Subscribe to RSS Feed

Archive for november, 2015

Minisemester i Örebro

Att bara bryta vardagspusslet och inrutade arbetsrutiner kan vara källan till kollektiv livskvalitet. Vår familj har i några år pratat om att besöka Gustavsvik och deras vattenrutschkanor. I och med lanseringen av Lost city kändes det som ett utmärkt tillfälle att besöka stället. Under hösten är det skönt att bara komma bort från hemmets ljuva vrå. Jag, Marie, Hanna och Frida bilade halvtidigt på lördagsförmiddagen mot Örebro. Vi tog vägen förbi Finspång ackompanjerad av ett sanslöst vackert höstväder.  Det tog mig runt 1½ timme att tygla den behagliga reserutten.

Vi vart långt ifrån ensamma med att besöka badpalatset. Den ringlande kön tog runt 30 minuter att avverka. Från klockan 12.30-17.30 umgicks vi med vattenrutschkanorna: River run, Treasure hunter, Jungle escape, Thunder storm, Pitch black och Vortex. Mobiltelefoner hade jag bannlyst så det var bara bad som gällde denna dag. Huvudtanken var att inget skulle distrahera oss. Tiden praktiskt taget flög fram tills hungerkänslorna tog överhanden. Lost citys djungelrestaurang var enda alternativet om man inte hade med sig eget käk. Jämfört med Spicy Hot var det ljusår mellan det som serverades. Vi vuxna dräpte varsin kycklingwok med risnudlar, barnen kycklingspett med ris.

Förutom plastvidundren, fanns det bubbelpool, vågmaskin, bastu, klättervägg och en lång ”vild” fors. Familjen spenderade mest tid i den varma och stora vågmaskinbassängen mellan springet uppför trapporna till vattenrutchkanorna. Av dem var det Jungle escape, pitch black och Vortex som tilltalade oss mest. Treasure hunter var den längsta av dem alla med sina mäktiga 202 meter.

Enda smolket i glädjebägaren var Relaxen; vilken olyckligtvis var abonnerad hela lördagen. På den lyxiga avdelningen finns det ång- och torrbastu, bubbelpool, mysig lounge med god mat och dryck samt gratis wifi. Jag fick döva det nederlaget med ett halvt paket Fishermans friend – salmiak.

Något som jag konkret störde mig på var de trögisar som satt kvar i bubbelpoolen när tiden gått ut och vattnet skulle renas. Tyskt plikttroget stod vi andra och väntade på att få vår beskärda del av arbetarklasslyxen. Jag var tyvärr för feg att säga till dessa människor att deras agerande var oerhört nonchalant och egoistisk. Deras avkommor fick dessvärre en finfin lektion hur föräldrar förpassar adekvata sociala normer till periferin.

När vi stod på tröskeln till att se ut som genmodifierade russin bestämde majoriteten att vi skulle bege oss till stugan. Frida drog det kortaste strået då hon tillhörde minoriteten. Efter självplågeriet bastubad bilade vi till stadskärnan i Örebro. Målen var dels snabbmat, dels handla till morgondagens frukost;  det blev Max drive-in och Coop. Jag tog chansen att leta upp Behrn arena där Örebro SK spelar. Det i sig legitimerade mig ett framtida mugginköp.

Vi hämtade nycklar till vår förbokade stuga och till bommen. Två separata sovrum, allrum med en bäddsoffa och fullt utrustat kök. Dock var det allrummets tv som pockade mest på vår uppmärksamhet. Barnen drogs till sina mobiler som terrorister till vapen. Tv-händelsen number one var just terrordådet i Paris som överskuggade i princip allt annat medialt. En attack på demokratin och oskyldiga människor är oerhört skrämmande. Förhoppningsvis leder detta dåd till en europeisk samhällsmobilisering där länderna gemensamt tar itu med problem istället för att förtränga dem.

Mitt fokus låg trots alla hemskheter på playoffmatchen Sverige – Danmark. Svenskarna visade upp sitt bästa spel sedan mannaminne. Det var lite IFK Norrköping varning över deras 65 minuter av matchen. Därefter tröt orken och danskarna ockuperade vår planhalva. Slutresultatet 2-1 var grogrunden till att Sverige besegrade danskarna i deras hemmaborg, vilket gjorde att Sverige kvalificerade sig till fotbolls-EM i Frankrike i sommar – härligt. Matchen slutade runt 23.00 och då hade Marie redan lagt sig. Barnen tittade på Youtube via sina mobiler och jag var för urlakad för att ta mig från bäddsoffan till sängen.

På morgonen hjälptes familjen till att städa stugan med syfte att betala 700 kronor för en slutstädning. De 35 kvm  för 1295 kronor var precis lagom, betydligt trevligare än ett trångt familjerum på Scandic för 1800 kr. Vi lämnade området runt 10.30 för att bila till shoppingnästet Vingåker outlet. Vädret var återigen på vår sida när metropoler som Stora Mellösa, Lappe och Bäsenberg passerades. Mitt och Maries senaste besök skedde 6 år tidigare. Utifrån hur det såg ut då hade det inte skett alltför mycket.

Jag var den stora boven när det kom till ren och skär shopping. Det blev en skön Helly Hansen Jacka, några jeans, ett par snuskigt snygga vinterboots samt underkläder och en klocka. Allt som allt gick det på runt 7000 kronor. Det kan tyckas mycket, men jag hade lagt undan pengar för oförutsedd shopping genom att inte köpa läsk, chips, alkohol, cigaretter eller snus.

Som sagt det var en orgie utav märkeskläder. Jag försöker dock köpa på mig sådant som jag verkligen gillar, inte köpa för köpandets skull.  En annan målsättning är att införskaffa plagg med färger och mönster som håller över tid, inte bara dansar en säsong. Tyvärr hittade vi inte så mycket till barnen; var inte storlekarna för stora så var de för små. Marie hade via sina Ullared utflykter handlat på sig det hon behövde.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

19 november, 2015 by

Pixel-Eskapism

Clint Eastwood tog sig an historien om gruppen The Four Seasons uppgång och fall. Bra musikaliska filmer växer sannerligen inte på träd, men Clintan lyckas skapa en trevlig film fylld med starka überkaraktärer, humor och drama. Strålkastaren kastas snabbt på den snälla killen med den mäktiga falsetten Frankie Valli (John Lloyd Young). Hans raka motsats är den charmige men strulige barndomskompisen Tommy DeVito (Vincent Piazza). Gruppnormen ändras när killen med låtarna kommer in i bandet, Bob Gaudio (Erich Bergen). Eastwoods fokus ligger minst sagt på gruppen i sig. Att Bee Gees och The Beach Boys samexisterar är det tyst om. Det var befriande att se en en film om ett band där sex, droger och våld får väldigt lite utrymme. I vilket fall som helst var detta en oväntad överraskning för såväl mig som min fru. Det ledde fram till att vi bokade biljett till Jersey Boys på China teatern i Stockholm den 12 december.

I och med denna fjärde film med Caniel Craig gick det upp för mig att James Bond är reebootad. Det började med Casino Royale (2006), fortsatte med Quantom of solace (2008), och utmärkta Skyfall (2012). Nu var det dags för fortsättningen på den trilogin: Spectre. Frågan jag ställer mig hur långt kan man dra det hela utan att ställa de andra filmerna på sin spets. Kommer alla andra skurkar som varit med i tidigare klassiker att återuppstå? Utifrån detta uppstår det en uppsjö av frågetecken som jag tror att upphovsmakarna inte rätar ut. Går filmerna bra, vilket de tycks göra försvinner nog den ambitionen. Hardcorefansen upplever jag som avvaktande tills nästa Bondfilm dyker upp. Det kan ju faktiskt vara så att upphovsmakarna implementerar en ny antagonist istället för att reproducera någon ur de tidigare filmerna. Skyfall var den första Bondfilm jag sett på oerhört länge, och jag fick definitivt mersmak. Daniel Craigs karga uppenbarelse i symbios med klockrena bitska kommentarer är helt i min smak. Att man via reebooten får en inblick i karaktärerna  M, Q och Moneypenny är också en framgångsfaktor. Den utomjordiske braige Christoph Waltz (1956, Österrike, Vienna: Inglorious bastards, The Green hornet, Water for elephants, Carnage, Django unchained) gestaltar Bonds största trätobroder Ernst Stavro Blofeld. Jag upplevde att första halvan av Spectre var i klass med Skyfall, därefter blev det mer och mer ointressant utan för den delen vara dåligt. Vill man ha realism så bör man inte se Bond överhuvudtaget. Filmen hade mått bra av att kortats med en halvtimme för att man som publik skulle slippa  börja skruva på sig några gånger för mycket i biofåtöljen.

Från en agent till en annan, från en Superman till en annan. Jag har sett alla Mission impossible filmerna med eufori till skillnad från Bond. Den förra filmen Ghost protocol var i mina ögon en vinnare i actiongenren där juvelen i kronan var scenen i och på världens högsta byggnad Burj Khalifa. Rouge Nation är den femte filmen i agentserien och Tom Cruise har spelat Ethan Hunt i alla dem. Bond har Spectre, IMF har Syndicate som organisationsantagonist. Mindre humor, mindre coola tekniska prylar och aningen för lång gör Rouge Nation till en sämre film än föregående Ghost protocol. Dock är det underhållning på hög nivå och bland det bästa man kan se i actiongenren. Filmen tar sig inte på fullt allvar utan har glimten i ögat, vilket skapar en skön stämning bland de redan inkörda huvudkaraktärerna i denna vuxensagaaction. Det otroligt vackra fotot är ett smörgåsbord för ögat. Skurken porträtteras av en personlig favorit till mig: Simon Harris (1966, London, England: The Borgias, Southcliffe, Harry Brown, Promotheus, 71, Deliver us from evil, Macbeth).

Ett förödande kärnvapenkrig har gjort jorden till en obebodd planet. De enda överlevande var de som befann sig på 12 rymdstationer. Dessa slog sig ihop och bildade mänsklighetens sista hopp – Arken. Från den skickas 100 stycken ungdomsbrottslingar tillika försöksdjur med syfte att se om jorden efter 100 år fortfarande är farlig att vistas på.  Detta är en ungdomsserie med influenser från såväl Hunger games, Maze runner, Divergent och klassiska Flugornas herre.The 100 har starka karaktärer som jag bryr mig om till skillnad från exempelvis The Walking dead. Visst finns det svarta hål utav manusluckor och trovärdighet, men vilka sci-fi serier lider inte av dessa problem. Om man bortser från detta så är The 100 riktigt bra tv-underhållning. Jag har sett två säsonger av serien och väntar med spänning på den tredje.

Guillermo del Toro, mannen bakom filmer som Hellboy, Pan´s labyrinth, Barnhemmet, Pacific rim och The Devils backbone är i farten igen. Crimson Peak har en stor budget, bra skådisar och mycket självförtroende till sitt förfogande. När det kommer till gotiska filminramningar är Guillermo svårslagen. Filmens allra största styrka är just det visuella. Han tar i så att man nästan blir tårögd. Tyvärr blir man inte det av denna berättelse. Vuxensagan är på tok för lång och intetsägande. Tom Hiddleston, Mia Wasikowska agerar friktionsfritt framför kameran, men Jessica Chastain  (1977, Sacramento, USA: Jolene, The Debt, Take Shelter,  Corialanus, The tree of life, Interstellar, The Martian) är den som glänser mest och längst. Trots att detta är en spökhistoria får inte andarna någon framskjutande roll, fokuset ligger mer på det romantiska planet. Edgar Allan Poe’s ande svävar precis ovanför Guillermos übergotioska berättelse. Som sagt, om handlingen varit lika bra som det visuella så hade Crimsom Peak blivit en klassiker, nu får vi istället vänta på Guillermos nästa film.

Hotel Transylvania är i mitt tycke en av de senaste årens bästa animerade filmer. Den är  bara så klockren, från början till slut. Den överbeskyddande Dracula har accepterat tanken på  Jonathan som sin dotters .  I tvåan är det hans svärson som blir problemet. Blir han människa, vampyr eller en hybrid? Det vill Dracula och hans monsterpolare ta reda på. Flödet av genialiska one-liners från första filmen är som bortblåst. Jag skrattade knappt en enda gång under filmens gång. Det är inte på något sätt dåligt, utan bara Hollywoodskt reproducerat. Hotel Transylvania 2 hamnar i den gigantiska  högen bland intetsägande uppföljare – tyvärr.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu