Subscribe to RSS Feed

Archive for december, 2013

Cineasthörnan

10 december, 2013 by

Pixel – Eskapism

I mina ögon är Dexter världens bästa serie utifrån att ha varat hela 8 säsonger utan flagranta kvalitetssänkningar. Jag appelerade till högre makter att denna sista aviserade säsong skulle falla med flaggan i topp. Jag kan bara konstatera att de lyckades med att dels bibehålla kvalitetsapekten, dels binda ihop hela den röda tråden på ett fullständigt brilliant sätt. Serien hoppar 6 månader framåt från att Dexters syster skjutit sin chef LaGuerta framför sin bror seriemördaren. Deb har slutat i poliskåren och börjat om som privatdetektiv och knappt pratat med Dexter sedan den petitessen. Den avslutande säsongens huvudperson är Dr Vogel det vill säga den som formade och tyglade Dexters begär från att han var liten tillsammans med fadern. Den käre doktorn har ett dock ett mörkt personligt förflutet via dysfunktionella släktingar som gillar mörkt färskt blod mer än vad Dexter själv gör. Att knyta ihop en sådanhär kvalitetsstinn serie torde vara komplicerat eller i vilket fall som helst ett embryo till hybris. Balansen mella dessa harmoniseras mästerligt och bildar en holistiskt värdig avslutning på en av världens bästa serier alla kategorier. Jag kommer definitivt att sakna er: Deb, Battista, Masuka, Harry; Quinn och framförallt Dexter himself.

I kölvattnet av Ivanhoe, Rome och The Tudors landar detta välspelade drama The Borgias. Handlingen är förlagd till Rom år 1492 där spanske kardinalen  Rodrigo Borgia tagit  över som katolicismens överhuvud.  Han använder mutor för att bli påven Alexander VI, därefter ökar han på de kriminella strategierna för att bibehålla sin åtråvärda position. Till sin hjälp har han sonen Cesare som får bli hans ögon i kardinalkorridoren och Juan ögonen på de blodiga slagfälten. Jeremy Irons (1949, Cowes, England: The Mission, Deadringers, Scar i The Lion King, The man in the iron mask, Eragon) är seriens skarpaste upplysta stjärna och den som gestaltar den impopuläre spanske påven. Han har en karisma och aktriskopmpetens som kan besitta vertikala berg. Förutom detta vapen så är castingen makabert klockren med skådisar som är som klippt och skurna för sina roller. Det visuella smörgåsbordet, tempot, detaljrikedomen och självklart handlingen är andra flagranta pusselbitar som hittat sin rätta plats i tv-världen. Handlingen är verkligen intressant ur ett historiskt perspektiv trots stora amerikanska svarta hål från det förgångna. En annan förklaring till detta exceptionella historiska drama är den irländske regissörens Neil Jordand fingertoppskänsla (The Crying game, Michael Collins, Ondine, Brakfast on Pluto). En brilliant atmosfärisk serie som nästan når upp till Romes höjder, vilket inte vill säga lite.

M. Night Shyamalan pendlar mellan usel och genialisk. Genialitet i The Sixtht sense och Unbreakable, ren uselhet i Lady in the water och The last airbender. I After earth lägger sig han någonstans mittemellan. Handlingen utspelar sig långt fram i framtiden där mänskligheten för länge sedan övergivit jorden till förmån för Nova prime. I syfte att undvika ett asteroidbälte måste bestättningen landa på en planet som visar sig vara jorden. De enda överlevande från farkosten är legendariske Generalen Cypher Raiger spelad av Will Smith och hans 13-åriga son som han försummat under dennes uppväxt. Pappan blir liggandes halvdöd medan Kitai får greppa det sista halmstrået genom att ta sig förbi livsfarliga djur och växter för att kunna kontakta närliggande farkoster, en plats som ligger långt därifrån. Kitais högsta önskan är att bli lika bra soldat som sin känslokalle fader, nu får han chansen. Will Smith har inte gjort en enda filmälskare glad sedan I Robot, tyvärr blir inte After Earth den filmen som får mig att ändra uppfattning. Han är de färgades svar på Nicolas Cage. Han agerar anti-trovärdigt i symbios med tårdrypande usel dialog.  Jades Smith sonen i filmen tillika Wills egna son agerar stelare än doktor Alban och med ungefär lika stor karisma dessutom är kemin mellan dem obefintlig. Detta och halvtaskiga effekter gör så att filmen känns 35 minuter längr än den egentligen var. Jag har absolut sett sämre filmer än After Earth, men eftersom jag gillar denna typ av filmer så bidde det ändå ett halvt bottennapp.

Asgard är nästan lika förtrollande vacker som Vattnadal i Sagan om ringen trilogin. Det visuella är verkligen något att vila ögonen på. I uppföljaren har Thor – The dark world fått en budget av stora mått till sitt förfogande i kölvattnet av succén med The Avengers. I denna film tar han hjälp från sin minst sagt psykopatiske halvbror för att bekämpa ett hot som vill tillintetgöra universum för att ersätta det med ett mörkare sådant. Varelsen Malakit har dessutom en hantlangare som närmast kan beskrivas som en utomjordisk Hulk, så här finns det gott om antagonister att välja mellan. Den bitska lite brittiska humorn får gigantiskt utrymme, vilket jag bockar och bugar för. Det här är underhållningsaction på hög nivå, där handlingen går ut på att förhindra Malakit att utnyttja att planeterna konvergerar de nio världarna som Asarna har ansvar för första gången på 5000 år. Jag gillade faktiskt första filmen med Thor, och The Dark world är minst lika bra och definitivt lika rolig som sin föregångare. Tom Hiddleston’s (1981, Londom, England: Wallander tv-serie, The Avengers, War horse, Midnight in Paris, The deep blue sea) rolltolkning av halvbrodern Loki är klockren och nästan lika mycket huvudroll som Thor himself. Ironin har fått fritt spelrum mellan brödernas sköna och fräcka dialoger. En matinéfilm av stora mått som bjuder in biobesökaren till en berg-och-dalbane upplevelse fullspäckad med action och oneliners.

Trots adekvata medryggdunkningar i sann amerikansk anda är Pacific Rim i mina ögon en mer underhållande film än dennes förlagor som Godzilla och Transformers. Upphovsmakarna har dessutom studerat Avatar grundligt och typ uppdaterat Top Gun med ovanstående filmreferenser. Häxkittelns innehåll bildar ändå en muskellös hybrid som tilltalar mig. Pacific rim handlar om att aliens och monster som kommer för att erövra vår kära jord, men de kommer inte från rymden, utan istället från haven. I syfte att rädda mänskligheten från dessa förintare har jordens alla länder gått samman för att skapa ett vapen som kan matcha hoten. De monstruösa robotarna kallas Jaegers och styrs simulantat av två piloter. Handlingen är ultrasimpel, men karaktäriseringen av huvudpersonerna är väl tilltagna för att vara en genre som denna. Detta gör att jag faktiskt bryr mig ifall någon dör. I och med denna förutsättning frigörs alla andra faktorer som mycket coola visuella effekter och actionorgier. Guilermo del Toro är en personlig favoritregisör med filmer som Pans Labyrint, Blade och Hellboy i sitt filmbagage. Tyvärr har han blivit too much Hollywoodisk i sina senare filmer det vill säga sålt en del av sin spanska filmkonstsjäl till kapitalistdjävulen. Guilermo del Toro har  dock fått full tillgång till Hollywoods gigantiska leksakslåda där han troligtvis reproducerat sin barndoms fantasier till fullo – och jag gillar det oväntat nog.

Enders game har å andra sidan studerat Harry Potter, en knippe militärfilmer och Hunger Games. Detta är en sci-film med oerhört sköna visuella förstjänster. I hvudrollen finner vi en mini framavlad Elijaha Wood som krystar sig fram genom myriader av gruppnormer och hierarkier. Ender Wiggin axlar rollen som mänsklighetens sista hopp och hans allra tyngsta vapen är en irrationell logik i symbios med ett sjukt högt IQ. För mig blir denna militäronani aningen för mycket, även fast handlingen utspelar sig långt fram i framtiden i kombination med oförutsägbara aliens. En mogenfilm för ungdomar där gamlingen Ben Kingsley  (1943, Scarborough, England: Ghandi, Schindlers list, Species, Transiberian, Hugo, Iron man 3) är filmens allra största behållning. Likt en narcisstiskistisk lömsk giftorm manövrerar han sig genom halvtaskiga dialogformler. Harison Ford är en annan veteran som innehar en bärande roll i barnkrigsskolans innersta krets, men betydligt mer endimensionell framförd än sin äldre kollega. Ender Wiggins karaktär känns ihophastad vilket i mina ögon skapar en intetsägande karaktär som jag inte bryr mig om ifall han dör eller överlever sitt mandomsprov.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu