Subscribe to RSS Feed

Posts Tagged ‘ Anton Ewald ’

Då var det dags igen

In med komikerparet Nour El Refal och Anders Jansson, ut med med trotjänaren Edward Af Sillén – utmärkt. Jag har länge velat haft två renodlade komiker som värdar för detta spektakel. Parallellt vill jag ha en nytändning och variation från Edward Af Silléns manusskuggor som känns mer påfrestande för varje deltävling som avvverkats: Trots det har killen gjort ett bra jobb, men som sagt det behövs någon annan som bryter av det klämkäcka dysfunktionella möstret. I hans ställe kravlade sig Henrik Johnsson upp. En kille med Norrköpingsanknytning som dessvärre inte infriade min fiktiva profetia om ett roligare och kreativare Melodifestivalen 2014.

Likt tidigare år har Sveriges Television en egen ensemble för körsång och dans, vilka alla 32 artister får använda sig av under tävlingen. Det här året har dock samtliga bytts ut mot endast två sångare och två dansare. Artister kan sedan komplettera med egna dansare och sångare på scenen, så länge antalet inte överstiger åtta personer. Likt föregåendes års Melodifestival valde Sveriges Television att erbjuda två av de trettiotvå platserna i tävlingen till så kallande allmänna jokrar. Den ena jokern är gruppen Eko, som vann Svensktoppen nästa 2013, och den andra jokern är musikgruppen I.D.A, som är vinnaren av allmänhetens tävling. 2014 är för övrigt jämnt antal år sedan tre av Sveriges fem segrar i Eurovision Song Contest:

  • 40 år sedan ABBA vann med låten ”Waterloo”.
  • 30 år sedan Herreys vann med låten ” Diggiloo Diggeley”.
  • 15 år sedan CHarlotte Nilsson vann med låten”Take me to your heaven”.

Melodifestivalens regelverk

För trettonde året i rad består tävlingen av fyra deltävlingar, en ”Andra chans” (typ ett uppsamlingsheat) och en final.[Totalt tävlar 32 bidrag;  från varje deltävling går ettan och tvåan till finalen, medan trean och fyran får en chans till i Andra chansen. Likt föregående år delades startfältet upp i två halvor, där den ena halvan valdes ut av en urvalsjury efter ett nationellt inskick av bidrag, medan den andra halvan valdes ut av Sveriges Television själva. Två platser reserverades för jokrar, vilka bägge är allmänhetens bidrag i tävlingen. En nyhet för det här året blev att minst 20 procent av startfältet skulle bestå av bidrag med helt eller delvis kvinnligt upphov.

  • Alla svenska medborgare som var folkbokförda i Sverige senast den 1 september 2013 fick skicka in bidrag till Melodifestivalen 2014. Undantaget gällde personer som under perioden 1 september 2013 – 30 mars 2014 är anställda av Sveriges Television. Icke-svenska medborgare fick skicka in bidrag till ordinarie tävling, dock i kombination med minst en svensk upphovsman.
  • Endast inskickning via Melodifestivalens hemsida godkändes och alla bidrag skulle skickas in med en ljudfil samt tillhörande information om tävlingsbidragets artist m.m.
  • 10 av de 32 bidragen avsattes åt bidrag framförda på svenska. Denna siffra kan dock komma att justeras till åtta bidrag det här året.

  • Minst 6 av 32 tävlingsbidrag skulle vara skrivna och komponerade av helt eller delvis av kvinnliga upphovsmän. Totalt blev 15 av 32 utvalda bidrag helt eller delvis skrivet av kvinnliga upphovsmän.
  • Tävlande bidrag får inte överstiga tre minuter (dock heller ej understiga två minuter), och ej ha varit publicerade tidigare.
  • Upphovsmän var tvungna att välja vilken tävling de skulle skicka in bidraget till: ordinarie tävling (för personer med musik utgiven sedan tidigare på musikförlag) eller allmänhetens tävling (ej utgiven musik på musikförlag etc.). För att få tävla i ordinarie tävling måste minst en upphovsman per bidrag ha haft musik utgiven sedan tidigare (via ett musikförlag etc.). För den upphovsmannen finns dock ingen regel om att ha haft med bidrag i Melodifestivalen förut.

  • Sveriges Television har all rätt att besluta när tävlande melodier får släppas fria för utgivning etc. Utslagna melodier i deltävlingarna får släppas fria efter att de slagits ut medan de bidrag som går till Andra chansen och final har de senaste åren släppts fria först då fjärde deltävlingen har avgjorts. Om det blir så även 2014 är inte sagt eller avslöjat.
  • Artist(er) som sjöng på inskickade låtars demo skulle, om Sveriges Television önskade, vara beredda på att få framföra bidraget i tävlingen. Däremot var det inte självskrivet att demosångaren får framföra bidraget i tävlingen.
  • Språkvalet är helt fritt och man behövde vid ordinarie tävlingsinskicket inte anmäla ifall man skickar in samma låt men på olika språk. Dock kan en uttagen låt inte byta språk ifall Sveriges Television väljer att behålla en viss låt på ett visst språk.

  • Högst åtta personer får medverka på scenen, förinspelad körsång är tillåten och dessutom har man rätt att ha ett liveinstrument på scenen. Regeln säger dock att alla huvudsånginsatser måste göras live. Huvudsångaren/na får heller inte medverka på den eventuella förinspelade körsången. Då de utökade reglerna om antalet personer på scenen, förinspelad körsång och liveinstrument inte är godkända av EBU har Sveriges Television som krav att om vinnarbidraget innehåller en eller flera delar av det som nämnts så ska bidraget kunna arrangeras om utan att förstöras till framförandet i Eurovision Song Contest. I ESC är nämligen förinspelad körsång och liveinstrument förbjudet liksom att man max får vara sex personer på scenen.
  • För att, som tävlande artist, få framföra bidraget live är man tvungen att vara minst 16 år gammal före den 6 maj 2014. Det finns däremot ingen övre åldersgräns och heller ingen åldersgräns för upphovsmännen.
  • Sveriges Television har all beslutsrätt och därmed också en rätt att när som helst diskvalificera bidrag.

Deltävling 1 – Malmö

De nya konstellationsduon visade dessvärre inte vart humorskåpet skulle stå, utan många skämt föll osedvanligt platta till marken. Risken med att någon annan skriver humormanuset är att essensen av de spontana humorreplikerna reduceras till periferein, och blir horribelt förutsägbara istället för klockrena. Hade dessa två komiker fått utrymme för improvisation så hade det mesta blivit så mycket bättre. Ibland tror jag programledarna själva lider med vad de fått serverat i manusväg. Dessvärre vågar troligtvis inte Christer Björkman lita på andra hur konceptet bör utformas, utan det ska vara som det alltid ha varit, med syftet att inte skrämma bort någon tittare i någon ålderskategori fråm 4 år till 82 år.

Ellen Benediktson spröda vackra röst skar genom luften via avskalade låten ”Songbird”. Jag upplevde den som fin, men ville inte den skulle gå vidare, och absolut inte hela vägen till finalen. Kvällens allra bästa låt var troligtvis för bra för sitt eget bästa: Helena Paparizous med ”Survivor”. Det var definitivt en låt som kunde kategoriseras som en klockren hit, tyvärr uppfattade inte svenska folket det. För mig var kvällens överraskning Linus Svenning med sköna låten ”Bröder”. Hypade mangahårdrockaren Yohio gick planenligt vidare med halvbra ”To the end”. Att Andreas Johnson varit med i låtprocessen hördes klart och tydligt.

Mina finalval: Helena Paparizou och Linus Svenning. De som tog sig till final blev Ellen Benediktson och Yohio

Mina Andra chansen val: Alvaro Estrella och Yohio. De som tog sig dit blev Helena Paparizou och Linus Svenning

Deltävling 2 – Linköping

Sean Banan-mellanakten tillika hyllningen till Herreys var annorlunda, men annorlunda behöver inte alltid vara signifikativt med bra, detta hamnade någonstans mitt emellan det vill säga lagom. Istället var det snorungen Sigrid som blev det roligaste kvällen hade att bjuda på. Humornivån var dessvärre lika låg som vid första deltävlingen.  Dansande och sjungande programledare är de senaste åren mer regel än undantag, vilket i sig är helt ofattbart. Låt andra dansa det vill säga de som behärskar det, låt andra sjunga det vill säga de som kan det helt enkelt.

Fördelen att vara lite halvinne hos ungdomar är att utan en riktig bra låt kunna ta sig till finalen. Panetoz ”Efter regnet” var en sådan låt, inte dåligt, men inte heller toppenbra. Sanne Nielsens ”Undo” (Fredrik Kempe) hade oneklingen inspirerats av förra årets vinnare ”Teardrops”, utan att bli någon karbonkopia samtidigt som Sanne verkligen kan sjunga. Populära Refreshment var jag glad missade att gå vidare, urusel låt som kändes malplacerad. Litle great things borde utifrån släktskapet med pappa Peter Grönwall förvaltat arvet betydligt bättre än så här; allsångsvänlig tonårshårdrock på sparlåga.

Jag är fullt medveten om att Melodifestivalen är rena julafton för många homosexuella, dock börjar i alla fall jag bli evenerligt trött på dragqueens, glitter, glamour och oändligt med hbtq-budskap. Pink Pistols ”I´am somebody” var egentligen inte dålig, men som sagt  män som klär ut sig till kvinnor börjar bli aningen påfrestande.

JEM från Linköping var i mina ögon kvällens överraskning med ett fräscht framträdande via partystänkaren ”Love trigger”, trots rap som jag vanligtvis inte är överförtjust i. Detsamma kan sägas om Martin Stenmarck som genom sin utstrålning, scensäkerhet och bra röst stapplade sig vidare i tävlingen trots lagomlåt. Hunken får nog många kvinnliga röster på sin sida, och hans Ladies night sejourer har  troligtvis bidragit till den vinnande formulan.

Mina finalval: Sanne Nielsen och J.E.M. De som gick till finalen var Sanne Nielsen och Panetoz

Mina Andra chansen val: Martin Stenmarck och Litle great things. De som togs sig dit var J.E.M och Martin Stenmarck

Deltävling 3 – Göteborg

I och med Göteborg så blev typ allt bättre än förut. Konkurrensen mellan låtarna var knivskarp, och för första gången hade jag svårt att välja vilka bidrag som skulle till finalen och andra chansen. Parallellt blev även humordelen betydligt bättre, och det var inte bara programledarnas förtjänst. Det hela inleddes lika torrt ock platt som i de andra deltävlingarna, men när komikern Björn Gustavsson fick lite tid att spinna vidare på att det gått 5 år sedan han trollband svenska folket blev det automatiskt en kvalitetshöjning. Kroppsstrumpsnumret: ”Sotji-musikalen” till tonerna från bland annat Queen låtar blev bättre än förväntat, troligtvis på grund att allt annat varit så genomuselt. Kvällens höjdpunkt kom från Norrköping och filmkollektivet Crazy Pictures. De hade skapat mellanakten ”Kuvertsketchen” och gjorde det förbaskat bra och roligt. Rent genialiskt med en stressad Glen Hysen som anklagades för misshandel, pedofilism och terrorism. Att även barn blev träffade av dylika föremål som däck, kundvagnar med mera var helt underbart, jag tror att de tål och förstår slapstickhumor mer än vi övercurlade föräldrar gör.

Jag tyckte Alban/Folcker ”Around the world” var riktigt bra, dessvärre sjöng den käre doktorn som en kråka och rörde sig lika smidigt som en skadeskjuten sådan också. Det bästa vore om man hade utelämnat honom, men jag antar att syftet med teamet var ren skär nostalgi, något som sällan funkar fullt ut. Det tycks som Eric Saades medverkan i denna tävling framavlat några tusen kopior, vilka sjunger lika lagom och kör med snarlikt rörelsemönster och trollbinder småtjejer med sitt fördelaktiga yttre. Oscar Zia var inget undantag, men låten ”Yes we can” var  både underhållande och stark, så det var inte på något sätt orättvist att han gick direkt till finalen.

Kvinnan med det ultratöntiga artistnamnet Ace Wilder var för mig kvällens bästa låt. Den fräcka moderna ”Busy Doin’ Nothin’” samt att hon gick igenom rutan med sin kaxige attityd tilltalade inte bara mig. Outtriggers tillrättalagda metalcore hade få inslag av ”growlsång” och det räddade gruppen i symbios med en bra låt och ett coolt framträdandet.  Jag gillar vanligtvis Cajsa Stina Åkerström, trots en stark text var detta ytterst träigt och segt. State of dramas ”All we are” var verkligen stadiumrock personifierad, men inte tillräckligt bra för att gå vidare, vilket de gjorde på grund av förra årets bättre låt.

Mina finalval:  Oscar Zia och Ace Wilder. De som gick till finalen var Oscar Zia och Ace Wilder

Mina Andra chansen val:  Outtrigger och Dr Alban & Jessica Folcker.  De som togs sig dit var Outtrigger och State of drama

Deltävling 4 -Örnsköldsvik

Tyvärr blev förra förra veckans bästa deltävling kontroproduktiv eftersom Foppaland tilldelades tävlingens sämsta deltävling. Bidragen genomsyrades utav en orgie av falsksång; många av artisterna sjöng surare än jag trodde var möjligt på denna nivå. Att sjunga falskt är något som är bannlysts av Idoljuryn, och de raljerar friskt med laddade vapen över att man är tvungen att kunna sjunga rent för att gå vidare i artistkarriären. Dessvärre tycks dessa förståsigpåare ha fel i och med att merparten av exempelvis detta startfält sjöng falskt, det vill säga kan komma såhär långt, och komma undan med det.

Urläckra Janet Leon tycks bara vara ett vackert ansikte, så varför de väljer henne att framföra ens låt är oförklarligt, om de har en ambition att gå vidare i tävlingen. Det är ju inte artisternas fel, utan idioterna som väljer ut dessa som bör ställas till svars. Josef Johansson var i mångt och mycket inte ett dugg bättre. En av förra årets bästa låtar var ”Begging” med Anton Edwald. Hans nya alster ”Natural” kunde inte passat sämre som titel. Han ser bra ut, dansar coolt och går genom rutan, men sjöng som en avlagd kratta dessutom var låten ljusår från förra årets megahit. Det hela lät krystat och horribelt ansträngt, något som mina två döttrar inte höll med om.

Det enda som var  sig likt var de plumpa och totalt förutsägbara skämten som Team Henrik Johnsson framavlat till programledarna. De är verkligen inte roliga, och jag undrar hur det är möjligt att ha så taskig humor som de ansvariga tycks ha i sin vardagsarsenal. Jag tror att de helt enkelt får be Edward Af Sillen komma tillbaka, så långt har det hela gått. Det bästa vore som jag poängterat förut att hålla fast vid komiker, men att släppa på tyglarna och låta dessa spontana humorfenomen fritt få härja via genuina kommentarer. Trots det var Nour El Refal och Anders Jansson fejkade melodifestivalbidrag halvkul och aningen underfyndig. Före detta hånade artisten Tomas Ledins avskalade folkmusikpotpurri på gamla som nya hitlåtar var också helt godkänd.

För första gången under dessa deltävlingar upplevde jag via dessa falsksångare komplicerat att hitta fyra bidrag som skulle kunna täcka upp gå-vidare-platserna i tävlingen. Att Ellinore Holmer är med i Glada Hudik-teatern vet jag inte är en ursäkt för att hon tog sig till Andra chansen. Visst var det starkt gjort av henne att stå på scenen och framföra sitt bidrag inför miljoner av tittare. Jag tyckte i alla fall  att låten, falsksången cch framträdandet inte hade något där att göra överhuvudtaget.

Att Linda Bengtzing inte gick vidare på exempelvis Ellinores bekostnad är ett bevis att svenska folket inte bryr sig nämnvärt eller bara vill smådjävlas eller  helt saknar musikkompass om vad som är bra och vad som är mindre bra. Linda är en fräsch energibomb som uppbringade karisma för hela detta startfältet och parallellt också kan sjunga samt det viktigaste: en riktigt bra låt i bagaget. Jag är i grund och botten en hängiven hårdrockare och tycker det är underbart med denna genre i tävlingen. Ammotracks ”Raise your hand” var tung och faktiskt hårdrockig, men refrängerna var halvstulna på fel vis så att säga, vilket devalverade deras framkomst i deltävlingen. Utifrån att startfältet var så pissdåligt så borde de ändå tagit sig till final i vilket fall som helst. Alcazar körde sitt race med en hybrid av deras tidigare bidrag, vilket i mina ögon kändes för utstuderat och aningen fegt. Visst de äger scenen, men utifrån ett reprisperspektiv.

Mina finalval:  Linda Bengtzing och Ammotrack. De som gick till finalen var Anton Ewald och Alcazar

Mina Andra chansen val:  Alcazar och IDA.  De som togs sig dit var Ellinore Holmer och Ammotrack

Andra chansen – Lidköping

Det var nästan så att kvaliteten i Andra chansen var bättre än den som uppbringats i själva finalen. I mina ögon var detta den starkaste andra chansen som visats på SVT, trots alla negativa trögisar som dissat tävlingen helt utan ställt sig frågan om låtarna kommer att bli hits eller inte. Den frågade ställde jag mig, och blev positvit inställd till de 8 bidrag som svarade för underhållningen i årets Andra chansen. Det solklara finalbidraget Helena Paparizou med sköna hiten ”Survivor” sopade som tur  var banan med de andra konkurrenterna. En skandal om en låt med en sådan hitpotentiall inte gått vidare.

Jag är vanligtvis inget fan inte dessa så kallade duellerna vilka är signifikativa för Andra chansen, men de blev nog räddningen för att de två bästa bidragen kunde sälla sig till finalfältet. Jag upplevde Outtriggers batalj mot grekisksvenska Helena Paparizou som aningen ambivalent eftersom jag gillade de båda bidragen starkt. I den andra duellen slogs Martin Stenmarck mot den heltatuerade nyklomlingen Linus Svenning.  Martins låt ”När änglarna går hem” har vuxit till sig betydligt sedan jag hörde den sist, men i och med att Linus Kempepennande låt var aningen direktare föll valet på den.

Linköpingsbaserade JEM med låten ”Love trigger” tyckte jag kunde varit en kandidat att putta bort Martin från andra chansen tronen. Tyvärr sjöng de sämre än i delfinalen, något som skapade utrymme för devalveringen, fast med bättre sång hade denna låt varit en av duellanterna.

Förra årets överaskning State of drama blev avpolleterade av det oförutsägbara svenska folket. Detta var dock helt rättvist då låten i sig landade på en 6:e plats bland dessa 8 kombattanter på min lista. Allra sämst var Ellinore  Holmer med ”En himmelsk sång”. Någon himmel kunde inte jag skönja, utan såg mera hennes framskjutna placering mera på grund av ren skär empati. I min mening så bör man skilja mellan låtar och i vilket forum man förut medverkat i. Den ytterst intetsägande låten och falsksången borde inte tagit sig till Andra chansen, och jag är djävulskt glad att den inte gick ännu längre i tävlingen.

Trots att jag dyrkar hårdrock bör man inte resonera så att om en låt är framförd och skriven av ett hårdrockband per automatik måste röstas på bara för att det just är hårdrock. Ammottrack gjorde definitivt inte bort sig via adrenalinstinna ”Raise your hand”, men kompositionbrygden osade sammanslagningar av tre före detta hårdrockklassiker, något som reducerade dem från att överhuvudtaget duellera, de var i mina ögon värda en tung 7:e plats.

Programledaren Anders Jansson tillika ena delen av roliga skånska humorduon HippHipp tycktes för några minuter fått fria tryglar från Christer Björkmans manusbaserada platta skämtorgier. HippHipp karaktären skämtade några minuter med publiken på ett halvspontant sätt, ett plus i kanten. Förra årets Eurovisionvinnare Emmilie de Forrest framförde ett nytt alster som endast kom upp i en standardlåtkvalitet, därefter sjöng hon förra årets vinnarbidrag ”Teardrops” som  sett i backspegeln var en värdig vinnare. Helhetskvaliteten i detta fält var snuskigt bra utifrån ett historiskt Andra-chansen-perspektiv, trots kritiken från många förståsigpåare hur dåliga låtarna var med syftet ”lägg ner skiten medan tid finns”. Ska bli kul att se hur många av dem som kommer att nynna på ett antal av de låtar som medverkade i detta startfält; vilka helt sonika kommer att bli  långlivade musikhits i den svenska etern samt  på Spotify.

Mina finalval var Helena Paparizou och Linus Svenning

De som gick vidare till final var: Helena Paparizou och Linus Svenning

Finalen – Friends arena

Musikprocessen skulle knytas ihop i och med denna eklektiska musikgryta. Jag upplevde startfältet som ett slag i ansiktet på idioterna som informellt kallar tävlingen för schlagerfestival och där ordet schlager används lika ofta som Carl Bildt avväpnande mediekonfrontationer. Numera är detta precis som jag alltid velat haft det, en musiktävling, där olika genrer tävlar mot varandra. Att tävla i musik är inte som att hoppa längdhopp där ett resultat kan kora en vinnare, utan här är det smak, asvsmak och 2 tusen andra faktorers som snällt måste vägas in.

Charlotte Perelli inledde minimalt kortkjolat med ett totalt intetsägande musiknummer. Humorn var ungefär lika stilistiskt och krampaktigt som i tidigare program. Att programledarna återigen fick sjunga ihop till kända låtar är en skymf mot dem själva som andra artister, men framförallt mot oss tålmodiga tittare. Låt de som behärskar sådant få utrymme, inte de som skall sköta skutan. ABBA var dock ljuspunkten i mellanakternas förlovade värld. Visserligen bör det ske mycket strul för att misslyckas med tidllös kvalitetspop.

Anton Ewald hade i förtid deklarerat att han skulle ta hem tävlingen med låten ”natural”. Enligt honom den adekvata anledningen att han slutade sist. Enligt mig är den ännu enklare sanningen att låten var halvkass, saknade bra refräng samt att han sjöng som en hemlös påfågel. Jag var rädd för att kidsen skulle falla för att han är söt och dansar som en gud typ. Eftersom jag tyckte att hands förra bidrag ”Begging” var en kanonlåt så är inte det anledningen till kritiken, utan att allt som fanns med i det bidraget saknades i detta. Årets Anton stod istället Oscar Zia för. Hans pojkbandsiklädda poplåt ”Yes we can” tyckte jag var en guldlåt och klar 5:a i detta halvsköna startfält.

Ellen Benediktsons ”Songbird” var spröd och vacker men parallelt überseg trots kraftfull stämma. Förra årets hit ”Heartbrak Hotel” med  hybriden Yohio borde ha vunnit och skickats till europa, detsamma gällde absolut inte för ”To the end”. Andreas Johnsons ande spännde över hela låten som en tjock Londondimma. Den var för mycket Andreas, för lite Yohio. Panetoz ”Efter solsken” var medryckande och charmigt på något sätt, men definitivt en låt som förtjänade näst sista platsen i tävlingen. Betydligt bättre och en av mina favoritlåtar var att den uppdaterade Nordmangestalten Linus Svenning med sorgliga ”Bröder” välförtjänt traglade sig vidare till finalen. Aningen tjatig,  men oerhört behaglig låt som är obehagligt svår att få ur skallen.

Rutinerade  och ultraenergiska Alcazar med tunga ”Blame it on the disco” höll bra klass. Tyvärr ekade det medveten stöld från andra Alcazar låtar, något som jag upplevde som ett medley istället. Synkade som kokainstinna trillingar underhöll de i alla fall mig några minuter med sin energi och klassiska discomoves. Sanne Nielsens halvballad ”Undo” var en av kvällens tre bästa låtar med stark betoning på siffran tre. Med en kopiöst röst, en underbar scennärvaro och en  stark låt förstår jag att många svenskar valde henne framför nykomligen Ace Wilder. Inför finalen så tyckte jag att  Helena Paparizous ”Survivor” var den klart bästa låten. Det var en framförd med total inlevelse i symbios med amerikanska r`b-influeradpop som yttersta ledstjärna. Min röst föll på Ace Wilder mycket på grund av att hon med sin uppkäftiga uppmaning Busy Doin’ Nothin’ överraskade mig ännu mer än traditionella ”Survivor”. Med en cool rebellisk inställning visade hon på att ungdom och hunger kan vara två faktorer som får tittarna på fall.

De utländska jurygrupperna
Ace Wilder…………97
Sanna Nielsen……..90
Alcazar……………..62
Helena Paparizou….57
Linus Svenning…….46
Yohio……………….39
Oscar Zia…………..32
Ellen Benediktson…31
Panetoz……………15
Anton Ewald……….4

2001 blev det första året på många år som man inte använde sig av någon orkester dätefter har orkester aldrig använts i festivalen. När Sveriges Television gjorde om Melodifestivalen år 2002 passade man även på att göra om språkregeln så att alla bidrag får framföras på vilket språk som helst. Dessa förändringar var monumentalt nödvändiga för tävlings fortsatta förtroende hos undertecknad. Detsamma kan väl säga om den utländska juryn som tycks vara ett bättre alternativ än att exempelvis låta det oförutsägbara svenska folket få bestämma helt och hållet. Horribelt duktiga Salem Al fakir med dunderhiten ”Keep on walking” röstades exempelvis fram av utländska juryn år 2010,  svenska folket valde istället halvmediokra Anne Bergendahl med ”This is my life”. En av flera anledningar till power to the people vore sanslöst korkat att införa i dessa sammanhang.

I och med att utländska juryn enligt mig återigen hade magkänsla att kora Ace Wilder  ”Busy Doin’ Nothin’” som vinnare och svenska folket lade sin tro till Sanne Nielsen stärker den devisenGe mer makt till utländska juryn nästa år helt enkelt, de är inte fjättrade till svenska mediedrevet utan bara lyssnar på låtkvaliteten på bidragen det vill säga ursprungsplanen. Dock är ju ju inte allt svart eller vitt eftersom den utländska juryn 2013 puttade bort den betydligt bättre Yohio med Rick Astley klonen Robin Stjernberg.

Tittarnas och röstningsrobotarnas röster
Sanna Nielsen……..122
Ace Wilder…………113
Alcazar……………..48
Yohio……………….43
Linus Svenning…….37
Ellen Benediktson…30
Helena Paparizou….27
Oscar Zia…………..21
Panetoz……………18
Anton Ewald………14

Sammanlagda resultatet
Sanna Nielsen – Undo: 212
Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’: 210
Alcazar – Blame It on the Disco: 110
Helena Paparizou – Survivor: 84
Linus Svenning – Bröder: 83
YOHIO – To the End: 82
Ellen Benediktson – Songbird: 61
Oscar Zia – Yes We Can: 53
Panetoz – Efter solsken: 33
Anton Ewald – Natural: 18

Såsom det borde sett ut enligt Mats ögon och öron

Ace WilderBusy Doin’ Nothin’

Helena PaparizouSurvivor

Sanna NielsenUndo

Linus Svenning Bröder

Oscar ZiaYes We Can

AlcazarBlame It on the Disco

YOHIOTo the End

Ellen Benediktson  - Songbird

PanetozEfter solsken

Anton EwaldNatural

Sanne Nielsen greppade troligtvis sista halmstråt i karriären att få representera gamla svedala ute i europa. Välförjänt bör inte användas, men i detta fall gör jag ett undantag. Hon är lika tonsäker som många andra artister sjunger falskt. Sanne har enorm scenvana och äger scenen typ en nordisk amazon. Ändå hade jag föredragit både kaxiga Ace Wilder och sköna Helena Paparizou framför henne i resultatlistan. Låten är lång ifrån någon kopia av förra årets danska segrarinna Emmelie de Forrest, men upphovsmakarna har troligtvis haft den låten som huvuddirigent när ”Undo” skapades. Det tror jag är källan till att låten hamnar någonstans mellan 7:e till 12:e plats i finalen som hon definitivt kvalificerar sig till. Jag spelar på Aftonbladets Managerspel och har en dålig ovana att plocka upp spelare som via förra omgången gjort hatrick, men inte gör Samuel Eto eller André Schürrle om sina bedrifter två gånger i rad. Detsamma gäller även 2014;  europa väljer aldrig en låt som är stöpt i samma musikgryta som förra årets vinnare. På grund av den anledningen borde vi istället ha skickat Ace Wilder som jag tror kunde ha varit en segerkandidat.

Continue Reading »
No Comments

Då var det dags igen.

Melodifestivalen 2013 blev det tolfte året i rad där upplägget med deltävlingar på olika håll i Sverige avverkades tillika 53:e upplagan av musiktävlingen historiskt sett.

  • Den 14 maj 2013 sänds den första semifinalen av Eurovision Song Contest.
  • Den 16 maj 2013 sänds den andra semifinalen av Eurovision Song Contest.
  • Den 18 maj 2013 sänds finalen av Eurovision Song Contest där vinnarlandet koras.

Deltävling 1: Karlskrona

Värdparets klyschiga klämkäckheter avbröts av David Lindgrens ”Skyline”. Det var en fartfylld historia som hade mycket av allt, dock inte en helt tillfredsställande refräng, något som drog ner helhetsbetyget. Cockies N beans: ”Burning flags gjorde inte bort sig. Tre mogna kvinnor med mycket slagkraftiga röster framförde lättviktsrock på ett inte alls ett oävet sätt. En av mina personliga favoriter  är Jay-Jay Johansson, vilken hittills släppt 8 album. Hans bästa skiva Antenna från 2002 var mitt inträde in i hans musikrum. Melankolisk intelligent electropop är hans signum. Bidrag nummer tre ”Paris” följde den mallen slaviskt; suggestivt och dramatisk, men ändå kraftfullt i sin lågmäldhet. Tyvärr är han inte den mest karismatiska personen i scenvärlden. Fjärdelåten var inte något som föll mig på läppen. Mary N`diaye sjöng halvmediokra låten ”Gosa”, rytmisk så det förslog, men också groteskt intetsägande.

Erik Gadd: ”Vi kommer aldrig att förlora” utkristalliserades till en riktigt bra poplåt, med en toppenrefräng; ett gediget melodihantverk helt enkelt.  Yohio: ”Heartbreak hotel var däremot den hitintills bästa låten trots svajig sång. Likt en androgyn japansk seriefigur med en låt som periodvis påminde mig om gruppen The Rasmus ägde han självsäkert scenen. Att den innehöll något tyngre gitarrer än i de andra bidragen gjorde inte saken sämre. Anna Järvinens ”Porslin” var sprött, sorgset och vackert, dock not my cup of tea.  Michael Feiner &: Caisa framförde ”Were still kids”; de moderna clubbmusikmattorma i  symbios med saxofoninslag borde inte generera i något sensationellt. Det gjorde inte låten heller, men den var en av de bättre  startfältet, saxofonslingan var verkligen en älska-eller-totalt-avsky-grej -  jag gillade den.

Mellanakten med trion Gina, Danny och Kristian Luuk och Lena Philipsson var överraskande bra. Självironiska texter och en skön låt förpackad i ett Oscarsgala-lyxigt shownummer var receptet. De två bästa bidragen gick nog vidare trots att David Lindgrens ”Skyline” var ljusår ifrån förra årets hit ”Shout it out”.  Per Andersson från Grotesco spelade olika karaktärer som skickat in bidrag till Melodifestivalen och som alla blivit ratade. Först ut var hårdrock på ukulele med MegaHell, och det var faktiskt lite småroligt, inte alls så påfrestande som det annars kan bli . Yohio och Erik Gadd direkt till final enligt mig.  Till andra chansen borde David Lindgren och Jay-Jay Johansson tagit sig.

Deltävling 2: Göteborg

Anton Ewald inledde det hela med sin Saade/Lindgren/Danny patenterade danssång. Klonen gjorde inte alls bort sig, utan kunde både sjunga och dansa dessutom var låten ”Begging” en av de bättre i startfältet. Nästa bidrag framfördes av Adele-inspirerade Felicia Olsson som stod för kvällens mest sofistikerade inslag, den smäktande soulballaden ”Make me no 1″. Den kräver några extra lyssningar, men är en given radiohit. Joacim Cans är en halvidol utifrån mitt hårdrocksintresse. Att han nu framför en låt i en hel annan genre tycker jag är inte alls är fel trots konservativa och dogmatiska hårdrocksprotester. Tyvärr var låten ”Anneli” alldeles för träig precis som nyckelharpan. Swedish housewives bestod av tre sexiga mogna tjejer i sina bästa år: Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver. Utrustade med glittrande korta klänningar, hotpants och leenden som kan spräcka vilket käkben i världen framförde de standarddängan  ”On top of the world”.

Ultraläckra norska Tone Damli och vår egen Erik Segerstedt bildade ett gulligt lättsmält team. Tyvärr var konstellationen kemilöst och låten ”Hello goodbye” i sig totalt intetsägande. Louise Hoffsten har aldrig varit någon idol och kommer nog aldrig heller att bli. Därför blev jag positivt förvånad när Linköpingstjejen framförde en bluespopdänga som faktiskt var grymt stark. Denna omgångs svar på Erik Gadd: Rikard Wolff kändes i mitt tycke som ett skapligt nerköp. Visst, det är vackert och melankoliskt till bristningsgränden, men långt ifrån något jag någonsin kommer att lyssna på igen. Att Sean Banan fick ytterligare en chans i dessa sammanhang tycker jag är värre än att ta med Rickard Wolff. Förra årets bidrag ”Sean den första banan” var en guldlåt i kombination med ett vansinnigt fräckt och roligt nummer. Sean Banans senaste alster ”Copacabanana” gick endast vidare på grund av kidsen i betonggettona som ringde så de blev blåa i ansiktet.

Mellanakterna med de minst sagt äldre damerna var inget som tilltalade mig. Detta respiratornummer stod i konstrast till förra veckans toppeninslag, så detta var ett riktigt bottennapp. Brist på fantasi och humor var väl några faktorer som skapade dessa så kallade mellanakter. Danny var aningen mindre stel än förra veckan, vilket inte säger mycket, eller snarare allt. Per Andersson från Grotesco avhandlade familjeschlager på ett udda vis. Som helhet var deltävling två sämre än förra lördagens. Felicia och Louise var mitt finalpar. Anton och Swedish Houewives till andra chansen.

Deltävling 3: Skellefteå

Först ut var svartklädde Eddie Razaz, som avfyrade fartfyllda låten ”Alibi”. Han sjöng och dansade bra, men jag börjar bli ytterst trött på Danny/Saade komplexen som framavlas runt om i Sverige, dock är den bättre än “Skyline”, men sämre än “Begging”. En stor kontrast till koreografiorgien var melodifestivaldebuterande Elin Peterssons lågmälda skapelse: ”Island”. Vackert, enkelt, avskalat och äkta, men tyvärr också tämligen ointressant.  Fyra mogna gubbar tog sedan över scenen: Ravaillacz  framförde schlagerparodin: ”En riktig jävla schlager”. Vad kan man säga, charmigt och trallvänligt, men ett bidrag som aldrig skulle gått vidare och definitivt aldrig nått finalen. Jag blir ångestfylld när jag inser hur horribelt svenska folket proteströstar. Amanda Fondell tog över stafettpinnen med sin teatraliska och melankoliska ”Dumb”. Det var ett år sedan Amanda ställde upp i Idol och tog hem hela tävlingen. I Melodifestivalen kammade hon noll, vilket jag tyckte var synd när ”Dumb” definitivt tillhörde finalstartfältet.

Martin ”BWO” Rolinskis”In and out of love” var en 80-tals pastisch av guds like. Med hyperövertydliga Modern Talking vibbar och sin karakteristiska nasala stämma gjorde han allt som stod i hans makt. Men som sagt låten var på tok för redundant för sitt eget bästa. Janis Joplin imitatören Caroline Af Ugglas låt ”Hon har inte” innehöll en tänkvärd text, annars var det inget nytt under solen. Goo-Goo dolls inspirerade State of drama var  onekligen talangfulla, ungaoch hungriga. De framförde proffsigt hård-pop-låten ”Falling” vars  blankpolerade reklamradiorock tilltalade mig. Janet Leons ”Heartstrings” framförde ett underhållande nummer som omfamnades av en partyhöjande dansorienterad pop. Det var hugget som stucket vem som skulle knipa den sista Andra-chansen-platsen mellan Janet och Eddie.

Den här gången reste Gina till Italien i några förinspelade inslag för att reda ut varför de var det enda land som inte gav Loreen ett enda poäng i Eurovision ifjol. Ett uppslag som definitivt fungerade bättre i teorin än i praktiken. Shownumret var ett stepp/jazz-nummer där Gina sjöng, Danny steppade och Rennie Mirro & Karl Dyall dominerade. Per ”Grotesco” Andersson raljerade dansbandsgenren i kombination med könsbyten i ”kvinna och karl”.  Mina två finalfavoriter var Amanda Fondell och State of drama.  Eddie Razaz och Martin Rolinski till andra chansen. Detta var i mina ögon för övrigt den bästa deltävlingen av de fyra.

Deltävling 4: Malmö

En av mina favoritgrupper Army of lovers  inledde deltävlingen i Malmö med ”Rockin the ride”. Den visade sig vara en skön låt men också extremt tjatig. Lucia Piñeras ”Must be love” hade allt för mycket drag av världshiten ”Rolling in deep” med Adele för sitt eget bästa. Synd, för såväl energin som rösten fanns med i numret. Robin Stjernberg sjöng ”Youoch ylade sig oväntat fram till andra chansen. Egentligen inget fel på vare sig låten eller uppträdandet, men så himla bra var den väl inte. Sylvia Wrethammar”Trivialieter” var något som inte alls föll mig i smaken, trots jazzsamba i klinch med en hybrid av Bondlåtar.

Ralf Gyllenhammar framförde hårdrockballaden ”Bed on fire”. En obehaglig svengelska uppenbarade sig i låtens inledning. När låten väl kom i gång reducerades det värsta; tyvärr blev den periodvis för skrikig. Terese Fredenwalls Lene-Marlin-doftande Breaking the silence” var en skön lågmäld låt som definitivt kommer växa sig starkare i radion. Behrang Miri”Jalla dansa sawa” stod för karnevalsstämningen med en extremt trallvänlig refräng på franska och arabiska. En låt som jag blev glad av, och som troligtvis kommer att spelas sönder i etern. Ulrik MunthersTell the world I´m here” blev en oväntad överraskning. Mogen framförd universal poprock som växer sig starkare för varje lyssning som avverkas.

Utifrån ett julaftonsperspektiv så måste många partyhomosexuella fått en tidig julklapp, dels att Army of lovers var med, dels att Alcazzar agerade mellanakt featuring Danny med ett potpurri av deras största hits. Inslaget visade dessvärre upp bristen på riktigt klockrena låtar i årets melodifestivalupplaga. Per  ”Grotesko” Andersson parodierade på Tommy Nilsson, och uppvisade det roligaste inslaget av de fyra, med den narcissistiska tönten. Mina finalfavoriter var Ulrik Munther och Ralf. Army of Lovers och  Behrang Miri till andra chansen

Sista chansen

Äntligen har programmakarna tagit sitt förnuft till fånga; kvartsfinalsduellerna i Andra chansen har  tagits bort. Den befängda lotteritillställningen som genomsyrats musikprocessen har varit så orättvis och intelligensbefriad har modifierats. Nu fick svenska folket rösta, sedan ha dueller; ett steg i rätt riktning att helt ta bort spelet för galleriet.

Detta var Gina och Dannys näst sista framträdande som programledare för detta jätteevenemang. Utifrån ett artistperspektiv har de klarat sig standar, utifrån ett komediperspektiv har det varit ett nerköp. Halvtaskiga tillrättalagda manusskämt från omnipotenta Edward Af Sillén faller ännu plattare till marken via dessa två artistkanaler och då främst via Danny. Genuin humor är en skör balansgång, alla kan helt enkelt  inte berätta en rolig historia på ett roligt sätt. Petra Medes återkomst är efterlängtad, trots att hon inte ingår i min stab av favoritkomiker. David Batra eller Johan Glans bör ta över detta spektakel nästa år, utan inblandning av Edward Af Sillén.

Duell nr 1: Till Final: Anton Ewald – “Begging
Utslagen: Behrang Miri – “Jalla Dansa Salwa

Duell nr 2:
Till Final: Robin Stjernberg – “You
Utslagen: Martin Rolinski – “In And Out Of Love

Utslagen efter andra omröstningsomgången:
5. “Hello Goodbye”, Erik Segerstedt & Tone Damli

Utslagna efter första omröstningsomgången, i resultatordning:
6. “Hon har inte”, Caroline af Ugglas
7. “Burning Flags”, Cookies N Beans
8. “Vi kommer aldrig att förlora”, Eric Gadd

Mellanakter:
Jedward duellerar mot Danny och Gina
Peter Jöback som Fantomen i Melodifestivalen

De två artister som jag önskat gått vidare till finalen var ”Begging” med Anton Edwald samt ”Vi kommer aldrig att förlora” med Erik Gadd. Trots duellreduceringen skapade kvarvarande moment orättvisa in i det sista. Robin Stjernbergs tonsäkerhet var usel och borde vara bannlyst i en sådan här stor tillställning. Det är ett hån mot alla som dels inte nådde andra chansen eller finalen, dels mot alla duktiga artister som kan sjunga ordentligt. Om det visar sig att han var övernervös så är det väl en godkänd ursäkt.

Jag förhåller mig dock aningen ambivalent om Martin Rolinski skulle gått vidare istället? Trots karisma, scenvana, adekvat röst och ett annorlunda shownummer så är det omöjligt att skaka av sig den påträngande likheten Modern Talkings: ”Cherie Cherie Lady”. Var går gränsen för inspiration eller stöld ? Här överträddes tyvärr min gräns, någon seriös måtta får det helt enkelt vara.

Mellanakterna var lika upphetsande som nakenkatter på en kattutställning. Med ett programarkiv att döda för, där potentiella guldkorn skulle kunna vaskas fram på löpande band kastar de in de mest påfrestande snorungarna i hela norra Europa: Jedward. Låten som var poppis för tre år sedan är visserligen bra; men att hybridisera en duell mellan dem och programledarna visar på fantasilöshet utöver det vanliga. Då var Peter Jöbacks avskalade nummer betydligt bättre, även om partystämningen sjönk till minusgrader.

Finalen i Friends arena Stockholm

Innan finalen hade jag inhandlat Melodifestivalen 2013 på cd. Det är först då som jag får den adekvata helhetsbilden serverad. 2013 år var inget undantag när bidragen sållades mellan de bra, standard och rent usla. Jag anser att 2009 års melodifestival när Malena Ernman ”oturligt” vann, var den bästa någonsin med toppar som: ”Tic Toc”, ”Baby goodbye”, ”Disconnect me”, ”Jag ska slåss i dina kvarter”, ”Hope and glory”, ”1000 miles”, ”Youré not alone”, ”Show me heaven” och ”Jag tror på oss”. Årets upplaga höll också bra klass, men utifrån den höga kvaliteten från och med 2009 var 2013 ändå det sämsta sedan 2008.

Startfältet genomsyrades utav att männen dominerade tillställningen. I finalen delades antalet röster mellan tittarna och elva jurygrupper runt om i Europa, där tittarnas röster omvandlas till procentuella poäng. Proceduren med röstningsomgångar i deltävlingarna såg likadan ut som den gjorde året innan. Jag tycker det upplägget fungerar riktigt bra. Röstningsförfarandet blir inte som förut en segdragen historia, utan de två timmarna pinnade på snabbt. Jag tittade med Hanna och Frida, då Marie var bortrest. Med ostbågar, lösgodis och vatten i högsta hugg slocknade Fridas ögon redan vid 21.00 tiden, Hannas en halvtimme senare.

1. Tell the world I’m here – Ulrik Munther
2. Skyline – David Lindgren
3. Falling – State of Drama
4. Begging – Anton Ewald
5. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten
6. Bed on fire – Ralf Gyllenhammar
7. En riktig jävla schlager – Ravaillacz
8. Copacabanana – Sean Banan
9. You – Robin Stjernberg
10. Heartbreak hotel – YOHIO

I mitt tycke hade Yohio det bästa bidraget. 80-tals dimman låg som  bomull runt The Rasmus inspirerande tonerna; två faktorer till mitt gillandet. Han fick mest röster av svenska folket i finalen, men snubblade på mållinjen efter den internationella juryns valv. Vuxet, moget och radiovänligt framförde Linköpings stolthet Louise Hoffsten den ultrasköna ”Only the dead fish follow the stream”. En toppenplåt som jag verkligen gillade, men inte velat skicka till Malmö. Detsamma gällde hård-pop-bandet State of drama. En ruskigt skön refräng och kamerahångel, men jag tror personligen att den precis som Louise låt hade drunknat i Europa låthav.

De låtar som jag anse borde har varit med i finalen var Amanda Fondells ”Dumb” samt Felicia Olsson Make me no 1″. Lite utanför hamnade Erik Gadds ”Vi kommer aldrig att förlora” och Janet Leon med ”Heartstrings”  samt Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa”. Martin Rolinski och Lucia Pinera hade bra låtar, men som helt sonika föll bort på grund av alltför stora likheter med andra kända världshits.

Efter att ha vunnit internationella juryns röster och kommit tvåa hos svenska folket, fick en anmärkningsvärd överraskad Robin Stjernberg representera Sverige i Eurovision Song Contest i Malmö i vår, för två veckor sedan var han inte ens i final. Låten är skriven av honom själv, Linnea Deb, Joy Deb och Joakim Harestad Haukaas. Som koreograf har de anlitat Ambra Succi, som förra året skapade koreografin till Loreen. Jag upplevde till en början ”you” som aningen för tjatig samtidigt som han sjöng halvtaskigt. Ju fler gånger jag hörde låten desto starkare blev den, och till slut jag fick devalvera ursprungsåsikten.

Mellanakterna var väl sisådär. Carolas uppdaterade version av ”Främling” var inte alls så bra som den kunde ha blivit. Cameos från gamla programledare var väl inte heller topp-1000 precis. Den sentimental barnkörs sjungna ”Euphoria” med Loreen själv i spetsen var betydligt mäktigare, men pricken över i:et fanns inte med denna finalkväll.

Min topp-lista

1. Heartbreak hotel – YOHIO

2. Begging – Anton Ewald

3. Only the dead fish follow the stream – Louise Hoffsten

4. Falling – State of Drama

5. You – Robin Stjernberg

Alla snygga foton är tagna från http://blog.qruiser.com/schlagerprofilerna/

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu