Subscribe to RSS Feed

Archive for augusti, 2013

Från sliten till ultrahorribel

Norrköpings nya stolthet smygöppnades under Augustifestivalen. Nyfiken traskade jag till vad som skulle vara en grön lunga för stressade stadsbor, en plats att ladda batterierna på. Jag möttes istället av en stenöken utav guds like. Visserligen var inte mina förväntningar skyhöga precis efter tidigare skådat ritningarna, dessvärre blev resultatet värre i praktiken än i teorin. Flera träd ska dit och några andra modifieringar knackar på dörren, men det hjälper föga.

Frustrerad, irriterad, arg, besviken, och bedrövad kunde jag bara se hur ytterligare en del av Norrköpings innerstad förvandlats till en orgie av stenblock. Detta bygge var en snuskig kontrast till det ytterst lyckade Strömsparksprojektet. Ambitionen borde onekligen varit densamma som i det bygget, men stenmaffians klor tycks vara djupt förankrade i Rådhuskorridorerna, ett spöke som helt enkelt måste förintas innan det är försent.

Smaken är som bakom när det kommer till design, konst och arkitektur; det är helt enkelt omöjligt att tillfredsställa alla berörda parter fullt ut. Jag vill gärna tro att stadsträdgårdsmästaren Marie Edling ur sitt perspektiv är nöjd med slutresultatet. Dock tror jag att det är få Norrköpingsbor som ärligt gillar vad de ser. De ansvariga har lyckats med konststycket att spendera ett stort antal miljoner på något som blev ljusår sämre än det ursprungliga, vilket i sig borde vara en omöjlighet.

Jag associerar detta stenpalats till någon misslyckad kommunistisk gravplats, och då är jag ändå positiv i överkant. Mina tankar far direkt till Nordeuropas fulaste fontän tillika världens mest misslyckade torgprojekt: Nya torget invid före detta Saluhallen. Precis som i Hörselsparken fick stenmaffian härja fritt och skapa något som inte ens en utomjording skulle lyckats med. Precis som här befann sig den demokratiska processen i någon form av vakuum eller var det överkurs i nepotism? Hade Norrköpingsborna fått rösta fram ett förslag av exempelvis 3-5 framtagna ritningar så hade aldrig det torget byggts.

Att hänga ut någon eller prata strunt om någon  är självklart inte okej, men nu har hela stenbeläggningsprocessen av Norrköpings innerstad gått så långt att någon måste stoppa denna stenmaffia som tyckts ha inmutat sig en speciell plats hos Norrköpings lokalpolitiker. Herregud folk har blivit avskedade för mindre. Jag anser att detta bygge är en skymf mot Norrköpingsborna och dessutom förskingring av våra kära skattemedel.

Jag tror inte ens alkoholisterna kommer att samlas här, något som är underbetygens underbetyg. Här hade likt Strömsparken kommunen en potentiell skatt att bygga något som sticker ut,  något originellt, en plats att träffas på och att varva ner, det vill säga både avkoppling och mötesplats. Istället har de ansvariga gett steriliteten ett ansikte och skapat en ytterst ogästvänlig karg plats att vistas på. Om jag vore konspiratorisk lagd så hade det kunnat vara så att de ansvariga i hemlighet är utsända av Linköpings kommun i syfte att vandalisera Norrköpings innerstad för att växa ännu snabbare.

Nu får det som sagt vara nog, bort med stenmaffian från adekvata maktpositioner och låt Norrköpingsborna alltid få rösta fram ett förslag de flesta kan stå bakom när sådana här mötesplatser ska implementeras in i stadsbilden. Återupprätta direktdemokratin och slå bort stolsbenen från den vandaliseringsrennäsans som drabbat Norrköping de sista 20 åren. Lyncha verbalt de ansvariga för vad de gjort, ställ i alla fall dem mot väggen och fråga vad de håller på med, överensstämmer deras snedvridna stenvisioner med Norrköpingsbornas? Om inte så är de endera inkompetenta eller saknar all form av lyhördhet. Om man är stolt över sin stad som alla politiker säger sig vara så byggs helt enkelt inte en sådan här skapelse, så enkelt är det.

 

Continue Reading »
1 Comment

Keplerhybris

Under sommaren förpassade jag överarbetade akademiska titlar som ”Från kön till genus” och ”Motiverande samtal” till periferin. Istället hägrade två böcker med Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril alias Lars Kepler. De inledde sitt teamwork med den helt osannolika ”Hypnotisören” och fortsatte sedan i en helt annan stil med ”Paganinikontraktet”. Min sommarläsning bestod av Keplers två senaste alster:  ”Eldvittnet” och ”Sandmannen”. Författarna proklamerar att det blir åtta böcker om Joona Linna det vill säga fyra nervkittlande och blodiga thrillers till.

Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är minst sagt problematiskt. Vad som gör vissa böcker adekvata nagelbitare medan andra förblir intetsägande är svårt att sätta fingret på. Vissa har troligtvis  bara fingertoppsförmågan att harmoniera och balansera sitt skriveri typ Stieg Larsson och Dan Brown. Många författare skriver bättre än författarduon medan andra mejslar fram ett betydligt djupare personporträttgalleri, men få lyckas att skapa ett sådant bombastiskt stegrande helhetsintryck.

Teamet har verkligen gett sträckläsning en vattenskalle. Det som man har kvar av naglarna är bara ledbanden efter att ha knaprat febrilt på de organiska ytorna parallellt med ett hypnotiskt bladvänderi. Författarna lägger inte kraften på huvudkaraktärens relationsregister precis, utan på brottet, analyser och magkänslor. De penslar subtilt fram ett landskap som är flerdimensionellt i sin karaktär i syfte att förvilla sina läsare flera gånger om. Jag saknar inte de nordiska polisklyschorna där alkoholism, trasig barndom eller light-depressioner är självklara budbärare i huvudkaraktärernas personregister. Jonna Linna som Keplers huvudperson heter är en hybrid mellan Sherlock Holmes och James Bond eller en uppdaterad Agatha Christie detektiv.

Eldvittnet som är deras tredje titel är nästan i klass med ”Hypnotisören”. Precis som i deras tidigare böcker exponera så otroligt mycket ondska, övervåld och blod vilket är helt underbart att frossa i. Kriminalkommissarie Jonna Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder är för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm. Han skickas som observatör till Sundsvall där det har skett två brutala mord på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. I boken introduceras också ett spiritistiskt medium: Flora Hansen. Karaktären är som klippt och skuren att införlivas i denna redan komplexa våldsorgie. Kapitlen i sig är väldigt korta samtidigt som de indirekt är individuella cliffhangers vilka leder läsaren vidare i myriader av villospår. Spänningen stegras via ett skickligt berättardriv som gör det nästintill omöjligt att lägga ifrån sig bokuslingen.

Sandmannen är teamet Keplers fjärde och senaste bokalster. Deras tre tidigare böcker har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår; Sandmannen är inget undantag. Ett godståg på väg i vinternatten, plötsligt står en människa framför. Det visar sig att mannen på spåret är Mikael Kohler-Frost. Han och hans syster Felicia försvann som barn och blev dödförklarade efter sju år. Den skyldige hette Jurek Walter och sitter inne på en sluten avdelning för mycket störda brottslingar. Han har ett gigantiskt horn till kriminalkommisarien Jonna Linna eftersom det var han som upptäckte och grep honom. Sluten rättspsykiatrisk vård med total isolering blev resultatet utav de ultrablodiga handlingar som han utförde. Mannen utan märkbara känslor upptäcker brister i förvaringsprocessen och ser sin chans att hämnas på antagonisten Jonna. Sveriges svar på Hanibal Lector får mig att rysa av obehag; ett riktigt gott betyg. Saga Bauer, späd men atletisk och specialutbildad i avancerad förhörsteknik det vill säga en uppgraderad Lisbeth Salander får ett stort utrymme i boken. Hon är den som ska utföra det onaturligt otacksamma uppdraget att infiltrera bunkern och sedermera den intelligente seriemördaren. Halvvägs in i boken kolliderar läsningen med frågan om samhället verkligen ska behöva stå för kostnaden att låta massmördare få leva tills döden infinner sig? De täta intrigerna, den makabra stämningen, drivet och balansen utmynnar i en kolossalt spännande berättelse.

Vill man vara elak så kan man väl påstå att böckerna och karaktärerna i deras böcker är en ren skär orgie utav schabloner. Det är vare sig originellt eller nyskapande, men varför uppfinna hjulet en gång till? Jag blir groteskt underhållen av innehållet i författarduons böcker, något jag inte alltid kan säga om andra deckare som åtnjuter kritikernas gunst. Det är en konst i sig att vara populistisk och att svetsa ihop rätt schabloner med varandra utan att det blir för utstuderat. Jag läste klart de båda böckerna på två veckor och ser redan fram mot femte boken om  svenskfinnen Jonna Linna.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

5 augusti, 2013 by

Pixel-Eskapism

Danska filmer ligger ett antal kvalitetsnivåer över svenska filmer. Detta otäcka drama med Mads Mikkelsen (1965, Köpenhamn, Danmark: Pusher, Exit, Tv-serien Mordommissionen, King Arthur, After the wedding, Die Tur, Quantum of solace, Clash of the Titans, A royal affair) i huvudrollen förstärker det. Mads spelar den ensamstående Lucas som kämpar för vårdnaden om sin son och parallellt träffat en ny flamma. Han jobbar på dagis och är en av de mest populära pedagogerna hos barnen…tills en dag. Pedofiler är avskräden och bör behandlas därefter precis som i denna utmärkta danska filmpärla. Tyvärr visar det upp en annan sida av samma mynt, att barn faktiskt kan dikta upp historier som vuxna inte tror är möjliga. Lucas får snart erfara att även vänner har sitt pris. Personskildringarna är så groteskt starka att jag faktisk tror att allt är på riktigt. The Hunt är en ytterst obehaglig och chockerande cineastupplevelse. Trots det bör alla se filmen eftersom rykten, skvaller och missförstånd kan rasera vilken människas vardag som helst. Vill man bli berörd av tragik uti fingerspetsarna, se The Hunt, då detta är ett skandinaviskt mästerverk. Tänk på att detta kan kan hända vem som helst av oss, vilket i sig är förbaskat otäckt.

I kölvattnet av den ultralyckade Batman trilogin och i viss mån Star Trek söker sig även Superman – man of steel till rötterna. Till skillnad från ovanstående filmer så ståtar Supermanvarumärket med ett dysfunktionellt grundproblem. Han är för oslagbar helt enkelt; upphovsmännen har applicerat allt för många förmågor för sitt egna bäst på karaktären. Superman kan flyga snabbt, är starkare än Hulken, har röntgensyn och superhörsel bland mycket annat, vilket indirekt gör superhjälten på tok för ointressant. Ska man hitta en pålitlig antagonist får man helt enkelt leta på andra planeter. Det har denna version upphovsmakare gjort och lyckats med. Min relation till Superman eller Stålmannen som han hette då fanns via serietidningen som jag faktiskt gillade. Vare sig det gäller Spiderman, Batman, X-men eller Hulken så är det en diskrepans mellan serietidningen och filmmanuset. Är man som jag hardcorefantast så är dessa ändringar något man alltid stör sig på. Dock har ingen av de uppräknade superhjältarna genomgått en så exceptionell förändring som Superman – man of steel gjort. Filmskaparna har inte nöjt sig med modifieringar, utan gjort om det mesta, vilket jag tycker är en skymf helt enkelt. Grundstoryn med att superman börjar på Daily Planet som den tafatte Clark Kent är så vedertagen att ingen kan bortse från det, men det har de lyckats med i denna film. Lois Lane ”nästan komma på att Clark Kent är Superman” är kittet i historien. Galenskap, inkompetens, hybris eller genialitet? Det sistnämnda han vi bortse från, och då faller mitt val på en kombination av inkompetens och hybris.

Skurken General Zod från samma planet som Superman Krypton står för motståndet i denna långa film. Han gör inte bort sig, precis som ingen annan av skådespelarna, utan detta är ett manusproblemen som får ta smällen. Ointressant och långdraget blir kontentan av denna actiondrama som mera liknar en Sci-fiction film med aliens som ska ta över jorden. Trots att effekterna allt som oftast är delikata och det visuella adekvat snyggt blir det bara ett ytterst ihåligt skal. Jag vet inte hur många gånger jag sneglade på armbandsuret och längtade mig bort till några saftiga burgare till närliggande McDonalds, men det var fler än 15 gånger. Jag brydde mig inte det minsta om vilka som levde eller dog i filmen. Det här är så långt ifrån The Avengers, X-men och Batman som det möjligt. En riktig själlös film, en horribel besvikelse.

Vikingar mera vikingar och såklart någon från klanen Skarsgård. Denna gång äntrar Gustaf Skarsgård scenen genom att inta en av huvudrollerna i History Channels bidrag till populärkulturen: Vikings. Vi får följa bondskrället Ragnar Lothbrok som vill mer än bara odla spannmål. Han vill upptäcka, erövra och stiga i hierarkin, något han lyckas med. Familjeintrigerna är många och förrädiska; det är ett kluster av barbarer som vill åt Ragnars nyvunna status genom att helt sonika mörda honom och hans familj. Flertalet av karaktärerna i Vikings är riktigt bra och jag vill definitivt se säsong två som dyker upp år 2014. Livet i sig är en kontrast och i seriernas värld så blir det en kvalitetsdiskrepans när Vikings konkurrenterna heter Games of Throne, Dexter och American Horror story. Det jag menar är att Vikings endast blir medelbra beroende vad man jämför med. Gustaf Skarsgård gör en riktig bra karaktärisering av galne vikingen Floki, men efter 6-7 avsnitt blir även det aningen endimensionellt. Annars är Vikings en bra mix av historia, myter och underhållning.

Due date är för mig 2000-talets svar på helt underbara ”Raka spåret till Chicago” från 1987 med Steve Martin och John Candy i huvudrollerna. Robert Downey Jr iklär sig den besvärade medan Zack Galifianakis karaktäriserar den som besvärar. ”Allt-som-kan-gå-fel-gör-det-filmer” brukar vara riktigt roliga. Första 3/5 av road-trip-filmen är också ruskigt bra, därefter inträder den obehagliga knarkglorifieringen som dessvärre tyckts implementerats i alla amerikanska filmer. Kontentan med detta subliminala budskap är: ”länge sedan sedan jag light-knarkade, detta ska jag fortsätta med, det är ju häftigt”. Förutom detta dysfunktionella drogliberala budskap så är det också filmiskt sett raka vägen till en sämre del av filmen. Marijuanan för irrationellt samman de två polariserade karaktärerna, de blir bästisar, vilket känns föga troligt efter att avverkat första timmen av Due date. Samtidigt har manusförfattarna gått från småskalig  humor till bombastiska ”Baksmällan-skämt”. Det blir helt enkelt för mycket av det goda och dessutom helt orealistisk. Upphovsmakarna målar in sig i ett överdriveri som dessvärre inte går att reparera. Annars är Robert Downey Jj helt perfekt i rollen som den något arrogante Peter Highman.

Västernfilmer har fått en renässans något jag inte alls har något emot eftersom det är en genre jag verkligen gillar. När Disney, Gore Verbinski och Jerry Bruckheimer slår sina påsar ihop i syfte att skapa en ny ”Pirates of Caribbean” så blir det självklart en fartfylld historia. Johnny Depp gestaltar indianen Tonto som passar mig 1 miljard gånger bättre än överfjollan från ”Pirates of Caribbean”. The Lone ranger präglas av en mer återhållsam humor och framförallt avsaknad av komplexitet om man jämför med myriader av manusluckor som ovanstående film innehöll. Actionscenerna är snuskigt välregisserade, framförallt de på tågen som är häpnadsväckande och oerhört underhållande. Filmens allra behållning är dock kemin mellan Tonto och The Lone ranger himself som spelas utmärkt av Armie Hammer ifrån bland annat Social Network, Mirror mirror och J. Edgar. För mig är detta en uppdaterad matinéfilm för 2000-talet där humor och äventyr kryddas på ett ytterst smakfullt sätt dessutom är det en snyggt filmad västernfilm.

Om Western har fått renässans så har zombiegenren fullständigt exploderat och blivit vardagsmat i tv-rutan som på bio. Jag läste boken World War Z och gillade vad jag läste. Att applicera en god historia på filmduken innebär inte automatiskt att det blir ett filmiskt mästerverk. Till sin hjälp med överföringen har man tagit kvinnomagneten Brad Pitt. Jag och brorsan stegade över biotröskeln för att mötas av världens snabbaste zombier; det i sig var ruskigt skrämmande. Inte nog att det inte går att gömma sig ifrån dem, man kan inte heller springa ifrån de vandöda kannibalerna. Vi får successivt följa den pandemi som sprider sig till varje kontinent. Vissa länder har bättre strategier än andra vilket innebär att de lättare kan skydda de obesmittade. Brad Pitt gestaltar FN-utsände Gerry Lane  på ett utmärkt sätt vars uppdrag är att finna smittans epicentrum och samtidigt undvika svärmarna av zombies. Bokens underbara socialrealism är tyvärr som bortblåst i filmen något som dränerar historien på filmkvalitet. Avsaknaden av blod är intressant, men inte nödvändigtvis bra; jag dyrkar gore och ville ha denna rulle blodig helt enkelt, inte någon familjefilm. Med en bra bok och kistan full av pengar i bagaget tycker jag att resultaten kunde ha blivit betydligt bättre, men som sagt det är ändå inte en dålig film.

Continue Reading »
No Comments

Äääääääääääntligen ett fast jobb

Från min tvättäkta Universitetsexamen juni 2011 tog det mig runt 2 år minus 4 månader sommarjobb att transformera den kunskapen till ett fast heltidsarbete; ett som ligger i linje med utbildningen det vill säga. Att en universitetsexamen automatiskt genererar i att jobb kastas efter en känns som en politisk myt. Syftet är att mentalt indoktrinera ungdomar att inte kastas in i arbetslöshet med löften om guld och gröna skogar via akademiska studier istället. Visserligen är det beroende på vilken utbildning man har i studiebagaget. De mindre populära yrkesutbildningarna är diamanterna medan lockutbudet genererar elevunderlag. Att jag kan titulera mig beteendevetare eller light-socionom bidrog troligtvis till att jobbförslagen uteblev.

Min erfarenhetsåtervinning om man som jag kastat mig från Lagerarbete – Komvux -Folkhögskola – Gympalärare och Universitetsstudier till nya okända marker, är att det är groteskt komplicerat att ens komma till intervju, om man saknar erfarenhet från jobbgenren samt adekvata kontakter. Av dessa två faktorer är kontakter det allra viktigaste att ha tillgång till om man vill ha ett arbete efter sina nyvunna kunskaper. Tragiskt, men sett ur backspegeln dessvärre sant. Jag kan knappt föreställa mig komplexiteten med en bakgrund från ett annat land, vilka svårigheter det innebär när de helt saknar dörröppnare i det nya hemlandet.

Mitt CV var vetenskapligt utformat av två akademiska studievägledare med agendan att främst tilltala Kommuner, Landsting och Staten det vill säga där nycklarna till mina jobb befann sig. Men som sagt dessa tider är över och jag kommer den 2 september att äntra en fast tjänst i Norrköpings kommuns klor närmare bestämt som pedagog för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att ha ett jobb som man trivs med är min allra största drivkraft, inte pengarna, man är ju på sitt arbete 1/3 av dygnet, och då kan det väl vara på plats att ha både trevligt och hjälpa andra.

Efter att ha brutit med fotbollen och min arbetsgivare Kontorab efter 12 års tjänst innebar mångt och mycket att jag blev ytterst delaktig i mina barns uppväxt, och skapade mig ett ypperligt tillfälle att uppfostra dem efter mina och Maries värderingar. Att de ännu inte gillar hårdrock borde ju vara en omöjlighet efter allt mitt idoga spelande på hög volym, men jag stöttar dem ändå  helhjärtat i deras Eric Saade dyrkan. Barnen är 8 och 9 år gamla och den osannolikt viktiga värderingsgrunden är lagd så att säga. En fast tjänst i detta läge kunde inte komma mera lägligt, nu är jag redo att applicera mina nyvunna akademiska kompetenser till arbetslivet.  En epok går i graven, en ny livskvalitetsera inleds.

Sommarjobb

För 9:e året i rad huserade jag hos en brukare via Omsorgsgruppen. Då jag fått fast jobb på kommunen så lutar det åt att epok tyvärr går i graven, då jag ännu inte kan klona mig. Det har varit  härliga somrar med trevliga arbetskamrater som periodvis skiftat. Från att jobba olika tider på dygnet har de senaste 4 åren mera inneburit vakennätter i allt högre grad. Att hålla sig vaken när kroppen tvärvägrar är inte det allra lättaste. Det spelar ingen roll om man har 3 toppenfilmer till sitt förfogande. De sista två åren har jag via min mobil upplevt att vakenprocessen underlättats markant genom dylika spel som Wordfeud, Ruzzle och Quizkampen. Att hitta villiga motståndare mellan 01.00-07.00 är definitivt inget problem. Tiden går bra mycket fortare när man försöker bräcka sina uppkopplade motståndare.

Sweden Rock festival

Min nionde festival, och min första utan Stefan Hammarström ligger bakom mig. Det som 2009 skulle vara mitt farväl till detta hårdrocksmecka blev istället mitt näst sista. Survivor, Asia, Rick Springfield, Firewind och Avantasia blev en alltför stark frestelse att motstå. Med ett väder att mörda för under dessa 3 dagar och med ett ytterst trevligt och musikkunnigt  sällskap blev denna tillställning en av de bättre jag varit på; mer musik, mindre alkohol.

Skogsröjet i Rejmyre 2013

Jag, Stefan Hammarström och Johan Nordström förlorade vår Skogsröjetoskuld via denna 7:e upplaga av denna småskaliga hårdrockfestival. Från tropiskt regn och en segdragen åska till strålande sol och ren skär bar-överkropp-uppmaning. Det blev två riktigt trevliga dagar med mycket fast food,  öl och rosévin, men med lite sömn, precis som det ska vara. Bästa banden var enligt undertecknad: Treat, Pretty Maids och Grand Design.

Lino Ferrari & Cissi Jussila bröllop

Linos Svensexa synkades med Cissis möhippa och cirkeln slöts på Pub Wasa. Dessförinnan hade han fått möta den välrenommerade brottaren Jimmy Lidberg. Det blev en uppvisning i teknik och råstyrka från Jimmy. Lino fick för en gångs skull iklä sig rollen som italiensk vante, inte toffel. Efter det fortsatte gänget till Vildmarkskampen för ett antal grenar som exempelvis Paintball och sumobrottning. På kvällen samlades alla på Wilson åkeri där det blev musik på hög volym, grillning, grabbsnack, skepparbröst och alkoholförtäring. Den som var nyktrast var nog Lino och därefter jag själv.

Tycker personligen att det är så mycket bättre att dels göra saker som personen i fråga gillar eller skulle vilja testa på, dels inte fylla densamme så att man inte kommer ihåg denna speciella heldag. Jag själv blev utklädd till Jesus med en ståltörnekrona och ett djävulskt stort kors på ryggen i en helvetiskt tung golgatavandring uppför Drottninggatan. Hade jag varit nykter hade det varit en sak, men direkt efter kidnappningen fylldes jag upp med absint och whisky i mängder. Att jag endast hade fragmentariska minnen dagen efteråt var inte speciellt svårt att luska ut. Lino fick huvudrollen genom att han vann mot allt och alla i bordtennis, han njöt i fulla drag och som sagt Cissis gäng och vårt möttes upp på kvällskvisten på västhaket Pub Wasa.

Fredagen den 12 juli skedde så den symboliska förbindelsen mellan man och kvinna. Bröllopet hölls i Östra Husby kyrka och gick av stapeln klockan 15.00 Efter denna heliga ceremoni drog sällskapet vidare till närliggande Östra Husby hembygdsgård. Det blev en trivsam tillställning där det serverades mat, kaffe och tårta samt alkohol i mängder. Jag och Marie drog relativt tidigt ungefär vid klockan 23.00. Att jag avskyr att dansa och att dessa aktiviteter satte igång vid just den tiden spelade en viss roll i sammanhanget.

Vikbo IK: Jubileumsfest 1933-2013

Trots att den anrika fotbollsklubben ligger i djup dvala finns det liv i föreningen. Styrelsen har jobbat febrilt med denna minnesdag på Vikbovallen. Spektaklet invigdes med fotboll mellan stadslaget och bönderna, där citykillarna drog längsta strået. Därefter eftersnack och alkoholförtäring i kombination med att stå öga mot öga med moderna som legendariska hjältar som huserat på detta klassiska område. Klockan 18.00 började jubileumsmiddagen där lokalt förankrade Vikbolandsstruts stod för maten. De sentimentala och humoristiska Hollywoodtalen avlöste varandra och där emellan uppträdde ”KG” med pausmusik samt ett uppskattat musikquiz. Jag bilade till Vikbovallen med ambitionen att vara nykter för att åka hem runt midnatt. Ödet eller snarare grupptrycket gjorde att jag tog den där ödesdigra ölen som gjorde att jag inte kunde åka hem som beräknat. När alla vännerna gått hem var det endast jag och Stefan kvar.

Jag sov i ett helvetiskt kylslaget omklädningsrum, utan fungerande element, Stefan i bilen. Att en enda mygga kan störa ens nattsömn i denna utsträckning borde inte finnas på pappret. Det ska tilläggas att den var ettrig, aggressiv och ytterst tålmodig. Jag gav upp efter någon timme för att sedermera lägga mig i min bil. Tyvärr är Hyunda  i20 inte skapt för detta ändamål utan att få permanenta skador på kropp och själ. Hittade dock oväntat en liten handduk i bilen och gick beslutsamt tillbaka till omklädningsrummet. Jag lyckades få den runt huvudet och kunde på så sätt utesluta myggan från att sticka och dricka mitt oersättliga blod. Syretillförseln drabbades istället, och det var som att sova med svår astma. Runt 3 timmar sömn blev det innan jag for hem vid åttatiden på morgonen i ett gudomligt vackert morgonväder.

IFK Drabbning

Jocke ”Spurs” Andersson hade två biljetter till detta klassiska möte och bjöd mig med till matchen. Vädret var optimalt, sol, 26 grader och vindstilla. Det blev basket på tv: Sveriges damer mot Makedonien i symbios med några härligt stärkande sambucca. Vi drog likt två light-alkoholister till kvarterskrogen Ektorps Sportbar och pizzeria; det blev två kalla öl. Publiksiffran matchade inte ovanstående förutsättningar med endast 7500 stycken åskådare. Matchen i sig tillhörde Norrköping, men gör man inte mål på sina chanser vinner man heller inga matcher. IFK Göteborg förvaltade sina lägen klanderfritt och vann  med orättvisa 2-1.

Midsommar med barnen

Då Marie jobbade hela dagen låg det an på mig att implementera denna ursvenska tradition till Hanna och Frida. Valet stod mellan Vånga vs  Lilla Lövhälla. Då en av hennes bästa kompisar Lina beslutade sig för att åka till Stavsjö föll sig valet ganska enkelt. Jag, Frida och Hanna följde efter familjen Skarins svarta Chevrolet. Det var kvavt, molnigt och farhågorna för ett kommande regn var inom räckhåll. Vår familj har besökt detta ställe en gång förut närmare bestämt för fyra år sedan. Något som skiljer detta firande från många andra är en loppis med bra priser och mycket saker att handla till barnen. Efter att betalat 40 kr i parkeringsavgift traskade gänget till områdets epicentrum. Köpte instinktivt Rio till barnen och kultfilmerna Mr Woodcock och Sagan om ringen föregångaren Willow med en ung trådsmal Val Kilmer i huvudrollen till mig själv för 10 kr styck.

I 45 år har IOGT-NTO-föreningen Majblomman arrangerat midsommarfirande i fritidsområdet Lilla Lövhälla. Cirka 2 500 personer brukar delta i firandet. Omkring 70 funktionärer krävs för att klara kalaset. Klockan 14.00 öppnade lotteribodarna och chokladhjulet. Det serverades bland annat kaffe, korv, glass, hembakat kaffebröd och nygräddade våfflor. Vi blev underhålla av Helene och Johan från Bomschackalack på TV. Ett riktigt trevligt arrangemang.

Semester i mysig stuga på Österlen

Jag har knappt satt min fot i Skåne och definitivt aldrig på Österlen. Då allt för många människor bedyrat områdets skönhet blev det sedermera ett kall att besöka Österlen. När vi skulle hyra stuga i syfte att kontrastera förra årets trevliga men hektiska Parisvistelse passade Österlen perfekt in planeringsplanerna. Från teori till praktik efter att  ha bokat en av få kvarvarande stugor i området. Kostnaden för 5 nätter blev 4500kr, men huset i sig var så perfekt att vi faktiskt kunnat betala ännu mera. Interiört var det en estetisk smältdegel av inredningskreativitet. Utifrån denna bas utgick våra dagsutflykter med agendan att upptäcka Simrishamn, Ystad, Tosselilla sommarland och Österlen som helhet.

Jordgubbsplockning

De två senaste åren har vi plockat på Ringstad Gård, men dessa  har varit för blaskiga eller smaklösa. Detta år testade vi istället Lundby i Styrstad och med oss hade vi Hannas bästa kompis Lina. Organisationen från att lättare se var man skulle plocka till adekvat vattentvätt var så mycket bättre samtidigt som jordgubbarna faktiskt var godare. Det blev 1 hink a´la 160 kr som vi direkt efter plocket fryste ner hos Maries föräldrar i Vånga. Där blev vi också serverade äkta husmanskost. Kvinnorna fixade en delikat jordgubbssmulpaj med glass medan jag tog bort ton av insektskadaver från vår smutsiga bil. Vädret var dessutom optimalt med en klarblå himmel och ett gradantal som landade runt 25 grader.

Kulturrundan i gamla stan

För andra året i rad öppnade flera av husägarna grindar och boddörrar under några timmar i faluröda vyer. Marie och jag cyklade nyfiket till denna aningen udda stadsdel. Röda stan är en samlad stadsdel i norra delen av Norrköping, granne med Marielund och avgränsat av Norra promenaden och Riksvägen som skär av området från Haga. Detta är andra året som Kulturrundan går av stapeln och detta år i symbios med ett väder att döda för. Årets program hyste 17 stationer med aktiviteter som: trädgårdscaféer, guidade vandringar, loppisar, foto- och konstutställningar, utomhusbio, yoga, högläsning, dockteater samt livemusik  i genrerna barnvisor, singer/songwriter, blues, folk, jazz. En salig bladning som innehöll guldkorn om man tog sig tid att leta efter dem. Runt 1000 personer besökte detta genuina aktivitetsprogram.

Kattskrällarna

Dexter fångade sin första fågel från vår balkong en tidig måndagsmorgon. Den lille stackaren var fortfarande vid liv när vi jagade ner den stolte fågeljägaren under sängen, sedan blev det tyst. Till sist fick vi tag i katten, men att få den att släppa taget om pippin var lättare sagt än gjort. Till min hjälp hade jag en gråtande Frida som gjorde sitt bästa att stressa mig, fågeln, och Dexter. Efter mångt och mycket lyckades vi separera den nyligen avlidne från kattens käftar. Det var dock inget populärt tilltag, men som stadsbor har vi inte riktigt hunnit att acklimatisera oss för sådana oförutsedda händelser. Vi begravde fågeln osexigt i Hyresbostäders återvinning. Dexter visade varför han fått namnet Dexter, om det är en katt-seriemördare återstår att se. För tillfället ligger nog varken jag eller Frida speciellt bra till.

Inför Bråviksloppet och squashstegens division 3

Träningen har gått i stå vare sig det gäller squash eller löpträning. Kan det vara så att sommar- och solkraven lägger sig likt en hinna framför planerade träningspass? I vilket fall som helst spelade jag min första match av fyra i division tre i squashstegen. Min motståndare Jonas Andersson var en helt ny bekantskap för mig. Han har successivt tagit sig från grupp 11 till trean. Jonas visade var skåpet skulle stå i den minst sagt kvava hallen. Han vann med 3-1 efter några stenhårda game. Passade på att möta antagonisten Magnus Hjortberger som jag också har i seriespelet, men på grund av dålig form så körde vi matcher utan att involvera detta i Squashstegen.  Kontentan av våra tre möten blev förkrossande 7-1 till mig, men spelet i sig lämnade mycket övrigt att fundera över.

Continue Reading »

1 Comment

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Archives

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu