Subscribe to RSS Feed

Archive for maj, 2012

Barndag i Söderköping med familjen

Ett exceptionellt välarrangerat evenemang med barnen i fokus från klockan 11.00 till 16.00 i symbios med ”Ramunderbergets dag”. Ett taskigt väder hade som vanligt kunnat stjälpa hela konceptet, men vädergudarna var på sitt allra bästa humör och gav oss besökare ett optimalt väder att tillbringa en halvdag i Söderköping, enda nackdelen var att försöka sålla bland den mängd av aktiviteter som erbjöds. Arrangörerna hade spritt ut aktiviteterna på 12 olika platser runt stadskärnan, och 3 av dem lite utanför. En uppsjö av prova-på-aktiviteter fanns för barnen, till exempel ponnyridning, bowling och fiske. Under hela dagen gick Tufftuff-tåget varje heltimma runt de olika aktiviteterna. Allt under dagen var i stort sett gratis, något som bör applåderas.

Vi anlände strax före 11.00, och kastade kvickt av oss jackorna då vädret strålade samman med vårt humör. Den stora parkeringen vid Vikingavallen var gratis, ett stort plus i kanten i syfte att inte irritera regionala turister i själva inledningsfasen. Den första timmen blev en orgie i gratis fiskdammar, barnen var så till sig att de nästan började stamma; det är skönt med kapitalistkommunism. Jag fick mitt lystmäte genom att beträda Kaffebönans trösklar. Ekologiska, hälsosamma och snygga produkter i mängder. Det var ett smärre mandomsprov att låta bli att köpa de snuskigt goda pralinerna som hånlog mot mig i butiken som: körsbär, Cointrue, apelsinlikör, hallonwhisky. Det blev istället ekologisk grillkrydda, mangotvål och Kung Markattas ekologiska kakao. Musiken på Rådhustorget var oväntat bra och de som framförde kvalitativ barnmusik var Fairytale med Superstars och Lisa Tilling i spetsen. Clowner, pyssel, ansiktsmålning, dansuppvisningar, tipspromenad var andra uppskattade aktiviteter som utspelade sig vid Storgatan och Rådhustorget.

En sak som jag instinktivt gillade var upplägget med att 12 restauranger hade gått samman så att alla barn under 12 år kunde äta special-barn-menyer för endast 30 kronor, och barnfika för endast 15 kronor på fem andra ställen. Det var en utmärkt strategi i syfte att hålla kvar människor från klockan 11.00 till 16.00; ett vansinnigt smart marknadsföringstrick. Vårt val föll på Österns Stjärna det vill säga kinesisk mat. Med facit i hand utifrån hur lite barnen åt så kändes priserna ännu mer berättigade, jag åt desto mera – tyvärr. Dessvärre ingick världens mest dysfunktionella råvara i min Wokade kyckling med ris, nämligen snorsliskiga champinjoner. Det tog mig 20 minuter att bara plocka bort allt som liknade dylika tingestar. Jag kommer aldrig att fatta storheten med svamp, aldrig. Det blev i vilket fall en kall god öl till eländet. Under tiden som vi åt passerade något som måste ha varit världens största ambulerande brandbilsparad. Jag trodde inte mina ögon när jag själv hade nöjt mig med 3 antika röda åk, men de tycktes vara oändliga, en upplevelse i sig och troligtvis helt ideellt också. Det visade sig senare vara 27 stycken och faktiskt vara Sveriges största veteran-brandbils-rally. De kom från Luleå till Malmö; de äldsta visade sig vara från 1926; de som anordnade spektaklet var Brandkårsmusset i Simonstorp och Brandhistoriska Sällskapet.

Övermätta lämnade vi Österns Stjärna bakom oss för att flanera vidare till Kanalhamnen. Det var ett myller med människor som mötte oss, Smultonstället var smockfullt och kön till detta glassmecka övermäktig för en familj med två otåliga barn. Det blev ändå glass på Smultronstället, men inte sittandes, utan vid sidan om, ett mer ekonomiskt alternativ. Jag tog mig glass över huvudet när jag köpte en gammaldags våffla bestående av två kulor, mjukglass, grädde och sylt. Vi blev kvar ett tag till vid detta vackra område med Ramunderberget som urläcker bakgrundsvy.

14.00 tog vi gratisbuss från Stinsen till Sofies gård, cirka 1½ km från Söderköping. Här kan man rida ponny, klappa, kaniner, getter, katter och hästar, ett utmärkt sätt att lära känna dessa djur aningen bättre, barnen tycker i vilket fall att det är lika roligt som alltid att få klappa de pälsbeklädda. Vi blev kvar där i 40 minuter, sedan traskade vi till parkeringen, innan dess handlade vi på Ica supermarket.  När vi kom hem fortsatte barnen att leka, medan Marie och jag intog soffläge, vi var helt utslagna och gravt övermätta. Fem timmar med sol, barn och en uppsjö av aktiviteter tär på krafterna. Jag var faktiskt seg resten av dagen. Men det var onekligen en toppendag för såväl barnen som för oss själva. Visst, ekonomiskt sett blev det en slant, men livskvalitet kostar helt enkelt.

Ruzzel hybris

Mitt maniska Rumble spelande inleddes för några månader sedan med endast två motståndare i mitt spelbagage: min fru och Sjödin. Det hela låg ett tag på is, men i och med Rolf Okons inträde med dem stora pojkarna skedde en osannolik vändning. Rolf är snuskigt kvick i käften, hatar att förlora och tror att han är bättre än mig i allt. Dessa faktorer samt att han jobbar kvar på Kontorab ligger till grund till vår dysfunktionella spelkommunikation. Det gäller att få ihop så många ord som möjligt under 2 minuter, man kör i 3 omgångar, vilket innebär att varje match består av 6 omgångar dvs 3 vardera som i slutänden mynnar ut i 12 minuter per match. I skrivande stund leder jag med osannolika 324 vinster mot Roffes 82. Det innebär i speltid ungefär 40 timmar på två veckor per person. Min bästa runda är 2667 poäng, bästa match 3534 poäng, högsta antal ord 73 stycken. Antal matcher 552 stycken varav 440 stycken varit vinster och 111 stycken förluster. Wordfeud är beroendeframkallande på sitt sävliga sätt, men Rumble är också beroendeframkallande på sitt stressiga sätt. Fördelen med detta spel är att en match tar 12 minuter om båda parterna är med på noterna. En annan positiv sak med spelet är att det finns statistik på alla ens rekord och mot dem man spelar mot.  För min del kompletterar Wordfeud och Rumble  varandra på ett osedvanligt bra sätt, tyvärr har min fru Marie en helt annan åsikt om detta, en helt annan åsikt.

Fotbolls-EM – äntligen

Ett stort mästerskap som EM är i mitt fall synonymt med ett antal tips; denna gång är det värre än någonsin. Med före detta jobbarkompisar på Kontorab har jag tre: 1 x 2 tips, vilket jag i samklang med min son David och min fru Marie. Det blev 1 tips med Jocke Anderssons polare, ett resultattips. Samma personer är med i Aftonbladets EM-managertips där jag också har med ett lag och i skrivande stund faktiskt leder. Sist men absolut inte minst har vi det ultimata EM-tipset iordningställt av superstruktören Joakim Stenman. Kostnaden är 230 riksdaler men värt varenda krona. Man ska välja 7 målskyttar och välja vilka lag som går vidare, var de hamnar är också poänggivande. Det är bara tillåtet med ett byte av utespelare/målvakt under turneringen, vilket innebär att det är viktigt att tänka strategiskt vilka lag som man tror går vidare i turneringen. En annan viktig faktor är valet av målvakt, då en hållen nolla genererar i två mycket värdefulla poäng, något som mitt val Manuel Neuer i Tysklands mål hörsammade.

För mig och många andra män är stora fotbollsmästerskap signifikativt med ett legitimerande öldrickande, utan att motparten lägger sig nämnvärt i; typ en 3-veckors-frizon. Dessa tre veckor så åtnjuter man en form av immunitet mot ”måste du ta en öl till”. Det är en positiv ingrediens dessvärre är det i många fall sorgligt nog källan till familjebråk och otäcka konflikter. Jag håller mig till 2 öl per kväll, med något enstaka bakslag.

Jag kunde nästan ta på stämningen såhär inför EM-inledningen. Det skulle bli så himla spännande och trevligt. Sådana arrangemang har det gemensamma att det sammansvetsar alla typer av ett land invånare., Sverige är definitivt  inget undantag. Sveriges chanser är dock små, de kan klara att gå vidare till kvartsfinal, men oddsen att slå ut Spanien är minimala, men som sagt Sverige är världsmästare att slå i underläge. Tyskland, Spanien, Holland och Frankrike är huvudfavoriter. Jag satsar på att Tyskland med deras disciplin, urkraft och goda sammanhållning står som EM-slutsegrare. Tyskland visade dessvärre inte var skåpet skulle stå spelmässigt, när ärligt talat Portugal var förtjänt av ett mål. Ryssland däremot spelade klapp-klapp-fotboll såsom jag trott att Holland och Spanien skulle spela. Matchen Ryssland-Tjeckien var för övrigt den mest välspelade och bästa hittills.

Tv 4 och SVT delar på arrangemanget på gott som på ont. Det negativa med TV4 är givetvis all reklam som förtar helheten, det känns som det är mer reklam än vettiga intervjuer och välbehövliga analyser. En av mina favorikomiker är David Batra; jag skrattar så fort jag ser eller hör människan. I SVT  hittar vi den trevliga Daniel Nanneskog, en kille som sköter sig sig utmärkt utan att bete sig som en megabesserwisser. Dessvärre associerar jag hans röst med David Batras, jag har svårt att ta hans slutsatser på fullaste allvar då jag istället förväntar mig att bli serverad ironi, sarkasmer eller nya gags.

Fotbollsmästerskapet har lämnat en syrlig eftersmak efter sig, genom att helt enkelt inte infinna sig där längre. Det blev helt enkelt en trivsam rutin att följa tipsen, spelarna och lagen inför, under och efter matcherna. I symbios med evenemanget drack jag alltid 2-3 väl avkylda öl, och spelade Rumble i halvtidsvilan. Tillställningen fick agera kvällspolare i hemmets lugna vrå, då Marie är totalt ointresserad av fotboll. Tipsen föll successivt bort en efter en, till sist var det bara Aftonbladets Managerspel som stod för en potentiell vinnarchans. Jag ledde nästan inför näst sista omgången, ett spel som jag kommit bäst fyra på, vilket i sig var tillfredsställande då alla de 6 deltagarna är ytterst fotbollskunniga. Hade bara de lata gräsbetarna gjort ett mål så hade jag vunnit allt, men så blev det inte, utan det blev polaren Jocke ”Spurs” Andersson som kammade hem 500 riksdaler och äran.

Den sista matchens första halvlek blev oväntat i dubbel bemärkelse en av turneringens bästa. En fartfylld tillställning som böljade fram och tillbaka dessutom med snygga mål. Tyvärr drabbades det bräckliga italienska psyket av den sydländska sjukan, när de blev tvungna att agera med 10 man mot Spaniens 11 bolltrollare. Jag hade velat sett att man föll med flaggan i topp, vilket skulle innebära att man satsade allt framåt med tanken att 3 eller 4–0 inte spelar någon roll. Nu blev det en istället en one-team-show, och ändå 4-0 till spanjorerna. Rätt lag vann i vilket fall som helst, nu när Tyska laget kollapsat. Aftonbladets och expressens fotbollsbilagor hade haussat upp Athletic Bilbaos stjärna Fernando Llorente till bristningsgränsen. Han fick knappt någon speltid alls, något som ytterligare förstärker Spaniens osannolika trupp. Tyvärr så blev jag och indirekt alla mina tips drabbade av denna dysfunktionella fotbollsspådom.

Sveriges insats vill man till stor del helst förtränga. Det hade varit så snuskigt kul om de gått vidare, vilket hade varit ett faktum om de inte förlorat mot Ukraina. Sverige föll definitivt inte med flaggan i topp i den matchen precis. Likt håglösa och paralyserade amatörer avverkade de matchen, vare sig utan finess och mod.  Att Hamrén stuvat om bland positionerna underlättade troligtvis inte processen att vinna denna nyckel till en hägrande kvartsfinal. Då hjälper det inte att spela bra mot England och Frankrike, även om det mildrar fallet. Vi får glädjas över att Mellberg var kung på mitten (i två matcher), Wilhelmsson en outnyttjad men effektiv och underhållande joker och att Zlatan stod för turneringens vackraste mål.

Jag blir också irriterad av att alla ska försöka övertala Mellberg att vara kvar i Landslaget. Varför, det är irrationellt uti fingerspetsarna. Killen gör några av sina bästa insatser i Landslaget av den anledningen att han ska lägga av där. Det är väl fantastiskt att lägga av när man är på topp och dessutom med ett sådant avslut; bättre läge en detta får man inte. Det är lite typiskt svenskt att först försöka i sann Socialdemokratisk anda få en person att ändra ett beslut och sedermera skuldbelägga densamme för att han inte gör så. Jag tycker istället att Sverige ska lotsa in några unga hungriga killar med Majstorovic, och låta dem få chansen att axla manteln. Efter det så ska Majstorovic plockas bort och några andra kandidater infogas ytterligare. Det är viktigt att ha tillgång till minst tre mittbackar som alla måste få adekvat speltid, annars står Sverige med två killar som prenumererar på platserna som mittbackslås i 4-6 år. Vad händer om någon blir skadad, eller helt enkelt är ur form? Sverige har de senaste 25 års perioden inte haft tillstymmelse till en plan-B, det kanske är dags för en sådan nu.

Bråviksloppet och Squashstegen

Två matcher i squashstegens division 3 avverkades under dessa 3 veckor. Jag vann relativt komfortabelt mot Markus Lundberg med 3-1, men förlorade en välspelad match mot Johan Steen med 3-0. Den mannen kunde springa länge och mycket, vilket blev mitt fall, han kämpade som bålgetingstucken gladiator.  Jag mötte för första gången på 1½ månad den adrenalinstinne Lino Ferrari och blev totalt utspelad däremot vann jag och Magnus Hjortberger varsin match i en hemsk squashtillställning, där felträffar var en del av själva spelet. På grund av den känsliga vaden som nu faktiskt tyckts blivit bättre skippar jag Bråvikskloppets halvmara för att istället inrikta mig att slå förra årets halvmediokra 10 km tid, och dessutom inte försöka springa fel 25 meter ifrån själva målet. Det känns bra att vara rationell istället för att anamma förträngningsstrategin i syfte ”att iallafall springa halvmaran i Lindö”.

Mitt återinträde i löpspåret skedde i Vrinnevi , sträckan var 1 mil, för övrigt min första mil på 8 veckor. Upp med tuppen 06.45 för att klockan 10.00 möta upp Joakim Andersson vid minigolfbanan. Vädret var optimalt, precis som min klädsel, dessvärre tycktes det mest väsentliga vara under isen, Tempot sjönk på min befallning från ett högt till ett betydligt lägre, för att 1 km från mål avstanna helt. Mitt träningspsyke kollapsade och jag hade inte motivation att springa en ända meter extra. Den asketiske Jocke sprang dock likt en dopad finne hem medan jag ångestfullt lunkade hemåt. Som straff lyckades jag med konsttyckes att gå bort mig bland de oändliga stigarna. Utifrån ett kaloriperspektiv var det utmärkt då det blev 3 extra km, utifrån ett lokalsinneperspektiv var det mindre bra och utifrån ett träningsperspektiv var det  explicit bannlyst att börja gå. I vilket fall som helst blev detta startskottet inför Bråviksloppet som går av stapeln den 8 september. Jag är väldigt glad över att det är några månader kvar att hinna slipa formen.

Jag slutade 3:a i Squashstegens division 3 efter två förluster och två vinster. Den sista matchen i gruppen mot Magnus  Hjortberger var den match som jag var riktigt nöjd med, vi spelade förövrigt bra båda två. Långa backhanddueller varvades med färre kantslag än vanligt. Matchen mot Markus Lindberg vann jag med ett uselt spel, min räddning blev att han spelade ännu sämre. Jag hoppade också in i Företagsseriens finrum genom att ersätta Fredrik Malm. Lino Ferrari och jag spelade mot Smash, det vill säga Tomas Hadenius och Jörgen Pettersson. Lino pulvriserade dem båda, medan jag själv blev pulvriserad. Jag köpte för övrigt ett gudabenådat toppenrack från England. Racket kostar i Sverige runt 1400 kronor, här fick jag ge 450 kronor. Passade på att köpa squashbollar som på Squashcenter kostar horribla 49 kronor styck, på Sportsdirect blev styckpriset osannolika 14 kronor per boll. Servicen var dessutom helt klanderfri: snabb, tydlig, enkel, billig och bekväm.

 

Continue Reading »
No Comments

Rullstolsbasket; action på 2 hjul

1998 bildade jag denna kompissfär ur spillrorna av Vikbo IK fotbollsförening. Baktanken var att vidmakthålla den magiska gemenskap som vi delade samt att legitimera fortsatt festande och tävlingsinstinkt. Vi reducerade antal träffar från 3 till 2 stycken 2011. Främsta orsaken var att det helt enkelt blev svårt att få ihop gemensamma datum som passade oss alla. En motformel  som vi implementerade var att spika nästa datum under den pågende. Det underlättar det administrativa arbetet, och gör balla-ur-processen mer komplicerad. Denna gång var det jag, Stefan Hammarström, Jarmo Kolehmainen och Henrik Persson som stod för värdskapet. Det var Stefan som knäckte idén, och han som fick vara gruppens länk med dem två som skulle leda och informera oss vidare i rullstolsbasketens lite annorlunda värld.

Det är jag som myntat vår kreativa slagord genom att indoktrinera frasen: ”det är bara fantasin som sätter gränser”. Nu får jag i viss mån revidera det uttrycket, då vi onekligen gjort  väldigt mycket aktiviteter under årens lopp, närmare bestämt 39 olika sådana. Det blev i och med det en relativt sent framtagen aktivitet som basunerades ut till resten av herrklubben, men bättre sent än aldrig. Det var samling framför ett dystopiskt blåsigt Himmelstalundshallen. Vi flanerade den korta biten till Stadium arena där två killar från Dolphins mötte upp oss varav en var Erik Nylander.  Vi bytte om i ett nästan kusligt tomt Stadium Arena; efter en kort introduktion om regler, historik och hur rullstolen fungerade så lottade vi lagen.

Lag svart: Jarmo, Steffe och Urban

Lag grå: AIK, Johnny och Odda

Lag blå: Mats, Klacken och Pärsson

Det vinnande laget: AIK, ”Glufs-Glufs” och Odda

Det blev en intensiv och adrenalinstinn turnering där varje lag fick mötas två gånger. Matcherna höll på i 10 minuter, vilket var jobbigare än vi alla hade förutspått dessutom ingick det retroaktivt blåsor stora som bildäck på händerna. När sista slutsignalen ljudit så stod det gråa laget som segrare, och det blå laget som turneringens slagpåse. Snyggaste målet gjorde Johnny, fulaste spelet stod herrarna AIK och Urban för. Därefter blev det en form av tillkrånglad suckövning sittandes i rullstolarna. Efter det så följde samma tävlingsprocess fast i stående ställning där jag och Odda slogs om vinsten, och han vann som vanligt. Avslutningen var en variant av suck, Johnny och Odda uppvisade missar i oändlighet innan vi kunde kora Johnny som segrare i den grenen. Sammantaget gick vårt inköpta pris till Odda.

Vi duschade, drack öl och hånade varandra, därefter agerade AIK och Odda Taxi till puben där vi skulle se FA-cup finalen: Chelsea vs Liverpool. Vi tippade på matchen där jag var den enda som lyckades pricka in 2-1 till Chelsea; det var för övrigt 200 kronor som stod på spel. Vårt trav som Stefan fixat blev dessvärre en råflopp. Alla förutom AIK som skulle jobba gick vidare till närliggande Durkslaget där bord hade bokats till 20.00. God mat, trevlig stämning och bra priser blev kontentan av det restaurangbesöket. Efter det så drog vi till Saliga Munken, där Johnny blev portad på grund av vakterna tyckte han vinglade, vilket han för en gångs skull inte gjorde. I ren protest så drog vi vidare till Highlander Inn. Några minuter efter midnatt så drog hälften hemåt medan arrangörsgruppen drog vidare till Wasa. Det var som vanligt en salig blandning av människotyper som samlats för att festa. Den musikaliska höjdpunkten stod coverpartybandet Lalles Bodega för. Med ett sväng och periodvis en nästintill autentisk likhet avverkades Journey, Van Halen och Whitesnake hits.

Stefans dåliga ovana att somna reproducerades klockenligt, precis som processen att sedermera bli utkastad av en bister vakt. Pärsson var nästa kille att dra, därefter Jarmo, jag själv var ”last man standing”. Sista timmen då jag återigen misslyckats med att hitta läget mellan tankad och nykter, blev mer ett socialt experiment. Jag tittade, analyserade och reflekterade på mina partygrannar. Jag kom som vanligt inte fram till om det var jag eller dem som var de mest missanpassade i lokalen. Innan jag traskade hemåt glufsade jag på McDonalds; klockan hade hunnit slå 04.00 innan jag var i säkert skydd från den iskalla nattvinden. Dagen efter var jag seg, hade träningsvärk i handlederna,  gigantiska blåsor, men inga minnesluckor.

Vad är Rullstolsbasket?

Rullstolsbasket har spelats sedan 1956 i Sverige. Under 60-talet bildades fyra herrlag samt ett damlag, alla i Stockholmsområdet. Rullstolsbasketen har varit med i Svenska Handikappidrottsförbundet fram tills 1994, då den integrerades in i Svenska Basketbollförbundet. I stort sett spelas rullstolsbasket med samma regler som vanlig basket. Spelarna klassificerad efter omfattning av funktionshinder i grupper mellan 1 och 4,5 poäng (inklusive halvpoäng). Lägsta poäng (1) för spelare som har svårt med balansen orsakad av förlamning och högsta poäng (4,5) för spelare som har en mindre omfattande skada eller ingen. Även personer utan rörelsehinder kan delta och spela. I landslaget och stora mästerskap får dock inga spelare som inte har någon skada vara med vilket innebär att dessa är låsta till spel i svenska ligan. På planen får de 5 personernas sammanlagda poäng inte överstiga 15. Den första officiella matchen spelades i USA 1946. Världsmästerskap och Europamästerskap spelas, och grenen ingår även i Paralympiska spelen. På internationell nivå administreras rullstolsbasket av International Wheelchair Basketball Federation. Rullstolsbasket är en av handikappidrottens snabbaste och hårdaste idrotter med mycket action.

Rullstolsbasket framgångar och historik i Sverige

  • 1956 – Organiserad rullstolsbasket börjar spelas i Sverige
  • 1970 – Första svenska herrlandslaget bildas.
  • 1976 – Första svenska mästerskapet spelas.
  • 1981 – Norrbacka HIF vinner Europacupen
  • 1983 – Sverige tar brons i VM.
  • 1984 – Sverige tar brons i OS.
  • 1994 – Rullstolsbasketverksamheten i Sverige tas över av Svenska basketförbundet
  • 1999 – Sveriges herrar blir femma i EM och kvalar in till Paralympiska spelen 2000.
  • 2000 – Sveriges herrar blir sjua i Paralympiska spelen
  • 2005 – Sveriges herrar tar EM-brons och kvalar in till sig till VM 2006
  • 2006 – Sveriges herrar slutar sexa i VM.
  • 2007 – Sveriges herrar vinner EM-guld och kvalar in till Paralympiska spelen 2008.
  • 2008 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
  • 2009 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
  • 2010 – SM vanns av Norrköping Dolphins.
  • 2010 – Euroleague 3 samt Challenge Cup 2010 vanns av Norrköping Dolphins.
  • 2010 – Sveriges U22 tar guld i EM.
Continue Reading »
No Comments

Grabbhalvan 2012

13 maj, 2012 by

Ett nytt år, en ny grabbhalva, nya förväntningar och krossade sådana


Grabbhalvan har under sin storhetstid på 90-talet lockat horder av löpare, men antalet har sakta men säkert reducerats från cirka 4000 till 1 500 motionssugna, vilket i och för sig är lite märkligt då det de senaste åren präglats av att det återigen blivit trendigt att löpa. Antal lopp har ökar lavinartat  i Sverige, vilka oftast är fulltecknade precis som försäljningen av idrottskläder. I år anmälde sig runt 17oo grabbar till jubileumsloppet varav 1434 stycken passerade målsnöret. Grabbhalvans 20-åriga historia är fylld av olika bansträckningar, detta är det andra året vid Stadium Arena.

Första året genomsyrades arrangemanget av nonchalans, inkompetens och hybris mot oss löpare som dyrkar statistik. I år har arrangörerna vaccinerat barnsjukdomarna på ett föredömligt sätt. De har bland annat sett till att banan är 5 km och inget annat, sedan har de också sett till att de sista 200 meterna avverkas på själva inomhuslöparbanan i Stadium Arena. vilket känns extra mäktigt. Nackdelen med alla ändringar är att det egentligen inte går att ha en adekvat rekordtid,  då varje bansträckning i sig gör det omöjligt, förhoppningsvis är detta en vedertagen bansträckning som håller i sig några år.

Jag själv förstår att det skett ett löparuppsving, då 24 timmars samhället breder ut sig likt pesten själv. Det ligger liksom i tiden att träna, vara hälsosam och deltaga i dylika folkfester i syfte att förverkliga sig själv.

  • Det är kostnadseffektivt, om man inte som jag vill ha de bästa plaggen och tillbehören.
  • Det är tidseffektivt, bara att dra på sig skorna och ut och löpa i sitt närområde.
  • Löpning är bra för fysiken, styrkan som att hålla nere vikten.
  • Löpning är bra för att motverka stress, och rensar huvudet på negativism.
  • Löpningen ökar kreativitet, man blir en problemlösare av rang perfekt om man pluggar.
  • Löpning är idealistiskt att tävla mot sig själv som mot andra.
  • Löpning är flexibelt, lika enkelt att springa på semestern som hemma.
  • Löpning kan avnjutas med bra musik i hörlurarna.

Mina förberedelser var ljusår ifrån optimala, då jag brottats med vadproblem sedan 6-7 veckors tid tillbaka. De 3 senaste veckorna har jag knaprat Voltarentabletter som en besatt knarkare, och sedermera invaggats i falsk säkerhet, då allt nästa känts bra. Det enda jag gjort i träningssyfte var att gå/jogga 5-6 km två gånger för att rehabilitera vad/hälsenan. I vilket fall som helst kom Jocke ”Spurs” Andersson förbi i värsta tsunamiovädret. Vi cyklade sedermera till Stadium Arena där 98 procent av alla som var där samlats under tak och inne i själva arenan. Till sist blev vi så illa tvungna att värma upp, och sprang runt himpaområdet någon kilometer. Klockan 18.25 var det dags att tränga in sig bland de andra adrenalinstinna löparna i samklang med hurtiga uppvärmningsövningarna från 3 euforiska World class tjejer. Jag fibblade med min mp3 och glömde då av att sätta igång min Garmin pulsklocka.

Efter några 100 meter så kände jag det som jag allra minst ville känna, vadsmärtornas återkomst. Frustrerad och aningen besviken försökte jag inte höja något tempo, utan hålla ett jämnt sådant istället. Tanken var självklart inte att förvärra den dysfunktionella vaden. Min löparklädsel som för dagen bestod av löpartights, långärmad tröja och jacka blev snart ännu blötare än vad jag trodde var möjligt. När tempot var lägre så försvann positivt nog de 5 km väldigt snabbt.

Efter halva sträckan inleddes en orgie av vattenpölar, på vissa platser  var det ren sjövarning, till sist orkade man inte hoppa över dem, utan klampade rakt i, man kunde ju liksom inte bli blötare. Även fast mitt tempo var lågt så kände jag mig skrämmande trött, något som kan berott på att jag inte tränat ordentligt på 4-5 veckor, och som sagt kondition är färskvara – dessvärre. När det var 500 meter kvar så ökade jag aningen för att komman in på min sämsta tid någonsin: 23.30. Efter förutsättningarna var jag oväntat nog nöjd, då jag ändå höll mig under 25 minuters strecket. Nästa år hoppas jag på bättre förberedelser och att vara skadefri, för då ska jag i vilket fall som helst springa under 21 minuter, det är mitt mål.

Topp−tio, Grabbhalvan, fem kilometer:

1) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 15.23

2) Oskar Danielson, IK Norrköping Friidrott, 15.25

3) Alexander Palm, IK Norrköping Friidrott, 15.31

4) Marcus Carlsson, SSAB, 15.57

5) Mikael Zetterberg, GoIF Tjalve, 16.03

6) Daniel Karlsson, IK Akele, 16.37

7) August Mollén (13 år), IK Norrköping Friidrott, 17.09

8) Henrik Berggren, OK Denseln, 17.25

9) Abdelhak Fadlehallah, Red 1 IF, 17.45

10) Niklas Österlund, Ulricehamns OK, 17.49

Vi andra

131) Joakim ”Spurs” Andersson, 20.59

141) Jens Möller, 21.06

153) Magnus ”AIK” Ström 21.11

409) Mats Widholm, 23.30 (2011 fick jag 22.09 i tid)

De som sprungit Grabbhalvan alla loppen

Continue Reading »
1 Comment

I Vångaskogen med min frus pappa

Upp med tuppen för att någon timme senare vara  framme vid vackra Restad, 1000 meter ifrån avtagsvägen till Vånga. I ensamt majestät tornar en Astrid Lindgren miljö upp, med hagar, hedar och kor. Där bor sedan 1986  Maries föräldrar: Kalle och Gull-Britt Widholm. Vi hade förra veckan kommit överens om att detta datumet var då som jag skulle agera skogsröjare i deras exceptionellt stora hage. Jag hade självklart hoppats på 15 grader och sol. Istället för bar överkropp blev det långkalsonger, gummistövlar och 3 tröjor i symbios med snålblåst, regn och 1 plusgrad.

Det gamla hederliga kroppsarbetsprocessen inleddes klockan 09.00 med att frakta dygnblöta trädstammar och grenar istället för torra fjäderlätta sådana. Handskarna blev genomblötta redan vid första grankontakten, och jag tyckte jag redan såg ljuset via en  annalkande kallbrandkänning; det var frusna fingrar av den högre skolan. Efter 1½ timme så hade endera fingrarna domnat eller så var det så att det aningen varmare ute dessutom hade solsken avlöst ett dystopiskt regn. Tiden rann på i osedvanligt snabb takt, och 3 timmar senare var vi helt plötsligt klara. Den stora belöningen förutom kroppsarbetsträningen var Gull-Britts vardagslyxmiddag. Hon hade denna gång lagat till en gudomligt god gulaschliknsande soppa samt en delikat hallon-, blåbärssmulpaj med vaniljsås. För mig var detta himmelriket på jorden, och jag åt av glatta livet, inga dieter i livet kunde hålla mig ifrån matfrosseriet. När jag kom hem så blev jag liggandes ett par timmar på grund av kroppsarbetsovana och god mat.

Record store day

Den 21 april firas sedan 2008 skivbutikernas dag. Syftet är att sätta fokus på den unika bredd och det djup, i både kunskap och sortiment , som finns hos alla entusiastiska skivhandlare runt om i landet samt att fira kärleken till musiken. Initiativet är välbehövligt, men också aningen tragiskt att det skulle behöva gå såhär långt. Olagliga som lagliga musiknedladdningar och bekväma streamingtjänster som Spotify med flera tar allt större del av lyssnarkakan. Det är i och för sig inget konstigt, då det dels är billigare, enklare och framförallt extremt miljövänligt. Små genuina skivbutiker som Vaxkupan är osannolikt sällsynta, och jag tycker att vi Norrköpingsbor ska vara stolta över denna ”relik”. Vi ska definitivt däremot inte slå oss för bröstet genom att vi har en av landets intressantaste skivbutik, vi måste också handla där för att ha kvar denna kulturella fornlämning. Se hur det gick för alla de vackra biograferna i Norrköping, ingen av dem är kvar vilket i sig är oförklarligt då fula ruckel i stan kan bli k-märkta, men inte en enda biosalong av lyxigt snitt.

Att köpa LP/CD har för för mig varit ett lika vedertaget inslag på mina alla resor precis som att äta gott. Jag har de senaste 7-8 åren successivt reducerat denna shoppingföreteelse från att inte leta alls. Det beror främst på att det finns få skivbutiker att gå till, men också att jag beställer i stort sett alla mina CD-inköp på Ginza, och har egentligen inget behov av att leta efter nyheter, tråkigt men likväl sant. Som tur är vidmakthålls en viss försäljning via vinylförsäljning. Jag själv har inte köpt vinyl på minst 20 år, och förstår inte riktigt denna nykomna nostalgitripp. Några argument är: bättre, naturligare och varmare ljudbild, en annan att det är mer personligt och plats för mer  och estetisk information. Det kan nog jag hålla med om, men att hålla på att vända från sida a till b känns inte riktigt rätt, den tillbakagången vill jag inte deltaga i dessutom tar de osannolikt stor plats. Jag har hos Maries föräldrar 20 skivbackar fyllda med LP skivor.

Ofrivilligt träningsuppehåll – Voltarenkapslar och Rehab

De första squashpassen efter Madrid Halvmaraton blev tillika också mina två första matcher i squashstegens division 3. Jag förlorade inte oväntat mina båda inledande matcher mot Magnus Hjortberger och Eric Widström. I min tredje match var jag till skillnad från de två första matcherna stark som en påtänd sork, jag upplevde att jag kunde slå bollsaten genom glasväggarna. Jag vet faktiskt inte varför; kaffe konsumtion var visserligen skyhög men inte värre än vanligt. I vilket fall som helst blev detta min värsta fiende, då jag slog på allt som rörde på  sig -  på volley, vilket bland annat innebar att slagen visserligen var hårda, men i stort sett kunde hamna var som helst. Min motståndare Jesper Karlsson halvstukade foten något som fick honom att chansspela. Jag har aldrig varit med att bollen mot alla odds gick in 5-7 mm ovanför röret typ 95% av alla försök. Mentalt som verbalt förstummad så låg jag hux flux under med 2-1 i set. På något oförutsägbart sätt lyckade jag vända processen och vinna komfortabelt med 11-3 i 5:e och avgörande set. Dock en eloge till min osannolikt kämpande motståndare, men denna vinst var snuskigt välbehövlig för såväl mitt psykiska välbefinnande som att inte åka ur gruppen.

Jocke ”Spurs” Andersson ringde mig tidigt på lördagsmorgon när jag just bestämt mig för att skippa dagens löpning. Mina argument var lika usla som vädret ute, vilket i sig var ett huvudargument. Min ömmande vad, kaffe som inte fick mig pigg, och troligtvis en släng av cancer stod på jag-vill-inte-springa-listan. I vilket fall som helst så fungerade Jockes otåliga, men auktoritära röst som en löpningskatapult. Med jag-hänger-väl-med-då-syndromet i bagaget kastade jag på mig kläderna och en näve Voltaren gel. Kylan tycktes kunna penetrera märg som ben, och jag bad till gud att vi inte skulle få motvind. Mr Andersson bytte om, sedan sprang vi från Hagebygettot mot Vrinnevi och 5 km rundan. Vi höll ett 4.45 min/km tempo, något som dränerade mig på energi medan Jocke tycktes vara helt oberörd, det vältränade svinet. Efter 8 km i mitten av en brant backe la mina vader och mitt psyke av, och jag stannande tvärt för att några meter senare börja gå de 2½ km tillbaka till Ektorp.


Har börjat knapra Voltarenkapslar som den bästa elitknarkaren; det blev nästan 3 hela förpackningar under 3 veckor. Det positiva var att  vadsmärtan samt mitt haltande reducerades med 90%, nackdelen var väl just att det är en läkemedelsillusion som uppvisar sitt rätta ansikte så fort jag slutat med tabletterna. Sedan bör man definitivt inte läsa på innehållsförteckningen, för då har man snaskiga mentala problem framför sig. Vecka 16, 17 och 18 var veckor som indirekt fick fungera som återhämtning, rehabilitering och uppbyggnad av vad, hälsenor som framsida av lår. Måhända en paus som i de bästa världar för med sig en starkare squashspelare och långdistanslöpare. Tyvärr gynnade detta inte mig kortsiktigt, då hela Grabbhalveträningen frös inne precis som all form av squashspelande, men som sagt det kan vara guld värt ur ett längre förbättringsperspektiv.

Knäböj mot en vägg: Stå med ryggen mot en vägg och placera benen en bit framför, ska vara 90grader i knäleden. Gå ned i sittställning och håll denna position. Försök att hålla positionen så länge du orkar, och vila därefter lika länge innan du upprepar, max x 3.Jag följde dessa vedertagna instruktioner på inrådan från min kompis Stefan Hammarström. Det tog såklart något år innan jag väl satte igång. Ska jag väl inleda något så är det i mitt fall helt signifikativt med någon form av lista. Den ska dels fylla den adekvata funktionen att jag inte ska fuska med att utföra detta moment minst 3 ggr i veckan, dels ha som rekordlista, i syfte att ha någon form av träningsambition förutom att just bli starkare på framsidorna av låren. Hitintills har jag fullgjort mina egna uppsatta mål och gjort så över 3 veckor, förhoppningsvis en rutin som ska fortsätta länge. Från första försöket på 1:41 minuter till min bästa tid på  5:16 minuter några veckor senare. Den första omgångens rekord  är 2:27 minuter, vilket i mitt fall är en ruskig förbättring, då jag inte kom över 40 sekunder första gången jag använde tidtagning

 

 

Continue Reading »
1 Comment

”Hur man inte får bygga förvaltningen”

Detta mycket vackra, mysiga och omdiskuterade andningshål lite utanför Norrköpings centrum är onekligen en källa till motstridiga åsikter om vad som skall finnas och inte finnas där. För  9 år sedan anordnade Norrköpings Kommun med Jonas Glaumann i spetsen så att allmänheten kunde vara med och påverka hur området bäst kunde tillvaratas. Jag deltog i en av de grupperna, och ingen av dem slutgiltiga fiktiva förslagen ansåg att det skulle byggas bostäder på den lilla plätten.


Denna pärla är som gjord för rekreation, och ett unikt tillfälle att konkret visa på att Norrköping verkligen är parkernas stad. Att bygga bostäder där är lika dumt som om Breivik skulle släppas fri, och få sadla om till Svenska för invandrare lärare. Ibland undrar jag vad det är för inkompetenta idioter som ens tillåter det gå såhär långt. När inre hamnen inom en 10 tioårsperiod kommer att förverkligas så blir det ännu viktigare med en annorlunda och välbehövlig grönyta, det är trivsel för  såväl invånare som för turister.

Det kommer att byggas en bro, vilket är utmärkt, men den ska inte gå till nybyggda bostäder, utan till en grön oas för alla kategorier av människor, alla tider på året. Min fiktiva broförbindelsevision med andra sidan Strömmen ska inte enbart vara en bro, utan också agera mötesplats och stressavlösare: tänk er Karlsbron i Prag, fast modernare, mindre, men betydligt grönare. Inte bara en bro, utan en fantastiskt exceptionell bro som också är ett led i politikernas vision att skapa fragmentariska kommunala små varumärken som bildar en fantastisk helhet. Mitt förslag är en bred bro med massvis av sittplatser utmed båda sidorna, och  en gräsmatte-mittfåra där soldyrkare, bokläsare, ladda-batteriet-invånare bara kan lägga sig ner, flankerad av handikappanpassade stråk på bron med plats för flanerare, cyklister, joggare skateboardar och hundägare.

Den ska fungera som en adekvat genomfartsled,  men också som en stadsstressreducerare genom att kunna ta med sig en picknickkorg, bara lägga sig att läsa eller helt sonika bara koppla av på gräsytorna. Det öppnar upp för världens äldsta gratisnöje att titta andra människor, vilket möjliggörs då alla kategorier av människor passerar bron och dessutom stannar kvar på bron. Det ska vimla av originella bänkar och bord, i de flesta borden ska det finnas tillgång till schack/Kinaschackbräden och andra spel (som exempelvis i Ryssland), pjäserna hyr eller köper de spelsugna vid glassbaren. Den extremt vackra bron består till viss del av en mikromötesplats där trappavsatser avlöser varandra för att längst upp avrundas av en ståtlig pelare i äkta Kolmårdsmarmor; avkoppling, fika, picknick, eller bara helt enkelt njuta av den bedårande utsikten i samklang med jovialiska tyskar som passerar med sina lyxbåtar under bron möts i området. Gammalmodig belysning arkitektur är något som förstärker den romantiska känslan i symbios med  modern och fantasieggande ljussättning, något det inte heller ska snålas med.

”Hur man inte får bygga förvaltningen”

”För att vinna måste man våga” ett epitet som inte stämmer in på Norrköping och deras styrande. Tyvärr har vi i Norrköping osedvanligt svårt att bygga exceptionella byggnader, broar och dylikt. Visst det finns undantag som exempelvis glasellipsen mellan Spiralenhusen, uttjatade Industrilandskapet, Visualiseringscentret och självklart hela Knäppningsborgskvarteret. Men som sagt det är ju privata aktörer förutom Industrilandskapet som för övrigt var en hårsmån ifrån att bli jämnat med marken som ligger bakom dessa geniala och lite udda projekt, annars är det dessvärre funktionalitet och pengarna som styr byggprocessen. Mitt förslag har i 20 års tid varit att inrätta en byrå som har hand om allt som byggs i Norrköping. För att överhuvudtaget få bygga något i Norrköping skulle det krävs samverkan med innovativa, kreativa och nyskapande personer, i syfte att varje nybyggnation måste innehålla någon form av utsmyckning, annars får man helt enkelt inte byggnadstillstånd.

Som sagt  det borde finnas någon form av kommunalinstans vars enda syfte vore att godkänna nybyggen i staden och med nybyggen menar jag detaljerna på dessa. Den här instansen skulle i samråd med byggherrarna se till att varje ny byggnad skulle förses med ett visst antal dekorationer, mönster, speciell arkitektur och helst målas i många färger (i alla fall minst två). Kraven skulle ge kommande generationer en enorm stolthet för staden istället för en form av avsky som jag och många andra invånare känner när de passerar några av de nya budgetbyggen.

Ta exempelvis Kvarteret Lyckan vid Åhlens tillika Transportstyrelsens nya näste. En mer steril, funktionell och tråkig byggnad får man leta efter. Det finns inte tillstymmelse till dekoration eller inslag som förskönar denna hemska byggnadstingest. Det är egentligen ett hån mot oss Norrköpingsbor att få detta budgetbygge kastat på oss istället för något nyskapande som invånare om 50 år kommer att beundra istället för att rygga tillbaka åt. Till skillnad från butiker så står byggnader kvar väldigt många år, och då borde det i mycket större utsträckning ligga i kommunens intresse att man bygger byggnader som även ger näring till visuella  och emotionella  sinnena, inte bara se till det praktiska och kortsiktiga.

Hade denna instans funnit så hade varken Holmentorget eller Nya torget funnits idag. Den som skapade dessa torg har totalt missbedömt hur mötesplatser ska se ut. Grå sten varvat med en fantasilöshet som få människor har skådat. Inte nog med att hela Nya torget genomsyras av likstelhet; fontänen är onekligen kronan på verket, och måste utan problem kunna platsa ibland världens fem fulaste (största) fontäner, och det är ändå en komplimang. De känns extra irriterande att veta att torgen blev en oerhörd kostsam historia för kommunen, vilket dessvärre inte tillhör sällsyntheterna. Utan att överdriva så hade vilken idiot som helst kunnat göra torget bra mycket attraktivare än det är idag.

En orgie av färger

Inspirationen har jag bland annat fått ifrån Amsterdam och Irlands västkust, där de pittoreska husen är målade i mycket starka pastellfärger, som likt en magnet lockar de till sig horder av besökare. Mitt och turisternas största samtalsämne var just de olika och annorlunda färgvalen på fasaderna – man blev helt enkelt både harmonisk och euforisk. I Norrköping har vi ett väldigt bra exempel på hur man förändrar något enormt tråkigt till något väldigt trevligt på ett simpelt enkelt sätt. Det jag pratar om är promenadernas gatubelysnings stolpar som färgats mörkblått istället för den sedvanliga grå. Det känns som ytterligare en dimension tillkommit på de redan vackra promenaderna – ett fräscht ingrepp i stadsbilden. Förhoppningsvis så målas alla stolparna, el- skåpen och brofästena i Norrköping i blått – en ovanlig stadsnisch. Jag tror till 100 % på en färgläggning av staden skulle få en gigantisk genomslagskraft runt om hela världen.

Det jag menar är inte 1-2 färger, utan ett spektrum av färger som ”kastats på byggnaderna”, det går att utföra med miljontals varianter. Var och en av de ”grådaskiga”  öststatsbufférna skulle noggrant planeras så att varje hus blir till ett unikt fristående konstverk. Det kan exempelvis vara motiv som har att göra med Norrköpings spännande och rika historia (muralmålning = en konstform) eller banbrytande färgmönster, det ska inte finnas gränser för fantasin, färgerna ska passa in i miljön dessutom ska de vara vackra att titta på. Norrköping skulle kunna bli den moderna konstens huvudstad, konstnärer skulle i bästa fall vallfärda hit för att finna inspiration och samtidigt utveckla staden så fler byggnader får krönas med himmelska färgbad.

Byt fokus innan vi blir frånsprungna

Det gäller bara att byta fokus; att se varje nybyggnation som en möjlighet att göra staden mer spännande, intressant och nyskapande. Det tjafsas hela tiden om nya byggnader som kan bli en stads ansikte utåt, i syfte att marknadsföra kommunen och sedermera locka till sig flera företag, turister och invånare. Kvarteret Lyckan lär inte bidra till denna process precis, snarare tvärtom. Nä, Norrköpings kommun lever inte som de lär; de pratar brett om parkernas stad, och vikten av att bygga innovativt, men de gör precis tvärtom. Kommunen lyckades implementera ett nyskapande bygge som via vänskapskorruption och inkompetens blev groteskt mycket dyrare. Jag pratar självklart om Strykbrädan, och med det så vill jag påstå att all nyskapande innovationer inte alltid är av godo. Tyvärr så  liknar nybyggnationen ofullständiga byggnadsställningar, något som de flesta anser inte förskönar en stad.  Jag tycker att det saknas människor med adekvata sammanlänkade visioner och strategier för hur Norrköping ska bli en stad av rang.

Själv har jag inte bara agerat gnällgubbe, utan faktiskt försök påverka kommunen i rätt riktning genom att skicka in i mina ögon bra förslag till förändringar. Har också skickat ut min publikation: ”En bruksanvisning hur Norrköping blir en Världsattraktion”, den har jag delat ut till många personer och företag under årens lopp. Jag var också delaktig i Strömsholmsprojektet där allmänheten fick bilda kreativa grupper för 5 gånger senare ställa ut sina kreativa förslag. Nu tycks detta hedervärda symboliska kommunala tilltag bara varit en skenmanöver, i syfte att blidka intresserade Norrköpingsbor som värnar om sin stad för att sedermera agera dammsamlare i kommunens förvaringsutrymmen.

Som sagt att se varje nybyggnation som en potentiell möjlighet vore ett första steg att hädanefter förändra i grund och botten ett dysfunktionellt kommunalt beteende. Självklart är det dyrare att bygga så, men ibland kan det vara trevligare att komma till Thailand än Himmelstalundsbadet; har man en vision så sparar man automatiskt mer målmedvetet till den, så är det bara. Kortsiktighetsslöjan som successivt breder ut sig över Västeuropa är onekligen ett gissel, däremot behöver man inte följa trenden utan likt oerhört många städer i Europa som exempelvis Birmingham använda sitt egna sunda förnuft och dessutom tänka aningen mer långsiktigt än i Norrköpings fall.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu