Subscribe to RSS Feed

Archive for oktober, 2018

Min mamma Anna Biagioni (Karlsson) kom till Sverige från Italien den 8 april 1950, samma dag hon fyllde 10 år. Runt en halv miljon människor främst från Finland, Italien, forna Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom till Sverige under 50-60-talet; dessa gjorde det möjligt för industrin att växa och utvecklas efter andra världskrigets förödelse.

La gioventù betyder det ”den brända ungdomen” och syftar på den generation som på grund av den ekonomiskt svåra och politiskt kaotiska efterkrigstiden aldrig fick uppleva någon ungdomstid.

De kom till Sverige i första hand för att arbeta, men där fanns också åtminstone hos en del en önskan om att få uppleva det som kunde tyckas vara det the big adventure.

Min mammas föräldrar fick jobb på stubinen, morfar Guido inledde hos landsmannen Nello Lucchesi. De tillverkade gipsprodukter med madonna statyer i eller på. Good Year var fabriken som han sedermera blev trogen livet ut. Mormor Elide tog jobb hos S:A Petterssons damkonfektion.

Min mamma ville gärna att jag lärde mig prata italienska när jag var yngre. Ungdomlig trotsighet och ren skär tröghet gjorde att jag valde bort den möjligheten; något jag ångrar i dag.

Mitt två besök i Italien och hos släktingarna i Fornarci Di Barga i Norra Toscana skedde när jag jag var bebisliten; har inga minnen av dem. 1978 var jag 11 år, då flög familjen Karlsson på vår enda utlandsresa tillsammans.

Vi bodde dels i beacheldoradot Rimmini, besökte San Marino, dels bodde hos släktingarna i Fornarci Di Barga. Min mamma hade sina två mostrar i livet:  Jale och  Irma samt morbror Pietro  Santi.

Jag tågluffade ensam runt om i Europa när jag var 16 år, efter att kompisen ”Peter punk” ballat ur. Då passade jag på att vistas hos släktingarna 5 dagar.

Det återupprepades året efter, då jag fått smak på att åka ensam. Året därpå gjorde jag min sista tågluffning. Denna gång hade jag med brorsan som gästresenär.

Det blev ett glapp på cirka 16 år tills nästa besök. Jag och min fru Marie hade varit ihop i nästan två år då.

Vi gjorde en helt fantastisk resa där höjdpunkterna var oräkneliga: Lagio Maggiore/Stresa, Lake Orta/San Guilano, Laggio Garda/San Simrione, Carrara, Viareggio, Florens, Merano, Pisa, Lucca, nöjesfältet Gardaland dessutom passade vi på att besöka släktingarna.

Det var några saker som radikalt förändrats sedan jag var där sist. Gammelmormor Maria hade dött samma dag hon skulle  fylla 100 år, underbara Jale Santi, en person som skämt bort mig med ödmjukhet under tidigare fyra besöken hade också avlidit.

Parallellt hade något subliminalt kallt lagt sin hand över smått idylliska Fornarci Di Bargas grannskap.

Under mina tidigare besök var det nästan svängdörrar hos grannarna, det var bara att gå in, precis som det varit sedan urminnes tider.

När vi närmade oss deras hus så möttes vi av ett förstärkt stålstaket, ett larm, samt en skällande aggressiv hund. Grannarna led av samma fientlighetsembryo, alla hade faktiskt hundar och larm.

Det var som vanligt mammas kusin Gabriella som skötte ruljansen av aktiviteter. Hon var polis och varit så så långt jag kom ihåg. Gabriella skjutsade och visade oss runt omgivningarna.

Familjen bestod av hennes man Paolo Capannacci samt deras son Alessandro. Samma familj bilade till Sverige när sonen Alessandro var 11 år. De såg bland annat Stockholm och bodde hos mina föräldrar i någon vecka. De stannande någon vecka och bodde då hos mina föräldrar.

Regionens mest kända ställen är väl Pisa, Lucca och Barga. Fornarci Di Barga lär väl inte titulera sig som någon vallfärdsort utifrån något perspektiv. Mest känd är staden för sitt myntverk. Numera är fabriken en skugga av sitt forna jag, precis som byn i sig.

Känslan att tiden var inne

Det här med blod är tjockare än vatten och att söka sig till sina rötter är knepiga. Jag själv känner mig schizofrent svensk; finns inte chans på jorden att jag skulle hålla på Italien… i något sportsammanhang.

Det utesluter dock inte en fascination för landet i sig. Det finns ett syfte varför landet som enades så sent som 1866 har mest av världsarv i världen (UNESCO ).

Den gamla historiken med Vatikanen, Romarriket, alla furstendömen är en orgie av kulturella uppvisningar. En autentisk god pastarätt eller en äkta Napolitansk pizza är ju inte att förglömma. Jag tycker dessutom språket är väldigt vackert, såväl när det pratas som när den sjungs på.

Dock fallerar allt när de börjar ADHD-prata, det vill säga bli aningen upprörda över något oftast helt obetydligt, sett utifrån nordiska kyliga glasögon.

Tyvärr integreras det Italienska samhället av diktatoriskt blodtörstiga mafiosos som underminerar byar, städer, invånare på värdighet och värderingar. Dess giftiga tunga korrumperar alla samhällsskikt.

Härbärget/fristaden för pedofiler: Katolska kyrkan är en sammansvärjning som jag verkligen avskyr. De ger verkligen dubbelmoralen ett ansikte.

”Begreppet klerikalism syftar på den utbredda kulturen som höjer upp prästerna och ordensfolket till en oantastlig elit, en nästan helig överhet som till varje pris ska skyddas mot ifrågasättanden och inte behöva avkrävas ansvar för sina handlingar, i alla fall inte av en utomstående makt. Att man inte får tala illa om prästen, eller ifrågasätta det kyrkan säger, är något många katoliker får i sig med modersmjölken. Föga förvånande har det på många håll präglat kyrkan som institution (ur Dagen 22 aug 2018)

Min mormor ville välsigna deras lägenhet när de nyss anlänt från Italien. Det gick jättebra, så bra att Katolska kyrkan skickade ett inbetalningskort på 300 kronor, en summa som var respektabel i början av 1950-talet.

Det är mycket som en människa kan tumma på, men ens ursprung är svårflörtad. Min mamma är från Italien, min pappa från Sverige så är det, och numera är det så med en större stolthet i ryggen.

Likväl skulle jag aldrig hålla på Italien i fotboll, något jag inte behövde anstränga mig för under 2018 Fotbolls-VM i Ryssland.

Våra barn Hanna 15 år och lillsyrran Frida 13 år var i precis rätt läge för att kunna ta till sig då- och nutid från det stora vidsträckta landet i söder. Jag började planera resan redan i februari

Utifrån att vår familj inte träffat släktingarna sedan jag och Marie var där år 1999 var jag tvungen att på bästa sätt kommunicera med dem om möjligheten att vara där några dagar eller inte.

Min strategi för att dels undvika några som helst meningsskiljaktigheter, dels säkerställa att rätt information verkligen kommit fram till exakt rätt person var hel sonika att skicka dem ett rekommenderat brev.

Jag halvgarderade mig genom att lägga till 20 kr för ett mottagningsbevis det vill säga få information när och om någon hämtat ut brevet. Kostnaden för kalaset blev 140 kronor.

Helgardering i syfte att överhuvudtaget något kommunikativt misstag skulle ske var att outsourca mitt välformulerade brev till min nära och gamla vän Lino Ferrari.

Hans fru Cecilia Ferrari drog lite i tåtarna att brevet dels skulle nå hans pappa som stod för den adekvata översättningen, dels se till att processen verkligen blev av. Ferrarimakarna visade var lojalitetsskåpet skulle stå. Brevet blev top notch, precis som tidsprocessen i sig.

Jag skickade det rekommenderade brevet redan den 9 februari bara för att ha kunna ha tid att planera upp resten. Efter 1½ månad fick jag en avi att någon hämtat ut brevet.

Väntan på att de skulle höra av sig låg lika tät som Londondimman. Alla kontakta-mig-källor som fanns på jorden inklusive min kalsongstorlek fanns med i brevet, ”no resistance was  utterly futile”.

Nja inte riktigt, kulturkrock eller inte? Det fanns inte tillstymmelse till svar de närmaste månaderna. Jag googlade frenetiskt, men hittade inte namnet Santi.

Den ekonomiska krisen som drabbat Italien med kompisen arbetslöshet som efterföljare var nog anledningen; eller hade de flyttat, skiljt sig eller helt sonika sålt huset?

Anomalin i det hela var att någon ändå hämtat ut biljetten. Trots mafiosos och korruption så trodde jag nog att den som hämtade detta tillhörde familjen.

Ältandet förde fram mig till Postnord. Risken för att Italienska postverket var värre än det Nordiska var överhängande, och då kunde ju vad som helst skett.

Möjligheten att de avskydde mig fanns ju också på tapeten, vilket i sig vore omöjligt, men man visste ju inte 100 procent. Mitt hopp sviktade för att senare vändas till frustration tillika en Italienresa där inte släktingarna ingick. Tråkigt, men shit happens.

Istället bokade jag in 3 nätter på ett mysigt Albergo i närliggande Barga. Under ytan puttrade irrationella  psykotiska revanschtankar. Skulle vi djävlas genom att checka ifall de bodde kvar, söva hunden, punktera däcken på bilarna eller helt sonika bränna ner huset med ekologisk bensin?

Det visade sig i slutet av juni att dessa tilltag inte var nödvändiga. Helt oväntat, med stark betoning på oväntad så ringde någon från Italien upp mig runt klockan 22.00 på kvällen den 18 juni; det var Gabriella. Hon lät sonen sedan kommunicera med mig via just mobilen, sms och mail.

Det blev en strid ström av information på svensk-italienska; en språkhärva som krävde flera tolkar, ett bättre psyke eller ett högre IQ. Efter någon veckas oproportionerlig nätkorrespondens hade vi synkat varandras agendor. Han och Gabriella skulle fixa saker att göra under dessa 2½ dygn som vistelsen gällde.

Utifrån detta samtal tog jag kostnadsfritt bort boendena i Pisa och Barga som bokats där jag alltid bokar mina uppehälle: Booking.com. Att ha ha allt samlat på ett och samma ställe är helt optimalt; all info på ens eget språk, kartor, adresser, bilder, reseguider, direktkontakt med boendet och så vidare – klockrent.

Detsamma kan sägas om Italiens svar på SJ: Trenitalia; på engelska, användarvänlig, inget strul och stilren. Precis som i Booking.com fanns alla tågresor i appen, biljetterna i pdf; blev nästan tårögd av två smidiga tekniska hjälpmedel.

Dag 1: Pisa och släktingarna

Klockradions bitska budskap 06.30 hamrade in att det var dags att stiga upp, vilket långt ifrån var synkat med frasen: ”äntligen dags”.

Väskorna var sedan tidigare färdigpackade; 1 styck  20 kg orange stor väska checkades in, därutöver 4 handbagageväskor.

Planet från Skavsta till Pisa avgick ”planenligt” klockan 10.20. Två timmar och femtio minuter senare landade vi ett helvetiskt kvalmigt Pisa, 35 grader, inte ett moln på himlen.

Ett futuristiskt obemannat tåg Pisa Mover tog oss till Centralstationen; där vi för 150 kronor lämpade av väskorna på deras bagageinlämningen. Av någon anledning kände jag mig i alla fall mer stressad än euforisk.

Om det berodde på taskig sömn, italienarna i sig, värmen eller att det var mer turister som man fick trängas med än sandkorn i Gobiöknen vet jag inte, troligtvis kombinationen.

Ångesten dämpades av något som Gud själv skapat: ”La Bottega del Gelato”; Pisas godaste glass enligt säkra källor.  Körsbärskulan, Amaretto och nutella-smakerna  dröp utav kvalitet. Tyvärr finns det någon form av informell regel när det kommer till storleken på kulorna i landet.

Första kulan är stor, medan de andra två är minimala, eller så är alla tre ovanligt små, till skillnad ifrån Sverige generellt, där man får normala det vill säga rejäla skopor.

Den klaustrofobiska känslan tilltog för varje meter man närmade sig tornet och katedralen. Upp-till-tornet-biljetterna kostade 18 Euro styck och legitimerade inträde till katedralen också. Marie och jag hade redan upplevt detta vid vårt förra besök.

På tok för dyrt för en upplevelse som var högst ordinär. Barnen ville inte gå upp; deras fokus låg att ta kort på tornet, snapchatta och gnälla på värmen.

Vi tog tåget från Pisa till släktingarna i närliggande staden Fornarci Di Barga. Klockan 18.30 var vi framme. Paolo, Gabriella, Alessandro och hans fru Elisa välkomnade oss på perrongen med kramar och kindpussar.

Det hus som jag kände till sedan tidigare hade genomgått en total makeover via en stor utbyggnad, invändigt som utvändigt.

Efter en minutiös husesyn så blev det dags för ett rejält pizza party. Bordet dignade av glutenprodukter i alla dess mjölkonstruktioner; godast var den inbakade foccaciapizzan.

Att kommunicera på engelska via en näst intill obefintlig sådan kräver sin hen. Istället blev det kroppsspråkscharader blandat med italienska och engelska ord.

Efter en halvtimmes egentid promenerade vi alla till stadens ”Centrum” det vill säga i stort sett en huvudgata som flankerades med butiker. Målet var byns bästa glassbar. Smaksättningarna var minst lika förföriska som de i Pisa.

Runt klockan 22.00 var vi ”äntligen” ensamma. Vi fick bo i den inte ombyggda delen av det gigantiska huset; det var samma plats där jag sovit sedan barnsben.  Någon timme senare däckade vi i våra sängar; intensitet hade fått ett ansikte.

Dag 2 – Fornarci Di Barga

Pigga som lärkor var en lögn, något vi väl upptäckte när vi famlade efter tvålen i det mikroskopiska badrummet. Sov inte människorna i denna lilla by?

Varför existerar inte utegångsförbud mot vespor? Nattrafiken upplevdes som en dag på Monzabanan. Likt något ur en Stephen King film, ylade och skällde hundar åt vandra, mot andra, i kör, mot bilar och dylikt.

Runt nio serverades det frukost i deras sagodekorerade trädgård. Redan 29 grader, inte ett moln på den klarblåa himlen, i symbios med en uteplatsmiljö Ernest Kirchstiger skulle mörda för, flera gånger om.

De mäktiga grönbelagda bergen skapade ett vykortsliknande scenario. Vi göddes med nybakade lokala delikatesser, tyvärr i mina ögon mer afternoon the än en rejäl någorlunda nyttig frukost. Croissanter samsades med andra sötsliskiga bakelser.

Alessandro hade planerat att besöka ett EU-restaurerat fort en bra bit bort. Vägen dit visade sig vara en orgie utav pittoreska byar omgärdade av vyer som verkligen tog andan ur en. Vi hade kommit till den vilda och relativt orörda Garfagnana regionen.

Hit reser naturälskare från hela Italien för att lindra stress genom att paddla kanot, rida, cykla, bekanta sig med får, klättra, åka skidor eller fotvandra i det vackra landskapet.

Medeltidsbyn San Romano låg precis utanför medeltidsstaden Fivizzano. Endera kunde man ta en linbana upp, eller helt sonika gå upp till Verrucola Fortress.

Våra släktingar hade redan hunnit betala innan jag hann säga höjdrädsla. Jag fick känslan av att by-rådet snålat ordentlig i valet av den billigaste leverantören av linbanor.

Någonstans mitt emellan började ett teknikstrul som sin tur ledde att vi ofrivilligt åkte bakåt. I en nanosekund trodde jag faktiskt att det var ute med oss. Gud såg oss bland kastanjeträden, trädde in, och räddade dagen.

De  panoramiska vyerna från 2000 meter över havet var svåra att ta in. Desto enklare var det att ta in gradantalet på 39 grader. Fortet kunde dateras ända till 1000-talet.

Efter 20 års restaurering blev fästningen klar år 2012. Under 1 timme guidades vår grupp av en tjej i tidstypisk klädsel.

Trots att guidningen var på italienska förstod man ändå otroligt mycket, dessutom förklarade hon lite med några engelska fraser. Guiden synliggjorde historien, artefakterna och miljöerna på ett otroligt intresseväckande sätt.

Värmen krävde sin hen. Det var helt enkelt en upplevelse att få pusta ut i det svala huset runt klockan två. Kontrasterna i de klippiga bergregionerna var minst sagt häpnadsväckande; från 39 grader molnfritt, till blixtar och dunder.

En timme senare satt vi återigen samlade runt middagsbordet. Hemmagjord tortellini med tvättäkta bolognese samsades med prosciutto de melone och sockerstinna bakverk.

Det skulle kunna vara en grogrund för min medverkan i nästa års upplaga av Biggest looser.

Därefter bar det iväg till min mammas födelseort:  Bagni Di Lucca.  Staden hade sin glansperiod under 1800-talet då de kalk och svavelrika källorna användes av Europas rikaste elit parallellt som Europas första kasino öppnade i staden 1937.

Numera är den betydligt mer devalverad, halvt förfallen och i skriande behov av kapital.

Vårt mål var Villa Webb från sent 1500-talet.  Lord George Byron (1788 – 1824) bodde här sommaren 1822. Napoleons syster var också en av många gäster.

I grannhuset 40 meter åt vänster  Casa Bertini bodde bland annat Frankensteins monster skapare Mary Shelley.

Släktingarna hade personligen anlitat Bagni Di Luccas bästa guide (månne enda). Den gubben var hur cool som helst; med ett minne och munläder som skulle kunna bringa fred i Palestinakonflikten. I Villa Webb huserade en eklektisk härva av museum.

Entrén vara en magisk resa in i 800 talet, en era för riddare och i detta fall rustningar från den perioden. Bredvid det rummet stegade man in i de gamla köken för att senare lära sig allt om det förflutna ur ett mathistoriskt perspektiv.  

Nästa våning visade kasinots historia i Europa.  Många föremål var original från Europas första kasino. Där fanns en utställning om de gamla glömda spelen samt en kortutställning från hela världen.

Christian Alpini har sedan tonårstiden varit en passionerad samlare av mystiska artefakter. Över 1000 stycken föremål har killen lyckats införskaffa. I  hans ambulerande paranormala utställning ingår också  mystikern  Professor Icaro De Benedetti halvskumma upptäckter.

På tredje våningen härbärgerade denna udda unika samling indelade i 6 sektioner: The Impossible Museum av  just Christian Alpini. Jag vet egentligen inte vad som skrämmer mig mest, mannen som skapat detta bisarra eller de mystiska artefakterna i sig?

I vilket fall som helst så dyrkade jag utställningen om det okända, legender och konstiga teorier. Kittet hur man dödar vampyrer, Bigfoot avtryck, häxor, demoner och typ allt annat spektakulärt kommer att leva länge i familjen Widholms sinne; traumatiskt eller inte återstår att se.

I ren nyfikenhet öppnade jag diskret, när de andra tittade bort, ett fack av många stängda, i ett uråldrigt skåp. Guiden for fram som slottsspökenas  svar på Usain Bolt, för att aggressivt ifrågasatte varför jag öppnade luckan.

Han menade på att jag öppnat upp en förbannelse. Jag ville hellre få det till min familj, eller i bästa fall hela  Mjölby eller Boxholm om det var möjligt.

Detta var en omtumlande upplevelse som jag garanterar inte finns med i någon guidebok. Enda motsvarigheten är Museum of death som jag och brorsan besökte i Los Angeles förra året. Dock låg deras fokus på helt äkta saker samt fokus på döden och seriemördare.

Vår guide hade också nycklarna till Europas första marknadsförda spa. Platsen var igenbommad, förfallen och sagolik fantastisk, på sitt sätt. De nedgångna lokalerna var bepansrade med världsberömda Carrara marmor.

En viss form av melankoli infann sig då guiden mellan raderna serverade oss information att det skulle kosta molto euro att restaurera stället; de pengarna finns inte riktigt i Italien för närvarande.

Elisa & Alessandro & hunden Joya

Vi avslutade roadtripen med att titta på en av regionens finaste brohantverk. Ponte delle Catene (The Chain Bridge) i byn Fornoli som spänner över floden Lima. De trolska småvägarna tillbaka till Fornarci Di Barga var fyllda med fotogeniska platser.

Diktatoriskt fick vi 45 minuter på oss landa och duscha, innan vi skulle bila iväg till nya delen av Barga. Där var vi specialinbjudna till ”Bistccata…sotto le stelle”; en grillfest för alla i Barga.

Det var ett årligt evenemang där huvudsyftet var att samla in pengar till Bargas fotbollslag. Alessandros pappa, Paolo, var Presidenten och kassören i klubben. Det ska ju tilläggas att det inte var Milan precis, utan mera Kuddby IF.

Klockan 20.00 inleddes festen. Mina förhoppningar på det grillade köttberget var gigantiskt. Dessvärre grusades den visionen, maten var ett riktigt bottennapp. Mycket fett och plastattiraljer, ingen sås, något som skapade 2-3 timmars tuggmotstånd av det torra köttet.

Dragspelandet var trevligt, men med 10 centimeters lucka fick jag en temporär tinnitus som  lade sig först efter att jag drack mitt först klunk av det lokala röda vinet.

Paolo Capannacci

Festens höjdpunkt var när spektaklet led mot sitt slut. Parallellt pågick en stor marknad i Barga. Där samsades äkta hantverk med prylar från nordöstra Bangladesh. Kvällsvärmen (27 grader) var bara sådär härlig varmsval som den bara kan vara i de sydländska länderna.

Det vimlade av människor som inte var snortankade, utan bara hade trevligt, gammal som ung umgicks de.

Vi blev bjudna på även Bargas godaste glass  enligt typ alla på institutionen: Il Giardino; nutella smaken var sensationell. Klockan 23.30 kom vi hem. Utmattningsskalan räckte inte till, den slog gårdagens intensitet med råge; visst är det härligt med ”semester”.

Dag 3 – Fornarci Di Barga

Ett pistolskott i nacken? Den känslan fick jag när alarmet ljöd 07.30. Längst upp på deras digra agenda var frukost på ett av Bargas finaste restauranger, som dessutom var känd för att ha en fantastisk utsikt.

Ristorante Coprats var allt detta och lite till. Dessvärre blev vi återigen gödda med bakelser, goda, absolut, kalorifattiga, definitivt inte.

Barga finns med på listan över de vackraste medeltidsstäderna i Italien. Den pittoreska staden ligger på en brant kulle, på vägen till toppen möter man det ena fina huset efter det andra, samt genuina gränder, torg och vackra scener från vardagspusslet.

Av någon anledning gjorde vi ett besök hos stadens borgmästare som var en nära vän till familjen. Såklart låg maktens boning i ett av Bargas finaste hus, och det finns en uppsjö att välja mellan.

Den kulturella törsten släcktes via ett privat besök i urläckra Teatro dei Differenti med en guide.

Stadens stolthet är dock katedralen Collegiata di San Cristoforo, vilken är strategiskt placerad på toppen av Barga. Precis invid hittar man den mest imponerande utsikten över de omkringliggande bergen, skogklädda sluttningar och stadens röda tegeltak, en fröjd för alla sinnen.

Efter två timmars traskande for vi vidare till Alessandros barndomsvän David.

De har varit kompisar sedan 14 års ålder dessutom studerat arkitektur och bott i Florens tillsammans i 10 år. David och hans fru bodde  i ett vackert hus några kilometer bort från Barga.

Att vakna till denna naturtavla varje morgon med utsikt över medeltidsstaden Barga är få förunnat.

Paret väntade sitt först barn, de var honungsodlare, levde helt ekologiskt samtidigt som båda hade jobb; en ekvation som endera låter för bra för att vara sann, om man inte kan hantera alla krav som engagemang kräver, vilket få troligtvis gör.

Vi fick besöka honungsfabriken invid deras villa. Där inne  framställde tre sorters honung; den mörka med inslag av kastanj var mest annorlunda. Efter en italiensk fika bar det tillbaka till Fornarci.

Vi fick 30 minuter på oss innan en mäktig middag serverades. Först  hemmagjord pasta, därefter Cotoletta alla milanese  med pommes, det vill säga tunna skivor kalvkött som panerats. Kronan på verket var nya italienska efterrättsdesserter. Vansinnigt gott, men magen hade knappt återhämtat sig från gårdagen.

Resediktatorn gav oss hela en timme för återhämtning. Sedan bilade vi återigen till mammas födelsestad Bagni Di Lucca. Vår destination  blev ökända Hotel & Terme in Bagni Di Lucca. Redan på Romarriket vallfärdade rika och mäktiga människor hit som Caesar, Pompey, Kalle Moreus och Crassus.

De fångades av dessa vattens mirakulösa egenskaper som ansågs kunna bota eller behandla andningsorganen, reumatiska- och hudsjukdomar och för  artrit, gikt,  lymfatisk, skabb, infertilitet

Baronessan Matilde di Canossa var den som såg till att skapa intresse för hälsospa på 1200-talet. Därefter utvecklades processen till att blev ett av de ledande i Europa, en era som nådde sin peak i slutet av 1900-talet. Lättrogna britter var de första som invaderade staden.

Under årens lopp har kändisar avlöst varandra som poeterna Byron, Shelley, Lever, Giusti, Monti, Carducci, Pascoli, Montale; författare: Alexander Dumas.

Musiker som Strauss, Listz and Paganini, Puccini, Mascagni; politiker/kungligheter som Drottning Margaret, D’Azeglio, Galeazzo Ciano och Napoleons syster: Elisa Baciocchi.

Då som nu var god mat, avkoppling, återhämtning, välbefinnande och närhet till naturen högsta modet, som sagt trender kommer och går. Alessandro hade bokat tid för ångbastu i de naturliga grottorna. Vi fick tillgång till ”Grotta grande”.

Jag kände verkligen historiens vingslag utifrån mångfalden av storheter som just suttit vid exakt samma grottor. Visst var det ångbastukänsla, men aningen mindre varmt.

20 minuter var maxtiden för detoxen, därefter arktisk kyla i deras dusch. Muskelrelaxen skulle göra oss trötta och fria från stress, men det var svårt att vara tröttare än vi redan var, så jag märkte ingen direkt skillnad. Nästa betalda steg var minst sagt märklig.

Familjen fördes från hälsobastun till ett rum som jag instinktiv relaterade till tv-serien: ”American Horror story” säsong två…som utspelar sig på ett mentalsjukhus.

Efter lite massage blev vi mumifierade av lakan på varsin brits. Tända ljus, lavendeldofter och en hälsobrygd av något slag. Att man inte kunde röra armarna på grund av lakan-mumifieringen var ett aber, då jag lider av klaustrofobi. Avledande manöver blev att studera min omgivning eftersom man inte fick prata.

Eskapismen ledde vidare till dysfunktionella associationer till nazisterna experiment på människor ledd av ”Dödsängln”  Josef Mengele. Hur han hänsynslöst, utan bedövning, injicerade kloroform på hjälplösa människor var något som gäckade sinnet de 15 minuter jag låg på den obekväma britsen.

Helheten av ett världens historiskt mest kända spa gick inte att jämföra med Tällberg eller Las Vegas precis, vilket troligtvis inte var meningen. Dock föredrar jag sådana ställen istället för miljöer som tagna ur något Ukrainskt sjukhus från 70-talet, som tur vad slapp vi betala för kalaset. Vi var dock några erfarenheter rikare.

Nästa mål var den ökända  900 år gamla  Ponte della Maddalena (Djävulsbron) i Borgo a Mozzano. Den byggdes primärt för att Napoleons syster skulle kunna resa till området för att bada i de varma källorna.

Sägnen säger att djävulen bekostade bron om han fick själen av den som först gick över bron. Byborna lät då en hund bli den förste att gå över. Vilken art det gällde förtäljer inte historien, troligtvis en pudel.

I vilket fall som helst har jag varit här fyra gånger förut, alltid lika cool. Fantastiska bilvägar ståtade med magisk utsikt på vägen tillbaka till Fornarci Di Barga.

Återigen snabba ryck. Efter en mastig middag for vi iväg till ett av Toscanas vackraste städer: Lucca. Inte mycket har förändrats sedan stadens storhetstid på 1300-talet, då sidenhandeln gjorde typ alla dess invånare förmögna.

Lucca spelade som sagt en väsentlig roll i övergången från Medeltid till Renässans. Det berodde bland annat på att staden skapade välstånd genom att bli hela södra- och Centraleuropas silkesväveri, med fler än 3000 vävstolar.

Via hamnstaden Genova importerades råsilke, men det var i Lucca man hade expertisen att bearbeta den. Ett motto från den tiden lät: ”Bra silke är Lucca silke”.

Skrytbyggena står kvar, liksom de påkostade palatsen, kyrkorna och de praktfulla färggranna trädgårdarna. Lucca är dock en ytterst levande stad året om, där man kan uppleva antika marknader, musikfestivaler och andra evenemang dessutom en nästan bilfri sådan.

Luccas gamla stadskärnan är omgärdad av den 4.3 km långa och 12 meter höga stadsmuren som byggdes mellan 1504 och 1645. La Mura är Italiens enda intakta samt Europas bäst bevarade stadsmurar i renässansstil.

Mästerverket byggdes för att skydda det rika Lucca mot de närliggande antagoniststäderna Pisa och Florens. När muren skapades så stod det 126 kanoner på den, samtidigt som den omringades av en 35 meter bred vattengrav.

Dess topp är omgjord till park, trädallén av popplar bildade en bred promenadväg runt hela staden i symbios med  kastanje- och solfjädertallarna. Uppe på muren fullkomligt  sprudlade det av liv; lekande barn, sportklädda  joggare, kortspelande vänner, glass ätande familjer, jovialiska hundägare, cykelbusar och parkbänksromantik,

Här uppe hade man en klockren utsikt över det labyrintliknande stadscentrumet med små medeltida gränder, torn, monument, ett antal kyrkor och blomsterdignande terrasser

Här fanns dessutom en ståtlig katedral, monumentala palats och två medeltida torn, som man kan vandra upp i, för att få en panoramavy över hustaken och de omkringliggande bergen parallellt också en tidsresa från från romartiden fram till renässansen.

Husen ser emellanåt lite skamfilade ut, men detta bör inte misstolkas; det råder stränga lagar om att bevara husens ursprungliga utseende; exempelvis är det inte tillåtet för butikerna att hänga upp färgsprakande skyltar utanför.

Via Fillungo: Luccas huvudgata sägs vara en av Italiens mest eleganta gator. Ormliknande slingrar den sig fram mellan de antika byggnaderna. Gatan var tidigare fylld av små intressanta butiker, dessvärre  har de stora butikskedjorna kannibaliserat sig på småskaligheten, precis som i Venedig.

De pråligaste klädbutikerna ligger bredvid varandra,  något som  märks på de elegant välklädda Luccaborna.  Pisa var krimskramsets högborg, Lucca dess raka motsats.

Sist, men inte minst, Lucca låter varken turisterna  som lokalbor glömma att Giacomo Puccini (1858-1924) föddes, växte upp och skrev sina första musikaliska verk i staden. Lucca Comics & Games är ett årligen återkommande kulturevenemang sedan 1993. Det är en kombination av seriefestival och spelkonvent.

Publikt största arrangemanget i genren i Europa (med  Seriefestivalen Angoouleme), internationellt endast överträffat av Japans Comiket.  Vi brydde oss inte nämnvärt om operakompositörens liv och lustar eller seriefigurer utan njöt istället av de fantastiska miljöer som penslades fram.

Under timmarna i  Lucca spatserade  vi självklart på muren, men  oväntat nog också inne i den. Vid få tillfällen öppnar murens väktare upp delar av den medeltida försvarspjäsen. Jag har varit här tre gånger tidigare. Aldrig har det skett, men i år stod alla stjärnorna rätt tydligen.

De gigantiska tunnlarna var utsmyckade med massor av lokal konsthantverk. Extremt häftigt att se hur stort utrymmena  egentligen var och hur de var organiserade med det primära syftet att på bästa sätt försvara staden mot andra elaka furstendömen.

Efter tre timmar av upptäcktsfärd var vi mätta på kulturella och historiska vingslag. Klockan 2.1.00 var vi ”hemma”. En timme senare stod en tre rätters avslutningsmiddag på agendan.

Makaroni med ragusås, sedan en toskansk köttgryta med potatis för att avslutas med en klassisk  Toscansk choklad – ricotta tårta. Mat för ett helt hemvärn.

Gabriella

Kvällen avslutades med att vi tittade på gamla som nya foton. 30 minuter innan midnatt gick vi ner till vår lägenhet, en halvtimme senare däckade vi.

Att Alessandro lyckats med konststycket att fösa ihop 5 dagars visning av regionen på hälften så kort tid var definitivt ett avklarat mandomsprov.

Densamme hade också gött oss till oigenkännligheten. Morgondagen kanske bestod utav att vi fick iklä oss rollen som korpulenta offergåvor till maffian, korrumperade poliser eller både och.

Dag 4: Siena

Som något taget ur mittenuppslaget ur Dantes inferno lät alarmet när det ljöd prick 06.45. Packat hade vi redan gjort. Nu återstod  bara en frukost som sett utifrån gårdagens matutspisning kändes mindre angelägen.

Orgien utav avskedspussar på kinden fick huden att korva sig. Gabriella, Alessandro, Elisa och charmiga hundskrället Joya tog ett sentimentalt farväl av oss på perrongen.

I Empoli bytte vi tåg. De andra vilade medan jag på en timme utforskade  fotbollsikonen Jonny Ektröms gamla hemmatrakter. Alla tågtider synkades optimalt med tiderna på förbetalda biljetterna.

Vi dräpte en taxi till Hotel Italia i Siena. Där pustade vi ut i en och en halv timme för att runt 13.30 upptäcka ytterligare en i raden av renässansstäder.

Strategiskt inledde vi med att äta på en tvättäkta Trattoria Ostria Titti. Miljön, myriaderna av smådetaljer och maten i sig skapade en grogrund för ett minnesvärt restaurangbesök. Mätta och belåtna traskade familjen vidare. 33 grader, klarblå himmel och ett lämmeltåg utav turister.

Vi hade redan vilat och ätit, vad mera kunde man göra…förutom att gå? Jag vet inte riktigt, men eftersom jag inte hade tankar på att besöka staden igen, så blev det helt sonika att gå mellan sevärdheterna.

Siena ligger i hjärtat av Toscana bland böljande vinmarker, olivträd, gröna skogar och smått sensationella byar. Dofter och färger från en svunnen tid tycks leva kvar i denna obeskrivlig vackra stad. Horder av turister och bilar är det enda som förstör det intrycket.

Näst efter Rom, Florens och Venezia är Siena nämligen den främsta italienska staden vad gäller konstverk från den sena medeltiden. Under 1200-1500-talen tävlade Siena och Florens om vilken stad som hade flest rikedomar och praktfullast konst.

Den solfjäderformade Piazza del Campo anses vara ett av Europas vackraste medeltidstorg; Siena i sig Italiens vackraste medeltidsstad. De omgivande gyttret av pittoreska gränder samt en lång mur med citadell och nio portar, fick det att tåras i ögonen.

Visst, den större kändare staden Florens (ca 50 km därifrån) i all ära, men i mina ögon var detta mäktigare. Siena är byggd på sju kullar, något som skapar kontraster. Varje skrymsle är som att upptäcka vingummin igen. Kullarna i symbios med 34 graders fuktig värme suger dock musten ur den bäste.

Jag är medveten om att det är lättare att motivera två tonåringar att upptäcka ställen som Skara sommarland, Gröna Lund och Liseberg. Pittoreska hus, kullerstenar och oförglömliga miljöer hamnar liksom inte på samma motivationsnivå.

I små doser fungerar det om man lägger in middag, fika, shopping, vila och glass.

Syftet med att barnen överhuvudtaget får följa med är dels att stärka familjebanden genom att umgås, dels vara delaktiga i den viktiga skolan hur mycket fantastiskt som finns utanför Sveriges gränser, förutom att det också är trevligt, god mat och massor att se och lära.

Fem timmar tillika 16 kilometer senare det vill säga klockan 18.30 hade vi sett så mycket vackert att det bara inte gick att ta in mera. Familjen var minst sagt tagna av dagens upptäcktsfärd; troligtvis låg de 3 tidigare dagarna i latent också.

Barnen höll sig på hotellrummet resten av kvällen. Vi vilade 90 minuter, därefter gick jag och Marie ut och kollade var hotellet låg i förhållande till tågstationen, shoppade och handlade på oss varor till kvällsmat.

Siena var onekligen en utomjordisk vacker stad; tyvärr tillät vare sig semesterdagarna eller budgeten ytterligare en dag. Parallellt var det första kvällen där vi hade normal egentid, utifrån de komprimerade dagarna hos släkten, en religiös upplevelse i sig.  Vi kom i säng runt klockan 23.30.

Dag 5: Venedig

Frukost klockan 07.00. En fin sådan, fast mönstret med sockrade produkter gick igen. Tåget avgick 08.15, byte i Florens, runt klockan 12.30 var vi framme i Venedig. Vårt hotell låg  5 minuters gångväg från stationen. Både köket och rummet var rymliga. 3800 kronor kostade rummet för två nätter.  Ägaren överöste oss med bra råd om vad komma skulle.

Hungern angav kompassriktningen. Den pekade mot välrenommerade Al tre Archies. Fyra pasta carbonara senare var det bara att bita i det sura äpplet; maten var i Italienska mått mätt osedvanligt osmaklig.

Motformeln hette: vräka peppar på maten, dessvärre ville en orkanpust något annorlunda. All peppar hamnade på bordet och i ölen.

Från centralstation-området tog familjen färja (Vaparetto) linje 1. Tanken var att åka turen fullt ut skulle generera i oförglömlig sightseeing. Så blev inte fallet; varje stopp var som en smärre jordbävningar av in-, ut- och tvärbromsningar.

Det öronbedövande motorljudet var ungefär lika sexigt som mysbyxor på Molin Rouge. Fick inte alls samma känsla som när jag såg The Tourist från 2010 med Johnny Depp och Angelina Jolie i huvudrollerna.

Vårt mål blev att koppla av på ett av få grönområdet på huvudön: S:t Elena, sista stationen innan Lido. Kvarteren längst bort, Castello, är väldigt fina, och helt folktomma. Lugnet i sig är en behaglig kontrast, här bor en stor del av lokalbefolkningen. Parkområdet var dessvärre lika slitet som de andra två gångerna jag besökt Venedig.

Lekparkerna och bänkarna hade sett sina bästa år för typ 15 år sedan. Om de styrande lagt 0.001% av deras intäkter på att skapa en välbehövlig frizon från turistströmmarna hade en win-win situation skapats för turister som lokalbor.

Vi vandrade från skabbigheten till trängsel från helvete, ju närmare San Marco platsen vi kom, desto trängre blev det, fullt medvetna att detta är ett av världens populäraste turistplatser, men riktigt så tänkte inte jag i alla fall då.

Trots all historik, kulturella artefakter och renässansmiljöer kände vi oss som i en välgjord themepark.

Min strategi att hitta hem utan hjälpmedel visade sig vara rent idiotiskt. Tomma gränder fylldes av tvättlinor mellan de mysiga husen. Gränderna var helt omöjliga att hålla reda på, rena Maze runner känslan.

Efter 90 minuter  promenerande i 34 graders värmeförbyttes hybrisen successivt i ett crescendo av irritation. Det fatala misstaget visade mig vägen till hamnområdet.

Den dysfunktionella genvägen var dock helt fritt från turister, vilket inte var så konstigt. På en 100-gradig energiskala låg jag då runt -4, lågt räknat. Min fru fick sin beskärda dos av sarkasm eftersom stackaren var den som försökte navigera via mobilen det vill säga lättast att kasta skulden på. Allas energidepåer var ju devalverade, men jag reagerade allra barnsligast.

Två steg framåt, tre bakåt förbannelsen bröts då vi otroligt nog äntrade fastlands-Venedig, en upplevelse i sig. Därefter besökte vi områdets alla anti genuina souvenirbutikerna.

Var fanns läderbutikerna, krukmakarna, barberarna, var fanns det äkta Venedig? Vi shoppade på oss ingredienser till kvällen samt frukosten. På vägen dit hände två lite dråpliga saker.

Först blev Marie träffad av Sydeuropas största fågelbajs. Den skyldiga gamen lyste med sin frånvaro på himlen. Ingen av oss tre anhöriga gjorde någon som helst ansats till att hjälpa henne.

Den gigantiska fågelavföringen hade hamnat i håret och Marie vädjade om hjälp. Till sist fick barnen göra skäl för månadspengen, eftersom mitt finger ömmade ordentligt.

Frida och Marie hamnade på efterkälken. Jag och i viss mån Hanna beslutade oss att skrämma de två ovetande. Jag ställde mig bakom ett hörn , hoppade fram, parallellt framförde ett utomjordiskt gurgelljud, på signal av Hanna. Ett ljud som kunde få vilket lik som helst att vakna.

Resultatet blev ännu bättre än förväntat. Marie gick från chock till en ännu oupptäckt karateformation. Frida tror jag inte har återhämtat sig ännu. Det bästa utfallet stod ändå  några turister för. Undertecknad ska nog vara nöjd med att ingen Karate-Tobias fanns i närheten, eftersom jag själv inte hade energi att fly.

Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i den mysiga hyresbostaden. Vi ägnade oss åt att fibbla med mobilerna, ta varsin välbehövlig dusch och titta på Scooby Doo på klanderfri italienska.

Dag 6: Venedig

Resans hittills första adekvata sovmorgon led mot sitt slut. Efter en hemmagjord frukost var det dags igen att bege sig ut i myllret av gränder, duvor, skitigt vatten och skräniga turister (över 20 miljoner per år). Turen stod oss bi, det var inte 34 grader, utan en hel grad svalare; Gud var god. Dagens primära mål var lilla Venedig­ön Murano. Familjen tog Vaparetto linje 3, färden till hantverksön tog cirka 20 minuter.

Venedigs glasarbetare förflyttades år 1291 till en egen ö, cirka 1,5 km från själva staden, då styrande ansåg att brandrisken var för stor. Glastillverkarna på Murano var till en början de enda i Europa som kunde tillverka spegelglas. De hade också överlägsna kunskaper när det kom till kristall, blyinfattat- och mångfärgat glas. Glastillverkarna drog in så mycket pengar till staden att de åtnjöt en mycket hög samhällsstatus bland eliten.

Hantverket reproduceras oftast genom att de ärvs från en generation till en annan. Muranoglaset finns i alla former och färger, fantasin har sprängt alla tänkbara glasvallar. Hos dessa skickliga hantverkarna tycks ingen lida utav motivationsproblem.

För oss stackars turister hopar sig i-lands bekymren som hur mycket kan jag spendera, vad ska jag välja, vad kostar det att skicka hem prylarna? Priserna var självklart sanslöst dyra när det kommer till äkta åtråvärd hantverk.

Till sist enades jag och min fru om två snygga femlagers glas; en blå och en röd. Hade jag haft mer pengar så hade de större varianterna köpts, nu stannade köpesumman på endast 1200 kronor. Barnen köpte några fina örhängen. Mycket gående, men en ytterst trevlig plats att spendera några timmar på.

Vi bytte om, stressade till vattenbussen linje 2 som skulle ta oss till resans första adekvata beach. Ön i Venedigs lagun ligger enbart fem båtstationer och 15 min bort från Markusplatsen.

Denna sandbank mellan Venedig och öppna havet är 12 km lång och fungerar både som  förort och badort. Vi stannade till på ökända Ai de mati för varsin four formaggio pizza. Mitt emot restaurangen låg fotogeniska Palazzo del Cinema.

Där utspelar sig filmfestivalen i Venedig (Mostra Internazionale d’Arte Cinematografica di Venezia) vilken är världens äldsta filmfestival. Årligen, två veckor i slutet av augusti och början av september sker evenemanget ; i år var det dessutom 75 år jubileum. Då flockas celebriteter med den kulturella eliten.

Lido var helt sonika en pärla; ett lugnare tempo, mera grönska, inte lika trångt och turistiskt som i Venedig. Öns utsida består av en enda lång sandstrand med härligt havsvatten som oväntat nog inte var kallt. Jag passade på att gå några kilometer längs med stranden.

Det var en terapeutiskt och helande upplevelse att känna vattnet smeka anklarna och ljudet kluckande vågor i samklang med best of Treat i lurarna. Att omgivningarna mera påminde om Mallorca gjorde inte saken sämre.

Venedig kan skryta med romantiska byggnader och broar i överflöd. Dock var detta beachavbrott det som behövdes för att återhämta sig mentalt från stadsstressen.

Efter denna euforiska och avslappnande upplevelse, tog vi vattenbåten tillbaka, handlade på oss kvällsmat och frukost. Runt klockan 21.00 var vi tillbaka i vår lägenhet.

Dag 7: Como

Comosjön är Italiens tredje största sjö efter Garda- och Lago Maggiore. Marie och jag har haft förmånen att besöka båda dessa vattenjuveler tidigare. Sjön är belägen i ett vackert berglandskap med branta sluttningar.

I århundraden har människor vallfärdat här för att koppla av, åka båt,vandra i bergen eller bara för att få inspiration av dess skönhet.

Såväl italienska näringslivsmagnater som Hollywoodstjärnor väljer en semesterbostad vid sjön Lago di Como. Här väntar vilsamt vackra byar och städer inbäddade i en frodig grönska. Närheten till Milanos jetsetpuls är förstås också en lockelse.

Det var ingen tillfällighet att George Clooney valt att bosätta sig i området. Den Cityakut kände 57  gamla amerikanen har medverkat har i ett guldkorn där mina favoriter är ”From dusk to dawn”, ”O brother where art thou”, ”Three kings”, ”The Descendants”, ”The American”, The thin red line”, ”Michael Clayton” och ”Up in the air”.

Tåget från Venedig avgick klockan 09.01 och var framme i Milano prick 11.26. Resan var sjukt bekväm eftersom jag bokat 1:a klass biljetter. Därefter blev det lokaltåg till staden Como.

Runt halv tre gick vi ombord på en färja där mina förväntningar var skyhöga på att bli ett med sjöns rykte som en av världens vackraste.

Ridån gick ner direkt. Snabbfärjan hade inga uteplatser. Fönstren var mer i linje att hålla människor ifrån de sjukt vackra vyerna, lite som Finspång faktiskt.

Den intetsägande resan tog 45 minuter innan vi satte fot i staden Bellagio. Den ligger förföriskt på en udde, där sjöns två armar möts. Nästa i-landsproblem infann sig då vår lägenhetsvärd inte hade tid förrän två timmar senare.

Jag mutade in mig på ett hotell där vårt bagage fick förvaras. Kullerstensmattorna i kombination med branta backar krävde sin hen. Bellagio är ju inte precis New York, så stadshusesynen var relativt snabbt avklarad.

Charmigt, pittoresk var bara förnamnet på platsen. Kamerafingret gick på högvarv. Middagen bestående av varsin tagliatelle ragu var lika välkommen som fantastisk god. Vår lägenhetsvärd var på sedvanlig italiensk maner försenad en halvtimme. Runt 18.30 fick vi dock tillträde till en rymlig mysig lägenhet.

Forslandet av tunga väskor från bagageinlämningen till bostaden blev troligtvis källan till någon form av ryggskott. Likt sylvassa knivar skar smärtan in i delar av ryggen vid fel lägen. Ringaren i Notre dame ställningen hade fördelen att jag kunde koncentrera mig på de de nedre regionerna av butikshyllorna när kvällsmat och frukost skulle handlas.

Dubbla doser av panodil och alvedon mildrade smärtorna lite granna. En  timmes promenad avslutade kvällen. Kronan på verket var en som vanligt god glass. Jag vet inte om det vilar en förbannelse över vår familj. Både i Valetta och Dubrovnik fick vi vara med om långvariga blixtar och dunder orgier; den här platsen var inget undantag.

Så länge man inte blir träffad är vår upplevelse att det parallellt också  är mysigt och lite spännande samtidigt. Jag kollade på Final Destination 1…på engelska oväntat nog, en film som inte levde upp upp till mina förväntningar. Vid midnatt la vi oss.

Dag 8: Comosjön

Skönt med en ytterligare en sovmorgon. Min ryggvärk var oförklarligt, men kraftigt reducerad. Dagens mål var bykärnan Tremezzo. För att ta sig dit tog vi färja 1 klockan 11.45.

Villa Carlotta i Tremezzo består dels av en historisk och världsberömd botanisk trädgård Il Giardino, dels ett konstmuseum i en villa som byggdes på 1600-talet. Villan ligger vackert mellan Comosjön och bergen med utsikt mot Bellaggio-halvön.

Den vackra och stora parken var prydd av skulpturer, fontäner, stigar och blomsterrabatter, med fler än 150 olika växter, bambuträdgård, urgamla cederträd, tropiska plantor, en stenträdgård, ett mindre lantbruksmuseum.

Tonåringar i kombination med stora trädgårdar är väl inte det mest idealiska utgångspunkten för att slippa gnäll och tjat. Två bra regler; var tydlig att berätta att det kommer ta tid, och att vila är okej samt äta innan.

Vanligtvis brukar inhysta restauranger vara förklädda råna-turister-på-taskig-mat. Antica Serra var annorlunda. Maten var fantastik, utsikten magnifik och servicen klockren. Trädgården i sig var en upplevelse, till och med barnen tyckte det, utan att medge det, såklart. De 300 kronor som inträdena kostade var väl värt pengarna.

Vi tog lokalbussen till intilliggande byn Lenno. Familjen passade på att sola och bada invid strandpromenaden, vårt andra under denna resa. Till skillnad från Lidos sandsmekningar var detta en mer aggressiv  upplevelse.

Stora-, medel- och småstenar gjorde livet surt för fötterna, tills man nådde ut till nivåer där man inte nådde botten – en golgatavandring.  Omgivningarna var som vanligt som ett perfekt Instagramfilter.

Därefter utmanade vi ödet genom att besöka ytterligare en ökänd trädgård. För att ta sig dit beredde sig en naturstig på två kilometer tur och retur. 300 kronor verkade vara ett standardpris för familjeinträden.

Huvudbyggnaden var stängd så vi fick bara tillträde till trädgårdarna. Att regissörer  valt att spela in såväl ”Star Wars II  & III” (2007), ”Bond: Casino Royale” (2006 ) samt ”Tea with Mussolini” verkade inte orimligt. Hela platsen var magiskt fotogenisk..

Dess placering på den klippiga sjöstranden med sparsamt med jord att odla på, frammanade att de varken kunde anlägga italienska trädgårdskonst som var modern på 1700-talet, inte heller de populära engelska trädgårdarna.

Villa del Balbianellos trädgård har på grund av sitt läge en egen unik och säregen stil. Statyer, kreationer, variationen av färger skapade  på denna halvö en utsökt som andades naturestetisk världsklass; så här skulle jag vilja bo om Trissguden någon gång stod oss bi.

Lika hänförande var inte promenaden tillbaka. Det och att bussarna inte gick lika frekvent. Först 30 minuter väntan på buss, sedan 20 minuter på färjan till Bellagio. Jag fick en deja vu av Venedigs hamnkvarter, dock tog jag mig i kragen.

Vi handlade först på oss frukost på en närliggande delikatessaffär, runt nio, åt vi himmelsk pasta Tagliatelle  på välrenommerade Antico Pozzo. Läget definierade sinnebilden på hur en pittoresk restaurang skulle se ut.

Mätta, tårögda av hänförelse, och sensationellt sega hade vi några timmar på rummet, där vi kopplade av med mobilerna och Spotify.

Det är först i backspegeln man inser hur härlig denna dag varit, men även krävande.

Dag 9: Varenna

Upp vid nio. Barnen kände inte inför för att ta en 5 km tur till regionens största supermarket. Jag och Marie tog 5  kilometerstrippen för en gratis sightseeing. Omgivningarna var utan att låta allt för tjatig helt utomjordiskt vackra.

Deras utebad:  Lido of Bellagio  föll dock inte in i den beskrivningen. Likt ett  sunkigt kommunist monument tornade det upp sig; mina tankar vandrade instinktivt till omklädningsrummen i Centralbadet Norrköping.

Gårdagens ambitiösa vandringar kändes avlägsna. Dock skulle denna dag bli en milstolpe i onödigt vandrande. Prick klockan 14.00 var vi en del av bilfärjan från Belaggio till Varenna, en resa på cirka 15 minuter.

Kommunen ligger inte långt från gränsen till SchweizVarenna, med sina branta, smala gator och färgglada hus med dekorativa blomsterlådor är det den mest charmerande staden vid Comosjön, typ Gardasjöns  svar på Simrione.

Generalfelet var att vi först skulle orientera oss till stadens tågstation eftersom vi skulle göra om samma process i övermorgon, för att ta farväl av sjön. Ett fullkomligt överflöd av vandringsturer i de omkringliggande bergen fanns att tillgå.

Tanken var att gå en relativt smärtsam sådan till slottsruinen Castello di Vezio. Dessvärre ackompanjerade vi av sick-sack-vägar där branta trappgenvägar hopade sig i all oändlighet, bara för att vi idiotiskt nog valde  att starta vandringen från tågstationen som teoretiskt såg snabb ut.

Efter några miljoner trappsteg nådde vi fram till vad som skulle varit vår startpunkt. Barnen och jag hade antennerna ute eftersom jag skrämt upp dem och mig själv ordentligt. Jag har tidigare bloggat om den asiatiska bålgetingen (Vespa mandarinia). 

Arten  betraktas som världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 7.6 cm och en kroppslängd som kan överstiga 5 cm.

Odjuret förekommer i lägre berg och skogar. Dinosauriearterna är mycket giftiga; för en människa är giftet dödligt om man får många stick. Att de är aggressiva och flyger i flock gör inte saken mycket bättre.

2013 invaderade  getingarna tre städer i den nordvästra provinsen Shaanxi i Kina. Minst 42 människor dog, över 1 675 har skadades.

I Japan kallas de ofta ”sparvgeting” och de har ett gift som är så starkt att det kan lösa upp mänsklig vävnad och döda 40 vanliga getingar på en gång. Förra året upptäcktes getingsorten i Europa, då de färdades i en kinesisk krukväxt, och de tros vara ansvariga för sex personers död i Frankrike, som dog av anafylaktisk chock.

Till Europa kom släktingen The Asian hornet (vespa velutina) 2004. Enligt jordbruksverket började insektepandemin med en enda drottning som följde med en försändelse med lergods från östra Kina. Oturligt nog visade sig Europa vara en perfekt miljö. Den där första drottningen hade i slutet av sommaren gett upphov till  tusentals andra drottningar som året därpå startade egna samhällen.

På kort tid lyckades den etablera sig i hela Frankrike. 2011 började den dyka upp i grannländerna, där Italien tillhör, nu har otäckingarna acklimatiserat sig och redo att attackera typ oss.

Jag tog dock fel på dessa två arter, men det visste vi inte då, något som tärde på nerverna under skog- och ängsmiljöerna. Frida fick någon form av andnöd. Vi blev förskräckta; jag associerade direkt till ovannämnda geting, men ändrade mig till astma. Inget var rätt.

Obehagligheten var nog mera ett tecken på för lite vätska, 15 km vandring, luftfuktighet och 32 graders värme i tuffa terränger. Den sista delen av leden var exceptionellt vackert; bäckar, kvarnar, skog gick i varandra på ett trolskt sätt.

Castello di Vezio var inget mer än ett fortruin, men utsikten därifrån travar lätt in på min 10-i topp lista över magnifika vyer. Inträdet på 15 euro var i underkant utifrån de mirakulösa nejderna.

Panoramautsikt över sjön, båtarna, bergen, Belaggio och Varenna kombination med utspridda vitgråa konst-gipsspöken i olika ställningar och storlekar gav de redan sanslösa bilderna en extra dimension. Dessa statyer skapas inför varje vår och står kvar tills de vittrar sönder.

Varenna välsignar en med massor av intryck via de branta pittoreska myriader av  gränder, samt den tvådelade strandpromenaden som löper längs med en stor del av staden.

Det var i epicentrum av strandpromenaden vi fann Il Bottaio. Vanligtvis kränger mindre noggranna kockar halvtaskig mat blixtsnabbt till turister som samlas just i centrumet för att titta och umgås med andra.

Il Bottaio var ett undantag, en pärla helt enkelt. Med ett läge som otroligt nog överträffade gårdagens fick man praktiskt gnugga sig stenhårt i ögonen för att överhuvudtaget försöka ta in makalösheterna.

Hungriga efter allt gående i värmen var vi väl värda god mat. Jag tog risotto parmesan, Marie Risotto formaggio, Hanna Carbonara och Frida greppade en bruschetta.

Allt rätter var top notch, något som inte överensstämde alls på avsaknaden av service. Greker framstod som arbetsnarkomaner mot dessa senildementa otrevliga servitörer.

25 meter från var vi nyss ätit fanns en inbjudande stadsstrand. Vattnet var behagligt varmt, stranden var långt ifrån lika obekvämt stenig än den i Lenno. Att vi befann oss i en vykortsvy av Guds like spädde på badkänslan. Vi badade tills solen börja lysa med sin frånvaro. Runt 20.30 var vi åter tillbaka i lägenheten.

Kvällen avrundades med sociala medier, Spotify, Youtube och tv. Trots en ofrivilligt lång vandring var dagen som helhet magisk. Just att få ta det lugnt de sista timmarna innan John Blund hälsar på är minst lika värdefull pusselbit i syfte att hitta en helhetsbild.

Dag 10. Bellagio

Återigen sovmorgon, upp runt halv tio. På agendan stod sol, avkoppling och bad. Bellagios enda adekvata bad låg 3 kilometer från färjeläget.  Familjen spatserade i lugnt tempo i redan 33 graders värme.

Spiaggia beach hade alla förutsättningar att vara en strand utöver det vanliga utifrån dess sagolika inbäddning och brist på konkurrens.

Visst, det var en stenstrand med strandbotten, men hur man som arrendator misslyckats så fatalt är omöjligt i mina ögon. Ostädat, ostrukturerat, oinbjudande var några epitet som dessvärre pockade på.

Med enkla billiga medel hade man kunna hålla gräsmattan fin, flyttat stenar, fyllt igen gropar och dylikt.

Eftersom de hade en helt okej strandrestaurang med glass, mat, tilltugg och öl borde det ligga i deras intresse att locka flera besökare. Det var ju inte precis ett överflöd av människor på beachen.

Dess läge med vyer att dö för kunde inte ens  de ansvariga trolla bort. Familjen hade med sig en stor badhandduk. En skulle bort då den visade sig vara för liten för oss alla.

Undertecknad tog sitt ansvar för att istället ägna en halvtimme att hitta perfekta vinklar i syfte att fånga de utopiska omgivningarna. Till mitt sällskap hade jag världens bästa hårdrockband Pretty Maids  på en ohälsosamt hög volym i mina lurar.

Efter allt växlande mellan mobilen, kameran och videokameran var det dags att koppla av.

Tre bra saker med strandrestaurangen: den fanns, de hade lokal öl samt vid köpte fick tillgång till att sitta i deras schizofrent bekväma fåtöljer.

Efter jag badat med barnen unnade jag mig två timmar i en av fåtöljerna.

Under dessa timmar portionerade jag i mig fyra lokala ölsorter, lyssnade på Pretty Maids bästa låtar i synergi med en klarblå himmel och überörföriska omgivningar; mer avkopplande och meditativt än detta var svårt att hitta, i alla fall i mina ögon, de andra solade.

Egentid och siesta stod därefter på agendan. Marie och jag tog efter den en långpromenad tillika ett farväl av denna underbara by.

Lite senare åt familjen på samma restaurang som första kvällen: Veccio Borgo. Därefter packade vi och kopplade av  lägenheten.

Dag 11: Bergamo

Upp 08.00, frukost, bilfärjan 09.35, tåget till Bergamo med 1 byte 11.00 för att vara framme klockan 13.00. Inledde med en siesta. Vi tre traskade den breda huvudgatan Viale Vittorio Emanuele rakt fram, tog bergbanan, upp till Citta Alta som höjde sig likt en berghylla ovanför den nya staden.

Plötsligt knackade medeltiden en på axlarna. Innanför murarna existerade det ett gytter av pittoreska gränder, torg och ståtliga kyrkor från 1100-talet. Ursäkta,  men var det inte mer än såhär?

Visst, området vid mäktiga torget Piazza Vecchia omgivet av gamla palats från renässansen var onekligen generande förföriskt. Därutöver ledde en kullerstensbelagd huvudgata till nästa ingång i den intakta ringmuren.

Kunde det vara så att Venedig, Siena, Barga, Lucca och Pisa redan tagit andan ur en?

Var detta för mycket av det goda? Hade vi redan uppfyllt våra kvoter av katedraler, kullerstenar, trånga gränder och renässansmiljöer? Det såg inte bättre ut. En olycka kommer sällan ensam heter det ju.

Haket Ristorante Camponellas marknadsföring att de lagade autentisk ungersk gulasch fångade mina smaklökar. Tyvärr kunde inte den kocken varit utanför Bergamo – horribelt misslyckat. Hade jag kunnat karate och varit mindre feg hade efterskalven fått en helt annan vändning.

På motsatta sidan hägrade varsin milkshake. Lång kö, lite innehåll,  halvgott men dyrt spädde på den bittra eftersmaken. 33 grader i kombination med ett betydligt klistrigare luftfuktighet fick inte familjen på bättre humör.

Två andra faktorer som teoretiskt pockade på var avsaknaden av Como med sina terapeutiska berg, dalar och vatten  samt att vi helt enkelt var inställda på att åka hem.

Receptet hette som vanligt…gå lite till. En sak jag tänkte på att omgivningarna vid muren innehöll mera gräsmattor, något som var perfekt om man ville koppla av lite från stenbyggnader.

Sista timmen innan deras centrum i nya staden stängde for barnen som lemlästade troll ut och in i syfte att hitta fynd i klädbutikerna. Ironiskt nog i samma butiker som finns i Norrköping.

Själv var jag dränerad på energi. De 12 dagarna som resedirigent tillika mänsklig kompass hade tagit ut sin rätt, apatin hade tagit över, inte ens vatten hjälpte längre.

Runt halv åtta var vi tillbaka i vår lägenhet. Luftkonditioneringen fungerade mer som ett himmelskt väsen. Hårda sängar hade fått ett ansikte, men det spelade absolut ingen roll.

Helt utslagna kopplade vi av. Lite senare satte vi oss på en skön soffa på vår terrass som originellt var upphöjd 1½ meter med utsikt över staden.

Wi-fin var minst sagt under all kritik, oförutsägbar och otillräcklig. Barnen led i paritet med de hemlösa i Rumänien; jag läste en nyinköpt skräckbok, så mig bekom inte IT-haveriet

Dag 11: Hemfärd

Exteriört var lägenheten en våt dröm, en sann fröjd, resans lyxigaste. Där stannade dock hyllningarna. Det räckte att titta på el-uttagen för att dessa skulle bli överbelastade. Luftkonditioneringen måste varit inköpt på deras svar på Rusta, lät periodvis som en svetskurs på Svalbard.

Sängarna var som sagt cementhårda och användes säkert av lokala maffian. De på tok för höga kuddarna kunde man varit utan, gamnacke flera gånger om.

Under resans gång har ungdomars inflytande under sociala medier blivit dysfunktionellt uppenbara. Hanna fick titeln Snapchat-demonen, medan Frida kvalade in som Youtube-biet.

Hur hungrig man än var, så fick man snällt vänta på att demonen skulle filma sina matdispositioner, vilket kunde ta oanständigt långt tid för en bulimiker.

Försökte utan gott resultat förklara hur distraktioner fungerar vetenskapligt. Det och den konkreta informationen att social jättar som Facebook och Google får de anställda inte ha mobiler på och i arbetet, bara traditionella prylar som suddgummi, pennor och linjal.

Att argumentera mot deras generations dysfunktionella beteende var lika populärt som att medla mellan Israel och Palestina.

Tre mål låg inom räckhåll: shoppa kläder, äta och ta bussen till flygplatsen. Det måste ju sägas att shoppingen var riktigt bra, även om vi inte hittade så mycket, prisnivåerna var ibland högre än i Sverige.

Familjen hittade ett klockrent ställe att äta varsin pizza på: Ristorante Vox. Barnen fann oturligt den ultimata Adidas butiken, med de ultimata priserna såklart.

Prick 14.26 fångade vi bussen som förde oss till flygplatsen 20 minuter senare. Shoppingen där var klart över förväntan. Restiden på 2½ timmar flöt på snabbt precis som halvtimmen från Skavsta till Norrköping. Inga förseningar whats so ever. Runt 21.30 var vi hemma, borta bra, men hemma bäst.

Resereflektioner

12 dagar, hmm, Det är längre tid än man tror. Precis som förra årets Kalifornien roadtrip på  3½ veckor var det mycket intryck som skulle bearbetas i kombination med att se adekvat mycket av byar och städer som inte planeras att besöka senare i livet

Det är motstridigheter i sig utifrån att det just är semester, samt att ta hänsyn till sina barn önskemål, i alla fall några av dem, helst inga, när jag tänker efter ordentligt.

Å ena sidan koppla av och njuta, å andra sidan upptäcka. Det är en skörkomplicerad balansgång om man inte befinner sig på en tillrättalagd All inclusive  inrättning, något som jag bojkottar, eftersom jag är skeptiskt om det är så anti-stressande som många verkligen säger att det är.

Att ligga och jäsa under ett parasoll sippandes kontinuerligt på vin, drinkar, groggar eller öl i tron att läsa klart några böcker är snarare en utopi.

Att resa med familj i en form av exempelvis en tåg-roadtrip kräver dels en minutiös planering, dels en hel del pengar. Om man som oss har ambitionen att ens semester ska innehålla doser kultur, god mat, intressanta sevärdheter, avslappnande parker, coola aktiviteter, snygga vyer och promenader (ej taxi till allt).

Förutom att barnen ska ha trevligt tycker vi att alla upplevelser är minimilstolpar av praktisk kunskap omfamnande av de fem sinnena om hur världen ser ut, luktar, fungerar, något man aldrig kan lära sig i skolan.

Jag och Marie reser ju också för att upptäcka saker, vi vill vår ha del, inte bara lägga oss platt för våra barns åsikt, det är också viktigt: diktatorisk tvåvägskommunikation är vägen dit.

Vi är faktiskt på semester: ambitionen är och kommer alltid att vara, inte  snåla, men inte heller slösa för slösandets skull, men vill man se något ska man kunna göra det, vill man verkligen köpa något måste det finnas utrymme att göra så, vill man äta gott så får det kosta helt enkelt.

Grunden är att synka ihop en familjebudget där man avrundar uppåt, bäst att lägga undan en summa varje månad för då har man bättre koll. 60 000 kronor gick kalaset på ungefär inklusive shopping.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu