Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Crazy pictures ’

Påsktraditioner?

Att vara barn i det Widholmska hemmet uitifrån ett godisperspektiv är nog ingen höjdare eftersom påsken i vår familj inte nämnvärt skiljer sig från andra helger. Någon speciell påskmat förutom ett ökat intag av ägg  är det inte heller att tala om. Sockermonstren fick 20 kronor vardera att köpa godis för och som skulle räcka mellan torsdag till måndag. De kringgick den väl uttänkta strategin genom att klä ut sig till påskkärringar, det vill säga tigga sig fram till i mina ögon ett berg av sockertingestar. Jag hjälpte dock dem på traven genom att reducera högen till en egen godisskörd som jag avnjöt tillsamans med 8 nervkittlande avsnitt av The Walking Dead säsong 4.

Morföräldrars godispengar lades  istället för att se Rio 2 på bio. Den aktiviteten outsourcade jag till Hannas kompis Tildes pappa Jonas Gustavsson. Kritiken skvallrade om en uppföljare som var aningen sämre än sin föregångare, något barnen oväntat höll med om. Under påsken intogs också årets första glass på Halvars. Solen sken som ett ilsket bi över Norrköping, och glassvädret var ett faktum passande nog. Årets nyheter i glassbaren med anor från 1936 var bland annat skumbanan, körsbär och apelsin. Av de nämda placerade oväntat nog skumbanan i topp. Barnen tog den originella nyheten punchrulllesmak som var sisådär

Påskmaten bestod av allt annat än påskprodukter. Jag lagade till en delikat het Chili con carne samt en söt indiskinfluerad fläskfilé med ris. Marie fixade till några riktigt, riktigt delikata efterrättsrecept. Först ut var chokladdoppade lakritskolor, sedan en mintmarängkaka. Jag och brorsan passade på att avnjuta nya Spiderman på Filmstadens största biosalong. Filmen var överlägset bättre än den första: mer action, bättre action och mer effekter. Jag hann med ett squashpass samt styrketräning för att avsluta påskledigheten med 15 km löpning. Jag spelade också några timmar Mario Cart med Hanna. Den lilla råttan var betydligt bättre än för ett halvår sedan. Träning ger färdighet, något jag blev varse om.

En av våra få påsktraditioner är att besöka Maries föräldrar. Även där är avsaknaden av adekvat påskmat påtaglig. Dock avnjöt familjen en fenomenal kötträtt med al dente potatis och gudomlig gräddsås. Till efterrätt blev det en sagolik persikohallonpaj med tillkommande nybryggt kaffe. Efter maten passade vi på att gå närliggande och nyanlagda Glansgruvans Vandringsled som invigdes så sent som den 13 september 2013. Vandringsleden vilken är cirka 3,5 kilometer lång, löper genom ett av Östergötlands största urkalkstensområde med unik natur och flora. Här passeras ett 20-tal gruvhål tillhörande Vånga bergsslag. De äldsta gruvorna är sannolikt från början av 1600-talet och här bröts järnmalm fram till början av 1800. Även ett par torplämningar och resterna efter kalk- och blästerugnar med anor från 1500-talet finns utmed leden. Maries pappa Kalle och hans kompisar i ”gubbdagiset” är de som ligger bakom denna härliga naturupplevelse där kultur, historia och natur vävs ihop till en helhet. De skall ha en stor eloge för norra Europas bäst skyltade och uppmärkta led, där det i stort sett var omöjligt att gå vilse. Jag avslutade baröverkroppad med att tvätta den svarta Hyndaipärlan och dammsuga ur densamme i ett strålande solsken. En dag i livkvalitetens tecken.

Familjehalvdag I

Det var ett tag sedan hela familjen gjorde något sammanhängande. Detta gyllene tillfälle var sanktionerad utav att både jag och min fru var lediga samtidigt. Att synkningen skedde en lördag var bara ren skär tur. Vi inledde familjesamkvämet med att bila till S:t Erikshjälpen där barnen trivs som fiskar i vattnet, precis som Marie och faktiskt även jag själv. Ett stort utbud, och massor av potentiella inköp fanns på agendan. Längst upp på listan låg ett sängbord till Frida. Efter en uteslutningsprocess blev det ett funktionellt och estetiskt lagom-stort-bort. En låda, en hylla med översta ytan i furu för pinsamt billiga priset av 45 riksdaler.

Näst på tur var ett besök på den relativt nyöppnade libanesiska fastfoodhaket: Paradis Du Liban. Vanligtvis är inte barnen med vid dessa månatliga begivenheter, men det kändes helt rätt för Hanna och Frida att testa på orietaliskt käk. Eftersom man får välja bland ett stort antal meze i samklang med ett spett, ris, bulgur eller pomme blev det ganska lätt att få i hungriga barn saker de vanligtvis inte äter hemma. Helheten var bra mycket bättre än vi hade kunnat förutse. Mätta och belåtna begav vi oss till det ekologiska nästet: Big Heart. Deras flytt från Nygatan till Repslagaregatan har verkligen inneburit ett lyft för butiksytorna i sig självt. Större plats och ett betydligt större utbud har utmynnat i fler kunder enligt ägarna. Big heart är ett paradis för människor med agendan att köpa rena produkter och vanligvis dyrare sådana. Den kunniga personal ledsagar de förvirrade eller de ekologiskt nyfrälsta vidare bland hyllorna.

Barnen ville till kapitalismens högborg: Mirum gallerian. Då jag själv ambivalent slits mellan antikapitalism och shoppingbegär blev det ett diplomatiskt val. Frida fick välja sina egna födelsedagspresenter utifrån redan givna ekonomiramar. Butikerna pendlades mellan Intersport, BR och TGR, därefter strosade vi runt i lokalerna för att avsluta i cafeét 58º 35′ med en välbehövlig fika.

Familjehalvdag II x 2

Någon månad senare i ett mer vårinfluerat väder traskade familjen ner till Norrköpings City. Det primära fokuset låg på den relativt nya pastarestaurangen ”Härliga pasta”. Dessförinnan var det ett gytter av sko- och klädbutiker som skulle avverkas för att blidka vårrusiga minimodeikoner. 1½ timme på Myrorna var också resultatet att kläderna i garderoben hade blivit för stora under vinterhalvåret.

Härliga pasta var oneklingen ett betydligt större och finare matsställe än vad jag hade föreställt mig. Inredningen i modern industrilstil skapade en metropolisk stämning. Det osade närproducerat, ekologiskt och budgetlyx. All pasta lagas på plats och består enbart av klassiska ingedienser såsom mjölk, ägg och vatten. Vill man ha en spagetti bolognese eller carbonora så bör man vända om. Svamp, skaldjur och annat som folk älskar serverades här, till min som barnens fasa. För mig återstod två alternativ av typ 13 möjliga, och för barnen endast ett. Jag valde pasta med tomat och parmesan, och barnen gratinerade köttfärsrullar. Barnens betyg att det smakade spya låg nog i den annorlunda kryddningen och den geleartade konsistensen, men visst jag lär nog aldrig beställa om den rätten igen. Marie var nöjd med sin Salsiccia (svamp, tomat & grädde). Min rätt var definitivt ätbar. Jag svalde ner kolhydratpåfyllningen med en tvättäkta birra Peroni.

Dagen efter bilade jag och ungarna till Finspångs badhus i ett stormliknande väder. Vi inledde badandet klockan 09.00 när det knappt fanns några människor i lokalerna. Perfekt om man som vi ville ha bubbelpoolen för oss själva samt slippa köer till de två utmärkta vattenrutchkanorna. Tiden rann iväg snabbare än jag hade föreställt mig. Vi lämnade detta ställe likt tre skrynkliga russin runt klockan 14.00. 4½ timmar med mycket skratt och kvalitetstid med vad barnen anser vara en top-två-aktivitet släcker alla pappasamvetskval. Det var först när vi kom hem som i alla fall jag insåg hur trött jag var. Undertecknas fixade halvt medvetslös en autentisk stekt potatis med ägg till oss badodjur därefter blev det soffan.

Resor till Italien och Kroatien bokade

En resa utan barn har i några år legat och dallrat på den sköra ekonomilinan. I och med min förflyttning från A-kasseträsket till ett heltidsarbete har det resmålet intensifierats. Vissa resmål finns bara lagrade någonstans i hjärnbalken, platser som bara måste besökas under ens  livstid och helst då utan kateter.

De fem byarna i regionen Ligurien bildar Cinque Terre, ett område som för övrigt är med på FN:s världsarvslista sedan 1997. Förutom dessa bergsbyar så tillkommer Portofinobukten, La Spezia, Genua, La Spezia och Levanto. Dessa kulturhistoriska städer kommer arr avverkas under fem förhoppnningsvis regnfria dagar i slutet av maj. Resan är bokad via Ryanair Skavsta och vår bas blir kustnästet Levanto, vilken är en medelstor Italiensk kuststad mellan uråldriga Genua och La Spezia. Via denna  habravinch slipper vi dels att flytta rum, dels att acklimatisera sig på ett nytt hotell;  vi sparar tid helt enkelt.

Dubrovnik som ligger i södra Kroatien har under några år legat under min reselupp. Dyrt, visst, tidlöst vackert, absolut. Då staden i sig inte precis är Paris så reduceras många besökskrav som ett storstadsbesök oftast för med sig. Nu kan familjen helt sonika koncentrera sig på att bada och äta gott samt att lägga in några båtturer och en linbanetur. Precis som Cinque Terre ser Dubrovnik svårslaget hänförande ut. Förväntningarna skenar iväg som en skadeskjuten ardenner. Det blir indirekt en kamp att stävja denna resehybris med syftet att ha realistiska förväntningar på staden istället.

Sex härliga  dagar med några av mina bästa kompisar i Prag i april har redan avverkats. Sex dagar med min fru på den Ligueriska halvön samt en vecka med familjen i tidlösa Dubrovnik ligger framför oss. Denna mix av resor känns både varierad som ytterst spännande. Först kompisar, sedan frugan och sist hela familjen. En bra balans att dosera ens resemål med tycker jag. Det blir verkligen tre typer av resor, och var för sig blir de oftast helt fantastiska och parallellt sjukt planerade.

8 månader på det nya jobbet

Från 12 år på Kontorab, till Komvux, Folkhögskola och slutligen Universitetsexamen till att ha acklimatisertas på ett nytt arbete är en resa som kräver en viss form av reflektion. Den flexibilitet som jag åtnjöt via studier eller att vara arbetlös är som bortblåst. Dock har den Widholmska ekonomin skjutit i höjden trots att vi klarat oss ifrån dysfunktionella ekonomiska bakslag via mina 6000 kronor per månad som arbetslös i två år. I och med att jag sedan september får ut cirka 21 000 kronor efter skatt har rese- och matkassan stärkts markant.

Smekmånaden är också som bortblåst oss kollegor mellan. Istället för att överödmjukt tassa runt kritiska källor till potentiella konflikter beger vi oss numera allt som oftast i dess innersta väsen. Empati, ödmjukhet och lyhördhet är bra personlighetsdrag, men ibland bör man säga ifrån eller visa på att man som kollega inte håller med gruppen om allt som beslutas. Ifall alltför många känsliga saker sopas undan mattan finns risken att gruppfriktioner blir ännu större än vad som borde vara fallet.

Pappa, Frida och Hanna dag

Min fru jobbade kväll och jag hade lovat barnen bio. Istället för ”bara” detta blev det en halvdag av aktiviteter det vill säga  pappa-barn-gemenskap. Vi gick ner från Ektorp i ett töigt väder för att hämta ut förbokade guldplatser på Filmstadens salong 3 rad 6. Därefter tog vi en lyxig fika på Bistro Unique på Spiralen: dajmkladdklaka, chokladboll, och jag blåbärspaj med vaniljsås samt kaffe och vatten. Vi gick sedan runt och ögonshoppade; barnen hittade småsaker på TGR medan jag själv shoppade loss på Jack & Jones. 1 hoodtröja, 2 T-shirt och 3 kalsonger av den nätta summan av 1000 kr. Disneys tecknade saga Frost har blivit en riktig hit i stil med Lejoonkungen. Vi tre tyckte enhälligt att den var helt underbar trots sång i filmen. Dagen avslutades på Burger och company där hamburgare blev botmedlet mot trötta barn därefter gick vi snabbaste vägen tillbaka hem.

Jocke Andersson – kompisdag

Att få nya riktiga kompisar upplever jag som svårt när man passerat en viss ålder i livet. En av få undantag i mitt liv är före detta Ektorpsgrannen Joakim Andersson. Vår vänskap grundlades via grannsämja och squashspelande. Därefter tog film, musikintresset och Managerspelet över stafettpinnen. Numera är det ett gytter av intressen som håller vänskapsbanden levande, trots att man inte träffas varje dag.

Jobb, jobb och mera jobb är faktorn som bromsar upp adekvata datum att träffas på, men tisdagen den 18 februari blev datumet då vi gjorde det som vi pratat om länge. Först och främst hjälpte Jocke mig med slutredovisningen av God man ärenden. Det var för övrigt Jocke med sina tio klienter som fick mig att bli Godman, numera har jag två egna.

Allt gick friktionsfritt, och alla God man frågetecken rätades ut. Jocke drog på ett möte, och då passade jag på att gymma och ta det lugnt. Vi träffades runt 17.30 för att se The monumental men på bio. En helt okey film som fick betyget 6 av 10. Efter det var vi hungriga som djur, och det blev klassiska O`Learys som fick fungera som matbespisning. Grillad kyckling med potatisgratäng och stark salsasås var snuskigt gott i det läget. Jag bjöd på detta efter hans ovärderliga Godmanhjälp. 2 öl blev 3 öl som bryggade till en kall sambucca. Parallellt följde vi Champions League där PSG slog Leverkusen med hela 4-0 0, och Manchester City blev piskade av Barcelona på hemmaplan med 0-2. En djävulskt lyckad och trevlig tisdag helt enkelt.

47 år – pest eller kolera?

Att åldras har för mig innreburit en successiv utveckling typ som för de flesta människor i min omgivning. Däremot inser jag värdet av att ha ett liv där min livsbalans inte rubbas, det vill säga den kompass som jag utstakat för mitt liv ometvetet som medevetet. Jag har aldrig varit en man för stora firande där jag står själv i centrumet. När man fyller härliga 47 år så är detta ganska enkelt att undvika genom att endast de närmaste i familjen tar någon konkret hänsyn till den dysfunktionella sifferkombination

Min fru bakade en körsbärskladdkaka samt gav mig ett presentkort på 300 kronor på Åhlens vilket jag köpte en Dieselparfym för. Mina två småttingar gav mig teckningar och framförde charmig falsksång när jag var i nästintill djup sömnkoma. Min käre bror Kjell är den ende som i alliansen att inte köpa något till varandra om man inte fyller jämt bryts. Jag kopierar best of the best till honom, han köper mig sådant som jag brukligt sett inte har råd med. Detta år blev det remastrade juveler som Tommy Shaw – Ambition,  White Sister – 1 st, FM – Indisecret, Survivor – Caught in the game, Michael Bolton – Everybody´s crazy, Icon – Night of the crime och I-ten – Taking a cold look från Rock Candy Records.  45 tidslinje gratulationer på Facebook var en annan avart av att jag med stormsteg närmade mig 50 år.

Godman x 2

Att vara Godman kräver sin man i tid som mental hälsa. Numera kan jag ståta med två klienter under mina halvsvarta vingar; individer som jag har ansvar för på många plan, inte bara de ekonomiska. Från början för två år sedan låg min agenda på att förkovra mig hur processen i sig såg ut, med skulder och organisationssamverkan i vår härliga kommun. Parallellt hägrade en dold agenda att dra in kapital till den alltid lika sinande resekassan. Jag har två personer som jag företräder i deras ekonomiska slagfält att övervinna sina ekonomiska bekymmer.

Jocke Andersson var mannen som la ut betet. Han själv förfogar över 10 klienter runt om i Norrköping och enligt hörsägen gör ett sjusärdeles bra jobb. Som god man eller förvaltare är du skyldig att se till att din huvudman har det så bra som möjligt. Jockes råd att skaffa ett God man redovisningsprogram visade sig vara ett oumbärligt råd. För att slippa mängder av felräkningar skaffade jag Godman redovisning för cirka 400 kronor . Godman redovisning är framtaget för att på ett enkelt och snabbt sätt ge en bra överblick av redovisningen och dina huvudmäns ekonom.

”Godmanskap och förvaltarskap anordnas med stöd av förädrabalkens (FB) bestämmelser. God man/förvaltare behövs för personer som inte själva kan bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Det gäller personer som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med ekonomisk förvaltning, rättshandlingar, personlig omvårdnad etcetera. En person som har god man/förvaltare kallas för huvudman”.

1. Att bevaka huvudmannens rätt

  • Ansöka om kontaktperson eller annat stöd.
  • Ansöka om olika insatser som huvudmannen kan tänkas ha behov av, till exempel insatser enligt LSS, socialtjänsten, byte av bostad, ansöka om gruppboende.
  • Överklaga beslut.
  • Ansöka om bostadstillägg/bidrag, fondmedel.
  • Bevaka huvudmannens rätt i ett dödsbo.
  • Tillvarata huvudmannens intressen i avhysningsärenden
  • Kontakta fordringsägare i syfte att göra upp amorteringsplan för skuldsanering eller med stöd av avtalslagen häva avtal.
  • I övrigt företräda huvudmannen gentemot andra.
  • Vid behov ombesörja överlåtelse av fastighet eller bostadsrätt.

2. Förvalta egendom betyder att:

  • Sköta huvudmannens ekonomi.
  • Ta hand om pension och bostadstillägg/bidrag.
  • Betala räkningar.
  • Lämna fickpengar antingen till huvudmannen själv eller till exempel vårdpersonal mot kvittens.
  • Förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter etc.

3. Uppgiften att sörja för person kan bland annat följande ingå:

  • Hålla sig väl informerad om huvudmannens personliga förhållanden och underrätta sig om eventuellt behov av stöd, hjälp och omvårdnad.
  • Vid behov utnyttja de möjligheter som erbjuds i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS).
  • Ta erforderliga kontakter med sjukvård, socialtjänst, omsorgsverksamhet, försäkringskassa etc.
  • Samarbeta med kontaktperson om sådan finns.
  • Uppmärksamma huvudmannens behov av sociala kontakter, fritidsverksamhet eller annan rekreation.
  • Ha regelbundna kontakter med huvudmannen, dels per telefon och dels vid besök.
  • Se till att huvudmannen har ett bra boende, god omvårdnad och hög livskvalitet.
  • Ordna så att någon följer med huvudmannen till sjuk- och tandvård.
  • Avveckla bostad.
  • Ordna med flyttfirma när huvudmannen flyttar.

I uppdraget Sörja för person ingår inte att handla mat till huvudmannen, tvätta och stryka huvudmannens tvätt, följa med på utflykter anordnande av t ex vårdboendets regi, följa huvudmannen till läkare, fysiskt hjälpa huvudmannen att flytta etc. Om du av någon anledning vill hjälpa till med tvätt eller kanske följa med på läkarbesök bör du först få okery av Övergförmyndaren Du kan inte begära ersättning för detta då det som sagt inte ingår i uppdraget.

Team Humor dissekerar Östergötland filmklimat

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor spatserade ner till Cnemas lokaler för att vara del av den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbranch kvar i Östergötland om inte förutsättningarna snabbbt ändras. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att av slutas 12.15. Tv-kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är en del av det framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmare i Östergötland känner sig när film som kulturpelare placerar sig bland de sämre i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner vilken  ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till och sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén-Vd på East Sweden, Lars Eklund-politisk ansvarig för Kultur och Kreativitet på Östsam, Lars Vikinge-ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman-Projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande paneldebattsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med – hur och när frågor. Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegras.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, museerna samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som utdelas. Kvar till filmen blir bara  fyra kronor per invånare när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva. Då film enligt Film i Skåne och Film i väst generera så mycket mera intäkter än just filmpengar. Så mer ekonomiska medel borde gå till just filmen i syfte att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfopniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt bra, informativt och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det var tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av det som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna som numera vill så mycket mera.

Dock går Norrköping mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer som en adekvat grogrund att stå på, så förutsättningarna finns helt enkelt, det gäller bara att ta tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna och sedermera flyttar till någon annan region i Sverige. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar  i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någonannanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå det ska satsas på i så fall här i regionen. Där kan vi i Team Humor hålla med, vad är vår ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna? Den frågan är onekligen berättigad och något som herrarna i Östergörland Förenade Filmare behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020, i och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Funktionsnedsättnings föreläsning i Norrköping

En före detta jobbarkompis Peter Strålman samt indirekt en nyvunnen sådan slog sina påsar ihop för att informera, agitera och kasta ljus över de som inte sitter i rullstol, men ändå bär med sig en form av handikapp i bagaget. Thomas Nybom mannen bakom boken”I dina ögon” och grundaren av NP-vision samt Peter Strålman höll hov i Godtemplarnas lokaler från klockan 18.00 till cirka 20.30. Det blev en ytterst lärorik tillika ögonöppnade föreställning som utkristalliserade sig denna gråkalla kväll. Det hade samlats 21 människor varav endast tre var män för att se föreläsningen ”Öppna dörrar”.

Thomas Nybom inledde föreläsandet med berättelsen om kärleken till sin dotter, och när orken tar slut i väntan på hjälp. Det var en timmes gripande historia som spände från dotterns Shara födsel till nutid. Strimmor av hopp varvades med känslor som oro, vanmakt, frustration men framförallt okunskap från deras omgivning. Efter en välbehövlig bensträckare var det dags för min före detta jobbarkompis att träda fram ur mörkret. I hans berättelse låg fokuset på dotterns Emmas Högstadieprocess och fram tills idag det vill säga från hon var runt 15 år. Det var ungefär då som Peter upptäckte att dottern behövde mer hjälp från sin omgivning. Historien genomsyras av deras kamp att inte bli placerad mot deras vilja på rättspsyk. Därefter får vi en inblick i  att rättspsyk definitivt inte är något man önskar sina barn att vistas på. Indirekt kan denna trigger vara den utlösande faktorn som fick dottern Emma att kämpa för ett självstyre där det primära var en  egen lägenhet. Något som hon lyckades med.

Efter 15 minuters fika sydde de två föreläsarna ihop säcken genom att synka teori med praktik. De gick igenom Aaron Antonovsky ”Kasamteori” där hörnstenarna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet utifrån de två tjejerna vi fått följa de senaste timmarna. Därefter avverkades begreppen Central Koherens och exekutiva funktioner för att avslutas med de anhörigas fyra krisfaser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningfasen och nyorienteringsfasen. De beskrev också anhörigskap där sorg, ensamhet, skuld, oro varvas med glädje och stolthet. De beskrev vikten av att hitta egna strategier med syfte att orka upprätthålla ett konstruktivt förhållningssätt.

Kvällen avslutades med en frågesstund. Grabbarna diskrepans mellan bild och berättelser var dock  horribelt stora, något de var väldigt medvetna om själva.  Denna kväll samt nästa förläsning som gick av stapeln den 6 mars är bara övning inför vad som komma skall i och med föreläsningar i bland annat Örebro. Något de då bör ha med sig i bagaget är att utnyttja att de är två personer på scen och på så sätt kan spela lite bitska mot varandra med syftet att lätta upp dessa två tunga historier. Parallellt bör det finnas ett konkret schema som tydligt visar på hur kvällens 3 timmar komme att se ut med fika, frågor, bensträckare, bokförsäljning och dylikt. Avslutningsvis så bör åhörarna få chansen att få med sig information och kontaktuppgifter om dessa herrar och deras kommande förehavande om inte annat för dera egen del utifrån ett marknadsperspektiv. Annars var det en härlig kväll där fragment av hopp bildade helheten: ge aldrig upp, låt ingen köra med dig.

Frida och Hanna

Vår minstingdotter fyllde 9 år i slutet av januari. Det firandet präglades av småskalighet där endast de närmaste kompisarna blev bjudna samt att kalaset hölls bakom lykta dörrar i vår enkla boning i Ektorp. Kreativa gåvor såsom pennor och ritblock varvades med My litle ponny figurer. De små liven drack saft och åt glass med chokladsås på. Hanna började sin 4:e säsong på Norrköpings danscenter med polarna Tilde och Lina. Denna påbyggnadskurs är Disco Freestyle och slutar till sommaren. De tränar hemma till takterna av 80-tals eurodisco och framförallt till E-types förstlingsverk. Det är härligt att höra hur det smattrar och ekar av de tre tjejornas piruttansatser. Det är tur att grannarna består av källarlokaler.

Värlsklassquash i grannstaden

Jag, Jarmo Kolehmainen, Henka Andersson, Börje Bjurström samt Michael Garrido begav oss i två bilar till the city of Linköping. Vårt mål var en av europas bästa och finaste squashturneringar. Detta var för övrigt  sjunde året i rad som jag och strebern Henrik tagit oss till grannstaden för att bervittna världsklassquash. Vi såg de båda fantastiska semifinalerna i Swedish open. Först ut var britten Nick Matthew mot fransosen Gaultier som slutade 3 klara 0. Den matchen följdes av den ännu mer underhållande tillställning mellan egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana Amr. En batalj som världsfyran Ramy vann mot världsnian med 3-2 i game. Jag passasde på att köpa en Dunlopväska för mina nya tre ögonstenar till rack, barnen måste ju ha en adekvat mamma till sitt förfogande. Jag och Henrik det vill säga stommen i heldagsprocessen var de enda kvarvarande när vi åt på underbara indiska restaurangen Indra i Norrköping. Supergod och stark mat sköljdes ner med två kalla öl. Runt klockan 20.00 traskade jag hem med insikten att detta är ett årligt arrangemang  som vi kommer att följa så länge den finns att tillgå i grannstaden.

Prag halvmaraton och squashstegen

Att vara sjuk är aldrig roligt, men att vara halvsjuk en längre tid är frustrerande. Irritationsmomentet, ”för frisk för att sjukskriva sig, för sjuk för att träna” var i ett längre tidsperspektiv förödande för såväl min träning inför Prag halvmaraton som processen att bli en bättre squashspelare. Löpturerna var typ lika med noll, och matcherna i squash försvinnande få. När väl den värsta förkylningsfarsoten lagt sig så fick jag ljumskproblem efter att ouppvärmd skjutit på mål med stenhård fotboll på ett snöbetäckt underlag. När denna smärta lagts sig så fick jag någon form av light-ryggskott mot squashantagonisten Magnus Hjortberger.

Två veckors träningsfrånvaro ackumulerades med ytterligare två veckors ofrivilligt uppehåll. Jag stretchade ryggen likt en påtänd kanin, vilket i sig kunde vara källan till att rehabiliteringen gick så oändligt långsamt. Mitt första möte skedde mot mannen som jag knappt har tagit ett game på: Lino Ferrari Förutom några hundra gameförluster så var kontentan av det timmeslånga passet att mina ryggproblem, ljumskproblem och förkylningsproblem tycktes vara healade. Jag lyckades klamra mig fast i division fyra trots några förluster i bagaget. Mina 3 nya direktimporterade Dunloprack från de brittiska öarna låg som gjutna i min halvvdysfunktionella högerhand.

Mitt första löppass skedde så sent som nästan 1½ månader innan själva halvmaratonet och det första sedan december 2013. Då jag upplevde att jag borde springa i alla fall minst 1 gång i veckan så blev mitt mål 6 löpningar innan själva Prag Halvmaraton den 5 april. Första löpningen var total kravlös vilket innebar att jag lunkade 13 km på behagliga 5.35 min/km dvs cirka 22 sekunder från medel-kilometer-tiden jag skulle upprätthålla i Prag för att komma under 1 timme och 50 minuter.

Sedan dök första riktiga bakslaget upp. Någon gav mig sitt virus som satte sig perefekt på stämbanden. Den katastrofen skedde lite käckt två veckor innan själva loppet. Det innebar konkret att jag lämnade w.o till resterande motståndare i squashens division fyra för att självmant åka ner i 5:an. De tre träningspasas på 15, 16, 0ch 18 km innan loppet brann helt sonika inne. Min  mål var att kurera mig med kilovis av ingefära, honung och citron med syftet att stå på startlinjen den 5 april.

Jag lyckades med nöd och näppe med det efterom jag dagen innan loppet inte var helt säker på om jag skulle starta eller inte. I vilket fall som helst blev det en lugn första mil där jag efter 14 kilometer insåg att min dödsruna inte skulle visas i tidningen. Jag ökade därefter tempot för att hamna på tiden 1 timme, 57 minuter och 35 sekunder. Utifrån rådande omständigheter var det en tid som jag fick vara nöjd med. Nästa år är det bestämt att det blir ett halvmaraton i Bryssel. Det som skiljer detta lopp från Belgiens motsvarighet är att det loppet går av stapeln på hösten istället för på våren. Det i sig bör bidra till att ingen av oss fyra får några bekymmer med jobbiga virus eller vårpollen.

Continue Reading »
No Comments

En bransch på gränsen till genombrott?

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor, tillika männen bakom dråpliga filmkomedimanus som ”Seriemördaren, den homosexuella och praktikanten” och ”Övercurlad snorunge söker morföräldrar” spatserade ner till Cnemas lokaler. Vår primära mission bestod av att stötta den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbransch kvar i Östergötland i en snar framtid eller inte. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att avslutas 12.15. Tv kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är för övrigt ett fragment av det lokala framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmskapare i Östergötland upplever när film som kulturell pelare placerar sig bland de allra sämsta i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner, vilken ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom oändligt mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten via Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till skott; sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några plastiga muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där talarna Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén- Vd på East Sweden, Lars Eklund – politisk ansvarig för Kultur och Krativitet på Östsam, Lars Vikinge – ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman - projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande panelsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med slagord som – hur och när? Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegrats väsentligt.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, stadens museer samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som diffust delas ut i Norrköping. Kvar till filmen blir bara genanta fyra kronor per invånare, när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva i det längre perspektivet. Då adekvat filmproduktion enligt Film i Skåne och Film i väst kan generera  i så mycket mera intäkter än bara filmpengar så torde mera ekonomiska smörjmedel gå till just filmen med ett av  syftena att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfoniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt intressant, informativ och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det är dock tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av majskornen som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna. Den skaran som numera vill skapa mycket mer än bara budgetstrama kortfilmer.

Allt är inte svart eller vitt då Norrköping går mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer och Bråvallafestivalen som en adekvat grogrund att stå på. Förutsättningarna finns därute, det gäller bara att samverka och tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någon annanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå processen skulle vara tänkt att ligga på?  Där kan vi i Team Humor bara instämma, vad är vår egentliga ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna och hur högt ska ribban ligga? De frågorna är onekligen berättigade. och något som herrarna i Östergötlands Förenade Filmare och Film i öst behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020. I och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Vi på Team Humor finner den fiktiva årliga filmfonden som en aning blygsam siffra. Vi själva har målet att samla in 13-15 miljoner för att kunna förverkliga våra genialiska komedifilmmanus. Ambitionen är att dessa filmjuveler ska spelas in i Östergötland av habila filmentusiaster i regionen. Dock är vår målsättning att skapa Sveriges roligaste film, och då är det inte bara det ekonomiska som ska ros i hamn utan också castingen som rätt regissör, fingertoppskänsla samt helvetisk mycket tur.

 

Continue Reading »
No Comments

Cnema -  invigning av kulturkoloss i Norrköping

Den okända humorduon Team Humor bestående av Mats Widholm & Stefan Hammarström tog på sig premiärlejonpälsarna för att ruska om den lokala kulturscenen. Vi ville självklart se de nya fräscha lokalerna, men vår latenta huvudagenda var mera att försöka marknadsföra våra två komedifilmspärlor. Team Humor hade tryckt upp en skaplig bunt med lite informativ och provocerade text. Det gäller helt enkelt att försöka sticka ut bland ciniastbesökarna. Vår vision har från allra första början byggt på  att spela in våra alster i Norrköping med omnejd.

Visualiseringscenter och Cnema är byggstenar som ur vårt perspektiv möjliggör våra komedivisioner. Jag hade bokat två biljetter till de gamla industrilokalerna på Kungsgatan. Dessa är totalrenoverade och innefattar i dag ett nationellt unikt film- och mediecentrum. Tre hypermoderna biosalonger med ny teknik och ett 400 kvadratmeter medielabb för redigering, animation och inspelning blir den sista pusselbiten i ett komplett Visualiseringcenter C. Vårt seminarium började 13.00 och höll till i den näst största lokalen som de lite käckt döpt till Birollen. Temat var passande nog: Östgötska filmproducenter.

Stefan var klädd som en tunisisk skoputsare med jag själv kom i snygga jeans, en nystruken vit v-ringad T-shirt och upputsade Sneaky Sneaker med en kort svart skinnjacka. Vi blev förvånade när den tilltänkta utsålda lokalen mera bestod av de närmaste sörjande. Två killar från produktionsbolaget Crazy Pictures och filmproducenten Johan Rosell visade och berättade om deras filmer och filmskapande samt hur det är att vara filmproducent i Östergötland. Det var som sagt genant tråkigt att bevittna att endast 9 av de 65 platserna i lokalen var upptagna eftersom  både Johans som Crazy pictures kortfilmer och presentationer var intresseväckande och inspirerande. Nio intresserade människor var ändå bättre än bara vi två. Efter seminariet tog vi tillfället i akt och överlämnade Team Humor material till såväl Crazy pictures som Johan Rosell.

Första herrklubbsträffen för året.

Den dysfunktionella arrangörstrojkan bestående av Ubbe, Klacken och Persson har via sin subtila kommunikation fått oss andra att tro att det inte skulle bli någon träff i år. Lika oväntat som 11 september så dök det upp ett oväntat datum via Facebook. Denna snabbpåkomna tidspressen dränerade antal herrklubbsdeltagare från 9 till 6 stycken, varken Johnny, Steffe eller Jarmo kunde medverka på själva aktiviteterna. I vilket fall som helst strålade vi samman vid Gamla Busstationen, därefter blev vi utkörda mitt ute i ingenmansland för några mil senare utlokaliseras någonstans i de förrädiska Vikbolandsskogarna. Det första som mötte oss var som taget ur Jägarna 2, en uppradad vapenarsenal mötte våra lystna blickar. Det visade sig senare att det inte var vapnen som skulle ta kål på oss, utan de osannolikt aggressiva skogsmyggorna. Lerduveskytte parallellt med luftgevärsskytte på tavla var de två inledande delmomenten. Jag insåg att även en blind höna kan träffa och mobiliserade på så sätt mina reducerade mentala styrkor. Till viss del så slog den strategin väl ut, då jag lyckade undvika de två sista platserna.

Odda vann lerduveskyttet före Klacken, medan Pärsson och Odda delade första platsen i luftgevärsskyttet. Vi for vidare till Vikbovallen där golfbollschippning mot cirkel med olika poänggraderingar stod på programmet. Nu var det tillåtet att dricka öl, något jag undvek, men Odda maniskt godtog. Vi bytte golfklubba mot fötter och fotboll; samma cirkel, samma poängberäkning: 0, 1, 3, och 5p. Fjärde momentet var i stort sett identiskt förutom att det istället var 60-70 meter till cirkeln, för oss träben var det tillräckligt långt; ingen av oss fick poäng. Sista delmomentet var en klassisk suck. Min tåfjuttsstrategi tycktes vara ett segerrecept, men efter ett antal liknande straffar så blev dem genomskådade. När 6-kampsresultaten lagts ihop utkristalliserades följande ordning.

1. Odda, 2. Pärsson, 3. Klacken, 4. Mats, 5. AIK, 6. Ubbe

Kompisgänget drog vidare till ett förbokat bord på Texas Long Horn. Nu anslöt sig också de redan glada i hågen pågarna: Johnny, Steffe och Jarmo. Det blev lite allvar mellan all kaloriglupskhet och de allt färre ödmjuka kommentarerna. Vi beslöt oss för att gå ner på endast två träffar: en på våren en på hösten. Sedan skulle vi också ha ett fastställt datum innan nästa träff samt dyrare aktiviteter om så blir fallet. AIK skulle jobba natt så han tackade för sig efter maten. Mättare men också aningen vingligare vandrade vi ner till Bishop Arms, där vi var kvar ett bra tag. Därefter blev det en kort promenad till Black Lion Inn. Här bestämde sig Klacken för att dra hem på grund av trötthet.

Här fick Oddas tidiga och mycket eklektiska alkoholförtärande ordentligt fotfäste; han var den som blev fullast av oss alla denna lördagskväll. På Black Lion Inn stod hans promillemätare som högst. Bra mycket högljuddare flanerade vi vidare till närliggande Pub Wasa. Förrförra gången hade vi kommit överens att åka Vasaloppet, och sista gången vi var här blev Steffe utkastad av 5 vakter, frågan var vad som skulle hände denna gång? Odda var råseg och drog ganska tidigt. Vi andra satte oss vid ett gemensamt bord och följde hur Wasa fylldes upp till bristningsgränsen.

Jag själv blev uppbjuden 6-7 gånger, och avböjde artigt lika många gånger, något som tycktes vara källan till att bli utpekad som stel, tråkig eller konstig prick. I mina ögon en viss form av diskriminering mot halvnyktra i en onykter värld. Sanningen var att jag inte alls var speciellt sugen på att dansa, fast vi var  på Wasa. Jag tycker att tjejer/kvinnor generellt sett har svårt att acceptera ett nej från de dem bjuder upp. Normen är väl att man som man i stort sett alltid ska vara danstillgänglig.

Nu blev jag i all min oskyldighet offer för ett antal kvinnors bristande självförtroende och konservatismfrustration. Många kvinnor nöjer sig som sagt inte med ett nej utan tjatagumenterar tills de blir neonröda i skallen av oförstånd. Som gift man har jag fördelen att vara legitimt immun mot riten att först dansa sedan ligga. Ärligt talat så föredrar jag att vara naturlig i nyktert tillstånd, än onaturlig i ett onaturligt tillstånd. Vilket är bäst, jag väljer i alla fall det förstnämnda, även om det innebär att jag förblir aningen hämmad. Kvällen som helhet var riktigt lyckad, jag lämnade västnästet runt klockan 01.30. Dagen därpå var jag bara lite seg – ett gott alkoholtecken.

Tysklandstripp till Alkoholens  mecka: Calle


Efter en kokainstinn balja kaffe mötte jag upp Mr x på Lidl parkeringen som var helt öde. Det var ett kylslaget kvällsväder som ackompanjerade vår reserutt, en kyla som tycktes tränga genom märg och ben. Min roll i reseproccesen bestod främst av att agera sällskap, men också bistå som chaufför och lyfthjälp. Mr x skulle ha alkoholen till bröllop och 40-årsfester, så det var aldrig tal om något olagligt. Tiden till första färjan flöt på bra, samtalsämnena tycktes aldrig riktigt sina; helt plötsligt var vi i Helsingborg. Första färjan tog bara 20 minuter så det var en petitess i resesammanhanget. Det var färden genom Danmark, och den 1 timmes långa färjetrippen till Tyskland som blev aningen sega.

Höjdpunkten var onekligen mitt valnötsbröd med Philadelphiaost och Lönnebergaskinka på; de var delikata i all sin enkelhet. Den andra höjdpunkten bestod av att spana in alla antiklädda lastbilschaufförer; Boxholmsborna framstår i jämförelse som välklädda. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på någon form av dysfunktionell maskerad, där syftet var att klä sig så illa som det bara var möjligt. Det svåraste hade då  troligtvis varit att kora en vinnare bland dessa icke-modemedvetna individer, där alla för övrigt borde ha hamnat på prispallen. Jag vill egentligen inte diskriminera människor eller verka alltför fördomsfull, men någon form av generell universal klädkodsnivå trodde jag existerade i västeuropa.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ett alkoholens mecka. Calle låg i ett område där folk bodde, men också där stora affärskedjor hade sin hemvist. Jag började rysa i kroppen och längtade redan tillbaka till Hageby, Navestad eller Klockartorpet.  Det kändes lite konstigt att tidigt på morgonen stega in i en välfylld butik med ett gigantiskt alkoholsortiment. Min köplista var troligtvis bland de kortaste i Calles shoppinghistorik, då jag endast ville fylla på min samling med sådant som saknades i baren, närmare bestämt 5 flaskor. Jag dricker inte mycket privat, men jag vill ändå ha allt.

De två timmarna vi hade på oss innan färjan återigen avgick rusade iväg på tok för snabbt. Den osedvanligt höga pallen med alkohol skulle också transporteras över till släpkärran, och det i sig  krävde sina män. Under tiden tog vind- och regnfragmenten från stormen Kathryn sats mot vår del av Tyskland, något som inte precis underlättade packandet. Det dystopiska vädret förföljde oss under en stor del av den resterande hemfärden. Lika mycket flyt som vi hade på ditresan, lika mycket oflyt hade vi på hemresan. Först och främst så hade vi inte samma exceptionella timing med färjetiderna som förut. För det andra så åkte pressningen som täckte alkoholen ständigt upp i det blås-regn-friska ovädret.

För det tredje så tröt till sist även samtalsämnena, vilket gjorde att resan kändes ännu längre. När vi började prata om barnblöjsortimentet så var smärtgränsen helt enkelt nådd. Det allra största problemet var i alla fall av det lite obehagligare slaget. Högljudda klagosånger från bilens bromsar stegrades ju längre resan led. Varken Mr x eller jag själv tillhör kategorierna verkstadskillar. Vi översvämmade varandras sinnen med bilfelsteorier, vilket gjorde oss ännu mer konfunderade och oroliga. Ljudcrescendona skapade två nervvrak i bilen som var ytterst osäkra om vi verkligen skulle ta oss hem i ovädret – levande. Vi körde i knappt 70 km/timmen; 10 minuter kändes som 16 minuter, och en timme som tre.

När vi passerat IKEA så skulle det mycket till om vi inte på ett eller annat sätt kunde ta oss hem; en befriande känsla, nu ville man verkligen bara hem. Vi hade varit vakna i 36 timmar, och var übersårbara för minsta strul. Jag sov i alla fall 9½ välbehövliga timmar den kvällen, men i kölvattnet av vakenheten uppkom en lång seghet; det tog några dagar att landa helt enkelt. Detta var troligtvis min första och sista alkoholresa, men det var i alla fall en intressant sådan eftersom alla upplevelser är erfarenheter.

Myggterrorism

I snart en veckas tid efter jag lagt huvudet på kudden i ett becksvart sovrum har jag blivit hemsökt av dylika blodsugande flygfän. Dessa minivampyrer träder subtilt och orationellt fram efter jag släckt skrivbordslampan. Det olustiga är bara att jag tycks blir drabbad av insekterna, inte Marie, som ligger precis bredvid. Hade detta mönster upprepats 2 gånger, till och med 3 gånger så hade jag inte reagerat nämnvärt, men nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro längre. Det blev en nattlig utdragen kamp, i syfte att slippa det karakteristiska ljudet av mygga som oroväckande smögflög sig på mig, för att nästa sekund plötslgt bara tystna.

Det är då som mitt rabiata handfäktande inleddes eftersom den nästintill ljudlösa minivampyren endast var hundradelar från att stjäla mitt svenskitalienska blod. Kurragömma-processen upprepades i  över en timme. Strategin att gömma sig i tryggt förvar under täcket var ett genidrag – så länge det fanns syre kvar. När den enerverande myggan minskade sitt aggressiva beteende så hade jag redan hunnit bli klarvaken. Det är sig ett ett perfekt tillfälle att fortsätta bokläsandet. Jag vet ännu inte idag om det var en schizofren mygga eller om det var ett helt gäng som turades om att terrorisera mig? Min teori är att det var ett  sjusärdeles stort myggäng, något annat vore övernaturligt.

Aliensvett- vän eller fiende?

Att spela squash är inte bara hejdlöst roligt, det bränner kalorier,  det förbättrar konditionen och koordinationen, men man svettas också kopiöst mycket. Min svettdränering är mångt om mycket mindre än de flesta andras svettutsöndring. Exempelvis så påminner Linos vätskeförluster mer om Ågelsjön, en om en filmande italienare efter ett jobbigt pass i hallen. Vart vill jag komma? Jo, jag är den som tycks tappa greppet om racketen mest och bäst av alla squashspelare i regionen, just på grund av svettvätskan. De flesta andra spelare ser inte detta som något som påverkar deras spel. I mitt fall så kan ett bra grepp vara huvudskillnaden mellan en skön vinst eller en irriterande förlust.

För mig är det dels en källa till frustration, dels  olyckligt konkurrenshämmande. Squashcenters ägare ignorerar taktiskt mina problem , då jag troligtvis är deras allra bästa kund, när det kommer till köp av nya grepplindor. Det finns onekligen en ekonomisk gräns hur ofta en arbetssökande eller f.d student kan spendera sina surt förvärvade pengar på. Min nästa strategi bestod av att inhandla en tunn kvalitetshandske på Stadium. Den fungerade till en början osedvanligt bra med biverkningen att jag fick epitetet squashens Michael Jackson, och det var dessvärre inte för spelets skull. En stor nackdelen med handsken är att även den blir översvämmad av svett, och då återstår det bara att återgå till ursprungsgreppet utan handske.

Nästa anti-svett-strategi var att köpa en salva mot just svett på Apoteket.  Aco special care mild aluminiumfri deodorant skulle motverka svettlukt, men också verkade hämmande på själva svettutsöndringen.  Dessvärre var  detta en produkt som inte hjälpte mig det minsta i min dogmatiska kamp mot den kroppsliga orättvisan. Mitt förhoppningsvis sista vapen mot den irrationella svetten inköptes på golfhuset Dormy. Det var en golfhandske som var specialanpassad för att användas i regn på golfbanan. Det låter nästan för bra för att vara sant; tål den regn bör den rationellt sett tåla svett. Frågan kvarstår (då jag ännu inte testat den tillräckligt länge) – tål den aliensvett?  I vilket fall som helst går kampen vidare mot den utomjordiska svetten.

”Lilltjejen” Hanna 8 år

Helt otroligt vad tiden går snabbt. Det är genom barnens födelsedagar som i alla fall jag blir medveten om mitt eget åldrande (speglarna har alla förpassats till förrådet). Det var en liten men högljudd skara på 6 barn som droppade in till Hannas rum. Hon öppnade presenterna som bestod av smycken, ”Bella Sara kort” och block. Därefter förflyttades klungan till hyresgästföreningens lokal Grottan, endast 77 meter ifrån.  Festen inleddes med dans  till Melodifestivalslåtar och ostbågar. Lite senare fick gänget sitta ner vid ett adekvat pyntat bord där glass, chokladbollar och bullar serverades. Det vare en orgie av sockerhybris, något jag för övrigt ställde mig mycket tveksam till, men att ge ungarna grönsaker var väl inte heller helt optimalt.

Jag fungerade dels som ordningsvakt, dels som clown, medan Marie stasiskt arrangerade lekarna. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr att omorganisera halvkaoset i köksskåpen. Det blev 1½ timmes välbehövlig strukturering – sedan hade jag gjort mitt. Sista anhalten blev en fiskdamm som anordnas i  vår hall sedan var festen slut, och fri lek stod på aktivitetsagendan.

Dagen efter, den dagen som Hanna verkligen fyllde år, var dagen då mor- och farföräldrar kom på besök för att gratulera sitt 8-åriga barnbarn. Vi hade bakat en riktig mumsig tårta bestående av ett lager chokladkräm, ett lager vaniljkräm samt mosade bananer med ett rosa marsipantäcke och några marsipanrosor ovanpå. Av oss hade hon fått en en gigantisk inramad kattavla och två mindre kattbilder – helt oemotståndliga. Hon fick också två Winxdockor, visserligen inget som jag kunde stå för, men det är svårt att agera förnuftigt utifrån ett barn födelsedagsönskningar; en fotboll eller bandyklubba hade helt enkelt inte varit rätt substitut.

Hanna på Aikidoträning

När jag stolt såg Hanna på den gummimadrasserade mattan så sökte sig mina minnen instinktivt och ohjälpligt till min egen aktivitetsbarndom. Jag var också sju år när jag inledde min kampsportssejour, men i mitt fall var det judo som gällde. Stolt iklädd en nyinköpt judodräkt, och relativt nervös, stegade jag in på den tillsynes oändliga madrasserade mattan. Ingen av mina klasskompisar hade något intresse av vare sig judo eller att bara hänga på. När tränarna visade upp stegen och kasten så skulle jag behövt såväl en slowmotion- som en repeatknapp. Denna spegelvända process synkroniserades inte med någon av mina hjärnhalvor. Hur mycket än jag ansträngde mig blev jag  aldrig heller riktig god vän med det långa tygskärpet som hade en benägenhet att ständigt gå upp. Min likstelhet var inte riktigt lika långt gånget som nu vid 44-års ålder, men ändå tillräcklig för att jag varje gång skulle fastna på tränaren rygg, då vi skulle hoppa bock över honom. Det var nog de två främsta orsakerna till min korta, men intensiva judoerfarehet. Att få göra om hoppen i åsynen av de andra deltagarna stärkte inte precis en sjuårings självförtroende.

Hanna var en av två nya vid första lektionen, de fyra andra hade varit med olika länge. Hon var i alla fall minst och dessutom ensam tjej. Till skillnad ifrån mig så är hon inte likstel utan relativt vig, något som underlättar dylika asiatiska kampsporters inlärning. Läraren mässade  mumlande fram grunderna och reglerna; eleverna kastades sig sedan  opedagogisk ut på mattan för att härma dennes övningsuppmaningar. Jag är medveten om att det inte är det allra lättaste att agera mentor, då åldrarna skiftade mellan 7-13 år, och erfarenheten mellan dem var  minst lika utspridd. Läraren borde ändå beaktat en större uppmärksamhetsempati för de två helt nya deltagarna.  Vill de ha nya medlemmar så måste de till en början anpassa sig – inte eleverna. Det viktiga är att denna utveckling sker i barnens egen takt och med överkomliga utmaningar i träningen. Alla är ju barn i början, och övningarna blev som sagt  lite väl framforcerade för att kunna sätta sig någorlunda innan nästa övning påbörjades. Det blev tyvärr bara en gång för Hanna, men hon tyckte ändå att det var roligt. Det finns fler Aikidoklubbar i stan, med förhoppningsvis lite mer  och bättre pedagogisk inriktad träning.

Aikido är en japansk kampkonst utvecklad av Morihei Ueshiba (1883-1969). Under sitt liv kom Morihei Ueshiba att studera ett flertal av de gamla och klassiska kampmetoderna som utvecklats av de japanska samurajerna. Av det han lärt sig utvecklade han en egen syntes baserad på principer om hur man harmonierar med ”krafterna”. Därmed skapade han en ny stridskonst som döptes till Aikido: ”vägen till harmoni med universums krafter”. Stridskonsten bygger på att man använder motståndarens kraft i försvaret emot denne. Detta innebär att man inte använder Aikido i syftet att attackera, utan enbart för att försvara sig. I och med detta så kan man inte tävla i Aikido. Kampkonsten ska kännetecknas av följsamhet, att leda den anfallande kraften förbi sitt mål, till ett slut där ingen skadats.


Continue Reading »
2 Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu