Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Captain america ’

Cineasthörnan

23 juni, 2014 by

Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog daySource code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

10 januari, 2012 by

Pixel-Eskapism

Ena mina absoluta 80-tals favoriter har sorgligt nog hittat vägen till  Hollywoods-remake-fabriker. Fright night är filmen i fråga, en av få skräckisar som lyckats balansera och kombinera horror med humor -  utan att fördärvas åt någotdera riktning. Nu har Colin Farrell (1976, Castleknock, Dublin, Ireland: Tigerland, Minority report, Phone booth, In Bruges, Alexander, Daredevil) iklätt sig rollen som den karismatiske grannvampyren Jerry Dandridge, och handlingen är förflyttad till Las Vegas villaförorter. En annan skillnad är att regissören tidigarelagt huvudhandlingen det vill säga förklarar handlingen ytterligare ett varv för att vi tröga cineaster verkligen ska förstå hur det förhåller sig. I vilket fall som helst är detta inte en total katastrof, utan en  standardremake, men som saknar originalets originalitet och glimten-i-ögat-humor.  Kemiavsaknaden mellan de tre huvudkaraktärerna är en annan faktor som pulvriserar ett högre betyg från mig. Det här blir bara en i raden av onödiga remakes som verkligen känns som en produkt – inte  som ett humor-skräck-mästerverk. En petitess i sammanhanget är att de lyckats få med Chris Sarandon på ett hörn i filmen; originalets Jerry Dandridge.

Julhelgseuforin förstärktes med 12 nya av HBO´s hittills kvalitetsmärkta vampyrepos True blood. Jag dyrkade verkligen de tre första säsongerna, och hade med all rätt väldigt höga krav och förväntningar på den nya säsongen. Tyvärr visade sig denna säsong mest gå på tomgång, och hade mer gemensamt med Buffy. Den smarta dialogen var som bortblåst och karaktärerna lika tomma som mitt bankkonto. Säsongens ”skurk” var  en halvgammal tant i min egen ålder som knappt skrämde Hanna och Frida. Jag kom på mig mer än en gång parallellt spela Wordfeud, vilket tyder på ett skapligt ointresse.  Jag ska ge de första 3-4 avsnitten av säsong 5 en chans, annars är denna serie körd i mitt hem.

Captain America är en Marvelgubbe jag aldrig kommit underfund med under mina frenetiska tonårs-läs-orgier. Det samma gäller för för superhjälte-kollektivet The Avengers.  För mig var det Spiderman, Fantastiska Fyran och Lagens väktare som gällde; The Avengers lyckades heller inte få fotfäste i gamla Svedala på den tiden. En åldrad Tommy Lee Jones (1946, San Saba, Texas, USA: JFK, The Fugitive, Men in black, No country for old men, The company men) spelar en halvvresig militäröverste.  Handlingen är förlagd till andra världskriget där Nazisten Johann Schmidt vill vara den tysk som tar herraväldet över världen via brottssyndikatet Hydra. Steve Roberts alias Captain America är den ende som kan stoppa ”Red Skulls” ondsinta planer, efter att genomgått ett experiment som förvandlat honom från tunnis till tuffis med en fysik att döda för. Precis som i True Blood så känns inte skurkkaraktären tillräckligt underbyggd eller farlig. Det blir helt enkelt ingen adekvat kontrast mellan det goda och det onda, vilket är absolut nödvändigt i denna typ av genre. Detta är tyvärr en standardfilm typ Green Lantern och Thor. Det riktigt coola med hela filmen är det holistiska slutet, något som sammanlänkar såväl Iron man, Thor, Captain America med kommande superhjältefilmen, The Avengers

Bröderna Coen inbjuder oss tittare till fortsatta halvschizofrena småstadsäventyr på den amerikanska landsbygden. Peter Stormare har sedan sin tid i Hollywood enbart fått gestalta skruvade karaktärer. Detta ändras förhoppningsvis genom denna film Small town murder songs, då han dels får en välförtjänt huvudroll, dels spelar en någorlunda normal karaktär. Stormare spelar en byhålesnut som blir indragen i sitt första mordfall parallellt handskas han med sitt heta temperament som bidragit till att han mist sitt livs kärlek. Samma kärlek vars nya man anses vara en av de misstänkta för det brutala mord som uppdagats. Som sagt det är en intrig som är gjord för konflikter, vilket det också blir, men med ytterst små subtila medel. Här finns inte tillstymmelse till specialeffekter, utan det är interaktionen mellan byns invånare som är i fokus. Handlingen, skådespeleriet och framförallt miljöerna får mig att svälja hela trovärdighetskonceptet fullt ut.  Herregud jag lovar att aldrig mer besöka Finspång, där verkligheten troligtvis hinner ifatt mig. Ytterligare en skön, lågmäld, tänkvärd men ändå liten skruvad rulle från Bröderna Coen.

Jag, brorsan och pappa besökte en fullsatt salong 3 på Filmstaden för att se Mission impossible – Ghost protocol. Jag har sett alla filmer i serien, där den första filmen är den sämsta i mina ögon. Denna gång kretsar handlingen runt en svensk galning som tycks tro att världen blir bättre om mänskligheten får börja om från början. Problemet är att han vill göra det genom att starta ett kärnvapenkrig. De som får skulden för detta är IMF, vilka tros bombat Kremlin; Ethan Hunt och hans team får agera utan hjälp ifrån huvudorganisationen. Tom Cruise är som klippt och skuren som agenten Ethan Hunt. Han är allt som James Bond är, men ändå inte, då det existerar en själ i karaktären precis som i filmen som helhet. Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz, Run fatboy run, Paul) står för filmens humoristiska inslag på ett ytterst välbalanserat sätt, det blir precis sådär lagom kul utan att humorn inkräktar för mycket på själva actioninslagen. Det som gör filmen så osannolikt underhållande är att alla i teamet får stort utrymme, vilket leder till att man faktiskt bryr sig om de dör eller överlever. Mikael Nyqvist gestaltar filmen bov, en roll som i vanliga fall får ett lite för stort utrymme i actiongenren. I denna film är skurkrollen och tillika Mikaels roll kraftigt nedtonad till förmån för uppsåtet i sig. Miljöerna är många, hänförande och autentiska, i städer som Dubai, Moskva och Budapest, men konstigt nog inte i USA. Den scen som jag och många andra gillar mest är när Ethan blir tvungen att ta sig in till datarummet via glasväggarna på världens högsta byggnad. Den långa spektakulära scenen är lysande och innehåller såväl dramatik som humor i mängder.  Jag kan inte göra annat än att abdikera för för denna berg-och-dalbana-action; 2 timmar och 13 minuter ren bioeufori.

Marie bakade, barnen tittade på Bolibompa – jag tittade på Hostel 3. De två första filmerna var båda riktigt bra och tillförde horror/tortyr genre en välbehövlig vitamininjektion. Tyvärr är regissören till de mycket obehagliga föregångarna inte längre delaktig i denna uppföljarprocess.  Borta är de genuina Slovakiska miljöerna och indirekt den otäcka vanmaktstämning som genomsyrade de första två alstren. Handlingen har moderniserat och outsourcats till Las Vegas. Istället för att 1 person betalar  och dödar ett hjälplöst offer, så går detta koncept ut på att spela om pengar hur offren kommer agera innan de dör inför en publik. Det blir inte otäckt, inte stämningsfyllt, det är mindre splatter och mindre trovärdigt skådespeleri – tyvärr. Nu har väl även denna filmserie infogats i Hollywoods mediokra skräck franchising fabrik typ Saw, Fredag den 13:e och Final Destination.

Warrior är 50% fighting,  50 % drama. Just dramafasen brukar vanligtvis vara lika populär  i denna genre som i porrfilmernas underbara värld. I Warrior är inte  så fallet, utan här hanteras de båda genrerna med fingertoppskänsla. Nick Nolte spelar en f.d alkoholist som är avskydd likt pesten av sina två söner, som i sin tur avskyr varandra på grund av vad som skett i det förflutna. Det som åter för dem samman är träningen inför en mixad martial arts turnering, där de båda bröderna oväntat deltar. Blandar man Rocky med Bloodsport, och samtidigt kastar in amerikansk sentimentalism med goda skådespelarprestationer så bildas Hollywoodhybriden Warrior. Jag faller återigen för detta klassiska dramaturgiska filmknep, något jag sett tusentals gånger förut. Sanningen är att det är så himla bra genomfört. De båda bröderna som spelas av Joel Edgerton (1974, Blacktown, Australia: King Arthur, Smokin aces, The Thing) och  Tom Hardy (1977, London: Band of brothers, Black hawk down, Star Trek Nemises, Inception, Tinker tailor soldier spy) skapar den nödvändiga schismkemin mellan fadern och dem själva, vilket skapar ett djup i filmen som lägger grogrunden för fightingscenerna. De underliggande familjekonflikterna belägrar filmen likt den bästa Londondimman. Vad vore denna genre utan David vs Goliat dramaturgin, troligtvis ingenting eftersom även denna film dryper av sådant. I de Warrior har manusförfattarna överträffat sig själva med att skapa magi av de båda brödernas och faderns undertryckta känslor. Dessa inre aggressioner håller brödernas fightinglåga vid liv, något motståndarna blir varse om. Jag kan inte göra annat än att kapitulera inför en optimal handling, bra skådespelarprestationer och trovärdiga fightingscener – en toppenfilm helt enkelt.

Another earth är onekligen en udda filmfågel. Dels handlar denna lågmälda sci-fi rulle om upptäckten av en  parallellplanet där varje människa har sin motsvarighet, dels handlar det om tonårstjejen Rhoda som av olyckshändelse krockar med en stillastående bil. Pappan som spelas av William Mapother (1965, Louiseville, Kentucky, USA: Swordfish, Minority report, The Grudge, The Zodiac och serierna Lost & Prison Break) överlever olyckan, men modern och sonen dör. Efter 4 avtjänande fängelsesår släpps Rhoda, som  inleder processen att be den överlevande pappan om förlåtelse. Detta är en vacker berättelse om när sorg möter skuld och dess konsekvenser. Another earth kommunicerar med  subtila medel, sparsmakat med effekter och troligtvis låg budget. Detta existentiella och intelligenta drama gräver lite djupare i det mänskliga psyket än de flesta andra stereotypa filmer i denna genre, vilken filmen i sig vinner på. En riktigt tankeväckande film.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu