Subscribe to RSS Feed

Archive for oktober, 2013

En orgie av melodier

A.o.r står för adult orieted rock och var en musikgenre som jag fick upp ögonen för i mitten av 80-talet därefter har jag varit besatt av denna mollstämda melodieufori, ett val som Ginza troligtvis är oerhört nöjda med. För de icke omvände är grupper som exempelvis Journey, Survivor och Foreigner essensen av vad genren i sig står för. Kieran Dargan och gänget är sanna entusiaster och har sett sitt skötebarn Firefest växa successivt, för att i år fira 10-års jubileum. Detta a.o.r -mecka har jag avundsjukt sneglat på  länge. och självklart varit himla sugen att se. När årets line up avtäcktes fanns ingen återvändo, då den på pappret var den bästa hitintills, nu eller aldrig så att säga. Jag bönade och bad polare som skulle kunna tänkas hänga på till Nottingham, men vardagslunken, ekonomin, och svårighet att få ledigt komplicerade processen. Ville jag uppleva denna musikfest så fanns det bara en utväg, och det var att ta mig dit på egen hand.

När den tröskeln var passerad var det dags att snabbt som attan boka 3-dagars biljetter, för att senare pussla ihop den bångstyriga reserutten till Nottingham. De åtråvärda biljetterna kostade ca 1900 kr,  flyget 1500 (+1200kr extra) kr, hotellet 2500 kr,  tåget 1000 kr. Plötsligt var det dags att packa handbagaget, för övrigt första gången någonsin jag rest utan inlämnad resväska. Att resa ensam har såväl fördelar som nackdelar. Det negativa är väl att inte ha någon att dela upplevelsen med, det positiva är att jag gör precis vad jag vill, kompromisser finns inte. Vill jag lägga mig klockan 22.30 så gör jag det, utan att känna att jag måste festa för att polaren vill det, trots att man är spytrött.

Fredag Dag 1

Upp runt klockan 06.30 för att 45 minuter senare bila i ett ytterst gråmulet väder till Skavsta. Enda smolken i bägaren var den sköra reseprocessen, föll en bit föll alla, eftersom reseschemat var så tight upplagt med syftet att hinna till festivalen i tid. Jag tog två lugnande Heineken på planet, och laddade med arbetsrelaterad litteratur om neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Ett kritiskt läge uppstod vid passkontrollen till tröskeln in till England. Min kö, en av 20 tycktes stå still, medan de andra rörde sig betydligt kvickare. När psyket passerat rationalism kastade jag mig ovigt över repet till den andra kön efter fått deras välsignelse. Det valet gjorde att jag faktiskt hann med Stansted express och sedermera tunnelbanan från Liverpool street till S:t pancras. När jag väl satt på tåget från London till Nottingham kunde jag slappna av för första gången. Den sista halvtimmen språkade jag med aor-legenden Rick Delin tillika bandmedlem i Houston och med en låtskatt av rang i sitt musik-CV. Resan till Robin Hoods hemtrakter tog ungefär 2½ timmar. Likt ett dopat näbbdjur tog jag första bästa taxi från tågstationen till Rock city för  5 pund, en resa på 5 minuter.

FRIDAY OCTOBER 18TH

Doors 15:00

THE MAGNIFICENT 15:20 – 16:00
EDENS CURSE 16:20 – 17:00
WORK OF ART 17:20 – 18:00
W.E.T 18:20 – 19:05
DARE 19:25 – 20:20
HAREM SCAREM 20:45 – 22:00

SATURDAY OCTOBER 19TH

Doors 12:30

NATION 12:50 – 13:30
VON GROOVE 13:50 – 14:30
HEAVENS EDGE 14:50 – 15:40
TREAT 16:00 – 17:00
H.E.A.T 17:20 – 18:25
SHOOTING STAR 18:45 – 19:55
HARDLINE 20:25 – 22:00

SUNDAY OCTOBER 20TH

Doors: 12:30

ECLIPSE 12:50 – 13:30
BRIGHTON ROCK 13:50 – 14:30
PROPHET 14:50 – 15:40
ALIEN 16:00 – 17:00
BATON ROUGE 17:20 – 18:25
JSRG 18:45 – 19:55
LEGENDS 20:25 – 22:00

Jag äntrade aor:ens heliga katedral klockan 15.35 och fick i stort sett se hela finsk/norska The Magnificents uppträdande. Detta ”frontiersprojekt” har endast en platta i bagaget, men snabbt blivit populära i dessa kretsar. Personligen anser jag inte det vara helt befogat, då plattan är halvbra. De låtar som är riktigt bra är Bullets, Cheated by love, Loves on the line och  Holding out to your love vilka avverkades med autentisk glädje; för övrigt  projektets första spelning någonsin.

Spelschemat var minst sagt tight upplagt om man som jag själv ville se alla banden. Det var 20 minuters paus mellan framträdandena, vilket endast frigjorde tid att stå i kö vid baren för i mitt fall dräpa en dubbel Sambucca och en iskall burk Tuborg. Nästa band till drabbning var multinationella och halvkristna Edens curse. De har fyra plattor i bagaget och på sista plattan har serbiske sångaren Nikola Mijic tagit över mickstativet. Deras Dokken inspirerade melodiska hårdrock gör sig bra på scen och nye sångaren låter bra live, till och med bättre än originalsångaren. Till skillnad från The Magnificent klämkäcka framträdande var det full fart på Edens curse. De spelade Fly away som enligt mig är deras bästa låt. En rolig petitess i sammanhanget är satan-tecknet-hybrisen som sångaren använde sig av. En scenstrategi som kan tyckas gå stick i stäv med deras diffusa kristna texter.

Efter två bra framträdande blev det återigen 20 minuters paus och jag smet iväg för återuppleva smakerna av en dubbel Sambucca och en burk Tuborg. Blev snabbt medveten av den mångfald av svenskar i baren och framför scenen; det tycktes prata svenska i varje kvadratmeter. Blev också medveten om att jag endast ätit frukost klockan sex på morgonen. I baren fanns bara drycker, men inga former av tilltugg, inte ens nötter konstigt nog. Klockan 17.20 stegade svenska hi-tech-aor killarna Work of art upp på scenen. Detta var deras andra spelning på anrika Firefest. Sångaren Lars Säfsund utstrålade genuin sprudlande glädje på scen, något som smittade av sig till oss i publiken. Han ägde scenen helt enkelt, en horribelt cool scenpersonlighet med glimten i ögat. En kontrast till Edens curse sångaren som visserligen var duktig, men som parallellt omgav sig med miljarder hårdrockklyschor. De inledde urstarkt med The great fall och The price you pay till ett snuskigt bra ljud. När de avverkat underbara Robert Säll pennade Nature of the game så var det bara att abdikera, detta var absolut bästa spelningen hittills.

Kastade mig ut i ett ljummet Nottingham för att hinna vräka i mig en dubbel ostburgare och en kycklingburgare under pausen innan nästa svenska band skulle äntra scenen. W.E.T (Work of art, Eclipse, Talisman) med gudabenådade sångaren Jeff Scott Soto har släppt två renodlade kvalitetsmäktade plattor. Utifrån ett aor-perspektiv är en en bandpresentation överflödig eftersom W.E.T är den moderna erans nya kungar. Robert Säll fick kasta sig från Work of art spelningen till denna WET konsert, men tycktes inte beröras av den omställningen. Erik Mårtensson från Eclipse är bandets brainchild densamme som skrivit merparten av deras låtmaterial. Den überkarismatiske Jeff Scott Soto vet hur en slipsten ska dras precis som resten av bandet. Jag blev extremt underhållen av herrar som andas aor via euforibefriare som: The best line, Brothers in arms och  One love, låtar som på det glada 80-talet hade härjat på varenda topplista i hela världen.

Jag hann med nöd och näppe köpa två burköl innan brittiska kultbandet Dare dök upp på scen. I mina ögon har de endast gjort en riktigt bra platta: Out of the silence (1988), därefter sjönk låtkvaliteten anmärkningsvärt på de nästkommande sju plattorna, samtidigt som aor rötterna blev på tok för tunna. Frontmannen Darren Wharton är mannen bakom Dare och den som skapat hybriden mellan melodiös rock och de keltiska tongångarna. Jag blev nästan överrumplad av den energi och tyngd bandet uppvisade. De spelade endast tre låtar från deras bästa platta: Abandon, The Raindance och Into the Fire. Personligen hade jag också velat hört Under the sun och Heartbreaker från första plattanMed den yngre coole gitarristen i bandet tillika ett scen-charm-troll av guds like blev detta en oväntad höjdarspelning.

Kvällens avslutades med den snuskigt underskattade kanadensiska headlinern Harem Scarem. De skulle spela aor klassikern Mood swing från 1993 i sin helhet. Deras musik har mångt och mycket varit en hybrid mellan aor och  en dos grunge, fast på ett positivt sätt. Harem scarem har släppt 12 studioplattor där post-core-inslagen blivit flera för varje platta som gått sedan Mood swing. Gitarristen Pete Lesperance och sångaren Harry Hess och i viss mån Darren Smith är essensen i bandet, och de som skapar stundtals magiska låtar. Harry Hess på scen är anti-aor-sångare, något jag upplevde som befriande. Likt en hardcore/punk farbror provocerade han samhället, sig själv, bandet och publiken med ett pillemariskt leende. Kanadensarna inledde med fantastiska Saviors never die och fortsatte sedan med Sentimental boulevard, Stranger than love, Empty promises, Jealousy, Honestly och övernaturligt underbara No justice. Pete Lesperance på gitarr fick jag gåshud av, påminde lite om Dave Meneketti i Y and T i sitt hypnotiserande gitarrfrieri. Trodde inte det gick att toppa W.ET:s spelning, men detta var nog snäppet bättre, mindre polerat, mera urkraft, och även här melodier att döda för.

Obehagligt belåten över den bästa musikdagen i mitt liv utifrån att det var sex band i rad som spelade, parallellt med att resprocessen fungerat helt friktionsfritt. Korsryggen och fötterna var däremot ömma samtidigt som jag märkte av alkoholmängden. Jag lullade hem efter tiotiden för att avsluta med tv, mobiltelefon och en ytterst välbehövlig sömn. Rummet upplevde jag som mindre klaustrofobisk än på bilden.

Lördag: dag 2

Upp klockan 08.30 utan att känna mig speciellt bakfull. Jag spatserade efter en välkomnande dusch förväntansfull till frukostbuffén. Den visade sig vara bättre än vad jag någonsin trott, framförallt när jag befann mig i England. Färska bär samsades med nystekta ägg, diverse ostsorter och flingor samt nybryggt kaffe, en höjdpunkt på dagen faktiskt. Nästa anhalt var att ta sig till stadens två stora fotbollsarenor som låg en bra bit bort. Med kameran i högsta hugg i symbios med ett regnfritt väder begav jag mig först till Notts countys arena. Syftet med detta är att jag samlar på keramikmuggar. Mitt egna kriterie för att överhuvudtaget få köpa en mugg är att jag sett eller åkt förbi lagets arena. Laget The Magpies (skatorna) är den äldsta proffsklubben i världen (1862) som fortfarande deltar på en professionell nivå. Nottys county spelar i Footboll league one det vill säga division 3. Meadow lane heter arenan och den byggdes om 1993 i syfte att inhysa framtida framgångar. Tyvärr har dessa inte infriats, utan arenan snittar 6000 personer, men rymmer 20 000 människor. För visat intresse fick jag en privat guidning av personalen runt Meadow lane; en stolthet som det gick att ta på.

300 yards därifrån vandrade jag till betydligt större City ground med plats för 30 5000 personer tillika Nottingham Forrest tillhåll, de två arenorna är för övrigt de två närmaste arenorna i England. Shoppen var gigantisk för att vara ett division två lag, men Notts countys  genuina värme fanns inte där. Nottingham huserar för närvarande på tredje plats i The Championship.

Efter 2½ timmar av gående blev det dags att ta sig till Rock city för att njuta av första bandet som var svenskt: Nation. De inledde lördagens maratonspelningar prick klockan 12.50. Precis som förra årets Royal Hunt var detta den bokning som låg längst ifrån fluffbanden på Firefest. Nation spelar pure neo classic hardrock det vill säga Yngwie Malmsteen musik. Grupper som idag iklär sig den genren är tyska At vance och belgiska  Iron Mask. Har en platta av två möjliga av Nation hemma i cd-hyllan, vilka båda sålt bra i Japan. Enligt några personer som jag träffade på mitt hotell som var släkt med några i bandet, så var detta deras första spelning på 20 år. Jag är osäker på om det i sig är något bra eftersom bandet var tagna av deras egna ringrostighet. Utifrån de förutsättningar så klarade de sig bra. Sångaren Isaac Isaacson var okarismatisk, men vägdes upp av en hyfsad pipa. Duktiga musiker, men dessvärre med ett alltför intetsägande material i bagaget. Signifikativt var att deras bästa låt var en cover på ABBA`s Waterloo.

Skippade sedan Von Groove, en grupp jag aldrig gillat och troligtvis aldrig kommer att gilla. Det efterlängtade substitutet bestod av en hägrande indisk restaurang. 100 meter från Rock City låg passande nog den välrenommerade Mogal -e-Azam  tillika Nottinghams äldsta indiska matställe, vilken funnits i släkten i nästan 40 år. Jag tog det starkaste huset hade att erbjuda, ett snäpp över Vindaloostyrka. Till det ett ostnaan bröd och två lokala öl. Maten var stark, dock inte värre än vindaloo. Hittills hade detta varit dagens absoluta höjdpunkt med frukosten.

Såg sedan Heavens edge ett band jag heller inte varit överförtjust i; lite för mycket sleaze, lite för mycket Sunstrip boulevard för min smak. De klarade sig dock bättre än väntat, men den kraxiga sångaren Mark Evans levererade låtar som hamnade under epitetet: ”inte en bra låt”. Avsaknaden av kvalitet blev övertydlig; en totalt intetsägande spelning av ett uselt band.

Nästa band var Heavens edge raka motsats i alla avseenden; ett band som utan problem kan titulera sig epitetet: ”inte en dålig låt”. Treat har varit och är en av mina största husgudar. Jag har alltid föredragit dem framför ”konkurrenterna” Europe. Detta är deras avskedsturné efter 30 år i branschen. Vart jag hamnar efter att sett dem på Sweden Rock och Skogsröjet i år vill jag inte veta; inte groupie i alla fall, men stalker måhända? I vilket fall som helst var detta en inomhusspelning till skillnad ifrån de två andra, med en publik som dyrkar deras variant av aor/melodiös hårdrock. Det märktes på bandet som utifrån vad jag sett gjorde sin bästa spelning. I den melodiska hårdrocksfåran är Treat essensen av det jag verkligen gillar. Minnesvärda och varierade melodier med allt som oftast chorus att döda för dessutom lägger de in snygga stick i varje låt, något som varje band borde göra eftersom låtarna blir ännu mera fulländade.

Att detta gravt underskattade band inte blivit större kan bero på rena tillfälligheter eller dålig timing. Personligen tror jag att sångaren Robert Ernlund varken röstmässigt eller scenmässigt är någon Joey Tempest, däri ligger nog den historiska nyckeln. Dock har han ett hjärta som få, samt en röst och accent som faktiskt blivit bättre med åren.  Treat är ett av få band som lyckats med bedriften att implementera in dåtida klassiker med hela fyra nya sådana, vilka är tagna från ett av 2000 talets allra bästa album: Coup the grace. Låtarna är When the war is over, Roar, Papertiger och Skies from mongolia. Förutom dessa exceptionella låtar spelades Strike without a warning,  Sole survivor, Conspiracy,  Caught in the line of fire, World of promises, Get you on the run, samt ett litet onödigt medley. Det bästa vore självklart om Treat fått headlina denna kväll och fått spela dessa klassiker i sin helhet. Det var ett osannolikt ös på scenen som hos publiken, trots det så saknade jag I burn for you, Ride me high, men framförallt Outlaw och Fallen angel, vilket bara förstärker devisen att de förfogar över en av rockvärldens bästa låtskatter. En mycket värdig avslutning av ett fantastiskt band.

Nästa band  skulle väl kunna ses som Treats naturliga arvtagare parallellt med Eclipse. Dessa unga herrar har släppt tre fullt godkända plattor om inte lite väl hypade utifrån att de är unga och genrens framtidshopp, deras bästa är deras senaste Living on the run från 2012. I vilket fall som helst har jag sett dem en gång förut med originalsångaren Kenny Leckremo. Denna gång har Erik Grönwall tagit över mickstativet; i och med det så har det valet påverkat hela livframträdandet från ganska laidback till superenergiskt. Det positiva var att han fick med sig Firefestpubliken bäst av alla banden under dessa 3 dagar, det negativa var att det blev ”too much”.  Likt en skållad bergsiller på kokain krängde han spastiskt på huvudet och iklädde sig Axl Rose och  Michael Monroe poser i mängder. Trots deras tre ojämna plattor har de lyckats framavla låtar som gott och väl rymmer en timmes speltid. Bandet är också betydligt tightare än när jag såg dem sist. Deras bästa låtar är Straight to your heart, Heartbreaker, Living on the run och  1000 miles som alla spelades under denna bejublade 1 timmes konsert. Helheten blev ändå en mycket positiv överraskning av ett band som är lika rockiga som aoriga, något som gör dem  ytterst oförutsägbara.

Näst sista bandet för kvällen var amerikanska Shooting star. Ett band som funnits sedan slutet av 70-talet och med  8 studioalbum bakom sig. Deras line uppsättningar torde vara en av de längre i rockhistorien, men denna uppsättning var helskön utifrån att knappt kunna en låt från deras låtkatalog. En av rockvärldens biffigaste sångare stegade in på scenen: Todd Pettygrove. Instinktivt blev jag skeptisk, men killen hade karisma, humor och en riktigt bra röst. Den enda låt jag kände till av deras låtar de framförde var Summer sun från Silent scream albumet från 1985. Därutöver var allt annat material nytt för mig, vilket torde vara en källa till att ta till sig låtarna. Coole keyboardisten Dennis Laffoon och  gitarrhjälten Van McLain var otroligt vitala gubbar med inlevelse som få. Dessa ingredienser samt en genuin energi i kombination med personlig stil helt befriad från H.E.A.T:s påklistrade hårdrocksposer var vinnarkort. Ruskigt sköna låtar som Let it out, If you got love, Are you on my side och Get excited sken tyvärr med sin frånvaro. I vilket fall som helst en av denna upplaga av Firesfest mest angenäma överraskningar.

Sista bandet för kvällen var Hardline som fick hela 1½ timme till sitt förfogande. Deras klassiker Doube eclipse från 1992 är en kultklassiker i genren som dessvärre bara innehåller två riktigt bra låtar: Hot Cherie och Everything; tillika en av genrens mest överskattade plattor. Själv tillhör den inte min topp 1000 lista på grund av för rockiga och sleaziga låtar. Dock har de en fenomenalt bra sångare att tillgå, nämligen Johnny Gioeli. Med den pipan borde kvällen vara räddad, men icke sa nicke, när låtvalet faller på det äldre materialet. Själv föredrar jag plattan från 2012 Danger Zone, där de dels fått hjälp med låtskrivandet, dels blivit inknuffade på aor-territoriet av deras skivbolag Frontiers. Förutom att ha en pipa av guds like är Johnny Gioeli överallt på scen, dock inte på samma nivå som kokainstinne Erik Grönwall, men hans energi räckte gott och väl till en hedrande andra plats. Trum- och gitarrsolon är jag allergisk mot, och personligt snack som mera kändes opersonligt upplevde jag som ytterst påfrestande. Jag var nog en av få som inte alls gillade vare sig liveuppträdandet eller de rockiga låtarna, men som sagt smaken är som baken.

De två sista timmarna  var en orgie av ryggkota-förskjutningar och avdomnade fötter. Att ta sig från rockklubben till den hägrande sängen var en befrielse. Min alkoholkonsumtion hade dessutom sjunkit till hälften i jämförelse med gårdagen, med endast 4 öl under hela kvällen. När de flesta festande vidare hade jag inga ambitioner att göra detsamma. Innan jag välkomnade John Blund så kände jag mig instinktivt manad att grabba två excellenta burgare på världens bästa fastfood kedja nämligen Kentucky Fried Chicken.

Söndag dag 3

Gick upp med tuppen, pigg som en lärka och med 9 timmar sömn i bagaget. Hade min förmiddag utstakad i huvudet. Efter en skön dusch och mobiltelefonfibblande åtnjöt jag frukost smörgåsbordet. Inriktning på denna färd inleddes med 1 timmes gående längs med British Waterways. Att bara röra sig, reflektera, koppla av och leta upp  vackra kameravyer var balsam för själen, trots pensionärsvarningen.Efter denna trivsamma promenad drog jag mig till de äldre delarna av Nottingham. Först besökte jag det utmärkta The Museum of Nottingham Life at Brewhouse Yard, där man de synliggjorde livet under, i och över grottorna. Ett fantastiskt ställe med myriader av grottgångar, montrar, trappor och smårum.

Därefter besöktes Nottingham castle med anor från 1000-talet. Det visade sig vara mer än bara ett slott. Konstutställningar, stadsmuseum, utställningar, Robin Hood staty och krigsmuseum samsades bland annat om utrymmet. Vi i Sverige anser subtilt att vi är världsbäst ur ett barnperspektiv. Nottingham castle var ljusår från de slott jag besökt i Sverige. Här hade man grundligt utformat allt som rör utställningar och slottet i sig till att vara en gigantisk barnkammare. Syftet torde vara ganska självklart, men tjuriga barn såg man inte tillstymmelse till.

Efter denna kulturella orgie så var det dags att besöka närliggande Ye Olde trip to Jerusalem tillika Englands äldsta pub. Interiört var det nästan ännu häftigare än exteriört med myriader av smårum. Det var som att färdas tillbaka i tiden. Här serverades också öl från Nottinghams microbryggeri: Castle rock brewery. På denna pub träffade jag på 3 trevliga svenska Firefestentusiaster, en av dem var Leif Olsson. Densamme visste det mesta om aor och om Firefest, vilket skapade ett nörderi av guds like.

Några-öl-till-processen samt att det var så trevligt gjorde att vårt gäng missade några låtar från söndagens första band Eclipse. Bandet med låtskrivarfenomenet Erik Mårtensen i spetsen är värdiga arvtagare till Treat och deras låtskrivare Anders Wikström. Bandet är tight, hungrigt och underhållande samtidigt som de kan varva aor med tyngre melodiös hårdrock. Att deras låtar är en fröjd för örat gör inte saken sämre. De spelade låtar från deras två senaste plattor: Are you ready to rock (2008) och Bleed and scream (2012) En riktigt bra show, med toppenljud och sköna låtar som SOS  och To mend a broken heart. Erik Mårtenson är mannen bakom exempelvis Toby Hitchcock och Jimi Jamisons soloplattor något som borgar för en adekvat låtkvalité.

Nästa band till drabbning var brittiska Brighton rock. Jag har deras plattor men har aldrig varit något fan av dem. Min skepticism besannades till en viss del, de visade sig vara både vitalare och bättre än vad jag förväntat mig. Trots var avsaknaden av bra låtar något som förföljde dem under hela spelningen.

Tröstade mig sedan med två San miguel då jag inväntade pomp-aor-bandet Prophet. Bandet släppte under sina glansdagar 3 plattor av varierande kvalité från 1985 till 1991. De drog av sin bästa låt som nummer två; Can´t hide love vilken skulle närmast kunna beskrivas som en aor-classic.  Tyvärr tömde de den pompösa bägaren via denna låt, därefter var det i mina ögon främst en sörja av ordinär hårdrock där betoningen låg på väldigt  intetsägande.

I ren uppgivenhet och med en begynnande ryggvärk köpte jag ytterligare två San Miguel i baren. De två senaste banden hade varit en uppvisning i tristess, något jag visste skulle ändras i och med att svenska Alien skulle äntra scenen. De gjorde braksuccé vid deras förra framträdande på 2011 års upplaga av Firefest. Deras debutalbum från 1988 är en av Sveriges bästa renodlade aorplattor någonsin tillsammans med Mikael Erlandsson: 4, och Alien sångarens Jim Jidheds solo: Full Cirkle.  Hade produktionen och timingen funnits 1988 så hade framtiden troligtvis tett sig annorlunda, men efter denna sagolika debut gick det raskt utför med såväl grupp som låtmaterial.

Det jag fick uppleva på scen var den kraft som som saknades på debutplattan samt att de parallellt var mer tighta och förberedda än 2011. Den tyngd de förmedlade, den röstkraft som Jim Jidhed ynglade av sig kvalade lätt in på sångprestationlistan med storheter som Johnny Gioeli och Jeff Scot Soto. Merparten av deras set bestod som tur var av låtar från deras debutplatta samt en ny kommande låt från deras comebackplatta. Som sagt i en bättre värld hade Alien varit världsstjärnor, men precis som Treat så fanns inte den där gnutta turen på deras sida för att de skulle kunna brottas med Journey, Survivor och Foreigner. På tal om Journey så är Jim Jidhed helt klart Sveriges svar på Steve Perry, en jämförelse som killen kan känna sig stolt över.  Med låtar som Tears don´t put out the fire, Jamie remember, Go easy och Brave new world reproducerades med lätthet 2011 års succé. Alien visade var aor skåpet skulle stå och utförde en klockren spelning, en av de bättre under dessa tre dagar

Jag ville suga på Alien-karamellen och beslöt mig för att skippa mediokra Baton Rouge. Precis som med Brighton Rock har de aldrig tagit sig in på min 1000-top-lista. De efterföljande reaktionerna på bandet var ännu värre än vad jag trott, medioker var smickrande i detta fall, enligt hörsägen. Jag spatserade hungrig till min indiska kvarterskrog endast några minuter ifrån Rock city. Där mötte jag senare Leif Olsson med polaren Mikael, och aor-nörderiet fortsatte där det avslutades förut; våra aor-topp-5-listor granskades och jämfördes grundligt. Jag valde att testa en betydligt mildare rätt denna gång. Två lokala öl i kombination med nötnaanbröd var sagolikt gott. Sett ur backspegeln kunde kvällen ha avstannat på denna restaurang.

Jag gick tillbaka till konsertarenan för att se nästa band på listan JSRG det vill säga Vixen utan Janice Lynn ”Jan” Kuehnemund tillika kvinna som grundade bandet och sedermera avled 2013. Deras storhetstid varade mellan debutalbumet som släpptes 1988 till deras andra mindre lyckade Rev it up från 1990. Edge of a broken heart är deras bästa låt med balladen Cryin, Love made me och How much love, därutöver är det inte mycket att hurra för. Med få kvarvarande medlemmar men med en glöd visade sig de i alla fall vara både kompetenta och vitala; en bra spelning utifrån dessa faktorer.

Jag tog mina sista två San Miguel i baren inför vad som skulle bli denna upplaga av Firesfest sista band. Headlinern Legends är ett hopplock av aor-gurun Tommy Dennander. På grund av Fergie Frederiksens hälsotillstånd blev han ersatt av Bobby Kimball, något som var tråkigt på flera plan dessutom utgick sångguden Joe Lynn Turner och ersattes av före detta Rainbow sångaren Graham Bonnett. De två och Eric Martin (otroligt like Stålmannens alias: Clark Kent) och på ett hörn Bob Catley,  spelade dem sånghuvudrollerna till något som kunde blivit så bra. På tok för mycket skitsnackprat mellan låtarna och dessutom fel sådana enligt mitt sätt att åtnjuta aor. Det bidrog starkt till en halvtaskig tillställning som jag faktiskt inte såg till det bittra slutet. Urgrymma musiker och låtar som To Be With You, Since You Been Gone och Hold The Line räddade inte alls upp situationen. Den rockiga tillställningen borde istället skötts av Treat, Alien, W.E.T eller varför inte av H.E.A.T.

Jag skyndade mig kvickt till hotellrummet i ett hällregn som ockuperade Nottinghams himmel. Det blev att packa och titta lite på tv i syfte att förtränga såväl vädret som söndagens många mediokra band.

Måndag Dag 4

Vaknade återigen likt en pigg ekorre, en hungrig sådan. Frukosten var lika varierad och delikat som de tidigare dagarna. Regnet öste ner på Nottinghams vattenbelagda gator. Mitt tåg avgick klockan 13.28 prick, vilket möjliggjorde att jag kunde shoppa till nära och kära och mig själv. Tyvärr förtog hällregnet det nöjet, och jag väntade ändå till 10.30 innan jag checkade ut från hotellet. Innan dess hade jag lyssnat 1½ timme på min Spotify aor lista på deras Iphone docka. Till sist fanns det ingen återvändo, utan med en tung väska bar det ut i ösregnet.

Jag inledde shoppandet i närliggande prylbutiken Ice Nine. Detta var ett Mecka för en person som gillar coola ringar, kedjor och dödskallar. Handlade lätt på mig för en tusenlapp till ägarens belåtna min, fast unika saker. Mer än nöjd väcktes jag till liv av de strilande vattenmassorna. Jag sicksackade mellan gatorna, butikerna och de två galleriorna. Den andra guldbutiken var Sports directs trippelvåning av  sportprylar och träningskläder; allt till priser att döda för. Hade jag haft mer plats i handbagaget så hade mitt inköpskvitto varit betydligt högre. En sak var säker, väskan var definitivt tyngre nu. Jag traskade i makligt tempo till Nottinghams tågstation som för övrigt var under kraftig ombyggnad.

Jag hade tiden på min sida och passade på att läsa lite innan tåget anlände. Till skillnad ifrån ditresan så kände jag mig übersäker på att nå London via detta Midlandtåg. I nästan två timmar svävade jag i den säkra zonen. 13 minmuter innan jag nådde Victoria Station hände det som inte fick hända. Någon hade fått för sig att kasta sig från en bro framför tåget. Förutom en traumatisk upplevelse för tågföraren och en snabb död för den drabbade blev detta en polissak. När taget stannat in förvandlades tåget och närliggande område till en scene of the crime, vilket för Londonpolisen var en process runt 2 timmar. Jag bad till Gud att detta händelseförlopp av någon outgrundlig anledning skulle påskyndas, men agnostiker hade inte tillträde till önskelådan. Jag fick finna mig i att missa mitt plan som skulle avgå klockan 18.35, där gaten stängdes runt klockan sex.

Konduktörerna förklarade övertydligt att speciell personal skulle ta hand om oss när vi väl anlände till S:t Pancras för att lösa processen med nästa flyg. Jag och ett gäng finnar stressade till det stället. De hade ingen aning om detta utan hänvisade oss till nästa våning, där vi återigen hänvisades till en ny plats. Ingen hade någon aning om någonting, och kaoset var komplett dessutom var empatilösheten påtaglig hos de vi rådfrågade. Det gick upp ett ljus att vi var uppfuckade och inte skulle få någon adekvat hjälp. Jag la mitt fokus på att ta mig till Liverpool Street via tunnelbanan. Resestrulet fortsatte när den bara stannande, utan att nå den tilltänkta stationen, det blev ytterligare förseningar, men inget svar varför detta skedde, bara att det nästan aldrig händer.

Till slut nådde jag Liverpool Street för att ta Stanstedt Express. Jag missade det tåget med en hårsmån, till råga på allt var nästa tåg inställd, vilket enligt personalen var ytterst ovanligt. Väl på plats i tåget blev även det försent 15 minuter på grund av att de skulle vänta in ett annat tåg. Mina farhågor om Ryanairs anti-servive vänlighet besannades dessvärre med råge. Någon mer otrevlig människa än den mannen jag pratade med får man leta efter. Kontentan av min förfråga hur jag skulle gå tillväga efter missat mitt flyg blev köp av en ny dyr flygbiljett. Det flyget avgick klockan 06.00 nästkommande dag och kostade 1200 kronor extra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men att älta detta skulle inte hjälpa mig, utan jag ställde in mig på att göra det bästa av denna prekära situation.

Jag var tvungen att hämta ut boardingkortet via Ryanairs automater vid 03.10. Det innebar att jag hade många timmar att lära känna Stansted som tur är har nattöppet. Från klockan 20.00 till 03.10 segade sig timmarna fram i de osittvänliga stolarna. Jag gick, läste lite och åt kvällsmat på Burger King. Efter en friktionsfri boardingcardprocess rakade jag mig och borstade tänderna. Därefter gick tiden relativt snabbt till  vad som skulle ske. Jag hade god tid på mig att shoppa, tyvärr så fick man inte längre ta med sig det man köpt i extrapåsar som förut, utan allt skulle få plats i handbagaget. Då denna väska redan var proppfull så var godis till barnen och en Sambucca till mig utesluten. Butikerna hade dock en lösning på detta genom att man kunde köpa en plastbag som motsvarade handbagagets storlek. Detta frigjorde att jag fick plats med väskan i väskan så att säga. I kölvattnet av detta blev dock väskan betydligt tyngre än de 10 tillåtna kg. Varje kilo var förenat med dryga böter. Jag var kallsvettig ändå till efter den långa kön förbi sista kassan; klarade stickprovstesten med minsta möjliga marginal, några innan mig fick böter.

Flygresan till Skavsta flöt på utan konstigheter. Jag flygvaggades med slutna ögon de två timmar som resan tog. Jag välkomnades av ett regnhärjat Nyköping fast kallare än i Nottingham. Hämtade ut bilen från långtidsparkeringen för att att bila halvsnabbt till Norrköping. Runt 10 tiden på morgonen var jag äntligen hemma; bytte kläder och gjorde mig av med resväskan för att 30 minuter senare infinna mig på jobbet. Utan tillstymmelse till sömn var jag oroväckande pigg den dagen, men onsdagen fick jag lida lite mera efter sviterna av den utebliven sömnen.

Topp-5 Firefest 2013

Harem Scarem

Treat

WET

Alien

Eclipse

Uppleveleprocessen

Jag antar att jag upplevdes som europas tråkigaste människa där jag gick omkring med min svarta Adidasväska, penna och block. Mitt fokus låg på musiken i symbios med några bägare öl. När jag mellan banden satt ute och tog luft så kom det fram några snortankade hårdrockare som frågade varför jag dels satt ensam, dels tycktes ha groteskt tråkigt. Svaret på den frågan blev att jag föredrog det istället för fyllesnacket samtidigt som jag inte alls upplevde att jag hade tråkigt. Jag var nog aningen för nykter för att komma in i Firefestfamiljefasen. När jag gick in för att se på nästa band, var de som frågade mig kvar, de såg långt ifrån alla banden. Jag ville verkligen se livemusiken och inte vara knölfull eller dysfunktionellt bakfull, tankad kunde jag vara i Norrköping.

Dag 1 var magisk med Harem Scarem som värdig headliner medan dag två räddades upp av svenska banden Treat och HEAT, medan dag 3 livlinor bestod av Eclipse och Alien. Självklart var mycket bra musik, men det gnager lite att såväl lördag som söndag kunde blivit lika bra som fredagens euforiska upplevelse; kvaliteten haltade betänkligt. Hade jag fått önska så hade horribla band som Baton Rouge, Heavens Edge, Brighton Rock och Von Groove ersatts av exempelvis: finska Leverage, eller Brother Firetribe. Svenska Dalton och Degreed hade också varit perfekta val av band, precis som tyska Hartman eller Michael Borman. Amerikanska Harlan cage eller brittiska Bite the Bullet hade inte heller suttit fel.

Helheten med god mat, bra musik, nya fotbollsmuggar, Kentucky fried chicken och häftiga platser som besöktes i Nottingham var saker som gjorde resan till en riktigt lyckad helhetsupplevelse. Det sägs att nästa års Firefest ska bli den sista, men för mig var detta troligtvis mitt enda besök på festivalen. Nu har jag varit där, och min nyfikenhet är stillad. Det ska till osannolikt många favoritband för att jag ska ändra mig.

 

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

17 oktober, 2013 by

<a href=”http://www.bloglovin.com/blog/3039014/?claim=ac96grjn49h”>Följ min blogg med Bloglovin</a>

Pixel-Eskapism

Australiensaren Hugh Jackman är lika klippt och skuren för rollen Wolverine, som John Goodman som Fred Flinta; bara det gör filmen sevärd. The Wolverine är ett visuellt smörgåsbord, och i 3D blir det hela ännu påtagligare. Filmens skurk är sisådär, med en ovanligt stark betoning på sisådär, den som stjäl showen är istället den enerverande Rila Fukushima som spelar Wolverines kontrasterande sidekick. Att göra superhjältar realistiska genom att göra dem mänskliga har inletts via Batman är något jag välkomnar; mindre plast, mera själ i filmerna. Även i här har man sneglat på den strategin och implementerat en kärlekshistoria som funkar halvdant. Det man konkret kan säga är att den processen blev för segdragen och sedermera kontraproduktiv. Trots det är detta en film att älska, utan att det resulterar i någon fullpoängare. Att vi tittare får oss en inblick i såväl japansk kultur och fantastiska vyer är en ren bonus.

I mina ögon är Will Ferrell 2000-talets svar på Chevy Chase. En skådis av rang är han dock inte, men att spela så genuint trög med ett sådant lyckat resultat är få förunnat. I denna kultklassiker från 2008 är Will i storform, ackompanjerad av en magisk Woody Harrellson. Uppviglande infantil humor som periodvis är horribelt underhållande, men periodvis också aningen intetsägande kännetecknar Semi-pro.Will Ferrell gestaltar den tröge Jackie Moon densamme fungerar som basketklubben The Tropics: ägare, coach och spelare. Deras bäste spelare är den avdankade Monix gestaltad av Woody Harrelson. Jackies primära vision är att föra upp klubben till NBA, vilket med dessa spelare torde vara en omöjlighet. Det blir en kamp mot klockan i samklang med myriader av schismer i deras kaotiska privatliv. Semi-Pro följer parodi-sport-drama-genren till punkt och pricka, något som ibland känns påfrestande, ibland befriande. Många roliga scener och kommentarer håller dock inte fullt ut, men när det är töntigt roligt, då är det verkligen roligt. Gillar man Will Ferrells tidiga och senare alster är det svårt att värja sig mot denna under-bältet-humor-källa. Woody Harrelson är dessutom en cineastisk upplevelse, och gör en efterlängtad och storstilad återgång till Kingpinhumorn.

Detta romantiska komedidrama överraskade mig på ett ytterst positivt sätt, vilket numera är ovanligt. Ultratrevliga Silver linings playbook är udda på ett lagom sätt. Pat Solitano spelad av Bradley Cooper (1975, Philadelphia, USA: TV-serie Alias, The midnight meat train, Yesman, Hangover, Limitless, The Words) flyttar hem till sina härdade föräldrar efter en sejour på stadens mentalsjukhus. Först på deras digra agenda återfinns Pats dogmatiska tvångstankar att bli ihop med sin ex-fru. De riktiga problemen börjar först när han på en fest träffar den nyckfulle och neurotiska Tiffany. Silver linings playbook väcker humorsinnet till liv samtidigt som budskapet får mig att tänka till, en mycket bra kombination. Tiffany (Jennifer Lawrence) och Pat upplever jag båda agera tillräckligt dysfunktionellt, utan att det på något sätt blir överdrivet patetiskt eller stereotypt. ”Äktheten” skapar utrymme för den  störtsköna dialogen att få blomma ut. Kemin mellan de båda är helt klockren samtidigt som de på varsitt håll skapar magi. En oväntad överraskning som förlöste gamla fördomar och parallellt  underhöll mitt käkparti. En petitess i sammanhanget är en av få bra rolltolkningar på senare år av legenden Robert De Niro.

År 2154 är klassklyftorna mellan människor bisarrt mycket större än idag. De riktigt rika bor bortom jorden i någon form av Eden. De fattiga, eller mindre rika bor kvar på jorden och får kämpa för sin överlevnad. Matt Damon spelar den karge Max som skadas svårt på sin ”arbetsplats” och tvingas ofrivilligt lappas ihop till en robotliknande individ. Mindre nöjd med resultatet åtar sig han uppdraget att jämna ut klasskillnaderna mellan punkt a och b. Gillade man den sydafrikanske regissören Neill Blomkamps förra film District 9, så gillar man definitivt Elysium. Det visuella och effekterna känns minst sagt trovärdiga; budskapet i sig har han onekligen funnit i sitt egna lands förflutna. Den kvinnliga motsvarigheten till Max spelas genant bra av Alice Braga (1983, Sao Paulo, Brasilien: City of God,  I am legend, Blindness, Repo man, Predators, The Rite), detsamma kan inte sägs om den endimensionella antagonisttolkningen som görs av Jodie Foster. Helheten får sig en törn då även filmen i sig upplevs aningen intetsägande. Fokus kunde mera förflyttats till livet  på den överbefolkade jorden, än halv ointressanta fightingscener. Dystopiskt, ja, välgjort, absolut, taskig dialog, definitivt.

Bra skräckfilmer växer sannerligen inte på träd. Detta är dock ett undantag som bekräftar regeln. Förra årets Possession och denna  The Conjuring visar var skräckskåpen ska stå. Brorsan och jag som för övrigt var i ett biostim stegade ner till Filmstaden för att avnjuta påträngande spänning på hög volym och på en gigantisk filmduk. Filmen kretsar kring ett av duons Ed och Lorraine Warren fallbeskrivningar. De två har funnits på riktigt och kan väl närmast beskrivas som privatdetektiver av det övernaturliga. Ett av deras mest kända fall är The Amityville haunted house som också filmatiserats två gånger. Detta fall har sin upprinnelse 1971 när makarna Roger och Carolyn med sina fem barn flyttar in det mindre trevliga nya huset. Vi får följa den suggestiva processen från vaser som utan anledning faller ner på golvet till ren besatthet. Fyra riktigt bra saker med The Conjuring är demonen i sig är nedtonad, att det finns utrymme för karaktärsbyggen samt bara lite sex, och knappt något splatter. Dessa ingredienser ackompanjeras av riktigt bra skådespelarinsatser i symbios med en ”trovärdig” handling, vilka är byggstenarna till denna kommande moderna spökhusklassiker som parallellt är påträngande kuslig.

I The Purge framavlas en otäck framtidsvision om hur kriminalitet och mord indirekt försvinner, men haken är minst sagt klibbig. Den amerikanska regeringen har sanktionerat 12 timmar årligen där människor får legitimitet att råna, mörda, våldta andra individer; polisen och andra lagens väktare går under jorden. Brotten är helt straffria och syftet är att människor ska få utlopp för sina mörka/naturliga/mänskliga sidor för att de andra 354 dagarna hålla sig i skinnet. Familjen Sandin med fadern James i spetsen har sin trygghet dels i att de är välbärgade, dels att James själv jobbar som larmoperatör, vilket i detta fall innebär att familjen innehar larmens Rolls Royce. Allt går planenligt när mardrömsnatten inleds, men när sonen i ren empati släpper in en jagad främling i huset börjar deras problem ta fart. Från att följa blodiga upplopp på tv-skärmen till att i sitt egna hus bli dem som blir jagade är kontentan av själva insläppet, kommer de att klara av natten? Till skillnad från ovanstående The Conjuring är dialogen på tok för usel precis som några av karaktärerna. De moraliska och existentiella frågorna som filmen ställer sig förblir obesvarade. Synd, för här fanns ett embryo till en kommande klassiker, något genuint kontroversiellt, men som sagt allt stannade på idéstadiet. Gillar vanligtvis både Ethan Hawke och Lena Headley, fast i denna rulle är de klyschigare än klyschigast – tyvärr.

Continue Reading »
No Comments

Första 5 veckorna på det nya jobbet

Diskrepansen mellan att vara arbetssökande och ha ett fullmatat schema mellan 08.00-17.00 var lika väntad som att inga elitcyklister är dopade. Trots det blev jag däckad av de första tre veckornas aktiviteter. Information, grupparbeten, utbildning, föreläsningar och konflikthantering från bland annat Previa, Överförmyndaren, Brandkåren, Neuropsykiatriker, livsstilskonsulenter, LSS-handläggare, IT-enheten, ekonomer och dylikt. Intensiteten i kommunikationen, lyssnandet och det organiska pusslet att luska ut vilka personer som döljer sig bakom namnen sedermera mina kollegor var lika energidränerande som trevligt.

Detta projekt sträcker sig till 2016 och dess primära uppgift förutom att spara pengar på groteskt dyra externa placeringar är att vara ett resurs, kompetens och utvecklingscentrum. Andra adekvata syften är utifrån ett holistiskt perspektiv stödja ungdomar mellan 13-21 år och deras familjer i den vardagsnära miljön. Trygghet, avlastning, livsplaner och struktur är andra viktiga ledord i processen att stödja individer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar.

Lokalerna på Hjalmar Lundgren var nyrenoverade och möbler, datorer och köksredskapen var splitternya. Det är inte det viktigaste såklart, men alltid trevligt med nya produkter av bra kvalité istället för oftast slitna tingestar som knappast går att använda sig av. Denna månad har varit en rak vecka det vill säga 08-17, men från och med den 2 oktober går vi på ett schema, där även sovande jour ingår. Ekonomin och vardagsstrukturerna har fått sig ett rejält uppsving.

Något som jag nyligen upptäckt efter att ha ingått i 08-17 livet i nästan hela mitt liv är friheten att inte jobba just så inrutat. Då min fru allt som oftast jobbar 13.00-31.20 blir min dag efter arbetsdagens slut relativ fri från såväl egentid som flexibilitet. Barnen ska ha mat på bordet, och oftast ha hjälp med läxorna samt självklart att umgås. Visst detta är primärt och toppen, men när jag känner att jag vare sig hinner med att träna eller har ork att göra andra saker som pockar på ens uppmärksamhet så är det i ett längre perspektiv en källa till vardagsutbrändhet. Genom att vi i teamet får lägga eget schema i symbios med brukarna och oss själva öppnades egentidsfönstret på vid gavel. Helt plötsligt har man ledigt en tisdag vilket medför att jag kan boka en tidig klipptid för att spatsera ner till ”Shipanski” för adekvat kotknackeri och massage. Efter det bara koppla av och beta av högarna av uppgifter som jag självmant skapat. När de är avbockade eller reducerade så är jag helt klart bättre rustad för att iklä mig rollen som god far och make.

Äntligen – löss i familjen

Löss har utifrån mitt perspektiv setts som något som inte händer oss, bara andra. Eftersom skolan titt som tätt kommer ut med bra information till alla skolelever om vikten av att luskamma sina barn i preventivt syfte var jag långt främmande för det. Efter ett bad så nämnde Frida att det kliade. Jag tänkte inte mera på det, men då meningsstrukturen reproducerades började jag ana oråd samtidigt som jag satt mig längre och längre från henne. Min fru tog handfast tag i situationen; och det visade sig vara löss. De ilade blixtsnabbt iväg till Maxi för råd och för att köpas adekvata hjälpmedel mot dessa mikroskopiska insekter eller vad de nu är för något.

Jag märkte ganska snart att jag inte visste ett dugg om vad detta innebar. Kunde vi andra i familjen få löss? Smittade det också katter? Vad skulle man göra med täcken och kuddar? Kan man gå till skolan? Hur förebygger vi detta? Frågorna var lika många som Alliansens jobbskatteavdragsförslag. Vi inledde processen med att ringa till de kompisar hon umgåtts med de senaste dagarna. Det är konstigt vad lätt man inbillar sig att det kliar i huvudet och resten av kroppen, även om man inte har löss själv. Otroligt nog fick vare sig jag, Marie eller Hanna ta del av dessa otäckingar. En nyttig erfarenhet helt enkelt.

Sista avsnittet med Ernst

Man får tycka vad man vill om Ernst, men ruskigt duktig är denna gängliga människa. Jag och Marie har återigen sett alla avsnittet det vill säga åtta stycken ”Sommar med Ernst”. Från fallfärdigt till perfektionism; kan inte bli mer talande. Jag köper väl inte allt han gör som exempelvis vissa lampor gjorda av skedar och dylikt, men det mesta blir inte bara bra, utan genialiskt bra. Han har ett holistiskt öga den där Ernst där färger, former och material flyter ihop till fulländning. Detta år var det ett orangeri som stod i fokuset, trånga utrymmen som bara blev sådär magnifikt. Go all the way Ernst.

Tv-serien Dexter gick i graven

En av mina topp-3-serier alla kategorier är denna långlivade och kvalitetssäkrade tv-serie från Showtime (2007-2013). Dexter strukturerar sina mord runt ”Harrys kodex”, en serie etik och förfaranden utarbetade av hans adoptivfar Harry Morgan (som var en polis i Miami) för att se till att Dexter aldrig åker fast och för att säkerställa att Dexter endast dödar omoraliska människor. Harry lärde även Dexter att interagera övertygande trots hans dissociativa störning, som Harry trodde var psykopati orsakat av hans bevittnande av det brutala mordet på hans biologiska mor, Laura Moser. Som vuxen har Dexter undgått misstankar med ett par undantag, genom att vara trevlig och generös och upprätthålla allmänt ytliga relationer.

Den sista säsongen höll jag tummarna för att serien skulle falla med flaggan i topp för att vidmakthålla de tidigare sju säsongernas träffsäkra karaktärsutvecklingar. Mina farhågor var som bortblåsta efter att följt de första fyra avsnitten på natten när de andra sov. Kvalitén, spänningen och dialogen var återigen top notch och upphovsmakarna har verkligen lyckats med konststycket att knyta ihop historien på ett föredömligt sätt. Jag kan utan problem titulera denna serie som världens bästa utifrån att processen hållit på i åtta säsonger.

Augustifesten

Ett nytt år, en ny Augustifestival. Då arrangemanget dränerats på anslag från kommunen på grund av att Polisen tagit sin del av den beskärda kakan, skapades indirekt inga synergieffekter eller utrymme för något extra. Allt var som vanligt, vilket i vissa fall kan ses som tradition, i andra fall som något som gått i stå. Familjen Widholm följde Rix FM showen, som fick besök av bland annat Agnes. Eric Saade, David Lindgren, Miriam Bryant, Panetoz och Eric Gadd.  Bäst var i mina ögon Agnes.

Karusellerna på Axels tivoli kan göra en kallsvettig utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Det är ingen billig historia om ens barn vill gör 6 åk vardera. Vi avslutade med fyrverkerierna till tonerna av Queen. Lördagen gästade vi Knäppingsborg på restaurang Enjoy där vi åt middag. Efteråt så gick vi gata upp och ner och upp igen för att blidka Hanna och Fridas shoppingbehov. Laxholmskällaren som har fokus på lokal musik är väl det mest spännande då banden som spelar inte är samma som året innan. 21 band fördelade på fredag och lördag var ett ypperligt tillfälle att avverka morgondagens stjärnor.

Kulturnatten

Augustifesten i all ära, men den går på tomgång och är bara substitut att få ut barnen och eventuellt träffa gamla vänner som man inte sett på ett tag. Kulturnatten går definitivt inte på tomgång, visst reproduceras vissa saker som exempelvis ”Öppet hus på Östnytt” och Frimurarna. Det öppnar istället möjligheter att se sådant som man inte hann med förra eller förrförra året. När mörkret infaller och ljuskreationerna staplas på varandra är denna begivenhet det bästa Norrköping har att erbjuda. De flesta är lagom påverkade, inget raglande eller skrikorgier är vanliga. Estetiskt, avslappnat och som gjort för att vandra från en aktivitet till en annan, utan några som helst krav i symbios med någon matbit och några glas vin.

Detta året skuggades evenemanget av min första medverkan någonsin i Lidingöloppet. Resorna och loppet tog sin beskärda del och jag var inte hemma förrän åtta hugget. Mer död än levande lade mig jag i ett kokhett badkar, och där uppehöll jag mig en timme. Mina tankar på att vandra runt stadens centrum var som bortblåsta. Barnen och frugan cyklade istället ner dit vid sju tiden för att komma hem runt klockan 21.30. Jag fick en lägesrapport innan jag lade huvudet på kudden; information som var grunden för 2014 års upplaga.

Restaurangbesöken

Traditionen att årligen äntra glassparadiset Smultronstället har ruckats de två senaste åren, men 2013 var året till en glädjande tillbakagång. Vi var där 10 dagar innan de stängde ner för säsongen, regnet öste periodvis ner, men inget kunde stoppa detta planerade besök. Jag tog en black orange samt rabarberpaj, barnen förstod inte vidden av glassmassan, men fick lära sig av misstaget (learning by doing). Vanligtvis brukar jag vara otäckt väl framme när barnen säger att de inte orkar mera. Denna gång var jag själv obehagligt mätt, så det blev att lämna kvar glass i glasen för ovanlighetens skull.

Britta och Lennarts invid Slussen Norsholm var ett ställe för gourmander med inriktningen äkta kost befriade från allt vad tillsatser heter. Maten som placeringen var som gjorda för varandra. I ett perfekt läge i Spångenbacken har Bryggeriet etablerat sig, förut låg här Våffelmagasinet. Det fanns inget att klaga på egentligen, över medel blev vårt slutgiltiga betyg av servicen som matanrättningarna. I Knäppingsborg på restaurang Enjoy blev det aningen enklare mat med pommes och grillat kött. Titta-på-folk-faktorn var dock skyhög och utomhus var det knökfullt.

Grillkväll hos Jarmo och Helena

En av mina allra bästa vänner Jarmo Kolehmainen har jag umgåtts med sedan grundskolans klass två. Vi har spelat fotboll i samma fotbollslag, rest mycket ihop, besökt festivaler och konserter dessutom är melodiös hårdrock en gigantisk gemensam nämnare. Deras villa i Svärtinge har genomgått en anmärkningsvärd förändring, då vi senast besökte den för 6-7  år sedan, precis som den gigantiska altanen. Barnen gladdes sig minst sagt åt deras runda pool, vi åt Helenas kokkonster. Det blev 4 timmar trevliga timmar där gamla anekdoter som kommande avhandlades. Jarmo överraskade oss alla genom att visa upp grillmästaretalanger till fryskalla öl.

Löperskan Frida

Från att ha gråtit krokodiltårar vid startfållan vid förra årets NT-knat till att återigen stå startberedd, men denna gång glad som en lärka. Två bidragande faktorer var att en av hennes bästa kompisar Ellen skulle springa loppet samt att det delades ut kexchoklad efter genomförandet. Jag hade med mig Ellens mamma och syrran Hanna som cheerleaders och mentalt stöd. De båda illrarna gick ut stenhårt. Sett ur backspegeln alltför hårt, och kontentan blev att de gick i slutet av loppet.

Kattuslingarna

Våra två senaste ögonstenar Dexter & Tussen fyllde nyligen ett år medan gammaltackan Sudden är inne på sitt elfte. Vi firade detta genom att de fick några nya leksaker i sin redan digra samling. Jag har nyligen lärt mig att katter är aningen halvtröga när det kommer till leksaksminnet. Istället för att häva ut leksaker runt rummen så bör man istället ge dem en leksak i taget några dagar för att sedan ta bort den och ersätta den med en annan. Denna strategi medför att katterna tror att de fått en ny leksak istället för att ointresserade strunta i kattaktivisterna som ligger spridda överallt.

Hanna 10 år

Tre år till tonåring med troligtvis Ektorps hela moppegäng i hälarna skändes Hannas tvåsiffriga födelsedags som något roligt, men också aningen skrämmande. Lill-tjejen har blivit större, utan att jag riktigt hängt med i den utvecklingen. Marie och jag sanktionerade ett övernattningskalas där 5 av hennes bästa vänner sov över. Ostbågar, chips, glass och läsk var onyttigheter som förtärdes till Avatar i 3D. Gänget i rummet tjattrade planenligt till två på natten, själv såg jag 4 avsnitt av underbara Dexter på tv. I present från oss fick hon enligt henne ”äntligen” ta hål i örat samt Sims 3 och några tuffa mobilskal till Iphonen.

Squashstegen och Bråviksloppet

Vecka 31 blev sensommaruppvaknade såväl för squashen som med löpningen. Kontrasterna var ohyggliga; blev manglad av Lino Ferrari för att sedermera krossa stackars Lezek två dagar senare. Vände också oväntat ett 0-2 underläge mot Jonas Andersson. En viktig match i bottenträsket i tredjedivisionen. Det ledde också till att jag sedermera gjorde om processen mot antagonisten Magnus Hjortberger. Det och en walk over gjorde att jag slutade tvåa i gruppen. Nästa omgång blev det stryk mot Börje Bjurström och Jan Philgren. De två andra matcherna lämnade jag walk over på grund av sviterna från Lidingöloppet och den efterhängsna förkylningen från allra djupaste delen av helvetet. Det innebar att jag åkte ner i grupp fyra där jag fick tid att slicka mina squashsår.

Då jag fuskat två senaste löpningarna det vill säga inte springa så långt som jag planerat var det dags att bita i det sura äpplet. Strategin gick ut på att avveckla potentiella löpgenvägar. Var gör man det bäst om inte via  raksträckornas mecka tur och retur till Lindö. Att jag inte kunde fuska var en sak, men att benen, psyket och konditionen synkades var ovanligt för att vara mig. Precis samma sak hände när jag och Joakim Andersson drog av en 18 kilometers runda i Vrinnevi veckan senare. Inget jättetempo precis, men ovanstående tre verktyg stod mig återigen bi.

Näst på agendan stod halvmaran Bråviksloppet. Ett lopp som jag förut bara gjort bort mig på. Första året sprang jag fel väg 30 meter från mål, andra gången startade jag i fel loppfålla det vill säga 5 km sträckan istället för milspåret. Denna gång klarade jag mig trots halvtaskig skyltning från arrangörens sida. Dock valde jag att springa ett halvmaraton fast jag innerst inne visste att jag hade halsont och indirekt inte borde springa. Jag lyssnade varken på min inre röst eller någon annans för den delen, och då gick det som det gick. Efter 10 km blev jag tvungen att reducera tempot, några kilometer senare till ren skär rollatortempo. Då syftet enbart fokuserades på min hälsa blev inte det valet överdrivet komplicerat. Efter skämttiden 2 timmar och 6 minuter fick jag lägga mig i gräset och behandlas av tävlingsläkaren för första gången i min löparkarriär.

Resultatet av detta felval blev tre veckors sjukdom där första veckan bestod av horribel bihålesmärta. Eftersom jag parallellt inlett mitt nya jobb med en månads introduktion blev panodiltabletter tre gånger per dag min bästa kompis på den nya arbetsplatsen. Successivt blev jag bättre, men nattsvettningarna, orkeslösheten och igentäppt snok fick jag dras med. Två dagar innan loppet upphörde svettningarna, vilket indirekt legitimerade mitt beslut att springa. Jag hade ingen hosta, ingen feber, inga svettningar, inget halsont, utan var bara dränerad på energi och genomtäppt.

Vi blev fyra stycken i Jockes Citroen som bilade till och från Lidingö. Gradantalet pendlade mellan 9- 11 grader, precis som solen och molnen. Starten för grupp 6 gick av stapeln exakt klockan 13.20. Efter några tunga kilometer så acklimatiserades jag in i loppet. Jag och Jocke följdes åt till 17 km, efter det så blev hans ryggtavla bara mindre och mindre, för att någon km senare försvinna helt och hållet. Banan ändrade parallellt karaktär; backarna blev flera och oftast ganska branta. Mina kilometertider blev skuggor från sitt svunna jag: 5.30 till över 8-9 minuter min/km. Ditintills hade jag inte gått, men vid 2 mil dök det upp en asketisk backe som jag stegade uppför, därefter blev det en ful ovana att göra likadant vid kommande stigningar.

Den sista milen var horribelt jobbig, konditionen var det dock inget fel på, men kroppen i sig med knän och framsida av lår var totalhavererade. Att jag tog mig i mål var en smärre befrielse med dessa förutsättningar i bagaget.  Tiden 3:23:23 var väl ingen hit, men det spelade mindre roll. Nästa år om förberedelserna är bättre så är den tiden historia. Jocke och Björn sprang båda under 3 timmar, vilket var urstarkt. Min nya arbetskollega Fredrik kom in på 3:36, Fredrik Adolfsson runt 2:15 och Kent Kullander på 3:34. Vi bestämde oss på vägen hem till Peking att vi fyra skulle göra om samma resa nästa år. Då fyller Lidingöloppet 50 år, något som gör det ännu attraktivare att medverka.

Continue Reading »

No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu