Subscribe to RSS Feed

Archive for juni, 2014

Den vackra huvudstaden

Gröna Lund var familjens primära mål, men i dess kölvattnen lurade Globen SkyView, ABBA-museet, Skansen, Gamla stan, Söder och självklart god mat. Anledningen att det först nu blev Stockholm stavades troligtvis Fridas längd i centimeter. Det var först nu hon kunde åka de flesta karuseller till skillnad från åren innan, dock nådde hon inte upp till 140 cm gränsen.

Undertecknad bokade upp snordyra Scandic hotellet Hasselbacken något halvår innan. Två nätter för 3200 kronor i ett klaustrofobiskt rum, men med en frukost som man står sig på nästan hela dagen. Förutom själva morgonsvullandet så var läget i sig klockrent med endast 100 meter till såväl ABBA museet, Gröna Lund, Wasa-museet som till Skansen. En faktor som spar  både tid och reducerar stresshormonerna betänkligt.

Vi skippade bilen för att ta tåget tur och retur till Stockholm en kostnad som däremot jag upplevde som billig; 1000 kronor för fyra personer. Det var några år sedan jag vistades mer än ett dygn i den kungliga huvudstaden och som sagt första gången med småttingarna, som inte är småttingar längre.

I Sverige är vädret A-O huruvida ens semester kommer att utkristalliseras. Med sol och värme finns de rätta förutsättningarna tillgängliga, men med spöregn och blåst kan man lika gärna vara hemma; det är ett vågspel att bege sig ut i detta avlånga land. Vi hade dock två dagar att spela på utifrån de oförutsägbara väderprognoserna. Halvtaskigt väder går väl an, men ett ihållande regn är helt förödande.

DAG 1 – förväntningar och mycket intryck blir det

Vi stegade yrvakna upp när alarmet ljöd klockan 5 på morgonen. Solen tycktes oväntat ha fått fotfäste på himlen. Vi tog buss ner till Centralstationen där vårt tåg till Stockholms Station avgick klockan 08.24. Den behagliga resan tog bara runt 75 minuter. Väl i huvudstaden blev det promenad och inköp av ett dygnskort x 4 av ett SL-kollektivtrafikkort. Vårt färdmedel till upplevelseön Djurgården blev spårvagnen som nästan tog oss in till Scandic Hasselbackens reception.

Vi ställde in bagaget och tog med oss det nödvändigaste för att i nästa stund äntra Djurgårdsfärjan till Slussen och sedan vidare via tunnelbana till Globenområdet. Sedan jag var här sist har Tele2 arena tillkommit, något som blev extra tydligt via Globen skyvView då helheten exploderade rakt upp i ansiktet. 130 meter ovanför havet i ett hiskeligt lågt tempo där utsikten var både hänförande som spännande i symbios med adekvat information inne i glasgondolen vad man egentligen stirrade ut på. 16 personer var maxantalet som fick plats i vagnen. I vår gondol var det runt 10 personer, något som öppnade möjligheter att ta bra foton. Allt som allt tog aktiviteten 20 minuter och kalaset för dessa kostade 490 riksdaler.

Efter detta vandrade vi igenom de 66 butiker som samsades nedanför Globen i gallerian där vi åt på McDonalds. Vi tog därefter tunnelbanan till Gamla Stan där barnen var oväntat måttligt roade. Varsin Ben & Jerry´s glass stillade deras otålighet med 45 minuter samtidigt som jag återuppväckte ett latent sockermissbruk med smaken ”Cherry Garcia”. Denna delikata smaktingest har tycks försvunnit från Norrköpings nejder, vilket månne är tur utifrån ett kaloriperspektiv. Under tiden passade jag på att besöka mitt absoluta favoritställe: Science-fiction bokhandeln.

Råkar man som jag själv dyrka genrer som horror, sci-fi, superhjältar och annat underligt är denna plats lika helig som Almedalen för politiker. Barnen tjat avskräckte mig inte dugg från att upptäcka varje meter utav lokalens yta. Mina inköp stannade dock vid Sherlock: Holmes tv-serie boxar, Nightmare before Christmes mugg och Marvel monopol samt Game of throne kortlek. Nörd har en stark negativ klang, men alla som besöker denna butik tillhör troligtvis denna mycket underskattade kategori av människor.

Vi reproducerade morgonen färjerutt för att äta sjusärdeles gott på O`Learys invid Gröna Lund. För en ringa kostnad utav 800 kronor blev vi mätta och belåtna. Deras barnmeny är gudasänd utifrån ett föräldraperspektiv; varierat, gott och mycket mat det vill säga noll gnäll samt att pappa och mamma fick ett gyllene tillfälle att ta sig en cider eller kall öl till kaloriboet.

Dagens sista planerade aktivitet var ett besök på närliggande ABBA-museet. För 520 kr fick familjen tillgång till såväl ABBA the museum samt Swedish Music hall of fame. I det priset ingick en svenskspråkig audioguide, något varje besökare bör kosta på sig i syfte att förhöja upplevelse. En orgie utav scenkläder, guldskivor, originalprylar, memorabilia etsade sig tuggummilikt fast hos oss de betalande. Mina förväntningar var motstridiga eftersom jag  var rädd för jakten på ABBA intresserade turister eventuellt skulle hinna före att skapa ett levande och varierat museum, där inte bara massa föremål stod i fokus.

Mina farhågor besannades inte, utan det var en härlig kronologisk musikcrescendo som visade sitt rätta ansikte; att belysa världen om denna grupps storhet men framförallt dess tidlöshet. När jag var yngre så var det gruppen KISS som gällde, ABBA var indirekt bannlysta. Ju äldre jag blev desto mera insåg jag vilka genier Björn och Benny var/är. De lierar sig på min lista med storheter som Beatlesteamet Paul & John. I museet fanns bland annat Polars mixerbord där ABBA  soundet skapades, Folkets Park plats där de möttes, Stikkans kontor, Skärgårdsön Viggsö där många hits skapades och historien i Brighton 1974 där musikhistoria inleddes.

Det och mycket annat med audioguiden i högsta hugg som intim vägledare till berättelsen om ABBA mötte oss som besökare till Stockholms nya turistattraktion. Jag och Marie var supernöjda, medan barnen under besökets gång också tycktes gilla vad de såg och hörde. För oss tog det två timmar innan vi avslutade besöket på den utmärkta pop-shopen. Självklart var det svårt att motstå det som hutlöst erbjöds.

ABBA var museets huvudspår, Swedish Music hall of fame hamnade dessvärre i periferin. Jag tycker dock det är ett smart drag att implementera in svensk musik historia i biljettpriset eftersom det synliggör annan bra svensk musik från 1930 talet till nutid.  Tyvärr kändes denna presentation utav svenska klassiker  aningen framhastat och mer som en  microgodsvagn än ett lok.  Då jag samlar på svensk hårdrock och svensk musik överlag kan jag inte låta bli att ponera om hur det skulle kunna sett ut om museet lagt lika stort krut på att presentera Secret service, Europe, Roxette, Army of lovers, Yngwie J Malmsteen, In Flames mer utförligare, men framförallt  andra akter som borde varit superstjärnor om  de inte kommit ifrån Sverige istället för USA och Storbritannien.

Mina visioner om ett levande hårdrock museum torde kunna vara ytterligare ett lok tillika världens enda. Där skulle den svenska hårdrockens historia presenteras från dess grund till nutid samtidigt som  Swedish Music hall of fame skulle få betydligt större yta att bli ett adekvat lok som då skapar världens troligtvis bästa och varierad musik-museum-nav. Janne stark heter mannen som skrivit  hårdrockbibeln “The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever”. Den mannen, den kompetensen borde tas tillvara för att skapa världens coolaste och mest levande hårdrockmuseum med lite hjälp av mig själv och några andra kreativa entusiaster.  Som euforisk besökare skulle man kunna ta alla tre musiklok på samma biljett, men också var för sig.

Som helhet var detta en riktigt bra upplevelse där det bara fanns vinnare. Vi avslutade helt utmattade resten av kvällen på hotellrummet där wi-fi aktiviteter, morgondagsplanering och fotbolls-VM matcher stod högst upp på agendan.

DAG 2 – Gröna Lund

Frukosten på Scandic hotellen är i sig helt fenomenal. Det är en plats där de mest kräsna barnen kan få i sig frukost utan att hitta ständiga bromsklossar till att inte äta. Mitt mantra bestod utav att ”inte föräta mig, inte föräta mig”, något som vanligtvis är mer regel än undantag. Dock vet jag sett ur backspegeln hur matmassorna påverkar en efteråt. Att med ett stundande Gröna Lund besök må halvtaskigt var inget alternativ för mig.

Jag handlade biljetterna till Grönan medan de andra var kvar på rummet runt klockan 09.30. 340 kronor gick ett åkband på inklusive ett besök på ”Spökhuset” samtidigt som inträdet per person kostade härliga 110 kronor. Summan för att vistas på detta nöjesfält landade runt 1800 kronor exklusive fika och tilltugg.

Klockan 10 öppnade ”Lilla området” det vill säga karuseller för de mindre barnen. Klockan 11 kastade sig de köande fram för att nå de mest attraktiva farttingestarna först på ”Grönan”. Frida och Marie skyndade sig till årets nyhet ”Eclipse”. Med sina 121 meter är den världens högsta slänggunga, något som undertecknad passade, på grund utav min dysfunktionella höjdrädsla som inkluderade även ”Katapulten” och ”Fritt fall”.  Jag och Hanna kastade oss istället in i ”Jetline”, en klassisk berg- och dalbana full av action, höga höjder och kurvor. Detta blev tveklöst Hannas favorit, en attraktion som hon åkte fyra gånger under besöket.

Jag skuldbelade något senare Hanna för att hon var en fegis som inte ville hänga på mig att åka förra årets stora nyhet: ”Insane”. Med svansen mellan benen ställde jag mig i kön till denna best, vilken sätena roterar fritt kring sin egen axel, så beroende på vad passagerarna väger blir varje åktur unik. Min fru Marie mötte upp mig i kön. På väg upp och inför krönen av ”Insane” fanns det ingen återvändo och dels ångrade jag mitt raljerande över Hanna, dels att jag överhuvudtaget satte mig i denna tappa-kontrollen-helt-maskin. ”Insane” var ännu värre än jag hade föreställt mig. De 75 sekunder korta turen kändes som 175 och mina skrik han inte avslutas förrän nästa obehagliga loop briserade. Det var en jättupplevelse, men också väldigt otäck  sådan och något jag absolut inte utsätter mig för igen.

Vädret var på sitt allra bästa humör där kvicksilvret låg runt 20 grader utan att blåsa. Under dessa sex timmar vi var i parken blev det mestadels berg- och dalbana åk med ”Jetline”, ”Vilda musen”, ”Kvasten”, ”Rock-jet” och ”Twister”. Däremellan avverkades ”Lustiga huset”, ”Skrattkammaren”, ”Radiobilarna”, ”Bläckfisken” och ”Flygande mattan”. ”Spökhuset” som jag aldrig besökt förut, men hört mycket gott om blev dock en rejäl besvikelse. Lyckades med konststycket att inte bli rädd en enda gång.

Vid femsnåret var vi rörande överens att vi gjort allt vi velat göra, och att det helt sonika var dags att lämna Gröna Lund. Jag fick igenom min enväldiga och diktatoriska vilja att inte ta spårvagnen från Djurgården till City. Det blev en härlig, men lång promenad som var lika arkitektonisk vacker som gnällig. Anledningen stavades hunger av förklarliga skäl.

Vi stannade till invid Wasa museet för att utforska Stockholms sjögård som vid tillfället bestod av två öppna båtar som modifierats om till museifartyg. Det blev att besöka fyrskeppet ”Finngrundet” samt Sveriges första isbrytare ”Sank Erik”. Förutom att det var fritt inträde var det betydligt intressantare än jag kunnat förutse. Här inleddes parallellt operation gnäll där Hanna gick i bräschen att tala om hur ont hon hade på och i kroppen.

Efter ett idoga letande efter ”rätt” restaurang blev det till slut Trattorian ”Fiore” på Regeringsgatan  21 som fick stå värd för våra tomma magar. Maten var superb precis som deras rationella barnmeny. Vi tog  utan några tvivel spårvagnen till vårt kära hotellrum där tröttheten slog klorna i oss. Jag själv orkade inte ens se klart VM-fotbollsmatchen, en prestation i sig då den var fantastiskt spännande.

DAG 3 – Shopping och hemfärd

Äntligen sovmorgon, och inget inplanerat förutom att shoppa samt passa tåget som skulle avgå klockan 13.21. Packat hade vi gjort kvällen innan så nu var det bara att njuta utav den mångfald som Scandic frukosten erbjöd oss. En snabbdusch, betala av hotellrummet och ta spårvagnen till Kungsträdgården var näst på tur. Klassiska Butterick´s var en uppskattad butik precis som Hötorgshallen, Mique och Dr Martens. Barnen köpte inte mycket, men de prylarna på Miques rea blev desto dyrare.

Tiden knatade på i snabb takt vilket gjorde att det blev dags att ta oss till närliggande tågstationen. Innan dess shoppade jag loss på Lush; en butik vars policy jag dyrkar. Det blev en snordyrt besök, men väl nödvändigt då butikerna i såväl Norrköping och Linköping lagt ner. Visserligen kan man beställa via deras hemsida, men det är liksom inte samma sak.

”Sedan Lush startade, har våra grundare varit medvetna om att produkterna vi tillverkar och säljer, påverkar miljön. Vi har alltid använt oss av kreativa lösningar för att ha en positiv effekt på vår planet, som när vi uppfann det första schampot i fast form. Miljöfrågor är det som genomsyrar hela vårt företag och återspeglas i beslut som tas dagligen. Till exempel använder vi mandel och olivolja – inte mineraloljor – delvis för att vi tycker att trädfyllda fält gör livet rikare än oljefält. Vi håller koll på lagstiftningar och välkomnar nya regleringar som verkligen minskar industrins miljöpåverkan. Vi gillar att stödja miljögrupper som tar del i kreativa aktioner, i försök att ändra lagen”.

Den bekväma och snabba tågresan var lika friktionsfri som på ditresan. Det som mötte oss i Norrköping var ett ihållande skyfall som pågått ett tag. Att packa upp till tonerna av det smattrande regnet och blixtuppvisningarna var befriande och mysigt ”borta bra, men hemma bäst” stämmer till 99%. Den intensiva Stockholmsvistelsen var enligt barnen helt suverän, även vi som vuxna kunde bara snabbt instämma. Vill man göra saker som tilltalar en själv, sin fru som ens barn i symbios med bra mat får man helt enkelt öppna plånboken. Vårt resekalas gick på lite under 11 000 kronor, men var värt varenda krona.

Continue Reading »

No Comments

Cineasthörnan

23 juni, 2014 by

Pixel – Eskapism

12 years a slave vann 3 Oscars år 2013. Det är en osannolik historia med verklighetsförankring. Jag förstår att amerikanska producenter dreglade över manuset som torde vara essensen hur de vill att filmer bör se ut i tron att massorna ska flockas till biograferna med händerna fulla av XXL-large popcornsmuggar. Handlingen kretsar runt den fria färgade Solomon Northup som kidnappas och säljs som slav till de mindre empatiska regionernas i sydstaterna. Vi får följa hans enträgna kamp för överlevnad med motivationen att återse sin familj det vill säga hans trognaste livlina. Filmen är vacker, dramaturgisk perfekt och mollstämd, men den fernissade ytan är på tok för välpolerad precis som överproducerad A.O.R vilket skapar en alldeles för tillrättalagd film. Micheal Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland: 300, Hunger, Eden Lake, Fish tank, Inglourious bastards, X-men First class, Prometheus) stjäl återigen showen och visar att han är 2000-talets coolaste skådis. Han spelar den demoniske slavhandlaren Edwynn Epps på ett horribelt verkligt sätt. Utifrån alla priser filmen fått så är det självklart en besvikelse eftersom 12 years a slave är en själlös rulle. Vad är argumentet för att kalla den själlös? Jo, jag blev inte det minsta berörd av denna misslyckade sentimentalitetsorgie, däremot var jag ytterst nära att somna.

Från en Oscarsrulle till en annan; från 3 Oscars till hela 5 stycken sådana tillskansades denna udda fågel: The Artist. Att den var svartvit och att knappt någon pratar i filmen var faktorer som fick mig att gömma filmen längs ner i filmlådan. I vilket fall som helst kände jag mig manad att se filmuslingen utifrån ett cineastperspektiv. Det blev en oväntad positiv överraskning som väntade mig runt tv-hörnan. Filmen kretsar runt stumfilmsikonen George Valentin och hans fall från världskändis till föredetting när tekniken skiftar från stumfilm till talfilm. Hans motspelare Peppy Miller klarar den övergången betydligt bättre och blir en ännu större stjärna i och med den nya tekniken. Jean Dujardin som spelar George Valentin var för mig helt okänd, men han var helt sanslöst bra. The Artist var precis allt det där som inte 12 years a slave inte var. Med subtil humor, mimik i världsklass och Hollywoodsk sällsynt självironi kan man inte annat göra än att abdikera. Allt är så snuskigt snyggt gjort, trots svartvit bild och ljudlöshet. Jag gillade också hur  man på ett träffsäkert sätt visade hur det kunde sett ut när den gamla skolan med Chaplin och Buster Keaton fick lämna över stafettpinnen till den nya skolan med Cary Grant och Audrey Hepburn. Som sagt en charmig, genuin och rolig film där George’s hund också borde fått en Oscar.

Captain America: The winter soldier tillika uppföljaren till 2011 års Captain America: The first avenger. Jag gillade första filmen trots att Captain America aldrig tillhört mina favoriter i Marvelvärlden. Chris Evans iklär sig återigen i ultranationella trikåer och tillhörande jättefrisbee med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Det som skiljer Captain America är just äktheten i slagsmålen, han har styrkor, men inte för stora, ungefär som Batman, något som känns ”äkta” i förhållande till exempelvis Superman. Just actionscenernas genuinitet är kittet i filmen i symbios med en härlig intelligent humor. Det ligger en ironisk lekfullhet över filmen som helhet och dess karaktärer. Konspirationer var en av filmens manuskällor, vilket gör att filmen har fler bottnar än den allt som oftast glättiga Marvelytan. Periodvis är detta en politisk thriller som väver in specialeffekter, utmärkt dialog med bra skådespelarprestationer. Denna bryggd visar sig vara en framgångsfaktor eftersom jag oväntat rankar detta som en av de bättre Marvelfilmer som gjorts.  Scarlett Johansson (1984, New York: Ghost world, Eight legged freaks, Lost in translation, Match point, The Island, The Prestige, Iron man 2, The Avengers, Hitchcock, Don Jon) som Black widow också ett vinnande koncept.

The Amazing Spider-man 2 på stans största bioduk i Filmstaden med brorsan. Trots ljud och bild i världsklass lossnar det inte riktigt för Andrew Garfield som axlat Tobey Maguires fallna Spidermanmantel. Visst är han vitsigare än förut något jag gillar. Visst är slowmotionscenerna osannolikt snygga. Visst får Gven Stacy (för) stor plats. Visst finns det adekvata antagonister som Electro (Jamie Foxx) och Green Goblin (Dane DeHaan). Tyvärr blir det dock för mycket utav Gwen & Peters relation i ett alltför segdraget tempo. Mitt skruvande i biofåtöljen började successivt nöta på tyget. Jag måste poängtera att jag dyrkar Spiderman; har alla serietidningarna inplastade samt en tatuering av densamme på överarmen. Det betyder inte att man som fan inte behöver svälja allt som produceras. Att filmteamet ändrar grundstoryn med Gren Goblin är en historia i sig. Jag avskyr när de gör på detta viset. Gröna trollet alias Norman Osborne tillika Harrys pappa var och är Green Goblin, sedan tog sonen Harry över. Karaktärerna är också snuskigt dåligt underbyggda som exempelvis Peter och Harrys mystiska kompisrelation. Hade de gjort alla dessa horribla förändringar från bok till film i Sagan om ringen så hade alla i filmteamet troligtvis arkebuserats. I detta fall förpassas de dysfunktionella förändringarna till periferin. Regissören Marc Webb är tyvärr kontrakterad till ytterligare en uppföljare, något som bådar riktigt illa – in med Sam Raimi igen. Ärligt talat känns det knappt som en Spider-man film utifrån alla dessa hopsnickrade habravincher vars syfte är att tilltala Twilight och Hunger games kidsen – money talks – tyvärr.

 X-Men-Days of the future past, en storslagen fest för fansen? Definitivt inte, utan en av årets hittills största besvikelser. I framtiden har kriget mellan mutanter och människor ödelagt planeten. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att hindra Mystique från att starta kriget som sätter igång den dysfunktionella processen. Om det funnit 3777 olika manusförslag så torde detta varit det allra sämsta valet. Det är ytterst sällan filmer där personer skickas tillbaka i tiden blir lyckade, snarare blir de bara källan till stor förvirring och manusluckor. Här har också också utmärkte regissören Bryan Singer sneglat mot att fördjupa karaktärer a´la Batman begins, något som dränerar filmen på adekvat underhållning. Jag dyrkar de andra X-men filmerna och rankar X-Men first class som en av de allra bästa superhjältefilmerna någonsin. Tyvärr har filmteamet drabbats av hybris genom att öka sentimentaliseringen, reducerat effekter och actionscener – en helt klart dålig strategi. Om man tar bort inledningen och några andra småscener så kunde dramaturgin varit i klass med Broarna i madison county. Jag älskar den filmen, men att en actionfilm håller så lågt tempo är långt ifrån optimalt när man förväntar sig mer action under mer än två timmar i en biofåtölj. Parallellt påminner handlingen alltför mycket om Terminator och i viss mån om The Matrix något som definitivt inte gör saken bättre. För det tredje finns det  manusluckor som kan få den mest inbitne X-men fantasten att sätta i halsen: exempelvis förklaras inte varför och hur Xavier plötsligt är i livet. Som sagt en av årets största besvikelser; en trött och tråkig film.

Edge of tomorrow är en ”måndag-hela-veckan film” det vill säga i samma genre som Groundhog daySource code och Buttefly effect med flera. Tom Cruise har onekligen fingertoppskänsla i sina filmer; han i sig är bra precis som de filmer han medverkar i. Att han lyckats vara med i Sci-fi godingar såsom denna rulle, Oblivion och Minority report är bara att gratulera. Här spelar Cruise skrivbordsofficeren som ofrivilligt blir indragen till fronten i ett krig där det bara tycks finnas en vinnare det vill säga de tillsynes oövervinnliga utomjordingar.  När döden infinner sig vaknar Cage upp på exakt samma ställe, men det han gör eller inte gör påverkar det fiktiva tidsskeendet. Från timid, arrogant och feg till att utvecklas till en man med heder och supersoldat är en underhållande cineastisk resa för oss biobesökare. Specialeffekterna är bombastiska, många och snygga, men reducerar inte skådespeleriet i sig utan bara kompletterar. Det fanns inte ett läge att skruva sig i biofåtöljen då varje sekund tillförde helheten något nytt. Absolut en av Tom Cruises allra bästa roller på senare år  i symbios med Emily Blunt som som den ultimate soldaten Rita. Deras relation blir aldrig pinsam eller överdriven utan bara naturlig. En synnerligen intelligent och underhållande film.

Continue Reading »
No Comments

Förförståelsefasen

Då min käre kiropraktor ”Mr Shipanski” beskrev sin vandringssemester till denna del av Italien blev jag mentalt paralyserad, därefter knakade han till huvudet onaturligt långt till höger. I vilket fall som helst såddes ett frö som växte sig större för varje år som gick för att år 2014 bli ett fullskaligt semestermål för mig och min fru.

Jag läste in mig dels via den utmärkta ”Första klass reseguiden”, dels via nätet. Ju mer jag läste på desto mer fascinerad blev jag. I syfte att tona ner de horribelt höga förväntningarna som målats upp av bilder och text blev jag tvungen att hitta på konstruerade falluckor eller mindre bra saker med resmålet. Exempelvis hur mycket gluten jag kommer att få i mig via pizzor och pasta eller hur taskig engelska italienarna besitter.

Min fru och jag har lagt undan pengar i flera år för att gemensamt utan våra kära barn ta oss till något vackert ställe i Europa. Det var inte förrän jag fick ett fast arbete som visionerna kunde uppnås. Först lutade det åt Geneve/ Lausanne därefter låg Comsjön bra till för att ersättas av Ligurien med Cinque Terre, Portofino och Genova som primära huvudattraktioner.

Jag passade på att ta ledigt en extra dag med syftet att kunna bearbeta det som komma skulle istället för att dagen efter kravla sig till jobbet. Lägenheten bokade jag via Wimdu och skulle betalas på plats. Anledningen att det blev kuststaden Levanto med sina 60000 tusen invånare var dess läge i förehållande till Cinque Terre byarna, Portofino och Genua. Istället för att byta hotell så la vi basen i denna stillsamma och charmiga kustbygd.

Våra flygvärdar blev Ryanair vars servicevänlighet lämnar mycket att önska. Tyvärr ligger flygplatsen allt för logistiskt funktionellt till samtidigt som priserna är alltför bra, det blev en deal med djävulen helt enkelt. Trots det kommer allt som oftast planen i tid och det är sällan det uppstår något strul ifall man är på flygplatsen i god tid.

Dag 1 – En storstadsbörjan

Det enerverande alarmet ljöd klockan o3.45. Med en timme sömn i bagaget trevade vi efter det färdigpackade bagaget och bilade förväntansfulla till Skavsta i ett minst sagt kylslaget väder. Planet landade friktionsfritt på Pisas flygplats runt klockan 09.00. Vi hämtade bagaget och tog tåget till Pisa centrale som skulle ta 4 minuter, tyvärr var det en regional tågstrejk. Detta aber skapade kaos på hela tågstationen, de som satt i informationsdisken var lika barska som förvirrade. Efter ett antal köer lyckades vi efter ett tag fixa en tågtid till Levanto. De två timmarna vi hade på oss spenderades i den halvstora staden La Spezia. Vi strosade runt i de historiska miljöerna som ekade dåtid med råge.

Det tog runt 30 minuter  att färdas från La Spezia till vår bas Levanto. Vi checkade in på vårt mysiga pensionat med världens trevligaste och servicevänligaste dam. Bort med incheckningsväskan och handbagage, på med sandaler, shorts och T-shirt. Vi utforskade staden som hade runt 15 restauranger att välja mellan. Levanto visade sig något oväntat vara betydligt bättre än vi förväntat oss, vacker, gemytlig och precis sådär lagom stor.

Vi införskaffade oss två Cinque Terre kort för 46 euro och två dagar. Därefter åt vi bästa pizzan på flera år i symbios med husets vin och en überdelikat chokladpannacotta. Vi avrundade kvällen med att handla på oss varor inför morgondagens vandring samt till frukosten. Avsaknaden av sömn, förväntningarna och alla resor hade tagit oss i besittning, så det var inte ett svårt val att lägga oss runt klockan 22.00.

Dag 2 – Vandring i paradiset

Denna resa är som vanligt vid mig vid rodret lika mycket semester som upptäcktsfärd. Det innebär bland annat tidiga mornar och sena kvällar i en gående position. Fördelarna är att man får se så snuskigt mycket, nackdelen är att man behöver en vecka att landa efter man kommit hem. Klockan 07.30 stod jag i duschen och testade det nyinköpta schampot; konsistensen var dock misstänksam underlig. Det visade sig senare vara hudlotion, och krävde runt 8 balsamtvättar för att bli av med 1/3 av fettet i skallen.

Likt en 50-tals raggare med två tuber brylcreme i håret, ryggsäck, T-shirt och vandringsskor var jag redo för motion: min fru Marie skippade ”schampot”, men hade sin ryggsäck med sig. Vi inledde med att vandra till Monterosso, den första byn av de fem som ingår i det som blev ett UNESCOS: världsarv 1997: Cinque Terre (fem länder).

Byn förfogar över det enda riktiga badstället, men vi var aningen för kinkiga när det kom till att doppa tårna i det troligtvis snorkalla havet. Kameralinsen och jag var i symbios med varandra, för det var i handleden som träningsvärken fick bäst fotfäste. Parallellt var det anledningen till  att vår vandring tog hela tre timmar att genomföra.

På kartan fanns myriader av röda vandringsstigar kors och tvärs på sluttningen, och så en blå stig som löper längs med havet vilken går genom byarna. För den blå stigen står angivet exakt hur långt det är mellan varje by, och hur lång tid man uppskattar att det tar att gå de olika sträckorna. Har man svårt att gå i trappor är promenaden inget att tänka på, det var definitivt en motig upplevelse, betydligt värre än vad vi båda hade förställt oss.

Monterosso var uppdelad i dels beachen Fegina, dels den medeltida delen av byn. Slottsruinen och tillhörande tornhusen dominerar gamla Monterosso vilka separeras av de smala medeltidsgatorna (caruggi). Smala gränder, trappor, hängande tvätt och små mysiga butiker; miljöer som hämtade ur en sagobok och sinnebilden utav en italiensk bergsby omgärdades estetiskt av olivlundar, vingårdar, branta grovskurna klippor och kristallklart hav.

Solen hade hunnit titta fram när vi lämnade första byn bakom oss. Framför oss väntade en orgier av trappor; ärligt talat en helvetisk jobbig vandring som mera kändes som tre timmar än de två den tog. Men den som väntar på något gott, var väntan väl värd. Vernazza grundades runt år 1000 och var en syn för gudarna; definitivt en top-3 på min vylista ever. Vi insåg ganska snart att denna andra by skulle bli svår att överträffa. Stadens bakgator förenades med branta trappor, många av dem byggda direkt på klippformationerna en syn i sig.

De karakteristiska terrassodlingarna omfamnade denna ultrapittoreska före detta fiskebyn. Nere vid den lilla hamnen ligger den gudomligt vackra piazzan omgärdad utav att spektrum av målade husfasader. Förutom denna nära-döden-upplevelse utifrån ett vyperspektiv kunde man ta sig uppför borgen Doria och dess vakttorn som byggdes på 1500-talet. Den hänförande utsikten tjänade byn som skydd mot dylika piratangrep.

Via en grottunnel genom ett hus kom man fram till en klipp-sten-strand som såg helt surrealistisk ut. Vi hade återigen fått en gratischans att testa havsvattnet, dock avböjde vi även denna gång. Vi tog en välförtjänt picknick invid båthamnen i en miljö som nästintill var overklig. Efter att genomsökt byn på vyer, trappor, butiker och kyrkor gick vi vidare till tredje Cinque Terre byn: Corniglia, klockan hade då hunnit bli 17.00.

297 trappsteg senare spontanbesökte vi ett Hotell där de serverade egenproducerad Limoncello. Anledningen stavades deras obeskrivbara utsikt över Vernazza. Marie och jag skålade i vad jag upplevde som den bästa Limonecellon någonsin. Vandringen till Corniglia tog två timmar, men kändes snarare som en timme. Byn ligger på en klippa 193 meter över havet och är den minsta och lugnaste av de fem samhällena. Corniglia var betydligt gemytligare, och långt ifrån lika hätskt turistiskt som de andra byarna, något vi uppskattade fullt ut.

Detta är enda byn där inte båtarna kan stanna till, utan här det härliga 377 trappor från tågstationen upp till den delikata panoramautsikten. Vid det här laget hade klockan hunnit bli 19.00. Vi var möra såväl psykiskt som fysiskt, och var nog inte riktigt vid våra sinnens fulla bruk, det vill säga uppskatta byn som vi  skulle gjort om detta vore den första vi hade kommit till. Den hänförande andliga utsikten ifrån Oratorio di Santa Caterinas terrass i symbios med en kallfrostig Birra peronio var dock något utvöver det vanliga. Därifrån kunde man se bort till grannbyn Manorola.

Middagen skedde klockan 21.30 i Levanto på en familjeägd genuin Trattorian: Le Palme. Marie passade på att äta den regionala pestorätten med spagetti medan jag mumsade i mig en Ravioli med Bolognese. Efterrätten bestod utav varsin himmelsk Prosciutto crudo e melone. Kvällen avslutades med att utnyttja pensionatets fria wifi samt planera morgondagen. Det tog inte många minuter innan John Blund hälsade på våra sargade kroppar. 3 + 2 +2 timmar i bergsterräng var absolut något som krävde sin kvinna/man.

Dag 3 – Cinque Terre part II

Part två med syftet att se alla bergsbyarna inleddes med att vi måttligt pigga gick upp runt klockan 08.00. Vädergudarna var ruskigt otacksamma och bjöd oss på såväl spöregn, åska som blåst och blixtar. Att vi bokat båtturer till resterande byar för 56 euro gjorde oss på mindre bra humör. Klockan 10.00 avgick en en full båt till fyra av de fem byarna. Jag passade på att filma inloppen till dessa sagolika byar i ett helvetesoväder, och i takt till en oroväckande blåstgungande båt.

Som ett smärre under upphörde regnet lägligt när vi gick av båten på vår fjärde Cinque Terre by: Manarola. De typiska medeltida husen vars fasader är målade i liguriska starka färger är byggd  uppe på en klippa 70 meter över Medelhavet. Manarola kändes instinktivt som den charmigaste och romantiska av de fem byarna. Manarola ligger precis som de övriga andra Cinque Terre byarna som klistrat på klipporna och det är i stort sett bara en enda gata, nämligen huvudgatan som leder ner till den lilla båtplatsen. En riktig hamn har det inte varit möjligt att anlägga, varför alla små fiskebåtar ligger uppdragna på land.

Med syftet att ta sjusärdeles snygga bilder var jag tvungen att vandra uppför Sydeuropas 170 brantaste trappor. Jag halkade till och höll faktiskt slå ihjäl mig, men lyckades greppa tag i ett träd, men bilderna blev dock exceptionella. Vi strosade runt i vackra miljöer i över 1 timme för att sedan hinna med ett tåg till den sista av de dessa fem samhällen: Riomaggiore. Kärleksstigen Via Dell´amore var tyvärr avstängd vilket gjorde att tåget blev vårt enda alternativ eftersom nästa båt skulle dröja alltför länge.

Det tog oss bara några minuter att ta sig via tåg till hänförande vackra Riomaggiore. Byn  är byggd i en ravin med en riktigt brant bygata som löper från den pittoreska hamnen genom byn som kantades av bedårande hus i vackra pastellfärger. Vi passade på att fika, besöka utsiktsplatser och utforska ett kluster av mysiga bakgator. Vi tog sedermera båten från Riomaggore till Portovenere, en stad som vissa gärna vill kalla den sjätte Cinque Terre byn

Regnsmattret hade upphört och istället hade solen tillika värmen letat sig fram när vi äntrade stadens tröskel. Till skillnad ifrån de andra kompakta byarna var detta en stad och långt ifrån lika stabbig och klaustrofobisk som sina grannar. Inloppet i sig var schizofrent vackert med kyrkan San Pietro som delikat utpost på en klippudde. Därifrån följde vi trapporna  till spektakulära Byron grottan  vars suggestiva utsikt och läge var ett härlig inslag i besöket.

Hamnen kantades av färgeuforiska medeltida hus som ledde oss besökare via The Mill till försvarsborgen Castello Brown som byggdes på 1300-talet. Det blev en lika mäktig tillika angenämt besök som vi betalade en ringa summa för att få ta oss in och uppför. Den utsikten som utkristalliserades på tre olika nivåer var minst sagt osannolik. Vi vandrade sedan planlöst runt i staden för att lite senare köpa bussbiljetter till först La Spezia och sedan Lerici, till nästan ingen kostnad alls.

Resan i sig blev en informell guidning över regionens kulturella som estetiska landskap. Vi gick dock av misstag av i närliggande grannbyn San Terenzio, vilket indirekt ledde till att vi utnyttjade den sammanhängande strandpromenad från San Terenzio till Leciri. Arkitekturen påminde mångt och mycket om den i Cinque Terre byarna. Till skillnad ifrån dem så var sprudlade Leciri av lokalbefolknings liv och lustar, inte turisterna. En annan skillnad var att detta var den första renodlade sandstranden som vi hitintills bevittnat under vår färd, de andra var stenstränder.

Vi tog senare bussen till Sarzana, dessvärre var den försenad 50 minuter vilket tärde på mitt rationella psyke där jag såg kvälls planeringen spricka med råge. Vårt huvudmål var Sarzana, inte Leciri, men vi blev lite besvikna på staden. Sofistikerad och  kulturell absolut, men alltför prålig i våra ögon i kombination med den tid som vi hade på oss att ta oss tillbaka med sista tåget till Levanto. Sarzana var som Lucca utan ringmur och långt ifrån lika vacker.

Vi åt middag runt klockan 22.00 på Trattorian Due Lune, och jag reproducerade gårdagens sagolika pizza, tyvärr var det inte samma person som gjorde den. Vi kastade oss raklånga av utmattning i våra sängar. Sett ur backspegeln gapade jag nog efter lite för mycket när Sarzana besöktes istället för att stanna längre i Leciri.

Dag 4 -Världens vackraste hamninlopp

Denna dag inleddes med en välförtjänt sovmorgon. Vi tog sedan Milanotåget som avgick klockan 10.13 för att 50 minuter senare stega av i vackra S:t Margherita. Vi valde att ta en båttur där även en avstickare till San Fruttuoso ingick och gick på 20 euro. Mina förväntningar inför vad som komma skulle var sjukligt höga och ändå infriades dessa vykortskriterium. Det var en syn för gudarnas fäder att skåda, bara Vernazza kom i närheten utav detta hamninlopp.

Vi var dock inte ensamma att omfamna denna sagovärld, utan horder av turister flockades på nästan varje kvadratmeter, något som förtog en del av stämningen. För att slippa trängas med ½ miljoner människor vandrade vi så långt bort som möjligt för att finna en anständig trattoria. Vi hittade till slut ett ställe där våra båda pastarätter var goda, men djävulskt snålt tilltagna. Marie och jag delade på en lokalproducerad flaska rosévin i samklang med en äppelapelsinkaka.

Ursprungligen var Portofino en liten fiskeby, men fiskebåtarna har idag bytts ut till stora lyxiga yachter i miljonklassen. Vill man bo här krävs en inkomst som är betydligt större än det man får av att fiska ansjovis. Hamnen är idag präglad av restauranger som inretts i de många pastellfärgade husen, medan de få gatorna i byn erbjuder märkesbutiker som får en att tänka på de flotta huvudgatorna i Milano, Florens eller Rom.

Det finns inga priser i menyer eftersom pengar är något man har i överflöd och inget man talar om. Det är många som åker till Portofino för att få sola sig lite i stjärnglansen från celebriteterna. Vill man bo granne med familjer som Agnelli, Armani, amerikanska filmstjärnor, finska backhoppare och andra kändisar ska man definitivt söka sig hit.

Det blev till att besöka slottet de två kyrkorna och de få gatorna, sedan var det roliga slut. Vi tog sedermera båten vidare till San Fruttuoso. Var det trångt i Portofino så var det snäppen värre här, i denna pyttelilla plats där det fanns plats för en liten strand, ett torn, ett kloster samt vandringsleder i mängder. Det var påfrestande mycket turister. Tornet var stängt, och benediktinerklostret var vi inte upplagda för så det blev att invänta båten till Camogli, en tur som  kostade hutlösa 23 Euro och tog 40 minuter.

Precis lika besvikna som vi blev på San Fruttuoso blev vi överraskade av Camogli. Staden var dagens Leciri det vill säga något vi absolut inte väntat oss något av. Det var en livfull stad som svämmade över av pittoreska miljöer i samklang med en härlig sandstrand tätt inpå en bred strand-city-promenad.

Camogli betyder ordagrant två saker på italienska. Den första översättningen är ”hus nära varandra”, vilket verkligen märks när man promenerar omkring bland stadens smala gator med pastellmålade små hus. Den andra betydelsen, ”fruarnas hus”, vilken refererar till gamla tider när fiskemännens drog ut till havs och lämnade fruarna vid kajen. Vad som hände när de var borta på fiskesejourerna förtäljer inte historien.

Det tog bara 9 minuter att nå sista staden för dagen Rapallo. Det var en mysig stad vilken ståtade med den näst sofistikerade stadskärna efter Sarzana. Vi passade på att äta middag i Rapallo där vi högg in på varsin foccaciapizza, Marie en med prosciutto,  jag en med gorgonzola. Det var mastiga stycken, men i gengäld exceptionellt goda. Vi svalde ner delikatessen med varsin limoncello samt husets mousserade vita vin och avslutade med en choklad- och karamell pannacotta. Vi var återigen redigt trötta när vi äntrade tröskeln i till vårt rum i Levanto.

Dag – 5 Genova

Klockan ljöd 06.50, men vi kände oss oväntat pigga i benen. Vi betalade 16 euro för två biljetter med Milano Intercitytåget för att ta oss till regionens största stads: Genova. Resan tog runt 50 minuter till staden där runt 620 000 människor har sitt uppehälle. Det behövdes tid för att kunna utforska denna storstadsjuvel, och tid hade vi. För att klara det gjorde vi upp en rutt med de saker vi främst ville se. Innan vi satte igång blev det en tvättäkta italiensk frukost på ett mycket lokalt hak med en dubbel espresso och en olivoljeindränkt foccacia

Liguriens huvudstad har ett historiskt centrum med ett virrvarr av medeltida gränder. Här kan du uppleva känslan av tidsepoken när Genova var Medelhavets mäktigaste hamn. I denna labyrintmiljö fanns små kyrkor, slaktare, designbutiker, ölhak och charmiga trattorior sida vid sida. Lägger man ihop dessa smala gator blir sträckan runt 28 kilometer lång; att gå vilse är närmast oundvikligt. Tyvärr var det en stor högtid i Italien vilket för vår del innebar att många butiker inte alls var öppna. Det betydde parallellt att den tilltänkta shoppingen brann inne, något som öppnade för andra aktiviteter istället.

Här ligger också Europas största akvarium, och troligtvis det dyraste att gå in på; 48 euro för två personer. Jag och Marie lyckades spendera två underhållande timmar  bland horder av besökare. Delfinshow, hajar, koraller, maneter, muränor, sälar och Nemofiskar  var några av havsdjuren som besökarna fick uppleva i hyfsat bra med utrymme.

Vid hamnen återfinns stadens symbol: fyren La Lanterna, som är världens äldsta fungerande fyr och tillika en av de fem största. Det var dock ett  gissel att ta sig dit via buss framförallt när vi åkte på tok för långt. Att ta sig det via metron är ett betydligt effektivare och snabbare alternativ, även om man får gå till fots den sista kilometern.

På tal om Metron; Genova må förfoga över en sådan, men den bör rimligtvis vara en av världens minsta. Den består av 8 stationer varav Brin är ena ändstationen, Brignole den andra. Till och med en man med ett så uselt lokalsinne som jag själv kunde omöjligt åka fel.

Vi hittade sedan en genuin trattoria där vi äntligen testade på att äta en foccaciapizza med gorgonzola. Den var horribelt delikat; till detta underverk drack vi husets vita vin och njöt utav livets frukter då livskvalitet knappast kan bli bättre.

Mätta och lite yra lämnade vi restaurangen för att ta oss via buss 13 till stadens enda arena där Serie A lagen Genoa CFC och US Sampdoria huserar. Arenan Luigi Ferrari stadion tillhörde väl inte de sju underverken precis, och det blev ju inte bättre av att Genovashopen var stängd och att vi inte hittade Sampdoria shoppen. Kriteriet för mitt muggsamlande är att se arenan där lagen spelar för att legitimera mitt mugginköp. Denna gång blev jag utan, fast det finns ju Internet.

Derbyna mellan de båda Genualagen brukar kallas ”Derby della Lanterna”, med anspelning på Genuas fyr. Sampdorias supportergrupper: Ultras Tito Cucchiaroni och Rude Boys Sampdoria, håller till i den södra kurvan, Gradinata Sud. Genoas fans står till största delen i den norra kurvan, Gradinata Nord. Ett fullsatt Stadio Luigi Ferrari rymmer 36 536 åskådare. Den senaste renoveringen arenan genomgick var inför VM i fotboll som gick i Italien 1990.

Marie ville besöka ett Italienskt Lidl för besväret att jag drog iväg med henne; jag såg inte det som ett problem utan kostade parallellt på mig en iskall Birra Peroni. Vi gick några kilometer i en underbar värme där den klarblå himlen blev vår vägvisare till den närmaste Metrostationen.

Det sista vi gjorde i Genova var att ta en hiss upp till terrassen Spinata di Castelletto där utsikten över staden var hänförande vacker. Vi kom hem runt 21.00 det vill säga ganska skapligt med våra mått mätt för att packa och koppla innan vi skulle bege oss av från detta rara pensionat.

Dag 6 – Pisa och hemfärd

Efter att ha gått upp klockan 07.15 tog jag en kokainstinn kopp kaffe och en iskall dusch för att bli människa igen. Överst på vår korta reseagenda stod det att hinna med tåget som avgick klockan 08.54. Det tog runt 1½ timme att komma fram till tornens huvudstad Pisa. Efter att ha lämnat in incheckningsväskan på bagageinlämningen hade vi fyra timmar till vårt förfogande innan vi skulle ta tåget till flygplatsen. Vägen till det ökända lutande tornet kantades av arkitektoniska juveler som genomsyrar denna Toskanska pärla.

Det kostade 36 euro att få ta sig upp till toppen av denna byggnad via 256  marmortrappsteg. Denna ståtlighet byggdes år 1173 och den som byggde tornet är än idag okänd. Guidens teori var att det inte var någon prestige skapa ett torn när det var kyrkor och katedraler som ökade på statusen mellan dåtidens renässansarkitekter. Utsikten var dock magnifik och väl värd ett besök. I inträdesbiljetter ingick det att kunna besöka den ståtliga katedralen där många kända konstnärer huserat.

Efter det blev det en rundtur mellan broarna för att avsluta stadssejouren med en brakmiddag. Hitintills hade vi bara ätit italiensk mat, detta bröt vi tvärt mot genom att äta på en av få utav regionens indiska restauranger. Ristorante Indiano var ett härbärge för gudomlig mat lagad med stolthet. Ägaren var en pratglad gubbe som gick igenom Norra Indiens historia medan vi avnjöt de sagolika matanrättningarna.

Jag och Marie avrundade resan genom att slå oss ner på en parkbänk och njuta av omgivningarna som omslöt oss. Bagaget hämtades, sedan tog vi en en buss till flygplatsen, en kort resa på cirka 10 minuter. 17.00-19.30 var tiderna som återigen hölls av Ryanairs piloter. När vi landade i Sverige var kontrasterna osannolika; från 26 grader och  klarblå himmel till ett helvetiskt kyligt Skavsta där ett långvarigt skyfall härjade. Väl hemma i Norrköping insåg vi med lätthet att ”Borta bra, men hemma bäst” fortfarande stämmer, trots en sjusärdeles lyckad semester.

Epilog

Ligurien sett ur backspegeln var en mäktig region att vistas i och  definitivt en av de vackraste jag besökt. Två faktorer till att Levanto var den perfekta basen: dels närheten till andra städer, dels att Levanto var en lagom stor stad, inte en by. Det innebar ett urval av autentiska trattorior som är till för lokalbefolkning och turister, inte bara turister, vilket sällan är någon lyckad lösning ifall man sällar sig till gourmanderna.

Ifall ens resa består av mycket tågresor kan det vara ett bra knep att använda sig av tågstationernas otaliga biljettautomater. Istället för att våndas när eller om kommande tåg går tillbaka eller till nästa stad så är det bara att skriva in sin destination. När den dagens alla tågtider, tågtyper, priser dykt är det bara att ta 1-2 mobiltelefonfoton. Ibland kan ens vistelse bli kortare än beräknat, ibland längre och då är det bra att ha alla tågalternativen i mobilen tillhandsa för att därutöver kunna planera vidare.

Dessa härliga men intensiva fem dagarna präglades utav att vi åt sjukligt god och autentisk mat; ofta med lokalproducerade produkter. Ett klassiskt råd att försöka ta sig bort från piazzor eller huvudgator för att leta upp genuina mathak där lokalbefolkningen själv äter. Det är som natt och dag att få sin lasagne vällagad än att någon restaurangägare ägnar sig åt att bespisa så många turister på så kort som möjligt med hjälp av halvfabrikat och mikrovågsugnar.

Vi var väldigt nöja med att ha åkt i slutet av maj istället för av mitten av juni, juli eller augusti. Enligt många medresenärer och lokalbefolkning blir det på tok för mycket turister på alltför små ytor vilket skapar ångest istället för eufori. Parallellt med detta är den kvalmiga hettan värre under juli och augusti än under maj då luften är friskare samtidigt som allt står i blom.

Som sagt detta var en fantastisk resa i en osannolikt vacker och pittoresk region; ett minne för livet. Det är väl inte helt omöjligt att resan kommer att reproduceras när vi närmar oss 70 år, fast då med adekvata käppar till hands och absolut i värsta fall med rullatorer.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu