Subscribe to RSS Feed

Archive for juli, 2016

Inledning

Utifrån vår lyckade nio dagars familjesemester i Dubrovnik för några år sedan fastnade vi för ett liknande upplägg. Precis då som nu ungefär lika antal dagar, inte för få, inte för många var tanken. Ett solsäkert ställe med många olika badstränder till vårt förfogande. Vi ville också ha en lägenhet med kök, inte bara ett opersonligt hotellrum.

Att Malta var hemvisten för första säsongen av Game of thrones – Kings landing var också en koppling till Dubrovnik som tog över Valettas stafettpinne. En  skillnad var att vi bodde i gamla stan, inte utanför. De maltesiska öarna har varit värd för Hollywood-succéer som Gladiator, U-571, Greven av Monte Cristo, Troja, München och prestigefyllda drama- och komediserier som BBC:s Byron och ITV:s Coronation Street.

Om man får för sig att titta på en Europakarta så förstår man att Malta inte är alltför stort; en flugskit nedanför Sicilien nära Afrika. Malta består av huvudön samt den mindre Gozo och ännu mindre Comito. I landet bor det ungefär 400 000 tusen människor, i Valletta endast 6 300 invånare. Malta är Europas sydligaste stat. Landet blev 1964 självständigt från Storbritannien.

De officiella språken är maltesiska och engelska. Maltesiska är ett språk med semitiskt ursprung som skrivs med latinska bokstäver.  Med tiden har det lånat in många ord som härstammar från engelskan, italienskan och franskan. Många talar också italienska och ser på italienska tv-kanaler. Influensen från araberna som gjorde öarna till sitt hem från 800- till 1200-talet är tydlig i det maltesiska språket, vars rötter är nära besläktade med arabiskan. Ortnamn och siffror är de tydligaste exemplen på arabiskt inflytande över språket.

Vi valde juni för att det dels inte är lika varmt, dels färre turister och dessutom billigare .Öarna har ett mycket soligt klimat med ett genomsnitt på fem till sex soltimmar per dag mitt i vintern och upp till tolv timmar på sommaren. Vintrarna är milda, ibland med kortare, kyliga perioder som orsakas av de nordliga och nordostliga vindarna från Centraleuropa.

Somrarna är varma, torra och mycket soliga. Dagstemperaturen under sommaren mildras ofta av svalkande havsvindar, men på våren och hösten kan en mycket het vind från Afrika orsaka ovanligt hög temperatur och luftfuktighet för årstiden. Denna vind kallas Sirocko, eller Xlokk på maltesiska, och den påverkar även Grekland och Italien. På Malta är luften i allmänhet torrare på grund av den korta sjövägen från Afrikas kust.Den årliga nederbörden är låg, 578 millimeter per år, och sommarens torrsäsong är längre än i grannlandet Italien. Det går bra att bada i havet till långt in på vintern, och högsäsongen på stranden kan pågå fram till mitten eller slutet av oktober.

Dag 1-  skaplig tidig morgon

Alarmet hamrade in det oåterkalleliga ljudet av processen att stiga upp. Klockan hade hunnit blivit runt midnatt innan familjen kom i säng. Klockan 04.00 gick vi upp. Jag hade legat klarvaken hela natten så ironiskt nog var jag först upp. Frida hade nog olägligt spytt under natten med 38.5 grader i feber. Vi bilade trots detta till Skavsta där planet avgick klockenligt 06.50.

En förbeställd taxi tog oss för 200 kronor direkt till vår lägenhet efter att vi landat på Malta runt klockan 10.40. Frida hade sovit som en timid hundvalp under den tiden. Hyresvärden mötte upp familjen i syfte att göra en husesyn och självklart betala de 13 000 kronor som lägenheten kostade för 9 nätter. Den lyxiga lägenheten kändes mindre än på de attraktiva bilderna.

Familjen acklimatiserade sig i lägenheten samt på den gemensamma terrassen. Den sjukt bra utsikten stördes av att bubbelpoolen som ännu inte fungerade, utemöbler-madrasser som såg och luktade sunkigt. Fridas feber var konstig; hon var inte svettig, inte jättetrött eller led av andra feberdrag.

Vi stegade ut i ett molnigt, men ytterst kvalmigt Valletta. Den välorganiserade turistbyrån blev vårt första mål därefter vandrade vi till närliggande botaniska trädgården. I vanliga fall skulle barnen varit måttligt roade. Florianas Game of Throneliknande vyer och omgivningar omgärdades utav gotisk arkitektur och 1 miljon kaktusar, något barnen  brydde sig nada om. Hemlösa katter i mängder var dock något som fångade deras intresse. Vi fick nästan dra dem från stället.

Färden fortsatte via den sandstensuppbyggda yttermuren och sedermera längs med Grand Harbourbukten. Vi stannade ofta, gick sakta och frågade några tusen gånger hur Frida mådde. Efter den långa promenaden så var vi framme vid utsiktsplatsen: Upper Barrrakka Garden. Det var hänförande vyer över Grand Harbour och De tre städerna.

Sannolikheten att hitta en perfekt italiensk trattoria utan att leta ihjäl sig fanns inte på kartan. Gudarna var på vår sida och lotsade subliminalt familjen till Luciano´s. Trattorian serverade väldigt stora portioner av autentisk italiensk mat. Marie tog pesto, barnen bolognese och jag ricottafyllda ravioli med gorgonzolaost. Ögonshoppandet, värmen, maten och promenaden hade tagit ut sin rätt; det blev en välbehövlig siesta. Jag själv följde Tyskland mot Nordirland i fotbolls-EM.

Ett adekvat ställe att fylla upp kylskåp och frys fanns knappt på Valetta, otroligt nog. Efter förödande mycket letande hittade vi ett beigt hak där flingor, bröd, frukt, mjölk och pålägg inhandlades. Lägenheten hade två tv, vilket var lägligt utifrån att våra nio dagar på Malta var mitt under fotbolls-EM. Barnen tittade Cartoon Network, medan jag såg på matchen mellan Kroatien och Spanien, Marie satt klistrad med sin mobil.

Dag 2 – Shopping

Klockan 09.30 samlades familjen runt frukostbordet. Febertermometern visade att Frida hade 38.2 i feber. Vi tog det lugnt tills klockan 12.00 då vi stegade ner till huvudgatan för att bland annat testa på Maltas godaste hemgjorda glass tillika dyraste. Amarino – Gelato al naturale  gick inte efter skopor, utan storlek på bägaren. Det innebar att man kunde testa många smaker. Cherry amareno var den smaken som familjen enades om var godast.

Klockan 13.15 avgick färjan från Valletta till Sliema. Turen tog 5-10 minuter och kostade 75 kronor t/r för hela familjen. Sliema är ett stort kommersiellt centrum med mängder av butiker, restauranger och kaféer. Kontrasten mellan Valletta kunde inte vara större. Sliema påminde mera om någon halvnedsliten charterbadstad med promenadkajer, helt utan egen identitet, nästan bara uppbyggd för turister.

Det positiva med Sliema för oss var att de kunde ståta med Maltas lyxigaste och bästa shoppingcenter. The Point innehöll 50 butiker inklusive ett jättebra supermarket fylld till bredden med matvaror.

Att strålkastarljuset låg på shopping berodde på att Hanna blivit en modemedveten tonåring. Det innebär kortfattat att hon vet vilka klädmärken hon vill köpa. För tillfället var det Adidasbyxor och Adidaslinné som låg högst på hennes prioriteringslista.

All envägskommunikation gjorde oss föräldrar medvetna om det, typ två gånger i timmen. Frida och Marie vilade sig i den luftkonditionerade betongkolossen medan jag och Hanna shoppade loss på bland annat på Pull & Bear. Fyra fulla kassar med matvaror/kläder rikare var vi klockan 16.30 när färjan tog oss tillbaka till Valetta. Till skillnad från gårdagen var solen en ständig följeslagare till luftfuktigheten.

Efter siestan begav vi oss ut för att hitta någon bra restaurang. Det blev populära Str.eat whisky and bistro som fick stå för utskänkningen; ett hak som låg på var gata. Återigen stora portioner, god service och billiga priser. Jag och Hanna tog varsin schizofrent autentisk spagetti med carbonara. Frida orkade inte äta så mycket av sin burgare med pommes, medan Marie njöt av en Maltesisk pasta. Fyra huvudrätter, dryck och dricks gick på 500 kronor, helt klart prisvärt.

Efter maten vandrade vi runt vänstra flanken av muren med Hastings gardens som utkiksplats över Marsamxett harbour. Även här utkristalliserades vyer att dö, eller döda för, även här fanns det också hemlösa katter, något som reducerade frasen ”när ska vi hem pappa”.

Vi kom hem perfekt till dagens höjdpunkt: Sverige – Belgien. De blågula gjorde sin bästa match hittills. Dock gäller det att göra mål i fotboll, vilket inte svenskarna gjorde. Belgien vann oförtjänt med 1-0, och Sverige var ute ur turneringen, men de föll med flaggan i topp.

Dag 3 – Fiskeby och bad

Det första vi gjorde efter att gått upp klockan 10.00 var att ta tempen på Frida. Den segdragna febern visade 38.6. Hon visade egentligen inga tecken på att vara sjuk förutom just dessa siffror på termometern samt att hon inte var hungrig. Buss 81 avgick klockan 11.50 till den pittoreska fiskebyn Marsaxlokk.

Solen hade verkligen tagit Malta i besittning; gradantalet pendlade mellan 28-32 grader. Vi gick fram och tillbaka längd med fiskekajerna där mängder av fiskarbåtar låg äntrade. Till barnens glädje fanns där också en stor souvenirmarknad ämnad för just oss turister. Fyra härligt nyttiga smoothies beställdes på en utav de många uteserveringar längs kajen.

Marsaxlokk låg fridfullt vackert inbäddat i en bukt i symbios med ett azurblått vatten och de typiskt Maltesiska färggranna fiskebåtarna: Luzzus. Vyn hade varit en fotografs dröm, om inte bukten flankerats av dels ett kraftverk, dels en lasthamn med skyhöga kranar. Klockan 14.30 lämnade vi denna charmiga by för att ta bussen till närliggande Birzebbuga.

Själva stan var essensen av något helt intetsägande. Namnet på stranden på Pretty Bay var i mina ögon aningen missvisande; den långgrunda beachen var i och för sig riktigt bra. Dock var det ofrånkomligt att missa Maltas största containerhamn några 100 meter längre ut.

Gigantiska lyftkranar, ett jättelikt lastfartyg  och containrar fick hela stranden att se helt surrealistisk ut. Ungefär som någon dystopisk sci-fi film där de som badat kom upp som radioaktiva mutanter. Jag är i skrivande stund osäker om så blev fallet.

Jag och barnen tog kommandot till badandet. Det blev nästan två timmar i det ”härliga” vattnet. Därefter började de enstaka molnen få massor av kompisar samtidigt som det blåste upp.

Att hitta restaurang i denna stad var som att hitta en golfbana i Gobiöknen. Vi tog bussen tillbaka till Valletta; en resa som tog cirka 30 minuter. Att få duscha bort all sand, saltvatten och miljarder ohälsosamma kemikalier var minst sagt befriande.

Sett ur mitt perspektiv fick minoriteten ge sig utifrån vart vi absolut inte skulle äta. Det blev till min förtret Pizza Hut. Deras pizza var dock godare än jag befarat, riktigt goda till och med. Det blev en doggybag av det vi inte orkade äta upp.

På kvällen tog vi en promenad runt muren för att uppleva Valletta i mörkt tillstånd, en upplevelse i sig. Hänförande vackert när hela medeltidsstaden dränktes av små ljusfragment från alla möjliga och omöjliga håll. Den kalla milkshaken kunde inte förtränga Fridas feber på 39.3 grader.

Dag 4 – Slappa

I och med att Frida fortfarande hade feber, blev det en lugn dag och kväll. Barnen fick vara på rummet när jag och Marie återigen tog färjan till Sliema och deras utmärkta supermarket i The Point mall. Frida tittade på tv i liggande ställning, medan Hanna fingrade på sin mobil. Familjen traskade senare på dagen till närliggande Stormästarpalatset. Det var perfekt väder för detta eftersom ett oväder dragit in över Valletta vilket var anförd av massiva blixtorgier och högljudd åska.

Grand Masters Palace med tillhörande rustkammare gav oss en bild av hur mäktiga stormästarna var. Palatset uppfördes 1572 – 1580 som residens för Johanniterordens stormästare. Självklart rikt utsmyckat med kostbara målningar och gobelänger. Härifrån styrde Johanniterordens riddare Malta under århundraden. Utifrån ett upplevelseperspektiv var de fem öppna stora rummen rent ut sagt tråkiga. Barnen höll på dö av tristess.

Rustkammaren gjorde inte de små liven på ett bättre humör, de satte sig i 30 minuter på en bänk och tjurade. Det var dock en enastående samling med bland annat delar från vapentillverkning, allehanda vapen, rustningar och sköldar. Trots ljudslingor som utmärkt förklarade föremålen och det historiska blev det lite väl enahanda att passera rustning  efter rustning som i mina ögon såg snarlika ut.

Mitt förslag är att iordningställa ett antal rustningar för män, kvinnor och barn med autentisk vikt. Syftet skulle vara att i högre grad det skulle kännas att ha dessa otympliga saker på sig.  Idag tjänstgör Stormästarpalatset som parlamentsbyggnad där bland annat Maltas president arbetar.

Åskmullret och de oändliga starka blixtarna fick Hanna och Frida återigen på bra humör i kombination med tre souvenirbutiker. Ovädret höll på i över två timmar. När det värsta lagt sig gav jag mig ut för att spring medan resten av familjen var hemma. Det har liksom blivit min nisch att springa/jogga med min kamera. En annan nisch är att jag allt som oftast ofrivilligt springer vilse. Denna resa var definitivt inget undantag.

Jag sprang runt hela Valetta längs muren och vattenlinjen. Därefter lämnade jag staden för att upptäcka ”det riktiga Malta” långt ifrån tillrättalagda turiststråk. Vanskötsel, andra världskrigets bomber och tidens tand har samverkat till att vissa delar såg ut som Fallujah.

Det var också svårt att veta var en stad slutade och en annan började, troligtvis på grund av att denna del är så tättbefolkad. Det mesta såg ungefär likadant ut eftersom allt i stort sett var byggt i karakteristiska sandstensblock. De mångkulturella intetsägande kvarteren avlöste varandra. Kontrasten gentemot Valletta  var minst sagt påtaglig; arbetslösheten gick nästan att ta på.

Stadsskyltar berättade den obehagliga sanningen att jag sprungit åt fel håll. Efter att vänt om, irrade jag genom en surrealistisk barrskogspark. Doften av kåda gjorde mig snurrig. Tankarna for instinktivt till när man smörjer in sig med för mycket tigerbalsam.

Det blev några kilometer i riktning mot Sliema innan jag vände tillbaka mot Vallettas murar. Lyxbåtarna stod på rad vänsterflankerade utav fallfärdiga hus. Italienska hus kan vara fallfärdiga med charm, men de i hamnen var dess raka motsats. Skyltar som förklarade att det fanns lokaler att hyra var nästan lika många som lyxbåtarna.

Under löpturens gång hann jag ta många fina bilder. Solen höll på gå ner i Valletta vilket förstärkte endorfinutsöndringen. Det var oerhört sköna 1½ timme som passerade under mina förhållandevis pigga ben. Hanna och Marie blev inspirerade av min utflykt och gav sig själva ut för att titta på hemlösa katter i någon timme.

Frida låg utslagen i sängen med blicken fokuserad på tv:n, men ”bara” med 38.1 i feber. Både jag och Marie hade gång på gång förklarat hur duktig hon varit under dessa dagar.

Dag 5 – Maltas vackraste beach

Klockan 09.15 var familjen på benen. Glädjande nog hade Fridas feber minskat till 37 grader. Buss 44 avgick från stationen klockan 10.45 och var framme en timme senare invid Golden bay.

Att Malta tillhör Europatoppen i olycksstatistiken kom inte som någon överraskning efter att ha åkt buss över halva landet. De kör verkligen som vettvillingar och visar bara hänsyn för sig själva och sin familj. Malteserna verkar inte tro på hastighetsgränser; trafikvett är mera ett skällsord.  Busschaufförerna är nästan värst i klassen genom att behandla alla trafikanter som luft.

Golden bay visade sig vara en vacker sandstrand av rang med långgrunt vatten. Det kostade 200 kronor att tillskansa oss solparasoller och solstolar. Dagen innan hade vi fixat en beachpicknickkorg. Gradantalet låg närmre 35 än 30. Det kryllade av människor i alla dess åldrar på stranden. Denna gång var det Maries tur att vistas i vattnet.

Själv tog jag en promenad i bukten eftersom omgivningarna skulle vara exceptionellt vackra; ingen annan ville hänga på. Vandringen tog runt 1½ timme. Första etappen gick till Ghajn Tuffieha bay. Den lite halvkrävande promenaden upp till  ett litet torn visade sig vara värd varenda steg. Min belöning blev sjukt hänförande vyer över de båda bukterna, högt ovanför havet. Min höjdrädsla gjorde sig konstant påmind parallellt var det meditation för själen.

Ghajn Tuffieha bay halvmåneformade sandstrand omgärdades av terrassformade kullar som inkluderade klippstigar i båda riktningarna. De badsugna tog sig ner via en lång trätrappa. Min väg till Gnejna bay gick via en av klippstigarna. Vyn över de två bukterna var sanslöst vacker.

På den branta viksluttningen hade naturen helt sonika placerat en gigantisk light-Ayers Rock. Grand Canyon känslan i symbios med de släta klipphällarna med ljusa kalkstensklippor i bakgrunden gick inte av för hackor. Gnejna beach var den klart minsta av de tre stränderna. Det fanns heller inget manetnät, inga badvakter, utan bara en handfull båthus.

För mig var detta en av höjdpunkterna på resan. Synd att ingen annan i familjen orkade ta sig tid att slita sig från solstolarna och saltvattnet. Min väg tillbaka till familjen ackompanjerades utav en klarblå himmel, turkosfärgat hav och guldskimrande kalksten.

Vi greppade bussen som avgick klockan 17.00. Efter att ha duschat av oss sand och saltvattnet vilade vi oss. Runt klockan 20.00 gästade vi återigen favorithaket Luciano´s. Denna gång satt vi utomhus flankerade utav en fotbollsskärm och en som visade nyheterna. Frida fick för sig att hon inte ville ha något grönt i sin bolognese det vill säga allehanda färska kryddor och örter. Hon insåg ganska snabbt efter att ha tagit första tuggan att det är dem som är smaken i såsen.

Kvällen ute avslutades med varsin två-kulors glassbägare. Jag såg EM-fotboll hemma Kroatien – Portugal medan de andra satt med sina mobiler. Både jag som Hanna var halvt solfrossiga.

Dag 6 – De tre städerna

Vi låg och drog oss till klockan 10.30. Lite senare åkte vi färjan till de tre städerna. Färden tog knappt 10 minuter och kostade cirka 75 kronor t/r för hela familjen. Barnen var ljusår  i sina sinnen från någon form av kulturella aktiviteter.

Trots trippelstrategin med att gå sakta, stanna ofta och försöka muta med kommande glass var det ett sjusärdeles gnäll. De ville bara gå i skuggan. Vackra gotiska kyrkor och charmiga kullerstensgränder var lika intressant som pubar utan öl. 35 graders kvalmig värme krävde sin hen, vi förstod barnens klagomål utan att gnälla tillbaka.

Senglea (L-Isla) heter första staden som fick ta del av vårt besök. Charmigt, slitet och nästintill inte en turist i sikte. Uddens mes kända kyrka heter Our Lady of Victorias. Den är mest känd för att ha en juvelbesatt staty samt en Kristusstaty som sägs ha helande krafter. Vi hade onekligen behövt lite av dessa eftersom värmen var tropisk vid det här laget.

Öns vackraste utsikt får man längs ut på uddspetsen: Gnien II – Gardjolas trädgårdar. Den symmetriska trädgården var liten men naggad god, utsikten var däremot storslagen över Grand Harbour.

Jag slog fyra flugor i en smäll när vi satte oss för att äta lunch på en uteservering nedanför murarna. Blidka barnen, blidka oss, se första första halvleken Italien – Irland samt få tillgång till en utsikt som påminde mig ganska mycket om Venedig. Efter denna religiösa upplevelse exkluderat maten i sig gick vi till nästa stad som låg 10 minuter bort.

Barnen var nu  bortom all räddning. Jag pratade med en caféägare att hålla ett vakande öga på barnen, fixa varsin läsk till dem samt se till att de hade tillgång till Spotify. Det var ohållbart att begära att barnen skulle orka se massor av byggnader. Strategin gjorde alla parter nöjda.

Bigu (Vittoriosa) som staden heter är större än Senglea. Jag och Marie traskade varsamt runt i de svala stenlabyrinterna. Vi gick runt i en stadsdel som i folkmun kallas Collachio. Det var här korsriddarna byggde upp sina värdshus på 1530-talet.

De slumrande gränderna och restaurerade byggnaderna påminde mig om hur det ser ut i Italienska småbyar. Från muren såg vi över till tredje staden ll-Kalkara. Till vår besvikelse var Fort Angelo stängt för allmänheten, vilket gjorde att vi missade att ta oss till Bigus uddspets. Inkvisitorn palats var dessvärre också stängd. Den fungerade som domstol för de olyckliga stackare som kyrkan ansåg som hot.

Våra kära barn berättade om vad de gjort, vad de sett, och hur skönt det varit att vila fötterna och slippa solstrålarna. Efter en siesta gick vi ut på en härlig kvällspromenad. Vi hade köpt kattmat i syfte att mata de hemlösa katterna. Barnen uppskattade detta väldigt mycket. Kvällen avslutades med delikata glassar.

Dag 7 – Turistfällan Blå grottan

Mobilalarmet ljöd klockan 08.30. Efter frukosten tog vi buss 74 till Blå grottan. Färden tog bara 30 minuter. Bussarna gick en gång i timmen, men just mellan lunchtid så var det två timmar innan nästa skulle komma.

Turistfällan var utstuderat upplagd. Alla barn  över 10 år fick betala vuxenpris. Hela kalaset gick på 320 kronor för en båtfärd mellan 20-25 minuter. Högst åtta kamerakåta turister fick vistas i båten samtidigt. Det väldiga valvet i klipporna har fått sitt namn utav den blå färgen som periodvis fladdrar under ytan.

Båtturen i sig var okej, precis som det blå fladdret. Bäst var dock att sitta med fötterna doppade i det azurblå vattnet invid kajen. Här följde man skytteltrafiken av andra turister, folk som dök med tuber och andra som badade i den pyttelilla klippbadstranden.

Efter denna turistkommers gick vi av tidigare av bussen för att handla på Lidl. Därefter en lång siesta för att återigen äta på utmärkta Str.eat whisky and bistro. Deras väl tilltagna pasta carbonara var lika magisk som första gången.

Mätta och belåtna genomsökte vi på barnens order varenda souveniraffär i området. Senare på kvällen återupprepades processen med kvällspromenad och kattmatning. På tv var det två toppmatcher, dels Italien – Spanien, dels England  – Island. Italien vann sin match precis som Island oväntat gjorde. 

Dag 8 – Dingle Cliffs och Mdina

Natten hade för min del varit dysfunktionell skoningslös. Det gick helt enkelt inte att somna och jag låg vaken tills vi skulle gå upp klockan 09.30. Trötthetskoman mildrades lite av en kokainstinn kopp kaffe där skeden  knappt gick att röra med på grund av den grumliga konsistensen.

Buss 74 till Dingle Cliffs tog runt 75 minuter. Vi gick av mitt i ingenmansland till ett av Maltas mest orörda område. De 300 meter höga klipporna störtdök ner i det blå havet. Det var en mäktig upplevelse att se kontrasterna av vad naturen kan åstadkomma utan människornas hjälp. Den dramatiska utsikten visade upp en otämjd sida av Malta.

Det var vi och åtta andra som gick de 15 minuter promenaden tog, de andra turisterna kom direkt till det lilla ensliga kapellet Tal-Providenza precis bredvid stupet, för att 10 minuter senare åka tillbaka. Bussen gick en gång i timmen så familjen hade god tid att smaska på frukt och bär på en bänk 1½ meter från klippkanten.

Ärligt talat var det en meditativ känsla att blicka över det oändliga havet med dessa mäktiga klippor som bästa kompisar. Barnen skötte sig otroligt bra under hela tiden, trots blåst och kvav värme.

Beslutet att skippa moderna Rabat var inte svårt. Fokuset låg istället på att utforska tysta staden eller som den heter Mdina. Tiden har stått still i den före detta huvudstaden.

Staden är omgiven av bastanta och näst intill ointagliga murar. Mdina var betydligt mindre än Valetta, men sjukt tillrättalagt. Det fanns inte en sten som låg på fel plats. Självklart var detta positivt, men  i symbios med turisthorderna blev lite som att gå i ett stort välskött museum.

Fontanella tea room serverade autentiska italienska pizzor i en vacker miljö med utsikt över omgivningarna. Till skillnad från Valletta som har sitt hav som utsiktsmarkör upplevde jag att utsikten från Mdina långt ifrån lika storlagen. Sandslätten med buskar, några enstaka träd och hus matchade inte staden i sig.

Den timslånga bussresan från Mdina till Valletta var välbehövlig; tröttheten gjorde sig påmind och ögonen kändes som två brinnande eldklot. Efter siestan gick vi ut för att handla, mata katter och insupa den svalare kvällsluften.

Dag 9 – Mellieha beach

Alarmet berättade intensivt att det var dags att gå upp klockan 08.30. Dagens agenda bestod av att besöka Maltas största badstrand. Buss 49 guidade oss mekaniskt till Mellieha och den längsta restiden hittills, cirka 1 ½ timme.

Även på denna beach fanns det tydlig information om vilka arter av maneter (10 stycken) det fanns i området, och vad man skulle göra ifall man blev bränd. Ett möte med maneterna kan sluta mycket plågsamt  på grund av de tusentals brännande nässelcellerna. På de beacher vi besökte fanns det nät som hindrade manetstim från att komma i kontakt med badsugna.

För 300 kronor fixade strandpersonal två solstolar och två parasoll till oss på den västra beachflanken. Den barnvänliga stranden var nästan proppfull av människor. Sanden var så het att den knappt gick att gå på. Mellieha beach hade det mest långgrunda vattnen av alla Maltas badstränder, vilket förklarade barnfamiljshorderna.

Det fanns stor tillgång på allehanda vattenaktiviteter med dylika fordon som trampbåtar. Jag och barnen sprang till vattnet, medan badkrukan Marie vaktade våra prylar.

Frida och jag korsade hela stranden genom det långgrunda vattnet. Vi upptäckte ett vattenland lite längre ut. Kostnaden för detta var 60 kronor per person. Trots idogt tjat fick jag inte med Hanna till en timme på dessa plastkonstellationer. Vattenlandet var väl inte exceptionellt, men 60 minuter avverkades ganska snabbt. Via handtag tog man sig upp till rutschkanor, höjdhopp, gungor och studsmatta.

Min rigor mortis gjorde det komplicerat att sig upp till vissa aktiviteter, Frida var för kort. Vissa av dem krävde nästan en bergbestigningsexamen. De hala plasttingestarna var som gjorda för att halka på, vilket vi dråpligt gjorde ofta.

Fem timmars bad fick vara nog, värmen var diktatorisk . Jag hade lyckats bränna mig ordentligt under de långa vattensejourerna. Bussen hem gick 30 minuter snabbare än på hitvägen.

Vi åt från gårdagens pizza-doggybag innan det var dags att hämta kattmatspåsen, äta glass och shoppa souvenirer. Städning och packning var det som vi ägnade de sista timmarna åt innan vi skulle gå och lägga oss.

Dag 10 – Avskedspromenad och hemfärd

Framför mig hade jag en mental Golgata av Guds like. Inte en sekund sömn eftersom jag inte kunde somna. Klockan 09.00 gick vi alla upp då lägenhetsreglerna var tydliga med att alla gäster skulle lämna boendet innan klockan 10.30. Vid det magiska klockslag lämnade vi nyckeln på köksbordet.

Bagaget fick vi tillåtelse att ha kvar utanför lägenheten, tills det var dags att åka. Jag trodde att det skulle bli segt att rasta av dessa 6 simmar utifrån att vi sett det mesta. Det visade sig istället att klockan tickade på snabbt.

Dagens första och enda mål var den beryktade S:t John Katedralen. För 200 kronor fick vi inträde till en av världens finaste katedraler. Det är omöjligt att hitta något som är mer tvärtemot stilistiskt än detta. Varenda millimeter tycktes vara prydd av bladguld, bokstäver, kors, änglar, barn, änglar. Varken jag eller Marie hade sett något så imponerade förut, synd bara att vi inte förstod innebörden av den imposanta estetiska konsten.

För mig blev det redan efter tio minuter ett enda stort virrvarr av tristess, allt liksom flöt ihop. Barnen fick fick säkerligen traumatiska upplevelser av allt det religiösa stöldgodset.

35 graders kvalmighet följde oss under avskedspromenaden runt murarna. Lower  Barrakk garden hade undgått de tidigare dagarnas flagranta upptäcktsfärder. Platsen blev ett andrum för vila, skugga och dryck. Precis som sina syskon, Hastings garden och Upper Barrakk garden for tankarna instinktivt till Sagan om Ringen eller Game of Thrones.

Vår sista middag blev på exklusiva Papannis Italian Restaurant. För dyrare pengar fick vi nästan lika god mat som på de andra mathaken, men mindre portioner. Efter maten hämtade vi bagaget och tog buss X4 till flygplatsen klockan 16.55.

Vår busschaufför  fick dock ett ryck och lämnade alla sina passagerare i sticket, cirka 1 mil från flygplatsen. 30-40 minuter hann gå innan en ny irriterad gubbe tog över stafettpinnen. Ingen fick någon förklaring vad som skett eller varför.

Det viktigaste var dock att vi inte missade vårt flyg. Det blev godis till våra trevliga vänner The Skarins, vilka skötte om katter som växter medans vi var bortresta. Jag köpte på mig ytterligare en fin parfym till samlingen: Dior Sauvage. Flyget och bilfärden till Norrköping fungerade friktionsfritt. Runt klockan 23.00 äntrade vi lägenhetshallen i Ektorp. Borta bra, men hemma bäst.

Sett i backspegeln

Om man inte får för sig att hyra bil på Malta är det klockrent att köpa 3, 5 eller 7 dagars kollektivtrafikkort. 210 kr för vuxen, 150 kronor för barn, men också härligt smidigt, bara gå på en buss utan att strula med mynt, biljetter och köer.

Utifrån ett bussperspektiv så kunde vi haft med oss badkläder i väskan, ”i fall att” man hittade någon mysig enslig vik, vilket vi gjorde några gånger.

Adekvata supermarkets växer inte precis på träd i Valletta. De som har hotell behöver inte bry sig, men de som hyr lägenhet likt oss får ta färjan över till Sliema och där The Point Mall.

Under vår förra resa i Genevé vågade man knappt titta på kvittot efter ett restaurangbesök. På Malta var det nästan tvärtom. Generellt sett god mat, stora portioner och mycket prisvärt. Runt 500 kronor för huvudrätt och dryck för två vuxna och två barn.

Det enda som bryter av alla kalkstensbyggnader är olika färger på burspråk och dörrar, vilket kan bli lite enformigt efter ett tag. Städerna hade också en tendens att vara hopväxta, något som gjorde det svårt att veta när en stad började eller slutade. Trots att alla kyrkor såg ungefär likartade ut så var det ändå dessa magnifika byggen som stack ut i städerna.

Det fanns bara fördelar att åka i juni. Det är varmare, dyrare och betydligt mer trängsel på Malta under juli och augusti.

Spåren av inspelningen från första säsongen av Game of Thrones syntes det knappt ett spår av. Självklart skulle denna succéserie bättre kunna infogas i landets turism.

Valletta var för oss kullerstensgator, ringmur, fort och torn omgärdad av turkosblått vatten och i vissa fall vackra växter, träd och blommor. De traditionella maltesiska burspråken i olika färger var något signifikativt för Malta. Husen på Malta överraskar oftast sina besökare med utsmyckade helgonbilder. Statyer, monument och annan utomhuskonst fanns det minst sagt gott om.

2018 blir Valletta kulturhuvudstad i Europa med Leeuwarden i Nederländerna. De förfallna områdena och eftersatta byggnaderna kan få renässans i och med att det tycks restaureras överallt i Valletta. Malta tillhörde ett av de områden i Europa som blev värst drabbad utav 2:a världskrigets bomber. Exempelvis föll det 6700 ton bomber under 6 veckor.

Dock såg såg framför mig ett stort turistiskt uppsving när staden om ett tiotal år återfår sin forna glans med mer hjälp av UNESCO och EU. Valletta i Symbios med de tre städerna samt närheten till fina sandstränder på en relativt liten ytan ger besökarna en varierad semester.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu