Subscribe to RSS Feed

Archive for september, 2013

The very long road to hell

De två huvudanledningarna till att jag inte sprungit detta klassiska lopp består av två komponenter. Dels har oändligt med gamla löparuvar skrämt upp mig hur jobbigt detta lopp är, även i jämförelse med ett maratonlopp, dels avskyr jag backar. Min löpningslärling Joakim Andersson som numera är den som tagit över mentorskapet och dessutom är snabbare än mig kom för ett år sedan med förslaget att anmäla oss till loppet. Sagt och gjort, vi gjorde så, in kom också Jockes långgolfpolare Björn Olsson densamme som sprungit två Bråvikslopp med oss. Siste man i bilen blev min nya arbetskollega Fredrik Larsson som skulle springa loppet i år, men inte visste hur han skulle ta sig dit.

Uppladdningen och förberedelserna har väl i mitt fall åter kännetecknats av en kamp mot klockan att bli ”tillräckligt frisk” för att överhuvudtaget springa Lidingöloppet. Efter Bråviksloppet, då jag sprang med halsont bestod de tre nästkommande veckorna av Panodilmissbruk, bihålesmärtor, nattsvettningar och orkeslöshet. Likt ett mirakel dagarna innan loppet svettades jag inte sådär ovanligt mycket, typ som att det värsta gått ur kroppen. Det blev indirekt startskottet för min medverkan i Lidingöloppet. Jag hade inte halsont, ingen hosta, men var fortfarande horribelt råtäppt, något som inte var någon legitim ursäktsfaktor för att avstå loppet.

Mitt nya jobb som hitintills bestått av information, utbildning, information, utbildning, gruppformeringar och planering från klockan 08-17 hade dränerat mig och mina kollegor på vedertagenn energi. Vi var som nordvietnamesiska lik på kvällarna, och alla träningsrutiner tycktes vara som bortblåsta. Med dessa dysfunktionella ingredienser i bagaget hämtade Jocke upp mig klockan sju vid Lidl-parkeringen. Därefter plockade vi upp Fredrik i Klockartorpet för att avslutningsvis hämta Björn i Krokek. Resan upp bestod av ett oändligt tjatter, men trevligt sådant. Mellan raderna kunde jag skönja förväntningar, fasa och ovisshet.

Då vi åkt tidigt fanns det utmärkta platser att parkera Jockes fem år gamla Citroen på lämpligt gångavstånd till Lidingövallen, där nummerlappshämtningen låg först på vår agenda. Gradantalet pendlade mellan 9-11 grader till tonerna av en gråmulen himmel och en kylslagen vind. Vi passade på att äta medtagna smörgåsar eller lunchlådor, sedan betalade Jocke och Björn 40 kronor för att lämna in sina väskor på området. Vi kikade runt mötesplatsen som var knökfylld av löpningsaktiviteter, mat, dryck och shopping. Jocke och Björn passade på att köpa smidiga löparhandskar. På samma plats träffade vi polaren Fredrik Adolfsson och squashkollegan Kent Kullander som båda skulle springa detta mandomsprov.

I mycket god tid innan start flanerade vi de nästan 2 km till Koltorp där alla starter skedde för deltagare i 15- och 30 km loppen. Efter ett tag dök oväntat solen upp och värmde oss kylslagna löpare. Denna upptininigsprocess var minst sagt kontrastrik när den gule återigen gick i moln, ”från ta av sig nästan allt, till, på med handskarna igen”. Första start skedde via Elitgruppen klockan 12.30 sedan följde 1A-C, grupp 1, grupp 2 för att klockan 14.00 avslutas med grupp 10.

Likt  ett trollslag var det dags för mig, Björn och Jocke att äntra fållan till startgrupp sex, Fredrik startade 10 minuter senare i sjuan. Vi kastade upp påsen med torra ombyten och överdragskläder till servicevänligt arrangörsfolk på en mindre lastbil. Vår ta-emot-påsen-kille var gamla stjärnspelaren Jesper Blomqvist, densamme med förflutet i anrika fotbollsklubbar som IFK Göteborg, Milan, Parma, Manchester United  och Everton. 13.20 gick planenligt vår start; jag och Jocke placerade oss längre bak i ledet medan tjuren Björn stod allra längs fram.

Min gamle trotjänare Garmin forerunner 305 hade lagt av efter sju härliga år tillsammans. Jag inhandlade instinktivt den senaste modellen av denna underbara produkt: Forerunner 310tx. En nyhet är en virtuell kompis som synkas med ens kilometertid. Ställer jag in den på exempelvis 6 minuter så får man kilometerinformation om jag ligger före detta uppsatta mål eller efter, och i så fall hur mycket. En helt underbar funktion som inte fanns på den äldre modellen. Klädseln bestod av ”hombyxorna”, kortärmad funktionströja, Asics Gel-Kayano 19 löparskor och funktionskalsonger/strumpor. Jag hade laddat min andra trotjänare Sansa clip med Tom Jones, Pretty Maids, Stone sour, Shinedown, Amanda Jensen och Rick Springfield – sedan gick startskottet.

Då det inte regnat speciellt mycket vare sig dagen innan eller på morgonen var det nästintill gyttjefritt, därmed optimala förutsättningar för att genomlida världens största terränglopp. Många for iväg likt skållade antiloper medan min och Jockes gemensamma strategi bestod i att ta det ytterst lugnt till en början. Innan jag kommit in i andra andningen så var de inledande kilometerna påfrestande, men successivt kändes löpningen alltmer euforiskt, mina tankar matades med positiva fiktiva målbilder som:  ”det här var väl inte så farligt” och ”bara 13 km kvar”.

Jag och Jocke hade följts åt, men efter 17 km markeringen blev dennes ryggtavla mindre för varje 100:e meter som avverkades. Det var också då som banans karaktär ändrades från få till flera backar och dessutom brantare sådana. Det var väl här som agnarna sållades från betena, och jag tillhörde dessvärre det sistnämnda. Mina kilometertider sköt i höjden från att ha legat runt stabila 5.30 min/km till groteska 8-9 min/km. Vid 2 mil hände två saker: dels gick jag för första gången  i loppet i en snuskigt brant backe, dels indikerade min virtuella kilometerinställning att jag låg över ett 6 min/km tempo istället för under.

Långa härliga steg förvandlades till minimala myrsteg, knäna började värka precis som framsidan av låren. Mina gångpromenader blev såväl flera som längre och mina pauser vid vätske- och matkontrollerna blev överdrivet långa. Michelin-gubbe-syndromet var påtaglig, och kampen att bara fullfölja loppet inleddes. När 4 kilometerskylten visade sig förstod jag trots ett snuskigt lågt tempo skulle klara detta mandomsprov. Kvarvarande sträcka var också behagliga och lättsprungna, då det inte alls var lika många backar. Jag till och med ökade de två sista kilometerna, fast som sagt ifrån ett ruskigt lågt tempo. När jag passerade mållinjen var jag inte alls speciellt trött på ett sätt som exempelvis i Grabbhalvan eller ett halvmaraton, utan mera att kroppen i sig var demolerad. Det blev inget gräsbitande utan bara ett lugnt konstaterande att jag klarat skiten.

Efter att fått min fina medalj i handen så hämtade jag mina överdragskläder som körts från Lidingövallen till Grönsta, och strukturerat lagts ut på ett närliggande fält. Därefter en 2½ km ytterst obehaglig ont-i-kroppen-promenad till vår parkerade bil, där Jocke och Björn väntade pillemariskt. Båda hade urstarkt tagit sig igenom loppet under 3 timmar. Fredrik dök upp någon halvtimme senare med än sämre tid än förra årets tid: 3:22 timmar. Vi åt inget, utan nöjde oss med vad arrangören erbjöd oss efter loppet. Bananer, saltgurka, kanelbullar, energidryck samt kaffe ingick. Jag är nog den person som lyckats med konststycket att ha ett gigantiskt kaloriöverskott än ett underskott efter ett genomfört Lidingöloppet. Jag åt minst 15 bullar, 5-6 chokladbollar, massor av bananer och gurkor. Hade det varit ett delmoment så hade jag placerat mig högt upp i resultatlistan.

1:35:23  Tempo 3:10 min/km: Manliga vinnare Japhet Kipkorir, Kenya

1:57:50  Tempo 3:55 min/km: Kvinnliga vinnare Therese Olin, Sverige

2:15:34  4:31 min/km: Fredrik ”herrklubben” Adolfsson

2:34:48 5:09 min/km:  Kent ”squashcenter” Kullander

2:54:47 5:49 min/km:  Björn ”långgolf” Olsson

2:57:58  5:55 min/km:  Joakim ”spurs” Andersson

3:23:28 0 6:46 min/km:  Mats Widholm

 3:36:40 7:13 min/km: Fredrik ”NP-Center” Larsson

Matsa Mellantider

Mellantid Tid Sträcktid Tid efter
(klass)
Tempo
(min/km)
Placering
(klass)
Placering
(ålder)
Placering
(kön)
Placering
(bana)
Stockby 00:07:20 7:20 +3:55 7:20 7559 7560 8875
Ekholmsnäs 00:33:23 26:03 +32:07 5:31 8781 8782 10452
Hustegaholm 01:00:06 26:43 +58:14 5:53 9228 9229 11048
Fågelöudde 01:29:19 29:13 +1:25:14 5:51 9155 9156 10954
Grönsta 02:06:47 37:28 +1:33:41 6:55 9289 9290 11245
Abborrbacken 02:44:37 37:50 +1:45:28 8:18 9784 9785 12114
Förvarning 03:21:53 37:16 +1:56:32 8:16 9896 9897 12415
Mål 03:23:28 1:35 +1:48:05 5:16 9883 9884 12406

I bilen bestämde vi oss irrationellt nog för att deltaga även i nästa års Lidingölopp. 2014 är ett jubileumsår när tävlingen firar 50 år, vilket enligt arrangören kommer att märkas. Alla fyra i bilen tyckte att detta lopp var det mest välarrangerade som vi någonsin deltagit i. Bättre än exempelvis Berlin maraton och Göteborgsvarvet; allt från informationen till shopping, bansträckningen och alla smådetaljer. Ända lilla plumpen i protokollet var skyltningen till loppet om man kommer med bil, men som sagt en petitess i sammanhanget. Runt klockan 20.30 var vi back in Norrköping. Jag skippade Kulturnatten, tog istället ett varmt bad i symbios med två välkylda Sambucca, men la mig ruskigt tidigt totalt däckad. Dagen efteråt var en halv pina, då kroppen var i ett rigor mortis tillstånd. Det blev bättre ju längre dagen led, men som sagt söndagen var befriad från jobbiga aktiviteter.

 

Continue Reading »
No Comments

Sommaren är kort

Tid är ett märkligt fenomen, för lite fritid blir många av oss deprimerade, för mycket fritid precis likadant. (Klein)

Att ens barn har tillgång till bra kompisar och förhoppningsvis fler än en, är indirekt källor till livskvalitet för dem själva som för oss vuxna. ”Vad ska jag göra nu” och ”Kan vi inte göra det du lovade ” är två kvarnstenssyndrom  som är behagliga att reducera, istället för att reproduceras två gånger i kvarten.

Att vara med sina barn är en gåva, men ibland också en förbannelse ifall inte den rätta harmonin finns i det själsliga bagaget. Irritation, otålighet och onödiga gräl är oftast avarter av sitt eget mående. Att ständigt känna att man aldrig hinner med det man vill eller kommer igång med sådant som man vill göra är tunga ok att bära under en längre period. Denna mentala fängelsevistelse förkortas om man lyckas äta kakan och ha den kvar.

I syfte att att uppnå harmoni med sig själv, sin fru, sina kompisar och sina hobbies är det en bra strategi att med barnens kompisar föräldrar se till att dela upp aktivitetsagendan, med syftet att frigöra den värdefulla egentiden. Något som indirekt är dyrken till att senare hämta krafter eller ladda batterierna för genuin kvalitetstid med barnen. Kvalitetstid som dock kräver närvaro, inte ett ständigt blippande på ens mobil eller Ipad. Barn märker ganska snart om man är med dem fysisk, men inte mentalt. Det bästa är ärligt talat att inte ta med mobilen överhuvudtaget.

Det är klart, vill man alltid ha kontroll och ständigt vara närvarande sina barn så gör man så helt enkelt, det är individuellt. Jag tror däremot att det är bra att vara ifrån varandra ett tag, även om det bara rör sig om 3-4 timmar, parallellt raderar man ut sitt ofta dåliga samvete. Själv är jag en obotlig badkruka, men följer gärna mina barn till stränder, Himmelstalundsbadet och dylika badhus. I dessa sommartider är det för mig befriande att slippa åka att bada 5 av 7 dagar under ett sällsynt svenskt högtryck, när andra saker pockar på ens uppmärksamhet.

Hanna har tre kompisar vars föräldrar är kreativa, påhittiga och aktiva, precis samma antal som Frida. Cocktaileffekterna av dessa föräldrar är nästintill obeskrivliga ur ett egentidsperspektiv. Denna sommar har Hanna och Frida badat mer än de gjort i hela sitt liv, vilket jag och Marie är jätteglada för, då de älskar vattenlekar. Parallellt har jag hunnit skriva av mig, träna, lyssna på ny bra musik på hög volym, se några avsnitt ur någon bra tv-serie/film, läsa böcker eller tidningar från litteraturstapeln och umgås mera med min fru. Vill man vara riktigt präktig så städar, renoverar eller lagar man saker, motsatsen kan helt sonika vara att bara ladda batterierna, det vill säga vila eller reflektera några timmar.

Självklart måste föräldrarna som man outsourcar sina barn till, och indirekt lägger sina öden hos, uppfylla vissa adekvata ordningskrav som att vara lyhörd, vaksam och vara närvarande mentalt som fysiskt. Det kollektiva molnet för med sig en orgie av synergieffekter även för dem själva. I denna informella överenskommelse ligger det an på oss att balansera upp aktivitetsgrytan. Det får helst inte bli så att  ena föräldern/föräldrarna tar på sig allt, och den andra parten  bara glider med i processen. Det är hållbart ett tag, sedan blir oftast sprickorna större för att sedermera utmynna i konflikter eller prata-bakom-ryggen-syndrom. För den skull är motsatsen heller inte bättre, att exempelvis andra föräldern agerar nitiskt med kollen hur många gånger man delat upp aktiviteterna och dessutom påtalar det varje gång.

Förutom att slippa bada ihjäl sig har vi och de andra föräldraparen turats om att låta barnen sova över. Om exempelvis Hanna sover över hos Skarins så öppnar sig en ocean av möjligheter för Frida att få den där extra uppmärksamheten som inte alltid är så lätt att få tillgång till när syrran är hemma. Det är ett utmärkt läge att umgås ensamt med sitt barn, vilket som sagt är lite annorlunda och dessutom lugnare än när båda är samlade. När Hanna kommer hem från exempelvis fisketuren så är det dels extra kul att träffas, dels ha något trevligt att diskutera.

Kolmårdens djurpark, Eskilstuna Zoo, Yohio konsert, grillkvällar, sjöar, lekparker, promenader, Göta kanal, fisketurer, cykelturer, bowling, minigolf, busfabriker är bara några av de aktiviteter som vi föräldrakonstellationerna delat upp sinsemellan. Som sagt harmoniska föräldrar är oftast lika med trygga och harmoniska barn. Denna symbiosprocess fortskrider troligtvis när alla parter känner att de både kan äta kakan och ha den kvar.

 

 

Continue Reading »
No Comments

Bråviksloppet 2013

8 september, 2013 by

Lokal Halvmara

Bråviksloppet gick av stapeln för tredje gången sedan premiären 2011. Detta var andra gången ett halvmaraton stod på deras tävlingsagenda. Första gången sprang jag en mil, den andra 5 km och 2013 gav jag mig på deras 21 km. Har lyckats med att springa fel båda gångerna så tredje gången gillt för mig. Mina förberedelser kan väl kategoriseras som ömsom vin ömsom vatten. Två av mina tre senaste träningspass har gått i euforins tecken, då ben, kondition och psyket oväntat synkats ihop. Såväl 15- som 18 km passen präglades av ytterst lätta ben och inte tillstymmelse till negativa tankar; visserligen med ett medeltempo runt 5.40 min/km, men ändå.

Morgonen dagen innan loppet hände det som absolut inte fick inträffa; en begynnande förkylning där en kittlande halsohälsa stod för underhållningen. I min iver att bota, mildra eller förtränga det uppkomna tog jag en näve Baufucin mint och kastade i mig. Det positiva var att obehaget mildrades markant, nackdelarna överskuggade dock fördelarna. Dels höll jag på kvävas av tabletterna som måste smälta i munnen ordentligt, dels knappt hade någon känsel i gommen när jag vaknade.

Jag är en förespråkare av att lyssna på kroppens signaler, men lever inte som jag lär dessvärre. Det stora problemet är inte när man hostar ihjäl sig eller har feber, utan när man känner sig subtilt sjuk. Besöker man sjukvården får man motstridiga svar som går i konflikt med varandra; kan inte dessa lekmän avgöra när individer bör träna/tävla, hur ska då jag kunna göra det. Jag kände mig definitivt inte helt kurant, men inte sämre än gårdagen, utan valde att springa med devisen. ”vad kan hända egentligen”. Lyssna-på-kroppen-mantrat var som bortblåst och jag inledde istället den religiösa riten med att klä mig rätt i symbios med 1/3 burk tigerbalsam. Mina trogna följeslagare pulsklockan Garmin Forerunner 305 och minimusikspelaren Sansadisk var lika självklara som loppet i sig. Åt ekologiska nötter med Saltå kvarns havregryn  och mjölk till frukost med 1 liter vatten och en liten mugg olivolja till.

Jag hämtade polaren Joakim Andersson i Hageby runt klockan 10.20 för att kvarten senare möta upp tredje länken i löpgänget Björn Olsson invid Kanotklubben i Lindö. Våra förberedelser bestod av nummerlappshämtning, en minimal uppvärmning, heja på vänner som deltog och stämma av våra anti-synkade förväntningar. Klockan 11.30 var det dags, och återvändsgränden var helt stängd. Björn ställde sig längst fram, jag och Jocke längre bak i fältet. Vädret var nästintill optimalt utifrån ett badperspektiv. Sensommarvärmen var inte lika välkommen under själva loppet; 3-4 grader mindre hade varit perfekt.

Jag tog rygg på den retfullt vältränade Jocke Andersson och höll ett tempo runt 5.06 min/km. Inledningsvis är det en del backar, därefter blir det flackt ett bra tag. Efter 1 mil insåg jag tyvärr att mina chanser att korsa målfållan var körda om jag drastiskt inte minskade tempot. Jag såg Jockes ryggtavla bli mindre för varje 100 meter som avverkades. Efter 12 km förstod jag utifrån ett hälsoperspektiv att det låga tempot måste reduceras ännu mera, från 5.30 till 6.00 min/km blev resultaten av det rationella tänkandet. I vanliga fall hade det bekommit mig mera ifall typ alla sprang om mig, men denna dag hade fokuset förflyttats till att främst inte bli en av dem som passerar NT:s dödsrunor, i andra hand att bara ta mig runt det förbaskade loppet.

Efter att ha tagit en osedvanligt lång paus vid en vätskekontroll runt 13 km så lyckades jag med konsttycket att minska tempot ännu mer och tankarna på att bryta loppet började terrorisera mitt bräckliga psyke. Det som hela tiden höll mig på rätt köl var att jag hittills aldrig brutit ett lopp. Ändå fram till 15 km hade arrangörerna lyckats perfekt med bansträckningen.

Diskrepansen kom efter detta kilometerantal, precis innan man anländer till bebyggelsen. Skulle man ta sig ner mot vattnet eller fortsätta rakt fram? Det var visserligen en tejpmarkering i gruset, men det kunde egentligen betyda något helt annat än man i detta tillstånd antog. Nästa kritiska punkt låg bara någon kilometer bort; skulle man uppför den jobbiga backen eller följa vattnet längs med skogen? Ingen aning, chansade på backen och även denna gång gissade jag rätt. Här måste arrangörerna bli betydligt bättre att tydliggöra bansträckningen.

Det finns typ 1 miljarder sätt att få fram budskapet i vilken riktning 21 km löparna ska springa, utan att ha en plats bemannad; en skylt med just 21 km och en pil räcker, skippa tejpen helt enkelt. Mitt lokalsinne är onekligen inte det bästa, men loppets tvåa sprang även han fel så det var nog fler än jag som periodvis trevade sig fram. Under ett sådant här lopp får det inte finnas minsta tvivel i vilken riktning man ska springa helt enkelt. Något för Fredrik och Christian att ta tag i till 2014.

Processen att kunna springa fel fortsatte vid några tillfällen i skogen, jag lyckades dock manövrera mig genom tejporgierna utan att springa vilse. Trots att det bara var 4 km kvar kändes benen som förstärkta cementblock och hjärtat var på väg ur kroppen. När man äntligen nådde startområdet var det bara 2½ km kvar, men dessa upplevde jag snarare som de dubbla. Det var helvetiskt jobbigt att ta sig fram till målfållan, även med mina myrsteg.

Efter att passerat målfållan så blev det att lägga sig i gräset, därefter kravla mig till ståndet där de sålde hamburgare. Jag kände mig konstig på något sätt som jag inte kunde förklara, konstigare än vanligt. Lite yr, illamående, men också något annat, något som inte alls kändes okej. Arrangörerna fick tillkalla en ”läkare” som kollade till mig. Det var faktiskt första gången i min löparkarriär som detta skett. 30-40 minuter efter loppet blev det mesta successivt till det bättre och Jocke fick mitt förtroende att köra Hyundaien till Hageby där jag tog över körprocessen till tonerna av Crashdiet.

När jag kom hem så blev det ett kokhett bad i kombination med en djävulsk kall öl. Därefter la jag mig i soffan och blev kvar där 4 timmar, helt utslagen. Söndagen var jag betydligt piggare än i soffläget, men helt klart mer förkyld än dagen innan. Vikten av  att lyssna på kroppens signaler vet alla som tränar och tävlar. När det drabbar än själv precis innan en tävling som man dels planerat och betalat, dels haft som ett lockbete för att överhuvudtaget ge sig ut i löpspåren är det aningen komplext att inte förtränga just dessa förrädiska signaler. Hur sjuk är man egentligen om man bara är ”lite” förkyld, ”lite” hostig, ”lite” ont i halsen? Svaret får man i dödsannonsen eller i badet med en öl invid badkarskanten. Tyvärr läser man allt som oftast om människor som dör under tävlingar och tävlingar bara för att de trotsat ordet ”lite”.

Trots bansträckningsotydligheten så är detta en folkfest. Arrangörerna lyckades bra fast deltagarantalet växt från 120 stycken till 650 stycken på två år. Att både elit, motionärer och barn kan vara med i olika lopp gör detta till en form av familjesammankomst, med mat, försäljning och musik. Omgivningarna är dessutom vackra med parkeringen precis intill start- och målområdet. Bråviksloppet har alla förutsättningar att expandera, och för egen del kommer jag definitivt tillbaka nästa år. Jag har avpolletterat Höstmilen till förmån för denna trevliga tävling.

21 km: 114 damer och herrar kom till start

1. Antje Torstesson bästa dam med tiden 01:32:16  (4.21 min/km)

1. Laban Siro bästa man med tiden 01:11:48  (3.24 min/km)

28:a av 91 herrar Björn Olsson 01:41:54  (4.49 min/km)

48:a av 91 herrar Joakim Andersson 01:46:48  (5.03 min/km)

77:a av 91 startande herrar Michael Garrido 02:04:22  (5.53 min/km)

79:a av 91 startande herrar Mats Widholm 02:08:47  (6.06 min/km)

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu