Subscribe to RSS Feed

Samhällsreflektioner

Min mamma Anna Biagioni (Karlsson) kom till Sverige från Italien den 8 april 1950, samma dag hon fyllde 10 år. Runt en halv miljon människor främst från Finland, Italien, forna Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom till Sverige under 50-60-talet; dessa gjorde det möjligt för industrin att växa och utvecklas efter andra världskrigets förödelse.

La gioventù betyder det ”den brända ungdomen” och syftar på den generation som på grund av den ekonomiskt svåra och politiskt kaotiska efterkrigstiden aldrig fick uppleva någon ungdomstid.

De kom till Sverige i första hand för att arbeta, men där fanns också åtminstone hos en del en önskan om att få uppleva det som kunde tyckas vara det the big adventure.

Min mammas föräldrar fick jobb på stubinen, morfar Guido inledde hos landsmannen Nello Lucchesi. De tillverkade gipsprodukter med madonna statyer i eller på. Good Year var fabriken som han sedermera blev trogen livet ut. Mormor Elide tog jobb hos S:A Petterssons damkonfektion.

Min mamma ville gärna att jag lärde mig prata italienska när jag var yngre. Ungdomlig trotsighet och ren skär tröghet gjorde att jag valde bort den möjligheten; något jag ångrar i dag.

Mitt två besök i Italien och hos släktingarna i Fornarci Di Barga i Norra Toscana skedde när jag jag var bebisliten; har inga minnen av dem. 1978 var jag 11 år, då flög familjen Karlsson på vår enda utlandsresa tillsammans.

Vi bodde dels i beacheldoradot Rimmini, besökte San Marino, dels bodde hos släktingarna i Fornarci Di Barga. Min mamma hade sina två mostrar i livet:  Jale och  Irma samt morbror Pietro  Santi.

Jag tågluffade ensam runt om i Europa när jag var 16 år, efter att kompisen ”Peter punk” ballat ur. Då passade jag på att vistas hos släktingarna 5 dagar.

Det återupprepades året efter, då jag fått smak på att åka ensam. Året därpå gjorde jag min sista tågluffning. Denna gång hade jag med brorsan som gästresenär.

Det blev ett glapp på cirka 16 år tills nästa besök. Jag och min fru Marie hade varit ihop i nästan två år då.

Vi gjorde en helt fantastisk resa där höjdpunkterna var oräkneliga: Lagio Maggiore/Stresa, Lake Orta/San Guilano, Laggio Garda/San Simrione, Carrara, Viareggio, Florens, Merano, Pisa, Lucca, nöjesfältet Gardaland dessutom passade vi på att besöka släktingarna.

Det var några saker som radikalt förändrats sedan jag var där sist. Gammelmormor Maria hade dött samma dag hon skulle  fylla 100 år, underbara Jale Santi, en person som skämt bort mig med ödmjukhet under tidigare fyra besöken hade också avlidit.

Parallellt hade något subliminalt kallt lagt sin hand över smått idylliska Fornarci Di Bargas grannskap.

Under mina tidigare besök var det nästan svängdörrar hos grannarna, det var bara att gå in, precis som det varit sedan urminnes tider.

När vi närmade oss deras hus så möttes vi av ett förstärkt stålstaket, ett larm, samt en skällande aggressiv hund. Grannarna led av samma fientlighetsembryo, alla hade faktiskt hundar och larm.

Det var som vanligt mammas kusin Gabriella som skötte ruljansen av aktiviteter. Hon var polis och varit så så långt jag kom ihåg. Gabriella skjutsade och visade oss runt omgivningarna.

Familjen bestod av hennes man Paolo Capannacci samt deras son Alessandro. Samma familj bilade till Sverige när sonen Alessandro var 11 år. De såg bland annat Stockholm och bodde hos mina föräldrar i någon vecka. De stannande någon vecka och bodde då hos mina föräldrar.

Regionens mest kända ställen är väl Pisa, Lucca och Barga. Fornarci Di Barga lär väl inte titulera sig som någon vallfärdsort utifrån något perspektiv. Mest känd är staden för sitt myntverk. Numera är fabriken en skugga av sitt forna jag, precis som byn i sig.

Känslan att tiden var inne

Det här med blod är tjockare än vatten och att söka sig till sina rötter är knepiga. Jag själv känner mig schizofrent svensk; finns inte chans på jorden att jag skulle hålla på Italien… i något sportsammanhang.

Det utesluter dock inte en fascination för landet i sig. Det finns ett syfte varför landet som enades så sent som 1866 har mest av världsarv i världen (UNESCO ).

Den gamla historiken med Vatikanen, Romarriket, alla furstendömen är en orgie av kulturella uppvisningar. En autentisk god pastarätt eller en äkta Napolitansk pizza är ju inte att förglömma. Jag tycker dessutom språket är väldigt vackert, såväl när det pratas som när den sjungs på.

Dock fallerar allt när de börjar ADHD-prata, det vill säga bli aningen upprörda över något oftast helt obetydligt, sett utifrån nordiska kyliga glasögon.

Tyvärr integreras det Italienska samhället av diktatoriskt blodtörstiga mafiosos som underminerar byar, städer, invånare på värdighet och värderingar. Dess giftiga tunga korrumperar alla samhällsskikt.

Härbärget/fristaden för pedofiler: Katolska kyrkan är en sammansvärjning som jag verkligen avskyr. De ger verkligen dubbelmoralen ett ansikte.

”Begreppet klerikalism syftar på den utbredda kulturen som höjer upp prästerna och ordensfolket till en oantastlig elit, en nästan helig överhet som till varje pris ska skyddas mot ifrågasättanden och inte behöva avkrävas ansvar för sina handlingar, i alla fall inte av en utomstående makt. Att man inte får tala illa om prästen, eller ifrågasätta det kyrkan säger, är något många katoliker får i sig med modersmjölken. Föga förvånande har det på många håll präglat kyrkan som institution (ur Dagen 22 aug 2018)

Min mormor ville välsigna deras lägenhet när de nyss anlänt från Italien. Det gick jättebra, så bra att Katolska kyrkan skickade ett inbetalningskort på 300 kronor, en summa som var respektabel i början av 1950-talet.

Det är mycket som en människa kan tumma på, men ens ursprung är svårflörtad. Min mamma är från Italien, min pappa från Sverige så är det, och numera är det så med en större stolthet i ryggen.

Likväl skulle jag aldrig hålla på Italien i fotboll, något jag inte behövde anstränga mig för under 2018 Fotbolls-VM i Ryssland.

Våra barn Hanna 15 år och lillsyrran Frida 13 år var i precis rätt läge för att kunna ta till sig då- och nutid från det stora vidsträckta landet i söder. Jag började planera resan redan i februari

Utifrån att vår familj inte träffat släktingarna sedan jag och Marie var där år 1999 var jag tvungen att på bästa sätt kommunicera med dem om möjligheten att vara där några dagar eller inte.

Min strategi för att dels undvika några som helst meningsskiljaktigheter, dels säkerställa att rätt information verkligen kommit fram till exakt rätt person var hel sonika att skicka dem ett rekommenderat brev.

Jag halvgarderade mig genom att lägga till 20 kr för ett mottagningsbevis det vill säga få information när och om någon hämtat ut brevet. Kostnaden för kalaset blev 140 kronor.

Helgardering i syfte att överhuvudtaget något kommunikativt misstag skulle ske var att outsourca mitt välformulerade brev till min nära och gamla vän Lino Ferrari.

Hans fru Cecilia Ferrari drog lite i tåtarna att brevet dels skulle nå hans pappa som stod för den adekvata översättningen, dels se till att processen verkligen blev av. Ferrarimakarna visade var lojalitetsskåpet skulle stå. Brevet blev top notch, precis som tidsprocessen i sig.

Jag skickade det rekommenderade brevet redan den 9 februari bara för att ha kunna ha tid att planera upp resten. Efter 1½ månad fick jag en avi att någon hämtat ut brevet.

Väntan på att de skulle höra av sig låg lika tät som Londondimman. Alla kontakta-mig-källor som fanns på jorden inklusive min kalsongstorlek fanns med i brevet, ”no resistance was  utterly futile”.

Nja inte riktigt, kulturkrock eller inte? Det fanns inte tillstymmelse till svar de närmaste månaderna. Jag googlade frenetiskt, men hittade inte namnet Santi.

Den ekonomiska krisen som drabbat Italien med kompisen arbetslöshet som efterföljare var nog anledningen; eller hade de flyttat, skiljt sig eller helt sonika sålt huset?

Anomalin i det hela var att någon ändå hämtat ut biljetten. Trots mafiosos och korruption så trodde jag nog att den som hämtade detta tillhörde familjen.

Ältandet förde fram mig till Postnord. Risken för att Italienska postverket var värre än det Nordiska var överhängande, och då kunde ju vad som helst skett.

Möjligheten att de avskydde mig fanns ju också på tapeten, vilket i sig vore omöjligt, men man visste ju inte 100 procent. Mitt hopp sviktade för att senare vändas till frustration tillika en Italienresa där inte släktingarna ingick. Tråkigt, men shit happens.

Istället bokade jag in 3 nätter på ett mysigt Albergo i närliggande Barga. Under ytan puttrade irrationella  psykotiska revanschtankar. Skulle vi djävlas genom att checka ifall de bodde kvar, söva hunden, punktera däcken på bilarna eller helt sonika bränna ner huset med ekologisk bensin?

Det visade sig i slutet av juni att dessa tilltag inte var nödvändiga. Helt oväntat, med stark betoning på oväntad så ringde någon från Italien upp mig runt klockan 22.00 på kvällen den 18 juni; det var Gabriella. Hon lät sonen sedan kommunicera med mig via just mobilen, sms och mail.

Det blev en strid ström av information på svensk-italienska; en språkhärva som krävde flera tolkar, ett bättre psyke eller ett högre IQ. Efter någon veckas oproportionerlig nätkorrespondens hade vi synkat varandras agendor. Han och Gabriella skulle fixa saker att göra under dessa 2½ dygn som vistelsen gällde.

Utifrån detta samtal tog jag kostnadsfritt bort boendena i Pisa och Barga som bokats där jag alltid bokar mina uppehälle: Booking.com. Att ha ha allt samlat på ett och samma ställe är helt optimalt; all info på ens eget språk, kartor, adresser, bilder, reseguider, direktkontakt med boendet och så vidare – klockrent.

Detsamma kan sägas om Italiens svar på SJ: Trenitalia; på engelska, användarvänlig, inget strul och stilren. Precis som i Booking.com fanns alla tågresor i appen, biljetterna i pdf; blev nästan tårögd av två smidiga tekniska hjälpmedel.

Dag 1: Pisa och släktingarna

Klockradions bitska budskap 06.30 hamrade in att det var dags att stiga upp, vilket långt ifrån var synkat med frasen: ”äntligen dags”.

Väskorna var sedan tidigare färdigpackade; 1 styck  20 kg orange stor väska checkades in, därutöver 4 handbagageväskor.

Planet från Skavsta till Pisa avgick ”planenligt” klockan 10.20. Två timmar och femtio minuter senare landade vi ett helvetiskt kvalmigt Pisa, 35 grader, inte ett moln på himlen.

Ett futuristiskt obemannat tåg Pisa Mover tog oss till Centralstationen; där vi för 150 kronor lämpade av väskorna på deras bagageinlämningen. Av någon anledning kände jag mig i alla fall mer stressad än euforisk.

Om det berodde på taskig sömn, italienarna i sig, värmen eller att det var mer turister som man fick trängas med än sandkorn i Gobiöknen vet jag inte, troligtvis kombinationen.

Ångesten dämpades av något som Gud själv skapat: ”La Bottega del Gelato”; Pisas godaste glass enligt säkra källor.  Körsbärskulan, Amaretto och nutella-smakerna  dröp utav kvalitet. Tyvärr finns det någon form av informell regel när det kommer till storleken på kulorna i landet.

Första kulan är stor, medan de andra två är minimala, eller så är alla tre ovanligt små, till skillnad ifrån Sverige generellt, där man får normala det vill säga rejäla skopor.

Den klaustrofobiska känslan tilltog för varje meter man närmade sig tornet och katedralen. Upp-till-tornet-biljetterna kostade 18 Euro styck och legitimerade inträde till katedralen också. Marie och jag hade redan upplevt detta vid vårt förra besök.

På tok för dyrt för en upplevelse som var högst ordinär. Barnen ville inte gå upp; deras fokus låg att ta kort på tornet, snapchatta och gnälla på värmen.

Vi tog tåget från Pisa till släktingarna i närliggande staden Fornarci Di Barga. Klockan 18.30 var vi framme. Paolo, Gabriella, Alessandro och hans fru Elisa välkomnade oss på perrongen med kramar och kindpussar.

Det hus som jag kände till sedan tidigare hade genomgått en total makeover via en stor utbyggnad, invändigt som utvändigt.

Efter en minutiös husesyn så blev det dags för ett rejält pizza party. Bordet dignade av glutenprodukter i alla dess mjölkonstruktioner; godast var den inbakade foccaciapizzan.

Att kommunicera på engelska via en näst intill obefintlig sådan kräver sin hen. Istället blev det kroppsspråkscharader blandat med italienska och engelska ord.

Efter en halvtimmes egentid promenerade vi alla till stadens ”Centrum” det vill säga i stort sett en huvudgata som flankerades med butiker. Målet var byns bästa glassbar. Smaksättningarna var minst lika förföriska som de i Pisa.

Runt klockan 22.00 var vi ”äntligen” ensamma. Vi fick bo i den inte ombyggda delen av det gigantiska huset; det var samma plats där jag sovit sedan barnsben.  Någon timme senare däckade vi i våra sängar; intensitet hade fått ett ansikte.

Dag 2 – Fornarci Di Barga

Pigga som lärkor var en lögn, något vi väl upptäckte när vi famlade efter tvålen i det mikroskopiska badrummet. Sov inte människorna i denna lilla by?

Varför existerar inte utegångsförbud mot vespor? Nattrafiken upplevdes som en dag på Monzabanan. Likt något ur en Stephen King film, ylade och skällde hundar åt vandra, mot andra, i kör, mot bilar och dylikt.

Runt nio serverades det frukost i deras sagodekorerade trädgård. Redan 29 grader, inte ett moln på den klarblåa himlen, i symbios med en uteplatsmiljö Ernest Kirchstiger skulle mörda för, flera gånger om.

De mäktiga grönbelagda bergen skapade ett vykortsliknande scenario. Vi göddes med nybakade lokala delikatesser, tyvärr i mina ögon mer afternoon the än en rejäl någorlunda nyttig frukost. Croissanter samsades med andra sötsliskiga bakelser.

Alessandro hade planerat att besöka ett EU-restaurerat fort en bra bit bort. Vägen dit visade sig vara en orgie utav pittoreska byar omgärdade av vyer som verkligen tog andan ur en. Vi hade kommit till den vilda och relativt orörda Garfagnana regionen.

Hit reser naturälskare från hela Italien för att lindra stress genom att paddla kanot, rida, cykla, bekanta sig med får, klättra, åka skidor eller fotvandra i det vackra landskapet.

Medeltidsbyn San Romano låg precis utanför medeltidsstaden Fivizzano. Endera kunde man ta en linbana upp, eller helt sonika gå upp till Verrucola Fortress.

Våra släktingar hade redan hunnit betala innan jag hann säga höjdrädsla. Jag fick känslan av att by-rådet snålat ordentlig i valet av den billigaste leverantören av linbanor.

Någonstans mitt emellan började ett teknikstrul som sin tur ledde att vi ofrivilligt åkte bakåt. I en nanosekund trodde jag faktiskt att det var ute med oss. Gud såg oss bland kastanjeträden, trädde in, och räddade dagen.

De  panoramiska vyerna från 2000 meter över havet var svåra att ta in. Desto enklare var det att ta in gradantalet på 39 grader. Fortet kunde dateras ända till 1000-talet.

Efter 20 års restaurering blev fästningen klar år 2012. Under 1 timme guidades vår grupp av en tjej i tidstypisk klädsel.

Trots att guidningen var på italienska förstod man ändå otroligt mycket, dessutom förklarade hon lite med några engelska fraser. Guiden synliggjorde historien, artefakterna och miljöerna på ett otroligt intresseväckande sätt.

Värmen krävde sin hen. Det var helt enkelt en upplevelse att få pusta ut i det svala huset runt klockan två. Kontrasterna i de klippiga bergregionerna var minst sagt häpnadsväckande; från 39 grader molnfritt, till blixtar och dunder.

En timme senare satt vi återigen samlade runt middagsbordet. Hemmagjord tortellini med tvättäkta bolognese samsades med prosciutto de melone och sockerstinna bakverk.

Det skulle kunna vara en grogrund för min medverkan i nästa års upplaga av Biggest looser.

Därefter bar det iväg till min mammas födelseort:  Bagni Di Lucca.  Staden hade sin glansperiod under 1800-talet då de kalk och svavelrika källorna användes av Europas rikaste elit parallellt som Europas första kasino öppnade i staden 1937.

Numera är den betydligt mer devalverad, halvt förfallen och i skriande behov av kapital.

Vårt mål var Villa Webb från sent 1500-talet.  Lord George Byron (1788 – 1824) bodde här sommaren 1822. Napoleons syster var också en av många gäster.

I grannhuset 40 meter åt vänster  Casa Bertini bodde bland annat Frankensteins monster skapare Mary Shelley.

Släktingarna hade personligen anlitat Bagni Di Luccas bästa guide (månne enda). Den gubben var hur cool som helst; med ett minne och munläder som skulle kunna bringa fred i Palestinakonflikten. I Villa Webb huserade en eklektisk härva av museum.

Entrén vara en magisk resa in i 800 talet, en era för riddare och i detta fall rustningar från den perioden. Bredvid det rummet stegade man in i de gamla köken för att senare lära sig allt om det förflutna ur ett mathistoriskt perspektiv.  

Nästa våning visade kasinots historia i Europa.  Många föremål var original från Europas första kasino. Där fanns en utställning om de gamla glömda spelen samt en kortutställning från hela världen.

Christian Alpini har sedan tonårstiden varit en passionerad samlare av mystiska artefakter. Över 1000 stycken föremål har killen lyckats införskaffa. I  hans ambulerande paranormala utställning ingår också  mystikern  Professor Icaro De Benedetti halvskumma upptäckter.

På tredje våningen härbärgerade denna udda unika samling indelade i 6 sektioner: The Impossible Museum av  just Christian Alpini. Jag vet egentligen inte vad som skrämmer mig mest, mannen som skapat detta bisarra eller de mystiska artefakterna i sig?

I vilket fall som helst så dyrkade jag utställningen om det okända, legender och konstiga teorier. Kittet hur man dödar vampyrer, Bigfoot avtryck, häxor, demoner och typ allt annat spektakulärt kommer att leva länge i familjen Widholms sinne; traumatiskt eller inte återstår att se.

I ren nyfikenhet öppnade jag diskret, när de andra tittade bort, ett fack av många stängda, i ett uråldrigt skåp. Guiden for fram som slottsspökenas  svar på Usain Bolt, för att aggressivt ifrågasatte varför jag öppnade luckan.

Han menade på att jag öppnat upp en förbannelse. Jag ville hellre få det till min familj, eller i bästa fall hela  Mjölby eller Boxholm om det var möjligt.

Detta var en omtumlande upplevelse som jag garanterar inte finns med i någon guidebok. Enda motsvarigheten är Museum of death som jag och brorsan besökte i Los Angeles förra året. Dock låg deras fokus på helt äkta saker samt fokus på döden och seriemördare.

Vår guide hade också nycklarna till Europas första marknadsförda spa. Platsen var igenbommad, förfallen och sagolik fantastisk, på sitt sätt. De nedgångna lokalerna var bepansrade med världsberömda Carrara marmor.

En viss form av melankoli infann sig då guiden mellan raderna serverade oss information att det skulle kosta molto euro att restaurera stället; de pengarna finns inte riktigt i Italien för närvarande.

Elisa & Alessandro & hunden Joya

Vi avslutade roadtripen med att titta på en av regionens finaste brohantverk. Ponte delle Catene (The Chain Bridge) i byn Fornoli som spänner över floden Lima. De trolska småvägarna tillbaka till Fornarci Di Barga var fyllda med fotogeniska platser.

Diktatoriskt fick vi 45 minuter på oss landa och duscha, innan vi skulle bila iväg till nya delen av Barga. Där var vi specialinbjudna till ”Bistccata…sotto le stelle”; en grillfest för alla i Barga.

Det var ett årligt evenemang där huvudsyftet var att samla in pengar till Bargas fotbollslag. Alessandros pappa, Paolo, var Presidenten och kassören i klubben. Det ska ju tilläggas att det inte var Milan precis, utan mera Kuddby IF.

Klockan 20.00 inleddes festen. Mina förhoppningar på det grillade köttberget var gigantiskt. Dessvärre grusades den visionen, maten var ett riktigt bottennapp. Mycket fett och plastattiraljer, ingen sås, något som skapade 2-3 timmars tuggmotstånd av det torra köttet.

Dragspelandet var trevligt, men med 10 centimeters lucka fick jag en temporär tinnitus som  lade sig först efter att jag drack mitt först klunk av det lokala röda vinet.

Paolo Capannacci

Festens höjdpunkt var när spektaklet led mot sitt slut. Parallellt pågick en stor marknad i Barga. Där samsades äkta hantverk med prylar från nordöstra Bangladesh. Kvällsvärmen (27 grader) var bara sådär härlig varmsval som den bara kan vara i de sydländska länderna.

Det vimlade av människor som inte var snortankade, utan bara hade trevligt, gammal som ung umgicks de.

Vi blev bjudna på även Bargas godaste glass  enligt typ alla på institutionen: Il Giardino; nutella smaken var sensationell. Klockan 23.30 kom vi hem. Utmattningsskalan räckte inte till, den slog gårdagens intensitet med råge; visst är det härligt med ”semester”.

Dag 3 – Fornarci Di Barga

Ett pistolskott i nacken? Den känslan fick jag när alarmet ljöd 07.30. Längst upp på deras digra agenda var frukost på ett av Bargas finaste restauranger, som dessutom var känd för att ha en fantastisk utsikt.

Ristorante Coprats var allt detta och lite till. Dessvärre blev vi återigen gödda med bakelser, goda, absolut, kalorifattiga, definitivt inte.

Barga finns med på listan över de vackraste medeltidsstäderna i Italien. Den pittoreska staden ligger på en brant kulle, på vägen till toppen möter man det ena fina huset efter det andra, samt genuina gränder, torg och vackra scener från vardagspusslet.

Av någon anledning gjorde vi ett besök hos stadens borgmästare som var en nära vän till familjen. Såklart låg maktens boning i ett av Bargas finaste hus, och det finns en uppsjö att välja mellan.

Den kulturella törsten släcktes via ett privat besök i urläckra Teatro dei Differenti med en guide.

Stadens stolthet är dock katedralen Collegiata di San Cristoforo, vilken är strategiskt placerad på toppen av Barga. Precis invid hittar man den mest imponerande utsikten över de omkringliggande bergen, skogklädda sluttningar och stadens röda tegeltak, en fröjd för alla sinnen.

Efter två timmars traskande for vi vidare till Alessandros barndomsvän David.

De har varit kompisar sedan 14 års ålder dessutom studerat arkitektur och bott i Florens tillsammans i 10 år. David och hans fru bodde  i ett vackert hus några kilometer bort från Barga.

Att vakna till denna naturtavla varje morgon med utsikt över medeltidsstaden Barga är få förunnat.

Paret väntade sitt först barn, de var honungsodlare, levde helt ekologiskt samtidigt som båda hade jobb; en ekvation som endera låter för bra för att vara sann, om man inte kan hantera alla krav som engagemang kräver, vilket få troligtvis gör.

Vi fick besöka honungsfabriken invid deras villa. Där inne  framställde tre sorters honung; den mörka med inslag av kastanj var mest annorlunda. Efter en italiensk fika bar det tillbaka till Fornarci.

Vi fick 30 minuter på oss innan en mäktig middag serverades. Först  hemmagjord pasta, därefter Cotoletta alla milanese  med pommes, det vill säga tunna skivor kalvkött som panerats. Kronan på verket var nya italienska efterrättsdesserter. Vansinnigt gott, men magen hade knappt återhämtat sig från gårdagen.

Resediktatorn gav oss hela en timme för återhämtning. Sedan bilade vi återigen till mammas födelsestad Bagni Di Lucca. Vår destination  blev ökända Hotel & Terme in Bagni Di Lucca. Redan på Romarriket vallfärdade rika och mäktiga människor hit som Caesar, Pompey, Kalle Moreus och Crassus.

De fångades av dessa vattens mirakulösa egenskaper som ansågs kunna bota eller behandla andningsorganen, reumatiska- och hudsjukdomar och för  artrit, gikt,  lymfatisk, skabb, infertilitet

Baronessan Matilde di Canossa var den som såg till att skapa intresse för hälsospa på 1200-talet. Därefter utvecklades processen till att blev ett av de ledande i Europa, en era som nådde sin peak i slutet av 1900-talet. Lättrogna britter var de första som invaderade staden.

Under årens lopp har kändisar avlöst varandra som poeterna Byron, Shelley, Lever, Giusti, Monti, Carducci, Pascoli, Montale; författare: Alexander Dumas.

Musiker som Strauss, Listz and Paganini, Puccini, Mascagni; politiker/kungligheter som Drottning Margaret, D’Azeglio, Galeazzo Ciano och Napoleons syster: Elisa Baciocchi.

Då som nu var god mat, avkoppling, återhämtning, välbefinnande och närhet till naturen högsta modet, som sagt trender kommer och går. Alessandro hade bokat tid för ångbastu i de naturliga grottorna. Vi fick tillgång till ”Grotta grande”.

Jag kände verkligen historiens vingslag utifrån mångfalden av storheter som just suttit vid exakt samma grottor. Visst var det ångbastukänsla, men aningen mindre varmt.

20 minuter var maxtiden för detoxen, därefter arktisk kyla i deras dusch. Muskelrelaxen skulle göra oss trötta och fria från stress, men det var svårt att vara tröttare än vi redan var, så jag märkte ingen direkt skillnad. Nästa betalda steg var minst sagt märklig.

Familjen fördes från hälsobastun till ett rum som jag instinktiv relaterade till tv-serien: ”American Horror story” säsong två…som utspelar sig på ett mentalsjukhus.

Efter lite massage blev vi mumifierade av lakan på varsin brits. Tända ljus, lavendeldofter och en hälsobrygd av något slag. Att man inte kunde röra armarna på grund av lakan-mumifieringen var ett aber, då jag lider av klaustrofobi. Avledande manöver blev att studera min omgivning eftersom man inte fick prata.

Eskapismen ledde vidare till dysfunktionella associationer till nazisterna experiment på människor ledd av ”Dödsängln”  Josef Mengele. Hur han hänsynslöst, utan bedövning, injicerade kloroform på hjälplösa människor var något som gäckade sinnet de 15 minuter jag låg på den obekväma britsen.

Helheten av ett världens historiskt mest kända spa gick inte att jämföra med Tällberg eller Las Vegas precis, vilket troligtvis inte var meningen. Dock föredrar jag sådana ställen istället för miljöer som tagna ur något Ukrainskt sjukhus från 70-talet, som tur vad slapp vi betala för kalaset. Vi var dock några erfarenheter rikare.

Nästa mål var den ökända  900 år gamla  Ponte della Maddalena (Djävulsbron) i Borgo a Mozzano. Den byggdes primärt för att Napoleons syster skulle kunna resa till området för att bada i de varma källorna.

Sägnen säger att djävulen bekostade bron om han fick själen av den som först gick över bron. Byborna lät då en hund bli den förste att gå över. Vilken art det gällde förtäljer inte historien, troligtvis en pudel.

I vilket fall som helst har jag varit här fyra gånger förut, alltid lika cool. Fantastiska bilvägar ståtade med magisk utsikt på vägen tillbaka till Fornarci Di Barga.

Återigen snabba ryck. Efter en mastig middag for vi iväg till ett av Toscanas vackraste städer: Lucca. Inte mycket har förändrats sedan stadens storhetstid på 1300-talet, då sidenhandeln gjorde typ alla dess invånare förmögna.

Lucca spelade som sagt en väsentlig roll i övergången från Medeltid till Renässans. Det berodde bland annat på att staden skapade välstånd genom att bli hela södra- och Centraleuropas silkesväveri, med fler än 3000 vävstolar.

Via hamnstaden Genova importerades råsilke, men det var i Lucca man hade expertisen att bearbeta den. Ett motto från den tiden lät: ”Bra silke är Lucca silke”.

Skrytbyggena står kvar, liksom de påkostade palatsen, kyrkorna och de praktfulla färggranna trädgårdarna. Lucca är dock en ytterst levande stad året om, där man kan uppleva antika marknader, musikfestivaler och andra evenemang dessutom en nästan bilfri sådan.

Luccas gamla stadskärnan är omgärdad av den 4.3 km långa och 12 meter höga stadsmuren som byggdes mellan 1504 och 1645. La Mura är Italiens enda intakta samt Europas bäst bevarade stadsmurar i renässansstil.

Mästerverket byggdes för att skydda det rika Lucca mot de närliggande antagoniststäderna Pisa och Florens. När muren skapades så stod det 126 kanoner på den, samtidigt som den omringades av en 35 meter bred vattengrav.

Dess topp är omgjord till park, trädallén av popplar bildade en bred promenadväg runt hela staden i symbios med  kastanje- och solfjädertallarna. Uppe på muren fullkomligt  sprudlade det av liv; lekande barn, sportklädda  joggare, kortspelande vänner, glass ätande familjer, jovialiska hundägare, cykelbusar och parkbänksromantik,

Här uppe hade man en klockren utsikt över det labyrintliknande stadscentrumet med små medeltida gränder, torn, monument, ett antal kyrkor och blomsterdignande terrasser

Här fanns dessutom en ståtlig katedral, monumentala palats och två medeltida torn, som man kan vandra upp i, för att få en panoramavy över hustaken och de omkringliggande bergen parallellt också en tidsresa från från romartiden fram till renässansen.

Husen ser emellanåt lite skamfilade ut, men detta bör inte misstolkas; det råder stränga lagar om att bevara husens ursprungliga utseende; exempelvis är det inte tillåtet för butikerna att hänga upp färgsprakande skyltar utanför.

Via Fillungo: Luccas huvudgata sägs vara en av Italiens mest eleganta gator. Ormliknande slingrar den sig fram mellan de antika byggnaderna. Gatan var tidigare fylld av små intressanta butiker, dessvärre  har de stora butikskedjorna kannibaliserat sig på småskaligheten, precis som i Venedig.

De pråligaste klädbutikerna ligger bredvid varandra,  något som  märks på de elegant välklädda Luccaborna.  Pisa var krimskramsets högborg, Lucca dess raka motsats.

Sist, men inte minst, Lucca låter varken turisterna  som lokalbor glömma att Giacomo Puccini (1858-1924) föddes, växte upp och skrev sina första musikaliska verk i staden. Lucca Comics & Games är ett årligen återkommande kulturevenemang sedan 1993. Det är en kombination av seriefestival och spelkonvent.

Publikt största arrangemanget i genren i Europa (med  Seriefestivalen Angoouleme), internationellt endast överträffat av Japans Comiket.  Vi brydde oss inte nämnvärt om operakompositörens liv och lustar eller seriefigurer utan njöt istället av de fantastiska miljöer som penslades fram.

Under timmarna i  Lucca spatserade  vi självklart på muren, men  oväntat nog också inne i den. Vid få tillfällen öppnar murens väktare upp delar av den medeltida försvarspjäsen. Jag har varit här tre gånger tidigare. Aldrig har det skett, men i år stod alla stjärnorna rätt tydligen.

De gigantiska tunnlarna var utsmyckade med massor av lokal konsthantverk. Extremt häftigt att se hur stort utrymmena  egentligen var och hur de var organiserade med det primära syftet att på bästa sätt försvara staden mot andra elaka furstendömen.

Efter tre timmar av upptäcktsfärd var vi mätta på kulturella och historiska vingslag. Klockan 2.1.00 var vi ”hemma”. En timme senare stod en tre rätters avslutningsmiddag på agendan.

Makaroni med ragusås, sedan en toskansk köttgryta med potatis för att avslutas med en klassisk  Toscansk choklad – ricotta tårta. Mat för ett helt hemvärn.

Gabriella

Kvällen avslutades med att vi tittade på gamla som nya foton. 30 minuter innan midnatt gick vi ner till vår lägenhet, en halvtimme senare däckade vi.

Att Alessandro lyckats med konststycket att fösa ihop 5 dagars visning av regionen på hälften så kort tid var definitivt ett avklarat mandomsprov.

Densamme hade också gött oss till oigenkännligheten. Morgondagen kanske bestod utav att vi fick iklä oss rollen som korpulenta offergåvor till maffian, korrumperade poliser eller både och.

Dag 4: Siena

Som något taget ur mittenuppslaget ur Dantes inferno lät alarmet när det ljöd prick 06.45. Packat hade vi redan gjort. Nu återstod  bara en frukost som sett utifrån gårdagens matutspisning kändes mindre angelägen.

Orgien utav avskedspussar på kinden fick huden att korva sig. Gabriella, Alessandro, Elisa och charmiga hundskrället Joya tog ett sentimentalt farväl av oss på perrongen.

I Empoli bytte vi tåg. De andra vilade medan jag på en timme utforskade  fotbollsikonen Jonny Ektröms gamla hemmatrakter. Alla tågtider synkades optimalt med tiderna på förbetalda biljetterna.

Vi dräpte en taxi till Hotel Italia i Siena. Där pustade vi ut i en och en halv timme för att runt 13.30 upptäcka ytterligare en i raden av renässansstäder.

Strategiskt inledde vi med att äta på en tvättäkta Trattoria Ostria Titti. Miljön, myriaderna av smådetaljer och maten i sig skapade en grogrund för ett minnesvärt restaurangbesök. Mätta och belåtna traskade familjen vidare. 33 grader, klarblå himmel och ett lämmeltåg utav turister.

Vi hade redan vilat och ätit, vad mera kunde man göra…förutom att gå? Jag vet inte riktigt, men eftersom jag inte hade tankar på att besöka staden igen, så blev det helt sonika att gå mellan sevärdheterna.

Siena ligger i hjärtat av Toscana bland böljande vinmarker, olivträd, gröna skogar och smått sensationella byar. Dofter och färger från en svunnen tid tycks leva kvar i denna obeskrivlig vackra stad. Horder av turister och bilar är det enda som förstör det intrycket.

Näst efter Rom, Florens och Venezia är Siena nämligen den främsta italienska staden vad gäller konstverk från den sena medeltiden. Under 1200-1500-talen tävlade Siena och Florens om vilken stad som hade flest rikedomar och praktfullast konst.

Den solfjäderformade Piazza del Campo anses vara ett av Europas vackraste medeltidstorg; Siena i sig Italiens vackraste medeltidsstad. De omgivande gyttret av pittoreska gränder samt en lång mur med citadell och nio portar, fick det att tåras i ögonen.

Visst, den större kändare staden Florens (ca 50 km därifrån) i all ära, men i mina ögon var detta mäktigare. Siena är byggd på sju kullar, något som skapar kontraster. Varje skrymsle är som att upptäcka vingummin igen. Kullarna i symbios med 34 graders fuktig värme suger dock musten ur den bäste.

Jag är medveten om att det är lättare att motivera två tonåringar att upptäcka ställen som Skara sommarland, Gröna Lund och Liseberg. Pittoreska hus, kullerstenar och oförglömliga miljöer hamnar liksom inte på samma motivationsnivå.

I små doser fungerar det om man lägger in middag, fika, shopping, vila och glass.

Syftet med att barnen överhuvudtaget får följa med är dels att stärka familjebanden genom att umgås, dels vara delaktiga i den viktiga skolan hur mycket fantastiskt som finns utanför Sveriges gränser, förutom att det också är trevligt, god mat och massor att se och lära.

Fem timmar tillika 16 kilometer senare det vill säga klockan 18.30 hade vi sett så mycket vackert att det bara inte gick att ta in mera. Familjen var minst sagt tagna av dagens upptäcktsfärd; troligtvis låg de 3 tidigare dagarna i latent också.

Barnen höll sig på hotellrummet resten av kvällen. Vi vilade 90 minuter, därefter gick jag och Marie ut och kollade var hotellet låg i förhållande till tågstationen, shoppade och handlade på oss varor till kvällsmat.

Siena var onekligen en utomjordisk vacker stad; tyvärr tillät vare sig semesterdagarna eller budgeten ytterligare en dag. Parallellt var det första kvällen där vi hade normal egentid, utifrån de komprimerade dagarna hos släkten, en religiös upplevelse i sig.  Vi kom i säng runt klockan 23.30.

Dag 5: Venedig

Frukost klockan 07.00. En fin sådan, fast mönstret med sockrade produkter gick igen. Tåget avgick 08.15, byte i Florens, runt klockan 12.30 var vi framme i Venedig. Vårt hotell låg  5 minuters gångväg från stationen. Både köket och rummet var rymliga. 3800 kronor kostade rummet för två nätter.  Ägaren överöste oss med bra råd om vad komma skulle.

Hungern angav kompassriktningen. Den pekade mot välrenommerade Al tre Archies. Fyra pasta carbonara senare var det bara att bita i det sura äpplet; maten var i Italienska mått mätt osedvanligt osmaklig.

Motformeln hette: vräka peppar på maten, dessvärre ville en orkanpust något annorlunda. All peppar hamnade på bordet och i ölen.

Från centralstation-området tog familjen färja (Vaparetto) linje 1. Tanken var att åka turen fullt ut skulle generera i oförglömlig sightseeing. Så blev inte fallet; varje stopp var som en smärre jordbävningar av in-, ut- och tvärbromsningar.

Det öronbedövande motorljudet var ungefär lika sexigt som mysbyxor på Molin Rouge. Fick inte alls samma känsla som när jag såg The Tourist från 2010 med Johnny Depp och Angelina Jolie i huvudrollerna.

Vårt mål blev att koppla av på ett av få grönområdet på huvudön: S:t Elena, sista stationen innan Lido. Kvarteren längst bort, Castello, är väldigt fina, och helt folktomma. Lugnet i sig är en behaglig kontrast, här bor en stor del av lokalbefolkningen. Parkområdet var dessvärre lika slitet som de andra två gångerna jag besökt Venedig.

Lekparkerna och bänkarna hade sett sina bästa år för typ 15 år sedan. Om de styrande lagt 0.001% av deras intäkter på att skapa en välbehövlig frizon från turistströmmarna hade en win-win situation skapats för turister som lokalbor.

Vi vandrade från skabbigheten till trängsel från helvete, ju närmare San Marco platsen vi kom, desto trängre blev det, fullt medvetna att detta är ett av världens populäraste turistplatser, men riktigt så tänkte inte jag i alla fall då.

Trots all historik, kulturella artefakter och renässansmiljöer kände vi oss som i en välgjord themepark.

Min strategi att hitta hem utan hjälpmedel visade sig vara rent idiotiskt. Tomma gränder fylldes av tvättlinor mellan de mysiga husen. Gränderna var helt omöjliga att hålla reda på, rena Maze runner känslan.

Efter 90 minuter  promenerande i 34 graders värmeförbyttes hybrisen successivt i ett crescendo av irritation. Det fatala misstaget visade mig vägen till hamnområdet.

Den dysfunktionella genvägen var dock helt fritt från turister, vilket inte var så konstigt. På en 100-gradig energiskala låg jag då runt -4, lågt räknat. Min fru fick sin beskärda dos av sarkasm eftersom stackaren var den som försökte navigera via mobilen det vill säga lättast att kasta skulden på. Allas energidepåer var ju devalverade, men jag reagerade allra barnsligast.

Två steg framåt, tre bakåt förbannelsen bröts då vi otroligt nog äntrade fastlands-Venedig, en upplevelse i sig. Därefter besökte vi områdets alla anti genuina souvenirbutikerna.

Var fanns läderbutikerna, krukmakarna, barberarna, var fanns det äkta Venedig? Vi shoppade på oss ingredienser till kvällen samt frukosten. På vägen dit hände två lite dråpliga saker.

Först blev Marie träffad av Sydeuropas största fågelbajs. Den skyldiga gamen lyste med sin frånvaro på himlen. Ingen av oss tre anhöriga gjorde någon som helst ansats till att hjälpa henne.

Den gigantiska fågelavföringen hade hamnat i håret och Marie vädjade om hjälp. Till sist fick barnen göra skäl för månadspengen, eftersom mitt finger ömmade ordentligt.

Frida och Marie hamnade på efterkälken. Jag och i viss mån Hanna beslutade oss att skrämma de två ovetande. Jag ställde mig bakom ett hörn , hoppade fram, parallellt framförde ett utomjordiskt gurgelljud, på signal av Hanna. Ett ljud som kunde få vilket lik som helst att vakna.

Resultatet blev ännu bättre än förväntat. Marie gick från chock till en ännu oupptäckt karateformation. Frida tror jag inte har återhämtat sig ännu. Det bästa utfallet stod ändå  några turister för. Undertecknad ska nog vara nöjd med att ingen Karate-Tobias fanns i närheten, eftersom jag själv inte hade energi att fly.

Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i den mysiga hyresbostaden. Vi ägnade oss åt att fibbla med mobilerna, ta varsin välbehövlig dusch och titta på Scooby Doo på klanderfri italienska.

Dag 6: Venedig

Resans hittills första adekvata sovmorgon led mot sitt slut. Efter en hemmagjord frukost var det dags igen att bege sig ut i myllret av gränder, duvor, skitigt vatten och skräniga turister (över 20 miljoner per år). Turen stod oss bi, det var inte 34 grader, utan en hel grad svalare; Gud var god. Dagens primära mål var lilla Venedig­ön Murano. Familjen tog Vaparetto linje 3, färden till hantverksön tog cirka 20 minuter.

Venedigs glasarbetare förflyttades år 1291 till en egen ö, cirka 1,5 km från själva staden, då styrande ansåg att brandrisken var för stor. Glastillverkarna på Murano var till en början de enda i Europa som kunde tillverka spegelglas. De hade också överlägsna kunskaper när det kom till kristall, blyinfattat- och mångfärgat glas. Glastillverkarna drog in så mycket pengar till staden att de åtnjöt en mycket hög samhällsstatus bland eliten.

Hantverket reproduceras oftast genom att de ärvs från en generation till en annan. Muranoglaset finns i alla former och färger, fantasin har sprängt alla tänkbara glasvallar. Hos dessa skickliga hantverkarna tycks ingen lida utav motivationsproblem.

För oss stackars turister hopar sig i-lands bekymren som hur mycket kan jag spendera, vad ska jag välja, vad kostar det att skicka hem prylarna? Priserna var självklart sanslöst dyra när det kommer till äkta åtråvärd hantverk.

Till sist enades jag och min fru om två snygga femlagers glas; en blå och en röd. Hade jag haft mer pengar så hade de större varianterna köpts, nu stannade köpesumman på endast 1200 kronor. Barnen köpte några fina örhängen. Mycket gående, men en ytterst trevlig plats att spendera några timmar på.

Vi bytte om, stressade till vattenbussen linje 2 som skulle ta oss till resans första adekvata beach. Ön i Venedigs lagun ligger enbart fem båtstationer och 15 min bort från Markusplatsen.

Denna sandbank mellan Venedig och öppna havet är 12 km lång och fungerar både som  förort och badort. Vi stannade till på ökända Ai de mati för varsin four formaggio pizza. Mitt emot restaurangen låg fotogeniska Palazzo del Cinema.

Där utspelar sig filmfestivalen i Venedig (Mostra Internazionale d’Arte Cinematografica di Venezia) vilken är världens äldsta filmfestival. Årligen, två veckor i slutet av augusti och början av september sker evenemanget ; i år var det dessutom 75 år jubileum. Då flockas celebriteter med den kulturella eliten.

Lido var helt sonika en pärla; ett lugnare tempo, mera grönska, inte lika trångt och turistiskt som i Venedig. Öns utsida består av en enda lång sandstrand med härligt havsvatten som oväntat nog inte var kallt. Jag passade på att gå några kilometer längs med stranden.

Det var en terapeutiskt och helande upplevelse att känna vattnet smeka anklarna och ljudet kluckande vågor i samklang med best of Treat i lurarna. Att omgivningarna mera påminde om Mallorca gjorde inte saken sämre.

Venedig kan skryta med romantiska byggnader och broar i överflöd. Dock var detta beachavbrott det som behövdes för att återhämta sig mentalt från stadsstressen.

Efter denna euforiska och avslappnande upplevelse, tog vi vattenbåten tillbaka, handlade på oss kvällsmat och frukost. Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i vår lägenhet.

Dag 7: Como

Comosjön är Italiens tredje största sjö efter Garda- och Lago Maggiore. Marie och jag har haft förmånen att besöka båda dessa vattenjuveler tidigare. Sjön är belägen i ett vackert berglandskap med branta sluttningar.

I århundraden har människor vallfärdat här för att koppla av, åka båt,vandra i bergen eller bara för att få inspiration av dess skönhet.

Såväl italienska näringslivsmagnater som Hollywoodstjärnor väljer en semesterbostad vid sjön Lago di Como. Här väntar vilsamt vackra byar och städer inbäddade i en frodig grönska. Närheten till Milanos jetsetpuls är förstås också en lockelse.

Det var ingen tillfällighet att George Clooney valt att bosätta sig i området. Den Cityakut kände 57  gamla amerikanen har medverkat har i ett guldkorn där mina favoriter är ”From dusk to dawn”, ”O brother where art thou”, ”Three kings”, ”The Descendants”, ”The American”, The thin red line”, ”Michael Clayton” och ”Up in the air”.

Tåget från Venedig avgick klockan 09.01 och var framme i Milano prick 11.26. Resan var sjukt bekväm eftersom jag bokat 1:a klass biljetter. Därefter blev det lokaltåg till staden Como.

Runt halv tre gick vi ombord på en färja där mina förväntningar var skyhöga på att bli ett med sjöns rykte som en av världens vackraste.

Ridån gick ner direkt. Snabbfärjan hade inga uteplatser. Fönstren var mer i linje att hålla människor ifrån de sjukt vackra vyerna, lite som Finspång faktiskt.

Den intetsägande resan tog 45 minuter innan vi satte fot i staden Bellagio. Den ligger förföriskt på en udde, där sjöns två armar möts. Nästa i-landsproblem infann sig då vår lägenhetsvärd inte hade tid förrän två timmar senare.

Jag mutade in mig på ett hotell där vårt bagage fick förvaras. Kullerstensmattorna i kombination med branta backar krävde sin hen. Bellagio är ju inte precis New York, så stadshusesynen var relativt snabbt avklarad.

Charmigt, pittoresk var bara förnamnet på platsen. Kamerafingret gick på högvarv. Middagen bestående av varsin tagliatelle ragu var lika välkommen som fantastisk god. Vår lägenhetsvärd var på sedvanlig italiensk maner försenad en halvtimme. Runt 18.30 fick vi dock tillträde till en rymlig mysig lägenhet.

Forslandet av tunga väskor från bagageinlämningen till bostaden blev troligtvis källan till någon form av ryggskott. Likt sylvassa knivar skar smärtan in i delar av ryggen vid fel lägen. Ringaren i Notre dame ställningen hade fördelen att jag kunde koncentrera mig på de de nedre regionerna av butikshyllorna när kvällsmat och frukost skulle handlas.

Dubbla doser av panodil och alvedon mildrade smärtorna lite granna. En  timmes promenad avslutade kvällen. Kronan på verket var en som vanligt god glass. Jag vet inte om det vilar en förbannelse över vår familj. Både i Valetta och Dubrovnik fick vi vara med om långvariga blixtar och dunder orgier; den här platsen var inget undantag.

Så länge man inte blir träffad är vår upplevelse att det parallellt också  är mysigt och lite spännande samtidigt. Jag kollade på Final Destination 1…på engelska oväntat nog, en film som inte levde upp upp till mina förväntningar. Vid midnatt la vi oss.

Dag 8: Comosjön

Skönt med en ytterligare en sovmorgon. Min ryggvärk var oförklarligt, men kraftigt reducerad. Dagens mål var bykärnan Tremezzo. För att ta sig dit tog vi färja 1 klockan 11.45.

Villa Carlotta i Tremezzo består dels av en historisk och världsberömd botanisk trädgård Il Giardino, dels ett konstmuseum i en villa som byggdes på 1600-talet. Villan ligger vackert mellan Comosjön och bergen med utsikt mot Bellaggio-halvön.

Den vackra och stora parken var prydd av skulpturer, fontäner, stigar och blomsterrabatter, med fler än 150 olika växter, bambuträdgård, urgamla cederträd, tropiska plantor, en stenträdgård, ett mindre lantbruksmuseum.

Tonåringar i kombination med stora trädgårdar är väl inte det mest idealiska utgångspunkten för att slippa gnäll och tjat. Två bra regler; var tydlig att berätta att det kommer ta tid, och att vila är okej samt äta innan.

Vanligtvis brukar inhysta restauranger vara förklädda råna-turister-på-taskig-mat. Antica Serra var annorlunda. Maten var fantastik, utsikten magnifik och servicen klockren. Trädgården i sig var en upplevelse, till och med barnen tyckte det, utan att medge det, såklart. De 300 kronor som inträdena kostade var väl värt pengarna.

Vi tog lokalbussen till intilliggande byn Lenno. Familjen passade på att sola och bada invid strandpromenaden, vårt andra under denna resa. Till skillnad från Lidos sandsmekningar var detta en mer aggressiv  upplevelse.

Stora-, medel- och småstenar gjorde livet surt för fötterna, tills man nådde ut till nivåer där man inte nådde botten – en golgatavandring.  Omgivningarna var som vanligt som ett perfekt Instagramfilter.

Därefter utmanade vi ödet genom att besöka ytterligare en ökänd trädgård. För att ta sig dit beredde sig en naturstig på två kilometer tur och retur. 300 kronor verkade vara ett standardpris för familjeinträden.

Huvudbyggnaden var stängd så vi fick bara tillträde till trädgårdarna. Att regissörer  valt att spela in såväl ”Star Wars II  & III” (2007), ”Bond: Casino Royale” (2006 ) samt ”Tea with Mussolini” verkade inte orimligt. Hela platsen var magiskt fotogenisk..

Dess placering på den klippiga sjöstranden med sparsamt med jord att odla på, frammanade att de varken kunde anlägga italienska trädgårdskonst som var modern på 1700-talet, inte heller de populära engelska trädgårdarna.

Villa del Balbianellos trädgård har på grund av sitt läge en egen unik och säregen stil. Statyer, kreationer, variationen av färger skapade  på denna halvö en utsökt som andades naturestetisk världsklass; så här skulle jag vilja bo om Trissguden någon gång stod oss bi.

Lika hänförande var inte promenaden tillbaka. Det och att bussarna inte gick lika frekvent. Först 30 minuter väntan på buss, sedan 20 minuter på färjan till Bellagio. Jag fick en deja vu av Venedigs hamnkvarter, dock tog jag mig i kragen.

Vi handlade först på oss frukost på en närliggande delikatessaffär, runt nio, åt vi himmelsk pasta Tagliatelle  på välrenommerade Antico Pozzo. Läget definierade sinnebilden på hur en pittoresk restaurang skulle se ut.

Mätta, tårögda av hänförelse, och sensationellt sega hade vi några timmar på rummet, där vi kopplade av med mobilerna och Spotify.

Det är först i backspegeln man inser hur härlig denna dag varit, men även krävande.

Dag 9: Varenna

Upp vid nio. Barnen kände inte inför för att ta en 5 km tur till regionens största supermarket. Jag och Marie tog 5  kilometerstrippen för en gratis sightseeing. Omgivningarna var utan att låta allt för tjatig helt utomjordiskt vackra.

Deras utebad:  Lido of Bellagio  föll dock inte in i den beskrivningen. Likt ett  sunkigt kommunist monument tornade det upp sig; mina tankar vandrade instinktivt till omklädningsrummen i Centralbadet Norrköping.

Gårdagens ambitiösa vandringar kändes avlägsna. Dock skulle denna dag bli en milstolpe i onödigt vandrande. Prick klockan 14.00 var vi en del av bilfärjan från Belaggio till Varenna, en resa på cirka 15 minuter.

Kommunen ligger inte långt från gränsen till SchweizVarenna, med sina branta, smala gator och färgglada hus med dekorativa blomsterlådor är det den mest charmerande staden vid Comosjön, typ Gardasjöns  svar på Simrione.

Generalfelet var att vi först skulle orientera oss till stadens tågstation eftersom vi skulle göra om samma process i övermorgon, för att ta farväl av sjön. Ett fullkomligt överflöd av vandringsturer i de omkringliggande bergen fanns att tillgå.

Tanken var att gå en relativt smärtsam sådan till slottsruinen Castello di Vezio. Dessvärre ackompanjerade vi av sick-sack-vägar där branta trappgenvägar hopade sig i all oändlighet, bara för att vi idiotiskt nog valde  att starta vandringen från tågstationen som teoretiskt såg snabb ut.

Efter några miljoner trappsteg nådde vi fram till vad som skulle varit vår startpunkt. Barnen och jag hade antennerna ute eftersom jag skrämt upp dem och mig själv ordentligt. Jag har tidigare bloggat om den asiatiska bålgetingen (Vespa mandarinia). 

Arten  betraktas som världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 7.6 cm och en kroppslängd som kan överstiga 5 cm.

Odjuret förekommer i lägre berg och skogar. Dinosauriearterna är mycket giftiga; för en människa är giftet dödligt om man får många stick. Att de är aggressiva och flyger i flock gör inte saken mycket bättre.

2013 invaderade  getingarna tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Minst 42 människor dog, över 1 675 har skadades.

I Japan kallas de ofta ”sparvgeting” och de har ett gift som är så starkt att det kan lösa upp mänsklig vävnad och döda 40 vanliga getingar på en gång. Förra året upptäcktes getingsorten i Europa, då de färdades i en kinesisk krukväxt, och de tros vara ansvariga för sex personers död i Frankrike, som dog av anafylaktisk chock.

Till Europa kom släktingen The Asian hornet (vespa velutina) 2004. Enligt jordbruksverket började insektepandemin med en enda drottning som följde med en försändelse med lergods från östra Kina. Oturligt nog visade sig Europa vara en perfekt miljö. Den där första drottningen hade i slutet av sommaren gett upphov till  tusentals andra drottningar som året därpå startade egna samhällen.

På kort tid lyckades den etablera sig i hela Frankrike. 2011 började den dyka upp i grannländerna, där Italien tillhör, nu har otäckingarna acklimatiserat sig och redo att attackera typ oss.

Jag tog dock fel på dessa två arter, men det visste vi inte då, något som tärde på nerverna under skog- och ängsmiljöerna. Frida fick någon form av andnöd. Vi blev förskräckta; jag associerade direkt till ovannämnda geting, men ändrade mig till astma. Inget var rätt.

Obehagligheten var nog mera ett tecken på för lite vätska, 15 km vandring, luftfuktighet och 32 graders värme i tuffa terränger. Den sista delen av leden var exceptionellt vackert; bäckar, kvarnar, skog gick i varandra på ett trolskt sätt.

Castello di Vezio var inget mer än ett fortruin, men utsikten därifrån travar lätt in på min 10-i topp lista över magnifika vyer. Inträdet på 15 euro var i underkant utifrån de mirakulösa nejderna.

Panoramautsikt över sjön, båtarna, bergen, Belaggio och Varenna kombination med utspridda vitgråa konst-gipsspöken i olika ställningar och storlekar gav de redan sanslösa bilderna en extra dimension. Dessa statyer skapas inför varje vår och står kvar tills de vittrar sönder.

Varenna välsignar en med massor av intryck via de branta pittoreska myriader av  gränder, samt den tvådelade strandpromenaden som löper längs med en stor del av staden.

Det var i epicentrum av strandpromenaden vi fann Il Bottaio. Vanligtvis kränger mindre noggranna kockar halvtaskig mat blixtsnabbt till turister som samlas just i centrumet för att titta och umgås med andra.

Il Bottaio var ett undantag, en pärla helt enkelt. Med ett läge som otroligt nog överträffade gårdagens fick man praktiskt gnugga sig stenhårt i ögonen för att överhuvudtaget försöka ta in makalösheterna.

Hungriga efter allt gående i värmen var vi väl värda god mat. Jag tog risotto parmesan, Marie Risotto formaggio, Hanna Carbonara och Frida greppade en bruschetta.

Allt rätter var top notch, något som inte överensstämde alls på avsaknaden av service. Greker framstod som arbetsnarkomaner mot dessa senildementa otrevliga servitörer.

25 meter från var vi nyss ätit fanns en inbjudande stadsstrand. Vattnet var behagligt varmt, stranden var långt ifrån lika obekvämt stenig än den i Lenno. Att vi befann oss i en vykortsvy av Guds like spädde på badkänslan. Vi badade tills solen börja lysa med sin frånvaro. Runt 20.30 var vi åter tillbaka i lägenheten.

Kvällen avrundades med sociala medier, Spotify, Youtube och tv. Trots en ofrivilligt lång vandring var dagen som helhet magisk. Just att få ta det lugnt de sista timmarna innan John Blund hälsar på är minst lika värdefull pusselbit i syfte att hitta en helhetsbild.

Dag 10. Bellagio

Återigen sovmorgon, upp runt halv tio. På agendan stod sol, avkoppling och bad. Bellagios enda adekvata bad låg 3 kilometer från färjeläget.  Familjen spatserade i lugnt tempo i redan 33 graders värme.

Spiaggia beach hade alla förutsättningar att vara en strand utöver det vanliga utifrån dess sagolika inbäddning och brist på konkurrens.

Visst, det var en stenstrand med strandbotten, men hur man som arrendator misslyckats så fatalt är omöjligt i mina ögon. Ostädat, ostrukturerat, oinbjudande var några epitet som dessvärre pockade på.

Med enkla billiga medel hade man kunna hålla gräsmattan fin, flyttat stenar, fyllt igen gropar och dylikt.

Eftersom de hade en helt okej strandrestaurang med glass, mat, tilltugg och öl borde det ligga i deras intresse att locka flera besökare. Det var ju inte precis ett överflöd av människor på beachen.

Dess läge med vyer att dö för kunde inte ens  de ansvariga trolla bort. Familjen hade med sig en stor badhandduk. En skulle bort då den visade sig vara för liten för oss alla.

Undertecknad tog sitt ansvar för att istället ägna en halvtimme att hitta perfekta vinklar i syfte att fånga de utopiska omgivningarna. Till mitt sällskap hade jag världens bästa hårdrockband Pretty Maids  på en ohälsosamt hög volym i mina lurar.

Efter allt växlande mellan mobilen, kameran och videokameran var det dags att koppla av.

Tre bra saker med strandrestaurangen: den fanns, de hade lokal öl samt vid köpte fick tillgång till att sitta i deras schizofrent bekväma fåtöljer.

Efter jag badat med barnen unnade jag mig två timmar i en av fåtöljerna.

Under dessa timmar portionerade jag i mig fyra lokala ölsorter, lyssnade på Pretty Maids bästa låtar i synergi med en klarblå himmel och überörföriska omgivningar; mer avkopplande och meditativt än detta var svårt att hitta, i alla fall i mina ögon, de andra solade.

Egentid och siesta stod därefter på agendan. Marie och jag tog efter den en långpromenad tillika ett farväl av denna underbara by.

Lite senare åt familjen på samma restaurang som första kvällen: Veccio Borgo. Därefter packade vi och kopplade av  lägenheten.

Dag 11: Bergamo

Upp 08.00, frukost, bilfärjan 09.35, tåget till Bergamo med 1 byte 11.00 för att vara framme klockan 13.00. Inledde med en siesta. Vi tre traskade den breda huvudgatan Viale Vittorio Emanuele rakt fram, tog bergbanan, upp till Citta Alta som höjde sig likt en berghylla ovanför den nya staden.

Plötsligt knackade medeltiden en på axlarna. Innanför murarna existerade det ett gytter av pittoreska gränder, torg och ståtliga kyrkor från 1100-talet. Ursäkta,  men var det inte mer än såhär?

Visst, området vid mäktiga torget Piazza Vecchia omgivet av gamla palats från renässansen var onekligen generande förföriskt. Därutöver ledde en kullerstensbelagd huvudgata till nästa ingång i den intakta ringmuren.

Kunde det vara så att Venedig, Siena, Barga, Lucca och Pisa redan tagit andan ur en?

Var detta för mycket av det goda? Hade vi redan uppfyllt våra kvoter av katedraler, kullerstenar, trånga gränder och renässansmiljöer? Det såg inte bättre ut. En olycka kommer sällan ensam heter det ju.

Haket Ristorante Camponellas marknadsföring att de lagade autentisk ungersk gulasch fångade mina smaklökar. Tyvärr kunde inte den kocken varit utanför Bergamo – horribelt misslyckat. Hade jag kunnat karate och varit mindre feg hade efterskalven fått en helt annan vändning.

På motsatta sidan hägrade varsin milkshake. Lång kö, lite innehåll,  halvgott men dyrt spädde på den bittra eftersmaken. 33 grader i kombination med ett betydligt klistrigare luftfuktighet fick inte familjen på bättre humör.

Två andra faktorer som teoretiskt pockade på var avsaknaden av Como med sina terapeutiska berg, dalar och vatten  samt att vi helt enkelt var inställda på att åka hem.

Receptet hette som vanligt…gå lite till. En sak jag tänkte på att omgivningarna vid muren innehöll mera gräsmattor, något som var perfekt om man ville koppla av lite från stenbyggnader.

Sista timmen innan deras centrum i nya staden stängde for barnen som lemlästade troll ut och in i syfte att hitta fynd i klädbutikerna. Ironiskt nog i samma butiker som finns i Norrköping.

Själv var jag dränerad på energi. De 12 dagarna som resedirigent tillika mänsklig kompass hade tagit ut sin rätt, apatin hade tagit över, inte ens vatten hjälpte längre.

Runt halv åtta var vi tillbaka i vår lägenhet. Luftkonditioneringen fungerade mer som ett himmelskt väsen. Hårda sängar hade fått ett ansikte, men det spelade absolut ingen roll.

Helt utslagna kopplade vi av. Lite senare satte vi oss på en skön soffa på vår terrass som originellt var upphöjd 1½ meter med utsikt över staden.

Wi-fin var minst sagt under all kritik, oförutsägbar och otillräcklig. Barnen led i paritet med de hemlösa i Rumänien; jag läste en nyinköpt skräckbok, så mig bekom inte IT-haveriet

Dag 11: Hemfärd

Exteriört var lägenheten en våt dröm, en sann fröjd, resans lyxigaste. Där stannade dock hyllningarna. Det räckte att titta på el-uttagen för att dessa skulle bli överbelastade. Luftkonditioneringen måste varit inköpt på deras svar på Rusta, lät periodvis som en svetskurs på Svalbard.

Sängarna var som sagt cementhårda och användes säkert av lokala maffian. De på tok för höga kuddarna kunde man varit utan, gamnacke flera gånger om.

Under resans gång har ungdomars inflytande under sociala medier blivit dysfunktionellt uppenbara. Hanna fick titeln Snapchat-demonen, medan Frida kvalade in som Youtube-biet.

Hur hungrig man än var, så fick man snällt vänta på att demonen skulle filma sina matdispositioner, vilket kunde ta oanständigt långt tid för en bulimiker.

Försökte utan gott resultat förklara hur distraktioner fungerar vetenskapligt. Det och den konkreta informationen att social jättar som Facebook och Google får de anställda inte ha mobiler på och i arbetet, bara traditionella prylar som suddgummi, pennor och linjal.

Att argumentera mot deras generations dysfunktionella beteende var lika populärt som att medla mellan Israel och Palestina.

Tre mål låg inom räckhåll: shoppa kläder, äta och ta bussen till flygplatsen. Det måste ju sägas att shoppingen var riktigt bra, även om vi inte hittade så mycket, prisnivåerna var ibland högre än i Sverige.

Familjen hittade ett klockrent ställe att äta varsin pizza på: Ristorante Vox. Barnen fann oturligt den ultimata Adidas butiken, med de ultimata priserna såklart.

Prick 14.26 fångade vi bussen som förde oss till flygplatsen 20 minuter senare. Shoppingen där var klart över förväntan. Restiden på 2½ timmar flöt på snabbt precis som halvtimmen från Skavsta till Norrköping. Inga förseningar whats so ever. Runt 21.30 var vi hemma, borta bra, men hemma bäst.

Resereflektioner

12 dagar, hmm, Det är längre tid än man tror. Precis som förra årets Kalifornien roadtrip på  3½ veckor var det mycket intryck som skulle bearbetas i kombination med att se adekvat mycket av byar och städer som inte planeras att besöka senare i livet

Det är motstridigheter i sig utifrån att det just är semester, samt att ta hänsyn till sina barn önskemål, i alla fall några av dem, helst inga, när jag tänker efter ordentligt.

Å ena sidan koppla av och njuta, å andra sidan upptäcka. Det är en skörkomplicerad balansgång om man inte befinner sig på en tillrättalagd All inclusive  inrättning, något som jag bojkottar, eftersom jag är skeptiskt om det är så anti-stressande som många verkligen säger att det är.

Att ligga och jäsa under ett parasoll sippandes kontinuerligt på vin, drinkar, groggar eller öl i tron att läsa klart några böcker är snarare en utopi.

Att resa med familj i en form av exempelvis en tåg-roadtrip kräver dels en minutiös planering, dels en hel del pengar. Om man som oss har ambitionen att ens semester ska innehålla doser kultur, god mat, intressanta sevärdheter, avslappnande parker, coola aktiviteter, snygga vyer och promenader (ej taxi till allt).

Förutom att barnen ska ha trevligt tycker vi att alla upplevelser är minimilstolpar av praktisk kunskap omfamnande av de fem sinnena om hur världen ser ut, luktar, fungerar, något man aldrig kan lära sig i skolan.

Jag och Marie reser ju också för att upptäcka saker, vi vill vår ha del, inte bara lägga oss platt för våra barns åsikt, det är också viktigt: diktatorisk tvåvägskommunikation är vägen dit.

Vi är faktiskt på semester: ambitionen är och kommer alltid att vara, inte  snåla, men inte heller slösa för slösandets skull, men vill man se något ska man kunna göra det, vill man verkligen köpa något måste det finnas utrymme att göra så, vill man äta gott så får det kosta helt enkelt.

Grunden är att synka ihop en familjebudget där man avrundar uppåt, bäst att lägga undan en summa varje månad för då har man bättre koll. 60 000 kronor gick kalaset på ungefär inklusive shopping.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Musikeufori…eller samlartvång?

Paradigmskiftet från vinyl till CD-inköp skedde successivt, från slutet 1989, till början av 90-talet, då processen blev helt fullbordad. Fördelarna gentemot vinylen var definitivt att musikskatterna inte tog så stor plats som vinylskivbackarna (läskbackar = musikforntid) krävde. Utifrån att jag lyckats samla på mig nästan 20 backar fyllda av vinyler som genomsyrades av melodisk hårdrock, a.o.r, thrash och punk. var det en självklar befrielse att få plats med något annat i hemmet.

Nackdelarna var bland annat allt annat också blev mindre, såsom texthäften, albumomslagen samt att coola prylar som klistermärken, planscher, stickers och dylikt lyste med sin frånvaro.

När jag och min kompis Stefan Hammarström 1991 åtjöt en jorden runt resa, och då var borta över ett halvår så outsourcade jag inköpen till skivbutiken Rosa påsen. Jag la mitt musiköde i personalens fingertoppskänsla för vad som ingick i aor/melodisk hårdrock.

Tyvärr är smaken som baken, vad som definierar en individs musiksmak precis som jag själv vill ha det serverat, är sällsynt. Deras fokus låg i högre grad på melodisk sleeaze. Därav en diger skara sådana cd i min samling, typ en indirekt ofrivillig skivback med Warrant, Slaughterhouse, Poison, Skid Row,

Grungen kom, såg och segrade. Den uppkäftiga genren skadesköt aor, och den melodiska hårdrocken längs med anklarna. I media och såväl på försäljningslistorna förbyttes arenarocken, pudelfrisyrer och syntar mot oborstade slynglar som knaprade antidepressiva tabletter. Egentligen hade nog den melodiska hårdrocken blivit för stor  för sitt egna bästa och helt sonika drabbats av en rejäl hybris. Grungen var troligtvis nådastöten för en musikstil som vuxit ur sin kostym.

För oss som fortfarande dyrkade genrerna släpptes det massor av bra musik, trots det pandemiska grungeviruset. Dock gällde det att ha bättre koll på när de släpptes. Under 90-talet fanns inte adekvat Internet. Så då var det tidningar som Kerrang, Powerplay, Metal Hammer som gällde om man ville hålla sig välinformerad eller word of mouth strategin.

Jag och en kompis Tommy Olsson åkte titt som tätt till Globenomådet några gånger per år för att handla på oss bra plattor hos då Sveriges bästa butik för aor och melodisk rock: Mix Records. Den mycket kunnige ägaren Peter guidade oss smidigt mellan nytillkomna alster som oupptäckta pärlor. Han var som jultomten, fast utan skägg, och betydligt dyrare. Nu jobbar för övrigt denna guru på Hot records i Solna enligt Dr AOR himself.

I och med Internets intåg i samhället så ökade källorna för att lyssna in sig på ny musik, samtidigt som man kunde lyssna på låtarna innan man köpte plattan. Det blev en kvalitetshöjare musikaliskt sett, att slippa köpa grisen i säcken sparade många sköna slantar.

Runt 2010 började jag så dessutom smått lyssna in mig på modern rock med grupper som: Shinedown, Stone Soure, Anberlin, Disturbed, Three days grace, …..I och med min vän tillika gårdsgranne Jonas Gustavsson eskalerade det intresse några år senare. Jonas kvalitetsperfektionism våta hårdrock/modern rock förmiddagar frigjorde ny musik med nya grupper som jag aldrig hört förut.

Shinedown

Det ena ledde till det andra och CD-familjen expanderade ytterligare. Jag vågade egentligen knappt räkna på hur mycket jag la per år på cd-inköp. Men om jag skulle göra så, teoretiskt skulle cirka 5500 cd x 130 kr landa på den käcka summan…

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv  – ett solklart fall, men om man samlat på vinyl och cd sedan barnsben är det betydligt svårare att ta farväl av något som nästan är en del av ens personlighet. Ekvationen Spotify 1600 kronor per år och cd-inköp för 25 000 -35 0000 kronor per år

Förutom ett gigantiskt musikintresse så är frågan vad som var  bakomliggande orsaker till detta samlande? Tvång, ångestreducering eller bara ett ren skär kontroll? Nya grupper samsades med äldre. Pretty Maids kom ut med sitt 13:e album,  nya spännande band släppte sitt debutalbum, , färra årets debutalbum följdes upp och så vidare och så vidare, samlingsspiralen blev vidare för varje år som gick,  inte ett dugg stressande för en inbiten samlare?

I och med att jag 2012 parallellt började betala för spotify, blev det successivt lättare att lyssna på det än att hämta och sätta på en CD. För mig blev det mera ett dysfunktionellt krav att köpa ny musik som jag inte lyssnade. Undantaget var i bilen, men då pratar vi korta sträckor, knappt 3 låtar.

Att se förra årets plattor samsas med nyinköpta ouppackade cd blev också en indirekt stress i sig; att inte hinna med att lyssna på dem, innan nästa beställning gjorts.

 

Continue Reading »
No Comments

Skäggpandemi?

7 maj, 2017 by

Skägghysteri

Vad har Bin Ladin, Jesus, Jultomten och Oliver Giroud gemensamt?

Skäggväxt har spelat en viktig roll i männens historia som exempelvis tecken på manbarhet och visdom, men har även associerats med konstnärskap och vildhet. Det går dock inte längre att avfärda fenomenet som enbart modetrender eller hipsterdiktatorism; skäggpandemin är här för att stanna, och ännu finns det inget adekvat botemedel mot detta.

Behåringsrörelsen tar sakta men säkert över Sverige och månne hela världen. Vart man än vänder sig, så står det någon välansad skäggtomte och drar fingrarna genom sitt enväldiga bäverbo, det är mera en regel än ett undantag dessvärre.

Skägg har varit inne ett bra tag nu, men det har skett en subliminal förändring. Under flera år har man sett män på stan med stora buskiga skägg, störst och tätast skägg vinner helt enkelt. Så är det inte riktigt längre, nu ska man ha ett snyggt och välansat skägg. Skägg tycks numera vara det som skiljer männen från barnen, än så länge.

Det sägs att all reklam är bra reklam. Sedan 2001 har vi i västvärlden matats med bilder på arga, frustrerade och aggressiva muslimska män i skägg som skriker ut sin vrede mot andra religioner. De som inte är självmordsbombare finns inte. Kan det vara så att den mediala krigföringen omedvetet fungerat som en källa till ett nytt modefenomen i västvärlden? Är det förklaringen till den kraftiga ökningen av män i skägg?

Förutom att män numera tycks avguda konstärlig ansiktsbehåringskreativitet, gillas tilltaget oväntat nog utav det motsatta könet också. Rationellt sett borde det vara den totalt raka motsatsen.

Utifrån ett antal kvinnliga bekanta så är ett stickigt skägg inte det mest intimt attraktiva precis. Skrapsår och eksem  som belöning vid grovhångel är väl ingen kvinnas dröm.

Är det hygieniskt med ett smörgåsbord i skägget? Frågan är berättigad utifrån ett matskickperspektiv. Hur mycket yoghurt, gröt, soppor, grytor, ketchup, cappuccino, sockervadd, ostron, öl, semlor fastnar i skägget egentligen?

En fördel med detta torde vara ifall man blir strandsatt utan mat. Att då ha en matreserv tillgodo kan i så fall vara skillnaden mellan liv och död. En härbärgering för bakterier av alla dess slag kanske inte är lika upplyftande tanke, om nu så är fallet.

Ett skräckscenario är att vi som inte kan eller vill vara täckta med hårväxt successivt infogas i någon form av minoritet. I en dystopisk framtid skulle det kunna innebära en subtil stigmatisering mot oss så kallade skägglösa. Det är ju inte en helt otänkbar tanke att man som skägglös sakta men säkert beställer mat och kläder på nätet än att vistas med dessa. Social fobi är nästa fas i den tragiska processen.

Något som skulle kunna få till följd att vissa evenemang, restauranger eller tillställningar bara tillåter män med välansade skägg att få tillträde. Definitivt en lukrativ marknad för de affärsidkare som vågar sälja lösskägg för oss som vägrar ansiktsbehåring. Gillar man inte lösskägg sitter man i en minst sagt rekär situation där rollen som hemmasittare troligtvis besitts.

Vill man überkonspiratoriskt dissekera ett annat kontroversiellt ämne så ligger inte utomjordingar långt ifrån. Dessa så kallade aliens har kommunikativa skägg i olika former som gemensam värdegrund. När minoriteten är tillräcklig reducerad så får vi skägglösa antingen agera slavar eller bidra till deras matkonsumtion för all framtid.

Skäggboken  den perfekta boken för dig som har skägg eller någon med skägg i din närhet, dig som kanske funderar på att börja odla eller dig som bara gillar att kolla på snygga skägg eller helt enkelt bara avskyr alt som har med skägg att göra och på så sätt vill vara så välinformerad som det bara är möjligt om ens värsta antagonister.

Världens längsta skägg, 1,895 meter. Så långt är världens längsta skägg, som sitter på Guinness rekord-innehavarens Sarwan Singhs hakspets. Inga kluvna hårtoppar här inte. Sarwan Singh borstade sitt skägg noggrant före mätningen under en ceremoni i Surrey, i British Columbia på tisdagen. Under mätningen stod han uppställd på en hög pall.

Skäggets historia av BAWS

En Dali-musche eller blomsterrabatt, bock eller talibanskägg. Mannens näst manligaste del -skäggets- historia är kantad av såväl makt som mode. Från kåtbocken Alexander den stores rebellskägg och Brad Pitts forna tredagarsstubb till dagens håriga (eller välansade) skäggmode guidar Baws dig genom en hårresande historia om skäggets uppsving och nederlag!

Om någon någonsin skulle komma med det befängda påståendet att ansiktsbehåring på män endast fungerar som prydnad så kan man med all rätt hävda det motsatta. I alla fall om man ska se det historiskt korrekt. Genom alla dess tider (se: ca 4000 år tillbaka) har skäggväxtens former definierat och sagt en hel del om bärarens identitet, ideologi ,självbild och till och med arbete.

Redan under antikens tid var skägget ett mycket viktigt inslag i vilken samhällsklass man tillhörde. En man av överklass skulle till exempel ha ett kantigt format skägg som parfymerades, pyntades och målades medans en slav skulle vara helt renrakad och ansågs vara alldeles för obetydlig för att få bära skägg.

Även inom religion förekom detta väldigt tidigt då guds män och utvalda folk skulle låta skägget sitt växa fritt. Bland annat uppkom det som vi idag kallar polisonger för första gången bland de anrika folket hettiterna. (Så ,nu vet du vem du ska tacka för dina men efter farfars kittlande polisonger som liten)

Och likt de härmapor som grekerna då var dröjde det inte länge innan även de lät sitt skägg växa och vara hårigt ( som om det vore någon större skillnad till nuläget?) tills en dag, då den ökände Alexander den store gav order om att hans soldater minsann skulle vara renrakade.

Anledningen? Jo, eftersom skägget skulle kunna komma att vara i vägen och bli draget i under en eventuell närstrid. Alexanders nya skäggförbud kom att skapa en ny och rakad trend i den tidigare så buskiga världen och kom att vara ända fram till 100-talet då den romerska kejsaren Hadrianus (observera anus) anlade skägg för att dölja sin dåliga problem-hy.

Medeltidens skäggmode däremot är lite av ett mysterium, relativt okänt bortsett från kyrkans pendling mellan rakat och icke rakat. Präster kom och gick med skägg och icke skägg och kyrkan var oviss hur vidare det borde bäras eller ej tills en dag år 1096 då en ärkebiskop i Rouen fått nog av allt hår och hotade alla ”syndiga” skäggbärare med omedelbar uteslutning ur kyrkan.

Det kom faktiskt att dröja så länge som ända fram till senmedeltiden innan skägget fick en ärofylld comeback igen. Att man i filmer har sett riddare med stora skägg, nästintill skepparkransar, var inget som förekom vanligt i verkligheten, de var bara i vägen för hjälmvisiret på dåtidens hunkar.

Resurrection av skägget

När renässansen stod för dörren kom det också att bli en renässans och ett uppsving för det så tabubelagda skägget. Under hela 1500-talet och 1600-talet uppstod stil efter stil, skägg efter skägg, alla med var och sin prägling men med den gemensamma nämnaren ”desto större desto bättre”.

Ett bevis i denna fråga kan man se i William Shakespeare som huserade under denna tiden, han refererande till inte mindre än 90 olika sorters skägg i sina pjäser. ( Ja, vi talar om pajasen du läste om på svenska lektionerna under gymnasiet, Romeo & Julia du vet?)

Men lyckan för skägget var kortvarigt. I takt med perukernas växande volym kom skägget att hamna i skymundan och 1700-talet blev ett nästintill ganska kalt sekel utan vare sig skägg eller polisonger. Muschen däremot hade kommit för att stanna och ta revansch, denna underbart håriga och formbara skapelse kom att bli ytterst populär bland officerare och värderades högt långt in på 1900-talet. Pojkar med dålig ansiktsbehåring tvingades faktiskt till förnedringen att behöva måla dit en fejkad mustasch om dennes riktiga var obefintlig, allt för att passa in i ledet.

Kring mitten av 1800-talet fick skägget en ny glorifierande period. Försiktigt kom trenden med polisonger, och de växte både på längd och omfång med tiden. Bland annat var det högsta mode att låta pollisarna växa ända ned på halsen under 1830-talet.

I våra öron låter det säkert snuskigt, men vid den tiden var det endast ett bevis på att du minsann visste vad som gällde. Vid mitten av seklet fanns polisonger, helskägg eller kraftiga mustascher i varje mans ansikte, hade du inte hår var du ute, ingen tvekan om saken.

Abraham Lincoln, Charles Dickens, Karl Marx och många fler – alla anammade de trenden, alla bar de skägg. Bland annat finns det ett välbevarat foto på ett gäng avgångsstudenter från Harvard 1870 som visar att alla, nu menar vi alla, bar någon sorts mask i form av ansiktsbehåring.

Men trenden kom att som så många decennier tidigare få ännu ett abrupt slut. När första världskriget kom att påbörjas växte behovet av att vara renrakad. Gasmasken uppfanns och för att förhindra att gas skulle kunna läcka in krävdes en noga rakning.

När även det moderna rakbladet uppfanns och snabbt kom ut på marknaden bidrog det i sin tur till att rakning blev populärare. Rakningen blev både var säkrare och snabbare än förr, och de tidigare buskiga muscharna och skäggen fick ge vika för baby-lena och rosenröda kinder.

Under denna tid började dessutom hygieniska argument mot skägg bubbla upp. Under en tid som genomsyrades av fanatisk hygien var det egentligen inte så konstigt att skägg ansågs som något smutsigt. Det var heller inte speciellt konstigt att skägg sågs på med avsmak efter en artikel publicerats i Chicago Chronicles 1903, som yrkade på att ett genomsnittsskägg kunde ge hem åt hela 200 000 farliga mikrober.

I samma veva uppkom även den löjliga skrönan om att de som bar skägg endast var de som hade något att dölja. Det gick tom så pass långt att 1907 försökte man i New Jersey att införa en skäggskatt för att främja den numera ”moraliska” rakningen.

Modernismens skägg

Sedan långt tillbaka hade tjocka kejsare och annat ståtligt folk stått modell för vad som gällde inom skäggmodet. De var den tidens kändisar, och enligt folket var det kungen bar, det enda rätta. Men i och med demokratiseringen som kom att slå i genom under 1900-talet ,förlorade kejsare och kungar sin forna status i samhället och fokusen kom nu istället att hamna på kändisar och skådespelare, rockstjärnor och annat välkänt folk som florerade i media.

Tänk bara på Elvis välkända polisonger, eller om man ser ännu längre fram i tiden, den numera avlidna Kurt Cobains förfärliga bockskägg och alla de tusentals män som följt i deras fotspår. Mustaschen till exempel spreds av de allra första Hollywoodstjärnorna på 20-talet. Adolf Hitler bland annat sägs ha varit en av dem som kopierade Charlie Chaplins välkända och välansade mustasch.

I dagsläget kan man enkelt säga att vi lever i en ganska så skäggneutraliserad värld. Se bara på Mr Pitts forna getskägg ( förskräckligt, tur att Angelina fick honom att raka sig till slut), eller George Clooneys alltid så sexiga dagen-efter stubb. Till och med psykologer har i undersökningar sett att neutralitet angående skägg är här för att stanna. Och tro det eller ej, men skäggväxtens attraktionsvärde har tom växt de senaste åren. I en undersökning svarade uppåt 75 % av kvinnorna under 50 år att de tycker skägg är OK eller till och med sexigt.

Så om du står och tvekar över hur vidare du ska raka dig eller inte idag så kan vi med lugn i röst säga, att de spelar ingen roll. Nu menar vi självklart inte att du kan se ut hur som helst. Vi rekommenderar till exempel inte ett skägg likt Bin Ladins forna buske som pryder fejan, men ansar du lite, håller det snyggt och fräscht , så har du halva inne ! Och du vet vad de säger, man är inte man förrän man har hår på bröstet, och här inkluderar vi även ansiktet.

Allt detta material är taget från BAWS, utifrån att det var så klockrent skrivet

Continue Reading »
No Comments

En mycket kär vän

Jag har sedan 1987 haft en och samma Filofax i min ägo. Ögonstenen har vårdats med drakonisk omsorg. Skinntingesten har agerat skygglappar för min light-demens i kombination med en listmaniska sida. Parallellt har jag dysfunktionellt skrivit dagliga påminnelselappar om kommande händelser och idéer.

Det kan ju tyckas som överkurs men i och med stora och många intressen fanns det mycket att hålla reda på. Vilken diagnos som ligger bakom denna hybris av komma-ihåg listor vet jag inte ännu, och vill egentligen inte heller veta.

Att hålla många bollar i luften ligger egentligen inte i min natur, men eftersom fotboll, squash, löpning, musik, film, matlagning, resor, bloggande, jobb, familj, samhällsinsikt och skriva filmmanus skapar synergier utav lösa trådar är minnesanteckningar ett måste i syfte att inte förlora eventuell värdefull information samt att belönas med bättre framförhållning.

Via min Iphone 6 Plus som inköptes i slutet av 2015 har jag successivt implementerat vardagen i kalendern samt i anteckningar. I februari skedde det tronskifte som jag tills dess sett som nästintill omöjlighet. I och med att jag innan dess skrev parallellt på lappar, filofax samt mobilen upptog det dels tid, dels att man ibland missade saker när jag skrev ner saker på flera ställen.

När syftet för komma-i-håg-listor och kalendrar försvann via för mycket kaka-på-kaka-information var det dags som sagt att ta ett beslut. Kontentan av det ofrånkomliga blev att lägga filofaxen till handlingarna.

Sett i backspegeln är jag schizofrent nöjd över att ha gjort det valet. Det har inneburit att jag slipper att föra över information från en lapp till en annan, typ varje eller varannan dag.  En process som sett i backspegeln lät mindre sunt.

I ”anteckningar” så är det bara att stryka det som betats av, de andra måstena, finns ju kvar helt enkelt. Visst saknar jag blädderiet i filofaxen, men plusfördelarna vinner över minusfaktorerna.

Planering

Att planera är en dygd, jag spar tid, energi, pengar och reducerar eventuella missförstånd det vill säga förebygger det oväntade. Sedan är det väl så om exempelvis en resa är planerad i minsta detalj så försvinner ju en del utav charmen, vilket är mindre upphetsande.

Är det möjligt att planera ihjäl sig? Mycket möjligt, men i min värld finns det en inbyggd flexibel säkerhetsspärr, dock inte i att skriva listorna i sig, ett aber i sig, men i nästa liv kanske det förändras.

Struktör

Från barnsben har påminnelselappar, struktur och att organisera upp mig och mina intressen varit en en stor del av mitt liv. När påminnelselistan blir för diger kan det dock bli en dysfunktionell kontraproduktiv situation som bara stressar upp mig, det vill säga när berget av saker som ”måste” betas av blir för tungt.

Ett knep som jag implementerade var att sortera beta-av-listan med underkategorier såsom: idag, prioritet 1- 3 och projekt. Informationen blir betydligt mer lättöverskådlig samt att jag inte missar att skriva upp saker som jag tycker är viktiga att utföra, fast som inte behöver åtgärdas i första läget, men de finns ändå med på listulingen.

Ordning och reda är inte bara en fröjd för ögat utan också respekt mot sina arbetskamrater, sin partner eller ens barn. Att föregå med gott exempel är det bästa strategin att få andra att göra som man vill. Det är betydligt svårare att få sina barn att städa sina rum om man själv är slarvig. Det kan låta banalt, men barn gör som

Vid oreda är det också väldigt lätt att att lägga ifrån sig viktiga papper, nycklar, mobil eller annat. Att ha struktur var saker ligger är källan till livskvalitet utifrån att det spar tid, frustration och faktiskt pengar.

En fullspäckad kalender, ett kaotiskt skrivbord –  men ingen koll. Bristen på struktur kan vara upprinnelsen till stress, kollegial osämja och sedermera psykisk ohälsa på jobbet såväl som i vardagslivet.

På radion hörde min fru om en kille som liknade mig i sitt sätt att organisera och strukturera. Hans namn är David Stiernholm. Han ser sig själv som en struktör och livnär sig på att skriva böcker, undervisa och informera människor om nyttan utav att strukturera upp sina arbetsuppgifter och vardagsstressen.

Killen har skrivit: ”Bli superstrukturerad på 31 dagar” och ”Målmedveten: prioritera rätt och säg nej med gott samvete”. David listar struktörens frukter efter ha skördat dem:

  • genom att prioritera bestämmer vad du ska göra först
  • genom att strukturera får utrymme att vara spontan
  • genom att fokusera får mer gjort på kortare tid
  • genom att skapa ordning hittar det du behöver (när du behöver det)
  • genom att förenkla hanteringen av e-post slipper bli stressad
  • genom att använda knep och verktyg kan jobbet effektiviseras

Continue Reading »
No Comments

Pokémon Go

Pedofili (av grekiska pais, genitiv paidos, ”barn” och philia, ”kärlek”, ”vänskap”) är en beteckning för en vuxen människas sexuella dragning till prepubertala barn. Pedofilerna finns där barn finns, så enkelt är det.

I huvudet på föräldrar existerar det ett myller av subtila potentiella pedofiltillhåll såsom förskola, skola och idrottsföreningar. Det tragiska är att den manliga personal som jobbar eller vill jobba med barn kan bli stigmatiserade av såväl kollegor som föräldrar. Det är inte bra utifrån att barn behöver bra manliga förebilder.

”Om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget”. Pedofiler behöver numera inte godis eller  andra sötsaker för att locka till sig barnen; de kommer fram självmant. De små liven frågar vilken team man tillhör, hur många Pokémon man har eller vilken man gillar bäst.

Under min Pokémonkarriär det vill äga en månad tid har oräkneliga med ungar mellan 5-15 år kommit fram med myriader av frågor. Det torde vara en utmärkt strategi för beräknande pedofiler att anamma. Pedofilismens högborg den Katolska yrkan har onekligen fått en konkurrent av rang.

För 1½ månad sedan upplevde jag vuxna som letade Pokémon som totalt bombade. Medelålders kvinnor och män som ville verka coola med att försöka hänga med de senaste trenderna fick magsyran att haverera hos mig.

I och med mitt arbete kom jag ofrivilligt i kontakt med Pokémon Go. Det ledde till att jag laddade ner spelet. Ju mer jag kom in i processen desto mer insyltad blev jag. Lägg på ett tjockt lager tävlingsinstinkt via kompisar som hade kommit riktigt långt, så var jag fast.

Jag är dock fel personlighetstyp att fastna i något som Pokémon Go. Ett patologiskt samlande light, av bland annat parfymer, cd och Marvelkonst gör mig till en perfekt måltavla för att samla på mig pokémon.

Jag har på 31 dagar nått till level 27 av 50 möjliga och hittat 105 olika pokémon av 151 möjliga. Att jag råkar ha två pokémon stop utanför mitt fönster är definitivt inte en välsignelse, snarare ett maniskt aber.

Fördelarna med letandet är att istället för att zappa mellan tv-kanalerna ger jag mig ut med cykeln eller tar en långpromenad. Det innebär träning, ljus och ibland solsken. Jag lyssnar parallellt på musik och har kameran i högsta hugg ifall någon exceptionell vacker vy framträder.

När jag var yngre dyrkade jag cyklandet i sig, det var en frihetskänsla som frammanade upptäckarinstinkten. På senare år har cykeln mer varit ett verktyg att ta mig till jobbet och tillbaka. Genom att ägna mig någon timme per dag att cykla i olika områden för att haffa nya pokémon har cykeleuforin fått renässans genom att jag upptäcker nya detaljer av Norrköping.

Ännu har jag inte assimilerats fullt ut till Pokémon Go. Mina mål är att dels att levla up, dels att hitta alla de 151 stycken som finns. Pokémon är en förkortning av Pocket Monsters de vill säga fickmonster. Den japanske spelutvecklaren Satoshi Tajiri är urfadern, det var han som kom med idén till speljätten Nintendo. Numera finns det ett Pokémon Company, som delägs av Nintendo.

Spelet går ut på att samla små låtsasdjur som man sedan tränar och slåss med, mot andra Pokémon. För att bli bättre i spelet krävs det att du rör dig utomhus, samlar prylar samt olika sorters Pokémon. Tekniken att kombinera den verkliga världen med en digital spelvärld på det här sättet kallas för AR, Augmented Reality.

De flesta Pokémon påminner om verkliga djur. Det finns Pokémon som exempelvis liknar fåglar, sälar, hundar, ödlor, krabbor, fladdermöss och fiskar. Det finns också Pokémon  liknar monster, sagodjur eller människor.

Alla Pokémon har sin specialitet, de tillhör alla varsin kategori. Exempelvis finns det gräs-Pokémon, vatten-Pokémon, flygande Pokémon, elektriska Pokémon och giftiga Pokémon. När de olika varelserna ställs mot varandra har de olika fördelar gentemot varandra. Till exempel har en vatten-Pokémon större chans mot en eld-Pokémon, precis som elementens förhållande till varandra i verkligheten.

Så snart man nått level 5 kan battling på dylika gym börja. Det första som händer när du nått level 5 och klickar på ett gym är att du ska välja ett lag. Röd (Team Valor), gult (Team Instinct) eller blått (Mystic). Jag själv tillhör Team Valor.

Det finns tre saker du kan göra när du klickar på ett gym i Pokémon Go. Attackera och försöka ta över ett gym som något annat lag just nu äger. Träna ett gym genom att möta deras Pokémon, det måste då vara ditt lag som äger gymmet. Försvara ditt lags gym genom att lägga in en Pokémon. Jag har hittills inte bemödat mig att ta över något gym – ännu.

Jag tror bara det är en tidsfråga innan polisen haffar någon pedofil utrustad med Pokémon Go vars syfte inte är att levla up. Det fattas bra att Katolska kyrkan skulle börja med grundkurser i Pokemon för barn under 12 år för att ungdomar ska börja röra på sig mera.

Continue Reading »
No Comments

Obehagliga flygande insekter

Ett utav sommarens stora aber är i min mening getingar av alla dess slag. Jag blir rädd som ett spädbarn när någon geting letar sin in i våran lägenhet. Det blir min fru som fått ta itu med gaddflygfäet medan jag och barnen gömmer oss på annan förhoppningsvis säker plats. En annan absolut mardröm är när man sitter i buss, bil eller spårvagn och råkar få in en objuden gäst. Då blir det ett dysfunktionellt och kontraproduktivt fäktande utav Guds like. Jag har blivit biten en gång i mitt liv. Då var jag runt 7-8 år, men kommer fortfarande ihåg smärtan och obehaget som följde efter att den fastnat i håret.

Man skiljer på solitära och sociala getingar. De solitära lever inte i samhällen och har ingen arbetarkast, bara honor och hanar. Honorna bygger egna bon av lera eller så utnyttjar de redan befintliga håligheter i trä där de lägger sina ägg. Varje ägg förses med ett förråd av insektslarver som honan förlamat med sitt gift. De blir sedan föda åt den egna larven. Bland de sociala getingarna finns honor, hanar och arbetare. Arbetarna är sterila honor och har därmed gadd. De flesta arter lever i ganska stora ettåriga samhällen. De tre arterna snyltgetingar bygger inga egna bon, utan utnyttjar andra arters bon, därför behöver de inte ha någon egen arbetarkast (Wikipedia).

Getingarna finns på de flesta platser i vår vida värld och det existerar runt 4000 olika arter. 3 000 arter av dessa är solitära getingar; 36 stycken arter återfinns i Norden. I vår del av världen har vi begåvats med 12 arter av sociala getingar och 3 arter av pappersgetingar. Getingar är trots sin  ekivoka blotta närvaro på jorden nyttiga insekter, då de lever som rovdjur det vill säga reducerar mängden på många andra insekter som vi människor ser skadedjur i våra trädgårdar, särskilt under våren och försommaren. De gör också viktiga pollinerare av fruktträd och andra växter.

Från midsommar äter arbetargetingarna frukt och söta saker och lockas därför ofta in i våra hus av matlagningslukten. Getingar sticker oftast när de känner sig hotade. Hur man som människa ska kunna avgöra detta är höjt i dunkel. Sting av geting kan vara farligt för den som är getingallergiker. Det är ju komplicerat och veta om man är getingallergiker ifall man aldrig blivit stycken förut. I Sverige dör ungefär en människa per år av getingstick. Getingarnas svartgulrandiga bakkropp är ett exempel på aposematism det vill säga varningsfärger som signalerar att den har försvar.

Ett getingbo är någonting som (sociala) getingar bor i och finns i olika utseenden och placeringar. Boet byggs genom att getingen tuggar avgnagt trä med sin saliv så att ett pappersliknande materialet bildas. Fritt upphängda bon har sin öppning nedtill. I boet finns våningar av sexkantiga celler med öppningen neråt och som innehåller ägg, larver och puppor. Ett stort sådant kan  otrevligt nog rymma flera tusen getingar.

Vissa arter bygger sina bon av lera i stället. Boet är antingen underjordiskt eller kan byggas frihängande eller i olika typer av håligheter som fågelholkar, ihåliga trädstammar, inuti väggar eller vindsutrymmen. När bobygget och uppfödningen av larverna är över och drottningen är kläckt (i Sverige i slutet av augusti) behöver getingarna snabb energi och de ger sig ut på jakt efter socker.

Getingarna har två par vingar som i viloläge hålls hopvikta längs med kroppen. De hypnotiska fasettögonen är njurformiga. Vuxna getingar äter frukt och nektar, men matar sina larver med tuggade insekter. Dessa insekter fångas vanligen i flykten av getingarna, vilka är goda flygare med förhållandevis bra synförmåga. Getingar har en gadd kopplad till en giftkörtel som inte lossnar vid stick, som hos honungsbin, därför kan gadden  dessvärre användas gång på gång. Det är bara honorna som har gadd som kommer av den ombildade äggledaren (Wikipedia).

Världens största art av getingar

2013, under tre månader har dinosaurieinsekten den asiatiska jättebålgetingen invaderat tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Över 1 500 personer blev stuckna och 42 stycken dog. Attackerna skedde både på landsbygden och i närheten av städerna. Ifall getingarna känner sig hotade kan de mobilisera sig i en svärm och gå till angrepp mot ett större djur som en människa.

Med andra ord en mycket farligare djurart än hajar och andra större rovdjur som oftast beskrivs som livsfarliga av media. Giftet är dödligt då det löser upp vävnaden och skadar njurarna och levern, men blir man stucken kan man överleva vid snabb vård. De flesta dödsfall beror dock på allergiska reaktioner på giftet

För att stoppa den asiatiska bålgetingen skickade myndigheter ut tusentals poliser och brandmän för att förstöra deras kupor. Det är dock oerhört  svårt att skydda sig mot en attack eftersom deras kupor ofta är väl gömda. Myndigheterna inrättade också ett kristeam med specialutbildad sjukvårdspersonal som snabbt skulle kunna ta hand om skadade och ge dem rätt vård.

Asiatisk jättebålgeting Vespa mandarinia är världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 76 mm och en kroppslängd som kan överstiga 50 mm. Hanar och arbetare är mindre, med kroppslängder mellan 35 och 39 mm.

Huvudet är brett och ljust orangegult med mellan- till mörkbruna antenner och mörkbruna till svarta ögon. Käkarna är stora och mörkt orangefärgade. Mellankroppen är mörkbrun med gråaktiga vingar. Bakkroppen är mörkbrun med smala, gula band baktill på varje tergit (ovansidans segment) utom det sjätte ( =  bakersta hos honorna), som är helt och hållet gult. Gadden kan bli upptill 6 mm lång.

Den asiatiska jättebålgetingen förekommer i lägre berg och skogar, men undviker slättmark och alltför höga höjder. Arten är en långflygare, och rör sig ofta 1 till 2 km från boet, i undantagsfall upp till 8 km. Som mest kan drottningen producera en avkomma på 25 000 individer under en säsong; genomsnittet ligger på ungefär 10 000.

Mot hösten lägger drottningen ägg som producerar könsdjur, det vill säga nya drottningar från befruktade ägg och hanar från obefruktade. Dessa parar sig, och de unga drottningarna övervintrar, medan resten av kolonin dör

Fejkat, men ändå usel idé

Runt lunchtid  måndagen 17 september 2012 fick SOS ett alarm om att “Hasse”, en man i 35-årsåldern, låg medvetslös på sin gård utanför Ystad. En timme senare skulle han vara död.

Såg ut som en uppsvälld val

“Hasse”, som var känd inom Ystads krogkretsar, hade totalt 146 getingstick på kroppen varav 54 på könsorganet, inklusive pungen. Han var så uppsvälld så att en granne trodde att det var ett valkadaver som låg på gräsmattan.

– Vad sa? Ja precis..! Trodde först att det var en sorts val, så jag ringde “Hasse” för att fråga vad tusan han höll på med, men han svarade ju inte så jag blev lite orolig. Jag gick fram till kroppen och då kände jag igen hans tatuering på halsen, som föreställer en liten ängel som gungar. Jag har aldrig i mitt liv sett ett så uppsvällt bäckenben. Det dolde ju hela paketet på honom, ja det hängde liksom över, trots att pungen var förstorad. Just nu känns det tungt och overkligt. Vi pratade inte så ofta, men han var ju ändå min granne, berättar Bertil Ståhfrääs innan han haltar iväg och snyter sig i en gammal näsduk.

“Att försöka sig på att ha samlag med ett getingbo är en mycket dålig idé”

Efter obduktion av kroppen samt teknisk undersökning på olycksplatsen, så har polisen kommit fram till den chockerande slutsatsen att “Hasse” har försökt idka samlag med getingboet. Man hittade bland annat rester av sädesvätska på några av de avlidna getingarna. De hittade även ett par av “Hasses” könshår i ingången till boet samt fingeravtryck från båda händerna.

– Att försöka sig på att ha samlag med ett getingbo är en mycket dålig idé. “Hasse” måste ha haft någon form av sexmissbruk som har eskalerat och drivits till det yttersta. Vad det beror på kanske man får reda på senare efter samtal med släktingar och vänner. Jag vill inte ens tänka på smärtan han måste ha genomlidit både inom sig själv innan han gav sig på getingboet, och smärtan som uppkom av själva getingattacken, berättar Siv Underlivh, psykolog och expert på udda sexfantasier (ur Nyheterna Sverige). Konstigare saker har hänt, dock inte denna uppdiktade historia, men stor uppmärksamhet fick den världen över.

Continue Reading »

No Comments

En show med djup i – Under ytan

Mårten Andersson har jag sett titt som tätt, men aldrig riktigt kunnat placera honom. Första gången jag konkret fann något att associera honom med var bara för något halvår sedan. Jag läste om att han klippt banden med alkoholen utan att vara alkoholist i ordets bemärkelse, utan mera att han kände för det. Mårten hade startat upp en klubb som hette Sober, där alla måste vara nyktra. Det tyckte jag lät provokativt och spännande utifrån hur de nordiska sociala koderna praktiskt fungerar.

När jag såg att han skulle besöka Norrköping bokades biljetterna på stubinen. Av någon outgrundlig anledning kände jag för att dra dit själv. Efter ett nästan två timmar intensivt squashpass blev det ett soffläge i någon timme. I detta rigor mortis tillstånd var lusten att se föreställningen nästintill obefintlig. I vilket fall som helst cyklade jag ner till Skandiateatern i ett osedvanligt kylslaget ”Peking”. Jag valde läktaren före ”framför scenen” och självklart platsen allra längst bort till vänster. Dock såg jag Mårten och scenen väldigt bra i ett nästintill slutsålt Skandiateatern.

Mårten byggde snyggt upp sin enmansdramaturgi genom att varva roligt med gravallvar. Han berättade kronologiskt från barnsben till nutid hur han alltid känt sig aningen utanför. Denna tomhet fyllde han senare med bekräftelsekickar som kvinnor, alkohol och party samt oändligt med karriärboostar. Trots det på ytan spännande singelmacholiv upplevde Mårten att han ville bryta med det liv som han levde, han visste inte bara hur.  Trots sin livsambivalens förträngde han impulserna och fortsatte som förut. Utåt sett var han glad och levde efter devisen ”allt blir bra”. Innerst inne brottades Mårten med en skev trygghet och massor av ångest.

Mårten strategi var att försöka skratta bort känslorna, bara ha kul och hålla skenet uppe. Han levde för stunden via små doser av rus. Det hjälpte föga eftersom tomheten, ångesten och känslan av värdelöshet successivt blev värre. Han upplevde själv att han höll på att gräva sin egna grav, men orkade inte då förändra sitt liv. En av källorna till livsstilsbytet var när Mårten varit stupfull och hamnat i vattnet. Han berättade att han var en hårsmån från döden den dagen. Han insåg att alkoholen var en bidragande orsak till hans mående och beteende.

Alkoholnedtrappning och terapi var två verktyg som Mårten använde sig av för att komma underfund hur han skulle ändra sitt liv. Efter många psykologisamtal insåg han att han led av ”Alfons Åbergs syndromet” det vill säga anammade ”ska bara strategin” istället för att ta itu med problemen. Mårten började läsa på om alkoholens destruktiva sidor där väldigt många blir introverta och hämmade istället för att orka jobba med sig själva; alkoholen blir en ständig flyktväg. Trots en bättre insyn i sitt leverne, meditation, bättre träning och mindre alkohol hamnade Mårten i en depression.

Det ledde till mera terapi och antidepressiva tabletter som han sedermera lade av med. Under den själsliga läkeprocessen insåg han att han måste lägga ner alkoholen på obestämd tid, men inte längre än 60 dagar. I Sverige dricker vi oss fulla för att våga vara oss själva menar han på. Något Mårten tror beror på jantelagen: det är lättare att vara som andra än att vara sig själv. Mårten inspirerades utav fraser som: ”vad är det värsta som kan hända” eller ”inte bry sig så mycket vad andra tycker”. De 60 dagarna blev till ett halvår och idag har han varit helt nykter i 14 månader. Mårten utesluter inte att han kan ta ett glas vin till maten eller någon öl i framtiden, men för tillfället finns det inget behov av rusdrycker.

Helt ärligt menar han på att han aldrig någonsin mått bättre. Han är  oerhört mer närvarande, en mycket bättre lyssnare och flyr inte längre från sina problem. Hans terapeut sa att han skulle fylla sig med själ istället för kortsiktiga bekräftelsebomber. Han utövar numera meditation, tar långa promenader och börjat utmana sin komfortzon genom att dansa, se på fotbollsmatcher det vill säga det han gjorde med alkohol förut gör han numera utan alkohol. Att stanna upp och sluta fly genom att bland annat sluta med alkohol har inte varit lätt, men definitivt värt det. I och med att han slutat fly finns det idag ingen skit som kommer upp till ytan.

Jag upplevde de 110 minuterna som en berg och dalbana av tragik och eufori. Jag föredrog det gravallvarliga, då vissa skämt var relativt standardroliga, men helheten hade aldrig blivit så bra som den blev utan de båda kontrasterna. Mårten skämtade och drev om allt och alla, oavsett kultur och bakgrund, danskarna fick dock ta mest stryk. Den öppenhjärtiga livsutlämnande berättelsen fick nog många i publiken att börja sätta vinet eller ölen i halsen och eventuellt börja nysta i sitt egna leverne. Den mörka baksidan av showbiz som Mårten beskriver är inte den versionen många individer vars dröm varit att leva det liv Mårten levt inte ens funnits på kartan. Jag hoppas att hans ambition att väcka tankar smittat av sig till andra som sett denna tänkvärda show. Att desperat jaga lyckan med alkoholruset som närmaste kompis är ingen bra kamratskap i vare sig det korta eller långa perspektivet.

Jag själv kände igen mig i mångt och mycket av vad Mårten beskrev hur alkoholen fungerade för honom. Han menade på att han inte hade minnesluckor utan snarare minnesbilder, något jag lätt kan identifiera mig med. Utifrån otaliga sådana upplevelser borde han för länge sedan tagit sitt förnuft till fånga, precis som jag borde gjort. I mitt fall blev det Väsby Rock 2014 i kombination med för mycket alkohol som blev den utlösande faktorn till att sluta med ”det grabbiga drickandet”.

Numera dricker jag måttligt, hellre mindre än mera. Jag förebygger detta normbrytande med att förklara för andra att jag inte ger mig in i dessa alkoholdimmorna något mera, något som allt som oftast är svårare än man tror. Jag vill veta vad jag gör under kvällen, och få ut mera av densamma, precis som Mårten gjorde handlar det att gå utanför sin komfortzon. Det är helt enkelt inte nödvändigt att ta 3-4 öl på After worken. Istället kan 1-2 stycken räcka eller i bästa fall ingen alls. Det fungerar utmärkt att inte ha 2-4 kylskåpskalla öl per dag under utlandssemestern med familjen.

Mårten Andersson var 19 år gammal, fick han jobb som ungdomsreporter på Sveriges Radio P3:s Signal. Knappt ett år senare blev han rekryterad av den relativt nystartade tv-kanalen ZTV. Där jobbade Andersson i fyra år som framför allt programledare och reporter men även som redaktör och producent. Arbetskamraterna hette bland annat  Kristian Luuk, Henrik Schyffert, Per Sinding-Larsen och Peter Siepen.

1998 började Andersson som programledare på TV3 och var bland annat nyhetsankare för TV 3-sporten. Under de tre åren på  TV3 jobbade han parallellt på P3. Denna gång med samhällssatiriska programmet Pippirull. Andersson har senare sagt att han länge hade känt ett sug att skriva humor och att han i Pippirull fick ett kvitto på att han kunde det. Hans kontroversiella imitationer av Dr Alban och Mikael Persbrandt blev publikfavoriter och han valdes år 2001 ”Till årets manliga komiker” av tidningen Café och skivan ”Det e stabilt” Grammis-nominerades.

I samband med Pippirull började även Mårten Andersson att uppträda som ståuppkomiker. Debuten skedde på Norra Brunn år 2000, Andersson var inspirerad av den stand up han hade sett i England som ofta hade en råare, elakare ton än den svenska. När han 2004 grundade sin egen stand up-klubb: ”RAW comedy club” ville han att komikerna själva skulle få sätta ribban för hur rå humorn skulle få vara. RAW comedy club har idag breddat verksamheten och omfattar både stand up-klubb, tv-program, turnéer, management och bokningar av internationella komiker.

Continue Reading »
No Comments

Per  Sandstrak – Mr Tourette och Jag

Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om Per Sandstrak var via min introduktionsmånad i september 2014 på mitt nya jobb på NP-center. Det var NP-gurun-rebellen Anne Lundin som gav mig en glimt av denna kreativa norrman. Den förstklassiga utbildningen bestod förövrigt utav sex heldagar teori som följdes av sju handledningstillfällen.

Pelle Sandstrak reser runt i Skandinavien, Europa och Nord-Amerika med föredragsföreställningen: ”Mr Tourette och jag”.  Hans uppdragsgivare pendlar från från små skolor till multiföretag, via teatrar, studieförbund, skolor och konferenser.

Tourette Syndrom/OCD  är ett tillstånd som karakteriseras av en mångfald varierande tics, såsom snabba grimaser, rörelser, ryckningar, ofta i kombination med läten. Orsaken till syndromet är okänd, men de anses vara organiskt och inte psykiskt betingande. De drabbar oftast pojkar i barnaåren och är som intensivast i tonåren och tidig vuxenålder. Kan avta med åldern. Innehåller klara inslag av tvångssyndrom, hyperbeteende och kan ge koncentrationsproblem under skoltiden. Människor med Tourette uppfattats också som extra lekfulla, kreativa och fantasifulla om de får ett öppet bemötande (Källa: Nationalencyklopedin).

Det finns fördelar med att vara pragmatisk rationell. Istället för att anlända klockan 17.30 till Laxholmskällaren i Arbetes museet, var jag där 16.55 exakt. Det innebar inte bara att jag tillhörde skaran som fick sittplats eller plats i lokalen överhuvudtaget, utan också att jag och min fru Marie knep de bättre platserna framför scenen. Enligt arrangörerna så var detta ett nytt publikrekord av alla evenemang som hållits i Laxholmskällaren. De som kom 15 minuter innan starttid kom helt sonika inte in.

Per Sandstrak hade endast en skrivtavla och två pennor som sina assistenter på scen. Resten skötte hans personlighet, karma  och kroppsspråk genom miner, upprepningar, gravallvar och absurd humor, med stark betoning på absurdism. Per beskriv sina år av magiska ritualer, tics, tvång och dubbelliv. Han hade under en period levt som hemlös och amfetaminist i Norge. Med 500 kronor på fickan och amfetamintabletter tågluffade han till Sverige. Där fick Pers udda sidor ett konkret namn: Tourette syndrom, vilket blev en katapult till ett nytt liv.

Vad är ovanligt, vad är egentligt ovanligt var hans huvuddevis? En väldigt bra fråga utifrån hur normal en svensk verkligen är. När han var yngre så hade han Tourette med ångest, nu levde han med Tourette med moms. Istället för att leva mot Tourette lever han nu med. Per anser sig vara så frisk som han vill, det vill säga ”hur frisk får man bli innan man blir sjukligt normal?”.

Förutom 10 minuter paus var det en 110 minuters orgie utav tänkvärdhet och stå-upp komik i 190 km/timmen och 100 procent Per Sandstrak. Per var som en  überspeedad brunråtta på scenen. De coola, kvicka och underfundiga kommentarerna haglade över den skrattande massan. Per ägde verkligen scenen och den trollbundna publiken. Att det blir sådär extra roligt och trovärdigt är den autenticitet han omgav sig med. Det han sprutar ur sig har han faktiskt varit med om, skillnaden är att han återberättar det på ett så fantastiskt underhållande sätt.

I Pers liv finns det en handfull personer som  han anser sig sett igenom honom, vilka vågat lämna den trygga boxen och som gett honom adekvat livsinsikt. Bruksanvisning för människor som stannar upp i livet och genuint villigt är mottagliga för att hjälpa medmänniskor som inte anses normala är enligt Per: VENÖ. V står för värdighet, E för enkelhet, N för närvaro; tillsammans bildar de Ö som står för ödmjukhet. Enligt Per så finns det en fras som bör användas betydligt mer: ”Så kan det vara”, stället för att beskriva vad en person gör för fel. Pers absoluta favoritsajt på nätet är ”lifes a twitch”; en gigantiskt bruksanvisning utav bra råd att reducera ens ticks med.

Som sagt, förutom att dessa nästan två timmar var schizofrent roliga, var de också väldigt lärorika. Denna föreläsningsshow kommer i alla fall inte jag att glömma i första taget. Risken är sto att jag lärt mig mer under dessa timmar än vad jag lärt mig ur böcker och halvtråkiga föredrag. Per Sandstrak – en sann hjälte och ett komiskt geni. Jag och min fru la gladeligen 200 kronor för hans två böcker som han signerade efter sitt uppträdande.

Några härliga uttryck och fraser

”Påtänd cementblandare”, ”Odefinierbar begåvning”, ”Noter är flugskit på papper”, Mannagrynsgröttryne”, En kommentar kan rädda ett liv”, Skulle jag bli ål i mitt nästa liv så skulle det vara ett rejält nederlag”, Degformerad flugsvamp”.

Vad kan jag ta med mig

  • Visa känslor:  ”gör fel med hjärtat”.
  • Hellre mycket humor än ingen alls
  • Fundering: vad är normalt, vad är onormalt egentligen?
  • Fundering: tänk om jag har rätt, och samhällsnormen fel?
  • Lev mer i nuet: här och nu; rusa inte igenom livet.
  • Gå utanför boxen, inte bara teoretiskt utan också praktiskt
  • Var genuin intuitionell i ditt förhållningssätt.

Midsommarnormer

Jag kom bara att tänka på hur vi firar midsommar i detta land. Hela processen är ju inte normal utifrån om man tänker efter lite grann.  Då min fru jobbat många midsomrar så har det legat an på mig att indoktrinera in mina barn i denna orgie av samkväm. Själv avskydde jag detta både som barn och som vuxen. Har man koordination som en flådd säl till tonerna av något så sjukt klämkäckt som får Kalle Moreus att framstå som Rob Halford är det onekligen något negativt. Jag vet att jag skuldbelastade barnen med klockrena fraser som: ”alla andra barnen dansar ju kring stången”, ”så tråkiga ni är”, ”om ni dansar små grodorna så bjuder pappa på fika”. Aldrig mera säger jag! Det är betydligt mer normalt att inte vara med i dessa spastiskt dysfunktionella rörelsemönster.

Wikipedia info

Tourettes syndrom (TS) är en neuropsykiatrisk diagnos som involverar upprepande ofrivilliga rörelser samt minst ett läte; dessa kallas tics. Vokala tics kan också vara hela ord eller meningar. Oftast kommer de första ticsen vid 6–7 års ålder, men de kan också debutera både tidigare och senare; debuten måste dock vara före 18 års ålder för att diagnosen Tourettes syndrom skall kunna ställas. I Sverige brukar Tourettes syndrom räknas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Tourettes syndrom kan förekomma som enda diagnos och de diagnostiska kriterierna enligt ICD-10 kräver inte att symtomen orsakar någon svårighet för individen. Personer med Tourettes syndrom kan dock även ha koncentrationssvårigheter, impulsivitet och motorisk hyperaktivitet som är vanligt vid ADHD. Internationella studier påvisar att mellan 50 och 70 % av alla med Tourettes även uppfyller kriterierna för ADHD.  Ofta finns andra svårigheter som dyslexi, ångest, depression och tvång som vid OCD, samt inlärningssvårigheter och motoriska problem med i bilden. Även autistiska drag kan förekomma.

Svårigheter som förknippas med tvångssyndrom (OCD) förekommer, som till exempel känslor av att ”jag måste göra/tänka/säga”, men kan också vara ”jag kan absolut inte göra/tänka/säga”. Vanligast är tvångsmässigt tvättande av händerna, röra saker systematiskt (ofta symmetriskt), räkna och kontrollera. Tvångssyndrom kan också innehålla tvångsmässigt shoppande och spelande.

Förekomst

Förekomsten av Tourettes syndrom skiljer sig markant åt mellan pojkar och flickor. David Comings undersökning från 1999 utfördes på 3 000 elever i grundskoleåldern och visar på att 1 pojke på 95 uppvisade tecken på Tourettes syndrom. Bland flickorna var motsvarande siffra endast 1 på 735. David Beckham är en så kallad kändis som har Tourette. precis som USA:s fotbollsmålvakt Tim Howard.  Andra  ”kändisar” var Wolfgang Amadeus Mozart.

Diagnos

För att ställa en diagnos utgår man internationellt från DSM-IVs kriterier:

  1. Både multipla motoriska och ett eller flera vokala tics påvisas och har förekommit under en längre period, dock inte nödvändigtvis på samma gång.
  2. Ticsen förekommer.

    1. Flera gånger om dagen.
    2. Nästan varje dag eller
    3. periodvis under längre tid än ett år utan uppehåll på längre än tre månader.
  3. Tillståndet förorsakar den drabbade personen stort lidande eller nedsatt social, arbetsmässig eller annan förmåga. (Denna punkt finns dock inte med i ICD-10s kriterier)
  4. Tillståndet uppträder före 18 års ålder.

Utöver dessa punkter måste den utredande läkaren ta hänsyn till om patienten äter mediciner som kan framkalla tics-liknande symptom. Om personen i fråga endast uppvisar motoriska eller vokala tics ställs inte diagnosen Tourette, detta benämns istället som kroniska motoriska tics eller kroniska vokala tics. Även diagnosen övergående tics kan ställas om ticsen förekommer dagligen i minst fyra månader men kortare än ett år. Övergående tics är mycket vanligt, 24% av alla barn har någon gång uppvisat tecken på detta.

Kännetecken

De första symptomen på Tourettes syndrom är oftast tics i ansiktet såsom överdrivna blinkningar, ryckningar och grimaser. Med tiden sprids dessa ofta till halsen, skuldrorna och överkroppen. Ryckningar eller spänningar i en arm eller ett ben är typiskt. De vokala ticsen kommer lite senare. I början framträder de oftast som vanliga ljud, till exempel snusningar eller harklingar men kan sedan utvecklas till andra ljud som ord eller hela uttryck.

I de fall då Tourettes syndrom är kombinerat med andra tillstånd, kan symtomen från dessa andra tillstånd vara de som debuterar först. Ibland kan istället de som man förknippar med ADHD vara de som märks först. Redan som nyfött kan barnet vara oroligt och svårt att tillfredsställa. Ändå är det som regel när barnet börjar skolan de största svårigheterna uppstår. Barnet kan ha svårt att koncentrera sig, sitta still, vänta på sin tur och att stå i led. Ibland krävs specialundervisning på grund av detta. Ibland är motoriken dålig vilket leder till att de upplevs som klumpiga, men många är istället motoriskt skickliga. De motoriska problemen kan leda till svårigheter med idrott, men också med att skriva. Vissa med Tourettes syndrom har stora problem med sin skrivstil, vilket gör datorn till ett användbart hjälpmedel.

Vanliga motoriska tics

  • Blinkningar
  • Grimaseringar
  • Axelryckningar
  • Muskelspänningar oftast
  • Handklappningar
  • Hopp
  • Spottande
  • Sparkar, slag
  • Slår sig själv, dunkar huvudet mot väggen

Vanliga vokala tics

  • Hostningar
  • Harklingar
  • Yl, jämmer
  • Grymtningar
  • Smackningar
  • Upprepar uttryck

Till vokala tics räknar man även ekolali (ekotal), palilali (upprepning av det man själv säger) och koprolali  (tvångsmässigt användande av obscena ord och svordomar).

Historik

Den äldsta beskrivningen av en man med Tourettes syndrom som finns bevarad står i Malleus Maleficarum (1489), den beryktade häxhandboken beskriver en präst som lider av motoriska såväl som vokala tics. Detta behandlades vid det tillfället med exorcism. Enligt vissa källor ska även Prinsen av Condé under Ludvig XIV ha lidit av vokal Tourettes. I kungens närvaro ska han ha åtgärdat detta genom att stoppa olika saker i munnen för att dämpa ljudet. Den första enstaka fallet beskrivs av fransmannen Jean Marc Itard 1825. Det dröjde dock ända fram till 1885 innan forskning kring fenomenet utifrån ett neurologisk perspektiv skedde.

Den första forskare som beskrivit fenomenet utifrån en större patientgrupp var fransmannen Gilles de la Tourette (1857 – 1904). Han hade tidigare forskat under den berömde neurologen Jean-Martin Charcot och beskrev 1885 tillståndet som organiskt-neurologiskt och lade därmed grunden för vår nutida forskning.

Under tidigt 1900-tal fick det psykoanalytiska ta större plats inom forskningen och de la Tourettes organisk-neurologiska förklaringar hamnade i skymundan. Forskare beskrev nu de yttre ticsen som en manifestation av inre omedvetna konflikter som ofta ansågs vara av sexuell natur. Denna hypotes var den ledande fram till 1960-talet då man upptäckte att tics kunde dämpas eller helt elimineras med hjälp av läkemedelssubstansen haloperidol. Detta ledde till att de la Tourettes hypotes om neurobiologiska  orsaker än en gång blev aktuell.

Enligt författaren Lisbeth Iglum Rønhovde symtomen vid Tourettes inte kan behandlas med psykodynamisk psykoterapi, däremot är barn med syndromet i behov av stort stöd då självkänslan ofta är låg och barnet har svårt med relationer. Därför bör man inte eller utesluta behandlingar som förstärker bland annat patientens självkänsla och dess socialt kompetens (se t.ex. den relationella psykoterapin inom det psykodynamiska perspektivet). Vidare finns idag beteendeterapeutiska metoder (ofta innehållande något som kallas ”Habit reversal”) som har gott forskningsstöd och som patienten ofta tolererar bättre än de neuroleptika som tyvärr har allvarliga biverkningar.

Continue Reading »
No Comments

Bestialiska nordbor och hungriga asiater

Första gången jag hördes talas om existensen av dessa bestar i våra farvatten var runt år 2002. Självklart trodde jag att personen i fråga drev med mig, men senare efterforskningar i ämnet visade sig att detta påstående var helt sant. Det låter ju osannolikt att en haj som dessutom kan bli upp till 15 meter lever så tätt inpå oss. Att det parallellt ser riktigt otäck ut med världens öppnaste gap gör det bara ännu mera skrämmande. Carl von Linné döpte förövrigt Brugden till Cetorhinus Maximus, vilket är det latinska namnet för glappkäft.

Ett annat namn som dessa bestar har är ”Solhaj”. Britterna kallar dem för ”Basking shark” eftersom de vid soliga dagar ligger still vid ytan och helt sonika njuter av värmen. Uttrycket to bask, sola sig kommer ursprungligen från Irland och Wales.

Brugden är dock inte farlig för människor, utan livnär sig på hederliga gamla plankton. Födan plankton filtreras på ungefär samma sätt som hos Bardvalar genom att Brugden simmar makligt, vanligen i vattenytan med vidöppen mun. Den är för övrigt den största svenska fisken och världens näst största fisk.

Förr i tiden trodde man att Brugden var ett odjur. Sjömän som fick syn på delar av fiskens enorma rygg trodde att de hade sett ett vidunder. Det talades om en drakorm utanför Bohusläns kust. År 1740 skriver Linnés lärjunge Pehr Kalm ”ibland kommit ett stycke från botten upp ur vattnet och då skall hava stått ända rak och upprätt till en karls längd över vattnet, samt i övrigt varit så tjock och stor som en timmerstock. Huvudet på honom skall varit svartgråaktigt”.

Vandringsmotivet om havsodjur användes över hela världen, som en varning för farliga vatten och ett sätt att förklara syner. På den tiden fanns ingen belysning i båtarna och inte heller glasögon. Fantasierna blev ett sätt att förklara de vaga synintrycken, säger  folklivsforskaren Ebbe Schön (Aftonbladet).

Brugden är brungrå till mörkgrå och har fem väldiga gälspringor som nästan möts undertill. Kroppslängden är normalt upp till 10 meter, ibland närmare 12–13 meter, i extrema fall 15-16 meter. Vikten  hos ett 10-metersexemplar ligger närmare 7 ton med en livslängd runt 50 år. Brugden lever pelagiskt det vill säga ute till havs, uppe i vattenmassorna och inte vid botten.

Brugden finns i de tempererade zonerna (8–14°C) och samlas tidvis i flockar, ibland upp till 60 eller till och med 250 djur. De vandrar med årstiderna och är till exempel en ganska vanlig syn vid delar av Storbritanniens västkust från juni till september. Brugden går normalt inte in i Östersjön, men ett exemplar fångades 11 januari 1960 vid Sadelöga nära Utö i Stockholm skärgård.

Brugdens parningstid infaller på våren till försommaren. Liksom de flesta hajar föder Brugden levande ungar och som mest sex stycken, detta efter en dräktighetstid om drygt 3-4 år år. Den blir könsmogen någon gång mellan 12 och 20 års ålder. Ungarna, endast en eller två vid varje födsel, är över en meter långa.

Arten har fiskats av Japan, USA och flera västeuropeiska länder för i första hand utvinna olja från levern, men i andra hand även kött och fenor. I Sverige är dock Brugden upptagen på röda listan och bedöms som starkt hotad. Fisket har karakteriserats exploateringar av ett bestånd under en kortare period. Den stora anledningen stavas extremt låg reproduktionstakt, vilket gör att det kan ta upp till 100 år innan nästa exploatering åter kan ske.

Hakarl

Idag är den globala efterfrågan på hajfenor det största hotet mot arten. Det enda kvarvarande riktade fisket sker i Kina och Japan. Våra nordiska bröder norrmännen är dessvärre nästintill lika goda kålsupare då de själva drev omfattande riktad fiske till 2003. År 1993 uppgick den den norska ”fenexporten” till Japan på 26 859 ton. Torkade fenor betalas upp till 700 US dollar per kilo det vill säga alltför frestande kapital i förhållande till pinsamt låga straffen. Islänningarna har exempelvis en maträtt som heter ”Hakarl” och som innehåller brugdkött. Det är faktorer som dessa som vidmakthåller och reproducerar dysfunktionella fiskekulturer när ett adekvat  totalförbud vore på sin plats.

År 2003 förbjöd EU metoden att avfena hajar till havs tillika finning. Världsnaturfonden kallade och jämställde förbudet med ”ett kryphål i regelverket”. Fiskarna tilläts istället ta hajkropparna till en hamn och fenorna till en annan, något som gjorde det komplicerat att jämföra antalet fenor med antalet kroppar. Parallellt  kunde fiskarna få dispens med att fortsätta med finning till havs om de kunde uppvisa att de ”regelrätt” tog hand om hajkropparna, något som ytterligare försvårade kontrollen och identifieringen av vilka arter som fångats.

Asiatisk delikatess”

Nio år senare år 2012 bestämde sig EU för att skärpa sitt snuskigt tandlösa hajfensfiskeförbud genom att anta ett förslag där finning helt förbjöds till havs. Dock är många experter fortfarande kritiska till de nya reglerna eftersom fiskarna fortfarande får skära av fenorna när de kommer iland. Ur bevarandesynpunkt är förbudet helt meningslöst eftersom antalet hajar som fångas och mördas ändå förblir detsamma. Det enda riktiga vore ett totalförbud mot att fånga haj helt och hållet. EU måste tyvärr blidka varje lobbyist av rang och på så sätt förblir detta viktiga Europeiska avståndstagande en gigantisk chimär.

I Sverige finns runt ett tjugotal hajarter

  • Pigghaj: Är Sveriges vanligaste hajart och förekommer vanligen på 20 till 70 meters djup. Pigghajen blir sällan över en meter lång, men är trots sin ringa storlek inte helt ofarlig för människan. På ryggen sitter två vassa piggar som innehåller ett svagt nervgift som kan ge smärtsamma och svårläkta sår.
  • Håkäring: Är näst efter brugden den största haj som tidvis uppehåller sig i svenska vatten. De största exemplaren kan bli drygt åtta meter och väga över ett ton. Håkäringen, som också kallas grönlandshaj, är mycket glupsk och äter allt från sälar till kadaver – i en håkäring har man till exempel hittat halva kroppen av en drunknad människa.

  • Håbrand: Tillhör familjen jätte­hajar och kan bli upp till sex meter lång och 300 kilo tung. De exemplar som besöker våra vatten brukar dock bara vara en tredjedel så stora. Fisken, som även kallas sillhaj, förekommer vanligtvis i Skagerrak och Kattegatt, men har även påträffats i Östersjön, så långt norrut som Ålands skärgård.
  • Småfläckig rödhaj: Är näst vanligast av hajarna i svenska vatten. Den småfläckiga rödhajen är en liten, nattaktiv art på drygt en meter som främst lever på sand-, grus- eller gyttjebottnar. Arten betraktades tidigare som bifångst vid fiske av andra arter, men har på senare tid blivit en alltmer uppskattad matfisk. Sedan 2004 är det dock förbjudet att fiska den i svenska vatten.

 

 

 

Continue Reading »
No Comments

En bransch på gränsen till genombrott?

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor, tillika männen bakom dråpliga filmkomedimanus som ”Seriemördaren, den homosexuella och praktikanten” och ”Övercurlad snorunge söker morföräldrar” spatserade ner till Cnemas lokaler. Vår primära mission bestod av att stötta den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbransch kvar i Östergötland i en snar framtid eller inte. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att avslutas 12.15. Tv kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är för övrigt ett fragment av det lokala framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmskapare i Östergötland upplever när film som kulturell pelare placerar sig bland de allra sämsta i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner, vilken ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom oändligt mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten via Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till skott; sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några plastiga muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där talarna Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén- Vd på East Sweden, Lars Eklund – politisk ansvarig för Kultur och Krativitet på Östsam, Lars Vikinge – ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman - projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande panelsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med slagord som – hur och när? Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegrats väsentligt.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, stadens museer samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som diffust delas ut i Norrköping. Kvar till filmen blir bara genanta fyra kronor per invånare, när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva i det längre perspektivet. Då adekvat filmproduktion enligt Film i Skåne och Film i väst kan generera  i så mycket mera intäkter än bara filmpengar så torde mera ekonomiska smörjmedel gå till just filmen med ett av  syftena att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfoniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt intressant, informativ och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det är dock tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av majskornen som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna. Den skaran som numera vill skapa mycket mer än bara budgetstrama kortfilmer.

Allt är inte svart eller vitt då Norrköping går mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer och Bråvallafestivalen som en adekvat grogrund att stå på. Förutsättningarna finns därute, det gäller bara att samverka och tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någon annanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå processen skulle vara tänkt att ligga på?  Där kan vi i Team Humor bara instämma, vad är vår egentliga ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna och hur högt ska ribban ligga? De frågorna är onekligen berättigade. och något som herrarna i Östergötlands Förenade Filmare och Film i öst behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020. I och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Vi på Team Humor finner den fiktiva årliga filmfonden som en aning blygsam siffra. Vi själva har målet att samla in 13-15 miljoner för att kunna förverkliga våra genialiska komedifilmmanus. Ambitionen är att dessa filmjuveler ska spelas in i Östergötland av habila filmentusiaster i regionen. Dock är vår målsättning att skapa Sveriges roligaste film, och då är det inte bara det ekonomiska som ska ros i hamn utan också castingen som rätt regissör, fingertoppskänsla samt helvetisk mycket tur.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu