Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ apatisk ’

Historik

Tävlingen inleddes 1971 för både damer som herrar, och firar i år 40 års jubileum. Höstmilen är en av Sveriges  absolut äldsta löpningstävlingar med det okända Lidingöloppet. Ursprungsarrangören Åby SOK har rationellt nog slagit sig ihop med Krokeks OK och bildat OK Kolmården. Banan är uppdelat i två faser varav de första 5.9 km genomförs på grus och asfalt, fas  två består av 4.7 km uppförslöpning  Mardrömsbacken inleder dessa 4.7 km som dränerar många tävlande på såväl energi som tempo. Att bege sig in i dessa skogs-stigs-miljöer är i mitt tycke förenligt  med självmord. De snorhala rötterna och ”klipporna” är minst sagt förrädiska, viket inte förbättras av  att löparkonkurrenter via alla tänkbara medel försöker springa om en.

Min Höstmilstatistik och banrekorden

Herrekordet är ifrån 2007 och är på osannolika 33.06 (tempo 3.07 km/timme, hastighet 19.21 km/h

Årets vinnartid stannade på 34.02

Damrekordet är ifrån 1996 och är på fantastiska 38.13 (tempo 3.36 km/timme, hastighet 16.64 km/h)

Årets vinnartid blev 42.35, vilket räckte till en hedrande 23:e plats

1995     46.27 minuter     Tempo 4.23 km/timme,    Hastighet 13.69 km/h

2006    49.57 minuter     Tempo 4.43 km/timme,    Hastighet 12.73 km/h

2009    51.17 minuter     Tempo 4.50 km/timme,     Hastighet 12.40 km/h

2010    56.30 minuter    Tempo 5.20 km/timme,     Hastighet 11.26 km/h Medelpulsen låg på 176

Det vore ruskigt enkelt att applicera dessa tider på tidens tecken. Jag blir onekligen inte yngre, men däremot envisare, vilket innebär att jag vägrar tro på att detta usla resultat beror på att jag helt enkelt blir äldre. Nästa år ska jag motbevisa Höstmils-statistiken genom att pressa  mig under 50 minuters strecket. Det vore onekligen roligt om fegisarna Jarmo och Stefan kunde medverka nästa år. Jag kunde ju bara pika mig själv i år och det är inta alls lika roligt.

Höstmilsprocessen 2010

Jag lade mig till smattret av ett ihållande regnoväder och vaknade till precis samma olycksbådande ljud. Inte nog med att det regnade, utan det vräkte ner. Min motivationsbarometer stod på -2 och jag ville bara gå och lägga mig igen. Jag sällar mig till kategorin bekväma löpare, vilket betyder att jag inte likställer exempelvis Höstmilen med Julafton eller Ramadan, däremot är det trevlig löpningstradition och ett utmärkt tävlingstillfälle inför längre sträckor. Omotivationen av att inte få ligga kvar i sängen då regnet öste ner denna söndagsmorgon genomsyrade  upplivningsförsöken. Till sist fanns det ingen återvändo, utan jag  for upp ur sängen 08.45 för att börja Höstmils- fokuseringen. Min frukost bestod av surdegsbröd med äggröra samt en skål blåbärsyoghurt med Havrefras och 1 liter vatten med en matsked olivolja. Det var inte förrän jag drack mitt überstarka kaffe som jag mentalt insåg att jag skulle springa över 1 mil – motivationsbarometern sjönk till -4. Jag hittade inga riktigt bra ursäkter för att slippa springa loppet och hade via min duglighetshybris målat in mig  i ett abnormt hörn.

Marie skjutsade mig i spöregnet till starten invid Sörsjön; motivationbarometern var uppe i -2. Hämtade nummerlappen runt klockan 11.10, och började därefter gåjogga. Det var helt enkelt helvetiskt kyligt ute, lite snålblåst och mycket regn fick de 4 graderna att kännas som bra mycket kallare. Mina Nike-handskar och den ultrafula Kraft-mössan kändes nu som mina två allra bästa vänner. Jag såg osannolikt nog  antal löpare som sprang i kortbyxor, vilket kändes obeskrivligt idiotiskt, hoppas de blev sjuka. Att jag inte hade några medtävlare att tracka eller bli trackad av gjorde sitt till att humöret 10 minuter innan start fortfarande gick på sparlåga. Regnandet hade inte upphört då starten gick och jag hade obstinat nog ställt mig längs bak. Denna omedvetna taktik visade sig vara snuskigt efterblivet eftersom det troligtvis var lättare att göra inbrott på Mediamarkt än att forcera hären av ”sämre” löpare. Jag trixade med mp3 kablarna och fick till sist in A.O.R-power vol 8 som för övrigt inleds med energimagiska ”Danger Danger – Under the gun”.

Loppet var som sagt igång och adrenalinet stegrades för varje sprungen meter. Jag förbannade mig själv att jag varit så apatisk och ställt mig bland de sista. Utgångstempot var snuskigt lågt; det var nästintill omöjligt att komma förbi några av mina konkurrenter de första kilometerna. Till min förvåning var grusvägarna inte alls så vattenbetäckta som jag antagit innan loppet. Jag blev så klart lite halvbekväm när jag sprungit förbi bra många löpare, och tog instinktivt rygg på en tjej som påminde alltför mycket om Angelina Jolie. Den positionen behöll jag ett bra tag innan jag kände mig manad att avancera i fältet. Vågade inte titta på min pulsklocka eftersom jag innerst inne visste att tempot var på tok för lågt.

Efter en halv mugg citronsaft så var det bara en kort sträcka till fas två. Backen från helvetet reste sig likt fågeln Fenix framför min tomma blick. Att springa uppför hela backen har jag aldrig lyckats med; denna gång var definitivt inget undantag. Dante hade kissat på sig om han hade försökt att bestiga denna överambitiösa backe. Jag fattar inte varför arrangörerna glömt att utfärda klass 1 varning. På träskliknande stigar med ishala rötter och bergssluttningar fanns det annat att koncentrera sig på än själva löpningen.

Jag hade ett enda mål i sikte och det var den varma chokladdrycken som jag visste Marie hade med sig till mig vid målfållan. Måttet var rågat då en 90-årig och 1. 40 kort gubbe passerade mig – gående. Jag hann dessvärre inte lägga krokben på honom innan hans ryggtavla försvann vidare in i skogen. Efter någon kilometer så blev jag snabbt varse vart vattenmassorna tagit sin tillflykt. Jag associerade dessa sjöbildningar snarare till längdhopp än till löpning. I snårskogen bestod kampen istället att undvika att sjunka ner i dessa träskliknande fällor, och undvika att halka på de otroligt hala bergsformationerna. Det oändliga stigningarna tycktes aldrig ta slut; efter 7 kilometer var det groteskt tungsprunget. När 2 km skylten äntligen uppenbarade sig kände jag att det i alla fall fanns ett slut på detta helvete. Jag lyckades i alla fall passera en brunklädd sate som jag retat mig på i sista stora backen, tyvärr spurtade han om mig precis innan mål, den empatilöse saten. Marie och Frida hejade fram mig de sista 200 metrarna.

Efter att ha passerat Höstmilsmålgången så var jag ändå väldigt glad, en känsla som faktiskt är relativt obeskrivlig. Även om tiden skvallrade om missade målsättningar så insåg jag  ganska snabbt att jag kommer att stå vid startlinjen även nästa år. Få se om de träningsskygga varelserna: Jarmo och Stefan hänger på nästa år. Att besegra lilldjävulen som sitter på axeln och  som kontinuerligt kommenterar hur skönt det vore att gå eller helst bryta loppet, är för mig en av de stora belöningarna med att genomföra ett lopp.

För mig är löpningen en form av träningsambivalens.  Jag får inte den kicken av den och jag känner inte att jag måste ut att springa likt många andra träningsmissbrukare. Frågan är oftast istället det omvända: ”hur kan jag slippa att ge mig ut i skogen för att löpa mellan 1-2 mil i snålblåsten”. Genom att sätta upp delmål som Grabbhalvan 5 km, Höstmilen 10.6 km och sedan ett halvmaraton lyckas jag ändå hålla min envishet på rätt sida om motivationsskalan. Nu går träningslöpningen in i fas 3 med att börja processen att öka kilometerdosen, i syfte att uthärda Bratislavas halvmaraton på  2.1 mil. Tyvärr är den annalkande säsongen inte den allra roligaste med mörker, blåst, halka och kyla som främsta förtecken. Hoppas vid gud att våren kommer tidigt till Slovakiens huvudstad eftersom loppet går av stapeln så tidigt som den 27 mars.

 

Antingen

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu