Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ cineast ’

Cineasthörnan

29 april, 2017 by

Pixel – Eskapism

Standard, könlöst, men dock flyktigt underhållande. En fras som dessvärre stämmer in på alltför många renodlade effektbaserade actionfilmer. Assasins Creed har dock den tacksamma uppgiften att legitimera sig via ändlösa försök att applicera kanon-tv-spel till usla  på filmduken. Resident Evil och den senare Warcraft har tillhört minoriteten relativt lyckade. Utmärkta skådisar som Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson och Michael Fassbender kan inte dölja det faktum att man som tittare inte bryr sig nämnvärt vem som lever och dör i filmen. Betyget blir aningen under medel, men det kunde ha varit betydligt värre, i sig ett hyfsat betyg.

The Daughter baseras på Henrik Ibsens The Wild Swan vilket borgar för ett smörgåsbord utav melankoli. Detta australienska drama dissekerar tesen om att mörka hemligheter som kommer upp till ytan kan innebära något positivt. Geoffrey Rush gestaltar den aningen arrogante äldre herren Henry som bland annat bjudit in sin son till sitt bröllop. Bruden är 31 år medan Henry närmar sig de 70.

Parallellt reconnectar sonen Christian med barndomsvännen Oliver, något som är början till slutet. Att alkohol inte är bra får en ny dimension på bröllopsdagen. Utmärkta skådisar som får något att bita i eftersom varje karaktär har sina egna demoner att fightas med. Det finns liksom en mörk hemlighet bakom varje scensjokshörn. Definitivt ingen förfestfilm, men annars riktigt sevärd.

Före detta husguden Tim Burton har definitivt inte gått från klarhet till klarhet, istället stagnerat och upprepat sitt egensinniga framgångsrecept några gånger för mycket. Sett i backspegeln framstår doldisen Big Fish som hans allra bästa film. Till skillnad från punk/Goth-höjdpunkter som Kalle i chokladfabriken, Mars attack, Batman, Beetlejuice och Ed Wood saknas det precis som i hans senare filmer en cineastisk själ förutom en lovande 15 minuters inledning. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske författaren Ransom Riggs (2011). Läs boken helt enkelt, då filmen känns som den saknar just en adekvat story.

Om jag skulle skapa en lista över de filmer på 2000-talet som jag uppskattat mest hade Denis Villeneuves med lätthet knipit en topp-3 med Incendies från 2010. Så mycket kvalite vill man ha mera av, därav att jag blickade tillbaka i hans tidigare filmgalleri. Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama Arrival från 2016 var också klockren. Prisoner är från 2013 och handlar om några familjers uppvaknandet efter att deras barn plötsligt försvunnit.

Polisen letar febrilt efter förövaren, men pappan till ett av barnen upplever processen ta för lång tid och tar desperat lagen i egna händer. Tesen är. ”Hur långt är man villig att gå i syfte att försvara sina egna barn”Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terence Howard, Maria Bello, Viola Davis, Melissa Leo och  Paul Dano levandegör karaktärerna på ett utmärkt sätt. Jag gillade skarpt Hugh Jackman innan filmen, nu dyrkar jag honom. Kanhända att filmen kunde kortats ner 10 minuter för att få mer ”flow” i händelseförloppet.

Moonlight – ett gangster-pride- drama? Detta är en halvstark film, fast inte i mitt tycke en film som borde avgått med en Oscar för årets bästa film. Konspiratoriska tankar som att en gång för alla förflytta tidigare fokus med för få nominerade färgade skådespelare. Nu kan de alltid hänvisa till: ”Men Moonlight fick ju pris för årets bästa film, med nästan bara färgade skådisar. vad gnäller ni för?”.

Jag tror att män generellt sett skruvar sig några extra varv i favoritfötöljen när intima scener mellan män spelas upp gentemot hur kvinnor generellt reagerar när det är motsatta förhållande; jag var definitivt inget undantag. På tok för lite dialog för min smak och det som kom ur munnarna var oväntat intetsägande. Historien om Chiron (Litle)är indelade i tre segment, ett när han är liten, sedan tonåring därefter vuxen. Bäst är filmens inledande  2/3, det sista segmentet är segt och ofärdigt.

17 år som Wolverine får sitt avslut via tredje filmen med den bästa och coolaste mutanten av dem alla. Hugh Jackman (1968 Sidney Australia: X-Men, Van Helsing, Swordfish, The Fountain, The List, Eddie the eagle,Australia, Prisoners, Pan, Chappie) är lika klockren som John Goodman i familjen flinta. I Logan spelar Hugh ut alla sina skådespelarkort via sårbarhet och successivt förfall.

Detta dramaaction fick kritikerna på fall, medan många av tidigare fans månne fick en dos för mycket av drama. Den skulle mer kategoriseras som en ”äkta” film på grund av att den innehåller en ”riktig historia”, mer än en superhjältefilm utifrån all smärta och svärta. Trots detta är den R-rated vilket parallellt innebär gore i mängder på sina ställen, vilken skapar en härlig filmisk kontrast istället för Disneyfiering. En klockren film där Hugh lägger in sin själ i syfte att binda ihop karaktären och historien på allra bästa sätt.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

21 augusti, 2016 by

Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

6 mars, 2016 by

Pixel-Eskapism

Teamet Speilberg & Hanks grottar denna gång in sig i det polariserade spionspelet under det kalla kriget. Denna genre är ljusår ifrån att vara en favorit. Jag måste dock abdikera för en relativt lättfattad feelgood dokudrama som speglas med värme. Vänner av James Bond lär bli besvikna. Dialogen är det primära, action förlagd till periferin.  Tom Hanks gestaltning av den vardaglige försäkringssnubben James Donovan är som gjord för honom. Kemin mellan honom och den ryske spionen Rudolf Abel (Mark Rylance) är klockren. Avsaknaden utav pure action är sinnessjukt befriande ibland. Inblicken på ett delat Europa är alltid lika högintressant även i nutid. Att jag upplevde filmen så bra kan också bero på att mina förväntningar var enormt låga.

Star Wars: The force awakens, årets mest efterlängtade film, årets bästa film? Svar nja, och nej. Underhållningsvärdet är skyhögt, tyvärr har upphovsmännen reproducerat all tänkbar nostalgi, vilket i mitt tycke blev på tok för mycket utav det goda. Att man dessutom inte kan komma på något annat än att förgöra ytterligare än i raden av dödsstjärnor tyder bara på sjukt dålig fantasi eller svårighet att våga gå utanför the comfort zone. Dialogen tycks vara skriven för 8 till 10- åringar, en faktor som drar ner helhetsbetyget rejält. JJ Abrahams är mannen bakom tv-succéer som Felicity, Alias och Lost samt filmer som Star Trek, Super 8 och Mission impossible. Han har filmskapandet i ådrorna och har en hög lägstanivå som ett kreativt vapen. Det han gjorde med Star Trek rebooten var definitivt ingen tillfällighet.  Förhoppningsvis blir de kommande uppföljarna mer fristående originalet, utan självplagiatkomplex. Jag vill ha mer våld, mer blod, mer sex tack. Jag är rädd för att Disney inte fattat  eller fattar det innan det är försent – money rules.

År 2149 jorden håller på att dö på grund utav rika människor som vill ha ännu mera makt och pengar. De har dammsugit jorden på allt värdefullt. Luften går knappt att andas och fattigdomen är överväldigande. Vetenskapsmännen har lyckats med konststycket att teleportera en koloni av människor 85 miljoner år tillbaka. Det ädla syftet är att återskapa en sund civilisation, medan the dark force ser detta som en chans att ytterligare råna jorden på dess tillgångar. Finns det  dinosaurier i en film är det lätt att associera till Jurasic Park. I Terra nova blir den kopplingen ännu tydligare. Trots manusluckor och glättighet gillade jag och barnen vad vi såg. Det var lagom av precis allt, utan att vara sådär superbra. Originalitet är ett starkt ord,  här lånas det friskt av Avatar/Jurassic Park/Earth 2/Lost/Stargate med flera. Tyvärr blev det bara en säsong utav en serie som jag skulle vilja ha sett en fortsättning av.

Vildmark, män, vapen, indianer, krig, död, våld präglar detta vildmarksäventyr The Revenent. För lång trogen tjänst fick äntligen Leonard DiCaprio en Oscar för sin gestaltning av den envise och seglivade Hugh Glass. Hans antagonist John Fitzgerald spelas utmärkt av Tom Hardy. Filmen är vacker, känns delvis autentisk, trots 2 timmar och 36 minuter. Filmen baseras löst på en novell, med stark betoning på löst. Det är inte mycket som överensstämmer med bokformatet förutom naturen. Det blir periodvis en Robinson Crouse på land, inget fel i det, men ibland upplevde jag att att mitt skruvande i biostolen blev väl frenetisk. Höjdpunkten är Hugh Glass batalj med en björn. Det såg schizofrent verkligt ut; som tittare tappar man helt enkelt andan. Hugh Glass måste ha ett av den kontinentens allra bästa läkkött. Så mycket som han var med om och överlevde skulle knappt Batman mäktat med. Eftersom detta är en amerikansk film så är väl inte den petitessen alltför märklig. En estetisk välgjord film, men lite för lång för sitt eget bästa.

Att jag fastnade för Spiderman i min ungdom berodde på karaktärens kulsprutande kommentarer vars syfte var att få sina motståndare ur balans. I Spidermans fall har man inte lyckats reproducera denna egenskap i filmerna. Detta är definitivt inte fallet i Deadpool. Ryan Reynolds (1976, Canada, Vancouver:  Blade: Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, The Nines, Fireflies in the garden, X.men origins: Wolverine, Paper man, Buried, Green lantern,  Safe house, The Change up, The captive, Self/less)  är klockren i rollen som den diagnosbabblande superhjälten. Action från första bildrutan dessutom oerhört snyggt designad sådan. Deadpools humor är inte alltid rolig utan också ytterst raljerande. Det känns mera som att han har tics och indirekt är tvungen att avfyra syrligheter i alla tänkbara som otänkbara situationer. Det skulle kunna vara en källa till en repetitiv film, men så blir inte fallet. Deadpool är rated R vilket få av Marvels filmer är. Det innebär massor av blod, ultravåld och grovt språk. Tänk så bra det kan bli när den subtila censuren får fritt spelrum. X-men karaktärerna Colossus och  Negasonic Teenage Warhead tröstlösa försök att övertala Deadpool att bli en av dem är också en stämningshöjare i filmen. Lagom bra effekter, lagom bra skådespeleri, lagom av allt, men helheten blir en uppvisning i en filmisk urkraft.

Oscarsvinnare och jag går inte inte alltid ihop – Spotlight gör det. Det är en historia som baseras på verkliga händelser. I och med att tidningen The Boston Globe får en ny chefredaktör som dels är jude, dels inte har några referenser till staden förut gör att tidningen agenda ändras. Istället för att subliminalt förtränga dysfunktionella samhällsnormer där politiker, präster, affärsmän och vanliga medborgare lever i symbios får det undersökande teamet Spotligt i uppdrag av chefredaktören att börja nysta i sådant som förut bara fick notiser i tidningen. Teamets detektivarbete leder till att man utmanar hela den katolska kyrkan och allt vad den står för. Castingen är totalt optimal, Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: The last castle, Wintalkers, Eternal sunshine of the spotless mind, Collateral, Zodiak, Blindness, The Avengers, Iron man 3, Now you see me, Shutter island, Margaret, The kids are all right, Begin again, Foxcather) är ADHD-speedad-Gud-alike. Alla skådisar är som små pusselbitar i ett stort pussel. Det är bara att abdikera för en en historia som känns så overklig utifrån ett grupperspektiv. Dialogen, tempot, skådespeleriet, typ allt är helt outstanding. En av de bättre och intressantaste filmer jag sett på länge – en samhällsögonöppnare.

Det sjuka är att detta har kunnat fortgå så länge som det gjort, med Gud som förklädnad. Att leva i celibat tycks vara en grogrund till att undertryckta sexuella känslor får Guds män att bli djävulens hantlangare i Guds namn och dessutom komma undan med det. Den Katolska kyrkan har alltid varit en en förening för pedofiler som gömmer sig bakom sin egen sfäriska maktfaktor utan insyn för yttervärlden. Jag hoppas att detta ändras i och med denna film. Tyvärr tror jag att kulturen består så länge som celibatet är ett honnörsord bland pedofilgubbarna. Jesus gick på vatten, men det är få förunnat, låt prästerna gifta sig istället för att utnyttja småpojkar med trasiga hemförhållanden sexuellt.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

19 november, 2015 by

Pixel-Eskapism

Clint Eastwood tog sig an historien om gruppen The Four Seasons uppgång och fall. Bra musikaliska filmer växer sannerligen inte på träd, men Clintan lyckas skapa en trevlig film fylld med starka überkaraktärer, humor och drama. Strålkastaren kastas snabbt på den snälla killen med den mäktiga falsetten Frankie Valli (John Lloyd Young). Hans raka motsats är den charmige men strulige barndomskompisen Tommy DeVito (Vincent Piazza). Gruppnormen ändras när killen med låtarna kommer in i bandet, Bob Gaudio (Erich Bergen). Eastwoods fokus ligger minst sagt på gruppen i sig. Att Bee Gees och The Beach Boys samexisterar är det tyst om. Det var befriande att se en en film om ett band där sex, droger och våld får väldigt lite utrymme. I vilket fall som helst var detta en oväntad överraskning för såväl mig som min fru. Det ledde fram till att vi bokade biljett till Jersey Boys på China teatern i Stockholm den 12 december.

I och med denna fjärde film med Caniel Craig gick det upp för mig att James Bond är reebootad. Det började med Casino Royale (2006), fortsatte med Quantom of solace (2008), och utmärkta Skyfall (2012). Nu var det dags för fortsättningen på den trilogin: Spectre. Frågan jag ställer mig hur långt kan man dra det hela utan att ställa de andra filmerna på sin spets. Kommer alla andra skurkar som varit med i tidigare klassiker att återuppstå? Utifrån detta uppstår det en uppsjö av frågetecken som jag tror att upphovsmakarna inte rätar ut. Går filmerna bra, vilket de tycks göra försvinner nog den ambitionen. Hardcorefansen upplever jag som avvaktande tills nästa Bondfilm dyker upp. Det kan ju faktiskt vara så att upphovsmakarna implementerar en ny antagonist istället för att reproducera någon ur de tidigare filmerna. Skyfall var den första Bondfilm jag sett på oerhört länge, och jag fick definitivt mersmak. Daniel Craigs karga uppenbarelse i symbios med klockrena bitska kommentarer är helt i min smak. Att man via reebooten får en inblick i karaktärerna  M, Q och Moneypenny är också en framgångsfaktor. Den utomjordiske braige Christoph Waltz (1956, Österrike, Vienna: Inglorious bastards, The Green hornet, Water for elephants, Carnage, Django unchained) gestaltar Bonds största trätobroder Ernst Stavro Blofeld. Jag upplevde att första halvan av Spectre var i klass med Skyfall, därefter blev det mer och mer ointressant utan för den delen vara dåligt. Vill man ha realism så bör man inte se Bond överhuvudtaget. Filmen hade mått bra av att kortats med en halvtimme för att man som publik skulle slippa  börja skruva på sig några gånger för mycket i biofåtöljen.

Från en agent till en annan, från en Superman till en annan. Jag har sett alla Mission impossible filmerna med eufori till skillnad från Bond. Den förra filmen Ghost protocol var i mina ögon en vinnare i actiongenren där juvelen i kronan var scenen i och på världens högsta byggnad Burj Khalifa. Rouge Nation är den femte filmen i agentserien och Tom Cruise har spelat Ethan Hunt i alla dem. Bond har Spectre, IMF har Syndicate som organisationsantagonist. Mindre humor, mindre coola tekniska prylar och aningen för lång gör Rouge Nation till en sämre film än föregående Ghost protocol. Dock är det underhållning på hög nivå och bland det bästa man kan se i actiongenren. Filmen tar sig inte på fullt allvar utan har glimten i ögat, vilket skapar en skön stämning bland de redan inkörda huvudkaraktärerna i denna vuxensagaaction. Det otroligt vackra fotot är ett smörgåsbord för ögat. Skurken porträtteras av en personlig favorit till mig: Simon Harris (1966, London, England: The Borgias, Southcliffe, Harry Brown, Promotheus, 71, Deliver us from evil, Macbeth).

Ett förödande kärnvapenkrig har gjort jorden till en obebodd planet. De enda överlevande var de som befann sig på 12 rymdstationer. Dessa slog sig ihop och bildade mänsklighetens sista hopp – Arken. Från den skickas 100 stycken ungdomsbrottslingar tillika försöksdjur med syfte att se om jorden efter 100 år fortfarande är farlig att vistas på.  Detta är en ungdomsserie med influenser från såväl Hunger games, Maze runner, Divergent och klassiska Flugornas herre.The 100 har starka karaktärer som jag bryr mig om till skillnad från exempelvis The Walking dead. Visst finns det svarta hål utav manusluckor och trovärdighet, men vilka sci-fi serier lider inte av dessa problem. Om man bortser från detta så är The 100 riktigt bra tv-underhållning. Jag har sett två säsonger av serien och väntar med spänning på den tredje.

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Hellboy, Pan´s labyrinth, Barnhemmet, Pacific rim och The Devils backbone är i farten igen. Crimson Peak har en stor budget, bra skådisar och mycket självförtroende till sitt förfogande. När det kommer till gotiska filminramningar är Guillermo svårslagen. Filmens allra största styrka är just det visuella. Han tar i så att man nästan blir tårögd. Tyvärr blir man inte det av denna berättelse. Vuxensagan är på tok för lång och intetsägande. Tom Hiddleston, Mia Wasikowska agerar friktionsfritt framför kameran, men Jessica Chastain  (1977, Sacramento, USA: Jolene, The Debt, Take Shelter,  Corialanus, The tree of life, Interstellar, The Martian) är den som glänser mest och längst. Trots att detta är en spökhistoria får inte andarna någon framskjutande roll, fokuset ligger mer på det romantiska planet. Edgar Allan Poe’s ande svävar precis ovanför Guillermos übergotioska berättelse. Som sagt, om handlingen varit lika bra som det visuella så hade Crimsom Peak blivit en klassiker, nu får vi istället vänta på Guillermos nästa film.

Hotel Transylvania är i mitt tycke en av de senaste årens bästa animerade filmer. Den är  bara så klockren, från början till slut. Den överbeskyddande Dracula har accepterat tanken på  Jonathan som sin dotters .  I tvåan är det hans svärson som blir problemet. Blir han människa, vampyr eller en hybrid? Det vill Dracula och hans monsterpolare ta reda på. Flödet av genialiska one-liners från första filmen är som bortblåst. Jag skrattade knappt en enda gång under filmens gång. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara Hollywoodskt reproducerat. Hotel Transylvania 2 hamnar i den gigantiska  högen bland intetsägande uppföljare – tyvärr.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

22 september, 2015 by

Pixel-Eskapism

Hollywoodska Remakes rullas ut en sinande strid. Enligt dem  var det dags att damma av klassiska Mad Max. Nödvändigt eller inte är frågan? Den glimt av humor som infann sig i de tidigare filmerna med Mel Gibson existerar inte alls. I Tom Hardys version framstår till och med Dirty Harry som en minglare av rang. I denna apokalyptiska högoktaniga actionrulle är det bara full fart på högsta växeln som gäller. Det brukar i regel vara lika med att gapa efter för mycket. I detta fall fungerar konceptet bättre än väntat. Halvtaskiga skådespelare brukar annars vara synonymt med denna genre men såväl Tom Hardy, Nicholas Hoult som Charlize Theron (1975 Sydafrika: Men of honour, The Cider house rules, 15 minutes, The Italian job, Monster, The Road, Prometheus, Snowy white and the huntsmen) tillhör inte det klientelet; redan där är mycket vunnet. Spektakulärt och sinnessjukt brutalt karakteriserar nya Mad Max. Handling, dialog eller någon som  helst form av djup behöver man inte leta efter, då dessa moment inte existerar, vilket troligtvis inte heller är meningen. Att äta, kissa eller bajsa finns det inte utrymme för eftersom all tid går åt att vakta eller att slåss. Gillar man bilar, motorer och fart det vill säga vara ett fan av Fast and furios filmerna lär man älska Mad Max. Snygg och hyfsad nonstop action som till sist blir aningen halvtråkig på grund av sin endimensionalitet.

Whiplash är Mad Max raka motsats. Detta drama handlar om den talangfulle jazz-trummis-studenten Andrew, vars ambitioner får pånyttfödelse genom att han förflyttas till skolans elitmusikerklass. Deras lärare Mr Fletcher är den som dirigerar sitt team till überperfektionism utifrån någon form av militärskolestrategi. Dennes devis bygger på att hänsynslöst motivera, att tänja eller pusha sina studenter över deras förmåga i syfte att hamna i samma kategori som de stora legenderna såsom Charlie Parker. Tempot i filmen är helvetiskt lågt, men ändå förblir filmen så djävulskt intressant parallellt underhållande. J.K Simmons (1955, Detroit USA: The Cider house rules, The Mexican, Spider-man, First snow, The music never stops, The words ) som gestaltar den fiktiva läraren Fletcher vann en Oscar för: ”Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Motion Picture”. Det var han allt värd efter den rollprestation han ingöt sin diktatoriske och raljerande karaktär. En oerhört gripande och kraftfull film vars like jag inte sett någonsin förut dessutom känns allt musikövande helt autentiskt vilket förstärker helheten.

Jurassic World är en sequel, inte någon remake. Dock har det gått 22 år sedan Jurassic Park gick åt fanders. Den nya parken bygger på dess forskares mixande med dylika dinosauriergener. Sådana hybrisfasoner brukar allt som oftast straffa sig. Att leka Gud med förhistoriska bestar kan bara sluta på ett sätt, något filmen successivt skildrar. Chris Pratt är den som tagit över stafettpinnen som huvudrollsinnehavare från Jeff Goldblum och infogat lite ”Guardian of galaxy humor” i filmen, något som verkligen behövdes. Trots att vi sett detta förut är allt mycket moderna, snyggare, roligare och mer varierat än förut, och med de bästa visuella effekterna hittills. Utifrån den vedervärdiga tredje filmen är visserligen inte den prestationen precis anmärkningsvärd. Jag förstår dock att Jurassic World blivit en stor succé eftersom den helt sonika är genant underhållande. Dessvärre är oförutsägbarheten lika med noll. Efter fyra filmer med dinosaurier torde det vara svårt att hitta någon trovärdig ny infallsvinkel, utan att upprepa sig.

Klockan 19.20  den 30 augusti såg jag det allra sista avsnittet av Breaking Bad. Ett antal dagar innan hade mitt liv kretsat runt att se klart  säsong 5 (2008-2013).  Det är sällan jag sett en så väldisponerad dramaturgisk amerikansk serie. 4 säsonger hade varit för lite, 6 säsonger en för mycket. Breaking Bad handlar om en kemilärare som nyligen diagnosticerats med lungcancer av tredje graden. Av en tillfällighet när han får följa med sin svåger på ett amfetaminuppdrag inser han att produkterna skulle kunna bli så mycket bättre. Han lockar till sig en tidigare student som numera både knarkar själv, dealar och tillverkar metamfetamin. Det osannolika teamet uppgång och fall är vad denna utmärkta serie handlar om. På IMDB har Breaking bad 9.5/10 precis samma betyg som Game of thrones. Jag kan utan problem instämma i kritikerhyllningarna. Alla karaktärer och kemin dem emellan är sjukt klockren. Intrigerna känns fräscha, trovärdiga och inte minst underhållande. Jag upplevde en dipp i slutet av säsong 4 och början av säsong 5. Sett i backspegeln utifrån ett holistiskt perspektiv var den temposänkningen perfekt. Ungefär som att under 800 meters lopp hålla igen lite,  innan man spurtar över mållinjen. Det finns så många underbara bikaraktärer såsom den fifflande advokaten Saul Goodman, fastfoodägaren tillika knarkkungen Gustavo Fringe och torpeden Mike  Ehrmantrautom. Att få följa Walt med fru och barn i symbios med sin frus syster samt svåger som ironiskt nog är högt uppsatt i knarkroteln och deras relation är minst sagt livskvaliteshöjande.

Femte säsongen av Game of thrones failade inte på något sätt, utan höll nästan lika hög klass som tidigare. I och med att Tyrion mördade sin pappa Tywin ritades maktstrukturerna om. Det innebar att karaktärerna spreds ut till andra delar av  den fiktiva världen, något som kändes helt rätt dramaturgiskt. Eftersom huvudkaraktärer dör som flugor i serien medför det färre personer att följa. Tyrion, Varys och Jorha drar ut på en roadtrip precis som Jamie. Arya fortsätter sitt sökande efter hämnd och Sansa blir indirekt bortgift med en riktig usling. Jon basar fortfarande vid muren med Stannis som boss. Jag upplevde att det var kortare scensjok än föregående säsonger, något som  borgade för större intrigtäthet. I och med att jag har HBO-nordic blir det till att bara se ett avsnitt i taget. Utifrån ”vill se nästa avsnitt nu” så är det förödande. Dock har man en hel vecka på sig att se fram mot nästa avsnitt samt på ett bättre sätt reflektera på det man just sett. Game of thrones är mer än en tv-show, den är  imposant stilbildande. Det finns egentligen inget mer att tillägga.

Marvels Ant-man var för mig en karaktär som jag inte har några förflutna serietidningskopplingar till. Den snällsmarte lite misslyckade inbrottstjuven Scott Lange får chansen att tillhöra the good guys och greppar halvhjärtat den upplagda möjligheten. Den pensionerade biokemisten Dr Hank Pym är i stort behov att stoppa en militärindustriell magnat från att sälja förminskningstekniken till terrorister och rekryterar helt sonika Scott Lange till sitt team. Denne får  testa på att skifta mellan att vara en vanlig människa, till att vara en superhjälte med oanade krafter i en myras storlek. Den osannolika intrighärva i sann Marvelvärldsanda kryssar behagligt mellan charmig humor a´la Guardians of the galaxy, med action och romantik. Paul Rudd (1969, New Jersey, USA: The Cider house rules, Anchorman, The 40 year old virgin, Night at the museum, This is the end, I love you man, Role models) som gestaltar Scott Lange påminner mångt om mycket om Chris Pratt i just Guardians of the galaxy eller en ung Harrisson Ford genom att skifta mellan charmig nonchalant till äventyrslysten, vilket är nyckeln till ett adekvat underhållande filmäventyr. En av de roligaste karaktärerna i Ant-man är en av Scotts halvkriminella sidekicks Luis (Michael Peña).

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 maj, 2015 by

Pixel – Eskapism

Belle är inspirerad av verkliga händelser under en tid då afrikanska slavar var hårdvaluta runt om i världen. Belles mamma var afrikanska medan hennes pappa tillhörde brittiska flottan. Kaptenen tar sin dotter till sina föräldrar då han blir tvungen att bege sig ut till havs igen. Föräldrarna blir lika förkrossade som förvånade över det mötet. Dock är Lady och Lord Manfield hyggliga människor som successivt låter Belle växa upp med privilegier som inte ansågs rumsrena i slutet av 1700-talet för en individ med svart hy. Hon fick inte fullt ut vara delaktig i det sociala tillställningar utan offentliggjordes bara i den lokala sfären. Belle är en fascinerande historia där inte det dramaturgiska kejsarsnittet används. Istället är det en rätt ensidig vuxen-sago-berättelse som utkristalliseras, med den skillnaden att detta hänt på riktigt. Den faktorn, utmärkta skådespelarinsatser, bra dialog i symbios med tvättäkta brittisk landsbygdsmiljö gör denna film mycket sevärd. Kostymdramat visar upp en fingertoppskänsla för karaktärkemier mellan skådespelarna som jag upplever som minst sagt trovärdiga. Parallellt med kärleksintrigerna brottas Lord Mansfield som är en domare av rang med ett kommande prejudikat huruvida slavar helt sonika kunde förolyckas med syfte att få ut försäkringspengar. Detta dilemma fick Belle involverad i processen via sin kärlek som var en upcoming advokat, och en man med starka värderingar mot orättvisor. En förutsägbar film som ändå var oerhört välgjord, intresseväckande och underhållande på samma gång.

Vamyrhistorier brukar kretsa kring ljusskygga varelser som lever i periferin utav de bräckligamänniskorna, trots deras otroliga krafter. Den mexikanska erkänt skicklige regissören Guillermo del Toro mannen bakom filmer som exempelvis Pans Labyrinth, Barnhemmet och Hellboy visar tyvärr inte var skräckthrillerskåpet ska stå i tv-världen. Hans otäcka historia The Strain om en vampyrepidemi är ett välkommet inslag för mig som dyrkar berättelser om blodsugare. Handlingen kretsar kring ett gäng personer med helt olika bakgrund som ofrivilligt tar upp kampen mot de med huggtänderna. Mannen eller snarare gubben med mest vampykompetens är Abraham Setrakian, seriens svar på Draculas antagonist Van Helsing. Istället för tröga långsamtgående zombies serveras det istället hypersnabba och halvintelligenta demoner. Tv-satsningen sjuder inte precis utav Oscarsnomineringar. Jag får Dolph Lundgren vibbar av bland annat sonen till Ephraim, en av huvudrollerna i serien. Det är troligtvis inte det lättaste att vara helrationell under en vampyrepidemi. Men teamet som ska bekämpa de mörka makterna beter sig periodvis så infantilt trögt. Det är ett smärre under att de lyckats överleva hela 13 avsnitt. Karaktärerna är vandrande klichéer som inte tillför någonting. Varför följde jag då hela säsongen med ambition att se andra? Jag gillar vampyrer helt enkelt och förtränger ovanstående kritik, vilket var ett konststycke i sig. .

3 säsonger = 39 avsnitt på cirka 4 veckor; bortkastad tid? Absolut inte,  utan House of  cards är pure pixellivskvalitet. BBC gjorde dock originalet i mitten av 90-talet, och gjorde det bra. Netflix versionen är något annat, något ännu mer intrigträffande. Kevin Spacey gestaltar den fiktive kongressledamoten Francis Underwood på ett överjordiskt sätt. Detta politiska drama utspelar sig i och utanför makten i Washington. Francis Underwood är en cynisk sociopat som likt en mästare i schack utmanövrerar sina motståndare med många drag tillgodo. Hans fru Claire är lika bidragande i sin mans jakt på ära och makt. Hon spelas förövrigt föredömligt utav Robin Wright. De två bildar ett team som älskar att manipulera sin omgivning.

Dialogen är schizofrent tight välskriven i symbios med de oerhört starka och komplexa karaktärerna. Jag gillar verkligen när Francis berättar för sina kameran/tittare varför han gör på ett sätt och vad utgången troligtvis blir.  Tyvärr kommer inte säsong tre upp i lika hög standard som de två första. För mig försvann seriemagin abrupt, korridor0intrigerna var som bortblåsta, dialogen hackade precis som trovärdigheten. En form av trötthet ”inget händer med karaktärerna” lamslog typ allt vilket resulterade i en ganska intetsägande säsong.  Jag kan bara hoppas att säsong fyra som snart startar tar ett steg tillbaka till det som gjorde de två första säsongerna gudabenådade.

The Imitation game bygger på verkliga händelser, bryggd på tvättäkta Hollywoodsk berättarteknik där historiska detaljer töjs ut för att lättare kunna attrahera sin publik. Bortser man från detta så är det en väldigt intressant film som dessvärre inte alls berör mig alltför mycket till skillnad från utmärkta A Beautiful mind (2001). Benedict Cumberbatch (1976, London: Sherlock – tv-serie,  Amazing grace, The other Boleyn girl, Four lions, Star Trek into darkness, 12 years slave, August: Osage county) gestaltar den udda matematikerfågeln Alan Turing på ett exceptionellt sätt. Vi får följa den diktatoriske och påfrestande Alan och hans team i en kamp mot klockan med att knäcka tyska flottans krypterade meddelanden från kodmaskinen Enigma. Alan lyckades till sist, men hans homosexuella läggning fick istället honom på fall via en kemisk kastrering eftersom det var kriminellt på den tiden att vara gay i det brittiska imperiet. Det är befriande att se filmer där det inte finns tillstymmelse till specialeffekter. Fokuset ligger på kodmaskinen, spioneriet, men främst på den ytterst komplicerade människan Alan. Skådespeleriet är verkligen essensen i filmen i kombination med att ”spionfilmen” inte blev för komplex för sitt eget bästa, vilket vanligtvis är mer regel än undantag i denna genre som går under epitetet spionfilmer.

Interstellar trodde jag instinktivt var en Gravitykopia. Detta var huvudanledningen till att jag dels inte såg denna film på bio, dels hade extremt låga förväntningar. Filmer är måhända lite för lång för sitt eget bästa, men jag upplevde den som flerdimensionell i jämförelse med tråkiga Gravity. Den existentiella handlingen tilltalade mig också trots efterföljande light-ångest. För att säkerställa mänsklighetens fortlevnad blir några frivilliga de som stakar ut vägar genom ett maskhål. Ensamhet i kombination med vetenskapen att inte får återse sina nära och kära är två rejäla minusfaktorer på rymdfärden. Med syfte att hitta rätt planet med förutsättningar där människor kan leva så skickas det ut ett antal frivilliga genom det svarta hålet. För det första är detta atmosfäriska  sci-fi drama en vacker film. För det andra är skådespeleriet top notch trovärdigt. För det tredje har filmen en regissör av rang: Christopher Nolan. Den 45-åriga britten ligger bakom ikoniska filmer som: Momento, Dark Knight trilogin, Inception och nu Interstellar.  Dessutom är handlingen minst sagt fängslande och slow motion nervkittlande. Interstellar är en episk film i samma anda som 2001: A space odyssey. Jag fick dels tänka till, blev ordentligt underhållen och fick gråta lite på slutet.

Avengers från 2012 är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmer som skapats. Förväntningarna var därmed skyhöga på Avengers: Age of ultron trots att jag febrilt försökte dämpa dessa. Uppföljaren är sjukt bra gjord, effekterna och fightingscenerna  är spektakulärt fantastiska, men där stannar likheterna med första filmen. Den här uppföljaren är inte alls lika rolig, den är för lång och var är Hulken förresten? Den gröne är med på tok för lite. Istället översvämmas vi av scener med den artificiella osynliga intelligensen som Tony Stark inte kan kontrollera. Detta anti-mänskliga medvetande letar sig in i en robot. Problemet är i min mening robotar, det blir för mycket av dessa könlösa konstruktioner. Jag hade hellre sett en genmanipulerad padda med mustasch, än  flera ondsinta robotar som dels vill vara mer mänskliga, dels förstöra planeten vi bor på.  Actionhaglet och fyrverkeriet av specialeffekter får bara en motsats effekt när karaktärsutvecklingen hos superhjältarna tycks ha avstannat helt. Visst, de har byggt upp snyggt under filmerna med Iron man, Thor och Captain America, men det är absolut ingen godtagbar ursäkt att inte fortsätta utvecklingsarbetet utav superhjältarna. Helheten blir bara intetsägande, långdraget och humorlöst. Jag längtar redan till nästa Guardians of the galaxy.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

15 januari, 2015 by

Pixel – Eskapism

I kölvattnet av skräcksuccén The Conjuring landade den ”sanna” historien om den besatta dockan Annabelle nyligen i biosalongerna. Historien är tagen från de ökända spökjägarna Ed och Lorraine Warren. De två inte med i denna berättelse. Skräckfilmer tillhör definitivt en topp 3 genre, dock är det svårt att hitta nya guldkorn. The Conjuring var av det guldskimrande slaget, det är inte Annabelle. Dockor är i min mening otäcka, och Annabelle är absolut skrämmande. Jag kan faktiskt inte förstå hur man ens kommer på tanken att sätta den i sin samling med barn i närheten. Själv växte jag upp med den onda docka ”Chuckie” på det glada 80-talet. En sak som är säker att den dockan rörde betydligt mer än denna. Det värsta är väl ändå att film en i sig inte är speciellt otäck. Skådespeleriet brukar väl i denna utnötta genre inte generera i någon Oscarsstatyett, men trovärdigt agerande av de inblandade var det inte. Skräckmanus är väl sällan helt genomtänkta; i Annabelle var den tunnare än dagens Norrköpingstidning. Manusluckorna, stereotyperna och horrorklychorna ligger tätare än Londondimman. Visst jag har sett betydligt sämre rullar, men efter den utmärkta The Conjuring var mina förväntningar på denna spinoff eller prequel högt ställda. De var inte enda källan till att jag blev gruvligt besviken på Annabelle – ett riktigt hafsverk.

Det var inte så länge sedan jag såg The Book thief med Geoffrey Rush. Nu dyker densamme upp i en rulle från 2013 kallad The Best offer. Den gemensamma nämnaren är att båda filmerna är oerhört sevärda och välgjorda. Det är de enda likheterna. Huvudkaraktären Virgil Oldman skildras plågsamt duktigt av Geoffrey Rush. Han är en excentrisk auktionsguru som själv samlar på konst och titt som tätt fejkar värdet för att hans kumpan ska köpa billigt för att sälja  dyrt. Han lever ensam med sin konstsamling och har aldrig förut varit med en kvinna. Han kommer i kontakt med en kvinna som vill sälja sina tavlor och andra antikviteter via Virgils firma. Kommunikationen sker till en början bara via telefon, men utmynnar senare i att de träffas face to face. Det blir upprinnelsen till en spirande kärlekshistoria, passion och besatthet. I samma hus hittar Virgil delar till en 1700-tals robot som anses vara snuskigt eftertraktad och dyr. Kvinnan och robotdelarna öppnar upp hans nyfikenhet på full gavel. The best offer är en film som det torde vara omöjligt att inte gilla, även för den mest action- och splatterstinna person. Värmen, mystiken och kemin mellan alla inblandade går nästan att ta på. Skådespeleriet är top notch precis som Roms autentiska miljöer. Ett lite udda mästerverk helt enkelt omgärdad av ett ett hyperintelligent manus.

Jag var inte alls överförtjust i de tidigare två filmerna. Då jag med dottern, hennes kompis och pappa begav oss ner till Filmstaden för att se tredje delen av fyra tittade jag om på del 1 och 2. Helt plötsligt fick filmerna en ny kostym vilket till stor del berodde på lägre förväntningar och mer fokus. Cineastiskt uppdaterad var jag ändå relativt skeptisk till en avslutande historia som de delat upp i två filmer. The hunger games mocking jay part 1 motsvarar inte min skepticism utan visar sig ha både en gnutta djup och ett kryddmått svärta. Jennifer Lawrence (1990, Louisville, Kentucky, USA: The burning plain, Winter´s bone, X-men first class, Silver linings playbook, American hustle) är som klippt och skuren för karaktären Katniss Everdeen. Första 30 minuterna är väl aningen sega, men sedan tar det sig, vilket inte säger mycket egentligen. Visst är det återupprepningar och visst är karaktärerna utmejslade sisådär, men jag underhölls dock av filmen i alla fall framförallt det visuella. Money talks och då är det cliffhangers som gäller. Då ungdomarna flockas runt filmerna är det ur ett ekonomiskt perspektiv en  smart strategi, men inte ur ett cineastiskt. Philip Seymour Hoffman hann dö innan The hunger games kunde slutföras. Denna utmärkta karaktärsskådespelare har förgyllt så många filmer, så även i denna.

Hobbit: the battle of the five armies tar vid var tvåan slutade. Ska man summera filmen så är titeln talande: krig, härar, krig och oändligt med soldater. Visst är det snyggt, välgjort och underhållande, men på tok för mycket av det goda. Parallellt har vi ju sett något liknande i Sagan om ringen. Sedan tycker jag att slutet blir som en uppgjord boxningsmatch; för enkelt, för simpelt. Fågeluslingarna och Gandalf är ju värre än var Jesus själv var. De behöver väl inga dvärgar, alver, människor eller dvärgar. Teamet hade kunnat fixat detta på helt egen hand. Sedan kan man ju tycka att det otroliga överläge dessa stridsdugliga orcher hade mot dvärgarna borde varit över på typ 7 minuter. Istället lyckas dessa varelser hålla orcherna stången i vad som upplevs som en hel evighet. Till deras räddning kommer till sist Thorin och hans följeslagare. Till och med Supermans krafter känns energilösa gentemot dessa minst sagt stridsdugliga dvärgar. Det hela blir inte trovärdigt utifrån att inget egentligen är trovärdigt alls, men i alla fall. Jag tycker inte heller att det blev så spännande som upphovsmännen troligtvis trott. Förutsägbart och långdraget är bättre ord för klimaxen. Men som sagt underhållning för stunden, men ingen värdig avslutning på denna überdyra trilogi.

Ben Affleck, förut ett rent hatobjekt, nu nästan en filmhjälte. Hur denna helomvändning skett spelar mindre roll. Numera spelar han adekvat trovärdigt, är med i toppfilmer och regisserar själv kanonrullar. Gone Girls bygger på en bästsäljande bok av Gillian Flynn. Det brukar inte alltid vara formeln för att även filmen ska bli bra. Nu har jag dock inte läst boken, vilket jag oftast ser som något positivt då det är lätt att falla in ”jämförelsefällan”; ett krig man sällan vinner. Nu kan jag istället koncentrera mig på historien helt utan referenser förutom att filmen fått överlag väldigt bra kritik. Gone girl är utmärkt regisserad av David Fincher som ligger bakom filmer som Fight club, Seven, Zodiac, The game och The girl with the dragon tatoo. Ben Affleck spelar Nick Dunne vars fru tycks vara spårlöst borta. Vi får följa Nick och hans samarbete med polisen. Då hans fru Amy är en kändis och har föräldrar som är snorrika tar de mycket hjälp av media för att hitta hans fru. Efter några dagars smekmånad vänder vindarna och Nick får den otacksamma uppgiften av media att agera syndabock för att ha mördat sin egna fru. Hon spelas för övrigt  förträffligt av Rosamund Pike (1978, London: Die another day, Pride and prejudice, Wrath of the titans, Surrogates, Jack reacher). Gone girl klockar in på 2½ timmar, lite för lång skulle jag vilja påstå. Filmen vimlar av myriader av manushål utifrån denna katt och råtta lek  och ett adekvat detektivarbete.  För mig är oförutsägbara slut en ovanlig syn, men en välkommen sådan. Detta slut gillar jag dock inte; irrationellt och idiotiskt – tyvärr. Jag måste tillstå att jag ändå gillade filmen, men så bra som kritiker och olika betyg gett sken av var den inte.

Denzel Washington har alltid tillhört mina favoritskådisar, trots att många tycker att han spelar om samma roll igen och upplever honom som intetsägande. Det är sällan man ser honom göra en dålig insats, och han onekligen fingertoppskänsla när det gäller att hitta sevärda filmer att medverka i samtidigt som genrerna är blandade.  I The Equalizer gestaltar han Robert McCall en man med många strängar på sin lyra eller en Batman utan dräkt. Mannen med det mystiska förflutna jobbar på en byggfirma, coachar en av de anställda till att bli vakt. Han bor själv hemma, sover självvalt ytterst lite, men läser desto mer och tycks ha OCD. Hans terapi blir att under natten sätta sig i ett lokalt fik, för att läsa och dricka te. Där träffar han på den den olycklige prostituerade Alina som han börjar prata med. Dessa möten är inledningen till hans enmanskamp mot den ryska maffian. Jag får samma vibbar för denna rulle som för Taken 1. Båda är överdrivna såklart, båda är nästintill skottsäkra, men ändå är de riktigt bra actionfilmer. Visste man inte att detta var en actionfilm så skulle detta kunnat vara ett drama utifrån de första inledande 30 minuterna. Det gillar jag, bra uppbyggda karaktärer, inte bara actionscener från start till mål. Brutalt våld, korruption och moral  filmens tre grundbultar i symbios med den tystlåtne huvudkaraktären. Jag gillar också kemin mellan den prostituerade Alina och Robert, det känns äkta. Filmen är över två timmar lång, men känns som 97 minuter det vill säga att historien är bärande hela vägen.  Självklart finns det luckor i manuset och Robert McCalls snabbtänkthet och slagsmålsduglighet är av superhjältekaraktär. Vill man analysera amerikanska actionfilmer blir det knappt någon tio-i-topp-lista om man ska tänka utifrån ett realistiskt perspektiv.  Antagonisten i filmen Teddy spelad av Marton Csokas är också en vitamininjektion. Jag gillade verkligen vad jag såg. Denzel Washington har återigen visat var skåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

3 december, 2014 by

Pixel – Eskapism

Christophers Nolans Batman begins inledde en film-era där betydligt större fokus lades på karaktären bakom masken än som förut en relativ stereotyp varelse. Denna cineastiska strategi har borgat för mer homogena superhjältefilmer. I andra filmer såsom Thor och The Avengers har man lyckats med att infoga en viss form av välbehövlig humor. Men det är först med Guardians of the Galaxy som filmkreatörerna fullt ut lyckats skapa den perfekta hybriden utav genrerna humor, sci-fi och action. Den klockrena Hans Solo klonen Peter Quill gestaltas av Chris Pratt som bland annat medverkat i Moneyball och Zero dark thirty. Det gående trädet som bara kan säga ”I´m Groot” är bara för härlig. Rösten till  växtverket  görs för övrigt av bjässen Vin Diesel.

Essensen i polisfilmernas är olikheterna mellan två oftast manliga partners där jargongen och samspelet är underhållningen. Den pusselbiten har oerhört snyggt implementerats i denna film. Jargongen mellan filmens fem minst sagt olika ”personligheter” är som taget från någon stand-up show, varken för mycket eller för lite skämt. Oftast är det en karaktär som ska stå för det roliga, men i Guardians of the galaxy är det alla huvudkaraktärer som hjälps åt med roligheterna, vilket gör detta till till 2000-talets absolut skönaste film alla kategorier eller 2000-talets svar på Star Wars. Visst är detta en bagatell i jämförelse med exempelvis Gudfadern och Schindlers list, men i jämförelse med andra filmer i samma genre är detta ett mästerverk just på grund av att balansen mellan humor, action, och dialog är så klockren. Det finns bara ett problem; hur ska uppföljaren kunna toppa denna film?

Dess raka motsats är ”The Book thief” en lågmäld historia där vi förflyttas från framtid till dåtid, närmare bestämt till 2:a världskrigets fasor. Liesel lämnas i ung ålder till fosterföräldrar i en liten tysk by. Innan dess begraver mamman hennes bror som dör på vägen dit. Under begravningen snor Liesel åt sig en bok som en präst tappar. Det blir upprinnelse till hennes fascination att börja läsa böcker. Hennes nya föräldrar består utav den jovialiske och genuint trevlige Hans Huberman  (Geoffrey Rush, 1951, Toowoomba, Australien: Elizabeth, Shakespeare in love, Quills, Frida, Pirates of the Caribbean, The life and death of Peter Sellers, Munich, Candy, The King´s speech, The best offer)  och hans fru den barske Rosa. Grannpojken Rudy blir hennes bästa vän liksom en judisk  kille som fosterföräldrarna gömmer i källaren.

Som sagt det händer inte mycket i filmen. Det finns inte tillstymmelse till porr eller naket, inga specialeffekter och berättarrösten är döden själv. Trots detta är filmen källan till att jag grät som en nygriljerad spädgris. Det är inte bara Geoffrey Rush som agerar optimalt i denna film fylld av smärta, hjärta och värme; utan alla inblandade är klockrena i sina roller. Sophie Nelisse som spelar Liesel är helt fantastisk. Relationsrealismen  i denna vackra film går nästan att ta på samtidigt som porträttet av 1940 talets Tyskland kändes nästintill äkta. Jag skrattade subtilt för att i nästa sekund gråta. Tempot i filmen var perfekt balanserat. The Book Thief skulle kunna vara den perfekta filmen att visa till sina barn i utbildningssyfte hur det aldrig får bli i framtiden.

Den senaste i raden av filmatiseringar utav Apornas planet landade i Filmstaden nyligen. Jag hade sett första filmen som främst utspelade sig i ett hus och i ett laboratorium. I uppföljaren Dawn of the planet of the apes är det mer action som gäller då aporna som bildat en fristad i skogen sedermera blir tvungna att konfronteras med människorna. Visst är det bra och snyggt gjort, men filmen berör mig inte nämnvärt, tyvärr. Tvärtom så är detta drama ganska förutsägbart, tråkigt och fylld av klichéer. Jag gillade första filmen betydligt mera trots mera action i denna tunna uppföljare.  Att det blir en trea är helt uppenbart, men hur det ska lägga upp det efter detta slut kräver sin man. Historien borde ha slutat med denna film. Dessvärre är det pengarna som styr, inte rationalismen. En ultratunn handling med transparenta skådisar.

I kölvattnet av Twilight, The Hunger games, The giver och  Divergent spottar Hollywood ut sig liknande dystopiska filmer för att blidka målgruppen tonåringar. I The Maze runner kretsar handlingen om tonåringar som dels mist sitt minne, dels förts till en by omgärdad av en labyrint som organiskt rör sig. I syfte att förstå hur labyrinten har gruppen av 60 pojkar sett till att det finns några som snabbt som tusan undersöker labyrintens innersta väsen. Processen att en ny kille var 30:e dag dyker upp har pågått i två år. Nykomlingen Thomas blir den som hittar nya infallsvinklar gentemot de andra i gruppen. Det finns tydliga liknelser till den utmärkta Cube i kombination med Lord of flies och tv-serien Lost. Denna rulle är dock ljusår ifrån ovannämnda genialitet utan mera återanvändning av dess stöpta i tonårskostym. I labyrinten härjar de fruktade Grievers. Varelser som är snabba och skoningslösa och älskar ”runners”. Rebellen Thomas luckrar upp uppgivenheten i gruppen på ett sätt som delar upp gruppen i två läger. Tyvärr bryr jag mig inte det minsta om hur det går med karaktärerna i denna förutsägbara sörja eftersom de saknar den karisma som skulle få filmen att tända till. Detta skapar en grogrund för taskig dialog, då intresset redan avtagit. Filmen saknar själ, och jag hoppas inte tillräckligt med människor ser detta eftersom slutet är en cliffhanger till en eventuell uppföljare, ett koncept som dessvärre ligger i tiden.

Ibland kommer man bara över någon serie som bara är helt sensationell. För inte så länge sedan dök True Detective in på den radarn, dessförinnan The Borgias, Game of thrones, Dexter och  Rome. Visserligen  är inte Hell on Wheels lika optimal, men ända en sjusärdeles bra serie. Handlingen utspelar sig efter det amerikanska inbördeskriget slut när slaveriet, revolvermännen och indianerna såg sina sista stunder. Jag bevittnade de tre första säsongerna under en period utav två veckor. Huvudkaraktären Cullen Bohannon spelas utmärkt av Anson Mount. Den mannen är som klippt och skuren för rollen. Bohannon är sydstatare och ägde såväl slavar som eget plantage. Under inbördeskrigets mördas hans fru av ett gäng nordstatare. Efter denna tragiska händelse ger han sig ut på en oviss roadtrip vars huvudsyfte blir att döda alla inblandade. Under resans gång fastnar han som förman till dåtidens största projekt: att binda samman öst- med västkusten via järnvägsräls.

Han blir Mr Bohannon för människor som inte har så mycket val i livet. Blandningen mellan färgade, tyskar, kineser och irländare är total precis som hierarkin mellan dem. ”På fritiden”  tycks det bara finnas två intressen: alkohol i mängders mängder samt prostituerade. En av Bohannons antagonister är Tomas Durant, det vill säga mannen som lyckades med konststycket att jämka öst med väst och tillika en karaktär som funnits på riktigt. Den andra antagonisten är ”Swede”, en man helt utan samvete som tycks ha fler liv en än katt. Serien har allt när det kommer till intriger: våld, action, drama, korrumperade politiker, sex och humor allt perfekt avvägt i en mörk, smutsig och rå plats där varje meter räls var essensen för de inblandade. Förutom detta är allt snyggt gjort och karaktärerna både komplexa och trovärdiga i denna moderna westernserie.

Jag dyrkar vampyrer och har sett det mesta när det kommer till dessa fiktiva varelse. Dock har jag inte sett någon film som avhandlar om tiden innan Vlad Tepes blev vampyr. Den ingången gjorde i alla fall mig nyfiken. Dracula untold berättar den historien på ett helt okej sätt. I syfte att skydda sin familj samt hindra turkarna från att decimera befolkningsmängden i hans kungarike väljer han bli ett monster. Luke Evans (Bars the bowman) från The Hobbitt är klockren som mörkrets furste. Om man inte bryr sig om att inget stämmer med  historiska personer och att manusluckorna är oändliga så är Dracula untold en medel actionskräckis med bra visuella effekter det vill säga 90 minuters bra biounderhållning för stunden, inte ett uns mer.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

24 augusti, 2014 by

Pixel-Eskapism

Efter att ha sett denna rysare på bio blev kontentan; köp alltid IKEA, aldrig antikviteter. Familjen Russels överhuvud Maria skaffade en antik spegel till sin man Alans arbetsrum; det skulle hon inte ha gjort.  1400-tals spegeln innehöll ett ondskefullt väsen som familjen fick på köpet. Handlingen pendlar mellan nutid och 11 år tidigare. Familjens dogmatiska dotter Kaylie har ägnat en stor del av sitt liv att återta spegeln som indirekt tog livet av sin familj. Sonen Tim vilken fick skulden för att skjutit sin far släpps ut från en psykiatrisk anstalt. Han återförenas med systern Kaylie och spegeln och flyttar in i huset där allt hände. Filmens själ är nästintill befriad från svordomar, special FX, sex och alltför mycket splatter. The Shining eller The Orphanage  troligtvis filmer  inspirerat regissören Mike Flanagan. Han berättar en en historia som med små medel skrämmer skiten ur mig. Oculus kryper obehagligt sakta men säkert upp i famnen på sina tittare, och då har man hunnit att hoppa till ett antal gånger. Jag kan bara rekommendera att se denna klassiska psykologiska tvättäkta spökhistorien som dessutom också är underfyndigt  smart. När kvaliteten, skådespelarkompetensen och skrämseltillfällena är såhär hög är det  återigen ”roligt” att se skräckfilmer igen.

Efter att ha sett Game of Thrones säsong 4 så kan jag bara konstatera att världens bästa serie håller måttet. Krig och elände präglade de första tre säsongerna. Nu är det mindre av den varan och ännu mera fokus på de de redan fantastiska karaktärerna. I serien introduceras ytterligare en  klockren karaktär: Prince Oberyn Martell of Dorne. Dennes hämndlystnad över familjen Lannisters  är i sig underhållande. En stor del utav handlingen läggs på Jon Snow och  hans polare i nattväktarna i deras kamp mot ondskan bakom muren. De tre drakarna har också hunnit växa till sig och blivit tonåringar det vill säga blivit aningen bångstyriga parallellt som de nästan ser oerhört verkliga ut.  Jamie Lannister har under sin fångenskap, fritagning och ofrivilliga vänskap med  Brienne utvecklats som karaktär; från arrogant till nästan en man med heder. Förutom hämnd, konspirationer och intriger från alla flanker är det ett dysfunktionellt bröllop i Kings Landing och dess förberedelser som upptar en stor del av handlingen. Hela den processen är som klippt och skuren för att kunna matcha perfektionismen i säsong 3.  Det är absolut  ingen överdrift att jag faktiskt längtar efter säsong 5. I och med min familjs resa till Dubrovnik i år så öppnade sig möjligheten att se om hela serien innan femte säsongen äntrar HBO Nordic. Dubrovnik visade sig vara stället där allt från Kings Landing spelats in. Då jag gjorde en nästan 3 timmar Game of thrones tour i den staden blev det att återupptäcka gamla miljöer med nya ögon i tv-soffan.

Game of Thrones, Dexter, Rome, Six feet under och Sopranos är seriekällor till euforiska cineastdubbelslag. Det var dock ett tag sedan jag såg något som fick mig att dregla framför pixelväggen. True detectiv första säsong var så hypad att den lämnade mig oberörd obstinat. Av en tillfällighet så kom jag över de första tre episoderna och blev helt hänförd av serien och dess ultrasmarta upplägg där dåtid pendlar mellan två autonoma FBI-intervjuer med de två huvudrollsinnehavarna. Matthew McConaughey (1969, Texas, USA: Amistad, EDtv, U-571, Tropic thunder, The Lincoln lawyer, We are Marshall, Mud, Dallas buyers club,  The wolf on Wall street) spelar den lakoniska och oförutsägbare, men ytterst smarte Rust Cohle.  Husguden Woody Harrelson gestaltar seriens nyckfulle familjefader och andra halvan i polisteamet. Vi får följa dessa två poliser som är så olika varandra som bara det är möjligt i kampen att fånga en potentiell seriemördare.  De karga och dunkla miljöerna de rör sig i runt Louisiana är bara det värt en extra guldstjärna. Kemin mellan de båda i symbios med en dialog att döda för är hörnstenarna i denna mörka grymma tv-serie. Jag har väl aldrig riktigt upptäckt  McConaughey storhet förut. I och med denna horribelt utomjordiska uppvisning utav en karaktär som balanserar mellan geni och galenskap  i kombination med  grav nihilism och alkoholism måste jag gräva djupare i hans tidigare filmbibliotek. Game of Throne har pågått i fyra säsonger och det återstår att se hur nästa True detectiv säsong kommer att se ut. Ett nytt team dyker upp 2015, men med stor risk att reproducera detta framgångsrika konceptet till medelbra är överhängande. I vilket fall som helst var dessa åtta avsnitten  av True detectiv en sanslöst  briljant tv-underhållning och en kommande HBO-klassiker.

Inledningen när Irving Rosenfeld alias Christian Bale varsamt appliceras sin peruk tidigt på morgonen i nästan 4 minuter är bara för härlig bra utifrån vad man senare  får reda på hur viktigt hår på huvudet är för honom. Filmen är baserad på verkliga händelser som skakade om USA på sent 70-talet, tidigt 80-tal. Irving är en naturbegåvning  när det gäller att lura av människor ens pengar. Det är dock inte förrän han inleder samarbete med den sexiga Sydney Prosser som han blommar ut. De två bygger sin framtid på att i ännu högre grad ta andras pengar. När FBI kommer på dem då främst via agenten Richie DiMaso spelad av Bradley Cooper blir paret tvungna att samarbeta med byrån. Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence är en sann fröjd för ögat. 70-tals miljöerna, den sköna dialogen och framförallt manuset är faktorer som greppade tag och ruskade om mitt skeptiska cineasthuvud rejält. Visst går det långsamt framåt och visst det är mycket dialog, men tråkigt blir det absolut inte. Med skådisar som går över gränsen hur bra de kan agera framför kameran kunde det fått varit ännu mera långsamheter. Bradley Cooper spelar sin neurotiskt karaktär så trovärdigt fantastiskt; definitivt hans allra bästa prestation någonsin på vita duken. I och med Jennifer Lawrence gestaltning utav Irvings fru hoppas jag att alla trögisar som tycker att hon är överskattad får skämmas; hon är helt fenomenal. Jag har också läst recensioner där de undrat om detta ska vara ett drama, komedi, romantik eller action. Poängen är istället att se problemet som själva essensen i filmen; American Hustle är en eklektisk gryta som inte blir överkokt av att hoppa mellan genrerna; det gör den bara ännu mer al dente, om en gryta nu kan vara al dente. Jag njöt i vilket fall som helst i varje minut utav denna fantastiskt briljantsmarta film som definitivt har glimten i ögat; den  blev nästan som en intim kompis.

Finns det bra vuxensagor? Tim Burtons Big Fish är för mig det bästa som gjorts i den genren. Winter´s tale är en saga som inte  utger sig för att vara något annat än en tvättäkta sådan. Den Dickensinspirerade karaktären Peter Lake  spelad förträffligt av Colin Farrell är en jagad man. Han är född att bli tjuv och vinner snabbt gängets chefs gunst tillika den som tog hand om den vilsna föräldralöse själen. Vid ett standardinbrott blir han tagen på bar gärning av en vacker, men döende arvtagerska. Peter blir träffad av kärlekens pilar och vill genast ändra livsstil, något som hans boss motsätter sig. Densamme är också ondskan själv och inser att att ett under är på väg att ske. Det blir en  kamp mellan det goda och det onda: änglar mot demoner och flygande hästar som kronan på verket. Helheten i detta episka poetisk-romantiska-drama bidrar till att jag fäller några dyra droppar på favoritkudden. Det finns många filmer som vill uppnå det stadiet men inte lyckas, eftersom Winter´s tale får mig berörd har den lyckats helt enkelt. Då spelar det föga roll om vissa fragment i filmen känns aningen malplacerade, även för att vara en saga. Colin Farrell kommer verkligen till sin rätta med sin äkta irländska accent och ”jordnära” karaktär. Att William Hurt, Russel Crowe och Lucy Griffith förgyller filmen med bra gestaltningar gör inte saken sämre. En oväntad bra, annorlunda saga som får mig att le och gråta – härligt.

Vad har hänt i skräckfilmsbranschen? Kvaliteten och kreativiteten har pekat spikrakt uppåt med filmer som The Conjuring, Oculus och nu Deliver us fom evil samt tv-serien American horror story. Dessa skrämmande nutida guldkorn har det gemensamt att de inte överdriver special FX och har skådisar som agerar någorlunda rationellt i irrationella situationer. Parallellt ligger också betoningen mera på spökhistorier än renodlade skräckfilmer. Deliver us from evil korsbefruktar exorcism- och polisfilmsgenren typ Seven och Exorcisten. Många gnäller just över detta och vill ha renodlade klyschiga skräckisar som oftast håller sig strax under kvalitetströskeln. Jag dyrkar detta med att blanda ihop genrerna då det oftast uppstår något nytt och fräsch istället för att gå i gamla uttjatade fotspår. New York polis officeren Ralph Sarchi spelad av Eric Bana (1968. Melbourne, Australien: Black hawk down, Hulk, Troy, Munich, Lucky you, The other Boleyn girl, The time traveler´s wife, Hanna, Deadfall, Closed circuit, Lone survivor) slåss mot sin egna inre demoner som med sådana på jobbet. För att lösa några komplexa mordfall tar han efter mycket begrundande hjälp utav en okonventionell präst vars primära kompetens ligger i exorcismutdrivning. För bara några år sedan var 9 av 10 skräckisar halvtaskiga, dit kan inte Deliver us from evil räknas in. Det är helt klart en av de bättre och mest intressanta som gjorts på ett tag. Att den baseras på ”verkliga” händelser gör det bara hela ännu mer underhållande. Det räcker med en svart svan för att i alla fall jag ska gå från skeptisk till troende på andar och demoner. Efter denna film så började jag forska lite i fallet precis som i verklighetsbaserade The Rite och The Conjuring; visst är det frestande att att tro att något av deras alla fall inte är påhittade rakt av. På History vs Hollywood kan man läsa in sig på filmer som  sägs vara baserade på verkliga händelser. Som sagt en annorlunda, spännande, oförutsägbar och otäck skräckis med en Eric Bana i dramahögform.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

23 juni, 2014 by

Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog daySource code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu