Subscribe to RSS Feed

Archive for december, 2018

Melodisk hårdrock i världsklass

10 års jubileet av Firefest år 2013 hade gett mig mersmak. 3 dagar fullspäckade med melodisk hårdrock och AOR i världsklass. Jag åkte själv dit det året i Nottingham, eftersom ingen annan hade tid att hänga på.

Att resa ensam var himmelskt. Ingen som tjatade om att efterfesta, dricka mera alkohol, man valde själv var och vad man ville äta, vad man ville se och göra – befriande.

Tanken att besöka Europas andra Mecka för melodiös Rock, Frontiers Rock Festival, som existerat sedan 2014 hade vuxit sig starkare för varje år som gått. När evenemanget skulle göra ett avsteg från Milano till Stockholm var det bara att abdikera eftersom tillfället inte kunde bli bättre.

Tyvärr ersattes svenska Perfect plan mot svenska State of Salazar, en rockad som delvis devalverade lineupen.

Vardagspusslet hämmade vapendragare som Jarmo Kolehmainen och Stefan Hammarström att hänga på. Det blev kompisen Jonas Gustavsson som greppade erbjudandet. Jag bokade tåg biljetter till och från Norrköping.

Perfect plan

Jonas hade tillgång till en kompis lägenhet som för närvarande inte bodde där. Biljetterna till evenemanget som gick av stapeln på Fryshuset Klubben, lördagen den 13 oktober 2018 kostade 395 kronor.

Efter succéer med labelkvällar i Milano och Los Angeles kunde Frontiers Music SRL presentera den första upplagan av Frontiers Rock Sweden. Detta var en showcasefestival med endast band från Frontiers Records. Kvällen arrangerades i samarbete med Triffid And Danger Concerts och Truck Me Hard.

Tåget till Centralstationen anlände runt klockan 13.30,därefter promenerade vi till Södermalm med ett par obligatoriska stopp på Sci-fi bokhandeln och attityd klädbutiken G26.

Ett av mina favorithak på Södermalm är deras äldsta indiska restaurang: Samrat of India. Mitt val föll på Goan chicken, Jonas på en traditionell Tikka masala. De fotogeniska smaksensationerna sköljdes ner med varsin stor Tiger-öl.

I den lilla mysiga lägenheten drack vi 3 öl, lyssnade på bra musik och pratade om livet i sig. Tiden gick som vanligt på tok för fort. Taxi 08 strulade ordentligt. Kontentan blev att vi missade en stor del av Creye konserten.

17.30: Doors
17.45-18.15: Creye
18.35-19.05: State Of Salazar
19.25-19.55: One Desire
20.15-21.00: Crazy Lixx
21.20-22.05: The Dark Element
22.25-23.40: Eclipse

Människor från hela Europa, Sydamerika och USA hade samlats för att åtnjuta melodisk hårdrock från Norden. De med Eclipse T-shirts var i klar majoritet.

Klubben i sig går väl inte till historiens som de 15 coolaste precis. Under kvällen samspråkade jag med en av festivalens förgrundsfigurer Dr AOR, någon annan kände jag inte där.

Creye

Som sagt, taxistrulet dränerade våra chanser att se ett av de svenska nya aor-hoppen. Robin heter sångaren tillika sonen till en av Sveriges kraftfullaste stämmor: The Mighty Jim Jidhed, något som borgar för bra vokalgener och troligtvis adekvata kontakter i branschen.

Deras debutalbum var/är schizofrent hypat, men lever enligt mig inte upp till den på grund utav en anonym produktion, variationsanonyma låtar i kombination med en relativt anonym röst.

Det jag såg var ett orutinerat band i sin karriärslinda, där rösten var lagom, och där dansbandsposerna härskade. Dessa rookies har definitivt framtiden för sig, men banddirigenten Andreas Gullstrand  (Grand Slam) har några kvalitetspunkter han måste bocka av till nästa platta och som liveband.

State of Salazar

För mig har deras musik på deras två plattor inte berört mig nämnvärt förutom en knippe låtar. Mina förväntningar var därav allmänt låga. Kanske just därför upplevde jag såväl deras uppträdande som musik som riktigt tilltalande, inte så sterilt och tråkigt som på plattorna.

De spelade några låtar från deras senaste platta som ännu inte kommit ut. Därifrån tycks kvalitetsribban höjts ett snäpp. Marcus Nygren, Lead och bakgrundssång, Kevin Hosford, Keyboards och leadsång, Johan Thuresson, gitarr, Johannes Hansson, Bas, samt Kristian Brun, trummor är alla riktigt duktiga musiker, dock saknas det lite jävlar anamma, lite mer karisma.

One Desire

Med en hypad och kritikerrosad debutplatta i ryggen var det upp till bevis. Dessa relativt unga herrar kommer förövrigt snart med sitt andra alster. De levererade energisk  melodiös hårdrock som vandrade från AOR till metal. Ganska befriande utifrån ett variationsperspektiv och som kontrast till både Creye och State of Salazar.

För mig är ”Hurt” den mest givna låten, lite White Sister, lite Giuffiria. Därutöver kravlar sig ”Apologize”, ”Turn back time”, ”Straight from the heart” , ”Whenever I´m dreaming” hårdrockiga ”Buried alive” samt balladen ”This is where the heart break begins”.

Den karismatiske sångaren Andre Linman bjöd genuint på sig själv. Han  uppvisade såväl välbeprövade som egna hårdrockposer. Att han dessutom sjunger bra engelska, utan accent är minst sagt en viktig beståndsdel i mina öron.

Gitarristen  Jimmy Westerlund är förutom bandmedlem, även producent och låtskrivare till bland annats Jessica Wolff´s  suveräna Renegade från 2017. Basisten Jonas Kuhlberg var också en kille som ägde scenen. Densamme dubblerade eftersom han även var med på The Dark elements framträdande.

One Desire hade rätt attityd, klyschiga, men inte parodiska. Månne ett kommande arenaband om de fortsätter leverera på scen som på platta i framtiden.

Crazy Lixx

Min förförståelse gentemot Malmögruppen, en av pionjärerna i The New Wave of Swedish Sleaze. har aldrig funnits där, trots 17 år i branschen. 10 låtar med dem, var tio för mycket; det var min ingångsförväntan.  Utifrån detta blev spelningen en av den  största överraskningarna under kvällen

Sångaren Danny Rexon skötte frontmanjobbet med bravur, de relativt nya gitarristerna Christoffer Olsson och Jens Lundgren upplevde jag som två riktiga  sceness. Det var ett jämnt och bra ös från början till slut, fick faktiskt en dos av ett kommande arenaband.

”Children of the cross” tillhör definitivt en av deras bästa låtar, den lät superb på scen. I mitt tycke är deras senaste alster Ruff justice deras allra jämnaste och bästa av de 5 de hunnit släppa under sin karriär.

Att de gått från sleaze till mer melodiös hårdrock är bara ett stort pluspoäng hos mig. ”Wild child”, ”XIII”, ”Killer”, ”Live before I die” och ”Snakes in paradise”, alla tagna från Ruff justice, ett adekvat livgrundset.

Har man dessutom timingen att klampa in på scenen iklädd Jason mask under en låt så är det väl bara att abdikera. Crazy Lixx har tre låtar till Jason the 13th – the game, därav det infallet.

På scen bildade de nya låtarna i kombination med ett ruskigt bra ljud och ett ytterst tight hårdrockframträdande, en för mig oväntad som glädjande helhetsspelning.

The Dark element

Projektet med Anette Olzon (ex-Nightwish) och Jani Liimatainen (ex-Sonata Arctica, Cain’s Offering) kom, sågs och segrade. Musiken kom från deras självbetitlade debutalbum. Ljudet var chockerande bra, något som förstärkte låtarna som mångt och mycket påminde om varandra.

Gruppen kändes såväl tighta som samspelta. Anette sjönk fantastiskt bra live.  Hennes mellansnack på svenska och engelska kändes inte på något sätt pinsam och alltför tillgjort, något jag befarade innan konserten.

Bästa låtar var dock magiska ”My sweet mystery” i samklang med ”Last good day”, ”The ghost and the reaper”, ”Only one who knows me” och ”The dark element”. Tungt, bombastiskt, melodiöst och professionellt rakt igenom – riktigt, riktigt bra.

Eclipse

Vilket låtskatt de har att ösa från. De har liksom hittat en kil mellan Whitesnake 1987 och Gary Moore 1987 (Wild frontiers), utspätt med lite Europe samt en portion AOR. En formel som snart går på sista versen.

Dock är det en ormgrop utav feta riff och grymma refränger som omgärdar hela spelningen. Ljudet som varit toppen under de andra akterna, stegrades till perfektionism under Eclipse – kristallklart.

En temponedgång behöver inte alltid vara en nackdel, trots att jag inte egentligen är ett stort fan av dessa. Först ett riktigt hatobjekt i hårdrocksvärlden: trumsolon.

Detta kräkmedel till underhållning är obegripligt tråkigt, vilken grupp som än utför detta musikaliska helgerån. Erik Mårtenson har å andra sidan vuxit ut till en riktig publikdomptör, som kompenserar det mesta.

Till tonerna av Carl Orffs ”Carmina Burano” synkades lekfulla trummor till detta mästerverk reducerade, trumångesten en aning. Temponedgången fortsatte med två akustiska låtar iklädda irländsk folkmusik.

En av låtarna var bombastiska ”Battlegrounds”, när akustikerådran lagt sig manglades effektfullt tungsnabba ”Black rain”.

Trots att ”Runway” var deras bidrag i melodifestivalen, och mest spelade låten på Spotify finns det enligt mig betydligt bättre avslutningsval som exempelvis allsmäktiga ”To mend a broken heart” eller ”S.O.S”.

Slutord

Jag hade gärna sett att lokalen hade serverat någon form av mat förutom, öl med tilltugg. Jag och Jonas köpte fyra rundor vardera vilket innebar åtta starköl, kanske en runda för mycket.

Kvällens absoluta huvudperson var dock det excellenta ljudet som förstärkte bandens låtar tillika framträdande. Det var många överraskningar såsom Crazy Lixx, The Dark element och One Desire, något som skapade ett gigantiskt mervärde det vill säga över förväntan.

Tillställningen fick mig att längta till original Frontiers i Milano. År 2020 har jag bestämt att jag åker dit, spelar ingen roll vilka band som spelar, eller om någon följer med, jag ska dit bara.

Efter all musik tog en taxi till lägenheten dessförinnan svepte vi varsin McDonalds meny. Tågresan tillbaka dagen efter till Norrköping fungerade klockrent.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu