Subscribe to RSS Feed

Archive for april, 2012

Cineasthörnan

22 april, 2012 by

Pixel-Eskapism

The open road är en good-feeling-drama i symbios med  roadmovie. Justin Timberlake spelar Carlon Garrett som via sin sjuka mamma indirekt blir tvungen att hämta sin pappa till hennes annalkande operation. Pappan Kyle  är en levande basebolllegend som reser runt och nostalgiföreläser, skriver autografer och dricker mängder av alkohol. Han gestaltas superbt av the allmighty Jeff Bridges, en man som bara blir större för varje roll han gör. Kyle och Carlton har inte pratat med varandra på 5 år, och tycks egentligen inte ha något behov av det. I syfte att hantera situationen hänger hans före detta flickvän med på resan. Dessa tre individer sammanflätas i och med att de blir tvungna att ta itu med deras gemensamma förflutna. Likt dessa filmer så följer The open road implicita manusregler som:  bra slut, försoning, acceptans, förlåtelse. Justin Timberlake går från klarhet till klarhet, från hatobjekt till  godkänd skådis. Detta är en tänkvärd film där man bör rannsaka sin egen situation och förflutna i syfte att diagnostisera och rätta till det i tid. Det är en varmhjärtad film som inte sticker ut på något sätt men ändå fyller sitt syfte utan att göra bort sig – en bra standardfilm.

Gillar man rockhistoria, och bra skådespeleri så är det svårt att motstå Cadillac records. Filmen handlar om bluesens spridning från bomullsplantagen till vinyl så att säga. Det sker via Rockklubbsägaren och sedermera Chess Records grundare Leonard Chess alias Adrien Brody (1973, New York, USA: The thin red line, Summer of Sam, Harrisons flowers, The Pianist, The Village, King Kong, Splice, The Experiment). Det är han som signar den f.d. bomullsplockaren Muddy Waters, utmärkt gestaltad av Jeffrey Wright, och bluesen får på så sätt ett ansikte i och med den lavinartade spridningen som sedan skedde via radio och vinylförsäljning. HowlinWolf, Etta James, Little Waters och Chuck Berry är andra artister som idag  alla är med i Rockens hall of fame; vi får fragmentariskt följa dem en bit på vägen i symbios med den ytterst polariserade rasdiskrimineringen i  50-talets USA , vilket tillför filmen en välbehövlig dos av autentiskt socialrealism. Då var dessa artister nyskapande med uppgång och fall på sitt CV precis som bluesen, nu är de legender. Tyvärr överensstämmer inte filmens rockhistoria med verkligheten, något jag tycker är lika slarvigt som synd.  Filmen frossar också i stjärnglansens baksidor såsom kokain- och alkoholmissbruk. Filmen har fått mig att googla vidare i livsödena som presenteras i filmen, vilket är ett gott betyg.

Horrible bosses en good-feeling-komedi med drag av Baksmällan-filmerna. Tre barndomskompisar samlas några gånger i veckan på sin lokala bar för att prata av sig och umgås. Förutom att de är barndomskompisar har de det gemensamt att deras chefer är riktiga svin, och då menar jag svin (Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Collin Farrell). Till sist går detta så långt att fröet att mörda dem växer sig allt starkare för att sedermera blomma ut helt. De tar hjälp av en färgad kriminell som agerar likt en mördarkonsult. Just scenerna med de tre novismördarna och mannen med brottsligt förflutet fungerar väldigt bra rakt igenom hela filmen. Byta-mord-humor-genren som visserligen är groteskt smal sådan, men är ett tema som återkommer då och då. I filmen så nämner de en av de mest kända: ”Släng morsan av tåget”, en för övrigt grymt underskattad komedi från 1987 med Danny De Vito och Billy Crystal. Filmen dryper av bra skådespeleri, och dessutom bra sådant också, vilket gör filmen ännu bättre än den egentligen är. Horrible bosses är bäst i 3/4 sedan blir det lite för långdraget och ultraöverdrivet. Det känns som de lagt krutet på 75% av filmen för att sedan bara få den gjord, känns lite hafsigt. Jag gillade i vilket fall idén och filmen i sig; en riktig mörk komedipärla där inte skämten avlöser varandra utan snyggt vävs in i den absurda handlingen. Som sagt är skådespeleriet top notch, men Kevin Spaceys gestaltning av den sadistiske, manipulativa och extremt grymme chefen är snudd på genialisk underhållande. En av mina top-10-komedi-filmer de senaste två åren.

The Hit List är en thriller och tillika ett mycket originellt upplägg. Ponera att du precis inte blivit befordrad fast du blivit lovad, istället går uppdraget till en medarbetare som snott din idé samtidigt som din fru är otrogen med din bästa vän och mitt i alltihopa har du spelskulder som du tänkt betala i och med den nya tjänsten. Allan Campell går till en bar där hans enda syfte är att supa sig redigt full. På baren möter han en man spelad av Cuba Goding Jr (1968, Bronx, New York: A few good men, Outbreak, Jerry Maguire,  As good as it gets, Men of honour, Pearl Harbor) och de börjar småprata.  Han påstår senare på kvällen att han är en yrkesmördare, något inte Allan tror det minsta på. Mannen i baren ber honom skriva ner en lista på de 5 personer som han vill se döda. Tagen av stundens och alkoholångorna gör han upp en 5-i-topp och överlämnar listan till den färgade mannen. Mannen är dock borta när han kommer tillbaka ifrån toaletten. Nästa dag på jobbet uppenbarar sig en bisarr men likväl hemsk sanning för honom, hans chef har blivit mördad, mannen som var nummer 5 på hans hit-list. Tyvärr så låter detta bättre än det är, då Hollywoods skjut- och bombartilleri sätts in på allvar; Rambo framstår i jämförelse som en frikyrkograbb, vilket inte är något positivt. Det blir helt enkelt för mycket, när hälften hade varit gott nog. I vilket fall som helst är detta en underhållande film, som försöker säga att man ska tänka sig för vem man pratar med i en bar och vad man säger. The Hit list tar upp temat om vad som skulle kunna ske om en yrkesmördare verkligen flippar ut, en kille som alltid ligger några steg före polisen, och inte har några som helst hämningar. Vi ser ju vad som hände i Norge.

Brorsan, jag och pappa flanerade från ett solindränkt Norrköping till Filmstadens största salong. På bioagendan stod storfilmen The Avengers.Till skillnad från all annan filmprocess så ligger det snuskigt mycket planering innan ridån kunde gå upp för det senaste tillskottet till superhjältegenren. Fristående filmer inleddes subtilt med Iron Man 1, sedan Hulken, Iron Man 2, Thor och senast Captain America. Alla dessa filmer var halvbra filmbeten till vad som komma skulle. Små fragment lades ut i alla dessa filmer, i syfte att blomma ut på riktigt i och med denna helt oemotståndliga actionfilm. The Avengers är en sådan film där alla pusselbitar faller ursnyggt på plats, från en trovärdig och skurkaktig skurk till superbt skådespeleri, groteskt bra effekter, men framförallt ett dramaturgiskt mästerverk ur ett seriefilmhjältes perspektiv. Vi vet att det kommer att sluta bra, men färden dit är såväl nagelbitande som hyfsat oviss. Det här underhållning från första rutan till den allra sista, och en film som i mina ögon sällar sig till min topp-5 i genren: Spiderman 1 & 2, Batman Begins, The Dark Knight samt X-men-First class. Det är som tur var inte bara action, utan bra dialog av trovärdiga karaktär i sin osannolikhet som dels för handlingen framåt på ett utmärkt sätt, men också cementerar redan starka karaktärer. Humorn är exceptionellt välavvägd, något som annars brukar vara en akilleshäl; Robert Downey Jr sylvassa och cyniska kommentarer är bara för härliga.  Filmen är 2½ timmar, men känns högst som 1½ timme , något som säger allt om det gudomliga underhållningsvärdet. Min hyllning till detta mästerverk är total, och jag kan inte annat än knäböja för ren pur perfektionism. Det finns bara en hake, hur ska upphovsmännen kunna toppa denna film? Hur ska man kunna fixa till hemskare motståndare som är redo att ta över moder jord än de i filmen? Vilka karaktärer ska man skapa som kan rå på Hulken eller Thor? Men som sagt en dag som denna är det det minsta jag behöver bry mig om. Visst filmen lämnar ju inga bestående avtryck förutom för-stunden-eufori, det är ju inte samma djup som  i exempelvis ”Najwals hemlighet” eller ”There be dragons”, men det är ju inte heller dess syfte.

Säsong två av den underbara Spartacus: blood and sand. Efter första delen så har tyvärr Spartacus himself hunnit att avlida i cancer. Mannen som gestaltade kraftpaketet var Walesfödda Andy Whitfield  som sorgligt nog bara blev 39 år. Producenterna kunde ha begravt spektaklet, men valde att fortsätta med en prequel på 6 avsnitt kallad ”Gods of the Arena”, där man stärkte upp vissa karaktärer samt introducerade en ny gladiatortitan: Gannicus.  I Spartacus Vengeance ersatte  Australiensare Liam Mcintyre Andy Whitfield som ännu inte hunnit dött,  men gett sin välsignelse till sin ersättare. Den nya muskelknutten är 10 år yngre och betydligt mindre än sin föregångare, vilket blev en stor kontrast de första episoderna. Det är också av naturliga skäl mindre intriger, då huvudtemat består av att fånga upprorsmakarnas som rymde från gladiatorskolan i förra omgången, men som sagt det finns och blir över. Blodutgjutelseprocessen är däremot helt intakt och får en zombiefilm av bästa märke att framstå som Bolibompa. Den nye killen växer sakteligen in sig i rollen som Spartacus, men han brottas självklart med det omöjliga. I vilket fall som helst så gör han inte alls bort sig, men uppbringar inte alls samma karisma som den avlidne Andy Whitfield. Blod till förbannelse i symbios med oändliga slaktar-slowmotion-sekvenser och mjukporr är några stabila ingredienser som även applicerats på denna fortsättning. Jag måste tillstå att nyhetens behag är över, och det bästa krutet sparades inte till denna omgång, men jag tycker i alla fall att detta är frustrerande underhållande. Precis som förra omgången vimlar det av starka karaktärer som manipulerar varandra i en strid ström, vem kan man lita – absolut ingen alls.  Vackra kroppar, snygga fightingscener, coola effekter, utmärkt dramaturgi, tonvis med blod och action-dissekering  – helt underbart och oemotståndligt. Crixus, Lucretia, Oenomaus, Claudius Glaber, Ashur, Ilithyia, ni blir saknade, ni och all er heroism och heder.

Spartacus: blood and sandär en tvättäkta  gammaldags spökhistoria, en sådan som inte dränks av specialeffekter och blod, vilket i sig behöver vara negativt, men ibland är det skönt med lite variation. Huvudrollen spelas klart godkänt av Daniel Radcliffe, mera känd som Harry Potter. Han spelar den unga advokaten Andy Kipps som får i uppdrag att ta värdera en fastighet uti ingenmansland i jämförelse med London. Hans klients hus ligger en bit från en liten by, och sägs vara hemsökt. Då Andys fru nyligen gått bort så vet han inte om det är hans egna  nerver som spökar eller den svarta damen. Miljöerna är så urbrittitisk gotisk landsbygd som det bara är möjligt, något som skapar en trovärdig som kuslig miljö. Just de stilistiska skrämseleffekterna är det som gör filmen så sevärd och nervkittlande; jag gömde mig bakom kudden ett antal gånger. Den sävliga historien bygger snyggt upp ett klimax som är såväl otäckt som oförutsägbart. En perfekt film att avnjuta lite innan klockan slår tolv, helst ska det åska, storma och ösregna också, men då hade jag bitit sönder kudden.

Shuttle är en skräck/thriller som handlar om två tjejer som precis landat från en semester i Mexiko. De ska bara ta bussen hem, men väljer det billigaste alternativet. Det skulle de inte ha gjort. De och två killar samt en nervös gubbe delar upplevelsen av att indirekt bli kidnappade. Föraren och hans kompanjon har andra planer för ungdomarna. Deras hemska eskapader i bussen är både spännande och oförutsägbara. Shuttle är en intelligent och smart thriller som får mig att sitta som klistrad under hela filmen. Det välarrangerade och annorlunda slutet ger den oväntat bra thrillern extra pluspoäng. Föraren spelas effektivt av birollsskådisen Tony Curren född 1969 har medverkat i osannolikt många  tv-serier som Medium, 24 och i filmer som Pearl Harbour, Underworld, Blade 2, Gladiator, Ondine. Detta skulle kunna hända. Jag betalar helt klart rätt pris och rätt bolag för att ta mig hem hädanefter.

Continue Reading »
No Comments

Vad som komma skall?

Någonstans i Kairo Egypten; denna bild känns ganska avlägsen från vårt indoktrinerade miljötänk som vi har i Svedala, men som sagt attityderna i det svenska samhället har den senaste 20 års perioden förändrats radikalt. När det kommer till skräpnedkastning så har det skett en låt-gå-mentalitet, där föräldrarna inte själva lever som de lär, något som indirekt appliceras på deras avkommor. Det finns många andra orsaker, men det viktigaste är i detta fall att på många fronter vrida tillbaka klockan. Jag anser att utifrån turism-, demokrati-, trygghet- och moralperspektiv att det är viktigt  för en stad att agera förebild för sina invånare. I och med den nya lagen som trädde i kraft förra året så borde det rationellt sett blivit ordning på torpet. Icke sa Nicke, i Norrköping ser det lika hemskt ut som det gjorde innan. Problemet var att polisen och lagstiftarna inte synkroniserade sina agendor, i syfte att implementera en lag som respekteras, istället bortprioriterade polisen denna överträdelse, och vips var synergieffekterna som bortblåsta. Samverkan är så groteskt viktigt, och när det väl kommer till kritan så tycks det vara häpnadsväckande komplicerat att kommunicera mellan statliga och kommunala institutioner, även om alla egentligen tjänar på syftet – oförklarligt. Det finns städer där dessa faktorer anses överensstämma med min vision som exempelvis Singapore och Moskva, hoppas  att Sverige sällar sig till de länder där inte bara fagra ord och innehållslösa löften skrivs, utan där också konkretism får råda

Vårpromenader -  numera med lockbeten

Hanna och Frida har fått gått oändliga långpromenader sedan barnsben, med trevliga delmål såklart, i syfte att reducera barngnäll. Det har hittills fungerat långt över förväntan. Promenaderna har varit utmärkta tillfällen att leka i olika parker, lapa sol, äta glass, ta bilder, filma, läsa tidningen, men framförallt umgås med sina barn. Det senaste året har strategin börjat knaka i fogarna, då främst Hanna ser all form av promenadindoktrinering som helvetet på jorden; varenda extrameter är jobbiga enligt henne. Jag vet att det till viss del tillhör åldern, men mitt ego vill helst förtränga detta genom att fortfarande skräddarsy varierade promenadstråk med olika delmål. Efter 1 timmes hot och tjat fick vi till sist med Hanna. Till en början så var det obeskrivligt gnäll, detta reducerades successivt för att 10 minuter senare avta helt. Promenaden blev rätt kort och avgick från Ektorp till Skarphagen, Himmelstalund och tillbaka. Efteråt tyckte Hanna att det var hur trevligt som helst. Av  erfarenhet är jag medveten att nästa promenad lär präglas av samma måndag-hela-veckan syndrom, då hon redan glömt bort charmen med familjegemenskap, träning och aktiviteter och glassköp.

Samma vecka lyckades jag med konsttycket att infoga ytterligare en långpromenad, denna gång bestod lockbetena av en Top Model bok på Lekia, och första glassen på Halvars. Solen sken i takt med den livliga trafiken, gradantalet landade på 9 grader, men det blåste kallt, vilket förtog lite av årets första glassätning på Halvars. I mitt fall blev det en smaksammansättning av banan, viol och hallonlakrits, medan Hanna tog Caffé  latte med maränger, Frida dräpte i sig en bägare med päron- och jordgubbssmak. På vägen hem stannade vi till i två parker där operation jaga-barn inleddes, mina vader var som heliumballonger efter den bedriften, och barnen tyckte som vanligt att 40 minuter var alldeles för kort tid.

Tävling Madrid Medio maraton 2012

Inför Madrid

Vecka 9 bestod av 4 tuffa pass varav två löpningspass i 370 minuter medan vecka 10 hämmades av en förkylning, vilket innebar två pass på 132 minuter

Återigen begav Magnus Ström och jag själv till Kanotklubben i Lindö för att vara en del av triathlonkollektivet. Det blåste inte alls mycket, och det fanns inte tillstymmelse till halka, men det var däremot gråkallt. Detta var också premiärrundan för ”homobyxorna” det vill säga löpartights som jag fick i födelsepresent av min fru. Jag har tidigare alltid tyckt att den utstyrseln är bland det mest gay-aktiga som en man kan ha på sig. Mellan raderna har man hört historier som: ” har du väl sprungit i löpartights springer du inte i något annat”, men sådant snack avfärdade jag snabbt, det såg helt enkelt äckligt ut. Nu stod jag själv ombytt i ett par rediga helsvarta  ”homobyxor” av märket Adidas. Det var onekligen en märklig känsla att för första gången känna den perfekta löparupplevelsen utifrån ett klädselperspektiv. ”Homobyxorna” satt som klistrade runt mina håriga ben och följde följsamt minsta benrörelse – fantastiskt. Numera går dessa plagg under epitetet löpartights, inget annat. I vilket fall som helst blev vi fyra personer som valde att springa raksträckornas förlovade sträcka. Jag, Magnus Ström, Christian Johnsson och Fredrik Adolfsson. Fredda dikterade diktatoriskt vilken väg vi skulle ta, och det blev såklart den långa varianten. Från Lindö via Citygross – Vidablick – Himmestalund – Strömmen – Södra Promenaden och sen tillbaka till bilarna vid Kanotklubben. Allt som allt blev det en sträcka på 22.5 km det vill säga 1.4 km längre än ett halvmaraton. De andra tre sprang ½ km längre och var betydligt mindre tröttare än vad jag själv var vid målet. Däremot hängde jag på dem under nästan hela sträckan, det var bara sista 1½ km som jag sviktade. Om det var löpartightsen eller den kokainstinna starka koppen kaffe som  visade vägen låter jag vara osagt, troligtvis en kombination.

Veckan efter blev det ”back to reality” när jag och Jocke ”Spurs” Andersson vågade oss ut runt Hagebys nejder. Sträckan inkluderade Kättsätter, Skarphagen, Ektorp och tillbaka. Det blev 11 km med mycket bra löpningsförhållanden; det var bara solen som fattades. Jocke spurtade sista biten vilket innebar att han kom 100 meter före mig. Själv kände jag mig aningen tung och inte alls så lätta ben som vid förra långpasset. Löpningsfacit bestod av 11 km löpning på 56.30 minuter med en kilometertid på 5.08. Guds gåva till löparna: Garmin 305 strejkade för första gånget och dessa tider är inte helt adekvata. Sådde också några löpningsfrön till Jocke angående en halvmaraton i höst någonstans i Sverige. I och med detta pass har jag infogat någon form av löpningskontinuitet – ett gott tecken inför ett vårrusigt Madrid. Vecka 11  bestod av 3 pass på 327 minuter medan vecka 12 innehöll endast 1 pass a´la 80 minuter.

När man var inställd på att ha båda huvudkuddarna med och på sig klockan 10 en söndagsmorgon, ändrades planerna abrupt genom att Odda tidigarelade passet till 09.00. Det innebar att jag gick upp 06.30 istället, i syfte att få i mig en bra frukost i god tid innan passet för att bland att motverka håll. AIK var förkyld så jag åkte i ensamt majestät till kanotklubben i Lindö, där jag mötte upp Fredrik ”Odda” Adolfsson och Christian Johansson  Det var ett grå-kallt-mulet Norrköping som genomsyrade denna söndagsmorgon, men betydligt varmare än de två föregående dagarna. Istället för Lindövägens oändliga raksträckor blev det mestadels grusvägar via sträckan: Lindö-Marby-Risängen-Smedby-Styrstad-Ljunga-Marby-Lindö. Det kändes riktigt brafram till 18 km, då jag av hänsyn till Fredriks och Christians träning bad dem fortsätta i sitt tempo, medan jag själv minskade mitt. De två sista km var en uppvisning i krökt rygg och sargat mentalt tillstånd dessutom sprang jag åt fel håll. Väl vid parkeringen så visade adekvat tidtagning på 2 timmar 7 minuter och 20 sekunder under  de 23.5 km som genomförts. Det var min längsta löpning sedan Budapest maraton den 5 september 2009. Min maxpuls var så hög som 198 slag/per minut, min medelpuls 179. Den uppmätta hastigheten blev 11.07 km/h och snittet 5.25 min/km. Det vår återigen ett väldigt välbehövligt pass som jag aldrig hade utfört om jag inte sprungit med grabbarna triathlon. Jag glömde att ta med mig vätska i spåret något som troligtvis påverkade de sista km. I Madrid blir det förhoppningsvis shorts, T-shirt, värme, publik, vätskekontroller och 15 000 startande, något som lär förhöja de 2.1 milen.

Min squashsejour i tvåan blev en Juholtare, då jag vann 1 match och förlorade resten. Matchen som jag vann och dessutom spelade min bästa squash på länge var mot Jörgen Petterson, där jag tog en meriterande och välförtjänt 3-2 seger, han slutade  för övrigt tvåa i gruppen. I ärlighetens namn är det i 3:an som jag för närvarande hör hemma. 10 dagar innan loppet så mötte jag Magnus Hjortberger, det var inte 3-1, 3-1 förlusterna i sig som grämde mig mest, utan att jag slog upp en gammal seglivad hälskada. I och med den så blev det inte ett inplanerat långlopp med triatlonkillarna, utan vila och ångest. Jag har inte haft problem med detta på hela året och så inträffar incidenten lika oväntat som enerverande. Nu blir det en balansgång mellan rehab och testa-på-hur-det-känns-träning istället för att fokusera på att bara slå en tid som var min grundtanke, nu blir blir det dessvärre en bära-eller-brista-situation-löpning i Madrid. Jag är medveten om att den pulserande hälsenan blir svår att tänka bort, men det positiva med det är att jag kanske inte tänker på hur trött jag egentligen är. Inget ont som för något gott med sig eller?  Jag är verkligen tillfreds med att inte vara elitidrottare, utan ser vistelsen i Madrid som en semesterresa i kombination med löpning. Prognosen visar på regn, något som är bra att skylla på om skadan inte är så allvarlig.

Jag gjorde min sista löpning samma dag som planet till Madrid skulle lyfta. Det blev den vedertagna sträckan på 1 mil mellan Kungsgatan-Vidablick-Kungsgatan. I ett gråmulet Norrköping med en halvstorm i bakhasorna sprang jag till en början ytterst motvilligt; det var bara antikrist själv som fattades utifrån ett klimatperspektiv. Efter några kilometer med anorektiskt lätta ben blev jag nästan halvkristen, då den dysfunktionella hälseneskadan tycktes vara som bortblåst, hur det nu var möjligt. Det enerverande pulserande hade nästintill upphört, och jag hade precis bevittnat ett mirakel. Min tid blev 51.10 minuter, med en hastighet på 11.73 km/h och en kilometertid på 5.06 min/km. Medelpulsen höll sig runt 17g slag i minuten och maxpulsen stannade på 193 slag i minuten. Jag var mer en nöjd efter detta sista träningspass.

Loppet i Madrid startade i deras svar på Folkparken fast 93 gånger större. Startfältet var en eklektisk nationsgryta av adrenalinstinna löpare och löparskor. Vädret var obeskrivligt perfekt med ett gradantal som pendlade mellan 11-15 grader i det vinstilla Madrid. Jag hade införskaffat ett proteinpulver som skulle få exceptionellt starkt kaffe att framstå som mjölk, något jag hävde i mig 30 minuter innan loppet.  Detta var onekligen ett seriöst lopp, inga utklädda fjantar, över 15.000 förväntansfulla människor hade samlats i en av Europas vackraste parker, 13 744 av dessa tog sig i mål. Starten gick klockan 09.30, därefter följde en 9 km uppförslutning. När jag väl kommit in i tredje andningen avslutades loppet med 3 km oväntad uppförsbacke, något som dränerade mina lårmuskler på all kvarvarande muskelenergi. Dessa kilometer blev  istället en kamp att inte börja gå; jag vann den kampen. Generellt sett var detta ett utmärkt arrangemang, enda plumpen i protokollet var att de glömt att skicka med säkerhetsnålar till deltagarna, annars var allt annat klanderfritt. Bansträckan höll sig inom staden och inte på intetsägande industriområden eller förorter. Jarmo kämpade sig med en äkta odopad finsk sisu över mållinjen, jag sprang med honom den sista 1½ km. Vi var båda djävulskt nöjda med vår bedrift; nu kunde vi bälga i oss öl och vin i det fantastiska försommarvärmen.

Plats 1 Kipserem  Kiili Elind Kenya, Tid 1:02:07, Första milen 29:27

Plats 5706 Mats Widholm, Tid 1:47:00, Första milen 50:11

Plats 13 451 Jarmo Kolehmainen, Tid 2:21:52, Första milen 1:04:46

Första passet efter kraftprovet i Madrid skedde 8 dagar efter loppet. Det blev jag och Jocke ”Spurs” Andersson som utmanade Lindövägens oändliga raksträckor i ett dystopiskt  grågrått blåsväder. Det blev homobyxor och jacka på, i syfte att inte frysa ihjäl. Innan passet hade jag använt mig av Microlax, det vill säga ett medel mot förstoppning som tas analt, något som jag hade vaga och förträngda minnen från min tidiga barndom av. Det var minst sagt en laxerande effekt som dessvärre bibehöll sin funktion längre än det stod på förpackningen. Väl ute i löpningspose var det väldigt svårt att skilja på om jag fått håll eller rent av bajsat på mig. Det visade sig vara hållkänningar, inte det sistnämnda som tur var. Jag hade också med mig 4 tunga extrakilon, vilka var sviter av alltför många öl, snabbmat och lyxmiddagar i Madrid i symbios med all påskmat i Sverige. Det blev annars ett trevligt pass i ett hyfsat tempo där vi två tjattrade konstant, förutom sista kilometern, då jag hamnade i en krökt-rygg-position, och faktiskt inte orkade att kommunicera längre med min medlöpare. Jocke drog en annan väg hem medan jag fortsatte Norr promenaden mot Ektorp. Då framträdde lilldjävulen- på-axeln som manade mig med en nydiskad teflonpanna att helt sonika börja gå, gå, gå, gå, gå. Jag lyckades återigen spela denna obehagliga känsla ett spratt genom att springa hela sträcka. Ett minst sagt välbehövligt pass som jag ser som starten på nästa mål: Grabbhalvan den 5 maj samt Norrköpings första halvmaraton Bråviksloppet den 8 september. De 15.5 km fick sluttiden 1:20:30, med en hastighet på 11.55 km/h, medelhastighet på 5.11 min/km

Efter 3 veckors squashuppehåll så äntrade jag åter squashscenen mot den oförutsägbara squashspindeln Magnus ”Hjortis” Hjortberger. Detta var för övrigt min första match i division 3 efter att ha kanat ner från division två. Matchen i sig blev en orgie av felträffar och påspringningar, men emellanåt  bjöds  det på riktigt hyfsat spel. Hjortberger var obeskrivligt taggad, medan jag själv var ganska nöjd med att bara spela av  min första match. Det blev 3 klara 0 mot honom, medan jag vann vår andra dust med 3-1, men det som statistiskt räknas är första matchen. Hjortberger  visade sig vara minst dålig, men min dåliga förlusttrend bröts i och med min 3-1 vinst. Samma vecka, samma lokal mötte jag än annan motståndaren nämligen det italienska odjuret Lino Ferrari. Detta var vår första match på över två månader, och det blev dessvärre en pulvrisering av guds like. Jag fick agera bollkalle och hare i ett. Det blev 4-0 i matcher, och inte ett set så långt ögat kunde nå. Det positiva var att jag nästan fick springa ihjäl mig typ 500 idioten, samt att jag faktiskt lyckade försvåra min servar i sista matchen, vilket innebar att han inte kunde döda dem lika lätt, något som automatiskt medförde bättre och framförallt längre bolldueller.

V.13 bestod av 3 pass á la 193 minuter, medan vecka 14 blev helt träningsfri .V.15 blev ett återinträde in i träningsflitet med hela 4 pass i 336 minuter.


 

 

Continue Reading »
1 Comment

Inledning

Ett nytt år, en ny löparresa, denna gång riktade vi eskapismfokuset mot Spaniens huvudstad. Reseprocessen som hade inletts med Berlin, Budapest, Lissabon, Bratislava följdes i år upp upp av Madrid. Stefan Hammarström hade bokat flyg, men kunde dock inte följa med på grund av att hans arbetsgivare satte stopp för de planerna. Kvar blev jag själv och den euforiska finnen: Jarmo Kolehamainen. Vi bokade upp flyget t/r redan i november 2011 precis som vårt boendet. Jag anmälde mig till själva loppet i januari och Jarmo i mars.

Madrid info


Madrid blev Spaniens huvudstad så sent som 1561 efter att innan dess varit en sömnig småstad, till att bli ett maktcentrum av rang. Under högsommaren blir Madrid en kokande gryta, och i mitten av augusti brukar alla som som har möjlighet fly till kusten. Under vintern däremot blåser kyliga och torra vindar från det omkringliggande höglandet, en vind som är så svag att den kan döda en människa, men inte blåsa ut ett ljus. Vi valde att åka på förvåren, då man slipper stekhetta och arktiska vindar. Få folkslag har så usla frukostvanor som Madridborna, och som svensk innebär det en stor kontrast till det schematiska kostdygnsrytmen som vi är indoktrinerade med. I Madrid äter man fortfarande så sent som 22.00 på kvällen.  Huvudmåltiden  äts vid 14.00, och lunchen kan vara så lång som 3 timmar; efter en tupplur åker oftast mannen tillbaka till sitt arbete. Om Svenskar anser sig ha problem att hitta eget boende så ser Madridsbornas verklighet 100 ljusår värre, då män i genomsnitt är 29 år när de flyttar hemifrån och kvinnor 27 år. Däri tror jag förklaringen till att man ser så mycket hånglande i huvudstaden eftersom de inte har tillgång till egen lägenhet att utföra kärlekens konster i. Det lär inte underlätta att Spanien för närvarande har Europas högsta arbetslöshet, och där cirka 22 % av spanjorerna anses leva under fattigdomsgränsen.

Dag 1. Sen ankomst – ut i vimlet direkt


Jarmo hämtade mig klockan 16.00 på Lidl parkeringen. Det var onekligen en passande dag att åka till Spanien  eftersom krislandet samma dag utlyst generalstrejk. Vi lämnade bakom oss ett schizofrent  blåsigt Norrköping för att landa i Madrids ljumma och behagliga försommarvärme. Reseprocessen hade förflutit misstänksamt friktionsfritt, från Skavsta till Madrids flygplats och 20 minuters taxiresa till  Hotel Mexico på Gobernador 24. Incheckningen gick också som smort därefter bytte vi om till festklädsel för att 10 minuter senare köpa varsitt iskallt  6-pack av det lokala ölmärket Mahou. Hungriga som få uppsökte vi en Taberna av klass, något som resehandböckerna propsar på oss stackars turister. Europas minsta pizza i samklang med en kall god öl blev resultatet. Lokalen i sig var sjukligt genuint, men engelskan hos personalen och gästerna var obefintlig. Vi fortsatte utforskandet av Madrids nattliv och blev snart varse att till och med Neapel ligger i lä när det kommer till skräpkastandet. Vi upplevde Madrid likt en gigantisk sopcontainer, något som faktiskt drog ner på humöret. Ölen, gåendet och att vi gick vilse typ hela tiden frestade på psyket och fysiken, så vi irrade likstelt hem runt 02.00  i en fortsatt ljummen natt.

Dag 2. Långpromenad utanför kartan


Vi vaknade på gott humör till en obeskrivligt vacker och varm dag. På med vandringsskorna med målet att vandra 3-4 mil runt Madrids mindre okända nejder. En Burger King frukost intogs, ett nytt iskallt 6-pack inhandlades, ett 5 dagars Metrokort köptes, sedan tog vi oss via tunnelbanan till floden Manzanares där Madrids stad nyligen anlagt över 1½ mil parkpromenadsstråk med cool futuristisk arkitektur, lekparker, konst, uteserveringar, sportaktiviteter -  en exceptionell omgivning. Här har Norrköping allt att lära hur man skapar attraktiva ytor där alla kategorier av människor kan samlas och ta sig fram. Jarmo och jag pratade minnen, framtid och skvallrade likt djur i kombination med 25 en -gradig klarblå himmel och kallbrands-kalla-öl; det var precis som på Hultsfred eller Sweden rock förutom avsaknaden av musiken; obeskrivligt trevligt.

På vägen låg i våra ögon attraktioner som Atletico Madrids hemmaarena: Estadio Vicente Calderon,  där jag handlade en obligatorisk mugg samt några urläckra häftiga broar och arkitektur att mörda för. 1 mil senare efter att passerat mäktige Segovia bron började jag oväntat att grabb-skämt-bråka med Jarmo, han i sin tur var inte beredd, vilket  i sig var syftet med tilltaget, men tyvärr stods han i en skarv och föll likt en italiensk fotbollsspelare till marken, om inte ännu vackrare. Det visade sig senare att han stukat foten, då den svullnade upp som en tennisboll. Detta tilltag sänkte humöret lite granna, men färden fortsatte i den tryckande värmen mot Casa de Campo det vill säga parken och området där våra nummerlappar, chip och utrustning skulle hämtas. Vi gick, och gick lite till för att vila i poppiga  Parc Del La Montana, och passade på att köpa något till Jarmos tennisbollshäl, därefter tog vi Metron till hotellet för några timmars siesta.

Efter en välbehövlig dusch och några kalla öl så tog vi oss till Hardrock Café. Vi fick vänta 45 minuter innan någon matplats blev ledig, och denna tid fyllde vi med Mojitos och Sambucca. När vi väl fått vårt bord så åt vi en groteskt utsökt Chicken fajitas med en gigantisk öl. Senare på natten drog vi till Jazz club, ett ställe som skulle vara genuint spanskt med massor av bra musik, vi vare sig hörde eller såg något av detta förutom ett dyrt inträde och dryga vakter. Runt 04.00 efter att ha irrat bort oss i myriader av bakgator nådde vi återigen hotellet, och de ytterst hägrande sängarna.

 Dag 3. Partytrötta och ficktjuvspåpassade


Redigt sega vaknade vi ackompanjerade av ett enerverande fågelkvitter. Vi upptäckte ungefär samtidigt att våra ansikten och armar var totalt sönderbrända utav gårdagens megapromenad i solen dessutom hade Jarmos ankel svullnat ännu mera. Dagen innan ett lopp har vi som regel att aldrig dricka, något som vi höll även detta år. Det blev en fika på Starbucks, och frukost på gudomliga Kentycky fried chicken. Efter att vandrat runt någon mil tog vi Metron till Real Madrids mytomspunna och gigantiska arena: Estadio Santiago Bernabeu. På vägen därifrån uppför en hög rulltrappa ertappade Jarmo ett  ficktjuveteam med att sno hans plånbok som han hade i shortsen. Både den kvinnliga som manliga kumpanen sprang iväg som skrämda flygekorrar, när de blev avslöjade. Jarmo mindes inte hur de såg ut, men kände instinktivt att det måste varit ryssar, zigenare eller rumäner. I sin iver att analysera situationen nämnde han detaljer som slöja och mantel; något som indikerar att det också kan varit någon muslim eller matador.

Hade finnen blivit rånad så hade resten av resan troligtvis mist sin glans; istället för att vara frustrerad skärrad var han bara skärrad. Utifrån såg arena i sig råskabbig ut. och det mesta kändes lite spanskt beigt, vilket gjorde att snålheten tog överhanden när vi skulle betala 16 euro för en troligtvis torftig guidning; vi hade i vilket fall som helst beträtt helig fotbollsmark, något som berättigade en ny  artefakt i mitt samlande av fotbollsmuggar.  Efter en siesta så begav vi oss ut i det osannolika folkvimlet i La Latina, en stadsdel där barer och pubar låg sida vid sida. Vi valde en autentisk italiensk Trattoria där en utsökt Spagetti Carbonara med vatten åtnjöts. Med morgondagen i åtanke så var vi hemma redan vid 22.30 för att förbereda klädsel och material. Till bådas förfäran uppdagades det att Jarmo inte hittade nyckeln till loppet det vill säga nummerlappen med chippet på. Vi letade i alla skrymslen och vrår, men utan resultat. Jarmo lade sig med ångest från självaste helvetet, jag delade hans förtvivlan.

Dag 4. Halvmaraton dags

Vi vaknade med 3½ kuddar i ansiktet och Jarmo hade likt en liggande professor Baltazar kommit fram till att han haft påsen med sakerna till hotellrummet, vilket lämnade kvar städerska som boven i dramat. Den enda lösningen var att ta sig till startplatsen 15 minuter från vårt hotell i syfte att försöka få tag en provisorisk nummerlapp. Jarmo hade inga förhoppningar om en bra lösning medan jag själv försökte propagera för  ett lyckat slut på det hela. Efter många om och men fick han en ny nummerlapp. I ren eufori öste vi på i 400 meters tempo till hotellet för en snabbfrukost bestående av kaffe och en croissant därefter hade vi 30 minuter på oss att utföra den nästintill religiösa riten med att ta på sig rätt utrustning. Det blev shorts, kortärmat,  1 kg Tigerbalsam och chip/nummerlapp på. Min kära följeslagare GPS pulsklockan Garmin 305 samt en nyladdad mp 3 Sansa med blandade musikhöjdpunkter som Disturbed, Survivor, Ace of Base, Yngwie Malmsteen, Tom Jones. The Poodles, Shinedown, Rise against var såklart med mig. Med oss hade vi också varsin proteindryck med en koffeinstyrka som skulle kunna få ett lik att resa sig, den drack vi 20 minuter innan själva starten. Vi hade tagit in på ett strategiskt bra hotell, då vi endast hade 10 minuters jogging till själva startplatsen. Vädret var väl inte vad vi hade förväntat oss, strålande solsken, medan prognoserna enhälligt visat på regn. Gradantalet höjdes successivt under loppet från 11 till 16 grader, och det fanns inte tillstymmelse till blåst heller, förhållandena var definitivt optimala.

Min fyra adekvata mål

1. Ta sig runt utan att bryta loppet på grund av skada och dylikt.

2. Inte under några omständigheter gå under själva loppet.

3. Komma under 1 timme och 50 minuter

4. Slå mitt personbästa på 1 timme 44 minuter och 3 sekunder från Bratislava halvmaraton 2011

När jag väl stod i min  löparfålla så var det så där lite pirrigt och löparhögtidligt som man bara vill att det ska vara. Till tonerna av Billy Talent ”Fallen Leaves” passerade jag startlinjen, Jarmo startade några grupper längre bak, hans målsättning var att ta sig under 2 timmar och 20 minuter. Till min förvåning så var det en riktig tung bana som inledde loppet närmare bestämt 9 kilometer med nästan bara backar och lutningar. När detta helvete var över så kände jag rytmen av andra andningen. Vid 15 km öppnade jag en koffein/sockergel, i syfte att få i mig nya superkrafter. Det blev några tunga backar vid 14 och 16 km, sedan var det 2½ km underbar nedförslöpa, och vid detta skede var jag 100 % säker att slå mitt personliga rekord. Då hade jag absolut inte räknat med nästan 3 km uppförsbacke och lutning från 18 km till 21 km. I det läget strejkade mina lårframsidor ordentligt, det som är mina vedertagna akilleshälar. Backarna hade tagit musten ur mig, och nu hade jag bara ett mål  i sikte, och det var att inte gå – tiden var av ringa betydelse.

Med krökt rygg a´la Gollum stapplade jag in i Retiroparken med 1 km kvar, och då visste jag att jag dels inte skulle gå, dels klara av loppet – en fantastisk känsla. Jag passerade mållinjen med 3 minuter sämre tid än i Bratislava, men som sagt  3 av 4 mål blev ändå uppfyllda, vilket jag var nöjd med eftersom banan i sig var djävulskt krävande. Jag fick min medalj, banan, nötter, energidryck, vatten och lade mig 15 minuter i gräset för att njuta av detta andliga tillfälle. Därefter tog jag mig till hotellet när jag råkade se finnen komma kämpande 72 meter därifrån. Jag hoppade osmidigt över konen, och återigen in i loppet, hans sista 1½ km, i syfte att peppa honom. Jag var nästan lika glad som han själv när han passerade målsnöret dessutom var det skönt att slippa vara orsaken till att han eventuellt hade brutit loppet på grund av min tidigare skämtfadäser, hans tid blev 2 timmar och 21 minuter.

Efter en välbehövlig vila tog vi oss återigen till Retiroparken. Gradantalet hade stigit till 25 grader, och parken i sig är ett vattenhål för alla Madridbor att vistas när vädret visar upp sina bästa sidor. Det var en megapark och en av de vackraste jag någonsin befunnit mig i; det hände något hela tiden och överallt. Vi drack ett antal öl, åt en chorizobaguette, tittade på folk och vilade i denna osannolika park, en riktig paradisisk upplevelse. Utmattade av vilan och ölen tog vi en siesta, efter det så delade vi på 1 vinflaska på en indisk restaurang med exceptionellt god mat. Vi blev så tagna av loppet, ölen, solen, promenaderna, siestan att vi helt sonika tog en taxi till hotellrummet redan  23.00 – helt utslagna.

Dag 5. I shoppingens tecken


Med en träningsvärk av guds like stegade vi ut i ett halvtaskigt väder som till vår förvåning övergick till en klarblå himmel under dagen. Dagen inleddes med en McDonalds frukost och sedan shopping i de pittoreska arbetarkvarteren Lavapies och La latina med några kalla öl till vårt förfogande. Plaza Espana, Colon och Plaza Mayor och Palatset avverkades under förmiddagen och avslutade på Burger king innan den hägrande siestan. Nyduschade begav vi oss ut till Madrids gamla centrum, och vårt första mål blev en irländsk pub där vi tog en varsin välförtjänt Bushmill. Hungern gjorde sig återigen påmind, och vi lyckades återigen med konsttycket att pricka in en toppenrestaurang bland de miljarder som Madrid bär i sitt sköte. Denna gång valde vi det thailändsk köket, där vi också delade på en flaska spanskt vin. Lagom lulliga strövade vi runt pubarna denna varma måndagskväll, det var var för övrigt vår sista kväll i Madrid. Runt 01.30 anlände vi till hotellet för en välbehövlig skönhetssömn, nu var man sliten helt enkelt, väldigt sliten

Dag 6. Back to ”Peking”


Efter varsin snabbdusch packades väskorna och hotellnotan betalades, sedan gick vi de 15 minuterna till Atocha busstation för att hinna med flygplatsbussen som bekvämt avgår var 15:e minut, tar cirka 40 minuter och kostar endast 2 euro. Det blev en frukost på flygplatsen efter vi lämnat in bagaget, sedan lite shopping och presenter till barn, fru och mig själv. Därefter följde en en seg hemfärd som återigen fungerade friktionsfritt. Jarmo agerade chaufför klanderfritt, och jag var hemma i Ektorp runt 19.45. Borta bra, men hemma bäst är ett ordspråk som nästintill alltid stämmer. Att packa upp presenterna till rådjursögda prinsessor och en glad fru är alltid förenat med livskvalitet.

Resereflektioner

Madrid som stad var ljusår från Barcelonas skönhet och variationsrikedom, men hade ändå en puls som gick att ta på. Jag lär i vilket fall aldrig återkomma hit, utan nöjer mig med att ha besökt Spaniens huvudstad en gång i mitt liv. Vi hade extremt tur med vädret, vilket gjorde att vi kunde åtnjuta åtskilliga kalla öl under bar himmel, och kaffeorgier på pittoreska kaffer. Om prognoserna hade stämt så skulle det regnat såväl lördag som söndag, något som hade devalverat helhetsupplevelsen. I vilket fall som helst blev det en toppenresa med resesällskap i världsklass. I skrivandes stund vet vi ännu inte vart nästa resa bär hän, men att Steffe Hammarström med all säkerhet ska med är lika säker som att det aldrig blir fred mellan Palestina och Israel, något som förstärker feststämningen och den ironiska humorn rejält.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu