Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Booking.com ’

En av världens vackraste citystränder

Kärlek vid första ögonkastet. I ett nummer av resetidningen Vagabond uppenbarades sig förföriska bilder av La Concha, i en stad jag aldrig hört talas om. San Sebastian ligger i nordvästra Spanien, endast 30 minuter från franska gränsen.

Regionen kallas Baskien. Ett område som jag instinktivt refererar till terrorism på 80-talet. På spanska heter regionen País Vasco, provinsen heter Gipuzkoa, och San Sebastían på baskiska blir Donostia.

Tre år efter aha-upplevelsen i resemagasinet var det dags för mig att boka upp flyg och bostad. Jag frångick för första gången på evigheter Booking.com för att testa vingarna med Airbnb. Dels upplevde jag det som billigare, dels att man hade en hel lägenhet eller hus för sig själv.

Ett hotellrum blir betydligt dyrare när man bokar upp ett familjehotell, parallellt generellt sett trängre. Nackdelen är att man är i händerna på en kontaktperson som man ska möta upp på plats. Vid ett hotell finns det en adekvat adress och en reception.

Terrorism

Den baskiska separatiströrelsen ETA (Euskadi Ta Askatasuna – Baskiska fosterlandet och friheten) bildades 1959 av en grupp radikala studenter i protest mot den spanske diktatorn Francisco Francos förtryck av landets baskiska minoritet.

Målet var att skapa en självständig baskisk stat. Kampen övergick i ren terrorverksamhet med kidnappningar, hot och politiska mord.

I april 2017, överlämnade terroristgruppen ETA sina vapen till spansk och fransk polis. Det skedde på gruppens eget initiativ och var ett led i dess pågående strävan till självupplösning efter knappt sextio års underjordisk verksamhet och precis femtio år efter dess första i en lång rad mord.

Uppenbarligen har terroristerna själva uppfattat att våld som medel är kontraproduktivt i förhållande till gruppens målsättningar att uppnå en självständig baskisk stat.

Mobilberoende

För alltför många, inklusive mig själv är mobilen det första vi kollar på morgonen, det sista vi kontrollerar innan vi släcker lampan. Det är inte många minuter som de smarta telefonerna lämnas orörda.

Samtidigt känner många att de använder telefonen för mycket. Generellt sett är ändå ungdomarna,  den uppkopplade generationen  som skiljer sig markant från tidigare, mer analoga generationer.

En trend som förstärkts av de ständigt närvarande mobilerna är till exempel att unga dröjer sig kvar i barndomen och skjuter upp mycket av det som hör till vuxenlivet, som att dejta, gå på fest, ha sex, dricka alkohol och köra bil.

I stället för att umgås i verkliga livet sitter de hemma i sängen och träffar sina kompisar på sociala nätverken, ser på Youtubeklipp eller spelar spel. Bra utifrån ett drogperspektiv, sämre när ungdomarna istället blir Wallyfierade.

Enligt en undersökning från Institute of Practitioners in Advertising använder personer i åldrarna 15 till 24 år mobilen så mycket som varannan minut. Det är i snitt 387 gånger per dag, skriver Dagens analys.

Ju fler timmar om dagen som ungdomarna sitter framför skärmen, desto mer ensamma, oroliga och deprimerade känner sig en stor procent av dagens ungdomar, även om de själva inte alltid märker det.

Att kreativitet och geniala lösningar föds ur uttråkning är inte bara en myt. Enligt flera studier är det oerhört viktigt för vår hjärna att göra absolut ingenting då och då. Det föder tankar och idéer som annars trycks bort.

Problemet i dag är att så fort vi har tråkigt, så är det bara att plocka fram mobilen för att spela, kolla Facebook, Instagramma eller Snapchatta. Den där riktiga uttråkningen infinner sig helt enkelt aldrig, eftersom den digitala godispåsen sällan är långt borta.

Dag 1: förvirring och frustration

Eftersom vårt plan avgick klockan 06.25 så hade det betytt att vi fått satt oss i bilen, för att ovisst ta oss till Arlanda runt klockan 02.00 på natten. Nödlösningen blev att ta sig till Arlanda via tåg dagen innan.

Då eliminerar man dels chanserna att det strular på vägen till Arlanda vare sig det gäller bil eller tåg, dels får man extra tid att sova.

Med egenkomponerad frukost gick vi ombord på Norwegian flyget. Cirka tre timmar senare landade vi utanför. Bussarna avgick varje timme. Vi hade turen att komma med en buss som avgick 10 minuter senare efter vi köpt fyra buss biljetter.

Det var varmt, men inte kvalmigt. Baskien är inte södra Spanien, och Atlanten är inte Medelhavet, det är liksom lite svalare generellt här.

Runt klockan 11.45 var vi framme vid busstationen i San Sebastian. Vi tog taxi till den adress där vi skulle hämta nyckeln till lägenheten. Jag började ana oråd när det var portkod. Till sist kom det ut en person från uppgången och då passade vi på att smita in.

Det som uppenbarade sig var postfack utan nummer, dörrar utan namn. Dock fanns det ett företagsnamn vid ett av postboxarna, förutom detta nada.

Mobilnumret fick vi inte att funka. I ren desperation ringde jag på några dörrar i syfte om hjälp. Deras engelska var beyond allt annat jag hört förut, min spanska var nästintill obefintlig.

Det kunde bara gå på ett sätt. 30 minuter senare satt vi frustrerade och förvirrade på de kalla gråvita marmortrapporna, utan någon riktig plan b och c.

Undrens tid var inte förbi. Via trapporna haffade vi en individ som kunde mer än 40 engelska ord, det var tillräckligt. Tre till fyra samtal senare hade vi kontakt med de som skötte lägenheten. De hade nyligen flyttat, därav att vi inte kunde finna dem. Platsen låg bara 100 meter från var vi var. Miraklet var ett faktum.

Den så kallade receptionen sköttes av engelsktalande personal som dessutom var top notch servicevänliga. Det tog bara 10 minuter så hade vi fått nyckel och stegat över tröskeln till vår lägenhet. Den var modernt nyrenoverad, ljust, minimalistiskt, stora öppna rum och ett fullt utrustad toppenkök.

Efter lite vila begav vi oss ut för att ta pulsen på den baskiska badorten. En sak var säker, Norra Spaniens klimat är långtifrån södra delen med över 300 soldagar.  I skuggan upplevde vi att det var kyligt, typ som i Sverige.

Det som annars slog mig var den frodiga naturen med sin fylliga grönska; en sanslös mix av berg och hav, likt en mini sagovärld.

En av San Sebastians absolut starkaste dragningskrafter är nog maten. Det tycks regna Michelin-stjärnor över denna lilla kuststad som 2010 hade fler stjärnor än någon annan stad i världen.

Staden är ett Mecka för gourmander. Många ägnar därför sig att frossa igenom stadens legendariska pintxos, den baskiska versionen av tapas.

Jag korrelerar inte alls med något som liknar svamp, eller varelser under vatten. Så när jag såg de mest populära pintxos innehålla alt från bläckfiskar till andra sjöodjur, föll de helt sonika bort ur middagsagendan Vi har istället en fäbless för italiensk och indisk mat.

Det där med mattider blev vi snart varse att de generellt sett existerade någon form av siesta. Nästan alla hak av värdighet stängde diktatoriskt klockan 16.00, för att återigen öppna runt klockan 20.00.

När vi traskat runt förlamande vackra omgivningar och betraktat ögonbrynshöjande stadsstranden La Concha ur 900 olika vinklar var det dags för mat. Den subtila siestan grusade alla våra planer på ett restaurangbesök.

Det blev katalysatorn till att handla på oss matvaror i en lokal matvarubutik. Bröd, frukt, ost, grönsaker, ägg, skinka och vatten var några saker vi handlade på oss för ätas senare i vår lägenhet.

Klockan hade hunnit att bli 19.00. Vi tillbringade resten av tiden i lägenheten märkbart tagna av resor, lägenhetsstrul och 12 kilometers gående. Hanna och Frida var oerhört nöjda med det beslutet. De och även vi satt med våra mobiler, då spansk tv inte synkades med våra språkkunskaper.

Dag 2: Bad La Concha

Efter en tilltagen sovmorgon, smög jag ut och handlade på mig färskt bröd hos det lokala bageriet. Frukosten blev en revalvering av våra tidigare förmiddagsmål, mycket för att hela familjen satt samlade, något som tyvärr är ytterst sällsynt numera. Dagens huvudmål var att betäcka La Concha för första gången.

Även denna dag präglades av ett lågmält klimat. Så fort solen gick i moln blev det nästan kyligt. Förutsättningar som inte lockade till bad. Vattnet var überkallt. Varje decimeter var ett hendomsprov, innan man blev dränkt av någon förrädisk våg. När man väl vant sig att vara i och under vattnet, var det helt okej. Efter cirka fyra timmar av sol och bad var vi hungriga.

Pizzeria Trattoria La Mamma var ett magiskt sälle. En plats skött av italienare, vilka serverade mat för alla sinnen. Familjen tog varsin pizza som var förföriskt god. Vi kom fram till att vi skulle besöka restaurangen en gång till under vår vistelse. En pågående matkoma satte stopp för barnen att följa med på en kvällspromenad.

Det här var också första resan som jag verkligen kompromissade med att slaviskt, indirekt tvinga barnen att följa med. De fick sitta med sina mobiler, medans jag och Marie upptäckte stadsdelen Gros med beachen Playa de Zurriola som främsta attraktion. Tack vare att Zurriola, till skillnad från La Concha, ligger så öppet mot havet är vågorna här rejält stora.

Vågor, surfing och ungdomar är de tre nyckelorden för Zurriola beach, San Sebastians livligaste strand. På 800 meter strand arrangeras surftävlingar, surfklasser, beachvolleyboll, fotboll och strandtennis.

Promenaden var en hänförande upplevelse av fotogeniska vyer. Vi botaniserade också runt i en charmig matfestival. Där införskaffades några riktiga dessertkaloribomber av  rang. Vädret var bara sådär sydländskt kvällsljummet härligt i ett folkvimmel med människor i alla åldrar.

Parken Gipuzkoa Plaza var en av de vackraste parker jag satt min fot i. Ett crescendo av färger och romantisk arkitektur samsades på en liten yta. Runt 19.00 var vi tillbaka hos barnen. De två nyinköpta cheesecakes var  dock godare på håll än i verkligheten.

Dag 3: shopping och bad

Traditionen att köpa nybakat bröd till frukosten var ett populärt inslag på morgonen. Vädergudarna hade vaknat på ett bättre humör. Knappt ett moln på himlen, men 5-6 grader varmare.

Barnen ville shoppa, men visste inte vad de skulle köpa. De blev nog aningen besvikna på bristen av Nike och Adidas kläder, dock kan man alltid lita på brittiska Pull & Bear.

Gamla stan, eller “Parte Vieja”, ligger vid Monte Urgull, som är den östliga udden i det som utgör San Sebastians bukt. Här gamla stan hittar man de mest populära pinxto (tapas) barerna i kombination med kullerstensbeklädda pittoreska gränder.

Gotiska kyrkor, museum, glassbarer, souvenirbutiker försökte alla pocka på turisternas uppmärksamhet.

Söder om gamla finner man stadskärnan, “Centro”, som kännetecknas som det kommersiella shoppingdistriktet med allt från stora och kända märken till mindre lokala butiker.

Här fanns det shopping som attraherade Frida och Hanna, men nu var de halvsega och snålrädda om de pengar de fått av oss. De hoppades att Bilbao skulle vara en större källa till shopping.

Vår hunger tillfredsställdes på Tandoori flame, stadens bästa Indiska restaurang som låg i Gros. Vi testade olika förrätter som  tre sorters naanbröd och två stora mango lassi. Familjen gav  tummen upp för det som serverades oss.

Därefter drog vi till närliggande  Playa de Zurriola. Surfvågorna var en källa till  barnslig förtjusning. Det var riktigt härligt att kasta sig i dem, trots matkoman.  Maten, solen, promenaden och vattnet hade gjort oss möra. Vi kastade oss i sängarna när vi kom hem runt klockan 19.00.

Dag 4: Monte Igueldo

Efter frukosten spatserade familjen utmed den tredje beachen Playa de Ondaretta. Målet var Monte Igueldo. Vi tog linbanan upp till den här fjälltoppen som ligger 184 meter över havet.

Där huserar “Parque de Atracciones de Monte Igueldo”; ett bisarrt, men charmigt tivoli från 1912 som fortfarande är i bruk. Berg- och dalbanan körs av en maskinist som åker med mellan vagnarna på en fjädrad stol och styr med rostiga spakar.

Från toppen av Monte Igueldo uppenbarade sig ikoniska vyer över bukten, där mobilkameran fick löpa amok; panoramautsikterna var nästintill obeskrivliga, vi var långtifrån ensamma.

Eftersom vi inte åkte några karuseller så var det just att försöka ta till sig allt de imponerande som vi blev serverade.

Runt klockan 15.00 äntrade vi tröskeln till Restaurangen Chino Mandarin. Dock inget klockrent ställe, men en ändå en plats att stilla hungern på. Vi hade med oss badprylar  till beachen Playa de Zurriola.

De höga vågorna var skälet till att vi återvände hit. Efter två timmar av cancerstrålar och saltvatten hade vi fått nog. På vägen tillbaka bevittnade familjen en liten sandtromb. Handdukar och kläder ringlade sig efter väderfenomenets piska, luftvirveln underhöll oss i några minuter.

Mat, sol, vind och vatten tillsammans är synergieffekter till att bli riktigt sega. Efter en upptäckarpromenad bar det tillbaka till lägenheten. Där vistades vi tills vi mötte John Blund.

Dag 5: Mont Urgull

Redan vid frukosthandlingen fick jag en föraning om att de två senaste dagars kanonväder var förbytt i moln och lite svalare luft, typ cirkeln var sluten.

Vandringen upp till Monte Urgull, gav oss inte bara en fantastisk utsikt över San Sebastian, utan också ledde oss till borgen Castillo de La Mota, som har en 12 meter hög Kristus-stay som ser ner på staden och dess inlopp.

Dessförinnan stannade vi till och släckte törsten på en uteservering med ett läge att döda för.

Runt klockan 14.30 intog vi återigen La Mamma. Denna gång beställde jag in  en lime-passionsfrukt cheesecake och en klassisk chokladkaka. Visst, det var överkurs, men de såg ju så himmelskt goda ut.

Självklart fick hela familjen frossa i dem, men de var redan rätt mätta. Mitt kaloriintag måste ha nått någon form av onyttighetstak. Mätta och belåtna drog vi oss tillbaka till lägenheten. Vädret uppviglade oss till att inte bada denna dag.

Jag och Marie tog farväl av den gyllengula 1.350 meter lång och 40 meter stranden La Concha. Vår kvällspromenad möttes av ett betydligt bättre väder. Vi var också nyfikna på att se hur det såg ut på den västra delen av San Sebastian: Ondaretta.

Hanna och Frida valde att vara kvar i lägenheten. De visste ju vad en promenad indirekt innebar: rörelse i mängder. Att de då frigjorde tid för att vara med deras digitala godispåsar, det vill säga sina mobiler, var enbart en win-win situation för dem.

Någonstans på en höjd hade jag fått korn på en fantastiskt vacker byggnad. Dock stod det inte mycket information vad det var för arkitektonik sensation. Att hitta den, trots sin storlek, var ett hendomsprov eller snarare en optisk illusion. Vi gick och vi gick; nästan så att vi gav upp.

Efter en orgie av trappor hittade vi den. Vad gör man inte för en bild? På köpet hade vi fått en inblick hur lokalborna levde och vad de gjorde utomhus. I området kände man sig inte riktigt som en helylleturist, utan mer som en frivillig åskådare.

Efter promenaden ägnade vi oss åt att packa och förbereda för morgondagens busstur till Bilbao.

Dag 6: Bilbao

På San Sebastians busstation fann vi vad vi sökte; en buss som tog oss till Bilbao. Den avgick 09.30. Resan tog cirka en timme. I Bilbao tog vi taxin till Gamla Stan. Därefter kontaktade jag ägaren till lägenheten. Han var servicevänligheten själv; omtänksam och informativ.

Hans hem var sanslöst vackert; om man gillar vintage stilen. Varenda detalj, varenda pryl var snuskigt genomtänkt. Det var ett smärre under att han inte spikat fast sakerna, i syfte att ingen dum turist skulle byta plats på möblemanget.

Efter att ha gjort oss hemmastadda tog vi det  lugnt. Dagens agendor vara korta och koncisa. Först hitta ett bra ställe att äta på, sedan upptäcka vad gamla stan hade att erbjuda.

Att hitta en adekvat restaurang där maten skulle vara i samma kaliber som La Mamma var onekligen inte det lättaste. Till sist valde vi återigen att handla på oss mat i en supermarket.

Gamla stan var en mysig plats, men på något sätt har jag sett mysigare sådana, eller så var man helt enkelt lite mätt på att upptäcka nya saker dessutom kom det periodvisa regnskurar.

På kvällen tittade jag på damfotboll. Sverige mötte USA i VM-gruppspelet. De andra satt med sina digitala  godispåsar. Barnen roffade åt sig de finaste sängplatserna.

Dag 6: Guggenheim museet

Dagens mål var en långpromenad till ökända Guggenheim skapad av Frank Gerhy. Utformad i marint tema påminner Guggenheimmuseet om en båt som lagt till i hamnen. Graciösa kurvor täckta i titan påminde om en fisk och dess fjäll som blänker i solen.

Museet hamrade in budskapet att den forna hamn- och industristaden ömsat skinn. Bilbao är i grunden en stad med rötter i en industriell tradition som genomgått en häpnadsväckande omvandling till en position som en av Europas mest intressanta kulturstäder.

Konstmuseum är i vårt tycke fullständigt ointressant; byggnaden var mer betydligt mer intressant än själva konsten. I området huserar också denna berömda ”Puppy” från 1992, i en päls av blommor.

Är det den mest fotograferade hunden i världen månne? I baskiska regionen älskar människor sina hundar, därav att hundar är glada, fria och välskötta.

Jeff Koons ”Puppy” har blivit en av ikonerna för regenerering av Bilbao, stående vakt mot ingången till Guggenheim-museet. Den 43 ft höga West Highland Terriern är skapad med en mängd olika färgglada blommor och växter; två gånger per år byts blommorna ut.

Från början var den tänkt att vara ett temporärt konstverk, men den blev så populär att staden köpte in den permanent.

Vid den breda flodstranden, alldeles utanför Guggenheimmuseet står Louise Bourgeois  gigantisk spindel ”Maman” i brons, marmor och rostfritt stål. Tingesten är nio meter hög, och ser exceptionellt oförglömligt surrealistisk ut.

Ett stenkast från dessa tre attraktioner låg den klassisk stadsparken Doña Casilda Park formgiven i pure engelsk stil med bland annat ankdamm, fontäner och en paviljong, härlig att strosa i,  efter all betongdjungel.

Resten av promenaden gick i löftets tecken. I detta fall befria barnens otålighet, till att hitta oaser av shopping som passar deras smak.

Trots mängder av alternativ hittade de inget som behagade dem. Nu var familjen hungrig. Att planlöst vandra omkring och tro att ett smultronställe bara uppenbarar sig, tillhör tyvärr undantagsfallen.

Oftast leder strategin till att hamna på något havtaskigt hak, eller turistfälla, istället för något gudomligt. Efter ett helvetiskt googlande så fann vi till sist Fontana trattoria. Maten var lagom god, dock ljusår ifrån San Sebastians La Mamma.

När vi återinträdde till lägenheten var vi mätta och belåtna på hur dagen gestaltat sig. Packandet påminde oss om att resan var på väg att avslutas. Våra tankar befann sig delvis redan på planet, istället för att njuta av den sjusärdeles vackra lägenheten.

Dag 6: hemfärd

Vi tog farväl av boendet och Bilbao via en taxi till flygplatsen. Allt fungerade friktionsfritt; det fanns god tid för shopping. På Arlanda hade mina försiktighetsåtgärder blivit källor till lite irritation eftersom planet och tåget kom i tid hade vi mer än och en halv timme att slå ihjäl.

Att vara förutseende är min nisch, ofta en superkraft, men fungerar allt, så kan ett  sådant förhållningssätt te sig lite onödigt överdrivet.

Tåget gick som tåget. Det är ett färdmedel som vi upplever är perfekt för att göra vad man känner för. Komfort, bra utrymme, wi-fi, man kan läsa, äta, lyssna på musik eller bara umgås.

Vi blev hämtade på Centralstation av ena hälften av Skarins. Vänner och grannar som även tog hand om vår katt när vi var borta. borta bra, men hemma bäst.

Continue Reading »

No Comments

Min mamma Anna Biagioni (Karlsson) kom till Sverige från Italien den 8 april 1950, samma dag hon fyllde 10 år. Runt en halv miljon människor främst från Finland, Italien, forna Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom till Sverige under 50-60-talet; dessa gjorde det möjligt för industrin att växa och utvecklas efter andra världskrigets förödelse.

La gioventù betyder det ”den brända ungdomen” och syftar på den generation som på grund av den ekonomiskt svåra och politiskt kaotiska efterkrigstiden aldrig fick uppleva någon ungdomstid.

De kom till Sverige i första hand för att arbeta, men där fanns också åtminstone hos en del en önskan om att få uppleva det som kunde tyckas vara det the big adventure.

Min mammas föräldrar fick jobb på stubinen, morfar Guido inledde hos landsmannen Nello Lucchesi. De tillverkade gipsprodukter med madonna statyer i eller på. Good Year var fabriken som han sedermera blev trogen livet ut. Mormor Elide tog jobb hos S:A Petterssons damkonfektion.

Min mamma ville gärna att jag lärde mig prata italienska när jag var yngre. Ungdomlig trotsighet och ren skär tröghet gjorde att jag valde bort den möjligheten; något jag ångrar i dag.

Mitt två besök i Italien och hos släktingarna i Fornarci Di Barga i Norra Toscana skedde när jag jag var bebisliten; har inga minnen av dem. 1978 var jag 11 år, då flög familjen Karlsson på vår enda utlandsresa tillsammans.

Vi bodde dels i beacheldoradot Rimmini, besökte San Marino, dels bodde hos släktingarna i Fornarci Di Barga. Min mamma hade sina två mostrar i livet:  Jale och  Irma samt morbror Pietro  Santi.

Jag tågluffade ensam runt om i Europa när jag var 16 år, efter att kompisen ”Peter punk” ballat ur. Då passade jag på att vistas hos släktingarna 5 dagar.

Det återupprepades året efter, då jag fått smak på att åka ensam. Året därpå gjorde jag min sista tågluffning. Denna gång hade jag med brorsan som gästresenär.

Det blev ett glapp på cirka 16 år tills nästa släktingbesök. Jag och min fru Marie hade då varit ihop i nästan två år.

Vi gjorde en helt fantastisk resa där höjdpunkterna var oräkneliga: Lagio Maggiore/Stresa, Lake Orta/San Guilano, Laggio Garda/San Simrione, Carrara, Viareggio, Florens, Merano, Pisa, Lucca, nöjesfältet Gardaland dessutom passade vi på att besöka släktingarna.

Det var några saker som radikalt förändrats sedan jag var där sist. Gammelmormor Maria hade dött samma dag hon skulle  fylla 100 år. Parallellt hade något subliminalt kallt lagt sin hand över smått idylliska Fornarci Di Bargas grannskap.

Under mina tidigare besök var det nästan svängdörrar hos grannarna, det var bara att gå in, precis som det varit sedan urminnes tider.

När vi närmade oss deras hus så möttes vi av ett förstärkt stålstaket, ett larm, samt en skällande aggressiv hund. Grannarna led av samma fientlighetsembryo, alla hade faktiskt hundar och larm.

Min mammas kusin Gabriella var navet i att visa oss runt i omgivningarna. Hon arbetade som lokalpolis och gjort det så  långt jag kommer ihåg.

Familjen bestod av hennes man Paolo Capannacci samt deras son Alessandro. Samma familj bilade till Sverige när sonen Alessandro var 11 år. De såg bland annat Stockholm och bodde hos mina föräldrar i någon vecka. De stannande någon vecka och bodde då hos mina föräldrar.

Regionens mest kända ställen är väl Pisa, Lucca och Barga. Fornarci Di Barga lär väl inte titulera sig som någon vallfärdsort utifrån något perspektiv. Mest känd är staden för sitt myntverk. Numera är fabriken en skugga av sitt forna jag, precis som byn i sig.

Känslan att tiden var inne

Det här med blod är tjockare än vatten och att söka sig till sina rötter är knepiga. Jag själv känner mig schizofrent svensk; finns inte chans på jorden att jag skulle hålla på Italien… i något sportsammanhang.

Det utesluter dock inte en fascination för landet i sig. Det finns ett syfte varför landet som enades så sent som 1866 har mest av världsarv i världen (UNESCO ).

Den gamla historiken med Vatikanen, Romarriket, alla furstendömen är en orgie av kulturella uppvisningar. En autentisk god pastarätt eller en äkta Napolitansk pizza är ju inte att förglömma. Jag tycker dessutom språket är väldigt vackert, såväl när det pratas som när den sjungs på.

Dock fallerar allt när de börjar ADHD-prata, det vill säga bli aningen upprörda över något oftast helt obetydligt, sett utifrån nordiska kyliga glasögon.

Tyvärr integreras det Italienska samhället av diktatoriskt blodtörstiga mafiosos som underminerar byar, städer, invånare på värdighet och värderingar. Dess giftiga tunga korrumperar alla samhällsskikt.

Härbärget/fristaden för pedofiler: Katolska kyrkan är en sammansvärjning som jag verkligen avskyr. De ger verkligen dubbelmoralen ett ansikte.

”Begreppet klerikalism syftar på den utbredda kulturen som höjer upp prästerna och ordensfolket till en oantastlig elit, en nästan helig överhet som till varje pris ska skyddas mot ifrågasättanden och inte behöva avkrävas ansvar för sina handlingar, i alla fall inte av en utomstående makt. Att man inte får tala illa om prästen, eller ifrågasätta det kyrkan säger, är något många katoliker får i sig med modersmjölken. Föga förvånande har det på många håll präglat kyrkan som institution (ur Dagen 22 aug 2018)

Min mormor ville välsigna deras lägenhet när de nyss anlänt från Italien. Det gick jättebra, så bra att Katolska kyrkan skickade ett inbetalningskort på 300 kronor, en summa som var respektabel i början av 1950-talet.

Det är mycket som en människa kan tumma på, men ens ursprung är svårflörtad. Min mamma är från Italien, min pappa från Sverige så är det, och numera är det så med en större stolthet i ryggen.

Likväl skulle jag aldrig hålla på Italien i fotboll, något jag inte behövde anstränga mig för under 2018 Fotbolls-VM i Ryssland.

Våra barn Hanna 15 år och lillsyrran Frida 13 år var i precis rätt läge för att kunna ta till sig då- och nutid från det stora vidsträckta landet i söder. Jag började planera resan redan i februari

Utifrån att vår familj inte träffat släktingarna sedan jag och Marie var där år 1999 var jag tvungen att på bästa sätt kommunicera med dem om möjligheten att vara där några dagar eller inte.

Min strategi för att dels undvika några som helst meningsskiljaktigheter, dels säkerställa att rätt information verkligen kommit fram till exakt rätt person var hel sonika att skicka dem ett rekommenderat brev.

Jag halvgarderade mig genom att lägga till 20 kr för ett mottagningsbevis det vill säga få information när och om någon hämtat ut brevet. Kostnaden för kalaset blev 140 kronor.

Helgardering i syfte att överhuvudtaget något kommunikativt misstag skulle ske var att outsourca mitt välformulerade brev till min nära och gamla vän Lino Ferrari.

Hans fru Cecilia Ferrari drog lite i tåtarna att brevet dels skulle nå hans pappa som stod för den adekvata översättningen, dels se till att processen verkligen blev av. Ferrarimakarna visade var lojalitetsskåpet skulle stå. Brevet blev top notch, precis som tidsprocessen i sig.

Jag skickade det rekommenderade brevet redan den 9 februari bara för att ha kunna ha tid att planera upp resten. Efter 1½ månad fick jag en avi att någon hämtat ut brevet.

Väntan på att de skulle höra av sig låg lika tät som Londondimman. Alla kontakta-mig-källor som fanns på jorden inklusive min kalsongstorlek fanns med i brevet, ”no resistance was  utterly futile”.

Nja inte riktigt, kulturkrock eller inte? Det fanns inte tillstymmelse till svar de närmaste månaderna. Jag googlade frenetiskt, men hittade inte namnet Santi.

Den ekonomiska krisen som drabbat Italien med kompisen arbetslöshet som efterföljare var nog anledningen; eller hade de flyttat, skiljt sig eller helt sonika sålt huset?

Anomalin i det hela var att någon ändå hämtat ut biljetten. Trots mafiosos och korruption så trodde jag nog att den som hämtade detta tillhörde familjen.

Ältandet förde fram mig till Postnord. Risken för att Italienska postverket var värre än det Nordiska var överhängande, och då kunde ju vad som helst skett.

Möjligheten att de avskydde mig fanns ju också på tapeten, vilket i sig vore omöjligt, men man visste ju inte 100 procent. Mitt hopp sviktade för att senare vändas till frustration tillika en Italienresa där inte släktingarna ingick. Tråkigt, men shit happens.

Istället bokade jag in 3 nätter på ett mysigt Albergo i närliggande Barga. Under ytan puttrade irrationella  psykotiska revanschtankar. Skulle vi djävlas genom att checka ifall de bodde kvar, söva hunden, punktera däcken på bilarna eller helt sonika bränna ner huset med ekologisk bensin?

Det visade sig i slutet av juni att dessa tilltag inte var nödvändiga. Helt oväntat, med stark betoning på oväntad så ringde någon från Italien upp mig runt klockan 22.00 på kvällen den 18 juni; det var Gabriella. Hon lät sonen sedan kommunicera med mig via just mobilen, sms och mail.

Det blev en strid ström av information på svensk-italienska; en språkhärva som krävde flera tolkar, ett bättre psyke eller ett högre IQ. Efter någon veckas oproportionerlig nätkorrespondens hade vi synkat varandras agendor. Han och Gabriella skulle fixa saker att göra under dessa 2½ dygn som vistelsen gällde.

Utifrån detta samtal tog jag kostnadsfritt bort boendena i Pisa och Barga som bokats där jag alltid bokar mina uppehälle: Booking.com. Att ha ha allt samlat på ett och samma ställe är helt optimalt; all info på ens eget språk, kartor, adresser, bilder, reseguider, direktkontakt med boendet och så vidare – klockrent.

Detsamma kan sägas om Italiens svar på SJ: Trenitalia; på engelska, användarvänlig, inget strul och stilren. Precis som i Booking.com fanns alla tågresor i appen, biljetterna i pdf; blev nästan tårögd av två smidiga tekniska hjälpmedel.

Dag 1: Pisa och släktingarna

Klockradions bitska budskap 06.30 hamrade in att det var dags att stiga upp, vilket långt ifrån var synkat med frasen: ”äntligen dags”.

Väskorna var sedan tidigare färdigpackade; 1 styck  20 kg orange stor väska checkades in, därutöver 4 handbagageväskor.

Planet från Skavsta till Pisa avgick ”planenligt” klockan 10.20. Två timmar och femtio minuter senare landade vi ett helvetiskt kvalmigt Pisa, 35 grader, inte ett moln på himlen.

Ett futuristiskt obemannat tåg Pisa Mover tog oss till Centralstationen; där vi för 150 kronor lämpade av väskorna på deras bagageinlämningen. Av någon anledning kände jag mig i alla fall mer stressad än euforisk.

Om det berodde på taskig sömn, italienarna i sig, värmen eller att det var mer turister som man fick trängas med än sandkorn i Gobiöknen vet jag inte, troligtvis kombinationen.

Ångesten dämpades av något som Gud själv skapat: ”La Bottega del Gelato”; Pisas godaste glass enligt säkra källor.  Körsbärskulan, Amaretto och nutella-smakerna  dröp utav kvalitet. Tyvärr finns det någon form av informell regel när det kommer till storleken på kulorna i landet.

Första kulan är stor, medan de andra två är minimala, eller så är alla tre ovanligt små, till skillnad ifrån Sverige generellt, där man får normala det vill säga rejäla skopor.

Den klaustrofobiska känslan tilltog för varje meter man närmade sig tornet och katedralen. Upp-till-tornet-biljetterna kostade 18 Euro styck och legitimerade inträde till katedralen också. Marie och jag hade redan upplevt detta vid vårt förra besök.

På tok för dyrt för en upplevelse som var högst ordinär. Barnen ville inte gå upp; deras fokus låg att ta kort på tornet, snapchatta och gnälla på värmen.

Vi tog tåget från Pisa till släktingarna i närliggande staden Fornarci Di Barga. Klockan 18.30 var vi framme. Paolo, Gabriella, Alessandro och hans sambo Elisa välkomnade oss på perrongen med kramar och kindpussar.

Underbara Jale Santi, en person som skämt bort mig med ödmjukhet under tidigare fyra besöken hade avlidit, precis som trubbige Amose. Det hus som jag kände till sedan tidigare hade genomgått en total makeover via en stor utbyggnad, invändigt som utvändigt.

Efter en minutiös husesyn så blev det dags för ett rejält pizza party. Bordet dignade av glutenprodukter i alla dess mjölkonstruktioner; godast var den inbakade foccaciapizzan.

Att kommunicera på engelska via en näst intill obefintlig sådan kräver sin hen. Istället blev det kroppsspråkscharader blandat med italienska och engelska ord.

Efter en halvtimmes egentid promenerade vi alla till stadens ”Centrum” det vill säga i stort sett en huvudgata som flankerades med butiker. Målet var byns bästa glassbar. Smaksättningarna var minst lika förföriska som de i Pisa.

Runt klockan 22.00 var vi ”äntligen” ensamma. Vi fick bo i den inte ombyggda delen av det gigantiska huset; det var samma plats där jag sovit sedan barnsben.  Någon timme senare däckade vi i våra sängar; intensitet hade fått ett ansikte.

Dag 2 – Fornarci Di Barga

Pigga som lärkor var en lögn, något vi väl upptäckte när vi famlade efter tvålen i det mikroskopiska badrummet. Sov inte människorna i denna lilla by?

Varför existerar inte utegångsförbud mot vespor? Nattrafiken upplevdes som en dag på Monzabanan. Likt något ur en Stephen King film, ylade och skällde hundar åt vandra, mot andra, i kör, mot bilar och dylikt.

Runt nio serverades det frukost i deras sagodekorerade trädgård. Redan 29 grader, inte ett moln på den klarblåa himlen, i symbios med en uteplatsmiljö Ernest Kirchstiger skulle mörda för, flera gånger om.

De mäktiga grönbelagda bergen skapade ett vykortsliknande scenario. Vi göddes med nybakade lokala delikatesser, tyvärr i mina ögon mer afternoon the än en rejäl någorlunda nyttig frukost. Croissanter samsades med andra sötsliskiga bakelser.

Alessandro hade planerat att besöka ett EU-restaurerat fort en bra bit bort. Vägen dit visade sig vara en orgie utav pittoreska byar omgärdade av vyer som verkligen tog andan ur en. Vi hade kommit till den vilda och relativt orörda Garfagnana regionen.

Hit reser naturälskare från hela Italien för att lindra stress genom att paddla kanot, rida, cykla, bekanta sig med får, klättra, åka skidor eller fotvandra i det vackra landskapet.

Medeltidsbyn San Romano låg precis utanför medeltidsstaden Fivizzano. Endera kunde man ta en linbana upp, eller helt sonika gå upp till Verrucola Fortress.

Våra släktingar hade redan hunnit betala innan jag hann säga höjdrädsla. Jag fick känslan av att by-rådet snålat ordentlig i valet av den billigaste leverantören av linbanor.

Någonstans mitt emellan började ett teknikstrul som sin tur ledde att vi ofrivilligt åkte bakåt. I en nanosekund trodde jag faktiskt att det var ute med oss. Gud såg oss bland kastanjeträden, trädde in, och räddade dagen.

De  panoramiska vyerna från 2000 meter över havet var svåra att ta in. Desto enklare var det att ta in gradantalet på 39 grader. Fortet kunde dateras ända till 1000-talet.

Efter 20 års restaurering blev fästningen klar år 2012. Under 1 timme guidades vår grupp av en tjej i tidstypisk klädsel.

Trots att guidningen var på italienska förstod man ändå otroligt mycket, dessutom förklarade hon lite med några engelska fraser. Guiden synliggjorde historien, artefakterna och miljöerna på ett otroligt intresseväckande sätt.

Värmen krävde sin hen. Det var helt enkelt en upplevelse att få pusta ut i det svala huset runt klockan två. Kontrasterna i de klippiga bergregionerna var minst sagt häpnadsväckande; från 39 grader molnfritt, till blixtar och dunder.

En timme senare satt vi återigen samlade runt middagsbordet. Hemmagjord tortellini med tvättäkta bolognese samsades med prosciutto de melone och sockerstinna bakverk.

Det skulle kunna vara en grogrund för min medverkan i nästa års upplaga av Biggest looser.

Därefter bar det iväg till min mammas födelseort:  Bagni Di Lucca.  Staden hade sin glansperiod under 1800-talet då de kalk och svavelrika källorna användes av Europas rikaste elit parallellt som Europas första kasino öppnade i staden 1937.

Numera är den betydligt mer devalverad, halvt förfallen och i skriande behov av kapital.

Vårt mål var Villa Webb från sent 1500-talet.  Lord George Byron (1788 – 1824) bodde här sommaren 1822. Napoleons syster var också en av många gäster.

I grannhuset 40 meter åt vänster  Casa Bertini bodde bland annat Frankensteins monster skapare Mary Shelley.

Släktingarna hade personligen anlitat Bagni Di Luccas bästa guide (månne enda). Den gubben var hur cool som helst; med ett minne och munläder som skulle kunna bringa fred i Palestinakonflikten. I Villa Webb huserade en eklektisk härva av museum.

Entrén vara en magisk resa in i 800 talet, en era för riddare och i detta fall rustningar från den perioden. Bredvid det rummet stegade man in i de gamla köken för att senare lära sig allt om det förflutna ur ett mathistoriskt perspektiv.  

Nästa våning visade kasinots historia i Europa.  Många föremål var original från Europas första kasino. Där fanns en utställning om de gamla glömda spelen samt en kortutställning från hela världen.

Christian Alpini har sedan tonårstiden varit en passionerad samlare av mystiska artefakter. Över 1000 stycken föremål har killen lyckats införskaffa. I  hans ambulerande paranormala utställning ingår också  mystikern  Professor Icaro De Benedetti halvskumma upptäckter.

På tredje våningen härbärgerade denna udda unika samling indelade i 6 sektioner: The Impossible Museum av  just Christian Alpini. Jag vet egentligen inte vad som skrämmer mig mest, mannen som skapat detta bisarra eller de mystiska artefakterna i sig?

I vilket fall som helst så dyrkade jag utställningen om det okända, legender och konstiga teorier. Kittet hur man dödar vampyrer, Bigfoot avtryck, häxor, demoner och typ allt annat spektakulärt kommer att leva länge i familjen Widholms sinne; traumatiskt eller inte återstår att se.

I ren nyfikenhet öppnade jag diskret, när de andra tittade bort, ett fack av många stängda, i ett uråldrigt skåp. Guiden for fram som slottsspökenas  svar på Usain Bolt, för att aggressivt ifrågasatte varför jag öppnade luckan.

Han menade på att jag öppnat upp en förbannelse. Jag ville hellre få det till min familj, eller i bästa fall hela  Mjölby eller Boxholm om det var möjligt.

Detta var en omtumlande upplevelse som jag garanterar inte finns med i någon guidebok. Enda motsvarigheten är Museum of death som jag och brorsan besökte i Los Angeles förra året. Dock låg deras fokus på helt äkta saker samt fokus på döden och seriemördare.

Vår guide hade också nycklarna till Europas första marknadsförda spa. Platsen var igenbommad, förfallen och sagolik fantastisk, på sitt sätt. De nedgångna lokalerna var bepansrade med världsberömda Carrara marmor.

En viss form av melankoli infann sig då guiden mellan raderna serverade oss information att det skulle kosta molto euro att restaurera stället; de pengarna finns inte riktigt i Italien för närvarande.

Elisa & Alessandro & hunden Joya

Vi avslutade roadtripen med att titta på en av regionens finaste brohantverk. Ponte delle Catene (The Chain Bridge) i byn Fornoli som spänner över floden Lima. De trolska småvägarna tillbaka till Fornarci Di Barga var fyllda med fotogeniska platser.

Diktatoriskt fick vi 45 minuter på oss landa och duscha, innan vi skulle bila iväg till nya delen av Barga. Där var vi specialinbjudna till ”Bistccata…sotto le stelle”; en grillfest för alla i Barga.

Det var ett årligt evenemang där huvudsyftet var att samla in pengar till Bargas fotbollslag. Alessandros pappa, Paolo, var Presidenten och kassören i klubben. Det ska ju tilläggas att det inte var Milan precis, utan mera Kuddby IF.

Klockan 20.00 inleddes festen. Mina förhoppningar på det grillade köttberget var gigantiskt. Dessvärre grusades den visionen, maten var ett riktigt bottennapp. Mycket fett och plastattiraljer, ingen sås, något som skapade 2-3 timmars tuggmotstånd av det torra köttet.

Dragspelandet var trevligt, men med 10 centimeters lucka fick jag en temporär tinnitus som  lade sig först efter att jag drack mitt först klunk av det lokala röda vinet.

Paolo Capannacci

Festens höjdpunkt var när spektaklet led mot sitt slut. Parallellt pågick en stor marknad i Barga. Där samsades äkta hantverk med prylar från nordöstra Bangladesh. Kvällsvärmen (27 grader) var bara sådär härlig varmsval som den bara kan vara i de sydländska länderna.

Det vimlade av människor som inte var snortankade, utan bara hade trevligt, gammal som ung umgicks de.

Vi blev bjudna på även Bargas godaste glass  enligt typ alla på institutionen: Il Giardino; nutella smaken var sensationell. Klockan 23.30 kom vi hem. Utmattningsskalan räckte inte till, den slog gårdagens intensitet med råge; visst är det härligt med ”semester”.

Dag 3 – Fornarci Di Barga

Ett pistolskott i nacken? Den känslan fick jag när alarmet ljöd 07.30. Längst upp på deras digra agenda var frukost på ett av Bargas finaste restauranger, som dessutom var känd för att ha en fantastisk utsikt.

Ristorante Coprats var allt detta och lite till. Dessvärre blev vi återigen gödda med bakelser, goda, absolut, kalorifattiga, definitivt inte.

Barga finns med på listan över de vackraste medeltidsstäderna i Italien. Den pittoreska staden ligger på en brant kulle, på vägen till toppen möter man det ena fina huset efter det andra, samt genuina gränder, torg och vackra scener från vardagspusslet.

Av någon anledning gjorde vi ett besök hos stadens borgmästare som var en nära vän till familjen. Såklart låg maktens boning i ett av Bargas finaste hus, och det finns en uppsjö att välja mellan.

Den kulturella törsten släcktes via ett privat besök i urläckra Teatro dei Differenti med en guide.

Stadens stolthet är dock katedralen Collegiata di San Cristoforo, vilken är strategiskt placerad på toppen av Barga. Precis invid hittar man den mest imponerande utsikten över de omkringliggande bergen, skogklädda sluttningar och stadens röda tegeltak, en fröjd för alla sinnen.

Efter två timmars traskande for vi vidare till Alessandros barndomsvän David.

De har varit kompisar sedan 14 års ålder dessutom studerat arkitektur och bott i Florens tillsammans i 10 år. David och hans fru bodde  i ett vackert hus några kilometer bort från Barga.

Att vakna till denna naturtavla varje morgon med utsikt över medeltidsstaden Barga är få förunnat.

Paret väntade sitt först barn, de var honungsodlare, levde helt ekologiskt samtidigt som båda hade jobb; en ekvation som endera låter för bra för att vara sann, om man inte kan hantera alla krav som engagemang kräver, vilket få troligtvis gör.

Vi fick besöka honungsfabriken invid deras villa. Där inne  framställde tre sorters honung; den mörka med inslag av kastanj var mest annorlunda. Efter en italiensk fika bar det tillbaka till Fornarci.

Vi fick 30 minuter på oss innan en mäktig middag serverades. Först  hemmagjord pasta, därefter Cotoletta alla milanese  med pommes, det vill säga tunna skivor kalvkött som panerats. Kronan på verket var nya italienska efterrättsdesserter. Vansinnigt gott, men magen hade knappt återhämtat sig från gårdagen.

Resediktatorn gav oss hela en timme för återhämtning. Sedan bilade vi återigen till mammas födelsestad Bagni Di Lucca. Vår destination  blev ökända Hotel & Terme in Bagni Di Lucca. Redan på Romarriket vallfärdade rika och mäktiga människor hit som Caesar, Pompey, Kalle Moreus och Crassus.

De fångades av dessa vattens mirakulösa egenskaper som ansågs kunna bota eller behandla andningsorganen, reumatiska- och hudsjukdomar och för  artrit, gikt,  lymfatisk, skabb, infertilitet

Baronessan Matilde di Canossa var den som såg till att skapa intresse för hälsospa på 1200-talet. Därefter utvecklades processen till att blev ett av de ledande i Europa, en era som nådde sin peak i slutet av 1900-talet. Lättrogna britter var de första som invaderade staden.

Under årens lopp har kändisar avlöst varandra som poeterna Byron, Shelley, Lever, Giusti, Monti, Carducci, Pascoli, Montale; författare: Alexander Dumas.

Musiker som Strauss, Listz and Paganini, Puccini, Mascagni; politiker/kungligheter som Drottning Margaret, D’Azeglio, Galeazzo Ciano och Napoleons syster: Elisa Baciocchi.

Då som nu var god mat, avkoppling, återhämtning, välbefinnande och närhet till naturen högsta modet, som sagt trender kommer och går. Alessandro hade bokat tid för ångbastu i de naturliga grottorna. Vi fick tillgång till ”Grotta grande”.

Jag kände verkligen historiens vingslag utifrån mångfalden av storheter som just suttit vid exakt samma grottor. Visst var det ångbastukänsla, men aningen mindre varmt.

20 minuter var maxtiden för detoxen, därefter arktisk kyla i deras dusch. Muskelrelaxen skulle göra oss trötta och fria från stress, men det var svårt att vara tröttare än vi redan var, så jag märkte ingen direkt skillnad. Nästa betalda steg var minst sagt märklig.

Familjen fördes från hälsobastun till ett rum som jag instinktiv relaterade till tv-serien: ”American Horror story” säsong två…som utspelar sig på ett mentalsjukhus.

Efter lite massage blev vi mumifierade av lakan på varsin brits. Tända ljus, lavendeldofter och en hälsobrygd av något slag. Att man inte kunde röra armarna på grund av lakan-mumifieringen var ett aber, då jag lider av klaustrofobi. Avledande manöver blev att studera min omgivning eftersom man inte fick prata.

Eskapismen ledde vidare till dysfunktionella associationer till nazisterna experiment på människor ledd av ”Dödsängln”  Josef Mengele. Hur han hänsynslöst, utan bedövning, injicerade kloroform på hjälplösa människor var något som gäckade sinnet de 15 minuter jag låg på den obekväma britsen.

Helheten av ett världens historiskt mest kända spa gick inte att jämföra med Tällberg eller Las Vegas precis, vilket troligtvis inte var meningen. Dock föredrar jag sådana ställen istället för miljöer som tagna ur något Ukrainskt sjukhus från 70-talet, som tur vad slapp vi betala för kalaset. Vi var dock några erfarenheter rikare.

Nästa mål var den ökända  900 år gamla  Ponte della Maddalena (Djävulsbron) i Borgo a Mozzano. Den byggdes primärt för att Napoleons syster skulle kunna resa till området för att bada i de varma källorna.

Sägnen säger att djävulen bekostade bron om han fick själen av den som först gick över bron. Byborna lät då en hund bli den förste att gå över. Vilken art det gällde förtäljer inte historien, troligtvis en pudel.

I vilket fall som helst har jag varit här fyra gånger förut, alltid lika cool. Fantastiska bilvägar ståtade med magisk utsikt på vägen tillbaka till Fornarci Di Barga.

Återigen snabba ryck. Efter en mastig middag for vi iväg till ett av Toscanas vackraste städer: Lucca. Inte mycket har förändrats sedan stadens storhetstid på 1300-talet, då sidenhandeln gjorde typ alla dess invånare förmögna.

Lucca spelade som sagt en väsentlig roll i övergången från Medeltid till Renässans. Det berodde bland annat på att staden skapade välstånd genom att bli hela södra- och Centraleuropas silkesväveri, med fler än 3000 vävstolar.

Via hamnstaden Genova importerades råsilke, men det var i Lucca man hade expertisen att bearbeta den. Ett motto från den tiden lät: ”Bra silke är Lucca silke”.

Skrytbyggena står kvar, liksom de påkostade palatsen, kyrkorna och de praktfulla färggranna trädgårdarna. Lucca är dock en ytterst levande stad året om, där man kan uppleva antika marknader, musikfestivaler och andra evenemang dessutom en nästan bilfri sådan.

Luccas gamla stadskärnan är omgärdad av den 4.3 km långa och 12 meter höga stadsmuren som byggdes mellan 1504 och 1645. La Mura är Italiens enda intakta samt Europas bäst bevarade stadsmurar i renässansstil.

Mästerverket byggdes för att skydda det rika Lucca mot de närliggande antagoniststäderna Pisa och Florens. När muren skapades så stod det 126 kanoner på den, samtidigt som den omringades av en 35 meter bred vattengrav.

Dess topp är omgjord till park, trädallén av popplar bildade en bred promenadväg runt hela staden i symbios med  kastanje- och solfjädertallarna. Uppe på muren fullkomligt  sprudlade det av liv; lekande barn, sportklädda  joggare, kortspelande vänner, glass ätande familjer, jovialiska hundägare, cykelbusar och parkbänksromantik,

Här uppe hade man en klockren utsikt över det labyrintliknande stadscentrumet med små medeltida gränder, torn, monument, ett antal kyrkor och blomsterdignande terrasser

Här fanns dessutom en ståtlig katedral, monumentala palats och två medeltida torn, som man kan vandra upp i, för att få en panoramavy över hustaken och de omkringliggande bergen parallellt också en tidsresa från från romartiden fram till renässansen.

Husen ser emellanåt lite skamfilade ut, men detta bör inte misstolkas; det råder stränga lagar om att bevara husens ursprungliga utseende; exempelvis är det inte tillåtet för butikerna att hänga upp färgsprakande skyltar utanför.

Via Fillungo: Luccas huvudgata sägs vara en av Italiens mest eleganta gator. Ormliknande slingrar den sig fram mellan de antika byggnaderna. Gatan var tidigare fylld av små intressanta butiker, dessvärre  har de stora butikskedjorna kannibaliserat sig på småskaligheten, precis som i Venedig.

De pråligaste klädbutikerna ligger bredvid varandra,  något som  märks på de elegant välklädda Luccaborna.  Pisa var krimskramsets högborg, Lucca dess raka motsats.

Sist, men inte minst, Lucca låter varken turisterna  som lokalbor glömma att Giacomo Puccini (1858-1924) föddes, växte upp och skrev sina första musikaliska verk i staden. Lucca Comics & Games är ett årligen återkommande kulturevenemang sedan 1993. Det är en kombination av seriefestival och spelkonvent.

Publikt största arrangemanget i genren i Europa (med  Seriefestivalen Angoouleme), internationellt endast överträffat av Japans Comiket.  Vi brydde oss inte nämnvärt om operakompositörens liv och lustar eller seriefigurer utan njöt istället av de fantastiska miljöer som penslades fram.

Under timmarna i  Lucca spatserade  vi självklart på muren, men  oväntat nog också inne i den. Vid få tillfällen öppnar murens väktare upp delar av den medeltida försvarspjäsen. Jag har varit här tre gånger tidigare. Aldrig har det skett, men i år stod alla stjärnorna rätt tydligen.

De gigantiska tunnlarna var utsmyckade med massor av lokal konsthantverk. Extremt häftigt att se hur stort utrymmena  egentligen var och hur de var organiserade med det primära syftet att på bästa sätt försvara staden mot andra elaka furstendömen.

Efter tre timmar av upptäcktsfärd var vi mätta på kulturella och historiska vingslag. Klockan 2.1.00 var vi ”hemma”. En timme senare stod en tre rätters avslutningsmiddag på agendan.

Makaroni med ragusås, sedan en toskansk köttgryta med potatis för att avslutas med en klassisk  Toscansk choklad – ricotta tårta. Mat för ett helt hemvärn.

Gabriella

Kvällen avslutades med att vi tittade på gamla som nya foton. 30 minuter innan midnatt gick vi ner till vår lägenhet, en halvtimme senare däckade vi.

Att Alessandro lyckats med konststycket att fösa ihop 5 dagars visning av regionen på hälften så kort tid var definitivt ett avklarat mandomsprov.

Densamme hade också gött oss till oigenkännligheten. Morgondagen kanske bestod utav att vi fick iklä oss rollen som korpulenta offergåvor till maffian, korrumperade poliser eller både och.

Dag 4: Siena

Som något taget ur mittenuppslaget ur Dantes inferno lät alarmet när det ljöd prick 06.45. Packat hade vi redan gjort. Nu återstod  bara en frukost som sett utifrån gårdagens matutspisning kändes mindre angelägen.

Orgien utav avskedspussar på kinden fick huden att korva sig. Gabriella, Alessandro, Elisa och charmiga hundskrället Joya tog ett sentimentalt farväl av oss på perrongen.

I Empoli bytte vi tåg. De andra vilade medan jag på en timme utforskade  fotbollsikonen Jonny Ektröms gamla hemmatrakter. Alla tågtider synkades optimalt med tiderna på förbetalda biljetterna.

Vi dräpte en taxi till Hotel Italia i Siena. Där pustade vi ut i en och en halv timme för att runt 13.30 upptäcka ytterligare en i raden av renässansstäder.

Strategiskt inledde vi med att äta på en tvättäkta Trattoria Ostria Titti. Miljön, myriaderna av smådetaljer och maten i sig skapade en grogrund för ett minnesvärt restaurangbesök. Mätta och belåtna traskade familjen vidare. 33 grader, klarblå himmel och ett lämmeltåg utav turister.

Vi hade redan vilat och ätit, vad mera kunde man göra…förutom att gå? Jag vet inte riktigt, men eftersom jag inte hade tankar på att besöka staden igen, så blev det helt sonika att gå mellan sevärdheterna.

Siena ligger i hjärtat av Toscana bland böljande vinmarker, olivträd, gröna skogar och smått sensationella byar. Dofter och färger från en svunnen tid tycks leva kvar i denna obeskrivlig vackra stad. Horder av turister och bilar är det enda som förstör det intrycket.

Näst efter Rom, Florens och Venezia är Siena nämligen den främsta italienska staden vad gäller konstverk från den sena medeltiden. Under 1200-1500-talen tävlade Siena och Florens om vilken stad som hade flest rikedomar och praktfullast konst.

Den solfjäderformade Piazza del Campo anses vara ett av Europas vackraste medeltidstorg; Siena i sig Italiens vackraste medeltidsstad. De omgivande gyttret av pittoreska gränder samt en lång mur med citadell och nio portar, fick det att tåras i ögonen.

Visst, den större kändare staden Florens (ca 50 km därifrån) i all ära, men i mina ögon var detta mäktigare. Siena är byggd på sju kullar, något som skapar kontraster. Varje skrymsle är som att upptäcka vingummin igen. Kullarna i symbios med 34 graders fuktig värme suger dock musten ur den bäste.

Jag är medveten om att det är lättare att motivera två tonåringar att upptäcka ställen som Skara sommarland, Gröna Lund och Liseberg. Pittoreska hus, kullerstenar och oförglömliga miljöer hamnar liksom inte på samma motivationsnivå.

I små doser fungerar det om man lägger in middag, fika, shopping, vila och glass.

Syftet med att barnen överhuvudtaget får följa med är dels att stärka familjebanden genom att umgås, dels vara delaktiga i den viktiga skolan hur mycket fantastiskt som finns utanför Sveriges gränser, förutom att det också är trevligt, god mat och massor att se och lära.

Fem timmar tillika 16 kilometer senare det vill säga klockan 18.30 hade vi sett så mycket vackert att det bara inte gick att ta in mera. Familjen var minst sagt tagna av dagens upptäcktsfärd; troligtvis låg de 3 tidigare dagarna i latent också.

Barnen höll sig på hotellrummet resten av kvällen. Vi vilade 90 minuter, därefter gick jag och Marie ut och kollade var hotellet låg i förhållande till tågstationen, shoppade och handlade på oss varor till kvällsmat.

Siena var onekligen en utomjordisk vacker stad; tyvärr tillät vare sig semesterdagarna eller budgeten ytterligare en dag. Parallellt var det första kvällen där vi hade normal egentid, utifrån de komprimerade dagarna hos släkten, en religiös upplevelse i sig.  Vi kom i säng runt klockan 23.30.

Dag 5: Venedig

Frukost klockan 07.00. En fin sådan, fast mönstret med sockrade produkter gick igen. Tåget avgick 08.15, byte i Florens, runt klockan 12.30 var vi framme i Venedig. Vårt hotell låg  5 minuters gångväg från stationen. Både köket och rummet var rymliga. 3800 kronor kostade rummet för två nätter.  Ägaren överöste oss med bra råd om vad komma skulle.

Hungern angav kompassriktningen. Den pekade mot välrenommerade Al tre Archies. Fyra pasta carbonara senare var det bara att bita i det sura äpplet; maten var i Italienska mått mätt osedvanligt osmaklig.

Motformeln hette: vräka peppar på maten, dessvärre ville en orkanpust något annorlunda. All peppar hamnade på bordet och i ölen.

Från centralstation-området tog familjen färja (Vaparetto) linje 1. Tanken var att åka turen fullt ut skulle generera i oförglömlig sightseeing. Så blev inte fallet; varje stopp var som en smärre jordbävningar av in-, ut- och tvärbromsningar.

Det öronbedövande motorljudet var ungefär lika sexigt som mysbyxor på Molin Rouge. Fick inte alls samma känsla som när jag såg The Tourist från 2010 med Johnny Depp och Angelina Jolie i huvudrollerna.

Vårt mål blev att koppla av på ett av få grönområdet på huvudön: S:t Elena, sista stationen innan Lido. Kvarteren längst bort, Castello, är väldigt fina, och helt folktomma. Lugnet i sig är en behaglig kontrast, här bor en stor del av lokalbefolkningen. Parkområdet var dessvärre lika slitet som de andra två gångerna jag besökt Venedig.

Lekparkerna och bänkarna hade sett sina bästa år för typ 15 år sedan. Om de styrande lagt 0.001% av deras intäkter på att skapa en välbehövlig frizon från turistströmmarna hade en win-win situation skapats för turister som lokalbor.

Vi vandrade från skabbigheten till trängsel från helvete, ju närmare San Marco platsen vi kom, desto trängre blev det, fullt medvetna att detta är ett av världens populäraste turistplatser, men riktigt så tänkte inte jag i alla fall då.

Trots all historik, kulturella artefakter och renässansmiljöer kände vi oss som i en välgjord themepark.

Min strategi att hitta hem utan hjälpmedel visade sig vara rent idiotiskt. Tomma gränder fylldes av tvättlinor mellan de mysiga husen. Gränderna var helt omöjliga att hålla reda på, rena Maze runner känslan.

Efter 90 minuter  promenerande i 34 graders värmeförbyttes hybrisen successivt i ett crescendo av irritation. Det fatala misstaget visade mig vägen till hamnområdet.

Den dysfunktionella genvägen var dock helt fritt från turister, vilket inte var så konstigt. På en 100-gradig energiskala låg jag då runt -4, lågt räknat. Min fru fick sin beskärda dos av sarkasm eftersom stackaren var den som försökte navigera via mobilen det vill säga lättast att kasta skulden på. Allas energidepåer var ju devalverade, men jag reagerade allra barnsligast.

Två steg framåt, tre bakåt förbannelsen bröts då vi otroligt nog äntrade fastlands-Venedig, en upplevelse i sig. Därefter besökte vi områdets alla anti genuina souvenirbutikerna.

Var fanns läderbutikerna, krukmakarna, barberarna, var fanns det äkta Venedig? Vi shoppade på oss ingredienser till kvällen samt frukosten. På vägen dit hände två lite dråpliga saker.

Först blev Marie träffad av Sydeuropas största fågelbajs. Den skyldiga gamen lyste med sin frånvaro på himlen. Ingen av oss tre anhöriga gjorde någon som helst ansats till att hjälpa henne.

Den gigantiska fågelavföringen hade hamnat i håret och Marie vädjade om hjälp. Till sist fick barnen göra skäl för månadspengen, eftersom mitt finger ömmade ordentligt.

Frida och Marie hamnade på efterkälken. Jag och i viss mån Hanna beslutade oss att skrämma de två ovetande. Jag ställde mig bakom ett hörn , hoppade fram, parallellt framförde ett utomjordiskt gurgelljud, på signal av Hanna. Ett ljud som kunde få vilket lik som helst att vakna.

Resultatet blev ännu bättre än förväntat. Marie gick från chock till en ännu oupptäckt karateformation. Frida tror jag inte har återhämtat sig ännu. Det bästa utfallet stod ändå  några turister för. Undertecknad ska nog vara nöjd med att ingen Karate-Tobias fanns i närheten, eftersom jag själv inte hade energi att fly.

Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i den mysiga hyresbostaden. Vi ägnade oss åt att fibbla med mobilerna, ta varsin välbehövlig dusch och titta på Scooby Doo på klanderfri italienska.

Dag 6: Venedig

Resans hittills första adekvata sovmorgon led mot sitt slut. Efter en hemmagjord frukost var det dags igen att bege sig ut i myllret av gränder, duvor, skitigt vatten och skräniga turister (över 20 miljoner per år). Turen stod oss bi, det var inte 34 grader, utan en hel grad svalare; Gud var god. Dagens primära mål var lilla Venedig­ön Murano. Familjen tog Vaparetto linje 3, färden till hantverksön tog cirka 20 minuter.

Venedigs glasarbetare förflyttades år 1291 till en egen ö, cirka 1,5 km från själva staden, då styrande ansåg att brandrisken var för stor. Glastillverkarna på Murano var till en början de enda i Europa som kunde tillverka spegelglas. De hade också överlägsna kunskaper när det kom till kristall, blyinfattat- och mångfärgat glas. Glastillverkarna drog in så mycket pengar till staden att de åtnjöt en mycket hög samhällsstatus bland eliten.

Hantverket reproduceras oftast genom att de ärvs från en generation till en annan. Muranoglaset finns i alla former och färger, fantasin har sprängt alla tänkbara glasvallar. Hos dessa skickliga hantverkarna tycks ingen lida utav motivationsproblem.

För oss stackars turister hopar sig i-lands bekymren som hur mycket kan jag spendera, vad ska jag välja, vad kostar det att skicka hem prylarna? Priserna var självklart sanslöst dyra när det kommer till äkta åtråvärd hantverk.

Till sist enades jag och min fru om två snygga femlagers glas; en blå och en röd. Hade jag haft mer pengar så hade de större varianterna köpts, nu stannade köpesumman på endast 1200 kronor. Barnen köpte några fina örhängen. Mycket gående, men en ytterst trevlig plats att spendera några timmar på.

Vi bytte om, stressade till vattenbussen linje 2 som skulle ta oss till resans första adekvata beach. Ön i Venedigs lagun ligger enbart fem båtstationer och 15 min bort från Markusplatsen.

Denna sandbank mellan Venedig och öppna havet är 12 km lång och fungerar både som  förort och badort. Vi stannade till på ökända Ai de mati för varsin four formaggio pizza. Mitt emot restaurangen låg fotogeniska Palazzo del Cinema.

Där utspelar sig filmfestivalen i Venedig (Mostra Internazionale d’Arte Cinematografica di Venezia) vilken är världens äldsta filmfestival. Årligen, två veckor i slutet av augusti och början av september sker evenemanget ; i år var det dessutom 75 år jubileum. Då flockas celebriteter med den kulturella eliten.

Lido var helt sonika en pärla; ett lugnare tempo, mera grönska, inte lika trångt och turistiskt som i Venedig. Öns utsida består av en enda lång sandstrand med härligt havsvatten som oväntat nog inte var kallt. Jag passade på att gå några kilometer längs med stranden.

Det var en terapeutiskt och helande upplevelse att känna vattnet smeka anklarna och ljudet kluckande vågor i samklang med best of Treat i lurarna. Att omgivningarna mera påminde om Mallorca gjorde inte saken sämre.

Venedig kan skryta med romantiska byggnader och broar i överflöd. Dock var detta beachavbrott det som behövdes för att återhämta sig mentalt från stadsstressen.

Efter denna euforiska och avslappnande upplevelse, tog vi vattenbåten tillbaka, handlade på oss kvällsmat och frukost. Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i vår lägenhet.

Dag 7: Como

Comosjön är Italiens tredje största sjö efter Garda- och Lago Maggiore. Marie och jag har haft förmånen att besöka båda dessa vattenjuveler tidigare. Sjön är belägen i ett vackert berglandskap med branta sluttningar.

I århundraden har människor vallfärdat här för att koppla av, åka båt,vandra i bergen eller bara för att få inspiration av dess skönhet.

Såväl italienska näringslivsmagnater som Hollywoodstjärnor väljer en semesterbostad vid sjön Lago di Como. Här väntar vilsamt vackra byar och städer inbäddade i en frodig grönska. Närheten till Milanos jetsetpuls är förstås också en lockelse.

Det var ingen tillfällighet att George Clooney valt att bosätta sig i området. Den Cityakut kände 57  gamla amerikanen har medverkat har i ett guldkorn där mina favoriter är ”From dusk to dawn”, ”O brother where art thou”, ”Three kings”, ”The Descendants”, ”The American”, The thin red line”, ”Michael Clayton” och ”Up in the air”.

Tåget från Venedig avgick klockan 09.01 och var framme i Milano prick 11.26. Resan var sjukt bekväm eftersom jag bokat 1:a klass biljetter. Därefter blev det lokaltåg till staden Como.

Runt halv tre gick vi ombord på en färja där mina förväntningar var skyhöga på att bli ett med sjöns rykte som en av världens vackraste.

Ridån gick ner direkt. Snabbfärjan hade inga uteplatser. Fönstren var mer i linje att hålla människor ifrån de sjukt vackra vyerna, lite som Finspång faktiskt.

Den intetsägande resan tog 45 minuter innan vi satte fot i staden Bellagio. Den ligger förföriskt på en udde, där sjöns två armar möts. Nästa i-landsproblem infann sig då vår lägenhetsvärd inte hade tid förrän två timmar senare.

Jag mutade in mig på ett hotell där vårt bagage fick förvaras. Kullerstensmattorna i kombination med branta backar krävde sin hen. Bellagio är ju inte precis New York, så stadshusesynen var relativt snabbt avklarad.

Charmigt, pittoresk var bara förnamnet på platsen. Kamerafingret gick på högvarv. Middagen bestående av varsin tagliatelle ragu var lika välkommen som fantastisk god. Vår lägenhetsvärd var på sedvanlig italiensk maner försenad en halvtimme. Runt 18.30 fick vi dock tillträde till en rymlig mysig lägenhet.

Forslandet av tunga väskor från bagageinlämningen till bostaden blev troligtvis källan till någon form av ryggskott. Likt sylvassa knivar skar smärtan in i delar av ryggen vid fel lägen. Ringaren i Notre dame ställningen hade fördelen att jag kunde koncentrera mig på de de nedre regionerna av butikshyllorna när kvällsmat och frukost skulle handlas.

Dubbla doser av panodil och alvedon mildrade smärtorna lite granna. En  timmes promenad avslutade kvällen. Kronan på verket var en som vanligt god glass. Jag vet inte om det vilar en förbannelse över vår familj. Både i Valetta och Dubrovnik fick vi vara med om långvariga blixtar och dunder orgier; den här platsen var inget undantag.

Så länge man inte blir träffad är vår upplevelse att det parallellt också  är mysigt och lite spännande samtidigt. Jag kollade på Final Destination 1…på engelska oväntat nog, en film som inte levde upp upp till mina förväntningar. Vid midnatt la vi oss.

Dag 8: Comosjön

Skönt med en ytterligare en sovmorgon. Min ryggvärk var oförklarligt, men kraftigt reducerad. Dagens mål var bykärnan Tremezzo. För att ta sig dit tog vi färja 1 klockan 11.45.

Villa Carlotta i Tremezzo består dels av en historisk och världsberömd botanisk trädgård Il Giardino, dels ett konstmuseum i en villa som byggdes på 1600-talet. Villan ligger vackert mellan Comosjön och bergen med utsikt mot Bellaggio-halvön.

Den vackra och stora parken var prydd av skulpturer, fontäner, stigar och blomsterrabatter, med fler än 150 olika växter, bambuträdgård, urgamla cederträd, tropiska plantor, en stenträdgård, ett mindre lantbruksmuseum.

Tonåringar i kombination med stora trädgårdar är väl inte det mest idealiska utgångspunkten för att slippa gnäll och tjat. Två bra regler; var tydlig att berätta att det kommer ta tid, och att vila är okej samt äta innan.

Vanligtvis brukar inhysta restauranger vara förklädda råna-turister-på-taskig-mat. Antica Serra var annorlunda. Maten var fantastik, utsikten magnifik och servicen klockren. Trädgården i sig var en upplevelse, till och med barnen tyckte det, utan att medge det, såklart. De 300 kronor som inträdena kostade var väl värt pengarna.

Vi tog lokalbussen till intilliggande byn Lenno. Familjen passade på att sola och bada invid strandpromenaden, vårt andra under denna resa. Till skillnad från Lidos sandsmekningar var detta en mer aggressiv  upplevelse.

Stora-, medel- och småstenar gjorde livet surt för fötterna, tills man nådde ut till nivåer där man inte nådde botten – en golgatavandring.  Omgivningarna var som vanligt som ett perfekt Instagramfilter.

Därefter utmanade vi ödet genom att besöka ytterligare en ökänd trädgård. För att ta sig dit beredde sig en naturstig på två kilometer tur och retur. 300 kronor verkade vara ett standardpris för familjeinträden.

Huvudbyggnaden var stängd så vi fick bara tillträde till trädgårdarna. Att regissörer  valt att spela in såväl ”Star Wars II  & III” (2007), ”Bond: Casino Royale” (2006 ) samt ”Tea with Mussolini” verkade inte orimligt. Hela platsen var magiskt fotogenisk..

Dess placering på den klippiga sjöstranden med sparsamt med jord att odla på, frammanade att de varken kunde anlägga italienska trädgårdskonst som var modern på 1700-talet, inte heller de populära engelska trädgårdarna.

Villa del Balbianellos trädgård har på grund av sitt läge en egen unik och säregen stil. Statyer, kreationer, variationen av färger skapade  på denna halvö en utsökt som andades naturestetisk världsklass; så här skulle jag vilja bo om Trissguden någon gång stod oss bi.

Lika hänförande var inte promenaden tillbaka. Det och att bussarna inte gick lika frekvent. Först 30 minuter väntan på buss, sedan 20 minuter på färjan till Bellagio. Jag fick en deja vu av Venedigs hamnkvarter, dock tog jag mig i kragen.

Vi handlade först på oss frukost på en närliggande delikatessaffär, runt nio, åt vi himmelsk pasta Tagliatelle  på välrenommerade Antico Pozzo. Läget definierade sinnebilden på hur en pittoresk restaurang skulle se ut.

Mätta, tårögda av hänförelse, och sensationellt sega hade vi några timmar på rummet, där vi kopplade av med mobilerna och Spotify.

Det är först i backspegeln man inser hur härlig denna dag varit, men även krävande.

Dag 9: Varenna

Upp vid nio. Barnen kände inte inför för att ta en 5 km tur till regionens största supermarket. Jag och Marie tog 5  kilometerstrippen för en gratis sightseeing. Omgivningarna var utan att låta allt för tjatig helt utomjordiskt vackra.

Deras utebad:  Lido of Bellagio  föll dock inte in i den beskrivningen. Likt ett  sunkigt kommunist monument tornade det upp sig; mina tankar vandrade instinktivt till omklädningsrummen i Centralbadet Norrköping.

Gårdagens ambitiösa vandringar kändes avlägsna. Dock skulle denna dag bli en milstolpe i onödigt vandrande. Prick klockan 14.00 var vi en del av bilfärjan från Belaggio till Varenna, en resa på cirka 15 minuter.

Kommunen ligger inte långt från gränsen till SchweizVarenna, med sina branta, smala gator och färgglada hus med dekorativa blomsterlådor är det den mest charmerande staden vid Comosjön, typ Gardasjöns  svar på Simrione.

Generalfelet var att vi först skulle orientera oss till stadens tågstation eftersom vi skulle göra om samma process i övermorgon, för att ta farväl av sjön. Ett fullkomligt överflöd av vandringsturer i de omkringliggande bergen fanns att tillgå.

Tanken var att gå en relativt smärtsam sådan till slottsruinen Castello di Vezio. Dessvärre ackompanjerade vi av sick-sack-vägar där branta trappgenvägar hopade sig i all oändlighet, bara för att vi idiotiskt nog valde  att starta vandringen från tågstationen som teoretiskt såg snabb ut.

Efter några miljoner trappsteg nådde vi fram till vad som skulle varit vår startpunkt. Barnen och jag hade antennerna ute eftersom jag skrämt upp dem och mig själv ordentligt. Jag har tidigare bloggat om den asiatiska bålgetingen (Vespa mandarinia). 

Arten  betraktas som världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 7.6 cm och en kroppslängd som kan överstiga 5 cm.

Odjuret förekommer i lägre berg och skogar. Dinosauriearterna är mycket giftiga; för en människa är giftet dödligt om man får många stick. Att de är aggressiva och flyger i flock gör inte saken mycket bättre.

2013 invaderade  getingarna tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Minst 42 människor dog, över 1 675 har skadades.

I Japan kallas de ofta ”sparvgeting” och de har ett gift som är så starkt att det kan lösa upp mänsklig vävnad och döda 40 vanliga getingar på en gång. Förra året upptäcktes getingsorten i Europa, då de färdades i en kinesisk krukväxt, och de tros vara ansvariga för sex personers död i Frankrike, som dog av anafylaktisk chock.

Till Europa kom släktingen The Asian hornet (vespa velutina) 2004. Enligt jordbruksverket började insektepandemin med en enda drottning som följde med en försändelse med lergods från östra Kina. Oturligt nog visade sig Europa vara en perfekt miljö. Den där första drottningen hade i slutet av sommaren gett upphov till  tusentals andra drottningar som året därpå startade egna samhällen.

På kort tid lyckades den etablera sig i hela Frankrike. 2011 började den dyka upp i grannländerna, där Italien tillhör, nu har otäckingarna acklimatiserat sig och redo att attackera typ oss.

Jag tog dock fel på dessa två arter, men det visste vi inte då, något som tärde på nerverna under skog- och ängsmiljöerna. Frida fick någon form av andnöd. Vi blev förskräckta; jag associerade direkt till ovannämnda geting, men ändrade mig till astma. Inget var rätt.

Obehagligheten var nog mera ett tecken på för lite vätska, 15 km vandring, luftfuktighet och 32 graders värme i tuffa terränger. Den sista delen av leden var exceptionellt vackert; bäckar, kvarnar, skog gick i varandra på ett trolskt sätt.

Castello di Vezio var inget mer än ett fortruin, men utsikten därifrån travar lätt in på min 10-i topp lista över magnifika vyer. Inträdet på 15 euro var i underkant utifrån de mirakulösa nejderna.

Panoramautsikt över sjön, båtarna, bergen, Belaggio och Varenna kombination med utspridda vitgråa konst-gipsspöken i olika ställningar och storlekar gav de redan sanslösa bilderna en extra dimension. Dessa statyer skapas inför varje vår och står kvar tills de vittrar sönder.

Varenna välsignar en med massor av intryck via de branta pittoreska myriader av  gränder, samt den tvådelade strandpromenaden som löper längs med en stor del av staden.

Det var i epicentrum av strandpromenaden vi fann Il Bottaio. Vanligtvis kränger mindre noggranna kockar halvtaskig mat blixtsnabbt till turister som samlas just i centrumet för att titta och umgås med andra.

Il Bottaio var ett undantag, en pärla helt enkelt. Med ett läge som otroligt nog överträffade gårdagens fick man praktiskt gnugga sig stenhårt i ögonen för att överhuvudtaget försöka ta in makalösheterna.

Hungriga efter allt gående i värmen var vi väl värda god mat. Jag tog risotto parmesan, Marie Risotto formaggio, Hanna Carbonara och Frida greppade en bruschetta.

Allt rätter var top notch, något som inte överensstämde alls på avsaknaden av service. Greker framstod som arbetsnarkomaner mot dessa senildementa otrevliga servitörer.

25 meter från var vi nyss ätit fanns en inbjudande stadsstrand. Vattnet var behagligt varmt, stranden var långt ifrån lika obekvämt stenig än den i Lenno. Att vi befann oss i en vykortsvy av Guds like spädde på badkänslan. Vi badade tills solen börja lysa med sin frånvaro. Runt 20.30 var vi åter tillbaka i lägenheten.

Kvällen avrundades med sociala medier, Spotify, Youtube och tv. Trots en ofrivilligt lång vandring var dagen som helhet magisk. Just att få ta det lugnt de sista timmarna innan John Blund hälsar på är minst lika värdefull pusselbit i syfte att hitta en helhetsbild.

Dag 10. Bellagio

Återigen sovmorgon, upp runt halv tio. På agendan stod sol, avkoppling och bad. Bellagios enda adekvata bad låg 3 kilometer från färjeläget.  Familjen spatserade i lugnt tempo i redan 33 graders värme.

Spiaggia beach hade alla förutsättningar att vara en strand utöver det vanliga utifrån dess sagolika inbäddning och brist på konkurrens.

Visst, det var en stenstrand med strandbotten, men hur man som arrendator misslyckats så fatalt är omöjligt i mina ögon. Ostädat, ostrukturerat, oinbjudande var några epitet som dessvärre pockade på.

Med enkla billiga medel hade man kunna hålla gräsmattan fin, flyttat stenar, fyllt igen gropar och dylikt.

Eftersom de hade en helt okej strandrestaurang med glass, mat, tilltugg och öl borde det ligga i deras intresse att locka flera besökare. Det var ju inte precis ett överflöd av människor på beachen.

Dess läge med vyer att dö för kunde inte ens  de ansvariga trolla bort. Familjen hade med sig en stor badhandduk. En skulle bort då den visade sig vara för liten för oss alla.

Undertecknad tog sitt ansvar för att istället ägna en halvtimme att hitta perfekta vinklar i syfte att fånga de utopiska omgivningarna. Till mitt sällskap hade jag världens bästa hårdrockband Pretty Maids  på en ohälsosamt hög volym i mina lurar.

Efter allt växlande mellan mobilen, kameran och videokameran var det dags att koppla av.

Tre bra saker med strandrestaurangen: den fanns, de hade lokal öl samt vid köpte fick tillgång till att sitta i deras schizofrent bekväma fåtöljer.

Efter jag badat med barnen unnade jag mig två timmar i en av fåtöljerna.

Under dessa timmar portionerade jag i mig fyra lokala ölsorter, lyssnade på Pretty Maids bästa låtar i synergi med en klarblå himmel och überörföriska omgivningar; mer avkopplande och meditativt än detta var svårt att hitta, i alla fall i mina ögon, de andra solade.

Egentid och siesta stod därefter på agendan. Marie och jag tog efter den en långpromenad tillika ett farväl av denna underbara by.

Lite senare åt familjen på samma restaurang som första kvällen: Veccio Borgo. Därefter packade vi och kopplade av  lägenheten.

Dag 11: Bergamo

Upp 08.00, frukost, bilfärjan 09.35, tåget till Bergamo med 1 byte 11.00 för att vara framme klockan 13.00. Inledde med en siesta. Vi tre traskade den breda huvudgatan Viale Vittorio Emanuele rakt fram, tog bergbanan, upp till Citta Alta som höjde sig likt en berghylla ovanför den nya staden.

Plötsligt knackade medeltiden en på axlarna. Innanför murarna existerade det ett gytter av pittoreska gränder, torg och ståtliga kyrkor från 1100-talet. Ursäkta,  men var det inte mer än såhär?

Visst, området vid mäktiga torget Piazza Vecchia omgivet av gamla palats från renässansen var onekligen generande förföriskt. Därutöver ledde en kullerstensbelagd huvudgata till nästa ingång i den intakta ringmuren.

Kunde det vara så att Venedig, Siena, Barga, Lucca och Pisa redan tagit andan ur en?

Var detta för mycket av det goda? Hade vi redan uppfyllt våra kvoter av katedraler, kullerstenar, trånga gränder och renässansmiljöer? Det såg inte bättre ut. En olycka kommer sällan ensam heter det ju.

Haket Ristorante Camponellas marknadsföring att de lagade autentisk ungersk gulasch fångade mina smaklökar. Tyvärr kunde inte den kocken varit utanför Bergamo – horribelt misslyckat. Hade jag kunnat karate och varit mindre feg hade efterskalven fått en helt annan vändning.

På motsatta sidan hägrade varsin milkshake. Lång kö, lite innehåll,  halvgott men dyrt spädde på den bittra eftersmaken. 33 grader i kombination med ett betydligt klistrigare luftfuktighet fick inte familjen på bättre humör.

Två andra faktorer som teoretiskt pockade på var avsaknaden av Como med sina terapeutiska berg, dalar och vatten  samt att vi helt enkelt var inställda på att åka hem.

Receptet hette som vanligt…gå lite till. En sak jag tänkte på att omgivningarna vid muren innehöll mera gräsmattor, något som var perfekt om man ville koppla av lite från stenbyggnader.

Sista timmen innan deras centrum i nya staden stängde for barnen som lemlästade troll ut och in i syfte att hitta fynd i klädbutikerna. Ironiskt nog i samma butiker som finns i Norrköping.

Själv var jag dränerad på energi. De 12 dagarna som resedirigent tillika mänsklig kompass hade tagit ut sin rätt, apatin hade tagit över, inte ens vatten hjälpte längre.

Runt halv åtta var vi tillbaka i vår lägenhet. Luftkonditioneringen fungerade mer som ett himmelskt väsen. Hårda sängar hade fått ett ansikte, men det spelade absolut ingen roll.

Helt utslagna kopplade vi av. Lite senare satte vi oss på en skön soffa på vår terrass som originellt var upphöjd 1½ meter med utsikt över staden.

Wi-fin var minst sagt under all kritik, oförutsägbar och otillräcklig. Barnen led i paritet med de hemlösa i Rumänien; jag läste en nyinköpt skräckbok, så mig bekom inte IT-haveriet

Dag 11: Hemfärd

Exteriört var lägenheten en våt dröm, en sann fröjd, resans lyxigaste. Där stannade dock hyllningarna. Det räckte att titta på el-uttagen för att dessa skulle bli överbelastade. Luftkonditioneringen måste varit inköpt på deras svar på Rusta, lät periodvis som en svetskurs på Svalbard.

Sängarna var som sagt cementhårda och användes säkert av lokala maffian. De på tok för höga kuddarna kunde man varit utan, gamnacke flera gånger om.

Under resans gång har ungdomars inflytande under sociala medier blivit dysfunktionellt uppenbara. Hanna fick titeln Snapchat-demonen, medan Frida kvalade in som Youtube-biet.

Hur hungrig man än var, så fick man snällt vänta på att demonen skulle filma sina matdispositioner, vilket kunde ta oanständigt långt tid för en bulimiker.

Försökte utan gott resultat förklara hur distraktioner fungerar vetenskapligt. Det och den konkreta informationen att social jättar som Facebook och Google får de anställda inte ha mobiler på och i arbetet, bara traditionella prylar som suddgummi, pennor och linjal.

Att argumentera mot deras generations dysfunktionella beteende var lika populärt som att medla mellan Israel och Palestina.

Tre mål låg inom räckhåll: shoppa kläder, äta och ta bussen till flygplatsen. Det måste ju sägas att shoppingen var riktigt bra, även om vi inte hittade så mycket, prisnivåerna var ibland högre än i Sverige.

Familjen hittade ett klockrent ställe att äta varsin pizza på: Ristorante Vox. Barnen fann oturligt den ultimata Adidas butiken, med de ultimata priserna såklart.

Prick 14.26 fångade vi bussen som förde oss till flygplatsen 20 minuter senare. Shoppingen där var klart över förväntan. Restiden på 2½ timmar flöt på snabbt precis som halvtimmen från Skavsta till Norrköping. Inga förseningar whats so ever. Runt 21.30 var vi hemma, borta bra, men hemma bäst.

Resereflektioner

12 dagar, hmm, Det är längre tid än man tror. Precis som förra årets Kalifornien roadtrip på  3½ veckor var det mycket intryck som skulle bearbetas i kombination med att se adekvat mycket av byar och städer som inte planeras att besöka senare i livet

Det är motstridigheter i sig utifrån att det just är semester, samt att ta hänsyn till sina barn önskemål, i alla fall några av dem, helst inga, när jag tänker efter ordentligt.

Å ena sidan koppla av och njuta, å andra sidan upptäcka. Det är en skörkomplicerad balansgång om man inte befinner sig på en tillrättalagd All inclusive  inrättning, något som jag bojkottar, eftersom jag är skeptiskt om det är så anti-stressande som många verkligen säger att det är.

Att ligga och jäsa under ett parasoll sippandes kontinuerligt på vin, drinkar, groggar eller öl i tron att läsa klart några böcker är snarare en utopi.

Att resa med familj i en form av exempelvis en tåg-roadtrip kräver dels en minutiös planering, dels en hel del pengar. Om man som oss har ambitionen att ens semester ska innehålla doser kultur, god mat, intressanta sevärdheter, avslappnande parker, coola aktiviteter, snygga vyer och promenader (ej taxi till allt).

Förutom att barnen ska ha trevligt tycker vi att alla upplevelser är minimilstolpar av praktisk kunskap omfamnande av de fem sinnena om hur världen ser ut, luktar, fungerar, något man aldrig kan lära sig i skolan.

Jag och Marie reser ju också för att upptäcka saker, vi vill vår ha del, inte bara lägga oss platt för våra barns åsikt, det är också viktigt: diktatorisk tvåvägskommunikation är vägen dit.

Vi är faktiskt på semester: ambitionen är och kommer alltid att vara, inte  snåla, men inte heller slösa för slösandets skull, men vill man se något ska man kunna göra det, vill man verkligen köpa något måste det finnas utrymme att göra så, vill man äta gott så får det kosta helt enkelt.

Grunden är att synka ihop en familjebudget där man avrundar uppåt, bäst att lägga undan en summa varje månad för då har man bättre koll. 60 000 kronor gick kalaset på ungefär inklusive shopping.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Längtan

Route 66 eller Highway 1, eller båda? Det vore nog att gapa efter för mycket, därför valde jag och brorsan den mindre plastigt tillrättalagda och kortare trippen mellan San Francisco och Los Angeles.  I vilket fall som helst ville vi uppleva vind i det som är kvar av håret.

Den fiktiva känslan att passera allt från en av världens vackraste kustremsor till stekhet öken i symbios med en tvättäkta amerikansk skvalradio på dysfunktionell hög volym kändes stort. Allt utöver detta var indirekt rena rama bonusar.

Los Angeles besökte jag senast 1991 det vill säga för 26 år sedan, massor av saker har skett i den staden sedan dess. I år plockar jag helt sonika ut russinen ur kakan  samt  de bitar jag missade förra århundradet.

San Francisco har jag alltid velat besöka, en stad som tycks ha oändligt med upplevelser i sitt sköte. Roadtrippen avslutas i spelstaden Las Vegas, vilket vi ser som en perfekt plats att knyta ihop resan med.

Råd och tips inför resan

Först och främst är det viktigt att i god tid tillkännage inför chefen om vad som skall komma. Dels för justheten, och verksamhetsplaneringen, men också för att arbetsgivaren sällan kan säga nej om man varit ute i exceptionellt tidigt ute. Även kollegorna lär uppskatta tydligheten utifrån deras kommande ledigheter.

Ansök tidigt om ett ESTA (U.S. Travel Authorization). Det är obligatoriskt från och med 12:e januari 2009. Det är ett godkännande (inte ett Visum) som ges före man går ombord ett flygplan eller båt som går till USA. Syftet med ESTA är att låta den amerikanska regeringen förundersöka alla som reser i enlighet med Visum Waiver-programmet innan de lämnar respektive hemland. Enbart medborgare från de 37 länder som ingår i Visum Waiver-programmet kan ansöka.

Det rekommenderas att ansöka om ESTA minst 72 timmar före avfärd. Om du får avslag på din ESTA-ansökan är du tvungen att ansöka om ett B-1 besöksvisum eller ett B-2 turistvisum. En godkänd ESTA ansökan garanterar inte inresetillstånd till USA. Ett godkänt ESTA är giltigt upp till två år och kan enkelt uppdateras inför en återresa. Hela processen görs på Internet och tar runt 5 minuter, kostnaden är 14 dollar.

Hyr bil Sverige, så är allt klappat och klart. Inkludera helst en GPS, då wi-fi är en dyr bristvara. Betala lite extra för att trolla bort självrisken. För att slippa styra med halvstruliga vägtullar köp till en billig ”tullbortagarförsäkring”. Det finns att köpa till wi-fi in the car.

Skriv ut och läs på om trafikregler i: ”How to drive in California”. Ta kort med mobilen på varje sida av bilen i syfte att legitimera oklarheter när man lämnar tillbaka bilen. Vad ni än gör, byt inte till annat märke eller mindre bil, utan stå fast för den bil ni hyrt; oss lurade dem ordentligt i stressen.

Boka upp konserter, evenemang, temaparker innan ni åker, och ta reda på vilka öppettider som gäller. Beroende när man åker är vissa temaparker bara öppna helger eller vissas vardagar.

Att ta något för givet brukar sällan vara en framgångsfaktor. Det slutar oftast med att något är fullbokat, stängt eller andra orsaker till ett missat besök.

Veckan innan resan tog jag en timmes välbehövlig finsk djupmassage på Massageakademin hos Jussi. Samma dag 1½ timmes fotvård på Salong Mei Ya, otroligt behagligt. Några dagar senare fixade jag till håret hos Frisyrhörnan där jag varit stamkund i över 10 år. Jag upplevde att det var härligt med att få unna sig lite sådant innan själva resan.

Brorsan och jag shoppade loss ordentligt i City. Införskaffandet utav två stora reseväskor med tillbehör var prio. Nya finskor införskaffades precis som lätt och smidiga gångskor.

Naturkompaniet köpte vi varsin ”lagom stor” Fjällrävens ryggsäck samt en bra kompakt kikare. På Big Heart köpte jag in burkar av kvalitativa omega 3/magnesium tabletter. Vi försökte annars packa med oss det mest nödvändiga i klädväg. Allt gick ju att handla i Kalifornien om så det behövdes.

Beroende hur man vill hur ens resa ska se ut kan man boka upp hotell i Sverige eller på plats. Mer flexibilitet eller mindre sådan, det är frågan. Vi valde att boka upp boendena i Sverige på utmärkta Booking.com förutom de på Highway 1. Via sajten har man tillgång till all info om hotellen på svenska, samtidigt som man kan ändra sin beställning, ruskigt smidigt.

Med en bra hemförsäkring kommer man lång. Dock bör man rådfråga ens försäkringsbolag om det är nödvändigt med någon form av extraförsäkring utifrån om det skulle ske något oförutsägbart, vilket det oftast gör om man chansar. Skriv ut flera kopior av reseförsäkringen, helst på engelska.

Ta flera kopior av ens pass och sprid dem i ryggsäck och väskor. Boka flyget tur och retur så tidigt som det är möjligt eftersom prisernas stegras för varje vecka som går.

Vi använde oss av ett gemensamt konto som vi fixat i Sverige. Där lagrade vi alla respengar för att sedan portionera dem till mitt kortkonto. Ifall allt skulle strula med kortet hade jag ett kreditkort via Swedbank med en kredit på 150 000 kronor.

Det sista man vill under en resa är att kortet inte fungerar, eller bara åker in i en uttagsautomat, utan att komma tillbaka.

Resedagen

I syfte att eliminera alla former av eventuella hinder till att hinna i tid till flyget bokade jag tåg till Arlanda samt hotell på flygplatsen. Risken var då nästintill obefintlig att trafikolyckor, rusningstrafik eller försenade morgontåg hade oss fastkedjade i ett mentalt koppel.

Trots det fick jag på måndagseftermiddagen ett sms från SJ att tåget var trasigt, och att vi bokats in på ett tåg klockan 20.24 istället för 19.45. Vilket i sig innebar endast 11 minuter på oss att  snabbt hitta tåget till Arlanda från Centralstationen; något vi sedermera missade.

Samma dag hade det skett ett vansinnesdåd i Las Vegas med över 50 döda och flera hundra skadade. Egentligen inget som indirekt kanske påverkades oss, men det kändes ändå aningen olustigt. Dådet i Las Vegas var den mest dödliga masskjutningen i USA:s moderna historia, vilket i sig inte säger lite.

Det glöms lätt bort att det i USA inträffar i snitt en masskjutning per dag. Masskjutning definieras som en skjutning där fyra personer eller fler skjutits eller riskerat att träffas. Symboliskt var det ett überdystopiskt mörkt väder under hela måndagen; regn och blåst.

Hanna, Frida och Marie följde med ner till tågstationen för att lägga ett kramkalas åt handlingarna. Marie hade 3½ veckor av ”ta hand om allt i hemmet”, måhända en mindre spännande upplevelse. Tåget var som sagt försenad med 45 minuter.

Med två otympliga väskor stressade vi uppför en rulltrappa för att hinna med Arlanda express. Där lärde jag mig en värdefull läxa! Dra aldrig väskorna bakom dig.

Likt ett fejkat youtubeklipp fastnade båda väskorna i maskineriet; jag greppade instinktivt väskorna parallellt det svarta handhållstingesten, som dessutom också rullade. Jag tog tag med båda händer och följde med upp en bit på rullbandet.

I slowmotion föll jag från halvliggande till helt liggande, samtidigt som jag väskorna var på väg ner medan jag fastkilad var på väg mot toppen av den rullande trottoaren tillika sågliknande käftarna.

Utifrån vad som skulle kunna skett, blev jag bara blåslagen samtidigt som min nyinköpta Marvelkabinväska  demolerades.

Dag 1

Min sömn uteblev nästintill helt. Hjärnhalvorna kunde väl mer liknas vid ett hyperaktivt Autobahn. Förutom osannolik närhet till vår gate så serverades en hederlig svensk frukostbuffé på Radisson sky city, redan från 04.30.

Ticket rekommenderade sina passagerare att vara ute i god tid, närmare bestämt 3 timmar innan för resor utanför Europa.

För att förena motstridigheterna fick vi kasta i oss det mesta av det smaskigaste inklusive en dubbel kokainstinn kopp kaffe. Planet avgick 07.45 och var framme i London klockan 09.30. Från London 11.25 till San Francisco 14.00 lokal tid.

Resan tog runt 10 timmar, när vi var framme så var klockan i Sverige 23.30. Egentligen läggdags, men framför oss låg en orgie utav måsten såsom hyrbil och incheckning.

Hyrbilen var ett kapitel i sig. Aviz förfärades att vi valt en på tok för stor bil. De bytte ner oss storleksmässigt, prismässigt hamnade vi istället i lyxbilsklassen tillika ett antal tusenlappar extra.

En obscent jobbig inledning där mitt egentliga fokus låg  på att jag skulle transportera oss levande via en niofilig motorväg till hotellet. Vår läderinklädda Cadillac var dock en fröjd för ögat, men för det priset vore det konstigt annars.

För mig tog det minst 30 minuter att överhuvudtaget få igång det Star Trek liknande motorsystemet. Har man dessutom inte kört automat på ett antal år, så var detta ljusskepp ett smärre mysterium att förstå sig på.

Vår hyrda GPS var också en källa till psykos-light. Den synkade inget vidare när vi skulle ta oss den bisarrt trafikerade, relativt långa motorvägen från flygplatsen till centrala San Francisco. Efter några 100-tals felval anlände vi till San Francisco.

Trögt nog slog vi in gatan på gps:n, istället för hotellets namn. Sammanbrottet kändes inte alltför avlägset bort, hotellet tycktes vara som uppslukat. Det var parallellt sett omöjligt att stanna till eller parkera bilen; bristvara var ett understatement.

Med hjälp av Gud eller något dylikt fann vi till sist motellet runt klockan 20.00. Världsrekordet i kallsvettningar hade slagits med råge. I receptionen satt för övrigt den mest korpulenta människa jag sett, han var receptionen! Sett i backspegeln vann han kampen om tyngst i Kalifornien.

Till skillnad från Europa/Norden så betalar man hotellnätterna på direkten, ganska smart egentligen, en win-win situation för båda parterna.

Eländet fortsatte när båda rumskorten var avmagnetiserade, eftersom han i receptionen till en början inte trodde mig. Pustade sedan ut, packade upp, duschade och tog det lugnt på rummet.

Att lämna detsamma för att bekanta sig med omgivningen var uteslutet. Slocknade likt två sargade lämlar relativt tidigt.

Dag 2

Upp klockan 08.00, för att vid niotiden ta oss till fots till Pier 39. Teoretiskt på kartan såg det ut som en piece of cake, praktiskt missade vi den förbokade tio färjan med 2 minuter, trots att vi sprang likt två våldtäktsmän den sista kilometern.

En guide såg detta, tyckte synd om oss och gav oss biljetter till nästa tur som avgick en halvtimme senare. Vädret var sanslöst förförisk, typ sensommar värme i Sverige, inte ett moln på den klarblåa himlen.

Alcatraz var en klockren turistfälla, men parallellt en solklar plats för varje förstagångsbesökare i San Francisco. Det tog 15 minuter att nå den mytomspunna ön. Att vandra runt i de gamla byggnaderna, se cellerna, matsalen, sjukstugan och rastgården var en säregen upplevelse, inte minst om man hyrde en bandspelare samt ett par hörlurar.

Då uppenbarade sig chansen att lyssna på före detta fångar och fångvaktare som berättade om livet på ön. Petitesser som uppror, rutiner, maten, träning det vill säga hur livet i cellerna och på anstalten till slut blev en vardag som var tvungen att fungera.

Alcatraz var federalt fängelse mellan 1934 och 1963. Strömmarna, det kalla vattnet och hajarna gjorde att Alcatraz ansågs rymningssäkert. Här placerades därför de grövsta brottslingarna, bland andra maffialedaren Al Capone som avtjänade straff för skattebrott.

Det var president John Kennedy som till slut satte punkt för öns fängelsehistoria. Den 21 mars 1963 skickades den sista fången härifrån. Under sex år var ön mer eller mindre bortglömd innan några indianska politiska aktivister  under två år flyttade hit och ockuperade Alcatraz.

Alcatraz var oväntat inte tillrättalagt, inte kommersialiserat, inte finputsat eller turistanpassat. Här står byggnaderna bara rakt upp och ned i blåsten och berättar en historia för den som vill höra. Överraskande var det mycket trädgårdar på ön, vilket skapade utrymme för oerhört vackra bilder. Vyerna över San Francisco var förlamande vackra.

Klockan 13.00 tog vi färjan tillbaka. På agendan stod utforskning utav Fisherman Wharf det vill säga ytterligare en turistmagnet av rang. Området var som gjort att strosa i. Höjdpunkten var Pier 39. En pittoresk plats omgärdad av mysiga butiker, restauranger, sjölejon, gatumusikanter och historia.

För 900 riksdaler införskaffade vi oss två kollektivtrafikkort som gällde i sju dagar framåt. Det visade sig att dessa inköp var guld värda. Efter en religiös upplevelse av att ätit 3 kulor hårdglass från Ben & Jerrys var det dags att vila någon timme på ett av få gräsbetäckta platser i området: Aquatic park.

Att få ta av sig skorna på denna grässluttning var minst sagt en befrielse. Hälsenorna hade definitivt fått sin dos av att upptäcka denna del av San Francisco.

Kompassen drog oss mot nästa ”måste ställe” nämligen North Beach”Little Italy” var ett trevligt och positivt bullrigt grannskap med italiensk atmosfär. Det var en brokig blandning av filmiska små kaféer som serverade perfekt espresso, bagerier som lockade med nybakat italienskt bröd, tvättäkta trattorior och neapolitanska pizzerior.

North Beach var också födelseplatsen för ”Beat Generation”. Mäktiga Saints Peter och Paul Church ståtade ikoniskt  i Washington Park, lite ironiskt nog härbärgerar  kyrkan på 666 Filbert Road.

Washington park i sig är ett av de bästa ställena att sitta eller lägga sig på överhuvudtaget i San Francisco. Människor gör sina yoga eller Thai chi övningar här, spelar schack, har picknick eller bara umgås. Denna etniska gryta bör vara en inplanerad frizon för turiststressen.

Vi valde Trattoria Pellegrino´s. Där intogs varsin utmärkt pasta Carbonara, en glutenhärd som sköljdes ner med en birra Peroni. Klockan hade fått löparskor, den hade redan hunnit bli 18.00.

Buss 39 förde oss till närliggande Telehgraph Hill. Vill man vara aningen sportigare så går man 400 trappor uppför denna kulle som är en av 44 stycken i staden. Belöningen blir då vilda papegojor, färggranna blommor, trädgårdar, vackra byggnader och träd i mängder.

Vårt mål var Coit Tower (64 m) som låg högst upp på kulle. Tyvärr stängde de redan klockan 18.00, något som exkluderade oss att ta den planerade  hissturen till byggnadens topp. Vi blev  i vilket fall som helst delaktiga i fantastiska vyer över staden.

Vi valde därefter att gå Lombard street, känd som världens krokigaste gata, med åtta hårnålskurvor (27 graders lutning). Denna branta och vindlande gata är den mest fotograferade gatan i hela San Francisco. Turister vallfärdar till Russian Hill för att se, köra bil eller gå nerför ”den krokigaste gatan i världen”.

Spårvagnen Hyde Street Cable Car gör ett stopp på toppen av Lombard Street, för den som inte orkar ta sig uppför de två krävande backarna. Den dramatiska bakgrunden av Lombard Street skapade en sanslöst vacker  panoramautsikt över Fisherman’s Wharf och bukten.

Union Street, parallellgatan till Lombard street var betydligt intressantare av de två. Hollow cow heter ett utav San Franciscos allra bästa och hetaste områden som ligger i trakten. Gatan flankeras av mysiga restauranger, bra shopping, pubar och nattklubbar. Hade jag varit yngre eller haft någon festprisse som resesällskap så hade detta definitivt blivit en plats att för-och efterfesta på.

I ärlighetens namn var jag sjukt nöjd med att avrunda kvällen klockan 20.00. Det var bara skönt att ta det lugnt/varva ner med en bägare Häägen Dazs glass inför tv-tittandet. Utifrån bocka av ”att göra listan” fanns det varken motivation eller energi för själva avbockningen.

Skuggsidor av att dränera serotonindepåerna via öl, vin, sprit eller cocktails är morgondagens ständiga följeslagare: bakfyllan eller i bästa fall en molande seghet. Jag hade planerat att vi skulle gå upp mellan klockan 8 – 9 varje dag; då funkar det inte med att festa, dock utesluter det inte 1 till 2 öl.

Dag 3 – Mission/Castro

Mobilalararmet hamrade in sitt aggressiva budskap klockan 08.30. I och med att vi lade oss redan vid 23 så var det en ganska bra tid att vakna på.

Amerikansk frukost är generellt sett ljusår från den svenska. Utifrån detta skippade vi frukosten för att istället ta tillfällena i akt att testa på nya spännande delikatesser.

Först tog vi buss till Yerba Buena Gardens. Den första delen öppnade 1993 och var ett stort grönområde kantat av mäktiga Martin Luther King Jr Memorial och Yerba Center for the Arts, centrum för bildkonst, film/video, dans, musik samt ett museum för modern konst.

Precis som Washington Square och Aquatic park var denna plats en topp 5 i San Francisco när det kommer till adekvata andningshål eftersom det inte vimlar inte av dem precis.

I konceptet ingår det människor, grönytor där man får slå sig ner gratis samt att det händer saker. Det var onekligen en hänförande plats att vara på: skillnaden mellan skyskraporna och St. Patrick’s church var förrädiskt kontrasterande.

Tvärs över gatan låg San Francisco Museum of Modern Art, SFMOMA. En plats som återöppnades 2016 efter en totalrenovering. Numera är det USA`s största museum för modern konst; ett självklart besök för de allra flesta.

Varken jag eller min bror är några hängivna konstgurus, snarare ser vi detta som förströelse för folk som inte vet vad de ska hitta på, eller ett sätt att bekräfta sitt sätt att vara mer sofistikerad än andra mindre belevade människor. Vi valde bara att titta in i deras gigantiska museum shop.

Det blev droppen som fick den kulturella droppen att svämma över. Invid fanns AMC Metreon. Den innehåller en av 3 IMAX biografer i San Francisco. Det visade sig tyvärr att tekniken strejkade i några dagar.

Vi tog buss 14 till 16:th Street, målet var området Mission. Återigen, kollektivtrafikkort var en källa till frihet, det vill säga bara hoppa på, hoppa av en buss för att slippa gå onödigt långa sträckor tillika spara värdefull energi.

Huvudgatan Valencia Street var en livfull, ruffig, färggrann inbjudande smältdegel av kulturer. Dammiga grönsakslådor trängdes på trottoarerna bredvid autentiskt mexikansk mat.

Färgstark konst, hippa butiker, innovativa ­restauranger och en bubblande undergroundscen var några av lockelserna, en annan var spektakulära väggmålningar. I en av de smala  gränderna fanns det över 50 stora, orörda muralmålningar, en riktig upplevelse att se.

Vi strosade vidare till Mission Doleres, den äldsta kvarvarande byggnaden i San Francisco. Resehandböckerna förordade guidad tur, men vi kände inte för mer kultur, utan valde bara att ta lite foton på denna bedårande byggnad.

En bit bort låg Mission Dolores park. Denna sluttande lilla låg oerhört vackert belägen, omgärdad utav vackra byggnader, utrustad med en makalös utsikt över centrala San Francisco.

I detta underbara grönområde flockades alla typer av människor, gammal som ung, vit som mörk, djurvänner som djurovänner, definitivt en plats som sällar sig till de tre tidigare andningshålen best of 5 lista. Man kände sig nästan privilegierad att få beträda  det mjuka gräset.

Efterpausen tog vi cable van J till ovanförliggande Noe Valley: Medelklassens Bel Air. Att det bor mycket barnfamiljer här behöver man inte vara någon Kicki Danielsson för att förstå. De många butiker vi såg var fyllda med barnvagnar, leksaker och inredningsaffärer.

Är man det minsta intresserad av vacker arkitektur så var det bara att abdikera. Inte ett hus såg likadant ut, trädgårdarna var osannolikt välskötta.

Närliggande Castro District, framförallt Castro Street var en angenäm överraskning. Castro är väldigt förknippat med politikern Harvey Milks som kämpade för homosexuella rättigheter och HBT-frågor på 1970-talet. Det finns en utmärkt film från 2008 som handlar om dennes liv. Sean Penn spelar Harvey Milk.

Castro är en av världens mest kända gay communitys. Inte konstigt att bland annat Gaymuseet (GLBT History Museum) och  världens största Pride flagga finns här. Läderinredda sexbutiker, extravaganta barer, glittrande butiker och historiska teatrar samsades oblygt i området.

Det var minst sagt en ogenant attityd som genomsyrade distriktet. Helt plötsligt korsade två män ett centralt övergångsställe. Inget konstigt med att de höll varandra i anden, mer oväntat var att de båda var  spritt språngande nakna förutom varsin läderkeps; Trump hade avlidit om han upplevt detta.

Vi gillade verkligen det atmosfäriska territoriumet, det liksom hände saker hela tiden, spännande att titta på så osannolikt mycket udda karaktärer och annorlunda shopping.

Efter en god Cherry Garcia från Ben & Jerrys tog vi tunnelbanan tillbaka till downtown där fastfoodkedjan Jack in the Box blev stället vi käkade urgoda burgare på. Macy´s, Bloomingdals och Saks omgärdade ett relativt tråkigt Union Square.

Vi tog oss därifrån till  början av Embarcadera med Ferry building och Farmers market i spetsen. Det var en välgörande promenad. Vi samsades med joggare, gångare, skatare och hudägare till Fisherman´s Wharf.

Igår gick vi  23 km, idag klockade vi in på cirka 21 km, vaderna kändes som vadderade påslakan. Några alltför söta äpplepajer och varsin smoothie inhandlades innan vi välförtjänt for in på rummet cirka klockan 19.30.

Dag 4 – För mycket av det goda

Runt klockan 08.45 var energidepåerna påfyllda från en sjukt låg nivå. Inte jättelångt från vår bostad låg det gigantiska grönområdet The Presido. 1776 byggde Spanjorerna ett fort (fort = presidio) som skulle försvara missionsstationen Dolores. Fortet överläts till den nyblivna självständiga Mexiko 1821, och sedermera till USA 1848.

Den användes sedan som militärbas fram till 1994. Därefter bestämdes det att The Presido skulle bli allmän som kommersiell park. Den är så  gigantisk att det finns en shuttlebuss som stannar till i parkens intressantaste delar.

George Lucas har sitt headquarter här, Walt Disney ett museum.  Efter att ha letat ihjäl oss efter Lucas palats, stod det klart att vi misslyckats med bedriften att hitta det.

Betydligt enklare var det att hitta Palace of fine arts. Ett av de vackra palats som byggdes till Panama Pacific-utställningen 1915. I slutet av 50-talet var de mäktiga byggnaderna en skugga av sitt forna jag, det vill säga en ruin. 1965 återuppbyggdes palatset, lagunen och promenadvägarna renoverades.

Palatset är en rotonda, imiterad av en romersk ruin och ligger intill en eukalyptuskantad lagun med svanar och gäss. Mer magiskt en detta är det svårt att hitta en fredagsmorgon. Efter några miljoner kort senare var det dags för nästa anhalt.

Vädret var fint, moln existerade inte, gradantalet låg närmre 25 grader. Nästa mål var det jag förknippar San Francisco mest med: Golden Gate Bron. Vägen dit, Crissy Field är 40 hektar av våtmark, gräsmattor, gångvägar och picknickområden.

Man kan dels följa stranden (som kändes genuint ostädad/otämjd), dels en bred extremt intetsägande promenadväg. Om man gör som vi gjorde, gick hela vägen från Marinan till Fort point, vilken faktiskt är en bra bit, hade det inte skadat med fler bänkar, mer info om området, mer utomhuskonst, mer av typ allt.

Dock var vyerna över Golden Gate Bron rent magiskt hänförande. Hundratals människor var ute och gick, joggade, cyklade utefter San Franciscobukten eller bara låg i sanden bara några hundra meter från Riksväg 101.

Vi passade på att köpa lemonad, kaffe och lite godis relativt nära brofästet i en dyr souveniraffär. Därefter var det bara att njuta utav nuetrevyn av ikoniska  Golden Gate bron, vilken synkade obscent bra till det klockrena vädret.

Golden Gate bron har sedan den uppfördes och invigdes 1937 varit staden San Franciscos världsberömda symbol. Bron är näst efter Frihetsgudinnan USA:s mest kända landmärke.

Bron var till 1964 världens längsta hängbro. Den är 2 150 meter lång med ett brospann på 1 280 meter. De två pylonerna reser sig majestätiskt 227 meter över havsytan. Vid högvatten rullar bilarna fram på vägbanan 67 meter ovanför vattenytan.

Mätta av vördnad tog vi buss till The Presido. Målet var en av San Franciscos lite gömda skatter: Lyon Street steps. Vi var redan aningen slitna, Crissy Field tog direkt musten ur en. Från första trappan till sista, vilka slutade på Broadway, var det 322 stycken diktatoriska trappor. Husen som flankerade trapporna beboddes av den absoluta ekonomiska eliten.

Det var så schizofrent lyxigt att det var svårt att ta in. Exempelvis har huset på 2640 Lyon St/ Vallejo St köpts av paret Dianne Feinstein & Richard Blum för ynka 160 miljoner kronor, 19 rum och 9 badrum.

Saken blev inte bättre utav att de vyerna utifrån olika trappvåningar var ännu svårare att ta in. Helt klart bland det vackraste jag skådat; utsikten med San Francisco bukten i bakgrunden och trädgårdsblomstren var minst lika delikat som självaste Golden Gate Bron

Sett i backspegeln hade det bästa varit minst en timmes paus; en vila för både knopp och kropp. Tyvärr hade hungerkänslorna börjat härbärgera alla sinnen. ”Vi tar första bästa restaurang som dyker upp” brukar sällan vara ett säkert kort. Det var det inte den här gången heller. Kaliforniens restaurangotätaste område låg framför oss: Pacific Heights.

Furstliga och prestigefyllda byggnader symboliserade Pacific Heights. Det här fina och anständiga området personifierar gammaldags elegans i symbios med häpnadsväckande arkitektur. De lugna gatorna är inte kända för sin livlighet, utan snarare en subtil mur mot människor med mindre pengar på banken.

Danielle Steel  är världens fjärde mest sålda författare. Hon bor i The Spreckels Mansion,  2080 Washington, byggd 1912. Daniella har tillgång till 55 rum samt  Louis XVI ballroom.

Förutom att häpna över fashionabla villor som osade tvåsiffriga miljonbelopp var vårt mål Alta Plaza Park. Vi fick dock inte alls samma aha-upplevelse som de tidigare nämnda topp-5-parkerna; dags för en restaurering månne, för den har potential. Dock var utsikten från höjden exceptionell.

Pacific Heights ”centrum” låg utmed Fillmore Street. En av många högklassiga matställen var Dino & Santino´s; familjeägt sedan 1988. Haket ekade historia och karaktär. Vi tog deras ”husets special”:  varsin medium BBQ chicken pizza. som var magisk.  Veteklumpen svaldes ner med ännu mera vete, nämligen en hink med Newcastle Brown. Den enda nackdelen var att segheten ackumulerades med råge.

Närliggande Japantown var en parodi på hur man kan misslyckas med typ allt utifrån ett arkitektoniskt perspektiv. Den ytterst intetsägande 70-tals-betong-platsen fick motsats effekt; inte ens japanerna lär ta sig hit. Efter denna horribla upplevelse segade vi oss vidare till underbara Alamo square Park.

Grönområdet inhyste en av San Franciscos mest kända ikoniska vykortsvyer; den över ”Painted Ladies” det vill säga en länga av färggranna Queen Anne-stil byggda Viktorianska hus.

Förutom detta var det en liten, men pittoresk park med lekplatser, kullar, bänkar samt en behaglig stämning; en ruskigt härlig plats att slappa på. Kvalar lätt in på Grönområdes-topp-listan: nummer fem.

Fulton Street samt ett kluster till av gator var verkligen ett epicentrum utav Viktoriansk byggnadskonst. Det var en fröjd att beblanda sig med de djävulskt mysiga husen. I slutet av 1900 – talet byggdes det tusentals av dessa hus, efter jordbävningen och efterföljande bränder 1906 reducerades kraftigt dessa träiga byggnader.

Innan vi trädde in i Haight-Ashbury ökänd hippiedimmor avverkades skogsparken Buena Vista Park. Mentalt blockerade av allt gående, sol, inputs, mat och öl blev det en blott endast några nanosekunder av träd stammar, och uppförsbackar för vår del. The Haight tillika en gata som lever sitt eget liv i en annan tidsålder det vill säga det ”glada” 60-talet. En tid när vardagspusslet kvävdes av en fri syn på såväl droger som fri sex.

I The Haight blommade ”Summer of Love 1967″. Unga människor diggade flower power musik, njöt av sitt frihetsfängelse som sedermera utmynnade i överdoser och kriminalitet. Den före detta hippiementaliteten studsade intensivt mellan husbyggnaderna i symbios med drogliberalism.

Ekot av fornstora dagar utkristalliserades via mängder av psykedeliska kläder och attributen, ekologisk mat, trendiga inredningsbutiker, tatueringsateljeer, second-handaffärer och coola musikklubbar.

Butikerna var inpyrda av rökelser, hemlösa, trakasserade turister och övervintrade hippies förgyllde uteserveringarna.

Peace and Love för oss var portalen till San Franciscos svar på Central Park: Golden Gate Park, den tar vid där The Haight slutar. Den är faktiskt 20 % större än New Yorks stolthet med sina 4,1 kvadratkilometer, den är 4.8 km lång och 800 meter bred.

Det var lättare att säga vad som inte finns i detta übergigantiska grönområde. Tennis, Polo- och golfbanor, konstgjorda öar, sjöar, vattenfall, japansk trädgård och teahus, holländsk väderkvarn, Botanisk trädgård och sjukt mycket mera aktiviteter, djur, växter, blommor och träd.

Tyvärr var det som sagt att gapa efter för mycket. The Haight och Golden Gate Park skulle helt enkelt skonats från dagens agenda. Det blev för mycket av det goda, hjärnan var inte i fas att ta in mera upplevelser, parker, blomsterarrangemang.

Vi var helt enkelt inte kapabla att bedöma parken utifrån hur vi skulle upplevt den med energi i våra sargade kroppar. Det hann dessutom att bli mörkt, vilket var ytterligare en orsak att lämna denna pärla för tidigt.

Parallellt gick vi vilse, hade svårt att hitta rätt buss, blev frustrerade, och passade på att rånade några påtända hemlösa.

Buss 7 förde oss till Van Ness Street där vi bokat en IMAX föreställning på AMC Theatre. Otroligt nog var även denna IMAX-projektorn ur funktion. Vi erbjöds som kompensation varsin extra biljett samt inträde till Blade Runner 2049 på en vanlig biosalong. Filmen började klockan 18.15 och höll på i 2.45 timmar.

Att sitta ner i bekväma fåtöljer var minst sagt välbehövligt. Ljudet var utomjordiskt, bilden fantastisk, dessvärre fattade vi inte vilka som var människor eller robotar. Filmen kändes alldeles för lång för sitt eget bästa. Kanske My litle pony hade varit ett bättre val?

Efter en förvirrande cineastisk upplevelse greppade vi bussen till ett partyglatt Union Street, gick en bit, handlade på oss varsin Häägen Dazs Amaretto med svarta körsbär och chokladbitar på vårt lokala supermarket-stamställe, himmelskt gott. Vi var hemma runt klockan 22.00. Såg Spiderman 2 på TV, somnade sedan omedelbart.

Dag 5 – Beyond Golden Gate Bridge

Otroligt nog vaknade jag redan klockan 07.00, troligtvis för att jag vid den tiden brukar gå upp med barnen inför skolstarten. Denna dysfunktionella vana blev starten till att ta bilskrället för första gången sedan vi anlände till San Francisco.

Mindre stressad, mer harmonisk manövrerade jag Cadillacen över mäktiga Golden Gate bron med hjälp av min bror och en mer fininställd gps. På väldigt hög volym kopplade vi in min eminenta Spotify Lista: Top of the class Rock.

Där samsas A.O.R, Modern Rock, Heavy Metal, Melodic Rock, New wave, punk och 60- och 70 tals musik. Kraven är att låtarna måste innehålla någon form av distad gitarr, ett annat kriterium att det bara får finnas 1 låt av varje artist/grupp, något som borgar för en bisarrt hög kvalitet .

Vårt första mål var Muir Woods National Park som ligger i Marin County, 19 km norr om San Francisco. Området består av skog, framför allt av Redwood. Vägen dit var kantad av serpentinvägar, utan någon form av räcke mellan fordonet och de djupa branterna.

Parken öppnade klockan 08.00; vi tyckte att 10.00 var tidigt, men icke sa Nicke. Varenda närliggande public parking var fullbelagda.

Det blev att parkera längs med vägen, även där var det horder av bilar som radade upp sig. Från stället vi parkerade på till Visitor Center tog det cirka 10 minuter att gå. Inträdet kostade 10 dollar per person; pengar som gick tillbaka till parken (förhoppningsvis).

Breda staketförsedda promenadvägar gick genom områdets första 3 rutter. Syftet var att kringliggande skog inte stördes och förstördes. Ärligt talat hade parkens änglar lagt ner ett grisjobb på dessa promenadvägar. Det fanns längre och kortare trails att välja på.

Vi tog oss till station/bro 4, en vandring på 40 minuter. Tillbakavägen genomfördes på motsatta sidan. Den sidan som dels inte hade staket, dels låg högre upp det vill säga en mer ”otäckare väg” med branta höjder.

Ville man ta snygga kontrasterade foton blev det aningen  komplicerat eftersom man inte fick ställa sig invid träden på grund att man bara fick gå på den tillrättalagda stigen, inte innanför. Därför var det svårt att via foton förstå hur höga och breda dessa redwoodträd var.

Det högsta nu levande trädet skall vara runt 115 meter. Tyvärr fanns den inte här. De riktigt breda, typ de man kunde åka med bil igenom fanns inte heller här utan längre upp vid kusten; men vi ville inte åka 4-5 timmar extra för bara just det.

Det tog oss 30 minuter att ta oss från orörd skog till den pittoreska medelhavsinspirerande lilla staden Sausalito. Oturen grinade oss i ansiktet då lördagar tycktes vara den mest hektiska dagen i veckan vid bra väder.

27 grader och inte ett moln på himlen borgade för att folkmassor vallfärdade till denna lilla sjöstad. Folknöjet fick oss att känna oss aningen kvävda. Det var köer, turister och lokalbor på varenda kvadratcentimeter, varenda butik och restaurang.

Vi vandrade runt Sausalito i cirka två timmar tillika den tid vi hade parkeringstid till. Höjdpunkten var ”ett hål i väggen” där de serverade gigantiska hemmagjorda  hamburgare med tillbehör. Efter denna fantastiska gourmétiska upplevelse tog vi oss tillbaka till vår kära bil.

Norr om staden finns det fem ”hamnar” med över 500 husbåtar utspridda. Det var just på en husbåt i Sausalito, San Francisco, som Otis Redding en gång började skriva sin hitlåt ”Sitti´n on the dock of the bay”. Den låten var för övrigt den sista Otis spelade in innan han dog i en flygplansolycka tre dagar senare.

Vårt nästa mål var att ta sig till Napa Valley. En resa genom bland annat Sonomo Valley till Napa. Dalen binds samman av Highway 29 och den lite mindre Silverado Trail, som tillsammans bildar en oval rundtur från Napa i söder till charmiga lilla samhället Calistoga i norr, cirka 10 mil tur och retur. Napa i sig var en liten men fashionabel mysig stad, med en gigantisk turistbyrå.

Napa Valley är USA:s mest berömda vinregion. Den har på några decennier blivit en av vinvärldens tungviktare även globalt. Den långsmala dalen rymmer nästan 500 stycken vingårdar, de flesta erbjuder vinprovning.

Napa turistbyrå finns en utmärkt broschyr över alla vingårdar, vilka som har öppet, när de är öppna med mera. Efter två mil med karga vidder, olivträd och druvfält blev det successivt vackrare för varje mile (1.6 km) som vi lade bakom oss.

I St: Helena hittade vi bland annat vingården där Falcon Crest spelades in. Calistoga var verkligen en pyttestad, känd för sina varma källor, spa och för att alla fast food kedjor är förbjudna enligt lag. Det tog 4½ minuter att gå igenom centrumet. Vi handlade på oss kalla Dr Pepper, chokladkörsbärspraliner och vatten i stans enda matbutik.

Från Calistoga tog vi parallellvägen Silverrado Trail istället för Highway 29 som vi färdats på tidigare. Otroligt mätta på likvärdiga omgivningar samt att det började mörkna runt klockan 18.30… ville vi bara hem. Personligen kändes det som att jag blivit ett med ratten, det krävde sin hen att hela tiden ha koll på körningen och den oförutsägbara trafiken från 9-19 på kvällen.

Vi tillhörde nog kretsen att köra denna rutt, utan att besöka en enda vingård. Att jag var den enda med körkort kan måhända förklara en del av den devisen. Det var liksom fel timing att prova på vin.

Körandet hade egentligen fungerat friktionsfritt. Problemen började när vi låg i fel fil på väg tillbaka till San Francisco. Det var källan till ett djävulskt bilstrul.

Därefter var gps:en olydig i kombination med att följa fel skyltar i fel filer. Kvällen urartade till helvetet på jorden. Det var som förgjort att hitta tillbaka från de åttafiliga motorvägen till områden vi kände till.

Klockan 21.15 bröts förbannelsen. Vi hittade till sist tillbaka till Embarcadero sedermera vårt hotell. Lättnaden belönades återigen med varsin Häägen Dazs: Cherry vanilla, min bror köpte läsk.

Avslutade kvällen med att slappa framför tv:n. Tankarna for tillbaka till en buckla på bakluckan som vi inte sett förut. Frågan var; fanns den där innan vi hyrde bilen, eller var det något vi förorsakat?

Dag 6 – ”Lugn dag”

Äntligen en adekvat sovmorgon! Gick upp runt klockan tio. Drog från rummet vid 11.30. Tog buss 28 till Van Nees tillika AMS-theatre för att köpa två biljetter till skräckisen IT till kvällen.

Därefter gick vi till och runt Civic center med vackra Stadshuset, Stadsbiblioteket, vågade Operahuset och Davies Symphony hall i spetsen.

Fast food kedjan Carl´s Jr  blev vår matvärd efter mycket letande. Tyvärr hade lokalerna sett sin bästa tid. Maten i sig var inte heller något att hurra över, tummen ner. Vädergudarna var som vanligt på ett fantastiskt gott humör; runt 30 grader, inte ett moln på himlen.

Hoppade på Cable van F vars destination var Castro, sedan tunnelbana L, till ändstationen för att ta buss 36 till Twin Peaks. Dessvärre var det söndag, efter 45 långsamt krypandes minuter kom busskrället till sist till busshållplatsen.

Den tog oss nästan upp till Twin Peaks, vilken är San Franciscos två högst belagda utkiksplatser med en höjd på 281 meter. Panoramautsikten var minst sagt hänförande. Vi var långtifrån ensamma; söndag och en flyguppvisning lockade horder av människor.

Vi gick ner den slingrande backen från Twin Peaks. En micropark blev ett välbehövligt andningshål för vila. Det vimlade av kreativ arkitektur längs med vägen. Tillbaka till Castro via Market Street tog vi återigen Cable F ner till Van Nees.

Brorsan och jag passade på att vila inne i biopalatset. Vi hade en timme tillgodo innan själva filmen började. Två timmar och femton minuter lång var IT. Hyfsade effekter var det enda som räddade filmen. Annars var IT irrationell konstig, även för att vara en skräckis, helt ointressant/långdragen, tyvärr.

Tog buss 47 till Union Street. Gick till vårt stamställe där traditionen med varsin Häägen Dazs höll i sig. Amaretto körsbär var helt enkelt en gåva från Gud, tyvärr en alltför kaloririk sådan. Slappade framför Jurasic park till midnatt, innan John Blund besökte oss.

Dag 7 -  goodbye San Fransisco

Runt 10.30 hade energin kommit tillbaka i kroppen. Ett utav målen var att handla kläder och solglasögon till mig. Först skulle vi avverka det mest turistiska man överhuvudtaget bara kan göra i San Francisco – åka Spårvagn.

Kön ormringlade sig lång invid Fishermans Wharf där påstigningsstationen låg, solen stod i zenit och kösystemet var dysfunktionellt. Det tog 50 minuter att komma upp  i vagnen. Kallsvettiga av tristess hoppade vi Gollumskt av vagnen några stationer senare till guidens stora förtret.

Jordbävningssäkrade Grace Cathedral besöktes precis som området Nob Hills monstruöst anrika jättehotell. Vi gick sedan längs med braiga Powell Street där vi fönstershoppade. Jag smög in på H & M där fyra svarta enfärgade T-shirts inhandlades. Efter mycket om och men blev det Tad´s Steakhouse som valdes ut som matställe. Maten och servicen lämnade mycket kvar att önska.

Lite halvsega bokade vi ytterligare två biobiljetter på AMC Theatre. Vi vilade i underbara Yerba Buena Garden i en timme. Klockan 16.00 började American Made med Tom Krus i huvudrollen.

Skepticismen förbyttes till över godkänt. Det var inte biostolar, utan sköna fåtöljer i den biosalongen, dessutom kunde man fälla dem bakåt så att man halvlåg och tittade på filmen – klockrent.

Detta var vår sista dag i San Francisco. På något sätt kändes man sig färdig med staden. Nu hägrade 5 dagar längs Pacific 1 istället. Efter filmen tog vi liksom farväl av staden.

Vi gjorde det via Chinatown, Transamerica pyramid och sköna North Beach. Jag och Kjell tvättade upp smutskläder i någon timme på en av många laundrys, några tycktes finnas i varje kvarter. Det var en rätt skön känsla med lite vardagsbestyr på semestern.

På vägen hem i North Beach åt vi den godaste glass i alla fall jag ätit sedan mannaminne. Att den uppsorterade glassen behöver vara lika god som den ser ut är mer regel än undantag. I detta fall var den hemmagjorda glassen godare än den såg ut, och då såg den ändå magiskt delikat ut. Tyvärr var de fyra valda sorterna på tok för små skopor.

Vi avslutade även denna kväll med den lyxiga ovanan Häägen Dazs: Black cherry amaretto. Klockan 21.00 var vi hemma. Packade ihop sakerna, planerade lite, bokade hotell i Monterey och slöade till Hobitt. Rummet, städningen och servicen hade varit helt okej de sju nätter vi hade rummet som fast punkt i tillvaron.

Dag 8 – Monterey

I receptionen varnade de oss för att bila via Pacific 1 till Monterey, för istället ta betydligt snabbare Highway 101. Syftet var inte snabbare, utan vackrare, men när han påtalade ”insane” köer, så det var bara att gilla läget.

Det pågick nämligen en ytterst aggressiv superbrand i Napa Valley området det vill säga där vi i förrgår gjorde en roadtrip igenom, kändes lite underligt.

Klockan 09.00 var vi, bilen och gps:n redo. Körningen i flerfilsdjungeln fungerade bra; 2.5 timmar tog resan till Monterey. Staden grundades av spanjorer 1770.

Monterey var huvudstad i Kalifornien under den spanska tiden (fram till 1821) och den mexikanska tiden (fram till 1846). HBO-dramat Big little lies  med bland annat Alexander Skarsgård och Nicole Kidman utspelade sig i den kaliforniska  kustpärla med omnejd.

Vi tog in på luxuösa Hotel Pacific. Rummet var som taget ur en dröm, stora utrymmen, medelhavsbalkong, litet kök, vardagsrum, en eldstad samt sanslöst sköna sängar. Pool, gym, spa och inomhus parkeringsplats ingick precis som en kontinental frukost. Rummet hade kostat 3800 kr, men var nedsatt till 2200 kr, ett kap mins sagt.

Oväntat nog var detta första dagen med soldis, till och med lite moln vågade visa sig. Huvudgatan var halvmysig. Det märktes direkt att det var en välbärgad stad. En uppsjö av dyra spa, fina restauranger, fashionabla butiker och människor som var raka motsatsen till white trash.

Vi åt en av de godaste fish´n chips jag någonsin ätit, och då har jag testat några stycken. Det skedde på Brittania Pub. Osannolikt visade de också VM-kvalmatchen Nederländerna vs Sverige på storbilds-tv.

Tyvärr var bara maten en höjdpunkt, Sverige spelade verkligen genant uruselt och förlorade välförtjänt med 2-0.

Hamnkvarteret Old Fisherman’s Wharf  var en sann fröjd för ögat med förtöjda fiskebåtar, sjölejonkolonier, skaldjursmarknader, godis, sprit-och souvenirbutiker var det lika pittoreskt som turistigt tillrättalagt.

Cannery Row gick från piren till vårt mål Monterey Bay Aquarium. Det var en kilometerlång promenad med många höjdpunkter. Kameran glödde efter någon halvtimme på grund av alla fotovyer.

Akvariet som skulle vara en av USA: allra bästa, byggd 1984, nyrenoverat 2011, led onekligen av hybris. 50 dollar per person! Priset i sig la ribban högt för var vad som komma skulle.

Visst det var fantastiskt, men definitivt inte det bästa jag varit i, absolut inte värt pengarna. Bäst var de übercoola manetavdelningen och fiskstimstuberna.

Något som skiljer detta akvarium från andra var att det visar det marina djur- och växtlivet i Monterey Bay. En process som är unikt då havsvatten från bukten pumpas in i akvariet med en hastighet av över 7 500 liter i minuten och sedan ut i bukten.

Brorsan var seg, blev kvar på rummet medan jag passade på att syna den historiska staden i sömmarna. Parallellt gjorde jag ett försök att hitta ett massageställe under 2000 kronor.

Kameran fick sitt lystmäte eftersom Monterey definitivt inte bara bestod utav huvudgatan, piren och promenaden till akvariet.

Samtidigt hade huvudgatan stängts av för att ge plats åt den underbara kvalitetsmarknaden: Market Faire. Kaliforniens första teater från 1848, som fortfarande är i bruk fanns också att beskåda.

Allt detta körande var källan till ett rigor mortis tillstånd. Likstelheten var ett faktum därav att en massage skulle fungera som en kroppslig återställare.

Till sist hittade jag ett ställe där det var lite billigare. Hon som masserade mig i en halvtimme var inte precis klädd i kutym klädsel. Den djupa urringningen, den korta kjolen och höga skorna fick  mina tankar att associera till ett helt annat yrke.

En djup basröst från helvetet hördes från rummet intill. Jag var helt säker på att bodybuilder-Igor skulle klampa in med revolver och hota till sig mina pengar. Min mardrömsfantasi slog som tur vad inte in.

Old Fisherman’s Wharf såg ännu mysigare ut när all belysning tänts. Runt klockan 20.00 hade jag utforskat Montery tillräckligt. Ett hett bad, två kalla Heineken var legitima komplement till de tidigare 30 minuters massagen.

Dag 9  – Carmel/Big Sur

En helvetisk god frukostbuffé avnjöts runt klockan 09.00. Övergödda av nygräddade bagels gav vi oss ut på sceniska Pacific Grove Ocean view blvd. Första stoppet blev i gulliga Lovers Point Park. En viktig plats i många scener i Big Little Lies. Utsikten över Monterey Bay var majestätiskt. Parken i sig var ett underbart ställe för reflektion i samklang med en gigantisk cappuccino.

Vi bilade därefter på den avgiftsbelagda (10 dollar) 17-Mile Drive. Den anses vara en av de vackraste på Highway 1. Sylvassa klippor, cypresser, tallar, sjölejon, valar, sälar, delfiner och monarkfjärilar samsades om uppmärksamheten från dess besökare.

Ett av världens mest fotograferade träd, den 250 år gamla Lone Cypress ståtade också med sin fulla närvaro. Den exklusiva golfbanan Pebble Beach var långtifrån den enda fina golfbanan i området.

Den kritvita stranden, Carmel Beach, var första platsen som jag badade i. Jag vadade ner till knäna. Det fanns definitivt ett syfte varför knappt ingen badade i vattnet förutom halvtaffliga surfare. Det var helvetiskt kallt, nästintill arktisk kyla.

Efter att den blåtonade färgen nästan återfått sin sedvanliga hudton, bilade vi den korta sträckan till Carmel-by-the-Sea. 

Clint Eastwood var borgmästare i denna stad mellan 1986-88. Carmel-by-the-sea är också kända för udda lagar såsom förbud i centrum mot parkeringsmätare, snabbmatskedjor, trottoarer, gatlampor, husnummer, neonskyltar, brevlådor och höga klackar.

Att värja sig mot denna  exklusiva sagostad var omöjlig. Utifrån ett arkitektintresse-light var Carmel-by-the-Sea ett eldorado av coola, snygga, fashionabla hus; timmerhus i pastellfärger i alla dess variationer.

Små minigallerier, lyxbutiker, konsthallar, hantverksshoppar och mysiga restauranger. Det var som  att strosa i ett tillrättalagt Walt Disney town, på ett positivt sätt. Jag handlade på mig herrkosmetika på underbara Lush.

Därefter åt vi sinnessjukt god pasta bolognese på välrenommerade Il Fornaio. Efter gått gata upp och gata ner var det dags att lämna denna fantastiska småstad.

Fick av deras turistbyrå det tragiska beskedet att det inte gick att åka hela Big Sur på grund att de bytte ut en bro. Informationutbytet kändes som ett pistolskott i vaden. Min minutiös planering for all världens väg.

Det innebar istället att man fick åka så långt man kunde, vända tillbaka till Carmel, sedan Highway 101, för att ta sig till andra sidan brobygget en annan dag.

Längs Big Sur-kusten, mellan Carmel och San Simeon, går den mest dramatiska och spektakulära delen av Highway 1 med skogar, floder och sluttningar och klippor som stupar rakt ner i havet.

Namnet kommer av spanska ”el sur grande”, det stora söder. Vägsträckan är 140 km lång; den färdigställdes 1937 efter 18 års arbete.

Bixby Bridge byggdes 1932 och är den kändaste av de 29 broarna som leder över de djupa klyftorna. Den ikoniska överfarten finns med i massor av TV-serier &  filmer exempelvis ”Big litle lies”.

Bron var i många år världens största valvbro med ett 85 meter högt spann och 218 m lång. En annan nästa lika  grandios bro var Pfeiffer canyon bridge som låg lite längre bort.

Den del som var öppen det vill säga till Pfeiffer Big Sur State park var obarmhärtigt vacker. Vissa vyer var svåra att ta in. Naturdramaturgin var å ena sidan hänförande otämjt, å andra sidan naturligt tillrättalagt.

Även om hela vägen varit öppen, så hade vi relativt snabbt blivit tvungna att hitta ett ställe att sova på.

Jag hade ett toppenställe på gång, men som sagt det låg på fel sida av den avstängda vägen. Det kändes surt att behöva vända för att åka tillbaka samma väg, men solen höll på att gå ner.  Vitlöken, träpålarna och krucifixen låg förberedda inlindande i bagageutrymmet.

Tillbaka till Carmel tog jag ett vägvalsbeslut som skulle släcka ner nervsystemet i båda hjärnhalvorna. Istället att lita på gps:en och det rationella med att åka Highway 101 till Greenfield fanns det lockande nog en mindre väg som hette G16.

Den skar igenom området likt Moses vattendelning på kartan. Genialisk genväg stod ristat i pannan på mig, hybris slog i biltaket.

Vi bilade först förbi Carmel Valley i bra fart. So far so good, därefter ersattes den tvåfiliga vägen mot en enfilig för att sedan genomgå ett paradigmskifte till knappt körbara sådana i symbios med ett oändliga sicksackande.

Parallellt så gick det snabbt från skymning till becksvart. Dessa dysfunktionella faktorer bidrog till att hålla en medelhastighet av 30 – 50 km/timmen.

Ibland kändes det som vi satt fast i en slowmotientidsloop, med syfte att aldrig nå civilisation igen. Omgivningarna var nästintill fria från byggnader; ett perfekt ställe för vilken seriemördare som helst att härja.

Efter att nästan gett upp hoppet såg vi tecken på någon form av bebyggelse, tillika någon form av ljus. Någonstans i mörkret hade vi kommit in på G77. En väg som ledde oss till staden Soledad istället för planerade Greenfield.

Det innebar en väsentlig längre sträcka att åka dagen efter. Min personliga  energimätaren låg på -20 det vill säga ingen ork kvar att leta efter hotell; tog in på första bästa.

Det var ett sådant motell som man sett i åtskilliga amerikanska filmer, en upplevelse i sig.

Vi checkade in runt 20.00; 1200 kronor  fattigare inklusive en torftig frukost. Glädjen att koppla av efter en sådan resemardröm var en minst sagt överväldigande.

Förutom detta traggel hade dagen varit klockren; pittoreska byar och vyer att döda för eller till.

Dag 10 – Hearst Castle/Madonna In

Frukosten var i spartanska laget, typ rostat bröd och smör. Klockan 09.15 satt vi i bilen redo att ta oss an mytomspunna Hearst Castle. Det var en ytterst tråkig väg via Highway 101 som gällde. Lite trafik i kombination med att det var lättskyltat gjorde att resan endast tog 1½ timme.

Turen stod oss bi, kom precis lagom till klockan 11.15. I biljettpriset ingick det en cirka 40 minuters introduktionsfilm om miljardären William Hearst. Därefter gick det bussar till själva slottet som tog 5 minuter.

De i bussen fick en gemensam guide som visade runt i Casa Grande. En fantastisk plats, som blev ännu bättre med historiken i bagaget.

Lite senare bilade vi till sällejonkolonin invid San Simeon. Som taget från Animal Planet. Sällejonen beskådades på första parkett utan någon som helst inblandning från människan.

De  80 – 100 stycken gigantiska djuren bara vilade, åt och skyggade för solen, utan att bry sig märkvärt om de nyfikna turisthorderna 100 meter i från dem.

Vi slöt halvcirkeln genom att åka så långt vi bara kunde från denna sida av Big Sur och Pacific 1. Platsen hette Ragged point och låg invid en mysig beachbukt. Förutom att agera hotell, så var det en restaurang.

Den enorma portionen av Chilikorv med bönor och ost var riktigt god. Samma process som igår gällde, det vill säga, åka tillbaka samma väg som vi kom.

Vårt mål hette denna gång Morrow Bay. Förutom den i jämförelse med andra pirer ganska intetsägande piren så hade de vyn över till übermäktiga klippan Morrow Rock. Vi kände inte riktigt för att båta över till klippan i syfte att hika de 400 trappstegen till toppen.

Vi bilade vidare till Madonna In  i San Louise Obispo via Highway 101. Det finns temahotell och det finns temahotell. Madonna Inn är utan tvekan ett av de absolut coolaste.

Med 110 rum i olika teman finns det något för alla – nästan. Dock gav jag personalen idéer om ett horror- eller Marvelrum.

Vi tog dock ett av de mest absolut annorlunda rummen som fanns: Jungle Rock. 2500 kronor fattigare, men en kitschig  hotellupplevelse rikare. Utan tvekan det häftigaste mest annorlunda hotellrum jag i alla fall spenderat natten i.

Badrummet var som karvat ur ett berg, men ändå sjukt lyxigt. I priset ingick det spa, pool, tennisbanor och ett fitnesscenter.

Efter packat in allt, for vi vidare till Whole foods market, ett av de supermarketkedjorna med kvalitet och hälsa som nisch i USA. Det var en sann fröjd att spatsera runt deras enorma utbud av högkvalitativa produkter.

Vi shoppade glass, två lokala öl, körsbärstandkräm och 5 olika smakers jell-o till barnen; släng dig i väggen ICA Maxi.

Struntade i allt som hade med spa att göra, slappade istället i det annorlunda hotellrummet från klockan 19.00 med några kalla öl, glass, tv, Ruzzle och sociala medier. Ett härligt avslut på en härlig dag.

Dag 11 – Santa Barbera

Tog sovmorgon, vaknade vid elvatiden, lämnade Madonna Inn runt klockan 12.00. Vårt mål var att sträckköra cirka 18 mil på Highway 101 till Santa Barbera; Amerikas svar på Rivieran. Var inte direkt pilskpigg, utan rätt seg, trots mycket sömn. Det kräver sin hen att sitta bakom ratten varje dag i långa perioder.

För en gångs skull fanns det ingenting utöver just Santa Barbera i planeringsagendan. Det var ett moment 22 läge; dels skönt att slippa subtila krav, dels plötsligt inte ha något att förhålla sig till.

Därav att vi upplevde att vi inte ville avvika från den snabba, tråkiga Highway 101. En annan orsak var att Pacific 1 inte gick invid beacherna, utan man var tvungen att svänga av ifall man ville se sådana vyer.

Det blev ett helvetiskt letande efter ett ställe att sova på. Till sist tog vi återigen första bästa. Denna gång blev det halvmediokra Ala Mer hotell. Ett ställe invid strandpromenaden, tyvärr vårt första och enda hotell utan luftkonditionering visade det sig.

Deras gratiskaffe var ljusare än vatten, vilket i sig borde vara förbjudet att servera under namnet kaffe; jag blev piggare utav dammet i rummet än den transparenta vätskan.

Santa Barbera var en stad vi verkligen gillade, lite typ Union Street i San Francisco.  Huvudgatan var sådär lagom-tillrättalagd-mysig, man bara ville gå gata upp och gata ner. Staden drabbades av den förödande jordbävningen 1925, 2017 hotades hela staden av kraftiga bränder.

När de styrande återuppbyggde staden var det med strikta regler hur stadskärnan skulle se ut. All nybyggnation skulle bara få ske med en enda arkitekturstil nämligen mediterrane stil. För övrigt finns det hela 35 parker i staden.

Vi åt en megapizza medium på ett populärt lokalt pizzahak med ett megapris på 750 kronor inklusive dryck, men ändå. Maten, den molnfria himlen bidrag till en matkoma light.

Vi passade på att vila genom att slå två flugor i en en smäll: gå på bio. The Foreigner med kultgubben Jackie Chan gick inte av för hackor.

När den halvhyfsade filmen var slut hade det redan börjat skymma. Klockan hade löpt till 18.30. Vi passade på att besöka deras ökända pir. Den enda vi besökt, där bilar fick åka och parkera på, inte den bästa lösningen, det förtog lite utav charmen, snarare en stor del faktiskt.

Efter att ha handlat på oss glass och läsk blev det slappande framför tv:som gällde. Det var som vanligt skönt att koppla av med Facebook, Instagram samt att redigera och förmedla mobilkamerabilder.

Att det var kvavt i rummet var ett understatement, man fattade inte vad man saknade  luftkonditionering förrän den inte fanns tillgänglig.

Dag 12 – Hollywood

Alarmet knackade på  vänsterörat vid åtta. Jag och Kjell bilade nästan 15 km till vårt hotell i norra Hollywood. Hela resan via Highway 101 gick oväntat friktionsfritt.

Runt 11.00  äntrade vi rummet där vi skulle spendera kommande 6 nätter. Quality InnLa Brea avenue mellan Hollywood- och Sunset avenue innehade  ett gudomligt läge att ta sig vidare runt LA.

Klockan 12.00 inleddes uppdraget att upptäcka Hollywood. Självklart var detta en plats för eskapism av den högre skolan. Tyvärr blev det en Golgata utav…souveniraffärer, med nästan identiskt innehåll.

Jag hade väntat mig mer udda, morbida, specialaffärer. Visst fanns det undantag, men utifrån det utbud av restauranger, muser, butiker var det mestadels osedvanligt intetsägande.

Visst franchisegiganter och lokala upplevelser som Madam Tussagud, Hollywood Wax Museum, Hollywood Walk of Fame, TCL Chinese Theatre hand-fotavtryck av kändisar

Guinness World Records Museum, The Hollywood Museum,  Ripley’s Believe it or Not, El Capitan Theatre fanns att tillgå, men ändå.

För mig är Wendy´s ett topp-3 i hamburgerträsktoppen, med Kentucky Fried chicken och Jack in the box. Deras omnipotenta burgare var en frisk fläkt av nostalgi för magen. Därefter handlade vi på oss diverse fruktpajer på utmärkta supermarketkedjan Ralph´s.

Jag passade på att ta en timmes massage, medan brorsan vilade på rummet. Den äldre massösen använde knä, fötter, armbågar, knogar och givetvis händer för att ”krossa” muskelknutorna. Efteråt var jag inte längre  stel i rygg och axlar; en hälsokur av Guds like för 600 kronor.

Brorsan och jag drog ut vid 20.00 för att kontrastera Hollywood boulevard dagsljus kontra kvällsmörker. Det var som dag och natt bildligt talat. När neonskyltarna och belysningen applicerades på den kända gatan blev det mäktigt. Allt liksom vaknade till liv.

Shoppade bland annat en stilren spiderman mugg.  Handlade också på oss två kollektivtrafikkort för 200 kronor vardera. De gällde på alla bussar samt metro. Trötta slappade vi till Zombieland på hotellrummet med en Häägen Daz så klar.

Dag 13 – Universal studios

Upp redan klockan 06.50. Tog först metro till Universal City, därifrån en shuttlebuss till själva Universal studios 1 timme senare bytte vi in våra biljetter med ett front row pass, vilket innebar att vi hade förtur i köerna till alla attraktioner, något som var dyrt, men besparade oss tid som psykisk ohälsa.

I det ingick det att få tillträde till nybyggda (early park admission) ”The Wizarding world of Harry Potter” från 8 till klockan 09.00 när de öppnade för de andra parkbesökarna.  ”The Hogwarts Castle” var en syn för gudarna; nästintill autentisk filmerna, fast inte lika stort.

De hade byggt upp en hel Harry Potter stad, ett projekt som bör ha kostat ett antal många miljoner kronor  eftersom allt såg så genuint bra ut.

Attraktionen använde sig av state-of-the-art technology det vill säga extremt mycket 4D. En riktigt bra ride, fast tidigt så sattes balanssinnet ur funktion; både Kjell och jag fick blunda för att koncentrera oss på att faktiskt inte spy rakt ut.

Vimmelkantiga åt vi Harry Potter frukost i den gigantiska ”Three Broomsticks”, dyrt, oerhört sött var kontentan av den frukosten. Interiört var det helt fantastiskt. Varje arkitektoniska detalj var som taget ur filmerna.

Det var riktigt, riktigt varmt ute, cirka 35 grader, inte ett moln. Näst på tur stod den den fantastiska Universal studio tur touren. Jag besökte parken 1992 så var det stor skillnad på dåtid som nutid. ”Fast and furios” och ”King kong” var några av de ytterst häftiga nytillskotten.

Hajen fanns såklart kvar. De gick igenom dylika studioplatser, vi satt i vagn med talför guide. Denna attraktion var bland det bästa i parken.

Jag blev  annars aningen besviken. Antingen berodde det på för höga förväntningar, eller att jag varit här 25 år tidigare. Många av attraktionerna anammade 3D/4D-tekniken i symbios med simulatorteknik i lite väl hög utsträckning.

I reklamen används epitet ”nya generationens åkupplevelse”, något jag definitivt inte kan hålla med om som ”Transformers The Ride” och ”Revenge of the mummy the ride”.

Visst den  tar mindre plats, är mer lätthanterliga, men också likformighet, irriterar dessutom balanssinnen sämre, något många är känsliga för.

En av de bästa attraktionerna förutom ”The Studio tour” var ”The Walking dead”. Kort och koncist. Sminkade som ”riktiga” zombies stod de avvaktande stilla bland dockor för att sedan chocka sina besökare, ögonbrynshöjande skrämmande.

Dess raka motsats var det otroligt påkostade ”Jurasic park – the ride”.  Lite som Lisseberg´s ”Kållerado”, men trots all fasad hände det förvånansvärt lite.

Med lite fantasi skulle denna attraktion kunna modifieras till det bättre, utan större problem. Vi åkte allt, såg det mesta inklusive ”Special effect show” och ”Universal´s animal actors”. Vissa attraktioner vill man bara åka om och om igen, den känslan smittade inte oss på Universal studios, tyvärr.

Jag fångades upp av några i parken, för att ”svara på några frågor”. Det var som vanligt en sanning med modifikation. Frågeformuläret var i klass med nya testamentet. Killen som intervjuade mig var väl inte lika euforisk efter mina svar på hur min upplevelse varit, och vad som skulle kunna förbättras.

Vi avslutade invid parken i Universal City walk. En plastigt uppbyggt plats för allmänheten, där restauranger, nattklubbar, pubar och otaliga butiker samsades om utrymmet; visst, vräkigare än så här blir svårt att hitta om man inte vill bege sig till Las Vegas.

Vi bokad upp ”See the stars tour” via  väletablerade Starline som skulle avgå klockan 17.30. Den 35-gradiga värmen krävde sin hen. Utmattade vilade vi några timmar på hotellet ackompanjerades av en välkommen luftkonditionering.

Hutlösa 90 dollar för två personer samsades vi med fyra andra personer i en van. Vår kvinnliga guide var kunnig, men  hade ett ytterst enerverande var 15-sekund skratt som skulle kunna få vilken åtalad brottsling som helst att erkänna.

Det i kombination med taskigt ljud i lurarna, 20 dollar i dricks och en försening på 30 minuter, vilket innebar att en stor del av den två timmars touren fick upplevas i mörker samt att de utlovade 2 timmarna decimerades till 1½, devalverade  upplevelsen.

Trots detta blev det en tankeställare hur många ofantligt kända och förmögna människor det bor i Los Angeles; exklusive Bel Air/Beverly Hills. Sunset strip, Mulholland Drive, Rodeo Drive och West Hollywood var några platser som avverkades.

Kvällen avslutades på Hollywood boulevard med gott indiskt käk samt traditionell Häägen Daz bägare.

Dag 14 -  Six flag magic mountain.

Mobilalarmet infekterade rummet med sina diktatoriskt monotona elektroniska vågor. Klockan 08.45 satt vi i vår läderbeklädda best på väg till till themeparken som lite käckt går under epitetet ”The greatest park of thrills”, något som till en början var anledningen till vårt besök.

Jag besökte Six flag magic mountain redan 1992; bisarrt varmt i kombination med 2½ timmars köer, gjorde att det endast blev tid för 3 karuseller den gången. Min motformel denna gång var svindyra biljetter: Front in line tickets (flash pass premium) inklusive parkeringsplats betalda redan i Sverige.

Klockan 10.30 öppnade parken, vi hängde ocoolt på låset. Kontrasteringar gentemot 1992 kunde inte vara större. Lågsäsong och relativt lite folk, knappt inga köer alls.

Förutsättningar var optimala utifrån att hinna åka alla värstingar i parken. Solen var lika skoningslös som dödsstjärnan i Stjärnornas krig;  återigen 35 grader på en molnfri himmel.

Den sanning som uppdagades efter värstingen ”Titan Collossus” var att vi blivit äldre, fegare och fått ännu större problem med balanssinnet, faktorer som skapade yrsel, må illa känsla och olustkänslor helt enkelt.

”Titan Collosus” var egentligen helt klockren otäck, på ett bra sätt, inte för många loopar, men man hann knappt skrika färdigt förrän nästa gurglande magljud var i antågande.

Med en ytterst skräckblandad förtjusning och en sjukt stark betoning på skräck greppade vi ”Scream” där man sju gånger var komplett upp och ner. Efter denna korkskruvs-skräck-upplevelse var det dags för en megadubbelburgare av rang.

Under måltidens gång insåg vi båda att det inte skulle bli så värst mycket mera åkande.

Det är väl egentligen inte mening att man ska känna ångest inför varje ny skräckfärd. Vi fick nöja oss med att vi som sagt blivit kvackelmagad, det vill säga inte längre pallade för så många skräckfärder under kort tid.

Vi åkte sedan den betydligt familjevänligare ”Roaring Rapids”. En blöt upplevelse, lite för blöt för sitt eget bästa.  Sedlar, mobiltelefoner som man hade på sig blev helt kvaddade.

Hinkvis av vatten kastades på en under vattenraftingen, ju varmare, ju mera vatten. Avslutade förmiddagen med horribla berg och dalbanan: ”Viper”. Det fanns 20 stycken ”thrill rides” på området, vi åkte…tre, lite valuta för pengarna, men hälsan fick förtur denna gång.

Efter återhämtning på hotellrummet bar det i iväg till Los Angeles största (enda) outletområde nämligen The Citdel. Nackdelen var att det tog cirka 50 minuter att ta sig dit i rusningstrafik. 130 kända butiker samsades på området. 30 – 70 % procent billigare var de utlovade prisriktlinjerna.

Michael Kors, H&M, Kipling, COACH, Nike, Puma, Adidas, Kate spade, Tilly’s, Perry Ellis, Calvin Klein, Banana Republic Factory Store, Tommy Hilfiger var några av varumärkesbutikerna.

Direkt trötta på allt om hade med kommersialism på hög nivå lämnade vi kapitalismens högborg, för att ägna oss att snigla oss fram på deras svar på motorväg. Att kvällen avrundades med nyinköpta Häägen Daz var mer regel än undantag under de dagar vi vistats på Västkusten.

Dag 15 - Santa Monica

Vi använde oss utav kollektivtrafikkortet för via buss 704 oss till Santa Monica. Trafikstockningar och avstigningsplatser genererade i en 70 minuters resa.

Det positiva med den var att den agerade som en subtil bussguidning, men utan själva guiden. En annan härlig faktor var den smältdegel av alla sorters människor, från snorrika till hemlösa, steg de av och på bussen under resans gång.

Third Street Promenade ligger några ynka kvarter från stranden. Det är ett bilfritt shoppingområde fyllt med gatumusikanter och kaféer. Utifrån ett shopping-mysighetsperspektiv så hamnade området i samma liga som Union street i San Fransico och Santa Barbera.

Passade på att besöka utmärkta brunch-haket Johnny Rockets. De serverade en anmärkningsvärd god äggbacon sandwich med färskpressad apelsinjuice.

Runt Santa Monica Beach har Hollywood satt sin prägel genom bland annat Baywatch, Forrest gump, Titanic, Iron Man, Lucifer, Beverly Hills 90210, Columbo och Her. 

På strandpromenaden samsades joggare,hundägare, rollerbladar-utövare, cyklister, och flanörer, medan surfarna trängdes tålmodigt i väntan på den perfekta vågen.

Landsmärket Santa Monica pier invigdes 1909. Där huserar den ökända nöjesparken Pacific Park med 12 rides. Att åka världens enda soldrivna pariserhjul, med en minst sagt spektakulär utsikt över kusten, går inte av för hackor. Piren är dessutom slutet på den ökända vägen Route 66 som utgår från Chicago.

Vi beslöt oss att gå strandpromenaden från Santa Monica till Venice beach och West Venice. Det var en sträcka på runt 2 kilometer. Den molnfria himlen i kombination med 34 graders värme var på gott som ont.

Frestelsen att gå med bar överkropp var alldeles för stor samtidigt som strumporna som skorna åkte av; det var bara surfingbrädan som fattades, att ryggen skulle bli kräftröd var inget som jag lade tid på att fundera över, då.

Venice är ett av LA´s mest populära turistplatser känt för sin toleranta attityd mot udda personligheter, ett arv från beatnik- och hippieeran på femtio- och sextiotalen, då horder av konstnärer, musiker och författare hängde i området.

Bohemiska bostadskvarter, hippa butiker, juicebarer, ”laglig” cannabis i symbios med en färgglad strandpromenad som kantades av kungspalmer.

Att titta på smältdegeln av människor var ett sant folknöje på grund av att stadens alla exhibitionister tyckts hitta en och samma vallfärdsplats. Skillnaden mellan schizofrent, personligt, karaktär eller turistiskt var hårfin.

Jag hittade en kvalitets-spidermansryggsäck mellan gatukonstnärer, gatuförsäljare, siare  och det berömda utomhusgymmet ”Muscle Beach” där Arnold Schwarzenegger upptäcktes.

Vi vek av från strandpromenaden för att leta upp Venice Canal Walkway. Det var ett plastigt mini-Venedig uppbyggd område med syfte att tjäna som någon form av idyllisk semesterort.

Vi tyckte dock vandringen kring de konstgjorda kanalerna var trevligt, annorlunda, vackert, lugnt och fridfullt. Området är väl direkt inte en turistfälla, vilket i sig var befriande,  men definitivt värt ett besök.

På vägen tillbaka från Venice valde vi att gå längs utmed beachen istället. Vi passade på att bada i det kyliga vattnet som inte alls var lika kallt efter man väl kastat sig mot de höga otämjda vågorna. Att gå längs strandkanten var minst sagt en meditativ upplevelse.

Jag och brorsan blev aningen trötta på varandra. Han gick längre upp bland sanddynerna, medan jag insöp vågornas kluckande. Det var verkligen balsam för själen att upptäcka Los Angeles strandliv när den var som allra bäst.

Vi bokade upp lyxiga bioplatser på Arclight cinema. Filmen i fråga var Happy death day. Den började klockan 17.30 så vi fick ett supertillfälle att besöka något närliggande hak för bukpåfyllning.

Det  sägs att det nästan är ett måste att besöka The Cheesecake Factory minst en gång under sin vistelse, för oss blev det tre besök. Vi ångrade verkligen inte det beslutet, vi önskade istället det blivit fler.

Att vi fick ren skär beslutsångest var en annan femma. De över 50 delikata cheesecakekonstellationerna gjorde det praktiskt omöjligt att välja endast en.

Till sist landade jag i Raspberry Lemonade, medan Kjell valde en keylime pie med mango, båda serverades med rikligt av förföriskt äkta grädde. Allt smakade lika gott som det såg ut, något som inte vill säga lite; utomjordiskt gott.

Förutom dessa gudabenådade cheesecakes så serverade de också fantastisk mat. Vi valde varsin Four cheese formaggio, med svartpeppar och äkta parmesan. Till råga på allt var servicen sinnessjukt bra, utan på något sätt vara överdriven inställsam.

Maten svaldes ner med två ytterst välkylda Corona öl. Helhetsbedömningen landade på resans allra högsta restaurangbetyg.

Filmen hann precis börja när vi äntrade den moderna biosalongen. Även här var allt från fåtöljen, till ljudet som bilden top notch. Thriller skräckisen  Happy death day var dessutom klart över förväntningarna.

Metro E gick 100 meter från den fantastiska Santa Monica Place Mall där bion såväl som The Cheesecake factory härbärgerade.

Vi kom utmattade hem runt klockan 20.30. Kvällen avrundades med ett helvetiskt intressant dokumentär om scientologerna. Vilken helt makalös  dag; de olika intrycken var bisarrt många och självklart  helt omöjliga att reda ut.

Dag 16  – Downtown LA

Downtown var inget vi kände för att traska runt planlöst i. Istället fungerade bilen som ett verktyg för det ändamålet. Nöjda med det beslutet blev vi. Att springa in och ut ur  likadana butiker vi sett i San Francisco var lika lockande som vitlöksbröd utan vitlök.

Frank Gehry’s arkitektoniska Walt Disney Concert Hall var dock en mäktig skapelse.

The Grammy Museum var ett tänkbart tillhåll för besök, men vi orkade inte leta efter parkring. Utifrån såväl höjdrädsla som nyvunnen fobi för thrillrides skippade vi skysliden från 70:e till 69:e våningen på LA:s högsta byggnad: OUE Skyspace.

Mätta på stoppljus, butiker, kontorsskyskrapor och offentliga förvaltningsbyggnader bilade vi istället till Griffth Park. Kommunalparken är  Nordamerikas 10:e största. Vi åkte ända upp till observatoriet.

Turen stod oss bi. En av de åtråvärda parkeringsplatserna blev våran. Den moskéliknande byggnaden byggd 1935 var dels gratis, dels världens mest besökta observatorium.

För oss var omgivningarna den största vinstlotten. Sanslösa vyer över LA´s skyline utkristalliserades sig från några tusen olika vinklar samt The Hollywood sign.

Parken där bland annat ”Yes man”, ”Terminator” och Van Helsing” spelats in var öppen från kl. 05.00 till 22.30. Alla vandringsleder och bergsvägar stängde vid solnedgången.

De betagande utsikterna i symbios med en klarblå himmel var ren eufori för fotografisugna, typ som mig själv. Det fullkomlig vimlade utav dylika trails i varierande kilometerantal.

En av dem ledde nästan till The Hollywood sign, men det tog några timmar tur och retur. I 28 graders värme kändes det mindre attraktivt, vi nöjde oss den utmärkta utsikten.

Ett råd vi fick av en local var att besöka The La Brea Tar Pits Museum. Det var en av fyra gigantiska museum som låg på The Miracle mil. De tre andra var: L.A. County Museum of Art, Craft, Folk Art Museum och Petersen’s Auto MuseumThe La Brea Tar Pits Museum var ett väldigt unikt museum.

Det inhyser 1 miljoner  extremt välbevarade fossiler från 650 arter, vilka var mellan 10 000 – 40 000 tusen år gamla. De har  hittats just på detta i detta område.

Perfekta fossiler av bland annat sabeltandade tigrar, jättevargar, mammutar, kondorer som råkat fastnat i den klibbiga kokande becksvarta oljan; man har hittills hittat över hundra pölar, varav en fortfarande grävs ut varje sommar.

Det var 1½ timme lagom intressant information som berikade våra  vrålhungriga själar. Bilen hade hittat en heldags fristad bakom museet, för ett pris av 12 dollar. Vi gick i cirka 15 minuter till den legendariska Original Farmers market.

Där kunde man smaka det mesta i matväg med en pulserande mysiga inramning. Det var ett sant nöje att spatsera runt den färgglada marknaden med över 40 ställen. Vi åt en klockrent genuin Jambalaya på The Gumbo Pot.

Bara ett stenkast därifrån låg underbara The Groove. En otroligt mysig utomhusgalleria uppbyggd efter fransk bykänsla med musik, underhållning, fontän, spårvagn med  glamorösa små som stora butiker inramade i en helt sagolikt miljö.

Vi besökte återigen gudomliga The Cheesecake factory. Denna gång blev det take away med smakerna körsbär och jordgubb. Nästintill lika goda smaker som vid förra besöket.

Vi tog två timmars välförtjänt vila i en näraliggande park. Det mjuka gräset, skuggsidan, barfotaläget skapade nästan ett meditativt  mirakel. På vägen hem stannade vi till vi  i världens största fulkultur butik.

De gigantiska ytorna i Amoeba music var överfyllda med CD, vinyl, filmer, posters, böcker. För 10 år sedan hade jag shoppat ihjäl mig. Aningen tragikomiskt slutade jag med att köpa CD-skivor just i år. Trots det enorma utbudet köpte jag inte på mig något, men det var ett sanslöst coolt ställe.

Kvällen avslutades på ett av världens mest morbida platser: Museum of death (1995). Inträdet på 15 dollar vardera betalades till en minst sagt mysko kille i kassan. Ägarna till museum hade lagt ner sina svarta själar i de olika temarummen.

Med glimten i ögat portionerade upphovsmakarna ut bland annat giljotin, elektrisk stol, kistor,  liksäckar, obduktion- och tortyrverktyg och så vidare och så vidare.

De hade hel avdelning med konst, texter och teckningar gjorda av ökända mass- och seriemördare från deras fängelsevistelser, världens största enligt informationen. Ett annat rum innehöll fotografier på döda människor som blivit överkörda, skjutna, knivhuggna med mera med mera, riktigt riktigt obehagligt.

Skaparnas fascination för döden och seriemördare upplevde jag inte vara av det übersjuka hållet, utan snarare en vördnad för livet och dess efterföljare döden.

Efter besöket kändes det som jag satte värde på livet i ännu högre grad än förut. En ökande medvetenhet hur bräckligt och flyktigt livet egentligen är. Ett klockrent ställe att döda några timmar på, mer annorlunda än så här blir det bara inte.

Inga kameror var tillåtna att medföras in i museet. Efter denna bisarra upplevelse var det inte inte helt fel att handla på oss onödigheter som Häägen Daz glass, läsk, godis och smoothies.

Återigen var det underbara supermarket kedjan Ralph´s som fick stå för shoppingeuforin. Brorsan dräpte i genomsnitt 1-3 liter läsk varje kväll, medan jag höll mig till glass samt provsmakning av annorlunda läskedrycks sorter som Kjell testade.

Dagen hade innehållit många ”programpunkter” så det var djävulskt behagligt att komma hem och varva ner vid åtta-tiden. Ett varmt bad i symbios med hårdrock, amarettoglass och kallt vatten var inte helt fel att avsluta kvällen med.

Dag 17 – Finkultur

Runt klockan 10.00 bilade vi till Malibu, en stad mellan Los Angeles och Santa Barbara . Den är känd för fina sandstränder samt att många skådespelare och andra personer i filmbranschen har bott och bor där.

Vi fick återigen stifta bekantskap med en del utav Pacific 1. På vägen dit besökte vi Getty Villa. Inträdet var själva parkeringsavgiften vilken landade på 15 dollar.

Jean Paul Getty (1892 – 1976)  var en av världens första dollarmiljardärer och under lång tid en av de mest förmögna personerna i världen. Han grundade och ägde oljebolaget Getty oil. Getty var minst sagt en entusiastisk konstsamlare, speciellt av föremål från antiken och renässansen. Han testamenterade en stor del av sin ansenliga förmögenhet till ett museum som skulle samla denna konst och visa den för allmänheten.

På 1990-talet byggdes ett nytt museum, i strikt modern stil. Det heter Getty Center och är idag Los Angeles förnämsta konstmuseum, parallellt en av världens främsta samlingar av speciellt antik och renässanskonst.

The Getty Villa är en replik av ett romerskt landsortsgods: The Villa dei PapiriHerculaneum. Den mäktiga medelhavs byggnaden såg sitt ljus  början av 70-talet, en renovering inleddes 1996. Den pågick tyvärr även i nutid.

Vykortsvyerna över den romerska bassängen var under konstruktion. Den romerska konsten var häftig att se på grund dess ålder, men estetiken i dessa föremål är jag väl inte tillräckligt sofistikerad för att förstå mig på. Dock var mosaikkonsten ett sant nöje att titta på.

Åkte som längst på Pacific 1 till halvslitna Paradise Cove beach. Ett ganska coolt ställe där Paradise Cove Cafe var den självklara medelpunkten, 20 meter från den lockande strandkanten flankerad  av en scenisk bukt med glittrande vit sand.

Det annorlunda med detta ställe var gapet mellan strandkanten och restaurangen fanns  3 rader av diverse solstollar med tillhörande parasoll att hyra, lite Hawaii över tilltaget. Var man sugen på diverse vattenaktiviteter så fanns det kajaker, surfbräden och andra strandleksaker att hyra.

Vi åt mycket och gott på den mysiga och stora restaurangen; jag burgare, brorsan pasta. Viken var fantastisk, piren riktigt halvfallfärdig. Tyvärr kostade det 6 dollar att parkera där, ett måste om man ville få tillträde till området, riktigt onödigt. Vi fortsatte sedan  till Los Angeles förnämsta konstmuseum Getty Center.

Tidigare under dagen hade vi stiftat bekantskap med det ursprungliga Getty museet, etta var det nya om öppnade med pompa och ståta 1997. En av J. Paul Gettys missioner var att allmänheten skulle få tillgång till dessa konstskatter samt att inträdet skulle vara gratis.

Dock en sanning med modifikation eftersom parkeringsgaragen kostade 15 dollar per fordon. Förutom det gigantiska museet omfattades den vackra vildmarken av Getty forsknings-, konserverings – och stipendieverksamhet som tillägnas konsten och det kulturella arvet.

Det tog visst runt 14 år att bara planera denna fantastiska arkitektoniska pärla. Oförklarliga konstverk som ”Höstackar i snö på morgonen”, ”Koreansk man”, ”De ryttarlösa hästarnas lopp” och ”Man med hacka” berörde oss inte nämnvärt, även om storheter som Vincent Van Gogh eller Monet stod bakom dem.

I ärlighetens namn tror jag att detta luftslott är ett sätt att separera oss medvetet från de med massor av pengar, med de som inte har lika mycket. Vi såg exempelvis en familj beskåda en halvtrasig…keramikvas, i typ 10 minuter.

Jag tyckte riktigt synd om sonen som såg beyond allmänt uttråkad ut. Vad gör man inte för ett nytt Playstation? Ibland kan för mycket fritid i kombination med mycket kapital i bagaget skapa  ett existentiellt klaustrofobiskt motivations-vacuum.

Den 5 minuter lång färden från parkeringen till själva området med supermoderna The Getty Tram var oväntat lyxigt. Förutom själva byggnaden var det i våra ögon inte konsten, utan The Central Garden som var juvelen i krona. Makalösa trädgårdskonst bestående av 500 stycken olika träd, blommor och växter.

Till råga på allt hade de tänkt till genom att det dels fanns stora grönytor, dels att de var gjorda för allmänheten att beträda. V tog oss sedan till området runt Runyon Canyon för lite översiktsbilder över Los Angeles.

Från finkultur till lite fulkultur. Efter att ha lämnat bilen, tog vi oss till världens enda domebiograf tillika världsarv: Pacfic Theatres Cinerama Dome. Nu pratade vi biografstämning på hög nivå. Lokalerna andades film. Många kändisar söker sig till detta filmmecka. Filmen vi skulle se hade nordisk anknytning på flera plan.

Svenske Tomas Alfredson regisserade The Snowman som var baserad på norrmannens baserad på Jo Nesbøs bok; boven spelades oväntat nog av svenske Jonas Karlsson. En välrenommerad rollbesättning kunde inte dölja faktumet att det var en rörig och tyvärr intetsägande film.

Dag 18 - Los Angeles – Vegas

Gick upp vid nio, packade ihop våra saker för att vid elvatiden ägna oss att bila långa sträckor till målet som var Las Vegas. Passande nog var det ett molnigare väder som mötte och följde oss de första timmarna.

Modern rock på hög volym,  flankerande ökenlandskap och blåst var de gemensamma nämnare på vägen till staden Barstow, vilken låg ungefär mittemellan LA – Vegas.

Vi åt för första gången på IHOP (International House of Pancakes). En kedja i dinermiljö där frukosten låg i fokus. Jag tog en stor omelett med jalapeños och kött samt pannkakor med färska jordgubbar och grädde.

Vanligtvis brukar dylika restauranger vara helt okej, men att maten var makalös, bruka inte tillhöra vanligheten. Nu var det så att denna måltid rusade upp till en topp – 3 placering  på -det-godaste-vi-ätit på-roadtripen -listan.

Nästa höjdpunkt var närliggande Peggy Sue´s 50´s diner. De autentiska miljöerna målade verkligen upp en chimärisk bild av 50-tals nostalgi, vilket till stor del det var eftersom detta var originalbyggnader. Vi åt inte där, men tog varsin 3 kulors god glass, som såg betydligt godare ut än den var.

För oss var deras kvalitets souvenirer oväntat nog resans allra bästa. För mig som Spiderman fantast fanns det stort utbud av konstsouvenirer. Det blev en diger shoppingrunda, med presenter till mig som hela familjen.

Vi tog i våra ögon en genväg till highwayen, vilket gjorde att vi missade nästa tilltänkta besöksmål: Calico Western ghost town. Nu tror jag enligt andra gäster att vi inte missade jättemycket. Vi stannade inte till förrän vi nådde fram till Las Vegas runt klockan 17.30.

Bucklan på Cadillacen som vi trodde att vi skulle få stå för, visade de på att de hade koll på. Efter att ha lämnat tillbaka bilen på flygplatsen tog vi en taxi till vårt hotell. Vårt hotell var ett av de första på huvudgatan Las Vegas boulevard south mellan storhotellen Mandela Bay och Excalibur.

Luxor var lika hänförande utifrån som interiört. Svart glas täckte den gigantiska 30 våningspyramiden. En större kopia av Sphinxen, vilken i sig är gigantisk, vaktade ingången till Luxor; som sagt det finns hotell och så finns det hotell.

Pastischen var fylld med egyptiska detaljer, spelapparater massvis med kasinospel i alla dess former, poker, videopoker, slots, bordsspel, ja allt vad man kan önska sig om man är spelmissbrukare.

Skulle man tröttna på kasinospel, alkohol, och nikotinpinnar kunde man  ta en golfrunda, shoppa eller att slappa på någon av de utmärka poolområdena, så visst fanns det saker att göra.

I världens mest berömda spelhåla har drömmar krossats och förverkligats sedan år 1931. Nästan 90% av alla dem som besöker Las Vegas spelar någon gång under tiden dem är där.

Den genomsnittliga besökaren spelar bort ungefär 500 dollar, motsvarande 4 500 kr. Jag spelade under dessa dagar för hela 1 dollar och vann 18 dollar, fast jag vet faktiskt inte hur det gick till.

Rökning var oväntat tillåten, lyckligtvis märks det inte speciellt mycket på de stora och välventilerade kasinogolven. Inne i pokerrummen var rökning förbjuden, men där var vi inte. Det kändes långt ifrån riktigt bra när majoriteten blossade inomhus, otidsenligt dysfunktionellt faktiskt.

Efter blivit hänfört knockade av all lyx och gränslöshet packade vi upp vårt bagage i vårt himmelska hotellrum.  Vi passade på att vila en stund för att runt klockan 2o.00 bege oss ut i kvällsvimlet.

Las Vegas Strip, ofta kallad The Strip, är en cirka 6,8 kilometer lång del av gatan Las Vegas Boulevard South. 19 av världens världens 27 största hotell, räknat i antal rum, ligger på The Strip, vilket i sig är helt absurt. Istället för att gå i oändligt, kunde man istället välj Monorailen. En enkelbiljett kostade $5 och ett dagspass kostar $15.

Vi valde det förstnämnda i syfte att ”upptäcka allt”. Det krävde definitivt sin hen, det blev lite väl segt att promenera upp för ramper, in och ut från hotell. Det liksom vimlade inte av trottoarer som man kunde följa utan, det var kringelkrokar hela tiden, troligtvis en bra strategi att få in besökarna till shopping- och speltemplen.

Vi var inte precis ensamma; Las Vegas har runt 40 miljoner besökare per år. Jag var nöjd att vi kom hit i oktober. I juni, juli och augusti pendlar gradantalet mellan 25 – 45 grader, lite väl magstarkt, nu låg temperaturen på cirka 23 – 28 grader, behagligt.

Det var helt surrealistiskt att vandra runt neonskyltarnas förlovade land. Den ena skapelse var värre en den andra, efter några timmar var det omöjligt att kunna ta in mera. Vi åt på legendariska Fatburger, deras burgare är dokumenterat förrädiskt goda.

Runt midnatt fick det helt enkelt vara good enough. Dagen hade varit ett gytter av  bilkörande och koncentrationsutlägg,  konsekvenserna utkristalliserades tydligt på  kvällskvisten.

Dag 19 – Downtown

Sovmorgonen fungerade som bomull för själen. Energidepåerna var återigen 3/4 fyllda. Vi valde New Orléans inspirerande fastfoodkedjan Popey´s Ett ödesdigert brunchval visade det sig. Berget av mat var en bruksanvisning i hur det var möjligt att misslyckas med typ allt de serverade; ett smärre under att kedjan finns utspridd över hela USA.

I efterdyningarna av taskigt cajunkäk bussade vi till Las Vegas epicentrum, en plats där sagan tog sin början. Vegas historia och framtid lever sida vid sida i Downtown. 800 miljoners takhimlen Fremont Street Experience av ljus och ljud sveper över historiska hotell och kasinon likt ett pridesargat ufo.

Likt de mesta sakerna i Las Vegas gör sig Downtown bäst på natten när Fremont Street Experience lyser upp området samtidigt som gatuartistflödet multipliceras; det såg vi i alla fall på bild. Vi fick dock bara uppleva Downtown dagtid, då min rigorösa planering uteslöt sådant besök.

Livemusik teasers,  krimskrams-souvenirer, halvnakna fresterskor i alla åldrar, skumma konsttyper som utförde skumma saker. Det var betydligt mer white-trash -stämning (jordnära)på området gentemot The Strips glassiga fasader. Lustigt nog en positiv sak. I vilket fall som helst hände det mycket på en relativt liten yta.

Ett ställe som bara annars finns här var Heart attack grill. Bara i USA, Finspång och Boxholm går det att marknadsföra sig positivt på att folk har fått hjärtattacker på en restaurang samt att man göder det positiva  med hjärtsjukdomar, stroke, hjärtinfarkt, diabetes och högt kolesterol.

Restaurangen gör verkligen en sak utav sitt höga kaloriinnehåll (Guinness World record), och raljerar över diverse vegotrenden, självklart med en rejäl glimt i ögat.  1-8 stycken  köttstycken skivor kött mellan bröden var det som stod till buds  med valfriheten att lägga till 40 stycken baconskivor, cigaretter som vegetariskt alternativ.

Käkade man inte upp det som beställts fick man smisk på rumpan av en pizzaspade från ”sjuksköterskepersonalen”, något många inte hade något mot.

En gigantisk våg fanns invid entrén. Vägde man 350 lbs (cirka 160 kg) eller mer får man njuta av ynnesten att bli ännu fetare de vill säga äta gratis. Servitriserna  var alla  utklädda som sexiga sjuksystrar. Kunderna blev tvungna att bära tilldelade patientrockar när de äntrade restaurangen.

Jag och brorsan tog det säkra före det osäkra och dräpte en monsterburgare tillika deras minsta. Fetma och ohälsosam mat hyllades på det allra absurdaste sätt, det vill säga lika genialiskt klockrent som Museum of death.

Det är bland annat för sådana här annorlunda upplevelser jag i alla fall resor till nya platser i och utanför Sveriges gränser.

Några 100 meter från den kontroversiella restaurangen låg The Mob Museum. Har man likt jag och brorsan sett hundratals maffiafilmer som producerats genom åren var det här museet något alldeles extra.

Här fick man följa maffians framväxt, framför allt i USA, uppbyggnaden av Vegas, spelens utveckling, poliskorruption och hur maffian hade/har fingrarna  i alla syltburkar.

Allt var så snuskigt välgjort att det nästan gjorde ont i själen. En dyslektiker eller bakfulla personer kanske inte fått samma ha-känsla på grund av informationsvåldtäkten. Förutom all den text, fanns det filmer, bilder, spel man fick också chansen att ta ett mugshot, skjuta kulspruta och svära maffians ed.

Det var ett härligt avbrott från allt glitter. The Mob museum var som sagt  fantastiskt intressant och välgjort, två timmar med denna ljusskygga affärsverksamhet gick snabbt. Beskrivningen av Maffian och dess avveckling kändes dock som en djävulsk förenklad bild.

Missnöjet spred sig, folket krävde förändring, politikerna slutade ta mot mutor, polisen blev ärliga – allt liksom slutade lika lyckligt som i en tillrättalagd  Disney film.

Mellan raderna så är månne italienarna undanskuffade, men ryssar, ukrainare, kineser med flera, uppbringar ett större inflytande på staden än vad invånarna troligtvis vill veta mera om.

Det kalas för övrigt för habituering. ”Habituering är när en individ vid inlärning har vant sig vid nya stimuli och har slutat att reagera mot dem. Ett exempel är att när man åker utomlands så kanske du hör ljudet av fläktar överallt och det tar tid för dig att bli van. Om du nu skulle flytta utomlands så kommer du att ha vant dig vid fläktljudet” (Studienet.se).

Frånsett denna lila petitess så var The Mob Museum en klockren hit, maffian hade nog haft det roligt när de subtilt desinvesterat i den påkostade informationsvåldtäkten.

Den enda smolken i bägaren var att vi tog fel buss hem. En timmes vila på hotellrummet reparerade det mentala för det onödiga tidstappet.  Tog taxi till  där Britney Spears skulle framföra sin populära show, tillika en av de mest påkostade i Vegas ever.

Klockan 21.20 gjorde den numera 36-årige sångerskan entré på The Axis. För 12 år sedan vår hon i popvärldens centrum, det är hon inte längre. Från början till slut gick hon dock på nock. Hon dansade som besatt i två timmar, synkades av sanslöst duktiga dansare.

Work bitch”, ”Womanizer”, ”Break the ice” och ”Piece of me” satte ribban helvetiskt högt. Hitsen ”…Baby One More Time”, ”Oops!… I Did It Again” blev ett medley. Hon fortsatte sedan med att ösa ur sin pop-skattkista: ”Me against the muic”, ”I´m a slave for you”, ”Freakshow”, ”Circus” och ”Do something”. För mig var och är ”Toxic” hennes bästa låt. På scen var låten som framförandet helt magiskt.

Efter 26 låtar var showen över. Varje unika framförande kombinerades med en tillhörande påkostad specialanpassad biovideo på den enorma led skärmen. Professionalism var bara förnamnet. Ljudet och ljussättningen var beyond exceptionellt bra.

Det var bara att abdikera för helheten som var det bästa jag någonsin sett. Tror inte mannen och frun som satt på raden framför mig tyckte likadant. Först somnade han, mitt i showen spydde han rakt ut. Jag tackad nästan Gud att jag slutat med sådana dumheter, skapligt pinsamt.

Dag 20 – IMAX bio

Jag har en förkärlek till massage och spa. Självskapande egentid ledde mig vidare i de tankarna. Först kollade jag läget bland de närliggande storhotellen, bland annat tokstora MGM Grand.

MGM Grand är Las Vegas största hotell med sina 5044 rum. Hotellet slog upp portarna 1993, ligger på södra strippen nära flygplatsen. Inne huserar Las Vegas största kasino på cirka 16 000 kvadratmeter.

Syndens näste härbärgeras av osannolika 2 500 spelautomater, 140 olika spelbord med poker, blackjack, roulette och mycket annat. Åldersgränsen på kasinona är 21 på alla spel och alkohol samt  öppet-dygnet-runt-tider.

Drinkar är gratis… när du spelar. En dollar i dricks per drink är dock standard; servitriser och dealers ska dessutom ha sin del av drickskakan  Är man bara ute efter gratis cocktails/öl var det det bara att slå sig ner vid de slots som har lägst insats.

På många ställen spela går det att spela för så lite som 1 cent per drag. I Nevada är det krav på att spelautomaterna ger minst 75% utdelning i genomsnitt. Då förstår man att hela Vegasspektaklet går runt…med råge.

Samtidigt som denna låtsasvärld var helt magifantastiskt, så tröttnade i vilket fall jag på att spatsera runt i detta uppblåsta Instgramfilter i 28 graders värme med halvfulla turister.

Efter allt fönstershoppande gick jag till min förbokade 25 minuters massage på Excalibur. Tyvärr hade jag inte tid till att besöka deras poolområde som ingick i priset på 80 dollar. Hela processen var en orgie utav omhändertagande.

Handduk, tofflor och badrock var självklara ingredienser i besöket. Massagen i sig var minst sagt välkommen, trots knappt en halvtimmes knådand. Avslutade sedan i deras jacuzzi efter att ha bastat i någon halvtimme.

Mötte upp brorsan på rummet. Kjell hade gått sin egna lilla hotellrunda på hans egna villkor. Klockan 16.00 var det äntligen dags att spräcka IMAX-spöket.

Alla försök hittills hade slutat i moll, då endera projektorn var trasig eller föreställningen helt enkelt blivit inställda. Beväpnade med en snabb taxi till lite avsides Palm hotellFlamingo road visade vi upp våra förbeställda biljetter.

Biofåtöljerna hade ett  vadderat inbyggt fotstöd som gjorde att man satt genant bekvämt. Jag kunde ha kysst det golvet utifrån den sensationellt bekväma reclinerfunktionen. Ombonad halvliggande i symbios med perfekt bild och ljud avnjöts 2 timmars godtagbara Geostorm.

Efter denna fiktiva katastrofscenario bar det vidare till världens största souvenirbutik: Bonanza Gift and souvenir shop. Ett mer kitschigare ställe fick man leta efter. Jag hade satt hela min tilltro till presentförförelser till familjen.

Dessvärre visade det sig vara en mental chimär. Det finns souvenirer och det finns souvenirer, allt troligtvis producerat i Kina. Tyvärr var det enorma utbudet producerat med få eller inga kvalitetsaspekter alls.

Peggy Sue´s 50´s diner i Barstov kontrasterade verkligen detta ställe. Deras prylar andades kvalité trots att det också var souvenirer.

Visst hittade jag några godbitar, men konstigt vore det med detta enorma utbud till förfogande. Pärlan blev ett coolt salt- och pepparkar uppburna av en alien. Kassörskan hade bra bit kvar till godtagbar servicenivå.

Närliggande Stratosphere tillhörde låg egentligen inte på The Strip utan tillhörde ”gamla Las Vegas”. 100 våningar ovanför marken. Inte nog med det, väl uppe på denna höjd fanns världens tre högsta åkattraktioner där pulsen troligtvis går i taket.

Världens högsta Skyjump: i den mardröm faller man rakt ner mot marken från 260 meters höjd. 

Shot är tornetstoppåkattraktion, en av de bättre i världen. Den är som ”Uppskjutet, fast på 280 meters höjd. Insanity: här sitter man i en vagn på spår som åker ut över kanten med en lutning ner mot marken. Där åker man fram och tillbaka ett par gånger.

 X-Scream: Detta är en karusell som tar  besökaren några meter från kanten, där snurrar den runt och det är helt fri sikt på 265 meters höjd rakt ner.

Utifrån tidigare skräckupplevelser, bangade vi chansen till nya unika höjdupplevelser. Det fanns  två observationsdäck, ett inomhus och ett utomhus. Inomhusdäcket hade glasväggar i 360 grader med en fanatiskt utsikt över hela staden ända bort mot bergen.

Efter besöket glömde jag helt bort shoppingbagen med mina nyinköpta souvenirer eftersom man inte fick ta upp dessa till tornet.

På vägen hem besökte vi Circus Circus. Den luggslitna anläggningen inhyste cirkus, tivoli för unga som för vuxna och marknadsstånd. Vi betalade inte inträdet för att gå in till The Adventure theme, men enligt andras utsago missade vi inte speciellt  mycket.

Runt 20.00 var vi evinnerligt trötta på upptäcker så vi tog en taxi till hotellet där jag tog ett varmt bad, slötittade på tv och sociala. medier.

Dag 21 – Grand Canyon 

Alarmet ljöd likt en traktorkrock. Klockan 07.15 blev vi upphämtade av en minivan som förde oss till Maverick helicopters högkvarter. Där blev vi indelade i vilka som skulle åka i vilken helikopter.

Förutom piloten var vi 6 stycken passagerare i den moderna helikopter. Priset för 1 ½ timme  helikopter samt transfer och inträde till Skywalken var långt ifrån gratis. Cirka 5500 kronor per person landade den käcka prislappen på.

Väderförhållandena var nästan för bra för att vara sanna, molnfritt och cirka 25 grader varmt.

Att få ynnesten av att korsa över ett utav världens underverk tillika en av Amerikas vackraste naturupplevelser från luften i en helikoptertur var en oförglömlig upplevelse.

Nationalparken Grand Canyons dramatiska skönhet, otroliga Hooverdammen och  Lake Mead i komfortlyx med en kunnig en guide var mycket att ta in på morgonkvisten.

Grand Canyon Skywalk är en bro gjord av glas, 25 meter lång och hänger 1.300 meter ovanför botten på grand canyon. Utsikten sträcker sig i 180 graders vinkel. Skywalk sköts av hualapaistammen, som äger och beskyddar mer än en miljon hektar på grand canyons västra sida.

De hade diktatoriska regler. Allt förutom kläderna skulle läggas i varsitt skåp. Inga mobiltelefoner var välkomna på glasbron. Alla foton togs av en anställd som sedermera såldes för hutlösa 50 dollar i ett USB.

Glasbron var snuskigt transparent, något som satte ens höjdrädsla på prov: brorsan vågade inte ens gå på den; jag gjorde det med viss tvekan. Därefter ingick det en timme egentid med picknicklunch det vill säga fototagningsorgier och försök till meditativa vördnadsreflektioner över detta naturens underverk.

Vi flög en annan rutt hem. Att se Las Vegas från luften var minst sagt effektfullt. Klockan 11.00 blev vi skjutsade till hotellobbyn. Återigen stod egentid på agendan.

Kjell är definitivt ingen strandkille, utan satte mer värde på att äta av Las Vegas ökända bufféer samt spatsera runt på egen and. Jag hade bokat upp 50 minuters ”deep tissue massge”Mandalay spa.

Innan massagen kopplade jag av i deras enorma pool-beachområde, ett av de största och bästa i Las Vegas. Jag hade två timmar på mig att sola, bada, läsa några hårdrocksmagasin och dricka några iskalla öl. Jag njöt också av inte-ett-moln-på-himlen-vädret.

Solen och värmen var omnipotenta vänner som fiender utifrån vilket perspektiv man såg från: cancer/skadad hud eller snygg solbränna.

Massagen var sensationellt väl utförd. Iklädd badrock, tofflor, handdukar förflyttade jag mig till deras spaavdelning.  Lyxen som strömmade emot mig var inte utav denna värld.

Ett Getty liknande romerskt bad, vältempererade jacuzzi, ångbastu och vanlig bastu ingick samt ett eget skåp. Det fanns frukt, bär vatten, parfymer, schampo och massor av andra fina hygienartiklar.

Kameror, mobiltelefoner eller andra kommunikationsmedel var bannlysta. En oerhört bra regel, stämningen kändes som ett yogapass utan övningar. Subtil instrumental musik var det enda som hördes förutom det porlande vattnet.

Två timmar i denna grekisk-romerska anrättning var en höjdpunkt på resan. Kalaset kostade 150 dollar men var värd varenda cent. Jag avslutade de sista timmarna på deras sanslösa poolområde.

Klockan 17.30 var det dags för mig att testa Luxors middagsbuffé. Målet var att äta lagom. Rigiditeten höll i typ 5 minuter. Därefter låg fokuset på att testa förrätter, huvudrätter och desserter för att sedan försöka komma på vilka rätter som var godast för omhämtning.

Friterat, ris- och pastarätter, kött av all dess slag. Matbergen  för 30 dollar var syndigt snygg anrättade.

Proppmätt, solskadad, lite disig av 3 kalla bärs samt reducerad sömn var alla framgångsfaktorer till att kvällsaktiviteten Fremont Street Experience kvällstid brann inne. Istället blev det skräckis nostalgi med ett knippe Helloween filmer som avlöste varandra på tv:n.

Dag 22 – Mr Elton John

Sista dagen i Vegas, sista på roadtripen dessutom,vart tog dagarna vägen egentligen? Jakten på mina kvarglömda souvenirer inleddes. Efter lite strul vid Stratospheres security podium fick jag ut min bag, trots att jag inte hade kvar det blå inlämningskvittot.

Hederlig svensk naivitet och ren skär  ärlighet är komponenter som är komplicerade att värja sig emot, även för de mest nitiska vakterna.

Vi tog taxi till  hotellkomplexet Treasure Island. Det som lockade oss superhjältefantaster var deras Marvel Avengers S.T.A.T.I.O.N. interaktiva utställning.

Det maffigaste var tyvärr det hutlösa överpriset på 34 dollar för inträdet. För att kunna delta, så var man tvungen att hyra en enhet, dessutom måste man ladda ner deras app för att kunna få det mesta och bästa av besöket.

Någon wi-fi ingick konstigt nog inte. Hade man inte tillgång till det så var det indirekt kört. Nästa dråpslag var att man skulle genomföra agentträning via appen och enhet för att bli antagen som agent i S.H.I.E.L.D.

Det var så råbarkat löjligt även för de under 8 år.  Enheterna fungerade inte bra, de var långsamma och kvaliteten på dem helt urusla. Många rum var  baserade på olika Avengers i fickformat där man besvarade idiotiska frågor på den mobila enheten.

Superhjälterustningarna kändes dock autentiska, men det räddade inte denna havererade turistfälla från fiaskovarning. Bland det sämsta på hela resan, till råga på allt kommer skiten till Norrköping i sommar

Molokna letade vi upp en av få indiska restauranger. I byggnaden där Tabla indian cuisine låg hade 99 % av alla andra butiker flyttat ut. Det i sig var olycksbådande samt att vi var de första och enda gästerna.

Till råga på allt gick det inte att beställa från menyn, utan endast äta deras halvhyfsade buffé.  Det uppvägdes av en stor indisk öl samt att de gäster som droppade in tycktes vara just Indier, ett retroaktivt gott tecken.

Las Vegas är inte bara synd, glitter och glamour.  En bit utanför strippen låg Pinball Hall of fame. Världen största flipperspelslokal med spel från tidigt 30-tal till nutid och  med arkadspel som exempelvis ”Defender”, ”Pac Man” och ”Donky Kong”.

På de över 350 olika spelen fick man dessutom spela på. Kostnaden var oerhört låg, från 25 cent till högst 1 dollar per spel.

Ett himmelrike tillika nostalgitidsmaskin för vår generation att vistas på. Tvärs över gatan växlade vi in 40 dollar som spelades upp under de tre timmar vi var i lokalerna. Ägarna var tvättäkta flipperspelsentusiaster. Medan vi spelade höll de på att laga spel som inte fungerade.

Min alien peppar-saltkar råkade jag klumpig tappa. Frustrerad över att min ögonsten till souvenir gått i tusen bitar tog vi den länga vägen från flipperspelseldoradot till Bonanza shopen via taxi, en genant kostsam historia.

I den omfångsrika butiken fanns det endast 1 exemplar kvar, så en gnutta tur hade jag i alla fall. Vi var väl värda lite avkoppling på hotellrummet innan det va dags för kvällens höjdpunkt.

The man, the myth, the legend; den adlade Sir Elton John, född 1947, har länge tillhört en skara av husgudar från mitt digra musikskafferi. Han är bland annat känd för sina roliga hattar och annorlunda glasögon. Densamme gick i bräschen för att äga eget Premier League fotbollslag (Watford FC), något som lett till till en dysfunktionell kapitalisering i ligorna.

För mig är han mest synonym med att skapa tidlösa pop- och rockklassiker. Det var för övrigt hans farmor som subliminalt assimilerade honom in i pianovärlden år 1951-952. I fem decennier, med 30 album i bagaget vilka sålt över 300 miljoner album, tillika en av de bäst säljande artisterna någonsin är han mer gud än adlad.

Från mitten till slutet av 1960-talet medverkade han i gruppen Bluesology. 1967, på en audition i London för låtskrivare, mötte han Bernard Taupin för första gången, och kompositören ”Reg” fick en bunt texter som poeten och textförfattaren ”Bernie” skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanföringen visade sig  dels vara en av de mest långlivade, dels en av musikvärldens mest framgångsrika.

Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Elton Johns mor och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 skaffade Elton John, då dittills känd som Reginald Dwight, sitt artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn (Elton Dean och Long Gohn Baldry), och 1972 gjorde han sitt artistnamn även till personnamn.

1969 släpptes hans första album: ”Empty sky”. Ett år senare kom hans självbetitlade album ut. Singel nummer två blev hans första stora hit både i Storbritannien och USA med låten ”Your song”.

I showen berättade Sir John att de aldrig vistas i samma rum när de skapar moll- och durmagi. John ger musiken till Bernard som i sin tur ensam skriver lyriken till kommande evergreens. Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med  vapendragaren Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice de flesta fall varit Eltons ordmakare.

Några filmer som Elton John komponerat originalmusik till är: ”Lejonkunen (1994)”, ”The Muse (1999)”, ”Vägen till Eldorado (2000)” och ”Mona Lisas leende (2003)”. 1994 vann han Oscar för bästa låtCan You Feel the Love Tonight?”. Samma år blev an invald  i Rock and Roll Hall Of Fame

Bernie & Elton

Samma process som vid Britney Spears konserten där man var tvungen att lämna ifrån sig sina väskor, kameror var bannlysta. Trögt nog fick man ta med sig sina mobiltelefoner, vilket självklart alla använde för att filma och ta kort, inklusive mig själv. Elton John var punktligheten själv.

Exakt klockan 19.30 satte showen igång. Att konserten höll i legendariska Caesars Palace i The Colosseum var en upplevelse i sig. Ryktet som expeditionell konsertarena var inte taget ur luften.

Det var ett arkitektoniskt underhållningstempel tempel där akustiken vidrörde religiösa nejder med plats för 4300 tusen hänförda individer i alla åldrar.

Det är svårt att tro att Elton var 70 år ung. Hans scennärvaro var beundransvärd, interaktionen med publiken var fantastisk. Inför varje låt berättade han lite om låten i fråga, tillhörande anekdoter samt lite annat smått och gått ur hans otroliga karriärbyrålåda. Den gigantisk bio-led-skärmen spelade precis som hos Britney en markant huvudroll.

Förutom att varje biovideo var anpassad för var och en av de 17 låtarna synkades till piano, scen och andra ljussättningar som hel tiden ändrades för varje ny låt som avverkades. Helheten slog faktiskt Britney som det mäktigaste jag någonsin sett på scen tidigare.

Okej, husgud är utifrån genre; men de mer rockigare/bluesigare låtarna tilltalar mig inte speciellt, utan det är poplåtarna/balladerna som utgör hudgudsepitetet.

Tyvärr så var det en del låtar som jag personligen tyckte kunde ersatts av exempelvis ”Nikita”, ”Candle in the Wind”, ”Sad songs”, ”Can you feel the love tonight”, ”The one”, ”Don´t go breaking my heart”, ”Believe”, ”Sacrifice” men framförallt min favoritlåt ”Sorry seem to be the hardest part”.

Låtar som han spelade och som jag verkligen tyckte om var: ”Tiny dancer”, ”Don´t let the sun go down on me”, ”Circle of love” och ”Goodbye yellow brick”.

Hans band bestod av sensationella musiker, vilka i sig var engagerade scenpersonligheter, var och en viktiga pusselbitar av showen. De flesta var dessutom ursprungliga medlemmar; ingen av dem var väl under 60 år heller, ett garvat veteranband. Den 19 maj 2018 går en epok i graven i Vegas och på Caesars Palace i The Colosseum.

Efter 15 år, 450 förställningar av Vegasproduktionerna: ”Red piano (2004 – 2009)” och nuvarande “Million Dollar Piano” slöts cirkeln. Över 1.8 miljoner människor lär då hav avnjutit hans musik live; kanske för sista gången, vem vet?

Till skillnad från Britney Spears så stod inte alla upp vilket gjorde att man verkligen kunde få njutsitta på den sköna platsen man betalat 4000 kronor för. Ville man ha bra platser så fick man vara beredd att hosta upp dylika summor.

Till råga på allt fick vi betala 3500 kr utöver dessa 8000 kr på grund utav att stället jag köpte biljetterna helt enkelt körde några digitala fulingar. Trots detta var det nästan värt dessa extrapengar.

Efter två timmar med Sir Elton John slöt vi cirkeln i Vegas genom att göra en husesyn av just The Forum shops  i Cesars Palace, även kallad världens största och bästa shoppingunderverk bestående av 160 stycken butiker och restauranger.

Efter 10 minuter var vi nog benägna att hålla med i det epitetet. Vi var omgärdade av butiker som osade cash lång väg, typ alla fanns där, Burberry, Mulberry, Cartier, Michael Kors, Louis Vuitton, Gucci, Fendi med mera med mera.

Med inspiration från renässans-Italien inramades dessa av lyxinteriör, definitivt det mest makalösa jag någonsin sett. Jätteakvariet Fall of Atlantis innehöll exempelvis 189 270 liter vatten. Vi fick verkligen känslan av att vara i Milano eller Florens.

Var det något ställe där vi skulle köpa glass var det in så fall här. Visst var det dyrt, men också sensationellt gott.

Från ett under till ett annat. Fountains of Belaggio hade jag hört talas om innan resan, men att attraktionsnivån var så här hög kom som en överraskning.

32 000 kvadratmeter stor ”bassäng” med ett grymt fontänspel som synkades till musik.Vatten, ljus, färger koreograferades  spektakulärt helt gratis framför horder av hänförda åskådare.

Showen omfattar mer än 1 200 belysta vattenstrålar vilka avfyras ojämlikt. Antiklimaxen var kaskaden av vatten som sköts upp hela 140 meter i luften.

Under dagen visas fontänshowerna en gång i halvtimmen, efter kl 20.00 en gång i kvarten, men underverket görs sig allra bäst på kvällen, då står alla stjärnorna rätt. Ena dagen kan det vara Sinatra, andra dagen Beatles, ingen låt spelas två gånger. 

Överdådiga Belaggio slog upp portarna med mycket pompa och ståt 1998. Namnet är taget från den italienska staden Bellagio vid sjön Como. I lobbytaket sitter Dale Chihulys sinnessjuka konstinstallation Fiori di Como med mer än 2 000 handblåsta blommor i färgat glas.

Den botaniska trädgården på Bellagio var minst lika minnesvärd. Här fanns en mångfald av vackra blommor och växter som bildade olika teman. Kaktusplaneringen i Norrköping framstod som ett dike. Trädgården byggs om ungefär fem gånger per år. Utställningarna skiftar utifrån  säsong.

Sir Elton John, The Forum shops  i Cesars Palace, Fountains of Belaggio och Belaggio Hotell var signifikativa  avrundande symboler för den grandeur som omgav denna chimäriska glitterstad. Taxin hem till hotellet fick bli ett vårt adjö till The Strip. Två mackor och läsk ackompanjerade vår packningsprocess, tv:n blev vår nedvarvnings meditation.

Dag 23/24 – Homecoming

Klockan 08.30 tog vi taxi till terminal 3 på flygplatsen. Ett smart grepp var att man inte behövde gå in i terminalen för att hitta sitt flygbolag. Alla flygbolag hade sin egen ingång och var väl uppmärkt.

Steg av taxin, gick rakt in, fick hjälp direkt – klockrent. Servicen var top notch, klanderfritt var ledordet, punktlighet ett annat. Resan från Seattle gick lika smärtfritt, trots den långa restiden.

Klockan 14.17 svensk tid avgick tåget från Arlanda. Mindre än två bekväma timmar senare var vi tillbaka i Norrköping. 3½ veckas frånvaro från staden kändes som ett år. Borta bra men hemma bäst. Jag hade 5 lediga dagar från jobbet efter resan att ägna åt familj och reflektioner samt vardagspusslet.

Sett i backspegeln

Devisen på denna kombinerade semester tillika förklädda upptäcktsresa var: upp skapligt, varva ner på hotellet efter 20.00/21.00. Det innebar att det gick åt en hel del energi mellan klockan 09.00 – 20.30.

En annan viktig del i roadtripen var den minutiösa planeringen. Det var resultatet efter att läst på om liknande resor i bloggare, reseguider och resetidningar.

Bara för man skrev dessa i ett 3½ veckors schema behövdes inte dessa genomföras utan fungerade som stöd och vägledning. Det viktiga tycker jag är att man nyfiket letar efter ställen som intresserar en.

Hade jag inte letat så hade jag exempelvis inte funnit Pinball hall of fame, Heartattack grill, Museum of death, The Mob museum med mera med mera det vill säga många av resans allra största höjdpunkter.

Serotoninhöjande alkohol var något som skulle begränsas. Molande huvudvärk och seghet var två komponenter som definitivt skulle förta lite utav själv resan.

Vi utgick ifrån att vi inte kommer att åka tillbaka till denna del av Amerika något mer. Därför ville vi inte slösa bort alltför mycket tid på puben eller i sängen eftersom det var något man kan göra på hemmaplan.

Det som såg ut som a piece of cakee i planeringen kunde mycket väl vara 1 -2 saker för mycket i praktiken. ”Att gapa efter för mycket” är ett ordspråk som bör agera huvudroll i ens planering. En sådan bör innehålla balans av aktiviteter, nöjen och vila.

Är det mellan 25 – 35 grader varmt, trångt, mycket turister, febrilt promenerande så orkar man inte sällan att genomföra det som på pappret såg lugnt ut, men i verkligheten blir ”too much”. Det är omöjligt att hålla intresset vid liv på sådant man vanligtvis hade uppskattat, men som energilös inte orkade bry sig om.

Köpen av kollektivtrafikkorten var minst sagt välinvesterade. Förutom den ekonomiska vinsten ifall man utnyttjade kortet väl innebar det också en frihet att våga ta sig till platser som låg lite längre bort.

En annan frihet var just att bara ta en buss och helt enkelt chansa samtidigt som man helt gratis fick en bra överblick till och från dessa eventuella göda pärlor. San Francisco var väl det ställe där kortet användes mest frekvent.

Continue Reading »

1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu