Subscribe to RSS Feed

Film, Musik, Kultur

Vardagslivskvalitet

Att komma bort från vardagen, lyxa till densamma, äta god mat och höra på tidlös musik live är att slå fyra gödda flugor i en smäll. Smolket i i bägaren var att jag inte hade råd att ta ledigt från jobbet dagen efter, något som i så fall hade fullbordat processen.

Marie lånade två Gröna Lund kort utav en  snäll jobbarkompis. Jag som är en spontan kontrollmänniska bokade fyra billiga tågbiljetter till och från Stockholm samt ett hotellrum på Unique Hotell för 1004 kronor.

Madnesss var ett av de band som jag uppskattade mest under det glada 80-talet. De bildades redan 1976 i Camden Town London. Medlemmarna har kommit och gått precis som de oändliga återföreningarna, deras mest kända lineup är när de var sju i bandet.

Jag tycker fortfarande att många av deras låtar är bisarrt tidlösa. Bandet blandade friskt mellan reggae, ska och pop med ett knivskarpt sinne för starka melodier. En stor portion humor präglade både deras musik och ”nutty” videos.

Mer än nostalgi

Vår resa startade prick klockan 09.36 från Centralstation. Att ta tåg till Stockholm är både snabbt, smidigt och ytterst bekvämt. Parallellt också oerhört skönt att slippa köra bil samt att slippa leta efter svårtillgängliga och dyra parkeringar.

Den klarblå himlen och sensommarvärmen var som gjord för att promenera i. Middagen åt vi på utmärkta Restaurang Mother of India där sötma och starka kryddor samsades i gommen.

All kultur var bannlyst, istället fick shopping stå för underhållningen. Vi följde diktatoriskt Drottninggatan till Gamla stan för att avrunda på Söder med underbara Monteliusvägen. Promenadstråket vid Mariabergets höjder invigdes 1998. Den vidsträckta vyn över Riddarfjärden var definitivt svårslagen.

Några favorittillhåll på vägen var klädbutiken G26, Science fiction bokhandel, Ben & Jerrys. Jag handlade ett par nya svarta boots på Jack & Jones, spidermankalsonger och en spidermanmugg. Marie snålade som vanligt. Hon handlade en spartansk tunn sjal.

Vi upptäckte också det ekologiska matmeckat: Paradiset. De hade allt och lite till; 1600 kvadratmeter äkta shoppingglädje. Matmarknaden hade en stark flärd av lyx. Klientelet var raka motsatsen från de generella kunderna på Lidl.

Djurgårdsfärjan tog oss till Gröna Lund. O, Leary´s var fullt timmar framöver så nödlösningen blev grannlokalen som inhyste ett pizzahak vars enda syfte var att dra in pengar. De smutsvita kala väggarna matchade omedvetet de lytta plastborden. Våra pizzor var utifrån lokalens interiör förvånansvärt goda.

Madness består idag av:
Graham ”Sugs” MacPherson – Sång
Lee Jay ”El Thommo” Thompson – Sax
Christopher ”Chrissy Boy” Foreman – Gitarr
Mark ”Bedders” Bedford – Bas
Danniel ”Woody” Woodgate – Trummor
Michael ”Monsieur Barso” Barson – Keyboard

För att få riktigt bra platser blev vi tvungna att snällt stå och vänta i 75 minuter innan bandet äntrade Gröna Lunds stora scen klockan 20.00.  Mina hälseneproblem torterade psyket under den asketiska tiden med en sjusärdeles molande värk. Det och att batteriet till mobilen var körd, uteslöt all form av förströelse. Att försöka  vara i nuet var lika jobbigt som det lät.

De inledde konserten med den det instrumentala cover- ska-mästerverket ”One step beyond”.  Därefter radade de upp de adekvata hitsen som ”The Prince”, ”My girl”, ”Grey day”, ”It must be love”" och ”House o fun”. Madness varvade klockrena hitlåtar med alster från nya kommande plattan, vilka heller inte gjorde bort sig.

Ett gäng av tonåringar dansade vilt under konsertens gång. Tyvärr var de i vår mening väl euforiska i kombination med en hel del alkohol i blodet. Det var ett smärre under att min spidermanmugg som stod bredvid mig i en påse inte blev demolerad under dessa upploppsfasoner.

Bandet kom av sig några gånger, men var annars väldigt tighta. Bäst var ”Baggy trousers”, Nightboat to cairo”, ”Embarrasment”, ”Shut up”, ”My girl”, ”Grey day” och självklart ”Our house”. McPhersons cockneybrytning var lika skön då som nu. Deras rytmiska gryta håller definitivt. Både jag och Marie förvånades över hur många bra låtar de hade i sin repertoar.

Efter 1½ timme avrundade bandet med ursköna ”Nightboat to Cairo”.  Det var en precis lagom dos av Madness. Jag saknade dock deras patenterade ”Nutty walk/dance”. Bandmedlemmarna har blivit äldre, något som självklart genomsyrade deras framträdande. Det var synd eftersom jag velat se mera av ”the nutty band”, att de blivit gubbar tycker jag inte spelar någon som helst roll.

Jag och Marie plankade på spårvagnen från Djurgården till Sergels torg. I den smockfulla vagnen trodde vi omöjligt att en vakt skulle dyka upp, men det är då de gör det. Vi flyttade oss hastigt, så långt bort som möjligt, tills det inte fanns något mer utrymme kvar av den korta Golgatavandringen. Vakten tillhörde gardet av mindre nitiska sådana. 2000 kronor i böter hade onekligen inte varit så upphetsande.

Glada att undslippa ett gigantiskt budgethål traskade vi till hotellet. Det hade varit en väldigt trevlig dag, men den hade tärt på krafterna, vi var helt urlakade utav promenader, intryck och god mat. Min hälsenevärk hade ökat i styrkan, smärtan hemsökte mig hela natten.

Hotellfrukosten var betydligt bättre än väntat. Det var ett varierat frukostsmörgåsbord som hade det mesta. Vårt tåg avgick 09.36, klockan 11.22 var vi tillbaka i Norrköping . Vi tog en uppfriskande promenad från Centralstationen till Ektorp.

Continue Reading »

No Comments

Pokémon Go

Pedofili (av grekiska pais, genitiv paidos, ”barn” och philia, ”kärlek”, ”vänskap”) är en beteckning för en vuxen människas sexuella dragning till prepubertala barn. Pedofilerna finns där barn finns, så enkelt är det.

I huvudet på föräldrar existerar det ett myller av subtila potentiella pedofiltillhåll såsom förskola, skola och idrottsföreningar. Det tragiska är att den manliga personal som jobbar eller vill jobba med barn kan bli stigmatiserade av såväl kollegor som föräldrar. Det är inte bra utifrån att barn behöver bra manliga förebilder.

”Om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget”. Pedofiler behöver numera inte godis eller  andra sötsaker för att locka till sig barnen; de kommer fram självmant. De små liven frågar vilken team man tillhör, hur många Pokémon man har eller vilken man gillar bäst.

Under min Pokémonkarriär det vill äga en månad tid har oräkneliga med ungar mellan 5-15 år kommit fram med myriader av frågor. Det torde vara en utmärkt strategi för beräknande pedofiler att anamma. Pedofilismens högborg den Katolska yrkan har onekligen fått en konkurrent av rang.

För 1½ månad sedan upplevde jag vuxna som letade Pokémon som totalt bombade. Medelålders kvinnor och män som ville verka coola med att försöka hänga med de senaste trenderna fick magsyran att haverera hos mig.

I och med mitt arbete kom jag ofrivilligt i kontakt med Pokémon Go. Det ledde till att jag laddade ner spelet. Ju mer jag kom in i processen desto mer insyltad blev jag. Lägg på ett tjockt lager tävlingsinstinkt via kompisar som hade kommit riktigt långt, så var jag fast.

Jag är dock fel personlighetstyp att fastna i något som Pokémon Go. Ett patologiskt samlande light, av bland annat parfymer, cd och Marvelkonst gör mig till en perfekt måltavla för att samla på mig pokémon.

Jag har på 31 dagar nått till level 27 av 50 möjliga och hittat 105 olika pokémon av 151 möjliga. Att jag råkar ha två pokémon stop utanför mitt fönster är definitivt inte en välsignelse, snarare ett maniskt aber.

Fördelarna med letandet är att istället för att zappa mellan tv-kanalerna ger jag mig ut med cykeln eller tar en långpromenad. Det innebär träning, ljus och ibland solsken. Jag lyssnar parallellt på musik och har kameran i högsta hugg ifall någon exceptionell vacker vy framträder.

När jag var yngre dyrkade jag cyklandet i sig, det var en frihetskänsla som frammanade upptäckarinstinkten. På senare år har cykeln mer varit ett verktyg att ta mig till jobbet och tillbaka. Genom att ägna mig någon timme per dag att cykla i olika områden för att haffa nya pokémon har cykeleuforin fått renässans genom att jag upptäcker nya detaljer av Norrköping.

Ännu har jag inte assimilerats fullt ut till Pokémon Go. Mina mål är att dels att levla up, dels att hitta alla de 151 stycken som finns. Pokémon är en förkortning av Pocket Monsters de vill säga fickmonster. Den japanske spelutvecklaren Satoshi Tajiri är urfadern, det var han som kom med idén till speljätten Nintendo. Numera finns det ett Pokémon Company, som delägs av Nintendo.

Spelet går ut på att samla små låtsasdjur som man sedan tränar och slåss med, mot andra Pokémon. För att bli bättre i spelet krävs det att du rör dig utomhus, samlar prylar samt olika sorters Pokémon. Tekniken att kombinera den verkliga världen med en digital spelvärld på det här sättet kallas för AR, Augmented Reality.

De flesta Pokémon påminner om verkliga djur. Det finns Pokémon som exempelvis liknar fåglar, sälar, hundar, ödlor, krabbor, fladdermöss och fiskar. Det finns också Pokémon  liknar monster, sagodjur eller människor.

Alla Pokémon har sin specialitet, de tillhör alla varsin kategori. Exempelvis finns det gräs-Pokémon, vatten-Pokémon, flygande Pokémon, elektriska Pokémon och giftiga Pokémon. När de olika varelserna ställs mot varandra har de olika fördelar gentemot varandra. Till exempel har en vatten-Pokémon större chans mot en eld-Pokémon, precis som elementens förhållande till varandra i verkligheten.

Så snart man nått level 5 kan battling på dylika gym börja. Det första som händer när du nått level 5 och klickar på ett gym är att du ska välja ett lag. Röd (Team Valor), gult (Team Instinct) eller blått (Mystic). Jag själv tillhör Team Valor.

Det finns tre saker du kan göra när du klickar på ett gym i Pokémon Go. Attackera och försöka ta över ett gym som något annat lag just nu äger. Träna ett gym genom att möta deras Pokémon, det måste då vara ditt lag som äger gymmet. Försvara ditt lags gym genom att lägga in en Pokémon. Jag har hittills inte bemödat mig att ta över något gym – ännu.

Jag tror bara det är en tidsfråga innan polisen haffar någon pedofil utrustad med Pokémon Go vars syfte inte är att levla up. Det fattas bra att Katolska kyrkan skulle börja med grundkurser i Pokemon för barn under 12 år för att ungdomar ska börja röra på sig mera.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

25 september, 2016 by

Pixel-Eskapism

Gillian Andersson från Arkiv X gestaltar mordutredaren Stella Gibb,en karaktär som är ljusår från hennes tidigare roll. Oempatisk, diktatorisk och självisk tar hon upp jakten på en seriemördare i Belfast. Paul Spector heter mannen som först stalkar sina offer, för att sedan efter minutiös planering döda dem. Han leker en katt och råtta lek med polisväsendet via dylika meddelanden. Jag upplever schackdragsspänningen mellan Stella och Paul som optimal. Att han är gift och har två barn samtidigt som han utövar sin morbida hobby förstärker helheten. Från första avsnittet till sista sitter man som fastnaglad framför skärmen. Miljöerna och dialogen i The Fall känns tveklöst ”äkta”. Den mörka stämningen som präglar karaktärerna och miljöerna är såväl realistiska som underhållande.

Skandinaviens mest kända tv-serie Bron har varit så hypat vilket mynnat ut i att jag inte sett den. Jag ser hellre amerikanska serier än svenska, framförallt när det kommer till deckare, varför vet jag inte. I vilket fall som helst kände jag mig manad att i alla fall se några avsnitt då några bekanta berättat att de sträcktittat på de tio avsnitten. Seriehybrisen smittade av sig. Jag avverkade de två säsonger om fanns på Netflix oroväckande snabbt, den tredje köpte jag på Ginza.

Poliskårerna på båda sidor av sundet blir tvungna att samarbeta då ett lik placerats mitt på Öresundsbron. Saga från Sverige och Martin från Danmark blir kollegor. Hon är  intensiv, koncentrerad, snabbt och smart, men också kall och empatilös. Saga har Aspergers syndrom, vilket vanligtvis innebär svårigheter med de sociala koderna. Kollegan från Danmark är hennes raka motsats. Trots detta kompletterar de varandra perfekt och bildar ett utredningsteam som torde kunna lösa de flesta brott. Trots att det ibland kunde bli lite för mycket fokus på det social samspelet var detta en riktig guldklimp.

Richie Finestra (Bobby Cannavale) är en  av tre delägare i skivbolaget American Century, Bolaget är på dekis och enda alternativet är att sälja till Polygram Records.  Richie väljer det otänkbara genom att inte sälja, till de andras förtret. Hans vision blir att hitta essensen av musiken det vill säga det som fick honom  att starta skivbolaget från allra första början.

Vinyl består av 10 oerhört välgjorda episoder. Serien utspelar sig i början på 70-talet. Knarket och sexhybris fullkomligt flödar under dessa avsnitt. Om detta är rena klyschor har jag ingen aning om, men troligtvis är det rejält överdrivet. Detaljrikedomen är nästintill perfekt; allt från miljöerna till frisyrerna. Slår man ihop Martin Scorsese och Mick Jagger sm HBO gjort blir resultatet precis det som Vinyl blev. Serien handlar egentligen inte om själva musiken, utan om det som pågår i kulisserna. Det är mörkt, skitigt och dysfunktionell; drogerna och tjejerna används som förträngningsverktyg. Castingen är top notch precis som skådespeleriet. En riktigt toppenserie som kryper genom skinnet på en.

Bra skräckisar växer sannerligen inte på träd. Jag och brorsan tog tillfället i akt att se Don´t breath på bio. Filmen är en hybrid utav thriller och skräck. Tre klåfingriga unga tjuvat får ett insider tips på ett hus att stjäla från. Förutom att huset låg ensligt beboddes det utav en blind man. Densamme ryktades ha fått ärva massor en stor summa pengar. De få nackdelarna var att gubben varit en före detta elitsoldat samt att han hade en vältränad hund i sin ägo.

Don´t breath är ljusår ifrån nyskapande. Vi har sett samma grundformel några miljarder gånger förut. Trots det väger historien och spänningsfaktorerna över. Den blinde spelas hyfsat trovärdigt utav Stephen Lang från bland annan Avatar och tv-serien Salem. Börjar man bita på naglarna så har upphovsmännen lyckats. Spänningen stegras successivt och man  dras omedvetet in i detta minihelvete. Den suggestiva musiken ackompanjerar katt och råtta leken utmärkt.

Eye in the sky handlar om ett moraliskt dilemma där etik, moral, politik, krig och prestige genskjuter varandra. Någonstans i Kenya befinner sig tre av Afrikas mest eftersökta människor. Deras syfte är att förbereda två självmordsbombare innan de far iväg för att bomba ett varuhus fylld med människor. En oskyldig nioåring inleder processen med att sälja egenbakat bröd invid byggnaden som ska sprängas. Hennes framträdande i ”Kill-zone” skapar ett etiskt dilemma mellan de berörda länderna Kenya, USA och Storbritannien: en barn liv kontra 100 människor. Moralen i filmen existerar troligtvis inte i verklighet, men jag tyckte ändå att helheten var riktigt, riktigt bra.

Eye in the sky är en förträfflig thriller med en stor dos drama inbakad. Filmen är nagelbitande skrämmande samtidigt som man är överlycklig att inte tillhöra de som tar beslutet i operationen. Filmen blev den eminente Alan Rickmans (1946 – 2016, London England: Die hard,  Robin Hood: Prince of thievs, Harry Potter filmerna,  Perfume, The Butler, Sweeny Todd, Alice in Wonderland) sista framträdande innan han tragiskt avled. En annan fantastisk brittisk skådis i filmen är Helen Mirren (1945, London, England: Excalibur, The Mosquito coast, The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover, Gosford park, Calender girls, The Queen, The Debt). 

Två främlingar tar lite droger innan de har hämningslös sex. På morgonen är mannen i livet medan den unga kvinnan ligger bredvid honom, ihjälstucken med 22 hugg. Kan man klara sig ifrån den mindre optimala situationen? Studenten Nasir Khan med rötter i Pakistan får en hjälpande hand av den avdankade försvarsadvokaten Jack Stone (John Turturro: 1957, USA New York: Do the right thing, Mo better blues, Millers crossing, Jungle Fever, The Big Lebowski, O Brother, where art thou, Transformers).

Vi får följa den mordanklagade Nasir i vått och torrt, mest i vått i brottsdramat The Night of. Vi får också en inblick i Jack Stones väldigt spartanska liv. Tittarna får stifta bekantskap med hans svårbotade fotksem samt vänskapen med en upphittad katt, trots att han är allergisk mot den. John Turturro gör en fantastisk gestaltning. Intelligent dialog avlöses av  fantastiskt skådespeleri med ett högt karaktärsdjup där typ allt känns helt trovärdigt. Respekt till HBO som fortsätter att göra überbra kvalitets-tv.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

21 augusti, 2016 by

Pixel – Eskapism

Superhjältar i tv-formar har jag minst sagt dålig erfarenhet av. Eftersom jag egentligen bara läst om Arrow i och med serietidningen Gigant (Justice League) vet jag inte mycket om denna Batman-light. Det är nog tur det då Hollywood troligtvis styrt och ställt utifrån grundhandlingen. Med de premisserna i bagaget upplever jag serien som helt okej. Att jag i nuläget sett 60 avsnitt tyder på att jag gillar vad jag sett. Trots det är det svårt att undgå manusförfattarnas anti-trovärdighet då de gör det lite väl lätt för sig, men svårt för tittarna, de som råkar by sig vill säga.

Batman med vapen? Batman som dödar andra människor? Listan av dysfunktionellt adekvata karaktärsdrag tycks ha  försvunnit upp i rök. Har upphovsmakarna blivit tokiga, eller är jakten på kapital helt skrupelfri? Superman är ju en superhjälte vars superkrafter är på tok för många för att en film ska bli tillräckligt spännande. Frågan är snarare inte vad han kan göra och i så fall varför använde sig inte han av en specifik kraft i just det läget, det går liksom inte att få till något. Av den anledningen föredrar jag superhjältar som Spiderman, Batman och Arrow för att nämna några. De har sin svagheter, till skillnad från Superman. Kryptonit finns ju direkt inte på pressbyrån precis. Alla dessa aber går inte att lösa dramaturgiskt. Visst finns det snygga scener i  Batman vs Superman: Dawn of Justice,  bra effekter och fragment av underhållning, men som helhet är filmen helt meningslös.

Superhjältar, superhjältar och ännu flera trikåprydda människor. Även fast jag sedan barnsben dyrkat dessa känns det nu som inflationen peakat. Ett annat problem är alla karaktärer som man som tittare måste hålla sig ajour med. Dessa introduceras i olika filmer såsom The Avengers, Iron man och Thor. Det känns ibland att man måste kolla igenom dessa innan en ny Marvelfilm ska ses, vilket i sig kräver sin hen. Captain America – Civil war är för lång för sitt eget bästa. Humor är en bristvara eftersom filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Allra bäst blir det när Spiderman och Antman gästspelar. Scenen på flygplatsen när superhjältarna slåss mot varandra är definitivt filmens allra största behållningen. Det har gått någon månad sedan jag sett filmen och jag får anstränga mig att komma ihåg filmen överhuvudtaget, inget gott betyg.

Säsong 1 0ch 2 var ren skär tv-eufori. 3:an gick på tomgång. I den fjärde säsongen av House of cards är ordningen återställd. Varje avsnitt är helt enkelt så bra. Manusförfattarna har tagit åt sig de fiktiva reprimanderna och återgett serien sin forna glans. Manusoptimeringen och dialogen synkar Kevin Spacey och Robin Wright som handen i handsken.. Den fjärde säsongens ”antagonist” är ingen mindre än vår egen Joel Kinneman. I mina ögon gör han det över förväntan. I denna säsong börjar processen med att dra åt snaran runt halsen på presidenten och hans uppoffrande fru. Det undersökande teamets detektivarbete går tre steg bakåt, men fyra framåt.

Jag gillade första filmen, trots det var jag ytterst skeptisk till denna uppföljare utifrån att den just är en uppföljare. Mina farhågor besannades inte utan actionsagoäventyret The Huntsman: Winter’s War visade sig bara en härlig fartfylld historia med utmärkt casting. Den sarkastisk humor från filmens dvärgar var exempelvis klockren. Chris Hemsworth är bara för cool som hjälte; en ny Brad Pitt helt enkelt. Charlize Theron är minst lika giftig precis som Jessica Chastain.

Jag har aldrig spelat Worlds of warcraft vilket innebar att jag fullt ut kunde  koncentrera mig på filmen i sig, inte på saker som borde eller inte borde varit med med inte.  Warcraft är om man ska vara elak ett collage av andra filmer såsom Sagan av Ringen, Hobitt, Moses, Stargate Atlantis med flera. Trots det gillade jag den ultratunna storyn. Orcherna såg dessutom sjukt realistiska ut. Karaktärsskildringarna var ovanligt uttömmande utifrån hur det brukar se ut i denna genre. Måhända är förbannelsen bruten, den att tv-spelfilmer generellt sett är urusla.

Continue Reading »
No Comments

Skogsröjet 2016

15 augusti, 2016 by

Äntligen tältfri

Att sova i tält har jag alltid upplevt som ett gissel. Trots detta har jag tältat åtta gånger på Sweden Rock, åtta gånger på Hultsfred och tre på Skogsröjet.

Bästa sova-över-upplevelsen var när jag och Stefan lånade hans brors Jonnys husvagn till Sweden rock festival. I år blev det ett paradigmskifte eftersom jag tog beslutet att inte sova över på campingen överhuvudtaget.

Johan, Leif och Jarmo

Utifrån min upplevelse av tält så slipper jag att sätta upp och ta ner dessa plasttingestar. Jag verkligen avskyr insekter; att slippa skrämmande varelser som mygg, getingar och andra kryp är sanslöst befriande.

Väderfluktuationer som svinkallt på natten till superhett när solen leker tältbastu är inget jag saknar. Vanligtvis ingår det också lite eller stora mängder regn. Det innebär bland annat fukt, blöta kläder, lerbad och gegga överallt.

Har man likt jag klaustrofobi-light så är det härligt att slippa känslan att andas in tältduken vid varje inandning. Detsamma gäller när man ska krypa in i en trång sovsäck i kombination med att hålla kvällskylan ute.

Ryggbesvär är något som reduceras till periferin när madrassen ersätter ojämna gräsformationer. Närhet till dusch och hygienprodukter är en annan faktor som jag tycker är rent bekvämt.

Fredag

Min fru fick det angenäma uppdraget att skjutsa mig till Rejmyre runt klockan 11.00, för att hämta mig klockan 23.00 samma fredag. Processen av att reducera alkoholen utvidgades med att bara dricka öl till klockan 20.00, sedan inget mera.

Jag dissade diktatoriskt  all form starksprit såsom whisky, vin, jägermeister och vodka. Trots orkanen av grupptryck hängav jag mig bara till ett öldrickande.

Min festival vapendragare: Jarmo Kolehmainen, Stefan Hammarström och Johan Nordström hade redan satt upp sina tält på torsdagen. Johan var den enda som sov över, Jarmo och Steffe kom vid tolvtiden på fredagen. Några kompisar till dem, Leif och John anslöt sig till solstolskollektivet.

De senaste årens Skogsröj har vädret varit sisådär, med regnskurar och kylig luft. Årets upplaga var helt fritt från regn. Sol varvades med moln och gradantalet pendlade mellan 18-21 grader.

Första bandet var Norrköpingsbandet Haunted By Destiny. Deras kommersiella poprock eller schlagermetal påminner om Amaranthe fast utan growl och keyboards. Sångerskan Evelina Eliasson är ett fynd. Hon sjöng bra och rörde sig världsvant på scenen.

Bandet i sig upplevde jag som alltför tillbakadragna och anonyma. Den här symfoniska genren är inte den lättaste att applicera från skiva till live; men bandet klarade övergången riktigt bra.

Spanade håglöst in Ztringtrosa vilka jag inte gillade och Doro som jag aldrig tyckt om.

En av av två anledningar till att det blev ett Skogsröjet för min del var The Hooters. Bandet tillhör skaran av husgudar som jag och Stefan har tagit till våra hjärtan. Deras blandning av rock, reggae och folkmusik i symbios med klockrena refränger vr helt oemotståndligt.

Jag och en kompis såg dem på 80-talet i Kisa av alla ställen. Den konserten kvalar lätt in på min 25-i-topp-lista-konserter. Nu har det gått över 30 år sedan sist. De återförenades 2001. Eric Bazilian är en av två kvarvarande originalmedlemmar. Han är kittet i gruppen, låtskrivare och förgrundsfigur.

Erics svenska fru Sarah var inkörsporten till att Sverige blivit hans andra hemland. Numera pratar och sjunger han allt som oftast svenska på bandets turnéer i Skandinavien.

Mina personliga favoriter som ”All your zombies”, ”Jonny B” och ”Day by day” avverkades planenligt. Bandets favoritlåt: ”The boys of summer” kunde också räknas till handlingarna.

Självklart var detta rocknostalgi i den högre skolan, men eftersom låtarna och musiken är så bra känns de också tidlösa. Tyvärr slösades värdefull tid på onödiga gitarrsolon och intetsägande intron istället för att spela klassiker som ”Southferry road” och ”Don´t knock it till you try it”. En bra spelning, men ljusår från euforin i Kisa.

The Dead Daisies kan ståta med namnkunniga medlemmar som Doug Aldrich, John Carabi och Brian Tichy. Scenen fullkomligt svämmar över av musikkompetens. Trots dessa förutsättning hade jag svårt att ta till mig de bluesiga 70-talsriffen. Det lilla jag såg av Mustasch imponerade.

Kamelot var den utlösande faktorn varför jag åkte till Skogsöjet överhuvudtaget. Jag har sett dessa husgudar två gånger; båda gångerna på Sweden Rock. Den ena spelningen var fantastisk, medan den andra var betydligt sämre.

Svenske Tommy Karevik ersatte grymma norrmannen Roy Khan. Första låten jag hörde bandet var 1999 via låten ”Night of arabia” från deras ”Fourth leagacy” platta. Från det ögonblicket har jag varit en trogen skivköpare.

Tommy rörde sig teatraliskt och panterlikt med små gester bland rök och ljusorgier. Det var en fröjd att se en sångare som inte var så ”hårdrockig” det vill säga förhärliga allt som har med fest och alkohol att göra. Bandet låter istället tunga texter, musiken och kvaliteten tala. Det fanns en flodvåg av höjdpunkter under Skogsröjets bästa konsert.

Jag skippade WASP som jag aldrig riktigt gillat samt Hardcore Superstars som jag sett ett antal gånger nu. Istället hämtade min fru och barnen mig runt klockan 23.00. Det var oerhört skönt att komma hem, få en paus från festivallivet.

Lördag

Jag anlände klockan 12.oo till Rejmyre efter att ha kört egen bil. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någonting denna lördag. Ett beslut mina kompisar upplevde som aningen udda. I min mening var det bara rent befriande.

Agendan gick verkligen i musikens tecken. Att vistas vid tält, solstolar och spritflaskor med bra kompisar har sin charm. Det bygger oftast att man är en del utav alkoholnormen; ”dricker du mycket så gör jag också det”.  Jag valde just därför att vara så lite vid tältet som möjligt, då även humorn med alkohol i kroppen sällan blir lika rolig när man är nykter.

Första bandet var svenska Violet Janine. En grupp som onekligen har framtiden för sig. De släppte nyligen sitt debutalbum. Det melodiösa hårdrockbandet med sångerskan Janine Nyman i spetsen visade att de med pondus och scennärvaro bemästrar låtarna live.

Nästa band till drabbning var Göteborgsbandet Saffire. De släppte sin nya och andra platta ”For The Greater Good” 2015 via nysignade skivbolaget AOR-Metal Heaven . Hela bandet genomsyrar utav musikkompetens och spelglädje. Deras 70-talsbrygd  med insprängd 80-tals pudelrock försatte de alldeles för på i publiken i glädjerus. Sångaren Tobias Jansson är en frontman i absolut toppklass med en pipa som kan besitta berg. Enligt mig var Saffir med Tarja festivalens klara överraskningar.

Sveriges senaste unga a.o.r-hopp är Art Nation. 2015 släppte gruppen den snuskigt hypade ”Revolution”. Inspirerade och influerade av H.E.A.T fast inte lika eklektiska. Sångaren Alexander Strandell har en helt okej röst, men i mitt tycke en för svag sådan för att kunna föra bandet till den absoluta toppen.

Jag saknar också flera klockrena hits som ”Don´t wait for salvation”, ”All in” och ”Start a fire”. Trots denna jämntjockhet så var det en godkänd spelning. Att skapa a.o.r magi på scen är inte det allra lättaste, utan betydligt enklare på skiva.

The night flight orchestra från Helsingborg är en form av supergrupp med medlemmar från Soilwork, Arch Enmy och Mean Streak samsas. Gruppen har två plattor i bagaget där fokuset precis som Saffire ligger på 70-80-tals hårdrock. Björn Strids falsettskrik kunde fått Rob Halford grön av avund. Låten ”Living for the nighttime” passade mig bäst. En skön spelning med bra ljud.

Femte svenska bandet i rad blev Corroded. Gruppen har släppt fyra plattor. De spelar mer modern rock än traditionell hårdrock. Tunga riff med aggressivitet matchade den brutala sången.

Detta var ganska långt ifrån melodis hårdrock, men jag gick hel klart igång på det. ”Age of rage”  var deras klart bästa låt som för övrigt användes för marknadsföring av TV-spelet ”Battlefield Play4Free”.

Halvt knockad av Corrodeds energi hade jag två timmar på mig innan Tarja skulle äntra scenen. En saftig 300 grams burgare, en långpromenad, titta på människor och lite vila i gräset gjorde susen.

Mina förväntningar på Tarja Turunen var inte stora. Hennes operettskolade röst upplever jag i för höga doser som sjukt påfrestande även när hon sjöng i Nigtwish (1996-2005). Hon har sedan dess hunnit yngla av sig fyra studioplattor sedan starten, varav den senaste släpptes nu i augusti.

Mina farhågor angående spelningen i sig visade sig vara totalt feltolkat. Det här var bombastisk och episk operarock när den var som bäst. El-cellon och snubben som spelade på den var båda värd sin vikt i guld utifrån ett konsertperspektiv.

Gitarristen var Skogsröjets coolate  kombination med utav  helgens mest blytunga ljudupplevelse. De dramatiska keyboardmattorna förstärkte konserten som med Kamelot var Skogsröjests allra bästa år 2016. Bandet levererade också sanslöst skön cover av Muse låt ”Supremacy”.

De tyska powermetalveteranerna Helloween stod näst på tur. De har aldrig fallit mig på läppen förrän 2010 års mästerverk ”7 sinners”. Skuggan från  den tidigare sångaren Michael Kiske kommer inte efterträdaren Andi Deris ifrån. När de tidigare klassikerna avverkas på scen blir det smärtsamt tydligt att det är skillnad på röstomfånget.

Andi kommer hyfsat till sin rätt när låtar som är skrivna för hans lungor spelas. I min mening är densamme långt ifrån någon Robbie Williams på scen precis. Omständligt och pinsamt är två ord som passar bra in honom och bandet när de vill få igång publiken med dysfunktionell tysk humor, taskig engelska och ren idioti.

Trots all denna negativism var det ändå en bra konsert som framavlades till skillnad från förra gången de stod på Skogsröjets scen. Självklart skulle jag vilja haft med fler låtar från 7 sinners plattan.

Beslutet att skippa Airbourne, Thin Lizzy och Lillasyster gjorde mig inget. Jag hade sett musik för ett halvår framåt samtidigt som min kropp hade förfrusit då jag skippat tröjan. Halvt frostskadad hämtade jag mina prylar i Steffes tält.

Jag tackade för mig och bilade hem i en varm bil till tonerna av Lacuna Coil. Att få omfamnas av ett varmt täcke i ett svalt rum var en utomjordisk känsla. Beslutet att aldrig mera sova i tält på festivaler passade mig som handen i handsken.

Continue Reading »
No Comments

Ett KISS fan av rang

I begynnelsen av mitt musikintresse det vill säga efter att ha lyssnat på mamma och pappas dansbandshit typ Ingmar Nordströms och Vikingarna blev det helt sonika KISS som gällde en bra tid framöver. På det dystra 70-talet var det antingen ABBA eller KISS som gällde.

Jag förstod då inte ABBAS genialitet utan fogade in mig till dem som dyrkade de maskerade männen. I klassen var det jag som slogs starkast för KISS, polaren Jukka Lukkonen hade Ramones som sina husgudar medan Keijo Kumpala föredrog Rainbow.

Tidningen Poster vars stora affischer allt som oftast hade KISS som headliner vilka var källan min tapet. Hela rummet var en orgie utav KISS-planscher. Några gånger per månad skiftade jag platser på dessa posters, vilket jag i viss mån  upplevde som en sorts religiös höjdpunkt mellanlångrandiga  läxorna. Om det var en hög form av kreativitet eller ett utav Nordeuropas tråkigaste liv låter jag vara osagt.  Att jag hade alla plattor med gruppen på vinyl var ingen överraskning, men att jag skaffade dockor av originalmedlemmarna var mindre rationellt.

En av mina bästa kompisar Jarmo Kolehmainen var också ett stort Kiss fan. Han blev min vapendragare som följde mig på de flesta konserter som jag sett med de sminkade amerikanerna. Första gången jag såg KISS var dock inte Jarmo med. Det var på Animalize-turnén 1984 med Bon Jovi som förband. Jag blev hårt ansatt i bussen eftersom jag var den ende i horderna av  Kiss entusiaster som upplevde Bon Jovi som betydligt bättre. Det var gör övrigt en av inkörsportarna till a.o.r-genren. Med låtar som ”Runaway”, ”Breakout”, ”Shot through the heart”, ”Burning for love” och ”Roulette” ägde de arenan.

Andra gången  var i återföreningsturnén 1994 i ett utsålt Globen.  Jag hade lyckats med konststycket att få med mig min fru och bror. Hon somnade otroligt nog i den höga volymen. Till viss del kunde jag förstå tillståndet eftersom ljudet var så taskigt att det var svårt att urskilja vilka låtar de spelade, enerverande uselt.

Ännu horriblare blev det sista gången jag såg dem. Det var år 2013 på  Sweden Rock. Jag såg 6-7 låtar innan jag hastade tillbaka till tältet. Det var noll inlevelse, trots mängder utav eld, bomber och rök. Paul Stanley sjöng som en dåligt kastrerad hammarhaj; det mesta lät livlöst och konstruerat.

Sista plattan plattan som jag lyssnade rakt av var ”Asylum” från 1985. Därefter har jag inte hört något mera album i sin helhet. De blev bara tröttsamma, förutsägbara och för kommersiellt plastiga. Såhär i efterhand har jag lyssnat in mig på Spotify utan att bli speciellt imponerad utav det musikaliska de presterat på de senaste alstren.

Sett i backspegeln tycker jag att a.o.r-alstren: Dynasty och Unmasked fortfarande är sjukt bra. Med låtar som ”Easy as it seems”, ”Naked city”, ”Is that you”, ”Shandi”, ”Charisma”, ”I was made for loving you”, ”Dirty livin”, ”Sure know something”, ”What makes the word go round”, ”She´s so european”, ”Tomorrow” skapade de en melodisk magi.

Ett brittiskt tributeband

Dressed to kill: ar turnerat som tribute band i 25 år. Ash, Gary, Matt, Danny kommer från Storbritannien.

Att få igång publiken tillhörde troligtvis inte det enklaste uppdraget när Flygeln bara bestod utav numrerade sittplatser. Antingen var arrangören totalt trög i huvudet, eller hur genialisk som helst, utifrån att snittåldern låg mellan 55-60 år, och att någon i publiken när som helst kunde tuppa av. Jag hade hoppats på att en ny generation skulle upptäcka musiken, så tycktes inte vara fallet i Norrköping.

Flygeln var sådär pinsamt halvfull, vilket öppnade möjligheter att sätta sig någon annan stans i lokalen. Vårt gäng på fem gubbar satt oss nästan längst bak. Ljudet där var förhållandevis bra precis som vyn.

Paul Stanley borde ha varit typ 97 procent tystare på scen och istället låtit musiken talat. Slå ihop Donald Trump med Anna Book får man en ganska bra bild på hur pinsamt mediokert mellansnack den mannen hade. Enligt mina vänner var trummisen den som var bäst musikaliskt sett i bandet. Gene den som var mest look-a-like. Smolken i bägaren var att trummisen föreställde Eric Carr, inte Peter Criss.

De rev av de flesta klassiker såsom ”Room service”, ”Rock bottom”, ”Love gun”, ”Makin love”, ”Detroit rock city”, ”Tomorrow and tonight2,  ”Do you love me”, ”God of thunder”, ”I was made for lovin you”, ”Stole your love”, ”Rock and roll all nite”, ”Shout it out loud”, ”I want you”, ”Black diamond”, ”C´mon and love me”. Största överraskningsanfallet var ”The Oath” från ”Music from the elder”; en bortglömd pärla. Bandet passade på att dra sköna ”A world without heroes” från samma platta.

I Sverige är ordet ”lagom” ett kriminellt underskattat ord.  Det är ett ord som passar som handsken; det var lagom bra konsert. En av få låtar jag saknade var blytunga ”War machine” från ”Creatures of the night”.

Största behållningen var  en retroaktiv sådan. Inspirerad av musiken skapade jag en Spotify lista med 70 av KISS allra bästa låtar. Det var riktigt trevligt att återupptäcka KISS igen, gamla KISS låtar mestadels, men ändå. Det går inte komma ifrån att deras bästa låtar verkligen är bra och nästintill tidlösa.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

6 mars, 2016 by

Pixel-Eskapism

Teamet Speilberg & Hanks grottar denna gång in sig i det polariserade spionspelet under det kalla kriget. Denna genre är ljusår ifrån att vara en favorit. Jag måste dock abdikera för en relativt lättfattad feelgood dokudrama som speglas med värme. Vänner av James Bond lär bli besvikna. Dialogen är det primära, action förlagd till periferin.  Tom Hanks gestaltning av den vardaglige försäkringssnubben James Donovan är som gjord för honom. Kemin mellan honom och den ryske spionen Rudolf Abel (Mark Rylance) är klockren. Avsaknaden utav pure action är sinnessjukt befriande ibland. Inblicken på ett delat Europa är alltid lika högintressant även i nutid. Att jag upplevde filmen så bra kan också bero på att mina förväntningar var enormt låga.

Star Wars: The force awakens, årets mest efterlängtade film, årets bästa film? Svar nja, och nej. Underhållningsvärdet är skyhögt, tyvärr har upphovsmännen reproducerat all tänkbar nostalgi, vilket i mitt tycke blev på tok för mycket utav det goda. Att man dessutom inte kan komma på något annat än att förgöra ytterligare än i raden av dödsstjärnor tyder bara på sjukt dålig fantasi eller svårighet att våga gå utanför the comfort zone. Dialogen tycks vara skriven för 8 till 10- åringar, en faktor som drar ner helhetsbetyget rejält. JJ Abrahams är mannen bakom tv-succéer som Felicity, Alias och Lost samt filmer som Star Trek, Super 8 och Mission impossible. Han har filmskapandet i ådrorna och har en hög lägstanivå som ett kreativt vapen. Det han gjorde med Star Trek rebooten var definitivt ingen tillfällighet.  Förhoppningsvis blir de kommande uppföljarna mer fristående originalet, utan självplagiatkomplex. Jag vill ha mer våld, mer blod, mer sex tack. Jag är rädd för att Disney inte fattat  eller fattar det innan det är försent – money rules.

År 2149 jorden håller på att dö på grund utav rika människor som vill ha ännu mera makt och pengar. De har dammsugit jorden på allt värdefullt. Luften går knappt att andas och fattigdomen är överväldigande. Vetenskapsmännen har lyckats med konststycket att teleportera en koloni av människor 85 miljoner år tillbaka. Det ädla syftet är att återskapa en sund civilisation, medan the dark force ser detta som en chans att ytterligare råna jorden på dess tillgångar. Finns det  dinosaurier i en film är det lätt att associera till Jurasic Park. I Terra nova blir den kopplingen ännu tydligare. Trots manusluckor och glättighet gillade jag och barnen vad vi såg. Det var lagom av precis allt, utan att vara sådär superbra. Originalitet är ett starkt ord,  här lånas det friskt av Avatar/Jurassic Park/Earth 2/Lost/Stargate med flera. Tyvärr blev det bara en säsong utav en serie som jag skulle vilja ha sett en fortsättning av.

Vildmark, män, vapen, indianer, krig, död, våld präglar detta vildmarksäventyr The Revenent. För lång trogen tjänst fick äntligen Leonard DiCaprio en Oscar för sin gestaltning av den envise och seglivade Hugh Glass. Hans antagonist John Fitzgerald spelas utmärkt av Tom Hardy. Filmen är vacker, känns delvis autentisk, trots 2 timmar och 36 minuter. Filmen baseras löst på en novell, med stark betoning på löst. Det är inte mycket som överensstämmer med bokformatet förutom naturen. Det blir periodvis en Robinson Crouse på land, inget fel i det, men ibland upplevde jag att att mitt skruvande i biostolen blev väl frenetisk. Höjdpunkten är Hugh Glass batalj med en björn. Det såg schizofrent verkligt ut; som tittare tappar man helt enkelt andan. Hugh Glass måste ha ett av den kontinentens allra bästa läkkött. Så mycket som han var med om och överlevde skulle knappt Batman mäktat med. Eftersom detta är en amerikansk film så är väl inte den petitessen alltför märklig. En estetisk välgjord film, men lite för lång för sitt eget bästa.

Att jag fastnade för Spiderman i min ungdom berodde på karaktärens kulsprutande kommentarer vars syfte var att få sina motståndare ur balans. I Spidermans fall har man inte lyckats reproducera denna egenskap i filmerna. Detta är definitivt inte fallet i Deadpool. Ryan Reynolds (1976, Canada, Vancouver:  Blade: Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, The Nines, Fireflies in the garden, X.men origins: Wolverine, Paper man, Buried, Green lantern,  Safe house, The Change up, The captive, Self/less)  är klockren i rollen som den diagnosbabblande superhjälten. Action från första bildrutan dessutom oerhört snyggt designad sådan. Deadpools humor är inte alltid rolig utan också ytterst raljerande. Det känns mera som att han har tics och indirekt är tvungen att avfyra syrligheter i alla tänkbara som otänkbara situationer. Det skulle kunna vara en källa till en repetitiv film, men så blir inte fallet. Deadpool är rated R vilket få av Marvels filmer är. Det innebär massor av blod, ultravåld och grovt språk. Tänk så bra det kan bli när den subtila censuren får fritt spelrum. X-men karaktärerna Colossus och  Negasonic Teenage Warhead tröstlösa försök att övertala Deadpool att bli en av dem är också en stämningshöjare i filmen. Lagom bra effekter, lagom bra skådespeleri, lagom av allt, men helheten blir en uppvisning i en filmisk urkraft.

Oscarsvinnare och jag går inte inte alltid ihop – Spotlight gör det. Det är en historia som baseras på verkliga händelser. I och med att tidningen The Boston Globe får en ny chefredaktör som dels är jude, dels inte har några referenser till staden förut gör att tidningen agenda ändras. Istället för att subliminalt förtränga dysfunktionella samhällsnormer där politiker, präster, affärsmän och vanliga medborgare lever i symbios får det undersökande teamet Spotligt i uppdrag av chefredaktören att börja nysta i sådant som förut bara fick notiser i tidningen. Teamets detektivarbete leder till att man utmanar hela den katolska kyrkan och allt vad den står för. Castingen är totalt optimal, Mark Ruffalo (1967, Kenosha, Wisconsin, USA: The last castle, Wintalkers, Eternal sunshine of the spotless mind, Collateral, Zodiak, Blindness, The Avengers, Iron man 3, Now you see me, Shutter island, Margaret, The kids are all right, Begin again, Foxcather) är ADHD-speedad-Gud-alike. Alla skådisar är som små pusselbitar i ett stort pussel. Det är bara att abdikera för en en historia som känns så overklig utifrån ett grupperspektiv. Dialogen, tempot, skådespeleriet, typ allt är helt outstanding. En av de bättre och intressantaste filmer jag sett på länge – en samhällsögonöppnare.

Det sjuka är att detta har kunnat fortgå så länge som det gjort, med Gud som förklädnad. Att leva i celibat tycks vara en grogrund till att undertryckta sexuella känslor får Guds män att bli djävulens hantlangare i Guds namn och dessutom komma undan med det. Den Katolska kyrkan har alltid varit en en förening för pedofiler som gömmer sig bakom sin egen sfäriska maktfaktor utan insyn för yttervärlden. Jag hoppas att detta ändras i och med denna film. Tyvärr tror jag att kulturen består så länge som celibatet är ett honnörsord bland pedofilgubbarna. Jesus gick på vatten, men det är få förunnat, låt prästerna gifta sig istället för att utnyttja småpojkar med trasiga hemförhållanden sexuellt.

Continue Reading »
No Comments

Första gången

Jag och Marie hade den goda smaken att se Eurovisionfinalen i Globen år 2000. Sveriges bidrag var Roger Pontare med ”När vindarna viskar mitt namn”. De värdiga vinnarna kom dock från vårt Grannland Danmark. Olsen Brothers tog Europa som Sverige med storm med deras ”Fly on the wings of love”. Viss var det kul att ha varit på en final i Sverige i Globen, men det bestående minnena var egentligen taskiga platser  och dåligt ljud.

Jag bokade tidigt upp fyra biljetter till familjen när de släpptes. Att det blev genrepet var dels för att jag var nyfiken på det, dels för att kunna se finalen i favoritsoffan. Biljetterna kostade 55o kronor gånger fyra, en saftig summa, men klart värt pengarna om förväntningarna infriades.

De första deltävlingarna hade väl varit sisådär när det kom till helhetskvaliteten. Instinktivt kändes inte detta startfält helt klockrent heller.

För att rama in evenemanget i en rosa familjeskimmer besökte vi nyöppnade restaurangen Pinchos. Sedan starten 2012 har restaurangen varit Sveriges första och enda app-restaurang. Bordsbokning, menysurfing, betalning och beställning kommuniceras via en app i din egen mobiltelefon. Trots det vimlade det utav personal i såväl det öppna köket som på golvet.

Barnen fick varsin Tapasplanka speciellt anpassad för barn, tyvärr inte för våra kräsna matmonster. Quesadillas, Miniburgare, Kycklingspett, Sötpotatispommes passade inte alls. Jag och Marie testa på minipizza, minikebabrulle, sötpotatispommes och kycklingburrito. Det mesta smakade bra utan att vara sensationellt på något sätt. Sötpotatispommen blev dock en favorit till oss.

Deltävling 3

Vi handlade på oss godis på Hemköp innan vi bilade upp till Himmelstalundshallen. Rad 20 framför scenen visade sig vara optimala platser. Endast ett stenkast därifrån fick vi följa värdparets mellansnack. ”Ett få igång publiken team” inledde evenemanget med att kickstarta publiken via stereotypt kallprat och dj-mello-musik.

Därefter förklarade melodifestivalens ständige studioman Henrik von Zweigbergk hur kvällen skulle gestalta sig, var kamerorna fanns, var vi borde klappa händer och så vidare. Mr Melodifestivalen: Christer Björkman tog i 5 minuter över stafettpinnen för att lotsa publiken vidare via information.

Mellanakten bestod av någon mystisk dans där Gina medverkade. Jag har inte alls förstått det fantastiska med att värdarna måste dansa, sjunga och showa. Låt de som är bäst på att utföra dessa göra så, inte programledarna.

Startfältet

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

En väl framförd brygd av afropop. Varken bu eller bä, min fru gillade vad hon såg och hörde.

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

”Me and my drum” från 2011 var en personlig favorit hos mig. Jag blev ytterst förvånad när Åhlund (Teddybears)/Kleerup pennade ”You carved my name”  var minst lika bra. Helena Gutarras ”Leila K attityd” var kaxigt precis som dansarna i Junck. Den  tuggummihäftande rockrefrängen var som ett knytnävsslag i solar plexus utifrån en hit-låts perspektiv. Ett riktigt energiskt och bra framträdande från alla inblandade i symbios med en oerhört skönt electropop-driv.

3. Smilo ”Weight of the world”

För mig en ganska intetsägande mellohouselåt med ett horribelt tråkigt framträdande. Visst, musiken ligger i tiden, men låten var i alla fall en av deltävlingens sämsta i symbios med bedrövlig sånginsats.

4. After Dark ”Kom ut som en stjärna”

Jag är verkligen inget fan utav män som klär ut sig till kvinnor och till råga sjunger. Sången i sig är ju inte precis Adele, vilket inte gör saken bättre. Trots det var denna låt hyfsad och fyllde upp underhållningskvoten med glitter och glamour. Den bör dock inte gå vidare till vare sig final eller Andra chansen på bekostnad utav mer seriösa bidrag och bättre låtar

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Modern r’n’b-pop  a´la Zara Larsson till Rihanna. Soundet låter stort och snyggt men också dränkt i : ”vi har hört detta 1000 miljarder gånger förut”.  Lisa  har onekligen talangtävlingsrutinen, men saknade karisman.

6. Boris René ”Put your love on me”

Degerforsfotbollsspelande och självsäker avlossade Boris en stunds skön soulpop med hatten i högsta hugg.

7. Oscar Zia ”Human”

Otroligt oväntat bra. Hade väntat mig något mera i stil med förra låten ”Yes we can” och andra Saade kloner toner, men här var det en avskalad show som gällde. Musiken var  dock långtifrån stilistisk utan en härlig arena rock med en klockren Killer-refräng.

Värdparet

Gina Dirawi och Henrik Schyffert var sköna. Henrik var perfekt som sidekick, befriande att slippa det tillrättalagda melloskämten, utan mera en traditionell stand-up humor som jag skulle vilja se betydligt mera av i de andra deltävlingarna.

Som det varit nu har Edward Af Sillen skrivit dialogen och då spelar det ju ingen roll om det är Robert Gustavsson, David Batra, Johan Glans eller någon annan komiker som avlossar de oftast mello-anpasssade-humorn. Henrik Schyffert 5 minutare där han drev om sin egen IT-dyslektiska förmåga var genuint rolig. Inledningen med att mima till låten ”Underpressure” var oförutsägbart oförklarligt onödigt.

Helheten

Var det värt de 2200 kronorna som kalaset kostade. I och med att våra förväntningar infriades med råge var det helt enkelt så att kostnadens synkades adekvat med upplevelsen, något hela familjen var ense om.  Det avslappnade atmosfären genom att detta var ett genrep var behagligt. Att vara delaktig i ”bakom kulisserna” upplevde vi också som mycket givande.

Exempelvis var de Sci-fi långarmade kamerorna som spindlade sig fram lite över publikens huvud sanslöst häftiga. Ett restaurangbesök innan själva evenemanget förstärkte upplevelsen.

Familjens val till Finalen

2. Swingfly feat. Helena Gutarra ”You carved your name”

7. Oscar Zia ”Human”

De som gick till finalen var:

7. Oscar Zia ”Human”

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

Oerhört beklämmande att bovarna i dramat: kidsen, lägger sina 57 röster på hur coola vissa artister ser ut, inte hur taskigt de sjunger som exempelvis Smilo. Swingfly hade allt, men kom ändå inte till finalen eller Andra chansen. Tragiskt är ett starkt ord när världen ser ut som den gör, men tråkigt att en av två klockrena hits inte kom längre. Swingfly hade kämpat med både förkylning och kräksjuka under veckan vilket gjorde att han kraxade lite för mycket.

Familjens val till Andra chansen

5. Lisa Ajax ”My heart wants me dead”

6. Boris René ”Put your love on me”

De som gick till Andra chansen var:

1. SaRaha ”Kizunguzungu”

6. Boris René ”Put your love on me”

Att professionella glädjespridaren Boris gick vidare var härligt. Att SaRaha gjorde samma sak var mindre roligt.

Continue Reading »
No Comments

Inledning

2015 går inte till historien som varken ett topp-år för melodisk hårdrock eller a.o.r. Det blev ärligt talat påfrestande svettigt att hitta 15 plattor som var tillräckligt bra för listan.  Jag blev så illa tvungen att blanda in lite modern rock på den för att kunna iordningställa sammanställningen. Listans senare hälft präglas av att de inte alls når upp till mitt fjärde kriterium. Det som faktiskt räddar upp året är de svenska akterna.

Grupper som Serpentine, Level 10, Ten, Chaos magic, Lifeline, Hungryheart är på tok för dåligt. I mittfåran hamnar de flesta grupper, projekt eller artister via halvbra/godkänt som exempelvis Kelly Keeling, Radio exile, Lande/Holter, Kamelot, Issa, Royal Hunt, Kiske/Sommerville, House of lords,  Newman, Blood red saint,

Hur är det möjligt att året som gått varit halvljummet när veteraner som Toto, Def Leppard, FM, Bonfire, Whitesnake, Kamelot, Europe etc etc släppt plattor som hyllats. Utgår man som lyssnare att allt de släpper är lika med kvalitet så är väl musikåret en sensation. Utgår man istället från att dessa grupper oftast bränt sitt krut för att reproducera sin fornstora klassiker med syfte att uppnå någon form av glans från fansen, är det lättare att sopa bort det förgångna. Det är få gamla dinosaurier som levererar musik som överraskar i alla fall mig.

Att vara världsledande utan att ha engelska som sitt modersmål är minst sagt unikt. Förutom kvalitetsaspekten på musiken från Sverige är variationen abnormt stor. Varje grupp har verkligen sin egna stil och är inte stöpta i samma musikbryggd: The Poodles, Jono, Degreed, Find me, Magnus Karlsson, Art Nation,The Murder of my sweet och C.O.P. Jag tycker att massmedia borde sätta strålkastarljuset på hur världsledande vi är i melodisk hårdrock och hur det överhuvudtaget är möjligt.

Melodifestivalen kan man tycka vad man vill om, men att såväl H.EA.T, The Poodles, Dynazty och i år Eclipse varumärkesmedverkat där har fått kidsan på genrens sida, utan att de egentligen fattat det; en utmärkt grogrund för framtiden helt enkelt.

Mats 5 kriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad.  En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet.

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än  är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. Reach är ett utmärkt  exempel på bra musik vs taskig sång.

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2015 års bästa plattorna

Kampen om den åtråvärda melodiska hårdrocksstronen stod som sagt mellan svenskarna och svenskarna. Det myllrar av melodisk hårdrock i bland annat i Tyskland och England, men när det gällde att komma över den subtila adekvata kvalitetströskeln var det de blågula som utrotade all konkurrens eftersom den saknades hos de flesta andra.

Inte mindre än åtta plattor var från Sverige, helt osannolikt egentligen utifrån vår folkmängd. Egentligen borde det vara en omöjlighet att skapa så mycket bra musik i ett så litet land.

Jag måste återigen prisa det italienska skivbolaget Frontiers som i år släppt osannolikt mycket bra album och som vanligt introducerat nya intressanta gruppkonstellationer. Hela sju plattor från min topp-10 lista är ifrån detta eminenta skivbolag. Jag tror inte genren varit så vital som den ändå är i en ointresserad musikvärld som den är nu. Tack Gud för att ni finns!

1. Eclipse – Armageddonize

Jag hade oerhört höga förväntningar på denna platta. Deras förra album var ett av det årets topp-10. Med en sådan i bagaget försvåras varje grupps försök att följa upp en väldigt bra platta. Efter några lyssningar så lossnade det rejält i bilstereon och mina höga förväntningar överträffades med råge. Det var inte svårt att räkna ut att musiken med lätthet skulle placera sig på en 5-i-topp-placering. De första fem låtarna är som bombastiska knytnävsslag i solarplexus. Låten ”The Storm” är plattan allra starkaste lysande stjärna.Produktionen, variationen, rösten men framförallt de starka refrängerna bidrog till att skapa ett av årets starkaste album. Det som gör denna platta bättre än den förra är definitivt att denna landar mer emellan melodiös hårdrock och a.o.r än den förra men framförallt att refrängerna är betydligt starkare. På förra plattan fanns det låtar som aldrig riktigt blommade ut på grund avsaknaden av ett riktigt bra chorus. Det finns bara en låt jag inte alls gillar och det är spår 7, ”Breakdown”. Erik Mårtensson är gud i sin genre helt enkelt, med ett melodisnickrande där han subtilt stjäl lagom från genren och stöper om det till sitt egna signum och för a.o.r-facklan in i 2010-talet.

2. Revolution Saints

På gitarr Doug Aldrich (ex Dio, ex Whitesnake), på bas och sång Jack Blades (Night Ranger) och slutligen på sång och trummor Deen Castronovo (Journey). Kan något överhuvudtaget gå fel? Självklart, det är mera en regel än ett undantag. Denna gång vinner erfarenhet, någon form av hunger, ihopknåpandet utav bra låtar samt en sjukt bra produktion. En annan skön faktor är att plattan inte bara retroandas 80-tal utan också nutid i och med att musiken känns fräscht tidlös. Jack Blades röst skärsmeker genom de härligt tungamelodiska riffen, den är som skapt för plattan. Ordet supergrupp känns som ett epitet bara Revolution Saints och W.E.T får legitimitet att iklä sig. Plattan är i mitt tycke en a.o.r-classic som samsas med The Storm, Signal och Bad English. ”How to mend a broken heart” är skriven av Erik Mårtensson och inspelad av Eclipse. Denna version är bättre än originalet på grund av bättre röst och ljudvägg. För mig är ”Here forever”plattans kronjuvel, tätt följd av ”Locked out of paradise”, ”Turn back time” och ”Back on my trail”. Denna tyngre variant av Journey är ett exempel på att a.o.r fortfarande lever och frodas, trots att det är ett Frontiersprojekt, vilket även W.E.T är. Tänk om inte Frontiers funnits? Hade genren överlevt?

3. Jono – Silence

Första gången jag hörde Jono var via låten ”I was the one” från plattan ”Requim” (2013). Det var en låt som minst sagt fångade mitt intresse. Tankarna vandrade instinktivt till Queen, men också till ett mindre komplicerat A.C.T. Förutom att produktionen är 130 procent bättre än på förra skivan finns det också en helhet och en musikalisk röd tråd i denna svulstiga  musikaliska soppa. Jono krånglar inte till det, de blir inte heller något Queenkopiator. Istället har de skapat en egen identitet influerad utav Queen. Deras svar påBohemian Rhapsody är låten Opus.  Själv föredrar jag ”Man of misery”,  ”Wasting time”, ”Can we make it”, ”Your bread”,  och ”In my life”.  Jag såg för övrigt bandet på Skogsröjet  2015 och blev förtrollad. Vokalistens Johan Norrby sjöng minst lika bra live som på skiva, vilket inte säger lite.  Efter 10 lyssningar var det ingen tvekan om att detta var ett utav årets bästa album. En pompös fet produktion och musiker i världsklass – Queen är Gudar, Jono halvgudar – vilket album. Enda smolket i bägaren är att plattan fått på tok för lite uppmärksamhet. I en rättvis värld hade albumet legat högt på typ alla listor runt om i världen.

4. The Poodles – Devils in details

Precis som Treat har The Poodles hittat en  egen kil mellan melodisk hårdrock och a.o.r -fluffet. Deras signum är kliniskt starka bombastiska melodier med stick samt chorus att döda för. De lyckas också variera sig utifrån att de från 2006 till 2015 släppt 6  kvalitetsstinna album. Deras sista alster kanske inte har de här topparna, men däremot en jämnhet. Poodleismen har och är lika närvarande nu som när bandet startade. The Poodles framför högkvalitativ musik, där smådetaljer vårdas ömt, precis som helheten. De är den grupp på listan utifrån den hårda konkurrensen som kan ståta med mest variation på en platta, utan att det på något sätt upplevs för uträknat eller splittrat. Jag tycker att ”Devils in details” är betydligt bättre än föregående ”Tour de force” från 2013. Enda smolket i bägaren är ”What the hell baby”. Kul med crossovers, men den pastischen blev inte helt lyckad.

5. Shinedown – Threat to survival

Vad gör Shinedown på listan; varken a.o.r eller melodic rock. Jag upplever  Floridabandet som en hybrid av många genrer, men som verkligen tillvaratar en melodisk ådra som röd tråd i sin musik, därav inträdet på listan. Det var inte den lättaste uppgiften de hade framför sig, att toppa förra plattan Amaryllis från 2012. Till skillnad från Halestorm som hade liknande problematik, redde Shinedown ut det på ett exemplariskt sätt. Det är ett  enda långt crescendo av variation och melodisnickerier av absolut högsta kaliber. Många förståsigpåare menar på att de blivit på tok för kommersiella. Absolut att de blivit det, och jag älskar det. ”Threat to survival” är deras jämnaste och mest varierade platta hittills, med refränger som gjutits ännu starka runt melodierna än på föregående plattor. Det här är verkligen arenarock för 2010-talet.

6. The Murder of my sweet – Beth out of hell

Tredje alstret från cineastmjukrockarna från Sverige. Det märks att det eklektiska musikgeniet Daniel Flores lagt tid och krut på detaljerna på detta album. Välgjord är ett positivt ledord, aningen enformigt ett annat. Ryggraden i bandet förutom Daniel är utmärkta sångerskan Angelica Rylin. Soundet och låtarna är mörkare, mer dramatiska och mer symfoniska än på de tidigare plattorna. Innehållet är också  mindre trallvänliga, fast med bättre refränger och  mera a.o.r i sig. ”The Awakening”, ”World in ashes”,  ”Requiem for a ghost”, ”Bitter love”, ”The humble servant”, ”Still” och ”Euthanasia” är otroligt sköna låtar. Förutom att skriva låtar, texter, producerat, spelar människan många av instrumenten. Det tar onekligen några lyssningar innan låtarna och de oändliga små ljuddetaljerna sätter sig i ryggraden, men det är helt klart värt den tiden. Det här är inte Nightwish, Delain, Within temptation eller Xandria; The Murder of my sweet har hittat sin egna stil i denna urbaniserade djungel.

7. Magnus Karlsson´s Freefall – Kingdom of rock

Förra skivan var en av 2013 års  allra bästa. Det var en orgie i sjukt starka låtar. Denna uppföljare vandrar samma utstakade väg, men innehar  långt ifrån de klockrena hitsen som präglade debutalbumet. På detta album gästar en prominent radda hårdrocksångare, bland dem Joe Lynn Turner (Rainbow, Yngwie Malmsteen), David Readman (Pink cream 69), Tony Martin (Black Sabbath), Jorn Lande (Masterplan), Tony Harnell (TNT) och Jakob Samuel (The Poodles). Magnus Karlssons patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum. Att låta olika sångare sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock en förmåga att anpassa låtarna till de olika struparna utan att plattan på något sätt känns splittrad. Mindre metal, mera a.o.r  präglar Kingdom of rock. Mina favoritlåtar är titellåten ”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, ”Another life” och  ”Never look away”.

8. The Dirty Youth – Gold dust

Rebell-Pop/rock a´la Halestorm och Icons for hire, vad gör de på listan? Vad definierar melodisk hårdrock? En fråga som får olika svar beroende vem du frågar. Visst är detta en udda fågel i sammanhanget, men melodiskt och välproducerat är det. En plastpunkig attityd typ Pink, Tonight alive och Paramore genomsyrar plattan, vilket verkligen inte är någon nackdel. De härligt klockrena refrängerna från Walesarna avlöser varandra med ett genomgående driv som jag upplever som ytterst befriande. ”Bury me next to Elvis” är en av plattans allra bästa spår med ”I´m not listening to you” och ”Bedroom karate”. Sångerskan Danni Monroe har en såväl stark som skön röst. Vad kan man säga mer, en bra platta är alltid en bra sådan.

9 .Degreed – Dead but not forgotten

Degreeds tredje skiva är definitivt en übergroover. De första lyssningarna lät det mesta ungefär  likadant och upplevdes relativt intetsägande. Ju fler vändor plattan fick på sig desto mer växte den något svårtillgängliga musiken. Likt Vega och Harem scarem är de en aningen udda fågel i a.o.r-träsket. De sticker ut ordentligt med sin eklekticism och moderna sound samtidigt som a.o.r.själen finns i låtarna vare sig de är modern rock, pop, hårdrock eller melodisk hårdrock. Av de 14 låtarna är  ”The scam”, ”Madness”, ”Forgive you”, ”Kill your darlings” och  ”Final ride” bättre en genomsnittet. Degreed låter verkligen som Degreed, inget annat, vilket är ett stort plus i en genre där reproduktion snarare är en regel än ett undantag. Sångaren Robin ”Idol” Ericsson är ett riktigt fynd. Han fyller ut pojkbandslåtar likväl som tuffare melodisk hårdrock.  Hela bandet är egentligen en uppvisning av intrumentkompetens. Detta unga band  tillhör definitivt eliten utav svensk melodisk hårdrock anförda av H.E.AT, Work of art , The Poodles och Eclipse. I en rättvisare radiovärld hade Degreed haft företräde att bli spelade på exempelvis Bandit framför annat halvskräp.

10. Halestorm – Into the wild life.

Att toppa 200-talets bästa album fanns inte på världskartan. Utifrån detta konstaterande har ens förväntningar sjunkit med 40 procent. Efter fem lyssningar började det som till en början var en grov besvikelse ta form, vinna terräng och besegra tvivlen, dock ljusår från förra plattan. Albumet är otroligt varierat och fylld med melodier att dö en gnutta till, men det kräver som sagt lite mer tålamod. Jag faller för dem tyngre låtarna på plattan som: ”Scream”, ”I´m on fire” och ”Mayhem”. Låtar som jag inte gillar och definitivt kunde varit utan är ”Jump the gun”,  och ”I like it heavy”. Halestorm har en musikspännvidd och en låtsnickeriproccess som är få förunnat i branschen. Det ska bli ytterst spännande att se om bandet kan reproducera fler superlåtar i kombination med att också utvecklas.

11. Khymera – The grand design

Fjärde skivan från detta kvalitetsstinna Frontiersprojekt. De förra 3 skivorna har varit juveler i a.o.or kronorna. The Grand design var på väg att hamna i samma ädelstensskåp, men det som drar ner helhetsbetyget är låtarna 8 till 12 som inte är dåliga, men inte alls hakar på de första sju killerlåtarna. Att kalla projektet för Khymera borde ju kunna diskuteras utifrån att alla lämnat projektet. Mannen som typ gör allt är eminenta musikmaestron Dennis Ward. Han sjunger, gör låtarna, spelar de flesta instrument. Resultaten är ändå oerhört kompetent. Låtar som gör en a.o.r-själ glad är ”She´s got the love”, ”Say what you want”, ”I believe” och ”A night to remeber”.

12. C.O.P – State of rock

En av årets största överraskningar för mig var denna svenska grupp. Med ett pure a.o.r-sound, vassa gitarrer, sköna låtar som sticker ut, men såklart inte för mycket. Grand Illusion vokalisten Peter Sundell med brorsan Christian  levererar pomp-rock  med kanonlåtar som ”Nightmare””On the run”, ”Darkness”, ”I want the world to know” och ”In my dreams”.  Den svenska tidsmaskinen för mig tillbaka till en svunnen och saknad tid. Produktionen, musikerkompetensen, bra falsettsång och sköna låtar; vad mer kan man begära förutom att plattan kunde ha innehållit ett mejämnare låtmaterial

13. Art Nation – Revolution

Hypade och hyllade av typ alla. Så bra var det väl egentligen inte, eller? De rider ordentligt på H.E.A.T-vågen och reproducerar indirekt deras sound. Ärligt talat så ville jag inte gilla denna platta överhuvudtaget. Till en början gjorde jag inte det heller. Den röre detta sångaren i Diamond Dawn tyckte jag inte alls om, men i Art nation låter han betydligt bättre. Jag blev dock tvungen att abdikera med syfta att ta med albumet på listan.  Det är utifrån min a.o.r-smak på tok för mycket rockiga tongångar och för få  fluffiga guldkorn som ”Don´t wait for salvation”. Andra bra låtar är ”Start a fire”, ”3000 beats” och ”Here I am”. Överhypat, men ändå klart godkänt.

14.  Find me – Dark angel

Förra plattan ”Wings of love” var en riktig höjdare med några a.o.r classics i sitt sköte. Dessa saknas tyvärr på denna uppföljare, det blir liksom bara halvbra. Framgångsfaktorer är soundet, jämnheten och i viss mån sångaren ? ??? Jag upplever dock alltför ofta ”har jag inte hört det förr syndromet” på alltför många låtar. Helheten och den pure-aoraktiga soundet går ändå inte att motstå, plattan måste in på listan, trots avsaknaden av killerhits, lite som Kiske 2015?+ Bästa låtarna är ”Another day”, ”Midnight memories”, och ”I´m free”.

15. Ozone – Self defence

Slamer, Ousey och Overland, en line up som torde få majoriteten utav a.o.r.-folket att dregla över.  De båda sångarna har en bluesig underton i sina starka röster där svärta, ångest och brustna hjärtan har sitt härbärge. Mannen bakom dessa är multigeniet Mike Slamer som florerat i grupper som City Boys, Streets, Steelhouse Lane, Slamer och Seventh key. Teoretiskt sett borde dessa förutsättningar vara en contender of the year. Dessvärre lever inte förväntningarna upp till den färdiga produkten.  Riktigt bra låtar är titellåten ”Self defence” samt  ”Practice what you preach”.

Årets besvikelser

FM – Heroes and villains

Så var vi där igen. Jag har full förståelse att de gillar två olika stilar. Själv har jag ytterst svårt för de bluesiga rockalstren som inte säger mig någonting.

Europe – War

Europe fortsätter sin resa mot nya musikaliska utflykter. Jag gratulerar verkligen dessa herrar för att hittat sin nisch och att de vågar lämna ”the comfortable zone”.  De är duktiga musiker, fortfarande hungriga på scenen och bra låtskrivare. Tyvärr skapar de rockblues pastischer som för mig förblir helt intetsägande precis som på förra plattan. Visst, det finns 2-3 låtar som visar prov på hur bra detta kunde ha blivit.  Mitt nya Europe är Eclipse, vilka jag aldrig hoppas hittar någon form av bluesinspiration i framtiden.  Dagens Europe verkar göra allt de kan för att tvätta bort sin hitmaskins-stämpel. Nu ska de bli respektabla musiker och tagna på allvar av både kritiker och publik. Sammanfattningsvis en sann besvikelse. Denna väg känns helt fel att gå. De borde istället vara stolta över sin historik och göra en melodiös poppig AOR-platta – med bluesinslag.

Toto – XIV

Totoism på hög nivå dock inte för mina öron. Jag hittar 2-3 ljusglimtar som tilltalar mig därutöver är det en en adekvat avsaknad av bra chorus. Den visar upp ett musikaliskt lekfullt Toto – tyvärr.

Peterik & Scherer

Exceptionellt höga krav på mannen  som är ju en gud i a.o.r-världen.  Jim Peterik är dock inte mer än en människa och i samarbetet med nya sångaren  Marc Scherer når inte materialet upp till hans sinnessjuka kvalitetströskel.

Def Leppard – De Leppard

Reproduktionsmaskinellt och scizofrent utstuderat. Jag föredrar hellre de svenska kopiorna Grand Design. Grand design plagierar på ett förtjänstfullt sätt och kan på senaste platta rada upp hits. Sådana existerar knappt på Def Leppards luftslott. Ta lite här, ta lite där filosofin känns ljusår från genuinitet. Det bästa vore om Grand Design skrev låtarna och Def Leppard framförde dem.

Svenskt och nordiskt

Europe,    Eclipse,   Last autumns dream,   Care of the night,    Impera,   Crazy Lixx,   The Poodles,    Magnus Karlsson,   Skintrade,   Reach,   Radioactive,   Hardcore superstars,   Jono,    Grand Design,   Naked, The murder of my sweet ,   S.A.Y,   Osukaro,   Vindictiv,    Art nation,    C.O.P,    Martina Edoff,   Nalle Påhlsson´s Royal mess,   Saffire,    Ghost,    The Summit,

Finskt: Cains offering,    Myon,    Lotta Lene,     Michael Monroe,    Nightwish,

Norskt: Issa,    Jorn Lande/Trond Holter,    Åge Sten Nilsen’s Ammunition

Danskt: Royal Hunt,    Powerplay

Superbra musik

De senaste 4-5 åren har genren modern rock börja få ett grepp om min musiksjäl och plånbok. Det började lite smått med Fountains of wayne,    Madina lake,    Fall out Boys,    Anberlin,    The all american reject, Disturbed,    Billy Talent,  Shinedown,    3 Doors down och har fortsatt med grupper som: Halestorm,    Icons for hire,    Nothingt more, Starset,    Escape the fate,    Rise again,    Like a storm,    Pop evil,     Saliva,    The Veer union,    Adelitas way,    Breaking Benjamin,    Skillet,    Cavo,    Days of jupiter,    Red,     The Inthersphere,    VersaEmerge,    The Material, Poets of the fall,    Lord of the lost,    My Darkest days,    Six A:M,    Stone Sour,    Forever At Last,     The Cab,    A life divided,    Story of the Year,    The letter black,    Tonight alive,     Bridge of grace,    Jimmy eat world,    Yellowcard,    Sick puppies, Art of dying för att nämna några.

Skillnaden mellan genrerna ligger nog i hur man vill ha sin melodiska rock lista. det kan ju var befriande att inte blanda ihop stilarna trots att skillnaderna ibland är hårfina eller helt enkelt ligger i betraktarens ögon.  Om jag blandat dessa så hade det dessvärre inte funnits kvar så många contender of the year utifrån renodlad melodic rock eller a.o.r. Dock blev jag så illa tvungen att ta med The dirty youths album som omöjligtvis inte kan stoppas undan, precis som Shinedown och Halestorm.

Papa Roach

New years day – Mavovalence

Papa Roach – F.E.A.R.

Three days grace – Human

Trivium – Silence in the snow

Shinedown – Threat to survival

A life divided – Human

The Dirty youth – Gold dust

Fall out boys – American beauty/american psycho

Ellie Goulding Delerium

Ed Sheeran – X

Breaking Benjamin – Dark before dawn

Några av årets låtar

Revolution Saints – Here forever

Praying Mantis – Believeable

The Dirty Youth – I´m not listening to you

Art Nation – Don´t wait for salvation

Ozone – Self defence

The Poodles -  Stop

Murder of my sweet – The awakening

Jono – Can we make it

Eclipse – The Storm

C.O.P – Nightmare

Martina Edoff – Word has gone mad

Khymera – She´s got the love

Find me – Another day

House of lords – Go to hell

Naked – Aim for the heart

Three days grace – I am machine

Papa Roach – Skeletons

Halestorm – I´am the fire

Shakra – Hello

Lande/Holter – Walking on water

Issa – Long time coming

Grand Design – 10 outta 10

Kamelot – Insomnia

Khymera – She´s got the love

Shinedown -  Asking for it

Magnus Karlssons Free Fall – When the sky fall

Festivalsommaren

Den lilla och genuina Skogsröjetfestivalen som gick av stapeln slutet av juli blev min enda festival detta år. Jag hade lovat mig själv att aldrig övernatta i tält något mera. Man ska dock aldrig säga aldrig, då mygg och gyttja återigen blev mina vänner. Det fanns mycket att glädja sig åt utifrån ett melodiskt rock perspektiv. Festivalens överraskning var Jono. De levererade kvalitetsstinn  rock influerad utav Queen på ett sanslöst underhållande sätt. FM var en fröjd för örat när de levererade hits som ”That girl” och ”Love be the leader”.  Trots att Europe dragits ner i ett bluesträsk är de fortfarande ett ytterst vitalt och professionellt band på scen.

Precis som FM var det för första gången jag såg Magnum live. De gjorde mig inte besvikna. Några av deras nyare låtar såsom ”Unwritten sacrifice och ”Black skies” samsades behagligt med ”Vigilante”  och ”Sacred hour”.  Svenska H.E.AT med sångaren Erik Grönvall i spetsen har jag sett ytterligare två gånger förut. Denna kväll var inte sämre än någon av dessa. Variationen på låtarna i den genren är sjukt stort; de rockiga som exempelvis ”Enemy of me” som de mer aor:iga: ”Point of no returm” och ”Living on the run” vårdas ömt på scenen. Erik Grönwall är ett kapitel i sig. Han är en riktigt vitamininjektion på scen. Det blir ibland ”too much” och man undrar lite om han inte tagit någon annan form av injektion.

Kommande släpp 2016

Edens Curse

Avantasia

Nordic Union

Mecca

Jaded Heart

Rage of Angels

Treat

Serenity

Magnum

Last in line

Shakra

Rick Springfield

Chris Ousey

Dynazty

TREAT

Continue Reading »
No Comments

Mugg fetischism

30 december, 2015 by

Nörd, tok eller patologiskt samlande?

Vad är sunt och vad är mindre  sunt? Hur nära en diagnos är man egentligen (patalogiskt samlande)? Jag hoppas att det är så, att om ingen kommer till skada, mår dåligt eller inte klarar av ekonomin på grund utav  ens samlande är det väl egentligen inget fel överhuvudtaget.

Jag har definitivt samlardjävulen i mig. När andra exempelvis samlar på katter, änglar, fingerborgar, tomtar, troll eller ugglor, samlar jag  bland annat på spidermanprylar. Muggar, slipsar, plektrum plånböcker, påslakan, suddgummi och dylikt adderas frekvent -  till min frus förtret.

Två av juvelerna är ett Marvelschack inköpt i Notting Hill London och ett Marvelmonopolspel på Science Fiction Bokhandeln i Stockholm. Det tragikomiska är att samlarvärdet på dessa sjunker som en sten om förpackningen bryts, vilket jag ännu inte gjort, kontra att jag inte kan använda mig av spelet vilket i sig är ett sjukt moment 22 läge.

Andra samlarkällor är hårdrocktidningarna Powerplay och Sweden Rock. I min ungdom samlade jag på typ alla Marveltidninger/DC comics såsom Hulken, Spindelmannen, Fantastiska fyran, Gigant, Läderlappen (Batman) samt musiktidningar som Okej (har alla nummer), Kerrang och Metal hammer. De flesta har jag faktiskt kvar i min ägo, i väldigt bra skick dessutom eftersom de är inplastade.

Ett ganska sent påkommet samlarinfall är att köpa på mig parfymer av kända märken såsom Gucci, Calvin Klein och Armani, för närvarande 20 stycken. Favoriterna är Farhenheit, Cool Water och Roma Uoma. Det kan ju tyckas aningen egendomligt, men i och med att jag sällan köper alkohol på mina resor så finns det pengar till annan shopping.

Det brukar allt som oftast bli en ny doftmagi per resa. Dyrgriparna står inte på något sätt och samlar damm, utan används frekvent beroende på humör. Eftersom det skiftar lika snabbt som Socialdemokraternas politik är det ingen fara att dofterna blir oöppnade.

En dyr samlarhobby är CD-skivor. Jag vet inte hur många jag har för tillfället, men det är lätt över er 2000 stycken. Innan dess var det LP skivor som gällde. Runt 1500 sådana hade jag samlat på mig under åren lopp. Numera  är dessa i Vaxkupans ägo. De har hittills  sålt 400 stycken till priset av cirka  50 000 kronor; hälften har de tagit för besväret.

Det visar på att även ett samlande inte behöver vara helt bortkastat. Dock är jag oerhört ambivalent över att tillhöra en av Ginzas bättre kunder utifrån att jag fullkomligt dyrkar Spotify. Den diskrepansen känns aningen krystad; månne är det bara en tidsfråga innan jag lägger ner cd-köpen helt – eller inte.

Barnen har också fått en släng av mitt maniska samlande. När de var mindre dyrkade de bland annat My litle pony och Brats-dockor. För att göra historien kort så har de en ansenlig samling som de av förklarliga skäl inte leker med längre. De flesta var dock inte dyra, utan inköpta på olika loppisar runt om i Östergötland.

Keramikmuggkärlek

Mitt samlande på keramikmuggar är också ett ganska nytt påfund. Mina självvalda kriterier är att jag måste ha sett lagets arena för att överhuvudtaget kunna legitimera mig ett köp. Det spelar ingen roll om jag sett den invändigt eller utvändigt, bara jag fått en skymt av fotbollspalatsen. Mina två undantag är Swansea och Wolverhampton, dessa muggar har jag skaffat ändå eftersom de är två favoritlag och innefattas därmed inte i kriteriet.

Ett annat undantag är arenor som jag sett retroaktivt. Några sådana är Venedig, Mallorca, Tottenham, PSG, Djurgården, AIK, Sylvia, Hamburg, Sampdoria, Köpenhamn, Latvia, Tallin och Genova.

Min fru  blir periodvis måttligt road utav att leta arenor. Dessa bestyr brukar jag oftast få sköta själv; inte dra in henne eller barnen. Arenorna huserar vanligtvis en bra bit utanför stadskärnorna, vilket ibland gör de besvärliga att ta sig till. En positiv synergieffekt av processen är att man oftast blir inkastad i ens stad verkliga ansikte, långt bortom fernissade turistkvarter. Risken att bli rånad ökar dock med 200-300 procent. Då är det tur att jag är en snabb kille/gubbe.

För närvarande har jag 20  muggar. Näst på tur står Djurgården och AIK det vill säga två retroaktiva inköp. Min fru och jag ska till Geneve och Lausanne i maj 2016. Det blir nog att specialgranska kartorna över städerna för att reducera tid och Maries mentala hälsa.

Det får aldrig bli så att muggsökandet blir ett dysfunktionellt aber som upptar för stor del av den tid som jag har till förfogande på semestern. Ibland kan jag bli frustrerad över att ha sett arenan, men inte lyckats hitta ett öppet ställe att köpa den på. Då är det retroaktiva undantaget manna från himlen eftersom det febrila sökandet självdelegeras till tid framför datorn efter jag kommit hem från resan.

De muggar som jag är minst nöjd med ur ett estetiskt perspektiv är Örebros och Åtvidabergs. Den sistnämnda har dessutom en helt annan form än de traditionella vilket gör det dubbelt motigt att dricka kaffe ur.

Att just dricka kaffe i dem förmildrar hela samlandet eftersom de används i praktiken, inte bara blir inhysta i något skåp för att sedan aldrig användas eller bara fungera som prydnadsmuggar. Om jag måste välja en topp tre på de muggar jag upplever som snyggast får det bli: Anderlecht, Notts County och Ajax.

När jag och en kompis var på Mallorca såg vi hemmalaget mot Getafe på deras häftiga arena. En välspelad match med ett oerhört tryck på läktarna skapade ett mervärde. Den euforiska upplevelsen skulle krönas med en keramikmugg i deras halvstora shop. Jag letade febrilt i hyllorna, utan att finna vad jag sökte. De hade det mesta när det gällde prylar av alla dess slag i kombination med Mallorcas logga. Tyvärr saknade shoppen något som överhuvudtaget liknade en mugg, vilket i sig är exceptionellt ovanligt.

Jag hittade till sist en mugg med 5 pennor i, den stod på en hylla bakom disken. Butiksbiträdet såg trevlig ut, så jag frågade henne om jag det var möjligt att köpa muggen för 100 kronor, det vill säga ett överpris. Hon svarade beslutsamt nej. Jag förklarade mitt samlande och erbjöd mig betala 250 kronor för keramiktingesten. Förvånad, men lika bestämd kom det samma svar som tidigare ur hennes mun. Det blev ingen mugg denna gång, men den finns ju numera en retroaktivlista.

För ett år sedan åkte jag över ensam till Nottingham i syfte att se en 3-dagars melodisk hårdrockfestival kallad Firefest. Då jag tillhörde minoriteten av de som drack minst så hade jag massor tid över för andra aktiviteter som exempelvis att upptäcka Nottingham.

Under en av dagarna tog jag kameran och gick den långa vägen till arenorna där Nottingham Forrest och Notts County huserar. Lillebror i Nottingham bildades 1862, och är den äldsta proffsklubben i världen som fortfarande deltar på en professionell  nivå. City ground och Meadow lane  är också de två arenorna som ligger närmast varandra i England.

En av de mest kära ägodelarna i min samling är en mugg från Vikbo IK, den klubb som jag spenderat nästan 12 år som spelare och tränare i. Att en division 6 klubb överhuvudtaget ståta med en mugg med tryck är en bedrift i sig. Mina muggsamling består utav dessa lag. Vikbo, Norrköping, Åtvidaberg, Örebro, Hammarby, Swansea, Wolverhampton, Hearts, Liverpool, Notts County, Arsenal,  Chelsea, Nottingham, Barcelona, Madrid, Benfica, Slavia Prag, Sparta Prag, Anderlecht och Ajax.

Patalogiskt samlande

  • Patologiskt samlande är svårigheter att göra sig av med saker på grund av ett upplevt behov att behålla dem och obehag förknippat med att göra sig av med dem. Symtomen resulterar i att hemmet blir stökigt och överhopat.
  • Patologiskt samlande var en av få nya diagnoser av den psykiatriska diagnosmanualen DSM.
  • Vid bedömning och diagnostisering bör somatiska och psykiatriska tillstånd uteslutas som primära orsaker till samlarproblematiken.
  • Tillståndet är svårbehandlat, men vissa lovande resultat finns med läkemedelsbehandling och psykologisk behandling. Troligtvis krävs samordnade insatser från sjukvård, socialtjänst, bostadsbolag etc.

Att samla på saker är ett allmänmänskligt fenomen, vilket bekräftas i studier som bland annat visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har en samling. Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv är det tänkbart att det har varit en stark fördel för människan att spara på livsnödvändigheter som mat och verktyg för att maximera chanserna till överlevnad, särskilt under perioder med knappa resurser.

Vår benägenhet att samla på oss och behålla saker har också rönt stort medialt intresse exemplifierat bland annat av tv-programmet »Antikrundan« (nu inne på sin 22:e säsong).

Utifrån ovanstående kan det tyckas märkligt att samlande kommer att bli en ny diagnos i den kommande femte utgåvan av den psykiatriska diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders).

En av förklaringarna till detta illustreras av engelskans distinktion mellan två olika typer av samlande: »collecting« och »hoarding«. Eftersom det på svenska finns endast ett ord för samlare använder vi i stället för »hoarding« begreppet »patologiskt samlande« för att beteckna det beteende som, till skillnad från samlande, är förenat med lidande och funktionshinder.

Samlande och patologiskt samlande har visat sig vara två, visserligen relaterade, men ändå distinkta fenomen. En väsentlig skillnad är att en samlares samlingar präglas av ordning och organisation, medan patologiska samlares tillhörigheter ligger huller om buller och därför helt eller delvis hindrar dem (och eventuella sammanboende) från att använda sina levnadsutrymmen.

Den systematiska forskningen om patologiskt samlande började först under 1990-talet och har sedan dess ökat stadigt och utmynnat i bland annat slutsatsen att tillståndet bäst konceptualiseras som skilt från men besläktat med tvångssyndrom. I den nya utgåvan av DSM  är patologiskt samlande därför att tillsammans med tvångssyndrom, dysmorfofobi (BDD), dermatillomani (skin picking) och trikotillomani (hair pulling) ingår i den nya diagnosgruppen »Tvångssyndrom och liknande tillstånd«. Samtliga tillstånd kännetecknas av repetitiva beteenden och svarar delvis på liknande psykologisk och farmakologisk behandling.

Patologiskt samlande har visat sig vara ett vanligt tillstånd, som förekommer hos ca 2–6 procent  av befolkningen och som ibland får katastrofala konsekvenser för dem som drabbas. Social isolering, familjekonflikter och vräkningar och, i de mest extrema fallen, död (till följd av fallande tillhörigheter) är potentiella konsekvenser.

Klassificering och fenomenologi

Följande är diagnoskriterier i DSM-5 för patologiskt samlande.

  • A.  Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett deras faktiska värde. 
  • B. Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem.
  • C. Symtomen resulterar i ansamling av saker, som hopas och belamrar nödvändiga levnadsutrymmen och väsentligen förhindrar den avsedda användningen av dessa. Om levnadsutrymmen inte är stökiga och överhopade beror detta enbart på inblandning från en annan part (t ex familjemedlemmar, städare, myndigheter).
  • D. Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra).
  • E. Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd (t ex hjärnskada, cerebrovaskulär sjukdom eller Prader–Willis syndrom).
  • F.  Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM-5 (t ex samlande till följd av tvångstankar i tvångssyndrom, minskad energi i egentlig depression, vanföreställningar i schizofreni eller annat psykotiskt tillstånd, kognitiva nedsättningar i demens, avgränsade intressen i autismspektrumstörning).

Svårigheterna med att göra sig av med saker förstärks av dysfunktionella tankar om ansvar för dessa, känslomässig anknytning till sakerna, svårigheter med beslut om huruvida sakerna ska slängas eller behållas, uppskjutande, svårigheter med organisering, undvikande och perfektionism samt tankar om att saker har människoliknande egenskaper (antropomorfism) .Samlingarna består oftast av kläder, tidningar, böcker, kvitton, förpackningar och saker som den som samlar har en sentimental anknytning till.

Ett fåtal personer med patologiskt samlande samlar också på ett stort antal djur som de inte förmår sköta om. Medianantalet djur per samlare var enligt en amerikansk studie 39, och oftast var en del av djuren antingen döda eller vanskötta. Det är oklart hur vanligt detta tillstånd är, men de uppskattningar som gjorts pekar mot en årlig incidens på mellan 700 och 2 000 nya fall i USA. Till skillnad från samlandet av föremål, som ofta innefattar en rad olika typer av föremål, samlar patologiska samlare av djur i huvudsak på en art, oftast katter eller hundar (ur Läkartidningen).

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu