmelse till bra chorus ett ansikte ändrar kurs. Titellåten ”Walk the earth” får förväntningarna att stegras rejält. Den är nästan som i samma klass som tunga ”Girls from Lebanon”.

Om man gått från att skapa låtar som knappt har några chorus, varför i så fall ha med underbara ”Walk the earth”? Det betyder ju att långt där inne finns det fortfarande en vilja att skapa musik med treenigheten: tyngd, melodier och chorus, varför i fridens namn finns det då inte flera sådana pärlor på deras album?

Några av årets låtar

Under året som gått har massor av melodisk rock försökt blidka fansen. Även om de flesta plattorna var långt ifrån några helgjutna klassiker så fanns det en och annan låt som kommer att bli personliga favoriter. Några av dem som jag gillade extra mycket var:

Edenbridge - Shiantra, Nightranger – Truth, Europe – Walk the earth,  Rian – Out of the darkness,  Cyhra – Dark clarity, Revolution Saints – Freedom,  One Desire – Hurt, Tony Mills -  Scars,  Knight Area -  Box of toys,

Nightranger – Truth,  Night flight orchestra – Something mysterious, Days of Jupiter -  We will never die,  Beast in black – Blind and frozen, H.E.A.T – Do you want it,  Art of Anarchy -Echo of a scream

Cats in space – Mad hatter´s tea party,  Jim Jidhed – Glorious,  Coastland Ride – Higher ground,  Black Paisley – Run run run,  Kee of heart – The Storm, Imminence – This is goodbye, Radioation Romeos – Radioation romeos, Jorn – Hammered to the cross,

Nurse – Gotta get it loaded, Jay Wud – Evil in me, The Rockford heroes -  Fading glory, The murder of my sweet – Personal hell, Boulevard – Life is a beautiful thing, Fozzy – Painless, Underoath – Wake me,

Threshold – Trust the process,  Dirty white boys – Hanging on a heartache,  Degreed – Shakedown, Crazy Lixx- Wild child, Stone sour – The witness tree,  House of Lords – Oceans divide,  Jono – No return,  Art Nation – I´m alive, Seether – I´ll survive,

The Unity – No more lies, Nad Sylvan – The quartermaster, Steve Walsh – Warsaw,  Martina Edoff – We will align, Serious black – Binary magic, Asking Alexandra – Alone in the room

Adrenalize Mob – The killer´s inside, The Ferryman – One heart, End of  the dream - Until you break, Jessica Wolff – War, Onlap – Everywhere I go, Firewind - Live and die by sword,  Lionheart - Time is watching, Doll skin - Shut up, 

Almanac - Losing you, Santa Cruz – River phoenix, Alice Cooper - Paranormal, Kryponite - This is the moment, Wildside - War inside my head, All 41 – Show me the way, Tragic – Can´t take it back, Pinnacle point – Damage is done, Phase II Phase – Running out,

Skarlett Riot – What lies beneath, Tom Satin – The damage got done, Brother Firetribe – Give me tonight, Beyond the black – Lost in forever, Pride of lions – The tell, The Dark element – My sweet mystery, Poison Pill - Wake the sinner,

Place Vendome – Welcome to  the  edge, Harem Scarem - Things I know, Pyramaze - A world divided, Nocturnal rites – Killing me, Hollywood Undead – We own the night, Houston – To be you

Inte riktigt hårdrock, men bra ändå

Definitionen utav melodisk hårdrock och aor kan i vissa fall balansera på en skör lina. Många grupper har inslag av de båda genrerna, ska de helt uteslutas eller ska de snarare räknas in som en utveckling av genrerna?

Modern rock har de senaste åren börjat ligga mig varmt om hjärtat. Här följer grupper som gjort toppenalbum, utan att komma in på listan förutom Stone Sour och Days of Jupiter.

Top Of The Class:

Stone Sour, Starset, Days of jupiter, As lions, Otherwise, Papa Roach, Seether,  Skarlett Riot,  Hollywood undead

Through fire,  Nothing more, Nate Wants to battle,  Imminence, Adelitas way Asking Alexandra, Kerbera

Hell or highwater,  Adrenalize Mob, Dreamcar, Hellbound hearts, Smash into piece, Fozzy, Falling in reverse

Nordisk hårdrock

NORSKT: 

Niterain, Ghost avenue,  Vultures Industries, TNT, Devil, Vicinity, Pristine, Kal-El, Da Vinci, Leprous, Silver end,  Sparzanza, Tom Satin

DANSKT:

A Sun traverse, Junkyard drive, Anubis Gate, Pyramaze, Sea, Seven torns, Defecto, Theory, Pinnacle point

FINSKT:

Brother Firetribe, Battle Beast,  The Nights, One Desire, Moonlord, Amberian Dawn,  The Rasmus,  Jessica  Franklin zoo, Dark element, Santa Cruz, Death is liberty, Nighon, Von Hertzen Brothers

Groupie high school, Anbaric,Force Majeure,  Beast in black,  OZ,  Zarthas, Mausoleum Gate, Pentakill, Skein, Ember fall, Hanging garden, Angel Nation, Cardiant, Lars Eric Mattsson

Urval av 2018 års skivsläpp

På pappret ser det 2018 att bli ett fantastiskt år för de som dyrkar a.o.r/melodisk hårdrock.

Magnum, Perfect plan, Vega, Revertigo, W.E.T, James Christian, Saint Deamon, Praying Mantis, Issa, Niva, Animal drive, Fortune, Rick Springfield,

FM, Odyssey Desperado, Treat, Gus G, Kamelot, Crystal Ball, Hartmann,  Big City, Nils Patrik Johansson, TNT, Saffire, Heartwind, Lords of black, Creye,  Three days grace

Hardcore superstars, Dynazty, Ghost, Within Temptation, The night flight orchestra, Universe infinity, Jaded Heart, Auri, No hot ashes, Dukes of the orient, Breaking Benjamin, 

 

Continue Reading »
No Comments

Melodieufori

2015 går inte till historien som varken ett topp-år för melodisk hårdrock eller a.o.r. Det blev ärligt talat påfrestande svettigt att hitta 15 plattor som var tillräckligt bra för listan.  Jag blev så illa tvungen att blanda in lite modern rock på den för att kunna iordningställa sammanställningen. Listans senare hälft präglas av att de inte alls når upp till mitt fjärde kriterium. Det som faktiskt räddar upp året är de svenska akterna.

Grupper som Serpentine, Level 10, Ten, Chaos magic, Lifeline, Hungryheart är på tok för dåligt. I mittfåran hamnar de flesta grupper, projekt eller artister via halvbra/godkänt som exempelvis Kelly Keeling, Radio exile, Lande/Holter, Kamelot, Issa, Royal Hunt, Kiske/Sommerville, House of lords,  Newman, Blood red saint.

Hur är det möjligt att året som gått varit halvljummet när veteraner som Toto, Def Leppard, FM, Bonfire, Whitesnake, Kamelot, Europe etc etc släppt plattor som hyllats. Utgår man som lyssnare att allt de släpper är lika med kvalitet så är väl musikåret en sensation. Utgår man istället från att dessa grupper oftast bränt sitt krut för att reproducera sin fornstora klassiker med syfte att uppnå någon form av glans från fansen, är det lättare att sopa bort det förgångna. Det är få gamla dinosaurier som levererar musik som överraskar i alla fall mig.

Att vara världsledande utan att ha engelska som sitt modersmål är minst sagt unikt. Förutom kvalitetsaspekten på musiken från Sverige är variationen abnormt stor. Varje grupp har verkligen sin egna stil och är inte stöpta i samma musikbryggd: The Poodles, Jono, Degreed, Find me, Magnus Karlsson, Art Nation,The Murder of my sweet och C.O.P. Jag tycker att massmedia borde sätta strålkastarljuset på hur världsledande vi är i melodisk hårdrock och hur det överhuvudtaget är möjligt.

Melodifestivalen kan man tycka vad man vill om, men att såväl H.EA.T, The Poodles, Dynazty och i år Eclipse varumärkesmedverkat där har fått kidsan på genrens sida, utan att de egentligen fattat det; en utmärkt grogrund för framtiden helt enkelt.

5 melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.  En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett utmärkt  exempel på bra musik vs taskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2015 års bästa plattor

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocksstronen stod som sagt mellan svenskarna och svenskarna. Det myllrar av melodisk hårdrock i bland annat i Tyskland och England, men när det gällde att komma över den subtila adekvata kvalitetströskeln var det de blågula som utrotade all konkurrens eftersom den saknades hos de flesta andra.

Inte mindre än åtta plattor var från Sverige, helt osannolikt egentligen utifrån vår folkmängd. Egentligen borde det vara en omöjlighet att skapa så mycket bra musik i ett så litet land.

Jag måste återigen prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket bra album och som vanligt introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag. Jag tror inte genren varit så vital som den ändå är i en ointresserad musikvärld som den är nu. Tack Gud för att ni finns!

1. EclipseArmageddonize

Jag hade oerhört höga förväntningar på denna platta. Deras förra album var ett av det årets topp-10. Med en sådan i bagaget försvåras varje grupps försök att följa upp en väldigt bra platta. Efter några lyssningar så lossnade det rejält i bilstereon och mina höga förväntningar överträffades med råge. Det var inte svårt att räkna ut att musiken med lätthet skulle placera sig på en 5-i-topp-placering.

De första fem låtarna är som bombastiska knytnävsslag i solarplexus. Fjärde låten ”The Storm” är plattan allra starkaste lysande stjärna.Produktionen, variationen, rösten men framförallt de starka refrängerna bidrog till att skapa ett av årets starkaste album. Det som gör denna platta bättre än den förra är definitivt att denna landar mer emellan melodiös hårdrock och a.o.r än den förra men framförallt att refrängerna är betydligt starkare.

På förra plattan fanns det låtar som aldrig riktigt blommade ut på grund avsaknaden av ett riktigt bra chorus. Det finns bara en låt jag inte alls gillar och det är spår 7, ”Breakdown”. Erik Mårtensson är gud i sin genre helt enkelt, med ett melodisnickrande där han subtilt stjäl lagom från genren och stöper om det till sitt egna signum och för a.o.r-facklan in i 2010-talet.

2. Revolution Saints

På gitarr Doug Aldrich (ex Dio, ex Whitesnake), på bas och sång Jack Blades (Night Ranger) och slutligen på sång och trummor Deen Castronovo (Journey). Kan något överhuvudtaget gå fel? Självklart, det är mera en regel än ett undantag. Denna gång vinner erfarenhet, någon form av hunger, ihopknåpandet utav bra låtar samt en sjukt bra produktion.

En annan skön faktor är att plattan inte bara retroandas 80-tal utan också nutid i och med att musiken känns fräscht tidlös. Jack Blades röst skärsmeker genom de härligt tungamelodiska riffen, den är som skapt för plattan. Ordet supergrupp känns som ett epitet bara Revolution Saints och W.E.T får legitimitet att iklä sig.

Plattan är i mitt tycke en a.o.r-classic som samsas med The Storm, Signal och Bad English. ”How to mend a broken heart” är skriven av Erik Mårtensson och inspelad av Eclipse. Denna version är bättre än originalet på grund av bättre röst och ljudvägg. För mig är ”Here forever”plattans kronjuvel, tätt följd av ”Locked out of paradise”, ”Turn back time” och ”Back on my trail”. Denna tyngre variant av Journey är ett exempel på att a.o.r fortfarande lever och frodas, trots att det är ett Frontiersprojekt, vilket även W.E.T är. Tänk om inte Frontiers funnits? Hade genren överlevt?

3. Jono – Silence

Första gången jag hörde Jono var via låten ”I was the one” från plattan ”Requim” (2013). Det var en låt som minst sagt fångade mitt intresse. Tankarna vandrade instinktivt till Queen, men också till ett mindre komplicerat A.C.T. Förutom att produktionen är 130 procent bättre än på förra skivan finns det också en helhet och en musikalisk röd tråd i denna svulstiga  musikaliska soppa.

Jono krånglar inte till det, de blir inte heller något Queenkopiator. Istället har de skapat en egen identitet influerad utav Queen. Deras svar påBohemian Rhapsody är låten Opus.  Själv föredrar jag ”Man of misery”,  ”Wasting time”, ”Can we make it”, ”Your bread”,  och ”In my life”.  Jag såg för övrigt bandet på Skogsröjet  2015 och blev förtrollad. Vokalistens Johan Norrby sjöng minst lika bra live som på skiva, vilket inte säger lite.

Efter 10 lyssningar var det ingen tvekan om att detta var ett utav årets bästa album. En pompös fet produktion och musiker i världsklass – Queen är Gudar, Jono halvgudar – vilket album. Enda smolket i bägaren är att plattan fått på tok för lite uppmärksamhet. I en rättvis värld hade albumet legat högt på typ alla listor runt om i världen.

4. A Life Diveded – Human

80-tals Depeche Mode blandat med finska The Rasmus, tillsätt tyngre gitarrer, bibehåll ett sanslöst melodisinne så hybridiseras detta till tyska A Life Divided.  Bandledaren Jürgen Plangger är också medlem i framgångsrika bandet Eisbrecher, ett band som många inte vet är större än självaste Rammstein. ”Human” är deras 5:e album tillika uppföljare till kvalitetsstinna albumet ”The Great Escape” som i mitt är ett ännu bättre album än detta.

Vad gör en sådan här platta på denna eminenta lista? Vill man vara riktigt kryptisk kan man månne kategorisera detta till en ny typ av a.o.r eller helt enkelt strunta i att etikettera ett melodisnickrande som kryllar av refränger att döda för, distade gitarrer, adekvat produktion och ett skönt driv. Sanslöst braiga ”The most beautiful black” är en klockren hit av stora mått.

Tunga anti-aoriga inledningslåten ”Burst” skulle kunna driva horder av fanatiska pudelrockare till att repa cd:n, men den är inte helt signifikativ för resten av skivan. Melodier som ”Inside me”, ”Own mistake”, Right where I belong”, ”Could you” och ”My apology” är pure örongodis som får vaxet att ploppa ut flera gånger om. A Life Divided har mångt och mycket gemensamt med sin landsmän Darkhaus, också ett band som går i bräschen med skapandet av nya  episkt tidlösa mollmelodier med epitetet: ”No fillers, just killers”.

5. The Poodles – Devils in details

Precis som Treat har The Poodles hittat en  egen kil mellan melodisk hårdrock och a.o.r -fluffet. Deras signum är kliniskt starka bombastiska melodier med stick samt chorus att döda för. De lyckas också variera sig utifrån att de från 2006 till 2015 släppt 6 kvalitetsstinna album. Deras sista alster kanske inte har de här topparna, men däremot en jämnhet.

Poodleismen har och är lika närvarande nu som när bandet startade. The Poodles framför högkvalitativ musik, där smådetaljer vårdas ömt, precis som helheten. De är den grupp på listan utifrån den hårda konkurrensen som kan ståta med mest variation på en platta, utan att det på något sätt upplevs för uträknat eller splittrat. Jag tycker att ”Devils in details” är betydligt bättre än föregående ”Tour de force” från 2013. Enda smolket i bägaren är ”What the hell baby”. Kul med crossovers, men den pastischen blev inte helt lyckad.

6. Shinedown – Threat to survival

Vad gör Shinedown på listan; varken a.o.r eller melodic rock. Jag upplever  Floridabandet som en hybrid av många genrer, men som verkligen tillvaratar en melodisk ådra som röd tråd i sin musik, därav inträdet på listan. Det var inte den lättaste uppgiften de hade framför sig, att toppa förra plattan Amaryllis från 2012. Till skillnad från Halestorm som hade liknande problematik, redde Shinedown ut det på ett exemplariskt sätt.

Det är ett  enda långt crescendo av variation och melodisnickerier av absolut högsta kaliber. Många förståsigpåare menar på att de blivit på tok för kommersiella. Absolut att de blivit det, och jag älskar det. ”Threat to survival” är deras jämnaste och mest varierade platta hittills, med refränger som gjutits ännu starka runt melodierna än på föregående plattor. Det här är verkligen arenarock för 2010-talet.

7. The Murder of my sweet – Beth out of hell

Tredje alstret från cineastmjukrockarna från Sverige. Det märks att det eklektiska musikgeniet Daniel Flores lagt tid och krut på detaljerna på detta album. Välgjord är ett positivt ledord, aningen enformigt ett annat. Ryggraden i bandet förutom Daniel är utmärkta sångerskan Angelica Rylin.

Soundet och låtarna är mörkare, mer dramatiska och mer symfoniska än på de tidigare plattorna. Innehållet är också  mindre trallvänliga, fast med bättre refränger och  mera a.o.r i sig. ”The Awakening”, ”World in ashes”,  ”Requiem for a ghost”, ”Bitter love”, ”The humble servant”, ”Still” och ”Euthanasia” är otroligt sköna låtar. Förutom att skriva låtar, texter, producerat, spelar människan många av instrumenten.

Det tar onekligen några lyssningar innan låtarna och de oändliga små ljuddetaljerna sätter sig i ryggraden, men det är helt klart värt den tiden. Det här är inte Nightwish, Delain, Within temptation eller Xandria; The Murder of my sweet har hittat sin egna stil i denna urbaniserade djungel.

8. Magnus Karlsson´s Freefall – Kingdom of rock

Förra skivan var en av 2013 års  allra bästa. Det var en orgie i sjukt starka låtar. Denna uppföljare vandrar samma utstakade väg, men innehar  långt ifrån de klockrena hitsen som präglade debutalbumet. På detta album gästar en prominent radda hårdrocksångare, bland dem Joe Lynn Turner (Rainbow, Yngwie Malmsteen), David Readman (Pink cream 69), Tony Martin (Black Sabbath), Jorn Lande (Masterplan), Tony Harnell (TNT) och Jakob Samuel (The Poodles).

Magnus Karlssons patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Att låta olika sångare sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock en förmåga att anpassa låtarna till de olika struparna utan att plattan på något sätt känns splittrad. Mindre metal, mera a.o.r  präglar Kingdom of rock. Mina favoritlåtar är titellåten ”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, ”Another life” och  ”Never look away”.

9. The Dirty Youth – Gold dust

Rebell-Pop/rock a´la Halestorm och Icons for hire, vad gör de på listan? Vad definierar melodisk hårdrock? En fråga som får olika svar beroende vem du frågar. Visst är detta en udda fågel i sammanhanget, men melodiskt och välproducerat är det. En plastpunkig attityd typ Pink, Tonight alive och Paramore genomsyrar plattan, vilket verkligen inte är någon nackdel.

De härligt klockrena refrängerna från Walesarna avlöser varandra med ett genomgående driv som jag upplever som ytterst befriande. ”Bury me next to Elvis” är en av plattans allra bästa spår med ”I´m not listening to you” och ”Bedroom karate”. Sångerskan Danni Monroe har en såväl stark som skön röst. Vad kan man säga mer, en bra platta är alltid en bra sådan.

10. Degreed – Dead but not forgotten

Degreeds tredje skiva är definitivt en übergroover. De första lyssningarna lät det mesta ungefär  likadant och upplevdes relativt intetsägande. Ju fler vändor plattan fick på sig desto mer växte den något svårtillgängliga musiken. Likt Vega och Harem scarem är de en aningen udda fågel i a.o.r-träsket. De sticker ut ordentligt med sin eklekticism och moderna sound samtidigt som a.o.r.själen finns i låtarna vare sig de är modern rock, pop, hårdrock eller melodisk hårdrock.

Av de 14 låtarna är  ”The scam”, ”Madness”, ”Forgive you”, ”Kill your darlings” och  ”Final ride” bättre en genomsnittet. Degreed låter verkligen som Degreed, inget annat, vilket är ett stort plus i en genre där reproduktion snarare är en regel än ett undantag. Sångaren Robin ”Idol” Ericsson är ett riktigt fynd. Han fyller ut pojkbandslåtar likväl som tuffare melodisk hårdrock.  Hela bandet är egentligen en uppvisning av intrumentkompetens. Detta unga band  tillhör definitivt eliten utav svensk melodisk hårdrock anförda av H.E.AT, Work of art , The Poodles och Eclipse. I en rättvisare radiovärld hade Degreed haft företräde att bli spelade på exempelvis Bandit framför annat halvskräp.

11. Halestorm – Into the wild life.

Att toppa 200-talets bästa album fanns inte på världskartan. Utifrån detta konstaterande har ens förväntningar sjunkit med 40 procent. Efter fem lyssningar började det som till en början var en grov besvikelse ta form, vinna terräng och besegra tvivlen, dock ljusår från förra plattan. Albumet är otroligt varierat och fylld med melodier att dö en gnutta till, men det kräver som sagt lite mer tålamod.

Jag faller för dem tyngre låtarna på plattan som: ”Scream”, ”I´m on fire” och ”Mayhem”. Låtar som jag inte gillar och definitivt kunde varit utan är ”Jump the gun”,  och ”I like it heavy”. Halestorm har en musikspännvidd och en låtsnickeriproccess som är få förunnat i branschen. Det ska bli ytterst spännande att se om bandet kan reproducera fler superlåtar i kombination med att också utvecklas.

12. Khymera – The grand design

Fjärde skivan från detta kvalitetsstinna Frontiersprojekt. De förra 3 skivorna har varit juveler i a.o.or kronorna. The Grand design var på väg att hamna i samma ädelstensskåp, men det som drar ner helhetsbetyget är låtarna 8 till 12 som inte är dåliga, men inte alls hakar på de första sju killerlåtarna.

Att kalla projektet för Khymera borde ju kunna diskuteras utifrån att alla lämnat projektet. Mannen som typ gör allt är eminenta musikmaestron Dennis Ward. Han sjunger, gör låtarna, spelar de flesta instrument. Resultaten är ändå oerhört kompetent. Låtar som gör en a.o.r-själ glad är ”She´s got the love”, ”Say what you want”, ”I believe” och ”A night to remeber”.

13. C.O.P – State of rock

En av årets största överraskningar för mig var denna svenska grupp. Med ett pure a.o.r-sound, vassa gitarrer, sköna låtar som sticker ut, men såklart inte för mycket. Grand Illusion vokalisten Peter Sundell med brorsan Christian  levererar pomp-rock  med kanonlåtar som ”Nightmare””On the run”, ”Darkness”, ”I want the world to know” och ”In my dreams”.

Den svenska tidsmaskinen för mig tillbaka till en svunnen och saknad tid. Produktionen, musikerkompetensen, bra falsettsång och sköna låtar; vad mer kan man begära förutom att plattan kunde ha innehållit ett mejämnare låtmaterial

14. Art Nation – Revolution

Hypade och hyllade av typ alla. Så bra var det väl egentligen inte, eller? De rider ordentligt på H.E.A.T-vågen och reproducerar indirekt deras sound. Ärligt talat så ville jag inte gilla denna platta överhuvudtaget. Till en början gjorde jag inte det heller.

Den föred röre detta sångaren i Diamond Dawn tyckte jag inte alls om, men i Art nation låter han betydligt bättre. Jag blev dock tvungen att abdikera med syfta att ta med albumet på listan.  Det är utifrån min a.o.r-smak på tok för mycket rockiga tongångar och för få  fluffiga guldkorn som ”Don´t wait for salvation”. Andra bra låtar är ”Start a fire”, ”3000 beats” och ”Here I am”. Överhypat, men ändå klart godkänt.

15.  Find me – Dark angel

Förra plattan ”Wings of love” var en riktig höjdare med några a.o.r classics i sitt sköte. Dessa saknas tyvärr på denna uppföljare, det blir liksom bara halvbra. Framgångsfaktorer är soundet, jämnheten och i viss mån sångaren ? ??? Jag upplever dock alltför ofta ”har jag inte hört det förr syndromet” på alltför många låtar. Helheten och den pure-aoraktiga soundet går ändå inte att motstå, plattan måste in på listan, trots avsaknaden av killerhits, lite som Kiske 2015? Bästa låtarna är ”Another day”, ”Midnight memories”, och ”I´m free”.

16. Cats in space- Too many Gods

Cats In Space debutalbum osar pompös 7-tals rock, på ett bra sätt. Gillar man Kansas, Queen, 10cc, Electric Light Orchestra, City Boy, Styx, New England  och Supertramp så dyrkar man det här. Låten ”Stop” är en talande låt.

17. Ozone – Self defence

Slamer, Ousey och Overland, en line up som torde få majoriteten utav a.o.r.-folket att dregla över.  De båda sångarna har en bluesig underton i sina starka röster där svärta, ångest och brustna hjärtan har sitt härbärge.

Mannen bakom dessa är multigeniet Mike Slamer som florerat i grupper som City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer och Seventh key. Teoretiskt sett borde dessa förutsättningar vara en contender of the year. Dessvärre lever inte förväntningarna upp till den färdiga produkten.  Riktigt bra låtar är titellåten ”Self defence” samt  ”Practice what you preach”.

Årets besvikelser

FM – Heroes and villains

Så var vi där igen. Jag har full förståelse att de gillar två olika stilar. Själv har jag ytterst svårt för de bluesiga rockalstren som inte säger mig någonting alls, vedervärdigt.

Europe – War

Europe fortsätter sin resa mot nya musikaliska utflykter. Jag gratulerar verkligen dessa herrar för att hittat sin nisch och att de vågar lämna ”the comfortable zone”.  De är duktiga musiker, fortfarande hungriga på scenen och bra låtskrivare. Tyvärr skapar de rockblues pastischer som för mig förblir helt intetsägande precis som på förra plattan. Visst, det finns 2-3 låtar som visar prov på hur bra detta kunde ha blivit.

Mitt nya Europe är Eclipse, vilka jag aldrig hoppas hittar någon form av bluesinspiration i framtiden.  Dagens Europe verkar göra allt de kan för att tvätta bort sin hitmaskins-stämpel. Nu ska de bli respektabla musiker och tagna på allvar av både kritiker och publik. Sammanfattningsvis en sann besvikelse. Denna väg känns helt fel att gå. De borde istället vara stolta över sin historik och göra en melodiös poppig AOR-platta – med bluesinslag.

Toto – XIV

Totoism på hög nivå dock inte för mina öron. Jag hittar 2-3 ljusglimtar som tilltalar mig därutöver är det en en adekvat avsaknad av bra chorus. Den visar upp ett musikaliskt lekfullt Toto – tyvärr.

Peterik & Scherer

Exceptionellt höga krav på mannen  som är ju en gud i a.o.r-världen.  Jim Peterik är dock inte mer än en människa och i samarbetet med nya sångaren  Marc Scherer når inte materialet upp till hans sinnessjuka kvalitetströskel.

Def Leppard – De Leppard

Reproduktionsmaskinellt och scizofrent utstuderat. Jag föredrar hellre de svenska kopiorna Grand Design. Grand design plagierar på ett förtjänstfullt sätt och kan på senaste platta rada upp hits. Sådana existerar knappt på Def Leppards luftslott. Ta lite här, ta lite där filosofin känns ljusår från genuinitet. Det bästa vore om Grand Design skrev låtarna och Def Leppard framförde dem.

Svenskt och nordiskt

Svenskt: Europe,    Eclipse,   Last autumns dream,   Care of the night,    Impera,   Crazy Lixx,   The Poodles,    Magnus Karlsson,   Skintrade,   Reach,   Radioactive,   Hardcore superstars,   Jono,    Grand Design,   Naked, The murder of my sweet ,   S.A.Y,   Osukaro,   Vindictiv,    Art nation,    C.O.P,    Martina Edoff,   Nalle Påhlsson´s Royal mess,   Saffire,    Ghost,    The Summit,

Finskt: Cains offering,    Myon,    Lotta Lene,     Michael Monroe,    Nightwish,

Norskt: Issa,    Jorn Lande/Trond Holter,    Åge Sten Nilsen’s Ammunition

Danskt: Royal Hunt,    Powerplay

Superbra musik

De senaste 4-5 åren har genren modern rock börja få ett grepp om min musiksjäl och plånbok. Det började lite smått med Fountains of wayne,    Madina lake,    Fall out Boys,    Anberlin,    The all american reject, Disturbed,    Billy Talent,  Shinedown,    3 Doors down

Musikilärningsprocessn fortsatte med grupper som: Halestorm,    Icons for hire,    Nothingt more, Starset,    Escape the fate,    Rise again,    Like a storm,    Pop evil,     Saliva,    The Veer union,    Adelitas way,    Breaking Benjamin,    Skillet,    Cavo,    Days of jupiter,    Red,     The Inthersphere,    VersaEmerge,   

The Material, Poets of the fall,    Lord of the lost,    My Darkest days,    Six A:M,    Stone Sour,    Forever At Last,     The Cab,    A life divided,    Story of the Year,    The letter black,    Tonight alive,     Bridge of grace,    Jimmy eat world,    Yellowcard,    Sick puppies, Art of dying för att nämna några.

Skillnaden mellan genrerna ligger nog i hur man vill ha sin melodiska rock lista. det kan ju var befriande att inte blanda ihop stilarna trots att skillnaderna ibland är hårfina eller helt enkelt ligger i betraktarens ögon.

Om jag blandat dessa så hade det dessvärre inte funnits kvar så många contender of the year utifrån renodlad melodic rock eller a.o.r. Dock blev jag så illa tvungen att ta med The Dirty youths album som omöjligtvis inte kan stoppas undan, precis som Shinedown, A Life Divided och Halestorm.

Bästa modern rock och annat

Papa Roach

New years day – Mavovalence

Papa Roach – F.E.A.R.

Three days grace – Human

Trivium – Silence in the snow

Shinedown – Threat to survival

Bullet for my Valentine – Venom

A life divided – Human

The Dirty youth – Gold dust

Fall out boys – American beauty/american psycho

Ellie Goulding Delerium

Ed Sheeran – X

Breaking Benjamin – Dark before dawn

Några av årets låtar

Revolution Saints – Here forever

Praying Mantis – Believeable

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Art Nation – Don´t wait for salvation

Cats in space – Stop

Ozone – Self defence

The Poodles -  Stop

Murder of my sweet – The awakening

Jono – Can we make it

Eclipse – The Storm

C.O.P – Nightmare

Martina Edoff – Word has gone mad

Khymera – She´s got the love

Bullet for my Valentine – Hell or high water

Find me – Another day

House of lords – Go to hell

Naked – Aim for the heart

Three days grace – I am machine

Papa Roach – Skeletons

Halestorm – I´am the fire

Shakra – Hello

Lande/Holter – Walking on water

Issa – Long time coming

Grand Design – 10 outta 10

Kamelot – Insomnia

Khymera – She´s got the love

Shinedown -  Asking for it

Magnus Karlssons Free Fall – When the sky fall

Festivalsommaren

Den lilla och genuina Skogsröjetfestivalen som gick av stapeln slutet av juli blev min enda festival detta år. Jag hade lovat mig själv att aldrig övernatta i tält något mera. Man ska dock aldrig säga aldrig, då mygg och gyttja återigen blev mina vänner. Det fanns mycket att glädja sig åt utifrån ett melodiskt rock perspektiv. Festivalens överraskning var Jono. De levererade kvalitetsstinn  rock influerad utav Queen på ett sanslöst underhållande sätt.

FM var en fröjd för örat när de levererade hits som ”That girl” och ”Love be the leader”.  Trots att Europe dragits ner i ett bluesträsk är de fortfarande ett ytterst vitalt och professionellt band på scen.Precis som FM var det för första gången jag såg Magnum live. De gjorde mig inte besvikna. Några av deras nyare låtar såsom ”Unwritten sacrifice och ”Black skies” samsades behagligt med ”Vigilante”  och ”Sacred hour”.

Svenska H.E.AT med sångaren Erik Grönvall i spetsen har jag sett ytterligare två gånger förut. Denna kväll var inte sämre än någon av dessa. Variationen på låtarna i den genren är sjukt stort; de rockiga som exempelvis ”Enemy of me” som de mer aor:iga: ”Point of no returm” och ”Living on the run” vårdas ömt på scenen. Erik Grönwall är ett kapitel i sig. Han är en riktigt vitamininjektion på scen. Det blir ibland ”too much” och man undrar lite om han inte tagit någon annan form av injektion.

Kommande släpp 2016

Edens Curse, Avantasia, Nordic Union, Mecca. 

Jaded Heart, Rage of Angels, Treat, Serenity Magnum.

Last in line, Shakra, Rick Springfield, Chris Ousey, Dynazty.

TREAT

Continue Reading »
No Comments

Melodiös hårdrock i förortsgettot

Hårdrock-järngänget bestående av Mats Widholm, Stefan Hammarström och Johan Nordström skippade Sweden rock och Skogsröjet när kvalitetstänkandet istället styrde mot Stockholmsområdet. Jag tog mig friheten boka upp tre VIP-armband, vilket innebar att vi fick tillträde till bandens fristad. Jag bokade också upp två nätter på Scandic Infra City Hotel för 850 kronor per person med två underbara frukostar och ett megastort rum någon kilometer bort från själva spelplatsen samt Skandinaviens största tropiska inomhusträdgård.

Under nära 20 års tid har Micke Rosengren tillsammans med Madde Swärd och Annica Lewin velat skapa en adekvat rockfestival. Den 2 augusti 2013 gick deras dröm i uppfylles i kombination med massor av nedlagt arbete. Detta var andra gången arrangemanget gick av stapeln, men första gången som det var en tvådagarsfestival. På första festivalen 2013 spelade bland annat U.D.O., H.e.a.t, Eclipse, Freak Kitchen, Sister Sin, Dynazty, Impera, Love.Might.Kill, Ten, Fatal Smile, Civil War

Johan hämtade först upp Stefan sedan mig själv invid Lidl parkeringen runt klockan 08.30. Eftersom det var ett år sedan vi tre sist sågs så blev det ett evinnerligt tjattrande och raljerande de två timmar det tog oss att nå Upplands Väsby. Vilundaparken som området heter låg invid ett stort köpcentrum och granne med stadens badanläggning. Omgivningarna var  osannolika kontraster till  exempelvis Sweden Rock som Skogsröjet. Grus, skog och ängar var ersatta av betong och ännu mera betong.

Vi tog oss till till lokalen där våra biljetter snabbt förvandlades till VIP-armband tillika inkörsporten till festivalsområdet. Därefter checkade vi in festivalområdet för att 10 minuter senare kasta i oss langos och viltkebab. Solen stod i det närmaste i zenit, densamme som inte bara skapade ett bra festivalhumör, utan också en bastu-värme-stämning som kunde få den mest härdade festivalbesökaren på fall.

Väsby Rock kunde ståta med två scener som för omväxlings skull stod mitt emot varandra där turordningen gick under devisen vartannat band. Det var egentligen en fotbollsplan där scenerna var utplacerade vanligtvis där målburarna brukligt står placerade. En adekvat sliten långsidesläktare under tak fanns också att tillgå. Därifrån var det endast 40-50 meter bort till bar- och restaurangområdet som var generöst tilltaget omgärdat av mängder av gräsytor.

Först ut för vår del blev svenska Mean streak som sedan starten 2008 släppt tre relativt stereotypa plattor. Deras blandning av Heavy metal och melodiös hårdrock  och insprängd a.o.r. höll bra klass i typ tre av nio låtar. Parallellt var hela deras framtoning på scenen minst sagt intetsägande och ultraklyschigt. För muskulösa killar med bar överkropp i sina bästa år förkastades låtarna till periferin.

Nästa band var ett renodlad ”tungt” a.o.r-band med musik-projekt-törstande Göteborgaren Mikael Erlandsson i spetsen. Han är mer känd som sångare i det mer meriterande Last Autumn Dream. Där utöver har han skapat 5 egna soloskivor varav hans förstlingsverk ”The one” är en av de bästa renodlade a.o.r plattor som någonsin släppts i Sverige i släptåg med Jim Jidheds: ”Full Circle”.

Love under covers första platta ”set the night on fire” släpptes 2012 och var en oväntad bra sådan. ”Into the night” döptes deras andra alster till, en skiva som var betydligt sämre än sin föregångare utifrån ett låtkvalitetsperspektiv. I ett solindränkt Upplands Väsby på stor scen så känns lättvikts-a.o.r som en fluga på Jupiter, och precis så kändes det faktiskt. Visst är Erlandssons hesa sköna stämma perfekt, men hellre då på en mindre intim inomhusscen. I vilket fall som helst spelade de deras allra bästa kreativa skapelse: ”Angels will cry”. Denna fröjd för örat kunde nästan bara reproduceras utav deras cover av Martikas ”Toy soldier”. Hade gärna velat se och höra deras cover av Secret Service hit: ”Flash in the night” istället för andra halvt undermåliga låtar.

Nästa band till drabbning var svenska a.o.r-rockiga House of Shakira. De har alltid tillhört kritikernas favoritkonstellationer i branschen, men hos mig har de fört en ytterst tynande tillvaro. De är professionella, duktiga musiker och gör rätt poser, men för mig blir det lika neutralt som på skiva dessvärre. De har sju plattor att plocka ur sitt bagage, men för dagen spelar det ingen roll vilken låt de plockar upp – det låter lika lamt.

Grand designs Def Leppard inspirerande toner stod näst på musikagendan. Ledd utav sångaren Pelle Saether med veteranen Janne Stark tillika mannen som skrivit biblar om all hårdrock som typ släppt i vårt avlånga land vid sin sida intog de scenutrymmet.

Bandet har två plattor att plocka låtar från samt en en tredje som släpps i dagarna. Deras huvudproblem är parallellt eventuellt deras kommande framgång. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar kan Grand Design fylla ett stort tomrum. Dock är den gränsen snuskigt tunn när de gruppen tycks ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard.

Jag antar att det är en högst medveten strategi, men som sagt det är en ögonlinstunn skärva som får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppard starka låtar och snygga arrangemang. När Grand Design lyckas med alster såsom ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night” och ”You´re gonna dig on it”  är det bara att gratulera. På scen var väl det halvtaskiga ljudet i sig en bromskloss att få fram den snygga stämsången, annars en helt okej spelning från ett band fyllda av karaktärer.

I VIP-området träffade vi på många kommande som inte kommande artister. Jag snackade musik med Europes jovialiske pratkvarn Ian Haugland. Såg några låtar meds neo-classiska tysk/svenska At Vance innan jag blev tvungen att lägga mig i gräset med dunkande huvudvärk.

Solsting, för lite vätska, retroaktiv stress, reducerad sömn och några öl i kombination skapade en cocktaileffekt som fick mig yrt att lägga mig i gräset. Tyvärr alltför nära typ vakterna. Alla former av vakter på denna festival var väldigt bra att ha till hands, något jag saknar på exempelvis Sweden Rock Festival. Här var det dock tillsynes oändligt många till förhållande till besökare. Min timing att lägga mig halvyrt i gräset visade sig i backspegeln vara en dysfunktionell strategi. Vakterna var som hökar på alla som låg i gräset, jag låg helt enkelt för nära.

Det blev ett abrupt slut  på kvällen för att  helt sonika gå vidare till hotellet. Missade tyvärr det mesta av At Vance, mina husgudar Pretty Maids samt Candlemass som mina kompisar upplevde som dagens överraskning. Primal Fear gillar jag inte och Jorn har jag sett några gånger utan att bli speciellt berörd.

Morgonen därpå avlöstes ett molnfritt Upplands Väsby av ett betydligt molnigare sådant tillika kallare. Vår frukost avlöstes av att titta på mina husgudar Treat som blev dagens allra första band. På ett år har jag indirekt stalkat detta band genom Sweden Rock Festival, Skogsröjet, Firefest och nu Väsby Rock. Treat har för mig alltid varit intressantare än deras ”rivaler” Europe. I och med släppet utav deras senaste platta 2010 ”Coup de grace” stärktes den tesen och cirkeln var sluten när de båda svenska legendarerna spelade på samma festival, samma dag och samma scen fast olika tider under dagen.

I mina ögon är ”Coup de grace” ett utav 2000-talet allra bästa melodiska hårdrock album. Det har Treat successivt också upptäckt då hela fem låtar spelas från den: ”Skies from mongolia”, ”Roar”, ”The war is over”, ”Papertiger”, ”We own the night”.

Att man har en uppsjö av andra låtar som likaväl skulle kunnat platsa är ett tecken på att de har ett av världens bästa melodiska låtskatter att ösa ur till sitt förfogande. Mitt favoritalbum från dessa härliga killar heter ”The pleasure principle” från 1986. Från det albumet spelade bara ”Rev it up”. ”Strike without a warning”, ”Caught in the line of fire”, ”Ride me high”, ”Waiting game” och ”Fallen angel” lyste med sin frånvaro och saknades av undertecknad.

Andra låtar som borde ha varit med om bandet fått två timmar på sig om världen hade varit  det minsta rättvis var: ”Sole survivor”, ”Hidin”, ”Outlaw”, ”I burn for you”, ”Hunger”, ”Gimme one more night” och ”Take me on your wings”.

Mats Wikström på gitarr är en av Treats motorer och en låtskrivare av rang. Gotthard är ett av bandet som fått sola sig i glansen av hans kreativa sida. Alla bandet är karaktärer och då blir det  sådär perfekt som det alltid brukar vara när dessa herrar ställer sig på scenen. Sångaren Robban Ernlund har ett hjärta som få andra i rockvärlden, men tyvärr har han varken den självsäkerheten, karisman och rösten som exempelvis Joey Tempest kan uppbringa, men sammantaget är detta en perfekt bandkonstellation som jag absolut kommer att sakna.

Nästa band kanske är Treats arvtagare nu när de är på bort via denna hyllade avskedsturné. Degreed har släppt två helt underbara plattor som dryper av variation, melodisinne och konsten att sticka ut från mängden, utan att sticka ut för mycket. De mycket unga bandet spår jag en lika stor framtid som de andra ynglingarna i H.E.A.T. De båda bär fanan högt tillsammans med Work of art och Eclipse. Skillnaden mellan de andra banden och just Degreed är att denna grupp är betydligt mycket mera mångfacetterad än sina kollegor. De är lite som brittiska Vega eller kanadensiska Harem Scarem, man vet inte riktigt var man har dem.

De rev snabbt av kommande klassiker som ”B.O.D”, ”A litle bit”, ”Captured by the moment”, ”Just imagine”, ”Black cat”,  Inside of me”, och ”What if”. Bra sång av Robin Ericsson, intelligenta rocklåtar och väldigt skönt gitarrlir av Colin Farrel look a like Daniel Johansson. Till skillnad från många av festivalens band så visade Degreed upp en ack så viktig pusselbit: spelglädje. Det och allt annat kan räcka mycket långt. Jag ser verkligen fram emot deras tredje viktiga platta.

Svenska Coldspell lämnade mig helt oberörd trots några bra låtar och musikalisk spetskompetens. Finska Barbe-Q-Barbies ville väl, men hade inte de där låtarna som kunde trollbinda publiken. Det hade dock en japansk gubbe dubbelt av istället. En gladare och mer levande person har jag sällan skådat, och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Enligt honom var musiken en drog för honom, banden i sig samt alla i publiken. Hans luftgitarr-eskapader var en fröjd för ögat och något som konkret kunde stämplas som ärligt genuint.

Nästa band var ett tungt melodiöst hårdrockband en så kallad mini supergrupp Rage of Angels där maestron och samordnaren heter Ged Rylands (Ten, Tyketto). Den svenska gitarrgurun Tommy Dennander förgyllde en av låtarna. Deras platta ”Dreamworld” från 2013 innehåller fem riktigt bra låtar. Nackdelen med dessa är att de är på tok för långa. Detta återspeglar sig också på scenen där låtarna fylls ut med för långa solon, onödig allsång och annat hemskt. Parallellt kändes spelningen aningen  könlöst, en dag på jobbet så att säga, utan genuin spelglädje och överraskningar.

Det är säkert inte helt lätt att agera konferencier eller ”nästa band inropare”, men den lotten föll på Dave Nerge. Han var i sin ungdom känd för att band som var på väg att breaka utomlands, men inte gjorde det på det glada 80-talet: Dave and the mistakes, ett för övrigt passande namn i sammanhanget. Han är också känd från att vara programledare på bland annat Rocklassiker. Frågan är om han var helt gratis med syftet att kunna betala av alla värdar, vakter och poliser som vistades på området. Det är inget brott att vara dålig, men att rakt igenom vara helt urusel borde vara ett prejudikat.

Jag ha aldrig under mina hårdrock år varit med om någon som totalt missförstått sin roll som den killen. Plumpa skämt kan vara roliga, men definitivt inte hans. Vi gillade inte hans snack till skillnad  från Dave själv som tycktes älska sin utöver allt annat. Hela hans fingertoppskänsla var så horribelt skrämmande dåligt att jag samt kompisen Johan Nordström smidde oönskade tankar att temporärt få tyst på denna dysfunktionella process som sänkte festivalhumöret en bra bit. Sedan måste jag väl vara ödmjuk med att han kanske är världens roligaste människa, fast jag som undertecknad inte förstod bättre.

Vi skippade enhälligt The Answer efter några sega låtar. Därefter var det dags att se ett ett kultband från Norge med originalsångaren Tony Harnell vid mickstativet. Gruppen har släppt 11 studioplattor från 1982 då de bildades. 1997 kom genombrottet med ”Tell no tales” och  1989 ”Intuition”. Det finns även några riktigt bra låtar på ”My religion” från 2004, därutöver har den mycket eklektiska musiken allt som oftast totalhavererat av allt experimenterande .

Gitarrfenomenet Ronni Le Tekro kom in i en helvit dress som taget från någon spektakulär 70-talsgrupp typ Sweet. Mina förväntningar var minst sagt låga, men stegrades för varje låt som avverkades på scenen. De visade sig inte alls vara föredettingar utan ett kompetent melodiöst hårdrockband. Sångaren Tony Harnell var professionell uti fingerspetsarna, men jag upplevde honom ibland som lite ”too much” för sitt eget bästa. Konserten avslutades med underbara ”10 000 lovers” från kritikerrosade ”Tell no tales”. En petitess i sammanhanget var Ronni Le Tekros mimik där hans öppna mun torde kunna fungera som en tandläkarbruksanvisning för barn i att ha just öppen mun. Vi tre var livrädda för att han under konsertens gång skulle svälja en eller flera bålgetingar, vilket han dock inte gjorde.

Devil´s Train gick samma väg i min personliga musikagenda som The Answer, men här var verkligen kvaliteten på musiken under all kritik. För att ha locka kvar publiken hade de en sexigt dansande tjej på scenen. Det blev klassiska House of lords som fick fylla det musikaliska tomrummet. Gruppen är minst lika vital idag som under glansåren på 80-talet. Deras nionde platta ”Precious metal” släpptes förra året och var en riktigt bra platta; modern och snyggt producerad 2000-tals a.o.r.

De spelade den himmelskt bra ”Love don´t lie”; en ballad att dö till och som också spelats in av Stan Bush and the Barrage. Förutom att sångaren James Christian är en bra sångare är han religiös och gift med osannolikt snygga Robin Beck. Första hälften av konserten var betydligt bättre än den andra. Något som  dock förstörde en stor del av konserten var ett trumsolo, bassolo och gitarrsolo. Det var i mina ögon ett fruktansvärt tidsslöseri när de i sitt låtbagage har så många guldkorn att hämta från. Som helhet var detta en bra spelning i symbios med bra ljud och många bra låtar.

Gotthard är ett Schweiziskt hårdrocksband som släppt 11 plattor. De har väl alltid fått agera storebror till Shakra. I och med en utav bandets grundare Steve Lees (1962-2010) tragiska bortgång så har typ allt blivit sämre i mina ögon. Trippelalbumen: ”Lipservice” 2005, ”Dominoe effect” 2007, ”Need to believe” 2009 var och är alla sagolika skivor. Steve Lees efterträdare heter Nick Maeder som hitintills varken bidragit till låtskriveri, scennärvaron eller röstjämförelse. Instinktivt känns det som en stor del av Gotthard följde med Steve Lee ända in i graven.

På scenen var denna tillställningen nästan helt intetsägande. Jag kan bara inte sätta fingret på varför. Steve Lee var ju en oerhört karismatisk sångare som indirekt stod för underhållningen på scen, men och med hans bortfall tycks ingen annan i bandet axlat hans mantel. Trots några klassiker var det mycket låtar från den nya sångares två plattor: ”Firebirth” och ”Bang”. Visst det finns fem bra låtar på dessa två album, men mer är det inte. Jag saknar också de där snuskigt starka låtarna som genomsyrade albumtrippeln. Nu är det mera rock och blues i botten och mindre ”hitkänsla”, det gillar inte jag alls – en  grov besvikelse.

Upplands Väsbys stoltheter Europe inledde sin återkomst till födelsestaden med en känslofylld två timmars spelning. Jag har sett gruppen fyra gånger förut, men detta var den klart bästa spelningen. Först och främst spelades hela fem låtar från min favoritskivaWings of tomorrow” och två låtar från debutalbumet varav ovanliga ”In the future to come” var den ena”

Den andra orsaken är Joey Tempest som sångare. Han har vuxit ut till en karaktär på scen, vilket så inte var fallet när de var som kändast i världen. Att hela bandet är supertight, vältränade och inte överklyschiga är också en aspekt som gör konserten till en höjdpunkt på festivalen.

Det var mycket anekdotiska minnen som genomsyrade mellansnacket. Gitarristen från H.E.A.T fick komma in och spela med på en låt precis som Tone Norum fick göra i slutet av konserten. Trots att de spelat många av de klassiska låtarna miljarder gånger så smittades deras spelglädje av sig på oss i publiken.

De spelade de rätta låtarna från näst sista plattan ”Last look at eden” och den senaste hemska skapelsen bluesiga ”Bag of bones”. Jag dyrkar Europe, men inte den musikaliska inriktningen gruppen tagit, främst på den senaste plattan. John Norums fascination likt Gary Moroe för bluesig hårdrock utan riktigt starka chorus avskyr jag. I vilket fall som helt var detta Väsby Rocks bästa spelning tätt följd utav Treat och Degred, men då såg jag ju inte Pretty Maids förstås.

Summeringen av festivalen blev över godkänt, men vi saknade nog det skogsnära och campingen trots alla finklippta gräsmattor. Sidoläktare i all ära, men jag upplevde väl inte dessa som festivalattributioner precis. Att det var lika dyrt på VIP området som på övriga området var väl också en överraskning, då vi antog att det skulle vara aningen reducerade priser där.

 

Continue Reading »
No Comments

En uppryckning från 2012

Det har fullkomligt vimlat av spännande nya band, Frontierskonstellationer såsom gamla uvar som rör om i den övermedelljumma grytan. Band som hela tiden måste överträffa sig själva genom att framavla bättre låtar än på förra eller förrförra plattan. Samtidigt bör de utvecklas, men absolut inte för mycket. Arrangemangen ska vara maffigare, texterna ännu mer kärlekskranka, refrängerna fetare och helst fler.

Det är onekligen inte lätt att tillhöra musikbranschen när lyssnarna och de sviktande albumköparna blir kräsnare för varje år som går, hur kan man toppa förra plattan?

På tal om det italienska skivbolaget Frontiers; på min gedigna lista är inte mindre än 8 av 15 grupper från detta eminenta bolag. De får mycket kritik för att de likt Milan på 90-talet köper upp allt som har med a.o.r att göra. Vänder man på processen istället, tänk om de inte skulle finnas?

Personligen tycker jag att de berikar min musikaliska värld med oftast världsklassmusik där de involverar nya förmågor att föra a.o.r traditionen vidare. Hade inte Frontiers funnits så hade nog det inte varit så mycket kvar av denna härliga genre år 2014.

Melodiska Kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

2013 års femton bästa plattor

1. Magnus Karlsson´s Freefall (1:a plattan).

Från gruppen Last Tribe till att gå i skivbolagets Frontiers asketiska ledband, där hans mission blev att uppdatera/modernisera den melodiska hårdrocken med adekvata aor tongångar. Det är ingen svårighet att i backspegeln se att han lyckats fullt ut. Han inledde processen med projektet Starbreaker (2 album) sedan Allen/Lande (3 album), Tony O´Hara, Planet Alliance, Bob Catley med flera.

Jag har aldrig varit fan av tyska Primal Fear, men det är i den gruppen som Magnus Karlsson sedan 2009 huserar i. Äntligen fick han då släppa ett solalbum med sångdraghjälp från värenommerade uvar som Mark Boals, David Readman, Russel Allen, Mike Andersson, Rick Altzi, Rickard Bengtsson och Herman Saming. Magnus har producerat hela plattan och sjunger själv utmärkt på tre spår.

Karlsson har lyckats skapa ett eget melodiös hårdrocksound som jag upplever som sterilt behagligt. Ur ett holistiskt  kvalitetsperspektiv vinner denna platta över de andra för att låtar som ”Not my saviour”, ”Last tribe” och ”Dreamers and hunters” finns på skivan. De är monumentala klassiker och ljuv musik för en luttrad melodiös hårdrockare.

Förutom de tre topplåtarna vimlar det av kvalitativ musik såsom ”Heading out” och ”Our time has come”. Magnus bästa platta so far, vilket inte säger lite. Ljudet, variationen, arranmgemangen och timingen av dylika sångfåglar är top notch – årets bästa platta med våra danska vänner Pretty Maids.

1. Pretty Maid – Motherland (12:e plattan)

Den melodiska rockens okrönta konungar gjorde en bejublad minicomeback genom sagolika albumet Pandemonium 2011. Att följa upp den torde vara komplicerat utifrån ett kvalitetsperspektiv. Det som skiljer våra danska vänner från andra band är att kunna variera låtarna, utan att vare sig konservatister och liberaler börjar muttra.

En annan aspekt är deras spännvidd mellan tyngre snabbare låtar, ballader, aor och melodisk hårdrock. Dessa pärlor genomsyras av att melodierna och refrängerna sätts i främsta ledet. Om Magnus Karlsson funnit ett eget sound så har Pretty Maids abbonerat på sitt sedan de tog patent på det i början av 80-talet.

De inleder albumet med übertungsnabba ”Mother of all lies” och lägger därmed kvalitetsribban utomjordiskt högt. Nästa riktiga höjdarlåt är ”The iceman” som är ren klockren Pretty Maids hit. Den följs av a.o.r indränkta ”Sad to see you suffer”. Pretty Maids har haft den goda smaken att placera en av plattans bästa låtar sist: ”Wasted”. Den har en refräng att mörda till eller för. Förutom dessa juveler finns ”Why so serious”, ”I see ghosts”, ”I take a bullet for you” och ”Who what where when why”.

Det borde egentligen vara ett helgerån att inte titulera ”Motherland” till årets platta, men som sagt Magnus Karlsson är bra på ett annat sätt därav att de delar på förstaplatsen. Jag trodde förövrigt aldrig de skulle lyckas toppa 2011 års bästa platta ”Pandemonium”. Det gör de inte heller, men det står och väger mellan dessa två schizofrent bra melodiösa hårdrocksplattor.

Jag har varit ett trogen fan sedan magiska ”Red hot and heavy” och kan stolt titulera mig som genuint ärlig när det kommer till deras storhet. Det är först de senaste åren som andra börjar få upp ögonen för detta helt underbara band.

3. Wet – Rise up (2:a plattan).

Inte lika bra som debutalbumet, men med lager av förväntningar på sig istället är det inte lätt att toppa den kommande klassikern. Dock inleds skivan nästintill magiskt med: ”Walk away, ”Learn to live again” och ”Rise up”. Båda balladerna ”Love Heals” är ”Still believe in us” är dessutom himmelskt bra.

Plattans allra bästa låt är i min mening ”Shoot”. ”Still unbroken” är också en riktig pärla precis som ”On the run”. Jeff Scott Sotos röst är som en silkeslen smekande a.o.r bris. Det är svårt att finna sångare som passar bättre att utföra genrens alla adekvata måsten likt den mannen. Erik Mårtensson (Eclipse) och Erik Säll (Work of art) är de andra två kuggarna i teamet som medverkar till skapandet av nutidens bästa renodlade a.o.r band.

4. Darkhaus – My only shelter (1:a plattan)

Tysk kvalitetsrock; kalla det modern rock, melankolisk rock och dylikt, men för mig är detta en uppdaterat/modifierad kvalitetssäkrad melodisk hårdrock. Det flörtas hej vilt med The Rasmus och Depeche Mode, utan på något sätt kännas stulet. För mig kunde detta album mycket väl koras till årets bästa. På grund att tillhöra det svarta fåret med A life divided på listan så får plattan skugga de ”traditionella” tre i topp.

De 13 låtarna faller definitivt under epitetet ”no fillers, only killers”. Det går faktiskt inte att välja favoritspår eftersom låtvariationen är så stor, arrangemangen så mäktiga och melodierna infekterat smittsamma. Darkhaus har skapat ett debutalbum andra band inte ens kan drömma om att framavla.

5. A Life Divided –  The great escape (4:e plattan)

Electro gothic rock, synth/electro-Metal-Rock, modern rock eller alternativ rock. Kärt barn har många namn. Det är ytterst lätt att rata denna helt sanslöst braiga platta utifrån att det inte är en traditionell melodisk hårdrock eller a.o.r en pastisch. Silvers debutplatta skar genom aor-terrängen som ekologiska gojibär, Harem Scarems ”Mood Swings” likaså, precis som Vega och Degreed, det vill säga lite udda utifrån givna ramar. Ta ett tyngre The Rasmus, lägg på lite Depeche Mode i en moden rockskrud så kan man få en hint utav hur det kan låta.

Hur många moderna album kan inkludera såhär många hits numera förutom ovanstående landsmännen Darkhaus? Plattan kryllar utav smittsamma refränger som får zikaviruset att verka harmlöst typ ”The Lost”, ”It ain´t good”, ”The last dance”, ”Perfect day”, ”Feel”, ”Foreign rain”, och ”Wait for me”. Det är bara att abdikera för något som är så sanslöst kvalitetssäkrat.

6. Vega – What the hell (2:a platta).

Kicks sångare Nick Workman parade ihop sig med låtskrivarna Tom och James Martin (House of Lords, Ted Poley of Danger Danger, Khymera, Sunstorm) och magi skapades helt sonika. Deras unika moderna hybrid av tidiga Bon Jovi och U2 gjorde ett groteskt stort avtryck på mig via debutalbumet ”Kiss of life” som kom ut 2010.

Låtar som var för sig påminner om varandra i alldeles för hög grad gör detta till ett mycket bra album istället för ett exceptionellt sådant. Måste jag nämna två låtar så får det bli: ”Not there for you” och ”You can´t run”. I vilket fall som helst är detta ett helgjutet album bestående utav en orgie av härlig stadiumrock, en partyhöjare av rang.

7. Laneslide - Flying high (1:a plattan).

För mig blev detta årets överraskning trots att de inte klarade mitt första kriterie där de flesta låtarna ska över helhetskvalitetströskeln. Men med a.o.r juveler som ”Flying high”, ”Hanging out here”, ”Look the other way”, bortser jag från det.

Skivans två allra bästa låtar stavas ”You can make it” och ”Your fight”. Laura Braningans super hit ”Self control” blir i deras tappning inte heller helt oävet. En annorlunda låt är ”Dancing girls” vilken kvalar in bland de bättre låtarna på plattan.

8. Misth – Rise of a new day (1:a plattan)

Vilken oväntad angenäm överraskning utifrån att detta är Misth debutalbum. I mitt sätt att se på progressiv rock blir det mesta i mina öron synkade till en jämntjock smet oftast helt utan refränger. Detta Stockholmsband anammar lite progg i symbios med melodiös hårdrock, female fronted rock och ibland även ett stänk av AOR.

Maria Rådsten (One More Time) sjunger som en rockgudinna; accentfritt, tonsäkert och personligt. Låtarna i sig är konstruerade att lura sina få lyssnare till att vi hör ett band som hållit på minst 10 år. Hela skivan är klockren, musikkompetensen oklanderligt moget och balanserar melodisnickrande med instrumentbriljans.

9. Degreed - We don´t belong (2:a plattan).

Beröringspunkter med udda a.o.r fåglar som exempelvis kanadensiska Harem Scarem och brittiska Vega finns onekligen där. Det är två band som dyrkas i aor kretsar, men som ändå är aningen svåra att kategorisera.

Här blandas det hej vilt mellan modern rock och a.o.r. Starka låtar, skön produktion, duktiga musiker, men framförallt är deras tyngsta vapen, urstarka melodier. Bästa låten enligt undertecknad är ”Blindhearted”  tätt följd av ”Coming home” , ”What if” och ”Inside of me”.

10. Shakra – Powerplay (9:e platta).

Schweizarna har övertagit och snott stafettpinnen från sina landsmän Gotthard. Shakra är ett av Schweiz mest framgångsrika hårdrocksband ever. Den tyngd som förut saknats i produktionen finns numera via denna perfekt producerade platta. Melodierna påminner mångt om mycket om varandra precis som på Vegas – What the hell, men var för sig lever de ett eget liv, något som tilltalar mig väldigt mycket.

Deras jämnaste och bästa platta sedan 2009 års mästerverk Everest. Euforiskare och vitalare inledning än ”Life is now”, ”The mask”, ”Higher” får man leta som besatt efter för att finna. När setlistan kompletteras med ”Save you from yourself”, ”Stevie” och ”Because of you” är det bara att abdikera.

11. Find me – Wings of love (1:a plattan).

Find me är ytterligare ett Frontiersprojekt från deras a.o.r brunn vilken aldrig tycks sina. Så länge kvalitet är så här bra, så länge låtskrivarna reproducerar dåtid med nutid på ett sådanthär oförskämt friktionsfritt sätt är jag med på tåget, trots att jag typ hört allt förut.

Låtskrivaren/producenten Daniel Flores (Issa, The Murder of My Sweet, Angelica) har slagit sig ihop med Robbie LaBlanc från Blanc Faces. Hälften av låtarna är riktigt bra  såsom inledande ”Road to nowhere” , ”Another world”, ”Firefight”, ”One soul”, ”Unbreakable”, ”Wings of love” i sällskap med bästa låten ”Your lips”. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte till 100 procent slukar sången av Robbie LaBlanc. Den uppfyller alla a.o.r regler, men jag tycker den periodvis känns aningen ansträngd.

12. Place Vendome – Thunder in the distance (3:e platta).

De skivor på denna lista som är mest pure aor är: Place Vendome, Laneslide och W.E.T. Till skillnad från W.E.T:s delikata andra platta upplever jag en mindre passionerad, men desto gnälligare Michael Kiske på sång, och låtskrivare som inte druckit tillräckligt med kaffe. De där klockrena refrängerna får en mer undanskymd plats, vilka istället är ersatta av rutinuppbyggda alster.

Trots det är detta tillräckligt bra för att kvala in på denna eminenta lista. Bästa låten ligger först på plattan: ”Talk to me” och efterföljande ”Power of the music” i symbios med ”Broken wings”,  ”Lost in paradise”, ”Heaven lost” , ”Break out” och ”Fragile ground” vilka höjer sig höjer sig över medel. Det hade inte heller skadat med lite mera bett i produktionen än vad som framkom på plattan.

13. Seventh Key – I will survive.

Tokhypat och hyllat från alla håll och kanter, till viss del måste jag hålla med den unisona kritikerkåren på grund av den musikaliska kompetensen, låtvariationen, produktionen och de aningen udda arrangemangen. Ligger man bakom klassiker med Streets, City Boys och andra Seventh Key album har man lagt ribban sjukligt högt.

Låtkvaliteten på deras senaste håller inte måttet för att ta sig upp på en topp-5, ärligt talat ganska långt därifrån faktiskt. Bästa låtarna är ”I See you there”,I will survive”, ”I want it all” och ”When love sets you free” annars saknas de där magiskt klockrena refrängerna  som vanligtvis är Mr  Billy Geer och Mike Slammers signum, det vill säga  pompös rock med progressiva inslag och chorusorgier.

14. The Poodles – Tour de force (6:e plattan).

Ett utav de ”nyare” bandet som kommit fram i världen är The Pooodles det bandet som enligt mig släppt bäst och mest kvalitet på 2000-talet. Parallellt har de mage att utveckla denna urvattnade genre via någon form av storbandsstämning genom dramatiska arrangemang och bombastiska refränger.

Tyvärr är Tour de force deras sämsta sedan starten 2003, men ändå tillräckligt kompetent att medverka på denna lista. De låtar som legitimerar det är: ”Misery loves company”, ”Happily after that”, ”Going down”, ”40 days and 40 nights”, ”Miracle”, ”Godspeed” och ”Now is the time”.

15. Rage of Angels – Dreamworld (1:a plattan). 4

Det finns 5 riktigt bra låtar som kvalificerar projektet att överhuvudtaget finnas med på listan. Annars har gruppen tagit i överkant när det kommer till långa låtar. Vi pratar inte prog metal, utan melodiös hårdrock mixat med aor, men som sagt på tok för långa slagdängor.

Årets fetaste syntar hittar vi dock i själva öppningsspåret: ”Dreamworld”, en snuskigt bra låt, men även den 3 minuter för lång tyvärr. Ten keyboardist Ged Ryland är mannen bakom projektet som lierat sig med sångare av yttersta kaliber som exempelvis Harry Hess, Matti Alfonzetti och Robert Hart samt en knippe välrenommerade gitarrister som Tommy Denander, Vinnie Burns, Neil Fraser. Andra bra låtar på skivan är: ”See you walking by”, ”Through it all”, ”Falling” och  ”Spinning wheel”.

16. Cradhdiet – The savage playground (4:e plattan).

I brist på contender of the year kravlar sig denna platta över kvalitetströskeln och anledningarna stavas dels plattans jämnhet, dels den stora variationen. Det som saknas är de där riktiga topparna.

För mig har aldrig Crashdiet sällat sig till de andra sleazybanden utan kryddat sin musikaliska kista med några doser a.o.r, Guns and roses, Mötley Crue samt ren skär melodisk hårdrock. Öppningslåten ”Change the world” och ”California”, ”Circus”, ”Drinkin without you”, ”Damaged kid” och”Anarchy” är bäst med a.o.r dängan ”Excited”.

Utanför listan

Fergie Frederiksen – Any given moment.

Här har man bytt ut låtskrivarteamet  från förr plattan till Alessandro Del Vecchio tillika producent, keyboardist och huvudsaklig låtskrivare. I mina öron är detta långt ifrån lika bra som en av 2011 års bättre plattor: ”Happiness is the road”. Det tänder inte till liksom.

Öppningsspåret ”Last battle of my war” efterföljande ”Let go”, ”Times will change” och ”When the battle is over” är i grund och botten bra låtar. Men med en av aor världens bästa röster så hade jag väntat mig så mycket mera. Att Fergie låter aningen trött är inte så konstigt på grund av cancern som besegrade honom i januari 2014, men att låtskrivarfolket tyckts haft en vanlig dag på jobbet är inte alls lika bra.

Houston-II.

Uppföljaren till 2011 succe. De unga grabbarna och ”gamle” Ricky Delin skulle ta steget ut till a.o.r himlen med Survivor och Foreigner som övertydliga ledstjärnor. Tyvärr ser jag inte skymten av någon ny ”Truth Slips”, ”Shes a mystery”, eller ”Pride”. Inte dåligt, men inte heller tillräckligt bra, snarare relativt intetsägande och jämntjockt.

Edens curse – Symphony of steel.

Ett sångbyte kan i bästa fall innebära ett lyft för ett band, för Edens Curse blev det omvänt. Förutom den rokaden har musiken blivit lite ruffigare, lite tyngre i sin helhet samtidigt som kvalitetströskeln sänkts några pinnhål. ”Losing my faith”, ”Turn the page”, ”Where is the love”, ”Break the silence” är dock gediget hantverk i den högre melodiösa skolan.

Masterplan – Novum initium.

Precis samma devis gäller ett annat av mina absoluta favoritband.  Det är inget fel att ändra den musikaliska inriktningen en aning, men då är det en fördel om låtarna håller hög adekvat klass. Trots deras sämsta platta finns det en del guldkorn som ”Keep your dream alive”, ”Black night of magic”, ”Betrayal”, ”No escape” och ”Pray on my soul”.

Fate – If not for the devil.

Titellåten är utan tvekan en av årets 50 bästa låtar därefter följer välspelad kompetent melodiös hårdrock som inte har helhetskapaciteten att ta sig in på listan. Förutom ”If not for the devil” är ”Bridges are burning”, ”Feels like making love”, ”Made of Stone” och ”Man against the wall” riktigt bra också.

Angelica – Thrive.

The murder of my sweet sångerskans Angelica Rylin har handplockats av Frontiers och  Daniel Flores för att skapa kvinnlig a.o.r magi. De lyckas hyfsat i framförallt ”Breaking my heart again”, ”Rain on my parade”, ”You will never win”, ”Riding out the storm” och ”The kiss is just for you” där utefter är det ett standardförfarande som gäller.

Nordiskt

Skandinavisk melodiös hårdrock går under ett eget epitet i utlandet: ”Scandi melodic rock”. Den och andra subgenrer råder det ingen bristvara av, dock haltar kvaliteten betänkligt utifrån ett holistiskt perspektiv.

Tittar man på min 13 bästa lista för 2013 så utkristalliserar sig ett gytter av nordisk musik som Pretty Maids, Magnus Karlsson´s freefall, Degreed, Crashdiet, The Poodles, W.E.T och Find me det vill säga hälften av topp of  class.

Några nordiska band som släppte plattor under 2013 var: State cows, Covered call, House of Shakira, The Poodles, Diamond Dawn, Last Autumn dreams, Lover under cover, Taste, Heartbreak radio, Bai bang, Find me, Niva, Coldspell, Angelica, Impera, Hardcore superstars, Houston. Revolution Road, Dogface.

Några av årets största besvikelser

Arc Angel – Harlequins of light 

Titellåten är  en underbar öppningslåt; den tar en till den melodiska himlen. Tyvärr är den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckas inte dölja att Mr Cannata numera har en annan musikalisk agenda, en som jag inte alls gillar. Den andra topplåten är ”Fortune teller 2″  det vill säga en omgjord version från hans mästerverk Images of forever från 1988. Förutom ett snyggt omslag är detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gör ingen platta så att säga.

FM – Rockville I & II.

FM lever på sin ultraklassiks debut och i viss mån av efterföljaren ”Tough it out. Därefter blev de rockiga och cowboy-jobbiga, not my cup of tee. De embryon av A.O.R som såddes via Metropolisplattan 2010, vilken innehöll kommande A.O.R- classics som ”Unbreakable”, ”Over you” och ”Who`ll stop the rain” var som bortblåsta. Här är det återigen jobbig rock utan vare sig finess, refränger eller bra produktion; herregud så katastrofalt illa.

Diamond Dawn – Overdrive.

Unga framtidshopp som vi äldre kan sätta vår tilltro till, vi som gillar en genre som tillhör det förflutna. Diamond dawn gör allt som står i deras makt att reproducera 80-tals eran. Tyvärr finns det inte en enkel formel att frambringa kvalitet på. Dessa ungdomar har tokhypats och framstått som frälsare i kölvattnet av H.E.A.T och Houston. För det första så håller inte rösten, faller den så faller allt, spelar liksom ingen roll om låtarna och produktionen är överjordiskt bra, vilket det för det andra inte heller är. Vi-har-hört-det-förut-syndromet är det som genomsyrar plattan i symbios med orden tamt och tunnt. De har för övrigt bytt namn till Streamline och kommer med sitt debutalbum 2014.

King kobra – II.

Hur är det möjligt att framavla något så groteskt dåligt som denna smörja. Är det samma grupp som gav oss ”Iron eagle (never say die)”, ”Dream on” eller ”Hunger”? Det är omöjligt att leva på gamla meriter hela livet. Förresten är det Yngwie som producerat plattan?

Robin Beck – Underneath.

Poppigare, radivänligare modern pop/rock, men också betydligt sämre låtar. Det är synd på en kvinna med en av rockvärldens rivigaste rockröster till sitt förfogande tillsammans med the the one and only Pat Benetar. Titelspåret ”Wrecking ball”, ”Checking your attitude”, ”Ya can´t fight love” och ”Perfect storm” håller visserligen hög klass.

James Christian – Lay it all on me.

Hennes make hamnade dessvärre på samma lista som sin vackra fru. En taskig produktion, stark röst och några få bra låtar. Otroligt att nya House of Lords albumet blev så bra utifrån dessa makars senaste solosläpp.

Bra, utan att vara hårdrock

Heaven´s basement – Filthy empire

Firefest 2013

Undertecknad passade på att besöka 10-års jubileet i Nottingham. Det jag kommer att minnas mest var fredagen som för mig var helt magisk med lineupen: Work of art, Dare, W.E.T och avslutningsvis Harem Scarem. Jag stod som fastgjuten framför scenen när dessa band avlossade sina a.o.r dänger. Har alltid varit ett fan av ojämna och oförutsägbara kanadensiska Harem Scarem, men det visade sig vara kvällens bäst tätt följd av the allmighty W.E.T. Lördagen och söndagen var ljusår ifrån denna euforiska upplevelse.

Höjdpunkterna blev istället en närliggande indisk restaurang samt egenupplevd sightseing runt och i Nottingham. De två dagarnas musikaliska höjdpunkter kunde väl summeras som att svenskarna kom och räddade den periodvis mediokra tillställningen. Lördagens två bästa var ”gamla” Treat och nya H.E.A.T, söndagens änglar hette ”gamla” Alien och nya Eclipse. Det visar på att kompetens, framtid och den musikaliska ådran befinner sig i Sverige förnärvarande och har så gjort i ett tiotal år.

Jag åt mig mätt på såväl Firefest, Rock City, föredettingar, det brittiska vädret som Nottingham. Att se om H.E.AT, The Poodles, Axxis eller Pretty Maids lockar mig inte nämnvärt. De band jag instinktivt känner att jag skulle vilja det sista året Firefest går av stapeln är: Shy, Boulevard, Danger Danger och From the fire. Detta år blir det bara Bråvallafestivalen i Norrköping och eventuellt Skogsröjet. Sneglar dock pillemariskt på nya 3-dagars a.o.r festivalen i Milan: Frontiers rock festival mellan den 1-3 maj. De band som jag skulle vilja se där är: Three lions, Jeff Scott Soto, L.R.S, Issa, Winger och Dalton. Om det blir ett årligt evenemang så blir det nog ett vårlikt Milano 2015 för mig, lite beroende på vilka band som kommer dit.

Några utav 2014 års skivutgivningar

En riktigt lovande inledning såhär 1/4 in på det nya året. Within temptation, Pretty Maids, Magnum, Overland, House of lords, Stan Bush, Asia har släppt bra plattor. Några andra kommande skivsläpp under året är Gotthard, Winger, L.R.S, Three lions, Tony Mills, Skyscraper .

Alien och H.E.A.T är de som lär hålla svenska fanan högst och släpper snart två förhypade album precis som våra grannar Brother Firetribe. Andra nordiska band är Streamline, Dynazty, Art nation, Amaranthe, Jono, A.C.T, Dalton. Det ser ut som att jag blir skyldig Ginza en helvetisk massa kosing i syfte upprätthålla mitt dysfunktionella cd-samlande.

 

Continue Reading »
No Comments

Kvalitetsmärkt hårdrock

Det pratas vilt och brett om det svenska musikundret, och har så gjorts i snart 25 år. De som pratar mest och högst om detta är onekligen vi svenskar som allt som oftast tror att vi är mer kända än vi egentligen är. De flesta är väl ense om att Robyn är en världskändis eller?

I Sverige har en ovana att överskatta personer eller platser det vill säga Zlatanifiera saker. Ska man ändå vara konkret så ligger det dock en ansenlig av sanning bakom just detta epitetet, då vi faktiskt är världens största musikexportland, utifrån ett BNP perspektiv, vilket inte är illa pinkat för en nation med 10 miljoner invånare. Där är Sverige dubbelt så bra som Storbritannien, som i sin tur är dubbelt så bra som USA.

En undersökning från ett amerikanskt universitet visar också att Sverige är världsledande när det gäller antalet topplisteplaceringar världen över. Vi har helt enkelt väldigt många som är riktigt duktiga på att producera och framföra musik i Sverige, och svenska låtskrivare har melodihantverket i blodet.

Förutom att vara blyga, arbetsvilliga och dricka mycket har vi också en benägenhet att importera en vedertagen musikgenre för att sedan exportera den svenska hybriden, det är vi verkligen duktiga på, och det gäller bara inte musik. Den senaste genren där vi tagit oss till toppen är ”houseundret” med DJ:s som Swedish house mafia, Avicii, Eric Prydz, Axwell, Sebastian Ingrosso.

ABBA, Secret Service, Europe, Roxette, The Nomads, The Cardigans, Dr Alban, Ace of Base, The Hives är onekligen band som många utomlands vet vilka de är. Nämn exempelvis fem kända band från exempelvis Spanien, Holland, Polen eller Italien.

Vi har som sagt framavlat ett knippe stora artister och grupper precis som Irland, vilket lägger grunden för ett lands musikrykte, något som är enormt viktigt, och som indirekt banar vägen för andra svenska band och artister.

När dessa musiker trappar ner eller sadlar om så är det många som bygger upp egna studios i sin närhet i Sverige där ens familj finns. Dessa är i sig en plantskola där musikundret fortsätter att frodas, där alltifrån låtskrivare, musiker som tekniker kan samlas, synergieffekterna är är tillsynes oändliga.

I Sverige har vi dessutom många låtskrivare av rang där framförallt Cheiron Stuidos med Denniz Pop i spetsen visade vart musik-snickeri-skåpet skulle stå på 90-talet, därefter klonades nya förmågor som spridits likt ringar runt Stockholm, Göteborg, Malmö och sedermera världen, och nu är de många hitmakare som sitter på låtskrivartronen.

Max Martin, RedOne, Alexander Kronlund, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson, Rami, med flera kan tillskansa sig epitetet superproducenter, då de reproducerar hits till globala musikfenomen som Lady Gaga, Britney Spears,  Kate Perry, Kelly Clarkson,  Avril Lavigne, Pink.

Att vi i skolan får lära oss adekvat engelska och musik i symbios med nordiskt genetisk melankoliskt melodisinne samt det mörka kyliga vädret i sig borgar för fortsatt utveckling samtidigt som fritidsgårdar och studieförbund har massor av replokaler och kunniga medarbetare, vilka är några viktiga hörnpusselbitar i det svenska musikundret

På 70-talets lade pionjärerna Neon Rose och Jerusalem hårdrockgrunden i Sverige. Heavy Load byggde vidare på pionjärandan med sin patenterade  form av ”heavy metal”, och inledde en era som än i dag är ytterst vital. I kölvattnet dök det upp en uppsjö av band som exempelvis EF Band, Glory bells band, Torch, Overdrive, Mindless Sinner, 220 Volt, Treat, Six feet under, Biscaya, Axewitch, Crystal Pride,  Madison, Easy action, Bathory och Silver mountain med flera.

De som tog över stafettpinnen och det nyvunna självförtroendet var Europe, Yngwie Malmsteen, Candlemass, dödsmetallen från Göteborg och Scandi rock. Grungen slog dessvärre ner som en bomb i hårdrockslägren, som tur var så drabbades inte Sverige lika hårt av de depressiva odjuren, även om uppmärksamheten mattades markant.

Vi hade ändå Europe, Yngwie Malmsteen och The Gothenburg sound som triumfkort, och det var föga oväntat att det var svenska Hammerfall som återuppväckte hårdrocken ur sin djupa dvala.

I den svenska hårdrocksscenen representeras i stort sett varje subgenre av välrenommerade artister och band. Det riktiga musikundret är i min mening hårdrocken som i dagsläget är större än någonsin. Jag har sedan barnsben prenumererat på hårdrocksblaskor som Kerrang, Fireworks, Metal Hammer, numera är det bara Sweden rock Magazin och utmärkta brittiska hårdrockstidningen Powerplay som dimper ner i brevlådan varje månad.

I den sistnämnda där alla genrer i stort sett representeras går det inte ett nummer utan att 25-50 % av reportagen har med nordiska eller svenska band och då som sagt inte en typisk genre, utan alla. Det är likadant på recensionssidorna där oftast skandinavisk musik får agera kvalitetsriktmärke vare sig det är death metal eller västkustrock.

Recensenterna är allt som oftast helt oförstående: ”hur det är möjligt att ett land kan få fram så mycket bra band med en så relativt liten befolkningsmängd, är det något i vattnet”. De anser allt som oftast att melodisinnet, musikerna, produktionen, låtskriveriet och musikerna själva är av världsklass. Jag som är nationalist tycker självklart om detta; men som sagt helheten utifrån ett hårdrocksperspektiv nämns sällan, vilket är lite synd, när vi annars har en tendens att förstora andra saker.

Det fantastiska är att det tycks finnas en uppsjö av mångsysslare, musikgenier, låtskrivare som dels fungerar som hårdrocksambassadörer, dels som ett kitt för genrens nuvarande och framtida musikliv, som exempelvis Erik Mårtensson, Jack Palace, Daniel Flores, Tommy Dennander, Magnus Karlsson.

Dessa lierar sig med nya som gamla svenska förmågor, och huserar vidare i svenska och utländska studios där uppkomlingar blir indoktrinerade av såväl gamla förebilder som genuin musikkompetens.

De flesta  välrenommerade producenter är oftast musiker som slagit sig till ro och som inte vill lämna musiklivet, men däremot själva turnerandet: Chris Laney, Peter Tägtgren, Dan Swanö, Jens Bogren, Erik Mårtensson, Martin Kronlund, Andy LaRocque.

Kamelot

Många svenska sångare frontar också många utländska kända band eller medverkar i dylika projekt:

Mike Andersson (Cloudscape), Rick Altzi (At vance, Thunderstone, Masterplan), Mats Levén (Yngwie Malmsteen, Therion, At Vance),

Göran Edman (Yngwie Malmsteen) , Johan Falberg (Jaded Heart), Anette Olzon (Nightwish f.d), Tommy  Karevik (Kamelot),

Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wutering heights, Civil war)

precis som andra musiker exempelvis Mikkey Dee i Motorhead och Jens Johansson Stratovarius.

Ett axplock ur A.O.R/Västkust/Melodiös hårdrock

Treat, Europe, Talisman, Work of art, The Poodles, H.E.A.T, Renegade five, 

Diamond Dawn, Bad Habit, Miss Beavhavior, Radiactive, Mikael Erlandsson, 

Alien, Crossfade, Last autumn dream, Higher ground, T´Bell, Houston, 

W.E.T, Jim Jidhed, The Rockford Heroes, State of Salazar, Dynazty, Shineth

Alyson Avenue, Million, Wigelius, Bai Bang, Chris Antblad, Sonic station, Revertigo, Grand Design,

 Degreed, Xorigin, Osukaro, The Night Flight orchestra,  The murder of my sweet,

Alfonzetti, Spin Gallery, Deacon Street, Elevener, Grand Illusion, Angeline, Blind Alley, Art Nation

House of Shakira, L.A project, Street talk, Peo, Taste, Heartwind, Kryptonite, Korea, Debbie Ray,

Houston, Wildness, Code Red, Kee of heart, Age of reflection, Coastline ride, Eclipse, Night, 

Adrenaline Rush, Martina Edoff, Streamline, Rian, Reach, Groundbreaker 

Axplock Powermetal/Heavy metal/ Neo-classic/Female frontet rock

Lions Share

Yngwie Malmsteen, Bloodbound, Hammerfall, Dream Evil, All Ends, Lions Share, Civil war

Narnia, Evergrey, Sabaton, Lechery, Nocturnal rites, Amaranthe, Morifade, Shiva, Divinefire.

Full force, Neonfly, Crucified Barbara, Fatal smile, Mustasch, Steel Wing, Persuader, Ammotrack, 

Hellfueled, Enforcer,  Astral Doors, Wolf, Spiritual Beggars, Lake of tears, Grand Magus, 

Machinea supremacy, Raubtier, Sparzanza, Falconer, Reinxeed, Stormwind, Ram, Bullet,  

Outshine, Thundermother,  Saint Deamon (swe/norw), Jaded Heart (Swe/Germ), Cyhra

Ammouri, Therion, Thobbe Englund, Structural disorder, Svartanatt, Cult the fox,   

Hypnos, Senior management, Morgana Lefay, Aerodyne, Hazemaze, Sister Sin.

Stoneface, Snowy Shaw, Saffire,  Spiral skies, Secret society, Black rose,  Free from sin, 

Perfect plan, We sell the dead,  Johan Kihlberg´s Impera, Ammunition (Swe/Norw), Vojd, 

Soul Excahange, Hexed,  Spiders, Captain black beard, Oblivious, Odcult, Ardbeggar, QFT, 

Meanstreak, Psychosomatic cowboys, Streamline, Nocean, Kerbera, Mother misery, 

Ryan Roxie, The sea within, Von Baltzer, Instant Clarity, Beyond the katakomb, Tad Morose, Coldspell.

Volster,  Eleine, Denied, Lechery, P.A.L, Rexoria, Letters from the colony, Roadhouse diet, Mustasch,   

Maverick, Madhatter,  My lost whisper,  Bullet,  Heartwind, Universe infinity, Greybeards, Ghost

Nils Patrik Johansson,  Svvamp,  Big kizz, Black cyclone, Cryonic temple,  Lipz,  Starman, 

Avatar, Satan takes holiday, Rian, Dream evil, Circus Prütz, Nurse,  Onroxx, Märvel, Korea,

Transport League, Poison pill, Wonderland,  Eastern High, Violent divine, Follow the Cipher,

Rikard Sjoblom´s gungfly, Rise and shine, Stormburst,  Sarea, Maddox  Street, All for the king,   

Kardinal Sin,  Smash into pieces, Rocket Love, Carptree,   CCD, Engel.Painful pride,

Liv Sin, Bloodbound, Sweet Mary Jane, Band of spice,  Topplock, Horisont, Machinea Supremacy, 

Black Paisley, Three seasons, Confess, Sammy Berell,  Snake charmer, Midway, Screamer, 

We could build an empire, Quill, Plan Three, Cyrha, Days of jupiter, Prime creation, JD Miller, 

The Ferryman, Shape of the new sun, The Parity Complex, Phase II Phase, Jack. L. Strom,

Corroded, Fallen mankind, Lykantropi, Wonderland, Heavy Tiger, Osukaro, Bai Bang, Astral Doors, 

Ett axplock ur Proggmetal

A.C.T, Silent Call, Wolverine, Shadrane, Minds Eye, Plattitude, Darkwater, Seventh Wonder, Cloudscape

The Flower Kings, Andromeda, Vindictiv, Jono, 

Ett axplock ur Stooner, 70 tal, Doom, Retro


Ghost, Candemass, Graveyard, Electric boys, Bonafide, Kaipa, Mama kin,

Skånska mord, Catatonia, Krux,  Casablanca, Chronus, 

Ett axplock ur Glam/sleaze

Hardcore Superstars

Gemini five, Babylon Bombs, Hardcore Superstars, Backyard babies, Crazy Lixx, Crashdiet

Chris Laney, Vains of Jenna, Nasty IdolsThe cruel intentions,

Ett axplock ut Death metal, Black metal, Trash

Meshuggah, Marduk, Amon Amarth, At the Gates, Bloodbath, Edge of sanity, Crown, Grave, Hypocrisy, The Foresaken, Unleashed, Solitude, In Flames, Syron Vanes.

Tiamat, Haunted, Dismember, Carcass, Watain, Dark Tranquillity, Entombed, Soilwork, Sonic Syndicate, Arch Enemy, Scar Symmentry, Engel, Darkane, Womitory.

Goth & Övrigt


Pain, Clawfinger, Deathstars, Refused, Dead by April, Takida, Therion, Freak Kitchen,

Draconian, Opeth, Pain of salvation, Khoma, Diablo swing orchestra,

Janne Stark

En kille som är guru på detta område och skapat hårdrockbiblar av typ alla svenska band som funnits är Janne Stark. Den 1 november 2013 släpptes Jannes tredje encyklopedi om svensk hårdrock, The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever.

Denna bok innefattar de 1600 grupper som förekom i de tidigare verken, samt ytterligare 2000, totalt 3600 svenska hårdrockband, omskrivna på 912 sidor . Denna betongklump borde finnas vid varje sann hårdrockares sängbord.

Continue Reading »
No Comments

Melodier att döda för?


Jag har alltid tyckt att det är givande med alla årsbästalistor som sköljer över oss musikintresserade i början av varje år. Visst, det kan ibland bli för mycket av det goda, men det positiva överväger det negativa. I den melodiska hårdrockssfären är man inte ett dugg bättre än sina kollegor, utan här dyker årets-bästa-plattor-listor upp som ett brev på posten. Det är intressant att jämföra sina egna givna melodiska pärlor med andras subjektiva val. Jag har hört de flesta plattorna på listorna, och kan på så sätt bilda mig en uppfattning om dess adekvata innehåll.

Det som slår mig är att många halvmediokra plattor ständigt dyker upp på listmenyerna. Inte så att jag har bättre musiksmak än någon annan, men det finns vissa universella kriterier hur en riktigt topp 5 platta bör låta. När man läser vissa listor så börjar konspirations-teori-hornen växa sig starka. Har dessa entusiaster en dold agenda? Är de till viss del köpta av skivbolagen? Eller har de bara en sjusärdeles taskig smak?

Även om vissa plattor haft blytunga förväntningar på sig, och i teorin sett exceptionellt bra ut, så behöver inte dessa nödvändigtvis inte komma med på en 10-i-topp-lista. Exempelvis så fick senaste Journey 100/100 av den välrenommerade MelodicRock. De var en av fyra (Mecca, Nightranger, Mr Big) som fick det ultimata betyget, men den hamnade ändå på få års-bästa-listor.

Utifrån det jag har hört 2011 så har det varit ett fantastiskt år för den melodiska hårdrocken – på pappret. Många nya förmågor har samsats med äldre uvar som gjort comebackplattor i mängder. Jag hade ruskigt svårt att hitta 10 helgjutna plattor, de första 5 tillhör den kategorin medan de resterande inte håller hela vägen. Trillium, Last Autumn dream, Mecca, Issa, Strangeways, Robin Beck, Miss Behavior, The Magnificent, Lionville, Journey, Magnum, Nightranger, Grand Illusion, Chris Ousey, Shadowman, Eden´s curse, Bad Habit, Alyson Avenue, Airrace, Million, Xorigin, Elevener, Reckless love, Serpentine, Ten, Danger Zone, Myland, King Kobra.

Listan kan göras betydligt längre; som sagt det låter på ytan bra, men man har hört det förut; men bättre. De flesta av dem uppvisar oftast ett gediget hantverk, men dessvärre är många låtar både intetsägande och standardiserade.

Ett band som jag anser vara osedvanligt överhypade är det australienska bandet White Widdow. Deras största influenser är pomp-a.o.r, typ White Sister och Giuffria. Musiken låter bra, men sångaren låter ”gnällig” och förstör  i stort allt som egentligen kunde ha blivit fenomenalt. Om detta står det inte ett ord i de hybriserande hyllningsrecensionerna, där alla tycks vara eniga om att detta unga band är något sänt från A.O.R-guden, och har som uppdrag att reproducera fornstora dagars glans till oss medelålders män (gubbar).

Melodiska kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten dvs få eller inga ”fillers”. Många av årets-på-pappret-favoriter föll i denna kategori, då det oftast  fanns 2-4 riktigt bra låtar, resten halvbra och resterande ren utfyllnad. Många grupper tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra än plattan är.

3.  Sången måste vara tillräckligt bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt att se det helt bannlyst. White Widdow är ett perfekt exempel på bra musik vs taskig sång.

4.  Musiken ska ha en egen identitet och inte vara rena karbonkopior av andras låtar, som exempelvis svenska gruppen  Grand Designs direkta Def Leppard stölder, även om de, många fans och kritiker uppskattar det de gör.  Jag gör det definitivt inte; det blir bara för mycket och alltför patetiskt.

Jag måste i vilket fall som helst prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket intressanta album och dessutom introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag.

Deras låtskrivarstall a´la Motown  och Stock Aiken Waterman har successivt utökats dels med yngre förmågor något som borgar för en fortsatt framtid för denna genre, dels en hel drös svenska låtskrivarhantverkare som Eclipse Eric Mårtenson, Work of arts Robert Säll, Daniel Flores samt deras egna husgud Tommy Denander såklart. Att Sverige är världsledande  i såväl melodisnickeri som genremissionism är helt uppenbart, då det fullkomligt vimlar av kreativa och duktiga svenskar/nordbor i denna italienska mjukis hårdrock kolonin.

1. Within Temptation – The Unforgiving.

Detta holländska band fortsätter att förföra sina lyssnare med läckra popmelodier, knivskarpa arrangemang och kraftfull kreativ perfektionism. Fyra års uppehåll i utgivningen av nytt material, idel turnerande och barnafödande resulterade uppenbarligen i ett delvis nytt Within Temptation, men absolut inte ett sämre band, snarare tvärtom. Detta är bandets första konceptalbum, baserat på en historia skriven av Steven O’ Connell.

De första lyssningarna slås jag av att det bara låter alltför bra. Det tog mig ytterligare några vändor för att jag skulle förstå att varje enskild låt i sig är fragmentariska högkvalitativa mästerverk. Det är i stort sett omöjligt att skriva upp favoritlåtar, då allt i stort sett är magiskt. Hur ska de kunna toppa denna musikaliska utgivning?

2. Fergie Frederiksen – Happiness is the road.

Mannen med en av genres absolut bästa röster är för mig sinnebilden hur den perfekta a.o.r rösten ska låta. Efter att fått diagnosen lever-cancer i juni 2010 började Fergie Fredrikson skriva och spela in ”Happiness Is The road” tillsammans med Jim Peterik (Survivor). Ett år senare så var cancern temporärt borta och skivan klar.

Fergie Frederiksen har bland annat  sjungit med Angel, Trillion Le Roux och Toto dessutom kan han ståta med ett av nutidens bästa a.o.r album: Frederiksen & Denadener – Baptism by fire  (2007). ”Happiness is the Road” är producerad av Dennis Ward (House of Lords, Pink Cream 69, Place Vendome), något som borgar för en ljudbild av yttersta klass, en minst sagt viktig byggsten i denna genre.

Det är definitivt inte bara ljudet och rösten som imponerar, utan här utkristalliseras en majestätisk pure a.o.r.  Låtar som ”Angel”, ”Elaine”, ”First to cry”, ”Writing on the wall” och ”The one”,  för mig tillbaka till mitten av 80-talet, utan att egentligen känna mig det minsta nostalgisk. Det är så här a.o.r ska låta , och Jim Peterik har återigen visat att han är mannen som är ämnad att skapa dessa pärlor, utan att vare sig karbonisera sig själv eller sina tidigare mästerverk. En av 2000-talets 10 bästa a.o.r plattor.

3. Shy – Shy.

Med ny sångare och några riktigt heltaskiga skivor i bagaget hade jag inte den minsta förväntan på denna brittiska a.o.r grupp, som hade sin storhetstid på det glada 80-talet med framförallt ”Excess all areas” som juvelen i kronan. Det blev inte bättre av att hjärnan bakom bandet gitarristen Steve Harris dog av en hjärntumör 2011.

Jag blev underbart överraskad av en 2010-tals ljudbild att mörda för, men som ändå står med båda fötterna förankrade i 80-talet – på ett positivt sätt. Som sagt, det får inte bli hur modernt som helst, då försvinner genrens identitet,  men det får inte heller bli för inavlat – en svår balansgång för många band att vandra, men som Shy verkligen lyckats med, precis som Treat gjorde förra året.

Låtar som ”Land of thousand lies”, ”So many tears”, ”Pray”, ”Save me” och den Separate-ways-doftande ”Live for me” får mig att kippa efter andan. Årets skönaste producerade platta och den största överraskningen tätt följd av svenska Degreed – Life, love, Loss.

4. The Poodles – Performocracy.

Precis som med listans etta Within temptation så borgar The Poodles för utomjordisk högkvalitativ musik, där smådetaljer är extremt viktiga, precis som helheten och en nästintill oändlig variation. Deras musikaliska variationssignum skulle kunna vara en redig fallgrop, men i deras fall så lyckas de med konststycket att foga ihop den eklektiska grytan till att låta som The Poodles.

Detta är deras 4:e platta, och enligt mig har alla varit riktigt bra. Tyvärr är Performocracy den hittills sämsta av de fyra alstren, vilket säger ganska mycket om deras lägstanivå, och den holistiska kvalitet på årets  flod av melodiös hårdrock. Mina favoritlåtar på plattan är: ”I want it all”, ”Cuts like a knife”,  ”Love is all” och ”Father to a son”. Det ska spännande att se hur deras femte platta kommer att låta. Kommer de att vidmakthålla sin höga kvalitet eller var ”Performocracy” början till slutet? För mig är The Poodles i vilket fall som helst 2000-talets svar på Treat.

5. Toby Hitchcock – Mercury´s down.

Sångaren Toby Hitchcock känd från bandet Pride Of Lions tar hjälp av bland andra svenske Erik Mårtensson från Eclipse och W.E.T på detta efterlängtade soloalbum. Toby har prisats och överröst av lovord från en enad a.o.r – kritikerkår om att vara guds sånggåva till de pensionerade kollegorna och en vitamininjektion till genren i sig.

Jag själv tycker han låter bra, men inte ett dugg mer, det är något som stör mig med sången, något jag inte riktigt  kan sätta fingret på. I vilket fall som helst är detta en riktig höjdarplatta som kröns med låtarna ”This is the moment” och ”Mercury´s down”.

6.  Work of art – In progress  (Sweden)

 

7.  Kimball & Jamison -  1:st (USA)

 

8.  Degreed   – Life, love, loss  (Sweden)

 

9. Rob Moratti – Victory  (Canada)

 

10. House of Lords – Big money  (USA)

 

11. Chris Ousey – Rhyme and reason (1:a platta).

Teamet Chris, Tommy Denander och Mike Slammer tycks vara ett vinnande koncept. Chris sjunger dessutom som en gud med en knippe ruskigt sköna låtar till sitt förfogande. Låten ”Give me shelter” är förföriskt stark och en av årets allra bästa låtar.


12. Edens Curse – Trinity (3:e plattan).

13. Sixx: AM – This is gonna hurt (2:a plattan).

Listans svarta svan är onekligen Mötley Crues basistens Nikki Sixx medverkan på denna lista. När det handlar om distade gitarrer och melodier att döda för så kvalar denna utmärkta platta in bakvägen så att säga.

Utanför Listan

Shakra

Magnum – The Visitation

Shadowman

Shinedown

Adelitas Way

kkkkk

Light-Analys

Riktiga uselt

Nordiskt

Svenskt: Miss Behaviour, Work of art, Bad Habitt, Grand Illusion, Alyson Avenue, Xorigin, Million, Last autumns dream, Evergrey, Coldspell, Dynazty, The Poodles, Alfonzetti, Grand Design, Enbound, Sven Larsson

Norskt: Pagans mind, Issa

Finskt: Stratovarius, Lovex, The Magnificent, Nightwish

Danskt: Fate, Royal Hunt

Magnum

Nightwish

Några av årets låtar

Outloud

Mecca

The Magnificent

Lionville

Grand Design

Shy

Journey

Enbound

Serpentine

Toby Hitchcock

Within Temptation

Shadowmn

House of Lords

Rick Moratti

Fate

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu