Subscribe to RSS Feed

Archive for juli, 2020

 Shy – Excess all areas

Vad har sadomasochistisk sex med Shy att göra – ingenting faktiskt. Vad har Storbritannien med Shy att göra, jo de är britter. Birminghamgrabbarna kom från staden som uppfostrat ikoniska grupper som Black Sabbath, Judas Priest, ELO och grymma punkbandet G.B.H. Dock var deras smörstekta musik varken lika stilbildande eller kvalitativ som ovan nämnda.

På tal om brittisk a.or., precis som genren i sig, så lever den en tynande tillvaro, och frodas endast bland de närmaste sörjande. För oss invigda är musiken epicentrum, för 99.9 procent av alla andra i Storbritannien och resten av världen, existerar den knappt.

FM,och Magnum är väl rätt givna, medan Bite the bullet kanske inte rör upp känslorna på samma sätt. Det gamla gardet bestod bland annat av Airrace, Shogun, Charlie, Dare, Phenomena, Lionheart, Change of heart, Strangeways, Praying Mantis, Heartland, Atlantic, Monro, Glasgow, Def Leppard och Tobruk.

Andra lite nyare brittiska akter är: Three lions, Angels or kings, Seven, In faith, Night by night, Cats in space, United nations, Daylight robbery, Skyscraper, Vega , 7H, Serpentine, Danté Fox, Blood red saints, Newman och Departure.

För mig har aldrig Shy tillhört favoriterna i genren, snarare ett halvt ljusår ifrån de jag uppskattar mest och bäst. Visst, de har definitivt glimrat till, såväl i det förflutna som i nutid, men Excess all areas är i mitt tycke det jag tar med mig från öriket. De bildades 1982 och valde lite tuffkäckt Trojan som bandnamn.

Efter påtryckningar från hela deras vänkrets, IRA och Margaret Thatcher, så ändrades namnet till det nuvarande. Enligt hörsägen figurerade namnet: ”We hate Indian food forever and ever, but we adore fish´n chips of course”, fast den föll på målsnöret, eftersom några bandmedlemmar dyrkade indisk mat.

Debutalbumet Once bitten…twice shy från 1983 följdes upp av den betydligt mer aor-orienterade Brave the storm 1985. Den beredde väggen för deras tredje och bästa album: Excess all areas (1987). Deras skivbolag RCA smidde trolska planer för Shy; detta kunde ju faktiskt bli nästa Bon jovi!

Sett i backspegeln grusades tankekonstruktionen rejält, då bandet indirekt fick sparken. Men som sagt, det visste man ju inte innan, utan då var det en ubertjock plånbok som asketiskt reagerade.

Neil Kernon

Plattan spelades in i Nederländerna med megaproducenten Neil Kernon (1985) bakom spakarna. Samme man som producerat odödliga klassiker med bland annat: Streets, FM, Michael Bolton, Aviator, Scorpions, Queensryche, Evenrude, Autograph, Kansas och Dokken. På tal om Dokken, Neil och Don Dokken skrev med ShyBreak down the walls” tillika albumets stora och enda hit.

Slå djävulskt hårt på stora trumman strategin” innehöll också en låt skriven av självaste Michael Bolton: ”Emergency”. När vi ändå letar Neil kopplingar så kändes väl inte telefonsamtalet till Michael Bolton, vars platta, Everybody´s crazy han producerat två år tidigare, speciellt ologiskt.

Plattan inleddes med just ”Emergency”. Pastischen korrelerade med Mr Boltons friserade mjukisrock. Dutt-dutt keyboards i kombination med en refräng att seriemörda till. Att Tony Mills, Geoff Tate-falsett-röst matchade musiken i sig gjorde inte saken sämre. Efterkommande ”Can´t fight the night” var inte lika bombastisk, men ändå en riktig a.o.r-pärla av rang.

Melodramatiska ”Young heart´s” växlade snyggt tempo mellan vers och refräng samtidigt som stämsången satt som handen i handsken. Balladen ”Just love me” var inte världsklass, men ändå njutbart över medel. ”Break down the walls” inleddes lite sleazerockigt, fast refrängen var a.o.r.-världsherravälde – utdragen, pompös, och bara helt gudomlig.

Bakomföljande ”Under fire” tog oss bort från sleazeträsket, till a.o.r-himlen. Stämsången satt fortfarande som smäck, gitarrerna välavvägda gentemot keyboardslingorna, som dessutom utrustats med ett sjusärdeles snyggt stick. Lyssnaren fick också en falsett-skrik-belöning från Tony som inte gick av för hackor. Cliff Rickard covern ”Devil woman” fick den otacksamma uppgiften att följa upp dessa sex juveler. Varför denna låt valdes är höjt i dunkel, men den är definitivt ett av de svagare spåren på albumet.

På sätt och vis var fanns det månne ett outtalat syfte med detta, eftersom de tre avslutande låtarna var ögonbrynshöjande. ”Talk to me” visade vad a.o.r-skåpet skulle stå, medan semiballaden ”When the loves is over” verkligen träffade rätt i mellangärdet. Tony Mills fick verkligen röstbriljera, parallellt som refrängen ägde scenen med sina dramaturgiska knutar.

För mig har den låten avancerat på plattans låthierarki; numera en topp-3. Avslutande ”Telephone” knöt ihop säcken med inledande ”Emergency”. Pomprock av adlad klass med en refräng som var helt omöjlig att värja sig ifrån. Dutt-dutt keyboarden fick fritt spelrum och kunde härja diktatoriskt.

Som sagt, trots att ”Break down the walls” blev deras största hit och rusade upp på Brittiska top 75, så breakade aldrig bandet. Det blev snarare så att Excess all areas blev källan till den långa nedförsbacken som väntade bakom krönet. Shy släppte sedermera fyra studioplattor till, varav den självbetitlade Shy (2011), kunde tituleras som deras senaste. Gitarristen Steve Harris avled samma år efter att ha drabbats av en hjärntumör. Denne bör inte förväxlas med sin namne i Iron Maiden.

Tony Mills

Sångfågeln Tony Mills avled tragiskt i cancer 2019, endast 57 år, vilket kortfattat innebär att han inte lär fronta bandet något mera. Lee Small tog över stafettpinnen som sångare i nuvarande något vilande Shy. Mr Mills slutade i Shy 1991, men återinträdde år 2000 för att 2006 agera vokalist i norska TNT.

Han sjöng på The New Territory (2007), Atlantis (2009) och A Farewell To Arms (2010). Densamme släppte också sex solplattor, varav Beyond the Law, den sista, samma år som han dog. Dessemellan sjöng han i olika projekt som Docker’s Guild, State of rock, Nergard, Siam, Serpentine och China Blue.

Jag upplever att denna platta allt som oftast hamnar i periferin när besserwissrar som jag ska ödsla värdefull tid på nörderi i världsklass genom att kora de bästa 25 a.o.r.-albumen som skapats. I min bok så är Excess all areas helt klart en kontender för de 10 bästa som någonsin utgetts i genren.

Continue Reading »

No Comments

Tommy Shaw – Ambition

1987 var ett år som kunde ståta med några magiska a.o.r.-utgivningar. Trots detta, ett rätt magert år, som inkilades mellan de två exceptionella melodiska åren 1986 och 1988.

Stan Bush & Barrage, Shy – Excess all areas, Jimmy Davis & Junction- Kick The Wall, Whitesnake – 1987, The Hooters – One way home, Jimmy Barnes- Freight Train Heart och Def Leppards – Hysteria var några monumentala plattor som utgavs det året.

I Sverige skapades det melodiska pärlor som Treat – Dreamhunter, Dalton – The race is on och John Norum – Total Control. Att husgudarna Savatage släppte Hall of the Mountain kingPretty maidsFuture world och Guns N’ Roses– ikoniska Appetite For Destruction gjorde saken inte saken sämre. Då var jag 20 år, och sedan några år tillbaka frälst av a.o.r och biten av typ alla andra genrer förutom, opera, blues och dansbandsmusik.

Det finns klassiker och så finns det djävulska klassiker. Det finns minnesvärda refränger, och så finns det ytterst minnesvärda refränger. Tommy Shaws tredje soloplatta Ambition var nog den platta som gått allra varmast på skivspelaren. Albumet hade verkligen alla de ingredienser som behövdes för att kunna förevigas i a.o.r.-himlen.

Hans två tidigare alster Girls with guns (1984) och What if (1985) präglades mer av vad som komma skulle. Golgatorna beredde helt vägen för mästerverket Ambition. Ett rejält undantag från detta var inledningspåret ”Jealousy” från What if. En fantastisk låt som lätt hade kunnat platsa på Ambition.

Styx

Dessförinnan var Mr Shaw känd för att ha frontat Styx mellan åren 1975 – 1983. Dåvarande gitarristen John Curelewski lämnade hastigt Styxlägret. Det öppnade dörren för Mr Shaw som flögs in till Chicago och anställdes på plats. Dennis DeYoung, James Young och Panozzo-bröderna Chuck och John flankerades av Tommy Shaw på gitarr.

Det var ett bandförhållande som höll i åtta år, och sex studioalbum. Tommy blev inte bara en ny medlem, utan spelade en nyckelroll även som låtskrivare. Ju längre tiden led, desto bredare blev sprickan mellan Dennis DeYoung, som ville att bandet skulle gå åt det poppigare hållet, medan Shaw mera åt det rockiga. Det blev början till slutet för Styx, för tillfället.

Charlie

Med ett nytt skivbolag i bagaget, samtidigt som den spelades in i Livingstone Studios London, med en oprövad ny producent bakom spakarna, låg vägarna fria för kreativitet utöver det vanliga.

Terry Thomas hette magikern, en man som dessutom spelade keyboard, gitarr, körade, och inte mint skrev låtarna tillsammans med Tommy. Densamme var den som valde ut de relativt okända musikerna på Ambition. Han var dessförinnan med i ett annat hypat a.o.r.-band kallat Charlie.

Charlie var ett brittiskt band som bildades 1973, släppte sitt debutalbum 1976 och sitt senaste alster 2015. De blev inte profeter i sitt hemland, utan det var amerikanerna som nappade på betet istället. Deras största hit var ”Inevitable”, en a.or.-dänga som placerade sig som 38:e plats på US top 40, från deras bästa platta Charlie (1983).

Inte för att den låten är dålig, men mitt val föll istället på titellåten från Good morning america (1981). För övrigt den enda riktigt bra låten på det albumet. På dessa 10 alster som Charlie skapade var tyvärr kvaliteten minst sagt böljande.

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln svängde. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten.

Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen.

Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer aor, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet. ”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten.

Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge. Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet.

Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna a.o.r.-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunnat ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före såväl Stan Bush & Barrage och Michael Boltons – Everybody´s crazy.

Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Terry Thomas

Som sagt, timingen var inte den mest välavvägda, och Ambition blev en ultratunn bladvändare i rockhistorien. Skivköparna vände inte bara andra kinden till, utan svek den före detta Styxmedlemmen rejält. Det var de musikaliska och troligtvis ekonomiska dropparna som fick bägaren att rinna över.

1989 bildades Damn Yankes, 1990 landade debutalbumet tungt på skivdiskarna. Supergruppen bestod av den brokiga skaran: Ted Nugent, Tommy Shaw, Jack Blades (Nightranger) och trummisen Michael Cartellone från Ambition-touren. De levererade en halvtaskig platta fylld med radiovänlig hårdrocksmusik. Juvelen på plattan var aoriga ”High enough”, som välförtjänt också blev en hit i USA. Efterföljaren Don´t tread gav verkligen inte mersmak, utan var horribelt usel.

Gruppen gick i graven 1993 när Ted abdikerade. Damn Yankes devalverades till duon Shaw Blades. Hallucination hette debutalbumet som gavs ut 1995. 12 år senare kom en uppföljare ut. Det var dock en platta bestående av covers av låtar som influerat de båda. Ingen av albumen rosade marknaden, eller charmade fansen och definitivt inte undertecknad.

Om det var katapulten som fick Tommy att återvända till Styx vet jag inte, men 1995 var han tillbaka. Det var ett band som han tycks vara trogen än idag. 1997 dök hans fjärde soloplatta upp – 7 deadly sins ut. Ambitionvibbarna, Terry Thomas, de starka melodierna och de feta refrängerna var som bortblåsta.

Vad hände med Terry Thomas sedan? Ambition kan väl i backspegeln ses startskottet till att bli en välrenommerad producent. Han producerade bland annat några av Bad Companys plattor. Även Holy water, som, om man hör ordentligt, bär lite av Ambition soundet.

Året innan producerade han vad som i a.o.r-kretsar anses vara en form av helig graal: Giant – Last of the runaways, precis som uppföljaren 1991, Time to burn. Rickard Marx, Tesla, Brian Howe och Foreigner var andra storheter som han dirigerat.

Mr Shaw kommer alltid att via Ambition plattan ha en plats bland de 10 bästa som gjorts i genren. Att Terry Thomas produktion numera kan anses som anmärkningsvärd före sin tid och fortfarande låter genant fräsch gör inte saken sämre. Det här var ett teamwork som i ärlighetens namn borde titulerats Shaw & Thomas, eftersom Terry bör anses som en jämlike när det kommer till hur bra albumet egentligen blev, något Mr Shaw genuint understryker själv.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Recent Comments

      Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu