Subscribe to RSS Feed

Archive for februari, 2014

Cineasthörnan

23 februari, 2014 by

Pixel – Eskapism

The Iceman baseras på en sann karaktär i Amerika och utifrån Hollywoodmått ”verkliga” händelser. Richard Kuklinski titulerade sig som sann familjeman tillika kontraktmördare av rang. Han tog för övrigt på sig över 200 stycken blodiga mord från sin karriär som människoslaktare. Denna bestialiske individ gestaltas utmärkt utav en av mina nya favoritskådisar nämligen Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Pearl Harbor, 8 mile, Tigerland, The Woodsman, Revolutionary road, Take shelter, Machine gun preacher, Man of steel). Många av sina brott utfördes med mordpartnerkollegan Robert ”Mr. Freezy” Pronge och med maffian som ytterst oförutsägbar arbetsgivare. Hans fru och två barn fick vetskap om hans dubbelliv först efter att han arresterades 1986. En stor del av filmen fokuserar på hans ambivalenta dubbelliv där mord och hålla reda på barnens utvecklingssamtal inte tycktes vara det lättaste att hålla isär. Trots fenomenalt bra spelat av Michael Shannon upplever jag filmen som aningen orealistiskt utifrån att situationen i sig är dysfunktionell. Winona Ryder spelar sociopatens ovetande fru; James Franco, Chris Evans samt kufen Ray Liotta är andra kändisar som medverkar i denna hyfsade rulle. Hade regisören putsat lite mera under historieytan så hade en betydligt bättre film framavlats.

Tyrannosaur är minst sagt en karg brittisk film. Huvudrollen framförs underbart av skotske Peter Mullen (1959, Peterhead, Skottland: Riff raff, Braveheart, Trainspotting, Boy A, War horse). Han gestaltar en bitter man med ett mörkt förflutet som präglas av ursinne, impulsivitet och våldsbenägenhet. Någonstans i detta svarta sinne finns det en människa som vill förändras, i alla fall lite granna. Den kuvade Hannah arbetar i en kristen secondhand affär och blir indirekt en språngbräda för dennes pragmatiska biktsejour. Vägen dit, och efter är dock allt annat än en rak sådan. I en av kurvorna tampas han med Hannahs obehagliga man som periodvis misshandlar henne. Att se detta tragiska karaktärsporträtt är smärtsamt tungt. Det är ingen film där popcornsskålen bör vara alltför bred eller hög, risken är obehagligt stor att man som tittare sätter sina smörinlindade tilltugg i halsen. Det borde vara svårt att gilla den cyniske och minst sagt impulsiva Joseph, men det blir en ambivalent kamp mellan ytorna svart och vitt som tornar upp sig. Två nedbrutna karaktärer försöker finna strimmor av hopp i ett samhälle båda upplever svikit dem, men utifrån helt olika perspektiv. Eddie Marsan som porträttterar Hannahs man är klockrent sliskigt otäck och raka motsatens till Hannah själv vilken spelas gudabenådat av Olivia Colman.

Promised land är en film i samma anda som Erin Brockovich det vill säga en man eller kvinna som kämpar för något där ekonomiska tentakler nästintill är onåbara. Alldagliga Matt Damon spelar den aningen naive Steven Butler som jobbar för ett gigantiskt stort naturgasföretag. Han och kollegans Sues uppdrag ligger i att övertyga invånarna i småbyar om fördelarna med att skriva på ett avtal som legitimerar företaget att borra och transportera naturgas över deras gårdar. Den omstridda processen att utvinna naturgas kallas fracking vilket i vissa fall innebär att det kommer gas ur kranvattenkranarna och brunnarna istället för just bara vatten, något som kan skådas i den utmärkta dokumentären Gasland från år 2010. Steve Butlers successiva förändring från företagshängiven till misstänktsam och tveksam är byggstenarna i Promised land. Jag gillar vad jag ser, filmen i sig kan väl kategoriseras som lagom. Bra skådespelare som varken tilldelas för mycket eller för lite att bita i som Frances McDormand och Hal Halbrook. Att detta är något som pågår i nutid gör att jag upplever temat och budskapet som väldigt intressant, hur det hela slutar kan vi bara se i backspegeln. Troligtvis vinner kapitalet trots miljöförstöring och att individers egendomar tappar i värde och sedermrera blir obrukbara, men vad gör det om 150 år? I vilket fall som helst är denna lagomfilm ett återuppvaknande och några timmars lagom förströelse. Den amerikanska drömmen får sig i alla fall ytterligare en törn via denna samhällskritiska dissekering.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är del två av tre i filmatiseringen av den lövtunna The Hobbit novellen av Tolkien. Bilbo, Gandalf och dvärgarna rör sig mot Ensliga berget för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor. Mikael Persbrandts Hollywoodpremiär tillhör inte en av de mest mångfacetterade rollerna i världshistorien. Hans korta getstaltning av skinnbytaren Beorn lär inte generera i någon Oscarsnominering, dock gör han inte på något sätt bort sig. Sminkningen är så snuskigt bra att jag knappt insåg att det var Persbrandt. Det är helt enkelt en väldigt fartfylld resa som hinns med på två timmar och fyrtio minuter. Under den tiden implementeras det subtil romantik mellan dvärgen Aidan Turners Kili och den nya ursnygge karaktären Tauriel, spelad av Evangeline Lily från bland annat  Lost (en karaktär som filmskaparna för övrigt hittat på helt själva). Den andra delen av Hobbit-trilogin har gentemot den första ingen seg/lång startsträcka med falsksjungande dvärgar. Historien tar vid direkt och slutar inte förrän filmens textrader mynnat ut från biosalongen. Draken Smaug är osannlikt datorbra gjord, den känns förhållandevis verklig. Till skillnad från första delen så har Peter Jacksson lyckats återskapa den känsla och magi som fanns/finns i den tidigare Sagan om ringen trilogin. Mindre barnvänligt, mera våld och mera äventyr är en kort sammanfattning av vad som gör denna del betydligt sevärdare än sin föregångare. Jag kan bara kapitulera inför den enormt välgjorda äventyrsfilm som The Desolation of Smaug är.

Gravity är en tvåmansshov av och med Sandra Bullock (Dr. Ryan Stone) och George Clooney (Matt Kowalsky). Den förstnämda har aldrig tillhört någon av mina favoritskådisar och kommer aldrig att göra så, men i denna film fungerar det osedvanligt friktionsfritt. I rymden kan ingen höra dig, en devis som väl överensstämmer med microtunna ploten i Gravity. Efter att en rysk satelit kommit ur kurs och olyckligt kraschat med deras skyttel så måste de enda överlevande det vill säga Dr. Stone och Kowalsky samarbeta för att överleva i den ogästvänliga rymden. Deras enda riktiga vän i rymden är Houstons tysta radioljud. Att fylla 90 minuter med ett visuellt smörgåsbord samt två skådisar är en bedrift i sig och parallelt Gravitys grund- och huvudproblem. Filmen har tokhyllats från alla håll och kanter dessutom utsetts till 2013 års bästa film av väldigt många filmkritiker. Tyvärr sällar jag mig inte till hyllningkörerna, eftersom det helt enkelt blir för händelsefattigt, för förutsägbart och för polerat. Jag får en IMAX- känsla över detta klaustrfobiska hantverk, något som inte är något positivt utifrån att ha korats till årets bästa film. Trots det gör Clooney och Bullock trovärdiga roller via den Disneyfierade halvtaskiga dialogen som tittarna får stå ut med. En bra, vacker och underhållande film, men inte ett dyft mera.

Säsong två av The Borgias fortsätter på samma vägvinnande inslagna sätt som första säsongen. Numera agerar den spanska anti-helylle familjen utifrån att de själva sitter på tronen och helt sonika måste försvara den från alla tänkbara riktingar såväl exteriört som interiört. Kardinal Della Rovere tar återigen på sig självmordsuppdraget att agitera, avsätta och helst utplåna Borgia med syftet att själv iklä sig påveattributerna. Det är dock i mitten av denna omgång som huvudfienden utkristalliseras, nämligen Caterina Sforza och resten av hennes mäktiga släkt. Bröderna Juan och Cesare hierarkiträterier eskalerar, och bara en av dem går segrande ur familjestriden. Bland oheliga allianser, otukt, dråp, syskonsex, prostituerade döljer sig också en historisk verklighet, dock i händerna på klåfingriga amerikanska kapitalistfingrar som skulle kunna skildra Obama som kvinna om så vore nödvändigt för att expandera det dramaturgiska anslaget. Fortfarande gestaltar Jeremy Irons påven Alexander VI horribelt underhållande. De andra i ensambeln är perfekta som exempelvis vackra Lucrezia Borgia vilken spelas utmärkt utav Holliday Granger (1988, Didsbury, Manchester, England: Jane Eyre, Anna Karenia). Jag köper kostymeriet, alla miljöer och den smarta dialogen de känns autentiska utifrån ett tv-serie perspektiv. Jag dyrkade för övrigt serien Rome och anser att det är den bästa historiska som producerats. The Borgias kommer inte långt efter samtidigt som Rome varade i två säsonger och The Borgias i för närvarande i tre.

Continue Reading »
No Comments

Case Swedish Open 2014

Squashgurun och kommunikationsfenomenet Fredrik Johnson och hans team hade överträffat sig själva detta år. Numera kan turneringen titulera sig Europas näst största squashturnering efter British open. I år har arrangörerna lyckats med konststycket att få hit 10 av 14 världens bästa squashspelare.

En annan nyhet för i år är spelarnas protest via video preview eller appelering implementerad. Det innebär en win-win situation för såväl spelare, domare som för publiken. Varje spelare har en chans per set att ändra ett domslut via videoupptagningar. Vinner en spelare en sådan så får han/hon flera chanser att appelera, om inte, så är den man hade förbrukad.

En annan historisk squashhändelse är att det för första gången i historien finns två världsettor, eftersom Gaultier och Matthew låg på exakt samma poäng, och sedermera delade denna plats inför Swedish open.

Detta var mitt och Henriks 7:e turnering på raken sedan starten 2008. I år var det jag, Henrik och Jarmo Kolehmainen, Börje Bjurström samt Michael Garrido som åkte tillsammans och som delade radplatser. Tyvärr var jag en vecka för sent ute och fick inte åtnjuta de eftertraktade platserna i mitten av A eller B sektionerna. Dock är D-sektionen på rad två inget dåligt substitut på något vis, utan man ser fenomenalt bra.

Swedish open statistik

Det första Swedish Open spelades i mitten av 70-talet. Genom åren har vi sett vinnare som Jahangir Khan, David Palmer, Karim Darwish, Nick Matthew, James Willstrop och Gregory Gaultier. Sverige har haft fyra segrare genom tiderna och de har vunnits av Fredrik Johnson, Lars Kvant, Jan-Ulf Söderberg och Mikael Hellström. 2014 års tävling blir den elfte som avgörs på fyrglasbanan i Linköpings Sporthall. Första gången var 2002 följt av 2003, 2004, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 samt 2013.

Finalerna i Swedish Open har även avgjorts vid två tillfällen på Linköping Squash Center. På senare år så har kvaltävlingarna avgjorts på Linköping Squash Center och från 2009 års tävling spelas även kvalmatcher på Norrköping Squash Center, för att sedan spela slutomgångarna på fyrglasbanan.

Sveriges bästa squashspelare genom tiderna: Fredrik Johnson

2007 års tävling vann regerande världsmästaren David Palmer, Australien mot  Alex Gough från Wales. Damtävlingen vann Margriet Huismann från Holland som i finalen besegrade Line Hansen från Danmark.

I 2008 års tävling var bl a 7 av världens 20 bästa spelare anmälda. Tävlingen vanns av engelsmannen James Willstrop som besegrade sin landsman Peter Barker i finalen. Total rankingpott var 55 000 US Dollars.

2009 års tävling som hade en rankingpott på 60 000 US Dollars lockade återigen till sig stora delar av världseliten. I två mycket välspelade semifinaler besegrade engelsmannen Nick Matthew sin landsman James Willstrop, och i den andra semifinalen vann världsettan från Egypten Karim Darwish mot sin landsman Mohammed Shorbagy. Slutsegrare blev sedan Nick Matthew.

2010 års startfält var mycket starkt med bl a åtta av de tio bästa spelarna i världen. I semifinalerna besegrade Nick Matthew, England, Cameron Pilley, Australien och engelsmannen James Willstrop vann över Amr Shabana från Egypten. Slutsegrare för andra året i rad blev Nick Matthew.

2011 års startfält hade bl a fem av världens elva högst rankade spelare. För tredje året i rad vann engelsmannen Nick Matthew titeln efter finalseger mot landsmannen Peter Barker.

2012 års startfält hade bland annat 5 av världens tolv högst rankade spelare. Vinnare för första gången blev Gregory Gaultier från Frankrike efter finalseger med 3-0 mot Karim Darwish från Egypten.

2013 års tävling som blev ett bejublat 10-års jubileum med fyrglasbanan i Linköpings Sporthall blev en riktig succétävling för Gregory Gaultier som finalbesegrade Nick Matthew med 3-0. I startfältet fanns bl a 10 av världens högst rankade herrspelare.

Lördag 8 februari

12.00 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
12.45 Semifinal Case Squash Cup, Juniorer
14.00 Semifinal Case Swedish Open
Följt av semifinal två  Case Swedish Open

16.15 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit
17.00 Semifinal Case Squash Cup, Herrar Elit

SVT play – direktsändning

För första gången någonsin så sändes rättmätigen de två semifinalerna och finalen direkt på svensk tv i sin helhet. Det var helt förträffligt att okomplicerat följa finalen på Ipaden i liggande ställning på SVT play med synnerligen bra kameraövervakning i symbios med en kunnig och behaglig tv-kommentator som visste vad han pratade om. Parallellt portionerade han ut adekvat information om regler och vad squash går ut på till de icke squashfrälsta.

Semifinal 1

Nick Matthew, England - Gregory Gaultier, Frankrike 12-10 11-8 11-1 (61min)

Först ut var Gregory Gaultier mot Nick Matthew. Det blev ett fantastiskt tufft första game där båda spelarna pressade varandra till det yttersta. Processen tog 33 min det vill säga längre än vissa matcher tidigare i turneringen. Trots gameboll för Gaultier lyckades han inte knyta ihop squashsäcken, Matthew vann till slut gamet med 12-10. Även andra gamet gick till  den brittiske tävlingsfenomenet; och då var det som all energi gick ur Gaultier, han tycktes vara aningen uppgiven och gav indirekt upp matchen efter ställningen 5-1. Det blev som sagt rena arkubuseringen i tredje gamet med 11-1 till Matthew, kanske inte helt den batalj som förväntades utifrån förra årets match dessa herrar emellan. Självklart var det ett fantastiskt spel som publiken bjöds, men också ett evinnerligt nötande, vilket ibland kan bli aningen tröttsamt i längden.

Semifinal 2


Ramy Ashour, Egypten mot Amr Shabana, Egypten 9-11, 11-2, 11-8, 6-11, 11-7 (71min)

Den andra semin stod mellan de båda Egyptierna Ramy Ashour och Amr Shabana. Till skillnad ifrån första semifinalens rånötande var denna semifinal en fröjd för squashögat. Det blev en glimrande uppvisning för publiken med massor av squashgodis, många nickshots och vad som närmast liknade omöjliga slag från de båda bollartisterna. Efter fem game stod Ashour som slutgiltiga segrare. Det kändes på något sätt som Ashour hade ytterligare en växel att lägga in när hans spel periodvis genomsyrades av nonchalantgalantism. Detta var en betydligt roligare tillställning än den första semifinalen.

Final

Nick Matthews England – Ramy Ashour Egypten med  11-13, 11-6, 11-8, 6-11, 11-4 (91min)

Finalen blev en välspelad tillställning där nötande mötte bollartisteri. Vi fick dock se en Nick som visade på att även han är en bolltrollare av rang. Trots det bör Matthews hålla sig till sitt grundspel då Ashour vann betydligt flera sådana dueller. Ramy var enligt utsago oerhört nöjd med spelet men framförallt med att han höll matchen igenom. Den två månaders långa skadeuppehållet var tveklöst en faktor som fick Ashour på fall denna kväll samtidigt som Matthews parallellt kört på för fullt. I vilket fall som helst utmynnade finalen i en horribelt underhållande tillställning, fylld med varierat spel, långa dueller, boost och orgier av stoppbollar.

Världsranking 2014 februari

Sverige är ett u-land gentemot sina nordiska grannländer exklusive Norge. Före svenskarna hittar vi finnarna Olli Tuomoinen på en imponerande 24 plats och Henrik Mustonen på 35:e. Dansken Kristian Frost Olesen återfinns på 57:e plats och finnen Matias Toumi på  137:e 30 åriga Rasmus Hult är fortfarande ohotad Sverigeetta och rankad som 156:a i världen. Sist men inte minst på 200 topplistan i världen finner vi ytterligare en finne, nämligen Jaakko Vahamaa på 190:e plats.

Bäst rankad i Östergötland är Linköpingstrion Fredrik Johnson (27), Sarosh Naqvi (34), Gustav Gauffin (37). Bäst rankad i Norrköping är Mattias Blomqvist på 62:a plats och brodern Peter på 79:e. Norrköpings återväxt ligger på -7 på en skala från 1 till 1000 och är dessvärre ingen smickrande läsning. De flesta som spelar är mellan 35-40 med ytterst stark betoning på 40 år. Squash är en  schizofrent krävande sport där bara de allra främsta får åtnjuta någon ekonomisk vinning utav sin sport. Tyvärr är det väl så att Sveriges ungdomar helt enkelt är för bekväma och inte orkar konkurrera med andra atleter; det finns ju som sagt tv-spel och dator.

1 Nick Matthew
- 12975.000 10 1297.500
1 Gregory Gaultier
1 13615.000 11 1297.500
3 Mohamed Elshorbagy
1 10820.000 12 1009.500
4 Ramy Ashour
1 9860.000 8 986.000
5 James Willstrop
- 8455.000 10 845.500
6 Borja Golan
1 7570.000 13 668.500
7 Peter Barker
1 6610.000 13 610.500
8 Karim Darwish
2 6200.000 12 607.500
9 Amr Shabana
- 5615.000 9 561.500
10 Daryl Selby
- 5255.000 13 476.500
11 Simon Rosner
2 4810.000 13 449.500
12 Tarek Momen
1 5120.000 14 418.636
13 Omar Mosaad
1 4225.000 13 385.000
14 Miguel Angel Rodriguez
- 4025.000 13 363.500
15 Cameron Pilley
3 3910.000 13 353.500

Små pettisesser

  • Jag kan tycka att det vore på sin plats att damerna fick spela någon match även på lördagen.
  • Jag upplever också att biljettpriserna är på tok för billiga. Det kan tyckas underligt att klaga på det, men för världssquash så kunde jag med lätthet betala minst 500 kronor.
  • Jag tycker också att synergieffekterna av arrangemanget är för dåligt. Visst har turneringet fått mer utrymme i media, men den borde vara betydlig större. Sedan kan jag tycka att det endast är de närmaste sörjande och de som spelar squash som vet om detta superarrangemang. I mina ögon är detta ett delikat tillfälle att marknadsföra sporten i Östergötland och i hela Sverige; bättre än såhär blir det nämligen  inte.

Restaurang Indra

Efter de två semifinalerna var vi ruskigt hungriga. De flesta valde att åka hem medan stommen det vill säga jag och Henrik Andersson drog ner till förträffliga indiska restaurangen Indra. Det blev två kalla öl, naan bröd och i mitt fall en rykande het Madrasgryta. Klockan 19.30 traskade jag mätt och belåten hem i ett moddigt Norrköping. Återigen hade vi blivit bjudna på världsquash som motiverat mig till att se nästa turnering samt att på något sätt försöka utveckla mig själv i denna eminenta sport.

Continue Reading »
No Comments

En bransch på gränsen till genombrott?

Mats Widholm och Stefan Hammarström alias Team Humor, tillika männen bakom dråpliga filmkomedimanus som ”Seriemördaren, den homosexuella och praktikanten” och ”Övercurlad snorunge söker morföräldrar” spatserade ner till Cnemas lokaler. Vår primära mission bestod av att stötta den konstruktiva manifestationen huruvida det kommer att finnas någon filmbransch kvar i Östergötland i en snar framtid eller inte. Förmiddagsprogrammet som gick under parollen ”En bransch på gränsen till genombrott” inleddes klockan 09.00 för att avslutas 12.15. Tv kritikern Fredrik Sahlin från Sveriges television var dagens moderator. Mattias Ahlen inledde det hela med en utmärkt och aningen depressiv nulägesrapport utifrån ett ekonomiskt filmperspektiv. Densamme beskrev och jämförde vår region med andra svenska och några europeiska.

Olle Tholén var nästa man till drabbning; som sagt mycket män på agendan. Han är för övrigt ett fragment av det lokala framgångsrika filmkollektivet Crazy Pictures och den som startat  Östergötlands Förenade Filmare. Olle förklarade hur han och andra filmskapare i Östergötland upplever när film som kulturell pelare placerar sig bland de allra sämsta i Sverige. Han vädjade till politiker och andra kulturella makthavare att skapa en filmfond som årligen fylls på med 4-6 miljoner, vilken ska finnas tillgängliga för nya spännande filmprojekt i regionen.

Näste talare var Film i Skånes starke man Joakim Strand. Han förklarade, jämförde och analyserade Norrköpings situation gentemot Skånes. Förutom oändligt mer kapital och ett målmedvetet arbete så vann Film i Skåne miljonvinsten via Wallander vilket enligt Joakim var embryot till att tv-serien Bron kom till skott; sedan har det bara rullat på. Efter detta informativa framträdande blev det äntligen dags att mingla och stärka sig med några plastiga muggar kaffe.

Förmiddagen avslutades med en ytterst intressant paneldebatt där talarna Olle Tholén och Joakim Strand medverkade liksom Lars Stjernqvist, Elin Brozén- Vd på East Sweden, Lars Eklund – politisk ansvarig för Kultur och Krativitet på Östsam, Lars Vikinge – ordförande Kultur och Fritid Linköping samt Boel Zetterman - projektledare för talangprojektet Eastwood. Det blev ett berikande panelsamtal där Olle Tholén enträget tryckte på de styrande med slagord som – hur och när? Han fick till sist ett löfte om ett möte om 14 dagar med bland annat Lars Stjernqvist där ambitionsnivån förhoppningsvis stegrats väsentligt.

Stora kulturkolosser som Östgötateatern, stadens museer samt Symfoniorkestern betar av det mesta av de kulturella anslagen som diffust delas ut i Norrköping. Kvar till filmen blir bara genanta fyra kronor per invånare, när exempelvis kulturinstutionen Östgötateatern får till sig 191 kronor per invånare. Jag är medveten om prestigen, men tror personligen att snedfördelningen blir kontraproduktiv för teatern själva i det längre perspektivet. Då adekvat filmproduktion enligt Film i Skåne och Film i väst kan generera  i så mycket mera intäkter än bara filmpengar så torde mera ekonomiska smörjmedel gå till just filmen med ett av  syftena att i en kommande framtid öka anslagen till såväl Symfoniorkestern som till Östgötateatern.

Vi på Team Humor upplevde tillställningen som väldigt intressant, informativ och konstruktiv. Ett stort plus i kanten för att det nästintill var fullsatt i Cnemas största lokal dessutom med mycket mediabevakning, något som aldrig är fel. Som sagt det är dock tragiskt och samtidigt dumtristigt att inte skörda av majskornen som såtts i skolor och studieförbund genom att helt enkelt avsäga sig fortsatt kompetensutveckling hos de unga filmskaparna. Den skaran som numera vill skapa mycket mer än bara budgetstrama kortfilmer.

Allt är inte svart eller vitt då Norrköping går mot strömmen på ett positivt sätt med exempelvis Cnema och Visualiseringscenter därutöver har vi filmfestivalen Flimmer och Bråvallafestivalen som en adekvat grogrund att stå på. Förutsättningarna finns därute, det gäller bara att samverka och tillvarata kompetensen innan den hinner tröttna. Lars Stjernqvist kontrade med: ”Trots att vi lägger minst pengar i landet ligger vi tydligen i topp på listan när det gäller kvalitet”. Det är ju just det som är på problemet, om några år är det nästintill kört när klustret av unga otåliga filmskapare söker sig någon annanstans.

Lars Stjernqvist hade dock en poäng när han kastade ut frågan på vilken nivå processen skulle vara tänkt att ligga på?  Där kan vi i Team Humor bara instämma, vad är vår egentliga ambitionsnivå med en eventuell filmfond, vad ska göras med pengarna och hur högt ska ribban ligga? De frågorna är onekligen berättigade. och något som herrarna i Östergötlands Förenade Filmare och Film i öst behöver fundera på innan nästa möte med politikerna. Exempelvis så satsar Norrköping på att bli Sveriges musikhuvudstad 2020. I och med denna vision finns det något konkret att arbeta efter, något sådant behöver filmen också om vi vill skaka fram pengar utifrån en kulturell ekonomisk omfördelning.

Vi på Team Humor finner den fiktiva årliga filmfonden som en aning blygsam siffra. Vi själva har målet att samla in 13-15 miljoner för att kunna förverkliga våra genialiska komedifilmmanus. Ambitionen är att dessa filmjuveler ska spelas in i Östergötland av habila filmentusiaster i regionen. Dock är vår målsättning att skapa Sveriges roligaste film, och då är det inte bara det ekonomiska som ska ros i hamn utan också castingen som rätt regissör, fingertoppskänsla samt helvetisk mycket tur.

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu