Subscribe to RSS Feed

Archive for november, 2018

Förkärlek för de onaturliga

Andar, spöken, gengångare, gastar; okärt barn har många namn. Enda sedan barnsben har jag tyckts att det övernaturliga varit spännande och intressanta inslag i den vanligtvis gråa vardagen. Allt ifrån Ufon, seanser, till vampyrer, det vill säga det som inte kan förklaras vetenskapligt, så kallad  pseudovetenskap.

Jag har själv tyvärr aldrig sett något utöver det vanliga. Det kan bero på ren otur eller att man helt enkelt inte är tillräckligt mottaglig, eller på tok för snygg.

Min 13-åriga dotter Frida är ett stort fan av Jocke och Jonna, nästan som att de numera ingår i vår familj. Hon följer även Laxton spökjakter på Youtube.

Hanna min andra dotter fick chansen att följa med, men kycklingvingen valde Ektorps fritidsgård före denna livsupplevelse. Sådär är det att ha tonårsbarn.

Stenkullens Värdshus

Många har säkert passerat det nedgångna huset intill E4:an på väg till och från Stockholm. De flesta undrar nog vad som försiggår i detta spännande, annorlunda och lite hemligt ställe, få har besökt platsen.

Det var den rika snusfabrikören Erik Swartz i Norrköping som 1863 lät uppföra Stenkullen som sommarvilla. Platsen var väl vald vid kanten av Kolmårdsbranten med vid utsikt över Bråviken och Kvillingeslätten. Sommarboendet fick ett kraftigt uppsving i slutet av 1800-talet då städerna industrialiserades och befolkningen ökade. De som hade råd flydde från de smutsiga städerna till det sunda lantlivet, vilket dels var en reaktion på stadens osunda sanitära förhållande, dels en romantisk syn på landsbygden.

Dessa sommarvillor var avsedda för ett representativt boende i likhet med det bekväma stadslivet. Norrköping var vid denna tid en av Sveriges största städer och en utpräglad industristad och Stenkullen är ett tydligt exempel på sommarboendets utveckling. Och just vid Kolmårdsbranten uppfördes flera påkostade sommarvillor, bland annat byggde Erik Swartz son Carl ett fantasifullt sommarnöje i andra delen av den stora parken.

Naturen var ett av Erik Swartz stora intressen och det speglades i den originella parken runt Stenkullen, men också i hans engagemang för att plantera alléer i Norrköping. De idag unika byggnadsminnesförklarade Promenaderna är hans verk.

Han tog också över faderns, John Swartz, engagemang för en järnväg mellan Linköping och Norrköping. Fadern var bekant med arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd, som främst är känd som Statens Järnvägars förste chefsarkitekt. 

I fyrtio år ritade han tusentals byggnader för de olika järnvägarna som byggdes i Sverige, men också ett stort antal privata villor och slott. Det var därför inte så märkligt att Erik Swartz gav Edelsvärd, som var tidens mest populära arkitekt, uppdraget att rita en sommarvilla.

Utformningen villan fick med asymmetrisk planlösning var mycket modern för sin tid. Erik Swartz stora naturintresse resulterade i att Stenkullen omgavs av en romantisk park där det planterades flera utländska barrträd.

Kolmårdsbrantens bergarter och växtzon var avgörande för att dessa exotiska träd kunde överleva. Rudolf Abelin, som var trädgårdsarkitekt och skaparen av en av landets mest kända trädgårdsanläggningar, Norrvikens trädgårdar i Båstad, växte upp på granngården Björnsnäs.

Han besökte Stenkullens park i unga år och det var enligt honom själv en oförglömlig upplevelse. Han uttryckte sin förtjusning inför Erik Swartz som svarade honom ”Naturen, ser Du, gosse, är konstens moder”. Dessa ord och detta besök kom att prägla hans liv.  (Kulturarv Östergötland)

Familjen Swartz var också politiker i tre generationer från kommunal- till regeringsnivå och de lämnade goda saker efter sig i Norrköping vars grönska till stor del vi har att tacka familjens Swartz för.

Stenkullens värdshus är minst sagt mytomspunnet. Här har kungligheter övernattat, på 1940-talet, långt hade den lokala nazistförening sammankomster. Ställets glanstid inföll i början av 1960-talet. Då anlände busslaster med bland annat italienska turister. Under sommaren kunde pensionatsgäster bo här under lång tid.

Dock hade läget en död hand över sig redan 1957 när föräldrarna köpte Stenkullen eftersom en planerad motorväg antogs härbärgera området invid. 1965 stod det bygget klart, något som inte precis skapade synergieffekter utifrån ett turismperspektiv. Tomten klövs i två delar. Parken med fruktträd och äppelmusteri hamnade på ena sidan vägen, hotellet på andra.

Hotbilden över värdshuset slutade inte med en sjukt trafikerad motorväg. Ostlänken har planerats i över två decennier, men hon och andra markägare inte fått något besked om den kommande omfattande sträckdragningen ska se ut, något som inte ingjuter dem i att investera, renovera eller bygga ut verksamheter.

Den erkänt duktige fotografen Peter Holgersson har tagit en bunt otroligt vackra bilder på Stenkullens Värdshus och dess omgivningar. Klicka här för att utmana era sinnen.

Värdinnan

Maria Svensson har bott på Stenkullen i nästan hela sitt liv och var bara ett år när föräldrarna köpte stället (1957). Under många år drev Maria värdshuset tillsammans med sina föräldrar, men efter deras död bor hon numera själv i det 575 kvadratmeter stora huset med sin kära Sankt Bernardshund, nyligen 1 år fyllda.

Hon  är numera 62 år ung, men sköter allt själv från all matlagning till marknadsföring och städning. Maria tar inte emot gäster som bara dyker upp, bara de som ringer och förbokar, föreståndaren själv väljer noga ut sina gäster.

Hon vill inte ha några jippon, därför dissade hon flera gånger bland annat Youtube kändisarna Jocke och Jonna när de ville ha material till sin spökjakt. TV-programmet ”Det Okända” fick däremot tillåtelse att övernatta på hotellet i ett av sina avsnitt (säsong 5, avsnitt 12).

Anledningen till de ibland ganska udda förfrågningar som Maria Svensson får, är att det sägs spöka i huset. Många gäster säger sig ha sett andar i rummen; exempelvis flydde några spökrädda gäster i taxi mitt i natten.

Maria själv säger sig inte ha sett den några spöken eller den långe mannen, men att hon känner närvaro av flera andar i huset. Det är dock inte något hon förknippar med obehagskänslor, utan det ger henne istället ett lugn, de är trots allt hennes enda sällskap förutom hunden.

Likt en gigantisk tidskapsel är det mesta är bevarat ända sedan barndomen, till och med hennes egen barnkammare samt lekutrymmen på vinden är intakta.

Tisdag 30 oktober

Så var det väl dags. Efter en återigen förödmjukande förlust mot Lino Ferrari i squash bar det iväg till platsen. Vädret var som gjort för dylika aktiviteter: strilande regn i ett  otacksamt gråmulet väder.

Runt 16.00 passerade vi förväntansfulla den bastanta ringrostiga järngrinden till Värdshuset, som vår värdinna låst upp inför vår ankomst.

Jag parkerade bilen i praktfull och övervuxen 1800-talsträdgård med bland annat prydnadskanoner, ett litet kapell och en damm med röda näckrosor.

Här vilade det en ödesmättad, nästan lite gotisk kuslig stämning, som om tiden har stått stilla några sekler. Det var bara Greve Vlad som saknades i fönstret i den italiensk inspirerade villan.

Efter vi stegat över tröskeln insåg jag snabbt att någon minimalist eller individ ed smak för stilrenhet hade fått spykänslor. Rummen var dess raka motsatta, likt en gigantisk  strukturell hoarding palats. Frida och jag  upplevde istället  att huset hade välsignats med personlighet, istället för tråkig stilism.

Tidningstravar, kristallkronor, orientaliska mattor, handmålade kakelugnar, vaser från Mingdynastin och jättelika oljemålningar i guldramar fyllde rum efter rum.

När E4 drogs tvärs igenom deras fastighet fick familjen en troligtvis ansenlig intrångsersättning, De bestämde att pengarna inte skulle spenderas på på huset utan på att göra det möjligt för familjen att resa ut i världen.

Resorna genomsyrade hela huset och gjorde sig sig påminda i exempelvis kryptiska skyltar med kryptiska budskap, en munkdress från Tibet,  ett svartvit-rutigt tak med schackpjäser är några få ting som familjen samlat på sig under alla sina exotiska resor världen över.

Maria Svensson välkomnade hos ödmjukt, gav oss en rejäl husesyn och frågade när vi ville äta middag. Hon berättade att det bara var vi som sov över på Värdhuset denna natt. På 50-, 60- och 70-talen var det fullt hus nästan jämt och de hade tre anställda, men idag är det knappast någon rusning, enligt Maria.

Den informationen berusade oss med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan förstärkte det känslan av att vara helt ensamma i ett hemsökt hus, å andra sidan kunde vi hantera det mentalt?

På övervåningen låg de tre gästrum som Värdshuset förfogade över. I ett av de tre rummen hade bland annat Oscar II bott i, med en säng som specialtillverkats för att passa den långe kungen. Det tredje rummet var inte iordningställt

Rummet bredvid var det vi sov i tillika det rum som hans fru Sofia sovit i. Lars Winnerbäck är en av de återkommande gästerna som brukar övernatta i just vårt rum. Att det rummet anses vara det där mest aktiviteter existerar skapade ännu mera skräckblandad förtjusning.

Klockan 18.00 bestämde vi för att inta vår middag. Tiden tills dess bestod utav att insupa rummens atmosfärer På vinden fick man kika in i Marias gamla barndomsrum, som var översållat av leksaker från hennes uppväxt, något vi dessvärre missade.

Källarvåningen fungerade mer som ett gytter av olika sällskapsrum tillika pubytrymmen,  självklart sprängfyllda med reseprylar av alla dess slag.

Tyvärr hittade jag de frestande skålarna med godis. Dessa dignade av Ahlgrens bilar och Fazers likörgodis. Ingen bra kombination alls. Likt en sockermissbrukare av högsta rang sköljde jag ner bilarna med likörpralinerna; dem var goda.

Definitivt inte den bästa strategier av strategier, när mitt fokus egentligen vilade på en informell avhållsamhet. Andarna tycktes tycka tilltaget var okej, eftersom ingen störde frosseriet.

Ensamma i den vackra matsalen fick vi personlig service av Maria Svensson. Hon delade med sig av nya som gamla anekdoter. Den ena intressantare än den andra. Middagen bestod av rikligt med äkta potatisgratäng.

Både jag och Frida upplevde den som den godaste vi ätit sedan mannaminne. Gräddsåsen, den välstekta fläskfilén och de matchande grönsakerna förstärkte matupplevelsen.

Salladen innan huvudrätten var förrädisk god. Melonkulor, sweet chili sås samt rostade edamernötter skapade en sallad som var svår att inte ta mera av. Till detta bjöds det på Marias inlagda grönsaker och  hemgjorda lingonsylt. Allt detta sköljdes ner med en Mariestad öl, Frida en Coca cola.

Smakar det så kostar det att uppleva det övernaturliga: ett epitet som passade väl in. 3 505 kr för övernattning, middag för 2 samt frukost var värt pengarna.

Prislistor saknades helt, men priserna låg mer i paritet med Dubais. 125 kronor för en 50 cl Mariestad var väl i överkant, precis som 150 konor styck för  ordinära vaniljpäron-parfait och 40 kronor för en kopp te.

Klockan 19.00 gjorde vi oss redo för att upptäcka tillhörande skog och trädgård. Spända som fiolsträngar med varsin ficklampa som enda verktyg besegrades farhågorna sakta men säkert för varje oförutsägbar meter som avverkades.

Den gotiska inramningen blev ännu mera påtaglig när mörkret lagt sig helt över området, förutom de moderna ljudet och ljusen från närliggande motorvägsbruset.

Utsikt över Bråviken…innan motorvägen. 

Efter denna välbehövliga halvtimmespromenad satte vi oss i värdhusets hjärta, dess vardagsrumsdel. Maria serverade oss tee, päronparfait med mintbitar till, mysigt var bara förnamnet.

Dessvärre fyllde densamme på pralinskålen med likörpraliner. Inom 15 minuter var också den skålen tömd. Ett tilltag som ökade på en redan maffig matkoma sedan middagen.

Någon form av skärm existerade inte i Värdshuset, något om egentligen var toppen. Istället för tv kunde man ägna sig åt att läsa, prata eller spela sällskapsspel…eller koncentrera sig på sin mobiltelefon.

Jag och Frida spelade många partier av fyra-i-rad, kinaschack samt fia med knuff. Atmosfären, anspänningen att vi var ensamma, kvalitetsegentid med dottern, var faktorer som ledde till vad komma skulle.

Vid halvtio sa vi godnatt till vår värdinna. Hon gick in till sin del av huset, jag och Frida till vårt rum.

På min vänstra sidan av sängen fanns det en garderob samt en stängd dörr till rummet bredvid. Problemet var inte det egentligen, utan att dörruslingen inte gick att stänga, inte ens med övervåld.

Det innebar en ytterst dysfunktionell glipa på cirka 25 cm. Sinnebilden av beckmörkt utkristalliserades framför mina halvt tårögda ögon. Jag erbjöd Frida hela 200 kronor om vi bytte sida av sängen, men cash var inte kung denna gång.

Jag fick finna mig vara iakttagen av någon form av likblek demon från helvetet under hela natten. Att jag nyligen avverkat underbara, men otäcka The haunting of Hill houseNetflix gjorde absolut inte saken bättre.

Duon äntrade sedan den mycket behagliga sängen som dessutom var en tvättäkta himmelssäng. I den varvades mobilspel, Youtube och sociala medier. Titt som tätt sneglade jag förbi dörrglipan för att eventuellt få en skymt av skräckfiguren i mörkret.

En halvtimme innan midnatt sa vi godnatt till varandra. Jag inledde försöka sova processen med att ligga mot Frida, det vill säga motsatt håll från demongruvan.

Den ställningen höll tills rygg-ömmande sa åt mig att vända mig på rygg. När samma ryggont-röst sa till mig att ändra ställning fanns inga andra alternativ än att vända mig mot ingången till helvetet.

Svetten, squashträningsvärken och det kalla rummet skapade kaos i ett redan halvt kaostillstånd. Att komma på några snälla demoner eller spöken var komplicerat. Spöket Laban kändes ju inte direkt så representativ precis. Mina silikonhörselproppar höll de flesta ljud ute, på gott som på ont.

Runt 02.00 på natten frågade Frida mig försynt om jag sov. Eftersom jag legat vaken dittills svarade jag nej på den frågan. Hon berättade att inte heller hon kunde komma till ro, eftersom hon upplevde att hon hela tiden hörde konstiga ljud.

Att jag instinktivt berättade att stolen till vänster om mig flyttat på sig sedan vi gått och lagt oss förbättrade inte hennes sinnestillstånd. Utifrån att jag försökt undvika att titta mot beckmörkret la jag fokuset på stolen.

Det kan ju tyckas konstigt att man överhuvudtaget öppnar ögonen istället för att hålla dem konstant stängda.

Det var troligtvis ett säkerhetsbeteende i syfte att få bekräftat att inget var på väg mot en. Vid dessa tillfällen blev jag medveten på detaljer som gardinerna färg och mönster, stolens läge i förhållande till stolen, formen på lampan och dylikt.

När jag insåg att stolen faktiskt flyttat på sig en bit närmare gardinen, men längre från garderoben blev det en mental härdsmälta. Från att kanske somna, till att glöm det helt och hållet.

Jag och Frida pratade på länge under natten. Hon påminde mig käckt att klockan blivit 3, 4, 5, 6 på natten tillika morgonen. Någon gång därefter måste jag slumrat till någon timme.

Spöket i badrumsspegel var jag själv, trött som ett skadeskjutet lodjur, med fåror som Motorhead-Lemmy hade varit avundsjuk på.

Klockan 09.00 var det dags för frukosten. Den bestod av hemmagjorda sylter och marmelader samt en sensationellt god ostomelett. Det starka kaffet bidrog till att jag kvicknade till i någon nanosekund.

Det  var dock en härlig frukost förutom att de olika bröden värmts upp i mikron, vilket bidrag till att vissa av dem var oätbara, men passade bra till vapen.

Maria Svensson svar på min upplevelse att stolen flyttat på sig var lika naturlig som när man äter ur nutellaburken, när familjen gått och lagt sig. Hon menade på att jag troligtvis flyttat stolen tidigare, det vill säga gjorde det andliga väsendet irriterad eftersom stolen ska stå där den står. Jag mindes tydligt  i min förtvivlan att få igen garderobsdörren flyttat stolen en bit bort.

Frida och jag packade sedan ihop våra saker. Jag betalade 3505 kronor för upplevelsen. Därefter  bilade vi hemåt. Frida hade höstlov medan jag skulle jobba sovjour från klockan 14.00 till 3.30 dagen efter

Topp – 5 spökfilmer

Skräckgenren inom film delar upp folk i två läger. Antingen avskyr man det och förstår inte alls varför man frivilligt skulle utsätta sig för obehag, eller så finner man stor njutning och nöje i den rädsla och de adrenalinkickar som en riktigt läskig skräckfilm ger.

Amityville House

Paranormal activity

The Conjuring

The Shining

The Ring

Topp 3 – Serier

The Haunting  of Hill house – säong 1 Netflix

American Horror story – säsong 1 och 2

The X-files

Topp – 3 horrorwriters

Gramham Masterton

Dean R Koonts

John Ajvide Lindqvis

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu