Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ David Lindgren ’

10 bidrag – 1 vinnare

Lördagen den 10 mars det vill säga igår avgjordes vilket bidrag som skulle få representera Sverige i Eurovision; det var tillika också en mastig 6 veckors musikorgie som gick i graven för detta år. Det var 10 låtar som alla hunnit växa till sig ordentligt, vissa mer än andra. I finalen var dessvärre hela värdinneskapet samlat och  överöste publiken med i mina ögon tillrättalagda och relativt menlösa melodifestivalhumor. Alla tre var delaktiga i inledningsnumret där de gjorde en intetsägande cover av ”New York, New York” med en försvenskad text som anspelade på melodifestivalsprocessen. Därefter fick förra årets vinnare Eric Saade göra några moves till några av sina hits, måhända sålde han några fler exemplar av sin senaste plattan.

Helena Bergström numera vedertagna schlagerkaraktärer fick efter låtarna alldeles för lång tid att raljera över svenska folket melodifestivalsnormer framför soffan via groteskt påfrestande humor. Efter det följde hyllade Gina Dirawis greenroom chat med några av deltagarna. Jag gillade inte alls hennes jargong, utan upplevde den som ytterst pinsam. Dessa två inslag drog ner tempot, och undergrävde en del av 2 timmars underhållningen på ett mycket negativt sätt.

Den internationella juryn fungerade däremot utmärkt. Jag gillade verkligen detta nya tilltag, det var rappt och informativt, utan något larv. De bidrag som framfördes på svenska, var de som fick bita i det sura äpplet (Ranelid & Flinck), då språket i sig troligtvis blev en poängbromskloss. Sedan var det återigen dags för ännu en av Helena Bergströms humorkaraktärer att äntra Globen live. Det blev ungefär lika roligt som ett heltaskigt lokalrevynummer – enerverande dåligt. Svensk/grekiska gudinnan Helen Paparizou fick förtroendet att framföra förra årets vinnarlåt ”Popular”, vilket hon gjorde med bravur.

Svenska folket som till skillnad ifrån internationella juryn fått leva med bidragen, rykten och mediabevakning uppgraderade såväl Thorsten Flink som Ranelid bidrag. Båda jurygrupperna var däremot helt var överens om att de två bästa bidragen var Danny och Loreen, där Danny till sist fick dra det kortaste strået. Själv röstade jag på Danny, då jag tyckte att låten och framträdandet var bättre, men jag tror att Loreen faller den oförutsägbara europeiska publiken ännu mer på läpparna än Danny skulle gjort, så jag är nöjd i vilket fall. Årets trend var att många av de ingrodda melodifestival-dinosaurierna inte gick vidare i tävlingen. Det är något positivt då tävlingsledningen får chansen att byta ut dessa mot nya förmågor, när även publiken säger ifrån. När det gått så långt som det gjort så spelar det ingen roll att såväl Andras Lundstedt  som Marie Serneholt hade toppenbidrag, vilka borde varit med i finalen.

.

Mats 10-i-top

1. Danny

2. David Lindgren

3. Loreen

4. Molly Sandén

5. Top Cats

6. Lisa Miskovsky

7. Björn Ranelid/Sara Li

8. Ulrik Munther

9. Thorsten Flinck

10. Dead by april

Här är slutresultatet för Melodifestivalen 2012:
1. Loreen ”Euphoria” 268
2. Danny ”Amazing” 198
3. Ulrik Munther ”Soldiers” 88
4. David Lindgren ”Shout it Out” 88
5. Molly ”Why Am I Crying” 77
6 Top Cats ”Baby Doll” 68
7. Dead By April ”Mystery” 52
8. Thorsten Flinck ”Jag reser mig igen” 43
9. Lisa Miskovsky ”Why Start A Fire” 39
10. Björn Ranelid feat. Sara Li ”Mirakel” 25

Slaget i Baku

Då var det dags att se hur Loreén  skulle klara sig i den europeiska konkurrensen. Processen inleddes med 4 program ”Inför eurovision song contest” där några svenska musikbesserwissrar fick tycka till om varje bidrag. Gina Dirawi var en av dem, Lena Philipson, Måns Zelmerlöv, Lizette Pagler, Tomas Lundin och Christer Björkman var de andra. För mig är Gina D oroväckande jobbig, och under dessa  fyra program bevisade hon inte motsatsen. Hon och Edward Af Sillén var kommentatorteamet som skötte snacket från de båda semifinalerna och finalen. Gina var oväntat bra mycket bättre än förut i symbios den exceptionellt kunnige, rolige, vältalige och underhållande Edward Af Sillén.

I vilket fall som helst var det  den Azerbajdzjanska värdtrion som stod för det osmakligt horribla. Skulle det finnas en patetisk-skala från 1-100, så vore detta en klar 100. Det var anmärkningsvärt mediokert, allt ifrån den katastrofala engelskan till  de tillsynes ändlösa 1800-tals skämten. De och ledningen tycks vara de enda som inte fattade hur förödmjukande enerverande de tre var. Jag satt som klistrad på fjärrkontrollens tyst-knapp när dessa tre fånar skulle inleda någon form av kommunikation med varandra eller någon annan stackare. En annan underhållningsreducerare är de bidrag där låten i sig inte är så dålig, men artisterna istället klär sig med en öronbedövande taskig accent. Det skulle vara så mycket bättre ifall de höll sig till sitt modersmål, än att basunera ut tonerna med en engelska som en femteklassare behärskar bättre.

I år var det generellt sett bättre låtkvalitet i semifinalerna än exempelvis förra året. Men det finns några riktiga magplask som exempelvis Rambo Amadeus med ”Euro Neuro” från Montenegro som måste vara en topp-10 bland det sämsta som framförts på Eurovision-song-contest-scenen, och det säger dessvärre inte lite. Sedan finns det mysiga gummor från Ryssland med en låt att nynna till och dessutom charmig, men ett sådant bidrag får aldrig vinna. Röstningsförfarandet har onekligen förfinats och skalat av den värsta nepotismen. Jag saknade dock två låtar i från semifinalerna som borde gått vidare och det var Rumäniens underbara låt och Bulgarien tunga dancehit.

Finalen blev återigen en orgie i klämkäcka anti-roligheter från den Azerbajdzjanska värdtrion, som tur var så fick de minimalt med utrymme till skillnad ifrån semifinalerna. Tyvärr tillkommer idioterna som tror att gud himself återkommit och jämställer spektaklet med hans återkomst, det vill säga idioten som har hand om greenroom.  Kokainhybrisen och omnipotensen är svårslagen, man mår faktiskt riktigt illa när man beskådar det minst sagt taffliga skådespelet. Fanns det inget positivt då, förutom ett knippe riktigt bra låtar? Jo, hela inramningen var råläcker, tempot var högt, arenabygget i sig fantastiskt. Överlag var finalkvaliteten också bland det bästa någonsin, utifrån ett Eurovision perspektiv. Vänskapskorruptionen mellan främst Balkanländerna är fortfarande oroväckande hög. Deras dysfunktionella beteende kan avgöra en låts öde genom att de är 6-7 länder som staplar höga poäng till varandra, och det blir dessvärre en hel del i slutändan. Att Cypern inte skulle ge sina grannar Grekland 12 poäng och vice versa har nog aldrig inträffat i tävlingens historia, denna årgång var inget undantag, som sagt ett sorgligt och frustrerande kapitel i tävlingen.

Sverige har oftast en oumbärlig oförmåga att bära ett favoritskap, de ska helst slå i underläge. Loreén var alla vadslagningsbyråers favorit, vilket i sig var olycksbådande. Denna gång visade det sig att såväl Loreén, låten, framträdandet som timingen var på Sveriges sida. Hon gjorde ett grymt framträdande, udda, men inte för annorlunda, internationellt, utan tillstymmelse till accentueringsfel och en bra röst var ingredienser som visade var skåpet skulle stå. De andra nordiska länderna hade alla bra bidrag, men som hade det gemensamt att vara aningen för slätstrukna och anonyma. Norges bidrag var tydligt inspirerad av förra årets svenska trea: Eric Saade; inte en lika bra låt fast med en halvtaskig röst.  Att Sverige hade fingrarna i 10 av finalbidragen tyder ju på ett genuint musikskapande som tycks tilltala hela världen i alla genrer från hårdrock till pop. Jag avskyr däremot outsourcingen av artister, låtskrivare, koreografer  och dylikt, då jag anser att varje land och bidrag ska vara gjorda och framförda av medborgare från varje enskilt land. Detta förtar lite av själva poängen med tävlingen tycker jag, även om Sveriges musikrenommé ackumuleras. Avslutningsvis är jag trött på att tävlingen fortfarande rubriceras som schlagerfestival, istället för melodi- eller musikfestival.

Min topp-5-lista

1. Sverige

2. Cypern

3. Turkiet

4. Grekland

5. Italien

Continue Reading »
No Comments

Deltävling 1: Växjö


Jag uppskattade verkligen presentationsintrona inför varje bidrag, Kaj Kindvall kopian var som skapt för det ändamålet  – ett litet genidrag. Sarah Dawn Finer var betydligt mindre klämkäck än förväntat, men ändå så totalt provocerande fri från några som helst överraskningar. Jag gillade mellanaktsidéen där The Soundtrack Of Our Lives och till viss del Meja framförde och tolkade en av förra årets bästa låtar – Try again med Dilba. Tyvärr blev det en besvikelse där originalet var typ 222 gånger bättre, men förutsättningarna fanns onekligen.” Inte bara bögarnas fest” med programledarna Sarah Dawn Finer, Helena Bergström och Gina Dirawi var en annan mellanaktsshow som fyllde sitt syfte med en träffsäker text, men som sagt allt inom melodifestivalsramarna  – lite lagom ytligt svenskt.

1. Sean Banan – Sean den första bananen

Instinktivt var jag rädd för såväl ett plojframträdande som en urkass låt.  Det blev precis tvärtom; glimten i ögat humor, underfyndig och träffsäker text med ett chorus som envist etsar sig fast. Att han svär a lá Kalle Moreus känns ärligt talat både patetiskt som ogenomtänkt när hans mest hängivna målgrupp är barn. Men annars ett euforisk underhållande bidrag såväl musikaliskt som visuellt.

2. Abalone dots – På väg

Abalone dots bidrag till melodifestivalssfären lär inte lämna några nämnvärda avtryck efter sig. Det var en uppvisning i melankoli och känslofyllda texter, tyvärr tyckte jag att helheten blev alltför identitetslös. En mollig och vacker låt som troligtvis växer sig bra mycket starkare när man hört den 60-170 gånger till.

3. The Moniker – I want to be Chris Isak

The Monikers nya låt får också epitet ”lär blir bättre efter några lyssningar”. Den har potentialen att växa sig starkare via radion och Spotify. Dock var framträdandet i sig i sömnigaste laget, och en skaplig kontrast till hans förra bidrag där allt tycktes hända på scenen, nu hände inget.

4. Afro-dite – The boy can dance

En retrodiscoslagdänga som jag  faktiskt tyckte var riktigt bra. Proffsigt och tight framförande, men discorökaren kändes ändå aningen krystad om man jämför med deras två tidigare bidrag. Men man ska aldrig underskatta kombinationen rutin och sceneufori.

5. Dead by april – Mystery.

Vad kan man säga om growl? Personligen har jag alltid ogillat denna skrikkonst även fast jag dyrkar hårdrock, det har inget med ålder att göra, utan bara god smak. I mitt sätt att se det så förstör det mer än det tillför, och denna låt är inget undantag. Mystery är annars en standars trallvänlig melodiös hårdrockslåt som inte  på något sätt sticker ut. Vrålapan drar som sagt ner helhetsbetyget.

6. Marie Serneholt – Salt & pepper.

Ultrasöte Marie kanske skulle ha valt en annan outfit än den dräkt som förvisso satt bra på henne, men kanske frestade på tittarnas visuella psyke. Catwomandräkten påminde inte lite om vad Agnes hade på sig 2009. Förrförra årets bidrag ”Disconnect me” var en riktigt hit som tyvärr dissades av såväl kritiker som publik. Jag tyckte det var en av det årets allra bästa låtar. Denna låt är inte lika omedelbar, men salt & pepper var likväl startfältets största hit.

7. Thorsten Flink – jag reser mig igen.

Med mullrande stämma  vemodig text och arrogant stil intog denna tusenkonstnär scenen. Detta känslofyllda drama tycks många ha gillat, men själv blev jag inte alls imponerad och berörd av vad jag såg och hörde. I ärlighetens namn hade jag väntat mig något ännu värre, så utifrån det perspektivet var väl bidraget godkänt.

8. Loreen – Euphoria,

En av förra årets bästa melodifestivallåtar stod Loreen för med ”My heart is refusing me”. Denna gång är ljudbilden ännu mer modern, kompaktare och snabbare. Detta kommer garanterat  att bli en klubbhit, dessvärre är den alltför tjatig a´la Danny, och betydligt sämre än förra årets topplåt.

Summering:

En väldigt eklektisk musikgryta utan några riktiga bottennapp, men också utan riktiga höjdare. Den enda riktiga plumpen i protokollet var att Marie Serneholt inte gick  vidare, men det var å andra sidan en gigantisk plump.

Mina finalval: Marie Serneholt  & Afro-dite.

Mina andra-chans-val: Sean Banan  & Loreen.

De som gick till final: Loreen & Dead by april

De som gick till andra chansen Thorsten Flink & Sean Banan

Deltävling 2: Göteborg


Kaj Kindvall kopian som presenterade låtarna var tråkigt nog borttagen, ett petitess i sammanhanget, men ändå. Humorn var fortsatt tillrättalagd. och avsaknaden av något som rör om i grytan var påtaglig, men det kanske är såhär majoriteten av svenska folket vill ha det – totalt safe. Det inledande pojkbandsmedlyt med Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi var väl helt okey, men kunde ha blivit så mycket bättre. Mellanakten, ”Elektrisk” med Håkan Lidbo, Jessica Folcker och CLEO var däremot lite annorlunda på ett positivt sätt. Trevligt att höra Leila K schizofrent sköna och tunga Electric igen.

1. Ulrik Munther – Soldiers

Flickidol och vinnare av såväl Lilla melodifestivalen 2009 som The Grand Finale. Bra röst, karismatisk, Bob Dylan munspel och en låt som som inte alls var oäven. Detta var för övrigt ett av få lite rockigare tongångar i denna deltävling. Detta låter moget, kompetent, men också aningen intetsägande.

2. Top Cats – Baby Doll

Jag kan inte låta bli att ryckas med i det typiska rocka-billy-öset, det är onekligen ett bra drag i dessa, och på något oförklarligt sätt blir jag glad av rytmerna. Top cats sångaren tyckte jag sjöng riktigt halvtaskigt, vilket gör att låten i sig reduceras från bra till hyfsad. Den var dessutom mycket sämre än förra årets bästa MF-låtar ”The King” med  kollegorna i The Playtones.

3. Sonja Aldén – I din himmel

Allt var ju så vackert: rösten, melodin, texten, scenen med sin bro, rök och ljussättning och Sonja i sin klänning…… jag tror jag spyr. Riktigt seg svensk bombastisk ballad med alla dess dysfunktionella ingredienser. Är ärligt talat ruskigt trött på dessa vemodsfragment, helst när de är below standard. Hade de kastat in lite mer tyngd via någon metallgitarr så hade låten blivit aningen bättre. Sonja har i vilket fall som helst en riktigt stark röst.

4. Andreas Lundstedt – Aldrig aldrig

Det mest gayiga i tävlingen -  hittills;  jag antar att det borde ha fört honom vidare i tävlingen. Men så blev det icke, men jag gillade låten, vilket är oroväckande. Bra koreografi, killer chorus samt att han är en fullfjättrad artist, något som höjer låten ännu något snäpp. Är förresten inte Andreas på väg se ut som Mats Sundin (hockeyspelaren) eller vice versa?

5. Timoteij – Stormande hav

Fyra groteskt söta och ”oskyldiga” svenska tjejer. Den strofen kunde varit taget ur en taskig  albansk porrfilms presentation , men är det inte. Förra årets succé är tillbaka med ytterligare en folkmusikorgie i samma genre. Denna gång är det mer irländsk folkmusik som går i tonbräschen. Den är lättsmält, trallvänlig, trevlig och snäll – utan att sticka ut det minsta.

6. David Lindgren – Shout it out

En kille som till utseendet mer påminde mig om en enerverande Phonehouse-försäljare eller svensk komiker än en artist. Skenet bedrog, då denna för mig oetablerade förmåga i symbios med en modern ljudbild och piggt framträdande var ett av deltävlingens allra bästa. Hans erfarenhet som musikalartist kändes instinktivt som en trygg grund att stå på. Han rör sig definitivt i Saade-territorium såväl koreografiskt som musikaliskt. Lite samma stil som Dannys förra-årets-låt, fast mindre tjatig och dessutom bättre. Det var ren pure energi på scenen, och låten fungerar perfekt som få-igång-publiken-ordentligt. En trevlig överraskning som fler än jag  tycktes uppleva just som en positiv överraskning.

7. Mimi Oh – Det går för långsamt

En pigg 80-tals pastisch som jag tror kommer att växa sig betydligt starkare med några lyssningar i ryggen. Hon liknande en ung ”Mat-Tina”, och jag bara väntade på att de skulle visa receptet på rucolasallad efter låten. Ibland påminde hennes sätt att sjunga lite om Veronica Maggio, vilket inte heller är fel. Det här är en låt som jag är säker på kommer att blomma ut till en riktig hit i Sverige, och jag kommer alla gånger att nynna med.

8. Thomas Di Leva – Ge aldrig upp

Första gången ever för allas vår hippie-rymd-blomma. Även fast han deltog i det populära programmet ”Så mycket bättre”: så känns han i mina ögon aningen utgången. Själv har jag sett honom två gånger på Hultsfred, och gillade både vad jag såg och hörde, men det var då det. Numera går han på tomgång, och har inte gjort en riktig hit sedan Glan brann. Denna tjatiga låt är definitivt inget undantag, det är inte varken bu eller bä – bara standard. Dessutom har hans patenterade flower power image för länge sedan falnat, nu är  det bara påfrestande och patetiskt.

Summering


Även deltävling två  genomsyrades av en jämnstark låtkvalitet, men jag saknade den där riktiga ”superhiten”, ändå var denna omgång som helhet bättre än den första. Jag saknade dock något lite tyngre inslag, men är glad att att dansbandsnördarna lyste med sin frånvaro. Det var synd att en så bra låt som Andras Lundstedts ”Aldrig aldrig”  inte lyckades gå vidare. Över 3,3 miljoner personer hade bänkat sig framför tv:n för att se Ulrik Munther och David Lindgren gå vidare från den andra deltävlingen i Göteborg till finalen i Stockholm i Melodifestivalen 2012. Förra veckans program sågs av av 3,381 miljoner tv-tittare; intresset tycks aldrig riktigt svalna.

Mina finalval. David Lindgren & Andreas Lundstedt.

Mina andra-chansen-val: Mimi Oh & Ulrik Munther

De som gick till final: Ulrik Munther & David Lindgren

De som gick till andra chansen: Top Cats & Timoteij

Continue Reading »
2 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu