Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Cliffs of Moher. ’

Den gröna ön

Stefan och jag ville ta reda på om alla irländare var rödhåriga eller om deras whiskey var godare än skottarnas. I syfte att ta reda på detta så valde vi bilalternativet. Det var vår  nyckeln till frihet, och den som skulle ta oss runt Irlands kuster. Stefan och jag delar ett  stort musikintresse, vilket underlättas om man tillgång till bil med cd-spelare i. Möjligheterna att upptäcka mer av landet genom  ett motorburet fordon,  är en annan stor fördel. Andra positiva faktorer är att man slipper kånka tung packning fram och tillbaka från bussar eller tåg till olika boenden. Vi slipper också problemet med osynkroniserade busstider från inavlade fåruppfödare, som inte ens  i sin vildaste fantasi kan stava till service. Om en byhåla visar sig vara totalt intetsägande, är det bekvämt  att bara att dra därifrån, istället för att vara beroende av något halvkollektivt färdmedel, som avgår kanske, någon gång under dagen. Reseruttplaneringen för de 14 dagarna  var en uppvisning i minutiös strukturering,  i avseende  att utforska” den gröna ön” och dess invånare, med spridda luckor öppna för lite improvisationer.

Dag 1 onsdag 15 juli: Stockholm-Dublin

Vi lämnade ett gråmulet Kungsängen för att mötas av ett gråmulet Dublin. Den bekväma resan tog tre timmar, det här var tider innan 11 september, så man slapp ett antal säkerhetsmoment. Vi hämtade vår väldisponerade Ford Fiesta i anslutning till flygplatsen. Stefan sken upp som en sol och jag anade oråd, men det berodde på att uthyraren i förbifarten nämnde att det var okey att dricka två och sedan köra. Steffe inledde bilkörandeprocessen, vilket jag var tacksam för eftersom man måste växla med vänster hand, och dessutom tänka vänster i alla trafiksituationer.  Vi tog in på vårt förbokade B & B, för att sedermera ta en buss till centrum.  Ett myller av stadsstress omfamnade oss, och vi blev så illa tvungna att koppla av med några pint Guiness – Stefan log brett, så även jag efter de två kolhydrat-påfyllningarna. När öl-ångorna lagt sig åt vi en brakmiddag på Planet Hollywood, bestående av en delikat Sizzeling fajitas och några öl. Vi lyckades avverka fyra utav Dublins oändliga utbud av pubar, det sägs att  det finns över 1000 sådana i staden. Tröttheten tog till sist överhanden, och vi förberedde oss inför morgondagen med att planera upp den, för att sedan kasta sig i varsin säng.

Dag 2 torsdag 16 juli: Dublin – Donegal

Förväntansfulla, men lite light-bakfulla kravlade vi oss upp till en äkta engelsk frukost. Baconet var så knaperstekt att det skulle kunnat användas som ett effektivt mordvapen, men för övrigt var detta en ren frukosteufori. Den ända plumparna i protokollen var de exceptionellt gigantiska champinjonbumlingarna som låg och tryckte på tallriken. Jag och Stefan är de enda medlemmarna i vår gemensamma förening: ”vägra all  typ av svamp ”. Den andra riktiga hemska frukostupplevelsen var de brittiska korvarna. Vår tidigare erfarenhet har lärt oss att säga ifrån när de tar upp beställningen, denna gång glömde vi det. Det finns bara ett vettigt ställe att gömma undan kräkmedlen – under servetterna.

Vi inledde ”The Ireland car tour” med att ta oss till nordvästra Irland med kartor, resehandböcker och ett groteskt gott humör i högsta beredskap. Stefan behärskade vänstertrafikprocessen med bravur, jag skötte kartläsandet och agerade cd-dj. Pittoreska byar passerade oss med jämn strid, den ena charmigare en den andra. Vi stannade till i den lilla hålan Covan för uppleva lite morgonpubliv samt spela några parti biljard. Efter ett tag så ändrades  landskapet  från platt och kargt, till höga berg och klippiga uddar, något som  är utmärkande för Donegals kuperade kust. Staden i sig var inget att hurra över, däremot finner man troligtvis Irlands vildaste natur i detta område. Fem timmar i bil kräver sina män, vi var helt enkelt lite sega. Detta hindrade inte oss från att senare göra en pubrunda, dessvärre blev vi varse att torsdagar är synonymt med ett obefintligt nattliv. Efter att ha betat av staden pubar, och genomlevt kass live musik så avslutades kvällen med några burgare, och sedan traska tillbaka till vårt B & B i regnovädret.

Dag 3 fredag 17 juli:  Donegal – Sligo

Nya reserutiner skapades snabbt: frukost, dusch, ligga och dra sig, packa, starta bilen för att åka till nästa destination. Ny stad, nytt boende och andra människor; det är charmen med en sådan här semester – det blir sällan långtråkigt. Vi intog senare nordvästra Irlands största stad Sligo, som mest är känd för att vara ett folkmusikcentrum av rang samt att nationalskalden W.B Yeats föddes här. Turister vallfärdar hit för att insupa samma atmosfär som poeten själv gjort, vi insöp dessvärre mest stadens avsaknad av trafikvett och luftföroreningar. På grund av detta så beslöt vi oss för att förlägga vårt boende lite utanför staden. Boendet  låg sagolikt vackert inbäddat på en  höjd. Det framförvarande uppmålade landskapet trollband oss under hela vistelsen.

Detta område inhyste också myriader av små som stora ridskolor.  De arrangerar dagritter utmed öde stränder, skog, slottsmiljöer och öde stränder. Är man väl på Irland så måste man rida, även om man saknar någon som helst erfarenhet, och dessutom anser att hästar är fega och lömska djur. Markree slott och stall blev föremål för vårt intresse, jag vet inte än idag om småtjejerna skrattade åt mig i hjälm eller rigor mortis processen att ta sig upp på den djävulskt höga hästsaten. I vilket fall som helst,  jag, Stefan och den jovialiske ridläraren Kevin begav oss ut i det utomjordiska vackra landskapet. Tyvärr så uppträdde min häst Thomas på ett irrationellt sätt: först käkade det gräs, sedan drog det iväg som någon form av självmordsbombare, satan så rädd jag blev. Det gick samtidigt upp för mig att jag inte skulle överleva ett fall från besten.

Det tog ett tag att landa efter denna nära-döden-upplevelse, men när väl magen började kurra så hade jag landat färdigt. Vi kände oss manade att inta en riktigt irländsk klassiker nämligen: ”Irish Stev”. Grytan består av lamm/får,  lök, persilja och potatis, inte alls olikt en hederlig svensk kalops, fast med 83 procent mer fett;  fettbomben kostade 80 kronor -  exklusive, sallad, öl, och kaffe. Detta blev onekligen en riktig äventyrsdag, nästa aktivitet var att bestiga Irlands högsta berg: Knocknarea Mountain. Det fanns vedertagna leder att följa; Stefan och jag avverkade ”kullen” på en timme, genom att bland annat springa nerför den.

Vi tog därefter bilen direkt till: ”Killencullens Seaweed bath”. Denna spa-kur var ökänd i regionen, och våra kroppar var i behov  av att repareras. I ett litet slitet rum med koncentrationsläger-känsla-varning, la vi oss i varsitt badkar fyllda med kokhett vatten, sjögräs/tång….och helvetiskt många äckliga småinsekter som hade tången som sin hemvist. Efter 40 minuter fick det vara nog av gamla hästkurer eftersom vi knappt hade någon hud kvar. Vi betalade 80 kronor för den klibbiga upplevelsen  för att avsluta kvällen med en djävulskt god äppelpaj i harmoni med ett lokalbryggt öl. Innan vi la oss så satt vi utanför boendet och insöp de sagolikt mäktiga vyerna som tornade upp sig framför oss – det var semester – det här var Irland.

Dag 4 lördag 18 juli: Sligo – Galway

När det väl börjat ljusna så sprang jag instinktivt på toaletten, hade knappt kunnat sova på grund av att det troligtvis spökade i den gamla skolan från 1800-talet. Det fanns inte en chans att jag under nattetid lämnade min trygga  och höga stensäng för att gå på toaletten. Såhär kan det gå när vampyrfilmsfragment kommer upp till ytan. Vi tog farväl av denna vackert belägna boplats. Galway var vår nästa destination; staden är bland annat känd för  att vara centrum för de irisktalande, och för att vara en livlig universitetsstad. För en gångs skull synkroniserades vi  med ett pågående stort evenemang, istället som brukligt komma när festen är över. Galways konstfestival höll på som bäst när vi dök upp.

Staden visade sig vara ytterst charmig; ringlande kullerstensgator varvades med trånga gränder och små färggranna butiker avlöste varandra. Innan vi vandrade hem så stannade vi till vid en välförsedd bottleshop, där vi likt småbarn  i en godisbutik valde mellan nya som gamla favoriter ur det gigantiska ölutbudet. Efter en välbehövlig siesta så klädde vi upp oss för att syna Galways beryktade nattliv i sömmarna. Försvenskade som vi var kom vi ut i folkvimlet på tok försent, pubarna höll på att stänga och nattklubbs-köerna var till synes oändliga. På vägen hem i ösregnet upptäckte vi däremot en lokal fastfood pärla nämligen: Supermacks. De stod för dagens absoluta höjdpunkt genom sitt massiva utbud av variationsrika fettbomber.

Dag 5 söndag 19 juli: Connemara rutten

Vi vaknade så bakfulla att vi blev tvungna att rucka på en gyllene regel: missa aldrig frukosten; denna gång var det i alla fall befogat. Vädergudarna var som vanligt på ett uruselt humör, när vi vingligt äntrade framsätena med målet att åka runt den ökända Connemara regionen. Det storslagna och otämjda naturen visade sig vara helt makalös, något vi inte riktigt insåg vidden av då – tyvärr. Efter ett snabb pubmeal i byhålan Clifden så uppenbarade sig mitt i ett bergsområde ett sagoslott. Det nygotiska slottet Kylemoore Abbey hade byggts av en parlamentsledamot på 1800-talet – en present till sin fru. Hon avled några år senare, och då sålde Mitchell Henry slottet till nunnor. Slottet i sig, och dess omgivningar blev en av resans absoluta höjdpunkter. Vi tog oss runt den gigantiska nationalparken för att klockan 21.00 helt utslagna -  sova.

Dag  6 måndag 20 juli: Galway – Doolin

Vi inledde dagens rutt med en orgie av Yngwie Malmsteen klassiker samtidigt son vi försökte undvika  bli dödade av irländare som tycktes sakna all form av trafikvett. Deras oförutsägbara omkörningar  måste varit  en form av nationell rysk roulette. De ultrasmala vägarna var också under all kritik, ojämna, guppiga och rent utsagt olämpliga att köra på. Det vilade en dyster stämning över den lilla kuststaden Doolin , som jag instinktivt relaterade till filmen: ”En amerikans varulv i London”. Den gemytliga poststationen var bara en ingrediens som fick turisthjärtat att slå lite snabbare; den pittoreska lanthandeln fullbordade byhåleatmosfären. Stefan och beställde in pannkakor med färsk frukt, lönnsirap och en kopp te, i stans enda café.

Vid färjeläget mitt ibland förrädiska klippor låg det osannolikt nog en ”pitch and put” golfanläggning. Varje hål var mellan 60-80 meter långa, och i hyran ingick det en putter, en driver samt 5 peggar. Banan innehöll 18 hål med realistiska bunkrar och  höjder. Det var en riktigt trevlig upplevelse, där mitt vägvinnande hockeyslagsstrategi vann över Stefans traditionella klubbteknik. Efter ett whiskeyrace på rummet bestående av mig och Stefan, började vi beta av byns tre pubar. I den sista puben så spelades det äkta irländsk folkmusik. Vår förförståelse av detta fenomen var att alla låg snorpackade eller dansade på borden. Den bilden bleknade snabbt, då det istället visade sig att alla  i publiken satt som fokuserade lik, typ någon form av religiös tillställning. Efter 45 minuter var vi djävulskt nöjda  och trötta på den dos av irländsk folkmusik vi blev serverade, något som efter en stund tycktes låta likadant. Förfestens bieffekter hann ikapp såväl mig som Stefan; för en gång skull så var han hemma före mig. Varulvsvyerna med  de obligatoriska herdarna och stenmurarna förstärktes utav att det var totalt becksvart ute.

Dag 7  tisdag 21 juli: Doolin – Cacherciveen


Måttligt pigga inväntade vi två amerikaner som vi lovat skjuts. Vad vi inte visste var att de dels var musiker, dels hade med sig varenda instrument från byn. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig en mer fullastad Ford Fiesta än vår. Vädret var på sedvanligt gott humör med ett strilande regn på menyn, inte undra på att folket emigrerade till USA. Dave och Chris visade sig vara två pratglada och coola killar som kuskade runt på Irland med egenskrivet låtmaterial. På de slingrande och smala kustvägarna fanns naturskapelsen: Cliffs of Moher. Det var minst sagt en horribel känsla att vandra längs de minimala stigen, två meter ifrån klippkanter som sträcker sig 200 meter rakt upp ur havet. Här fanns det inte tillstymmelse till säkerhetsstaket, utan friheten bestod av vetskapen att man skulle dö och inte behöva bli rullstolsbunden om man råkade halka till. Kuststräckan var hela 8 kilometer lång och genomsyrades av ett mäktigt landskap.

Cacherciveen visade sig vara en gemytlig kuststad, som fungerade som regionens kulturcentrum. Vi blev på kvällen varse hur lagar och förordningar kunde fungera på Irland. Alla pubar stängdes prick klockan 23.00, och staden var helt plötsligt lika levande som Gusum en lördagskväll. Chris och Dave knackade på en bakdörr i en av gränderna. Jag trodde att han skulle göra inbrott, och blev sådär helt-plötsligt-nykter- kallsvettig. Pubägaren öppnade inte bara dörren för oss, utan släppte dessutom in oss. Den dimmiga lokalen var knökfull med gamla som unga människor. De drack öl & whiskey, rökte, skvallrade och sjöng. Chris och Dave spelade sina  egna låtar för den entusiastiska  publiken; det blev startskottet för en väldigt trevlig kväll.

Dag 8 onsdag 22 juli: Cacherciveen – Kinsale


Vaknade återigen av att spöregnet smattrade mot fönsterblecket. Vi sa farväl till Cris och Dave, och vägarnas konungar hade återigen lämnat  en stad bakom sig. Vårt huvudmål var den vackra kuststaden Kinsale. Innan dess hade vi  16 mil av  Irland vackraste kuststräcka framför oss. Tyvärr så var det lite för mycket dis/dimma ,så  den bedårande utsikten fick sig en ofrivillig törn. Vägarna slingrade sig nästan i varandra, och vi fick koncentrera oss på att hålla oss på vägen. Staden Kinsale hamnar oftast på de städer som man ska ha besökt innan man lämnar den regniga ön. Det var verkligen en av Irlands vackraste städer, och påminde mig mer om någon stad vid franska Rivieran.  Vår plan var att åka ut med en båt och fiska haj, tyvärr visade sig att den aktiviteten hade fler än vi tänkt på – typ 3-4 månader innan oss.

Besvikelsen och hungern drev oss till en anrik och dyr restaurang: Blue Heaven; där vi frossade i Currykyckling med ris, fruktsås och vin. Besvikelsen rann inte bort, utan vi bestämde oss helt sonika att göra en ”go all the way brother”, det vill säga den högsta och den mest förrädiska formen av pubrunda. Det blev en kväll att minnas – tror jag. Varenda irländsk öl- och whiskeysort avverkades på ett ytterst organiserat sätt. Det var massor av folk ute, även fast det bara onsdagskväll. Vår sista anhalt blev Kinsales bästa nattklubb: White Lady, för övrigt den enda som var öppen. Formkurvan var på uppåtgående och hajfiskbesvikelsen var undangömd. Jag introducerade ”keyboarddansen” till de skrämda och nyfikna dansgolvs-entusiasternas glädje eller förtret.  Vi var faktiskt dansgolvets kungar och morgondagen tedde sig väldigt avlägset.

Dag 9 torsdag  23 juli: Kinsale – Kilkenny


På morgonen var den avlägsenheten som bortblåst, då vi återigen bröt mot den gyllene regeln: att inte missa någon frukost. Detta var top of the line, med huvudvärkarnas huvudvärk, dessutom hade jag en helvetisk träningsvärk sedan gårdagens bravader på dansgolvet. Det tog oss tre timmar att nå staden som korats till Irlands vackraste innerstad. Vi var omgivna av medeltida byggnader, och mitt ut i alltihopa reste sig det normandiska stoltheten: Kilkkenny Castle.  Efter den historiska upplevelsen så tog vi oss runt staden via en turistbuss, inte riktigt vår stil, men som läget var anammade vi stilen utan några som helst protester. Vi hade inte mod att tänja på våra kroppsliga gränser genom att ta fler öl; det blev istället en bio. Stefan avskyr ”konstiga filmer”, något som han fick äta upp, då endast filmen Godzilla gick på bio. Efter det filmiska dramat blev det en gudomligt god kvällsmat på trattoria: The Italian connection.

Dag 10 fredag  24 juli: Kilkenny – Wexford


Vi vaknade av att det för omväxlings skull inte regnade. Dagens boende hade vi höga förväntningar på eftersom vi förbokat detta lyxiga  boende sex dagar tidigare. Vi hade bokat rum på ett riktigt slott, tyvärr låg inte vårt rum i själva slottsdelen, utan i en tillbyggnad, något som förtog lite av upplevelsen.  Det visade sig att det inte fanns några spöken, men istället en sliten tennisbana. Stefan och jag bokade upp två timmar med ett intensivt rackduellerande som bieffekt. Spelet  saknade all form av teknisk briljans och Stefan vann med 3-0 i set, till mitt försvar måste jag få tillägga att jag haltade på grund av min tidigare korsbandsskada som jag ådragit mig några månader tidigare. Vi tog bilen till centrum för att handla på oss chips, öl och ännu mera öl. Vår kväll bestod  av att se 12 avsnitt av den genuint roliga irländska serien Father Ted. Det fanns en video på slottet som vi utnyttjade från 19.00-23.30. Efter att ha stretchat käkmusklerna utav alla tokigheter så  kunde vi bara konstatera att ytterligare en toppdag var till ända.

Dag 11 lördag 25 juli: Wexford – Bray

Resans bredaste frukost väntade på oss i den slottsliga miljön. Ostarna stod uppradade, och den färska frukten dinglade utmed den exklusiva servisen. Mätta och belåtna styrde vi mot den delen av Irland som välsignats med landets varmaste klimat, inget vi märkte av. Vår väg bar upp mot bergen, och runt The Military road i de grönskande Wicklows Mountains. Vi passade på att besöka Irlands högst belägna stad nämligen Roundwood (238 m.ö.h). I jakten på nya spektakulära vyer så började vi känna oss lite mätta; det skulle mycket till för att få oss hänförda. Vårt första bad avverkades också i den ökända Brittas Bay. Badstämningen infann sig inte riktigt i det iskalla vattnet samtidigt som blåsten hade lekstuga med klimatet.

Stefan fick till sist sin efterlängtade revansch på pitch and put banan. Inte nog med att banan var mindre charmig än den förra, även de neon-färggranna husen som gav den östra kustens sin identitet, fanns inte alls på den västra kustsidan. Under resans gång hade vi haft relativt lätt att hitta lediga B & B, men på på denna västra sida var det betydligt mer komplext. Utbudet tycktes vara mindre, och de som fanns var fullbokade, viket innebar att värdefull tid gick åt att leta efter boende – frustrerande. Av en ren tillfällighet hittade vi efter ett seglivat letande ett ställe att bo på, och då hade klockan hunnit att ticka på ordentligt. Det blev en kort och intetsägande pubrunda som var lite signifikativ för de sista dagarna på resan. Vi avrundade med lite tv-tittande, innan John blund hälsade på oss.

Dag 12 söndag 26 juli: Bray – Dublin

Regnet hamrade återigen sitt destruktiva sommarbudskap. Cirkeln var nu nästan sluten genom att vi nästan var tillbaka där vi startat. På vägen till Dublin stannade vi till vid slottet Powercourt. Här rymmes Irlands största och vackraste trädgårdar. Det var en fröjd för ögat att vandra runt området som anlagts så tidigt som på 1700-talet, omgiven av japanska, italienska, spanska och engelska trädgårdar.  Från en totalt stressfri miljö till en kaotisk storstadsmiljö. Ett förbokat B & B väntade på oss i Dublin. Vi passade på att tvätta och rengöra vår väl använda Ford Fiesta. En av dagens absoluta höjdpunkt var Burger King frossan. Att få slafsa i sig  dessa läckerbitar kändes nästan sadistiskt gott. Vi tog farväl av Dublin genom att besöka resans sista äkta pub. Kvällen avslutades med att glo på Svarte orm och Pang i bygget, vilket inte alls var fy skam.

Dag 13 måndag 27: Dublin


Efter en mättande frukost så skulle presenter inhandlas till nära och kära. Dessvärre hittar man sällan de pärlor som man vill inhandla vilket jag blir lite halvstressad av. Vi besökte Europas största bryggeri: Guiness breweri; rundturen blev lite av en besvikelse eftersom vi aldrig fick  uppleva själva bryggprocessen live. Höjdpunkten blev istället deras mäktiga och väl tilltagna presentbutik. De hade i stort sett allt och mer därtill, med Guinessloggan på såklart. Jag köpte en tröja, slips och  kortlek; det var inga som helst problem att bränna pengar på det här stället. Vi avslutade kvällen med att se filmen The Wedding singer på Dublins största biograf. Filmen var bra mycket bättre än vad vi hade förväntat oss; efteråt käkade käkade vi på en italiensk restaurang där en utsökt tortellini a´la crema stod på menyn. Vi vandrade sedan hem till vårt B & B för att fortsätta packa.

Dag 14 tisdag 28 juli: Dublin – Norrköping

Vi intog vår sista engelska frukost med vördnad, därefter tog förde vi bilen till flygplatsen för att lämna tillbaka den. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som oftast kan beskriva hemkomsten ifrån en långresa. Resan var otroligt lyckad, det enda som man kunna önska sig lite mera av var en strimma sol samt det uteblivna hajfisket. Jag kommer definitivt att besöka Irland någon mer gång under min livstid.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu