Subscribe to RSS Feed

Archive for mars, 2012

Cineasthörnan

27 mars, 2012 by

 Pixel – Eskapism

Tree of life är filmen där en ”seriös” Brad Pitt (1963, Oklahoma, USA: Thelma & Louise, En vampyrs bekännelse, Höstlegender, Seven, Troja, Babel) visar sig. Filmen i  sig är så långt ifrån en feel-good-film som det bara går, till och med Bergman framstår som bröderna Farrelly i jämförelse. Vi får följa Jack den äldste sonen av tre bröder och hans dysfunktionella uppväxt med en diktatorisk kristen pappa under 50-talet i Texas. Filmen inleds i nutid där föräldrarna och sonen Jack som spelas av Sean Penn (1960, Santa Monica, Kalifornien, USA: Bad boys, Colors, We´re no angels, State of grace, Dead man walking, , Carlito´s way, U-turn, The Game, I am Sam, The thin red line, Mystic river, 21 gram, Milk) får besked att den yngsta brodern omkommit i kriget. Detta blir själva upphovet till filmen, där tvivel, tvivel och ännu mera tvivel är kittet i historien; finns det verkligen någon gud, och i så fall varför har han övergivit oss – varför, varför, varför? Under filmens gång utkristalliseras fadern som spelas utmärkt av Brad Pitt som en diabolisk, omnipotent, känslokall och egoistisk pappa. Mamman och tillika Mrs O`Brien gestaltas perfektionistiskt av Jessica Chastain (1981, Kalifornien, USA: Stolen, The Debt, Take Shelter, Coriolanus, Niceville, Wilde Salome) av är hans raka motsats genom att uppvisa ett spektrum av känslor som kärleksfullhet och omtänksamhet, men också total kuvenhet gentemot husets patriark. Filmens inledning är en orgier i natur-bild-metaforer, något som ska symbolisera sinnesstämningen hos de inblandade. När ½ miljard sådana avlöst varandra blev i vilket fall som helst jag evinnerligt trött på dem. Det blir helt enkelt för tung och för existentiellt på en konstnärligt poetiskt negativt sätt. Filmens stora behållning är Jacks komplicerade förhållande till sin krävande far, där han helst vill se denne död och moderns oförtröttliga neutralitet. Tree of life abstrakta och ultraexistentiella stämningar tycks ta sig på alltför stort allvar och hybrisen leder till en seghet av guds like, vilket inte uppvägs av ovanstående behållning.  Jag tyckte också att Sean Penn såg äldre ut än sin far, något som tyder på taskig maskering eller Pitts krav på att få spela seriös, men ändå se tillräckligt fräsch ut. En petitess i sammanhanget är att Sean Penn för mig ser ut som en hybrid mellan Orup och Mats Wilander

Take shelter är onekligen ett annorlunda drama med ett subtilt thrillerinslag. Den omtänksamme familjefadern Curtis spelad av Michael Shannon (1974, Lexington, Kentucky, USA: Grondhog day, Pearl Harbor, The Woodsman, Revolutionary road, The Runaways) upplever återkommande apokalyptiska mardrömmar angående en annalkande superstorm. Dessa påverkar honom i den grad att han får ett subjektivt kall att bygga ett skyddsrum på deras bakgård, något som påverkar familjens relationer som ekonomi. Curtis mamma sitter på psyket sedan han var 10 år och han börjar misstänka ett dysfunktionellt arv från sin mamma. Slitaget mellan ”kommande” visioner eller schizofrenin tär på alla i hans omgivning. Hans fru Samantha som för övrigt spelas av samma Jessica Chastain som i Tree of life, gör allt för sin man och sin sjuka dotter, men det finns gränser. Jag gillar den här tystlåtna och sävliga historien som beskriver den tunna linjen mellan paranoia och rädsla, objektivitet och subjektivitet. Karaktären Curtis är icke-hollywood stylad, vilket innebär att han inte är stereotypisk. Han är medveten om att han kan vara på väg att bli tokig, men i sin kamp mot detta agerar han rationellt. Take shelter är en intelligent, fascinerade och vardaglig otäck film – utmärkt.

Fishtank är socialrealism på hög nivå. 15-åriga Mia bor i Essex England, i en stadsdel som får Navestad att framstå som Beverly Hills. Hon bor med sin narcissetiska mamma och yngre syster.  Mia är allmänt störig och har lyckats blivit utkastad från skolan. Den nedåtgående spiralen pekar ner i avgrunden tills mammas nya pojkvän dyker upp, vilken spelas av Michael Fassbender (1977, Heidelberg, Tyskland:  Band of brothers, 300, Hunger, Edens lake, X-men: First class). Successivt växer det fram en vänskap mellan dem. Han är också den som sporrar henne att fortsätta att dansa, vilket är Mias största och enda intresse i livet förutom att planlöst ströva omkring i förortsgettot. En film om överlevnad där samhällslivlinorna är få och verkligheten är  deprimerande brutal. Fishtank upplever jag som oerhört realistisk, snudd på dokumentärfilm. Med en subtil ton och med lågmälda medel styr detta förortsdrama mitt intresse mot klimax. Jag verkligen känner urinen mot de grådaskiga byggnaderna i symbios med vardagsdroger och misshandel. Även i detta helvete finns det hopp om en bättre framtid, om man bara ser den minimala  ljusstrimman. Jag kan inte göra annat än abdikera för en tankeväckande, naken, men ändå väldigt vacker film.

Steven Spielbergs version av Tintin är en eklektisk hybrid av hans tidigare filmer som: Catch me if you can och Indiana Jones filmerna, hans signum står skrivet på varje filmruta -  på gott som ont. Det positiva är att Spielberg i och med den nya tekniken tycks hittat en ny lekkamrat, vilket för oss tittare innebär en kreativare och vitalare regissör. Nackdelen är att han drabbats av en actionhybris, något som hämmar hans förmåga att avsluta i tid, nu blev tyvärr matinéfilmen 10 minuter för lång. Äventyr och action präglar andra hälften av filmen i den grad att man knappt hinner andas emellan scenerna. Det är schizofrent bra gjort, men utan andningspauser tröttnar man efter en stund på all hardcoreaction, det blir helt enkelt för mycket av det goda, vilket förtar en del av denna utmärkta matinéfilm. Kemin mellan Kapten Haddock, Tintin och Snowy är helt underbar – innan all action börjar ultraeskalera. Som sagt såhär blir resultatet om man gapar efter för mycket, första halvan av filmen är i vilket fall som helst top notch.

Underworld awakening är den 4:e filmen i ordningen om den empatiske vampyren Selene och hennes varulvskärlek. Selene vaknar upp i en laboratoriumtank och flyr från sitt klaustrofobiska fängelse. Efter ett tag inser hon att det gått hela 12 år sedan sist. Selenes själsfrände är död, men istället får hon reda på att de har en dotter i ”livet”. Hon är liksom sin far en hybrid mellan vampyr och varulv, något som fångar allas intressen. Mänskligheten har under 12 år fått vetskap om dessa varelsers existens och nästintill utrotat alla. Jag dyrkade verkligen de tre första filmerna som genomsyrades av kärlek, hat, familjerelationer och framförallt en bra historia. I och med denna fjärde film så har allt detta raderats ut och ersatts av ultraaction och vapenfetischism a´la Resident evil i sina värsta stunder. Jag saknar som sagt allt som gjorde de andra filmerna värt att se, en ruskig besvikelse. Det fanns miljarder spännande manusintriger att spinna vidare på det som de byggt upp, men icke sa Nicke, vi botar det med action och lägger till ännu mer action. Att man som tittare och hardcore fan snabbt tappar intresset för denna intetsägande historia tyder bara på ren nonchalans eller inkompetens. Kate Beckinsale (1973, London, England: Pearl Harbor, Van HelsingThe Aviator, Nothing but the truth )som spelar Selene är i alla fall en tröst i mörkret, då hon är som klippt och skuren för rollen.

Nicholas Cage  spelar  Will Gerard vars fru Laura blir  brutalt våldtagen av en ökänd våldtäktsman, vilken lyckas komma undan. Guy Pearce (1967, Ely, England: L.A confidential, Momento, Greven av Monte Cristo, First snow, Traitor, The Hurt locker,  The Road) alias Simon  ger honom ett förslag när han är som mest sårbar. Will går motvilligt med på denna överenskommelse att någon eliminerar denna person. Tyvärr finns det en hake och det är att tjänsten kräver en gentjänst, vilket i detta fall  består i att mörda någon annans förövare. Seeking justice laborerar med ”byta-mord-temat”, i detta fall är det en hel organisation som sköter processen och dessutom sköts allt på ett mycket mer sofistikerat och strukturerat sätt. Nicholas Cage vägrar döda någon, men den strategin visade sig inte vara någon bra idé alls. Seeking justice visar upp en fräschare, piggare och bättre Nicolas Cage än på mycket länge. Idén är originell, istället för en ångestfylld vigilante är det istället en informell organisation som tar över när samhällets brottsbekämpningsstrategier fallerar.  Jag blev positivt överraskad av denna film. Tyvärr nästlar sig sista halvtimmen in sig i sin egen återvändsgränd. Gymnasieläraren Will karaktären  blir  väl överdriven när han tar upp kampen mot sina banemän.  Han kör bil som  en gud, slåss och hanterar vapen som aldrig förr, detta tar ner något som kunde blivit en kommande klassiker a´la Taken med Liam Neeson. Precis som i Tintin blir det för mycket av det goda, och avsaknaden av rationalism och realism är påtaglig, tills sist blir de inblandade bara Hollywoodska stereotyper, synd på så rara ärtor.

Kan en 2½ timme lång film om vänskapen mellan en ung man och en häst vara något? Vi får följa hästen Joey och tonårspojken Jeremy separation och efterföljande äventyr under första världskriget. Med Steven ”sentimentaliteten” Spielberg och Disney vid rodret kan resultaten inte bli annat än såhär påträngande sliskigt och tillrättalagt. Det är snuskigt vackert, välgjort, episkt men också helt befriad från autentisk spänning och oförutsägbarhet. Sådana här mot-alla-odds-filmer kan i stort sett bara sluta på ett sätt, och denna film är definitivt inget undantag. Alla karaktärerna är klichéer av guds like, något som blir frustrerande redan efter 20 minuter.  Det finns dock en scen som jag verkligen tycker är helt magiskt bra. Tyskarna i ett skyttevärn, britterna i ett annat, slakten ska strax inledas, tystnaden ligger som en dimma över fältet. En av soldaterna ser något konstigt i kikaren, och inser att det är en häst som fastnat i taggtråd mellan fiendevärnen. Efter ett tag tar britten en vit flagga och beger sig emot tyskarna och hästen. Soldaten inser snabbt att han inte har verktyg för att hjälpa loss hästen (Joey). Då stiger en tysk upp ur gravvallarna för att bistå den brittiska soldaten. För några minuter är kriget och den annalkande slakten uppskjuten i syfte att försöka befria hästen. Det blir en fantastisk dialog mellan dessa två hästälskande soldater i denna absurda situation. Hela den långa temporära förbrödrings-scenen är fantastisk och känns dessutom som att det skulle kunna ha hänt i verkligheten, vilket det inte har. War horse är i vilket fall som helst en film som tillfredsställer hela familjen, utan att väcka någon som helst anstöt, det är en film om mod, vilket i sig är en bra egenskap att indoktrinera barnen med.

Där War horse episka storslagenhet misslyckas med att förföra sin publik, lyckas den sävliga The Descendent. Detta drama blir bara bättre för varje 15 minuter som går. Filmen handlar om en man som är gift med sitt jobb, unnar sig inget av de pengar han arbetat in, och är ständigt upptagen, tiden bara sinar. Lika oväntat som tragiskt råkar hans fru ut för en båtolycka och hamnar i koma och sedermera avlider. George Clooney (1961, Lexington, Kentucky, USA: Cityakuten. Mördartomaterna kommer tillbaka, From dusk to dawn, Batman & Robin,  Out of sigth, The thin red line, Three kings, O brother where art thou, The perfect storm,  Syriana, Up in the air, The men who stare at goates, The American) som gestaltar arbetsnarkomanen Matt king vaknar upp ur sin dvala på grund av att han är så illa tvungen. Han måste ta hand om sin yngsta dotter och tillkommande vardagsbestyr. Ganska snart uppdagas det att hans fru har haft en romans med en annan man. De två döttrarna, Matt och ena dotterns pojkvän ger sig ut på en tripp i syfte att reda ut situationen. The Descendant är en film som är obehagligt svårt att tycka illa om. Med små gester framavlas ett högkvalitativt drama omgärdat av tragik, men också med ofantligt mycket värme. Ju längre filmen lider desto starkare utkristalliseras alla huvudkaraktärer, man lär känna dessa figurer helt enkelt. Filmen innehåller fler relationsdimensioner än bara ”uppvaknandet”, vilket gör filmen ännu starkare. George Clooney har i och med sitt film-cv blivit en husgud hos mig och borgar numera för högoktanig cinastkvalitet – en av förra årets bästa filmer.

Continue Reading »
No Comments

Norsk kvalitetsstål på skiva, inte på scen

Så fort jag såg att denna hybrid av Ronnie James Dio och Ronnie James Dio skulle komma till avkroken Norrköping kastade jag mig på luren och bokade 3 biljetter. Jag, Stefan Hammarström, Jarmo Kolehmainen och Johan möttes upp på Jarmos företag  Arteferro där vi bastade, drack öl och lyssnade på bland annat Rammstain. Det blev en så himla trevlig kväll att vi inte ens hann att äta en pizza på Oliver Twist som  vi planerat. Vi kastades oss istället direkt in i handlingen genom att ta en taxi till Skandiateatern. 22.00 äntrade den blonde vikingen och hans band scenen, en kvart innan hade vi anlänt. Skandiateatern tar 500 personer och enligt arrangören var det 400 sålda biljetter, vilket var en klart godkänd siffra, då Norrköpingspubliken oftast skriker efter bra band, men sviker när de väl kommer till stan.

Jarmo stod längst lite finskt allra längst fram medan vi andra lite svenskt betraktade skådespelet 3 meter ifrån scenen. Ljudet precis som scenen var bra mycket bättre än när vi såg Bloodbound på Bakfickan för något halvår sedan. Förutsättningarna kunde egentligen inte vara mycket bättre än de vi hade till förfogande. 14 låtar och ett intetsägande trumsolo senare fick jag sälla mig till den besvikna minoritetens skara. Jorn Lande har en fantastisk röst som håller minst lika bra live. Hans hårdrocksposer var det verkligen inget fel på, utan han bockar av alla klyschiga genre- attributer som finns att tillgå i hårdrockssfärens underbara värld. Det stora problemet är att han var totalt antikarismatisk. Vissa har det, andra har det inte – Jorn Lande har det inte, det finns ett syfte med varför exempelvis jag själv inte står på scen förutom att jag har scenskräck och inte kan sjunga. De andra i bandet fyllde adekvat sin hårdrockfunktion, men mer än så var det inte. Visst var låtarna fortfarande bra, men det tände aldrig riktigt till. De 80 minuter som bandet höll på kändes dessvärre som 180 minuter. Denna spelning kvalar definitivt inte in på min 500 live lista. För mig är han förpassad till vinyl, CD och Spotify där han fortfarande är en av världens bästa röster – bara man slipper se honom.

Smärtsamt hungriga begav vi oss direkt till McDonalds där vi dräpte några saftiga burgare, och de smakade som vanligt godare än de brukar såhär på nattkvisten efter 7 kalla öl. Vi lyckades dra uppmärksamheten mot oss via ett verbalt argumentationskrig. Jag hävdade att Kommunismen som Marxs förespråkat aldrig existerat, medan de andra tyckte jag var totalt trög i huvudet och hänvisade hela tiden till Ryssland, Kina, Kuba och Korea. Läser man Marx  ordentligt så förstår man att kommunism uppstår i kölvattnet av kapitalism i länder som USA exempelvis, och inte bland fattiga bönder som varit fallet förut. Jag skulle väl kunna sticka ut hakan och påstå att occupy wall street måhända är ett frö till en kommunism som Marx menat. Steffe tog sedermera en taxi hem, de andra buss medan jag själv i rask takt vandrade mot mot hemmets trygga vrå i Ektorp betongdjungel. Jag var hemma runt 01.15; dagen därpå kände mig jag mig groteskt pigg utifrån omständigheterna.


Denna norska viking  föddes 1968 i Rjukan (Norge) tycks ha fått en gudasänd gåva – rösten. Han började sin vokalkarriär som sångare för det norska bandet Vagabond, därefter hoppade han över till The Snakes för att sedermera överta sången i grupperna Millenium och Ark. Efter det så öppnades alla gläntade hårdrocksdörrar för denna gudabenådade sångare.

Dels inledde han sin solokarriär som Jorn med albumet Starfire; inte långt därefter så blev han förstahandsvalet för trumlegenden från Helloween/Gamma Ray Uli Kusch nybildade powermetal band: Masterplan. Han sjöng på de två första plattorna, gjorde en paus och återkom på den helt underbara ”Time to be king” som kom ut 2010. Under den perioden så parade A.O.R bolaget Frontiers ihop Jorn med Russell Allen sångaren från Symphony X i ett projekt kallat Allen/Lande. Det blev en riktig succé för alla inblandade, och de har gjort ytterligare 3 plattor i samma anda och med samma kvalitetsstämpel. Han har även deltagit på Avantasias konceptalbum The Scarecrow och medverkar på Arjen Lucasens projekt Ayeron 01011001 samt ett antal dylika projekt.


Continue Reading »
No Comments

10 bidrag – 1 vinnare

Lördagen den 10 mars det vill säga igår avgjordes vilket bidrag som skulle få representera Sverige i Eurovision; det var tillika också en mastig 6 veckors musikorgie som gick i graven för detta år. Det var 10 låtar som alla hunnit växa till sig ordentligt, vissa mer än andra. I finalen var dessvärre hela värdinneskapet samlat och  överöste publiken med i mina ögon tillrättalagda och relativt menlösa melodifestivalhumor. Alla tre var delaktiga i inledningsnumret där de gjorde en intetsägande cover av ”New York, New York” med en försvenskad text som anspelade på melodifestivalsprocessen. Därefter fick förra årets vinnare Eric Saade göra några moves till några av sina hits, måhända sålde han några fler exemplar av sin senaste plattan.

Helena Bergström numera vedertagna schlagerkaraktärer fick efter låtarna alldeles för lång tid att raljera över svenska folket melodifestivalsnormer framför soffan via groteskt påfrestande humor. Efter det följde hyllade Gina Dirawis greenroom chat med några av deltagarna. Jag gillade inte alls hennes jargong, utan upplevde den som ytterst pinsam. Dessa två inslag drog ner tempot, och undergrävde en del av 2 timmars underhållningen på ett mycket negativt sätt.

Den internationella juryn fungerade däremot utmärkt. Jag gillade verkligen detta nya tilltag, det var rappt och informativt, utan något larv. De bidrag som framfördes på svenska, var de som fick bita i det sura äpplet (Ranelid & Flinck), då språket i sig troligtvis blev en poängbromskloss. Sedan var det återigen dags för ännu en av Helena Bergströms humorkaraktärer att äntra Globen live. Det blev ungefär lika roligt som ett heltaskigt lokalrevynummer – enerverande dåligt. Svensk/grekiska gudinnan Helen Paparizou fick förtroendet att framföra förra årets vinnarlåt ”Popular”, vilket hon gjorde med bravur.

Svenska folket som till skillnad ifrån internationella juryn fått leva med bidragen, rykten och mediabevakning uppgraderade såväl Thorsten Flink som Ranelid bidrag. Båda jurygrupperna var däremot helt var överens om att de två bästa bidragen var Danny och Loreen, där Danny till sist fick dra det kortaste strået. Själv röstade jag på Danny, då jag tyckte att låten och framträdandet var bättre, men jag tror att Loreen faller den oförutsägbara europeiska publiken ännu mer på läpparna än Danny skulle gjort, så jag är nöjd i vilket fall. Årets trend var att många av de ingrodda melodifestival-dinosaurierna inte gick vidare i tävlingen. Det är något positivt då tävlingsledningen får chansen att byta ut dessa mot nya förmågor, när även publiken säger ifrån. När det gått så långt som det gjort så spelar det ingen roll att såväl Andras Lundstedt  som Marie Serneholt hade toppenbidrag, vilka borde varit med i finalen.

.

Mats 10-i-top

1. Danny

2. David Lindgren

3. Loreen

4. Molly Sandén

5. Top Cats

6. Lisa Miskovsky

7. Björn Ranelid/Sara Li

8. Ulrik Munther

9. Thorsten Flinck

10. Dead by april

Här är slutresultatet för Melodifestivalen 2012:
1. Loreen ”Euphoria” 268
2. Danny ”Amazing” 198
3. Ulrik Munther ”Soldiers” 88
4. David Lindgren ”Shout it Out” 88
5. Molly ”Why Am I Crying” 77
6 Top Cats ”Baby Doll” 68
7. Dead By April ”Mystery” 52
8. Thorsten Flinck ”Jag reser mig igen” 43
9. Lisa Miskovsky ”Why Start A Fire” 39
10. Björn Ranelid feat. Sara Li ”Mirakel” 25

Slaget i Baku

Då var det dags att se hur Loreén  skulle klara sig i den europeiska konkurrensen. Processen inleddes med 4 program ”Inför eurovision song contest” där några svenska musikbesserwissrar fick tycka till om varje bidrag. Gina Dirawi var en av dem, Lena Philipson, Måns Zelmerlöv, Lizette Pagler, Tomas Lundin och Christer Björkman var de andra. För mig är Gina D oroväckande jobbig, och under dessa  fyra program bevisade hon inte motsatsen. Hon och Edward Af Sillén var kommentatorteamet som skötte snacket från de båda semifinalerna och finalen. Gina var oväntat bra mycket bättre än förut i symbios den exceptionellt kunnige, rolige, vältalige och underhållande Edward Af Sillén.

I vilket fall som helst var det  den Azerbajdzjanska värdtrion som stod för det osmakligt horribla. Skulle det finnas en patetisk-skala från 1-100, så vore detta en klar 100. Det var anmärkningsvärt mediokert, allt ifrån den katastrofala engelskan till  de tillsynes ändlösa 1800-tals skämten. De och ledningen tycks vara de enda som inte fattade hur förödmjukande enerverande de tre var. Jag satt som klistrad på fjärrkontrollens tyst-knapp när dessa tre fånar skulle inleda någon form av kommunikation med varandra eller någon annan stackare. En annan underhållningsreducerare är de bidrag där låten i sig inte är så dålig, men artisterna istället klär sig med en öronbedövande taskig accent. Det skulle vara så mycket bättre ifall de höll sig till sitt modersmål, än att basunera ut tonerna med en engelska som en femteklassare behärskar bättre.

I år var det generellt sett bättre låtkvalitet i semifinalerna än exempelvis förra året. Men det finns några riktiga magplask som exempelvis Rambo Amadeus med ”Euro Neuro” från Montenegro som måste vara en topp-10 bland det sämsta som framförts på Eurovision-song-contest-scenen, och det säger dessvärre inte lite. Sedan finns det mysiga gummor från Ryssland med en låt att nynna till och dessutom charmig, men ett sådant bidrag får aldrig vinna. Röstningsförfarandet har onekligen förfinats och skalat av den värsta nepotismen. Jag saknade dock två låtar i från semifinalerna som borde gått vidare och det var Rumäniens underbara låt och Bulgarien tunga dancehit.

Finalen blev återigen en orgie i klämkäcka anti-roligheter från den Azerbajdzjanska värdtrion, som tur var så fick de minimalt med utrymme till skillnad ifrån semifinalerna. Tyvärr tillkommer idioterna som tror att gud himself återkommit och jämställer spektaklet med hans återkomst, det vill säga idioten som har hand om greenroom.  Kokainhybrisen och omnipotensen är svårslagen, man mår faktiskt riktigt illa när man beskådar det minst sagt taffliga skådespelet. Fanns det inget positivt då, förutom ett knippe riktigt bra låtar? Jo, hela inramningen var råläcker, tempot var högt, arenabygget i sig fantastiskt. Överlag var finalkvaliteten också bland det bästa någonsin, utifrån ett Eurovision perspektiv. Vänskapskorruptionen mellan främst Balkanländerna är fortfarande oroväckande hög. Deras dysfunktionella beteende kan avgöra en låts öde genom att de är 6-7 länder som staplar höga poäng till varandra, och det blir dessvärre en hel del i slutändan. Att Cypern inte skulle ge sina grannar Grekland 12 poäng och vice versa har nog aldrig inträffat i tävlingens historia, denna årgång var inget undantag, som sagt ett sorgligt och frustrerande kapitel i tävlingen.

Sverige har oftast en oumbärlig oförmåga att bära ett favoritskap, de ska helst slå i underläge. Loreén var alla vadslagningsbyråers favorit, vilket i sig var olycksbådande. Denna gång visade det sig att såväl Loreén, låten, framträdandet som timingen var på Sveriges sida. Hon gjorde ett grymt framträdande, udda, men inte för annorlunda, internationellt, utan tillstymmelse till accentueringsfel och en bra röst var ingredienser som visade var skåpet skulle stå. De andra nordiska länderna hade alla bra bidrag, men som hade det gemensamt att vara aningen för slätstrukna och anonyma. Norges bidrag var tydligt inspirerad av förra årets svenska trea: Eric Saade; inte en lika bra låt fast med en halvtaskig röst.  Att Sverige hade fingrarna i 10 av finalbidragen tyder ju på ett genuint musikskapande som tycks tilltala hela världen i alla genrer från hårdrock till pop. Jag avskyr däremot outsourcingen av artister, låtskrivare, koreografer  och dylikt, då jag anser att varje land och bidrag ska vara gjorda och framförda av medborgare från varje enskilt land. Detta förtar lite av själva poängen med tävlingen tycker jag, även om Sveriges musikrenommé ackumuleras. Avslutningsvis är jag trött på att tävlingen fortfarande rubriceras som schlagerfestival, istället för melodi- eller musikfestival.

Min topp-5-lista

1. Sverige

2. Cypern

3. Turkiet

4. Grekland

5. Italien

Continue Reading »
No Comments

Lotteridags

Klämkäckheten personifierade – på ett ytterst negativt sätt

I och med det upplägg som råder i andra chansen så reduceras mitt intresse kraftigt. Jag är inte alls förtjust i de arrangerade duellerna, det blir en orättvis tillställning där två favoriter kan mötas likväl som två kalkoner. Då försvinner automatiskt en eventuell given finalist, medan man eventuellt istället får in en dålig låt. Top Cats, Timoteij och Dynazty placerade på samma halva och Flinck, Youngblood samt Christer & Lotta på den andra, kan det bli värre?

Gina Dirawi skötte som vanligt snacket med artisterna innan deras uppträdande. Hon tycks vara hyllad av alla, och anses stå inför ett stort genombrott, men hos mig har hon istället hamnat 1:a på min lista: ”mest-påfrestande-människa-för-tillfället”. De anti-komiska miniintervjuerna var pinsamt jobbiga att genomlida.

Andra chansen i Nyköping inleds med alla tävlande artister på scenen. I det stora öppningsnumret sjunger Sarah Dawn Finer ”One Night Only” från musikalen Dreamgirls. Jag måste medge att hon onekligen är en av Europas bästa förhandlare eller så har hon legat med Christer Björkman själv. Det sistnämnda lär väl inte vara så troligt, så jag antar att hon är en förhandlare av rang. Sarah är onekligen den som utifrån ett varumärkesperspektiv dragit vinstlotten i årets upplaga av Melodifestivalen, då hon fått exceptionellt stort utrymme att visa sina musikaliska färdigheter under i stort sett alla deltävlingar.Vad är det som inte säger att hon får framföra alla finalbidragen själv den 10 mars?

Jag har egentligen inget emot Helene Bergström, men hennes eklektiska karaktärspotpurri fick mig till slut att må nästan lika dåligt som Ginas presentationer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag ogillar så mycket, då Helena är erkänd duktig skådis, men det är något som får mig att må allmänt dålig vid dessa så kallade humorinslag.

Duell 1: Dynazty vs Top Cats

Bomber, granater, långt hår, smink och ett rivigt gitarrsolot är några verktyg som Dynazty använder sig av i syfte att avväpna Top Cats. De båda bidragen är rockiga, energiska och underhållande. Med facit i hand så måste jag medge att Top Cats show såväl som låt hunnit växa sig smittsamt starkare än vid deltävlingen. Att jag är en samlare av melodisk hårdrock och a.o.r innebär ju att jag är medveten om hur bra Dynaztys låt egentligen är i jämförelse med andra i den genren, något som försvårar mitt val av de två bidragen ytterligare, i detta fall måst jag ändå följa mitt 80-tals hjärta, och lämna 50-tals rocken och brylkrämen därhän.

Duell 2: Andras Johnson vs Timoteij

Likt fyra stiliga nordiska amasoner glider de in på scenen, och redan där har de slagit Andreas. De ser så oskuldsfullt nordiska, pigga, fräscha  och sexiga ut att låten i sig ter sig mindre viktig. I vilket fall som helst är inte denna låt riktigt lika stark som deras hit: ”Kom”. Deras patenterade etno-schlager biter sig ändå fast ordentligt, till skillnad ifrån Andreas Johnsons intetsägande  stöldgods. Jag tror att Andras melodifestivals-horande står folk upp i halsen och istället fungerar som en gigantisk röstningsbromskloss precis som det gör för Andreas Lundstedt.

Duell 3: Thorsten Flinck  vs Lotta & Christer

Den tagna refrängen samt att jag avskyr såväl Lotta som Christer skapade utrymme för mig att rösta på allt annat, i detta fall Thorsten Flinck. ”Jag reser mig igen” har också vuxit sig starkare precis på samma sätt som Carolina Af Ugglas ” Snälla, snälla” för några år sedan.

Duell 4: Sean Banan vs Youngblood

Grabbarna kändes betydligt säkrare här än i Leksand, deras falsksång var inte lika övertydlig och självförtroendet tycktes vara på topp – det var  dock det enda positiva. Kempe kompositionen kändes som en urvattnad eklektisk gryta bestående av ratade Saade låtar. Sean Banan däremot var kvällens mest euforiska energiknippe som gick genom tv-rutan flera gånger om. Jag gillar texten, framträdandet och till och med låten, en frisk fläkt helt enkelt. Att alla tonårstjejer i högre grad fokuserade på tonåringarnas utseende och coola moves är kanske naturligt, men ändå beklagligt. Att Youngbloods halvmediokra tonårssörja till låt inte gick vidare var definitivt en positiv överraskning.

Semi-duell 1: Top Cats vs Timoteij

Oskuldsfullhetssexighet i sin renaste form mot en kaxig nostalgisk 50-tals rockåterblick kunde väl bara sluta med att de skönsjungande gick segrande ur duellen?  Den rationella ekvationen fungerade inte, herrens vägar är onekligen outgrundliga; Slitzköparna tycktes vara minoritet mot högafflar, motorintresserade och byhålepatrioter.

Semi-duell 2: Thorsten Flinck vs Sean Banan

Det som låg Sean banan i fatet var att hans nummer osade humor och brist på seriositet. Svenska folket tyckte om låten såväl som framträdandet, men ville inte att den skulle kunna vinna finalen. Då röstade de hellre på bidraget som får Fonus-vinjetter att verka glättiga. Att jag till slut halvnynnade på ”Jag reser mig igen” är en helt annan sak.

Summering


Låtarna hade som vanligt fördelen att de hunnit sätta sig, och som tittare är det då bra mycket lättare att agera bödel vid Andra chansen än vid själva deltävlingarna. De tre klämkäcka värdinnorna gjorde inte bort sig, men den tillrättalagda, schlagerklyschiga  gay-humorn tilltalade mig inte det minsta. Den processen blev tydligare för varje deltävling som avverkades, för att i sista chansen nå sitt klimax, min spyhink var överfull redan vid halva programmet. Mina två favoriter Dynazty och Timoteij tog sig tyvärr inte vidare till finalen där de borde varit. Jag hade definitivt hellre sett Dynazty där än vrålaporna i Dead by april. Top Cats nostalgiska lyckopiller kändes såhär med facit i hand helt okej.  Kvällens mest positiva sak var i vilket fall som helst att inte dansbandsnördarna Christer & Lotta gick vidare.

Continue Reading »
No Comments

Deltävling 3 – Leksand

Programledarna fortsatte med sin aningen ytliga lättsamma gayhumor. Jag tycker verkligen inte det gör bort sig, men som sagt det är så snuskigt slätstruket och tillrättalagt. Det finns inget provocerande eller roligt med detta. Deras mellanaktsnummer var däremot under all kritik. Det kändes mer som ett studentspex eller taskigt lokalrevynummer. Jag är däremot väldigt nöjd att årets deltävlingar reducerat det annars vedertagna humorinslagen. Allt som oftast är det enerverande mediokert, och då är det bra mycket smartare att fokusera på själva musiken. Ett av de hedervärda musikambitioner är när andra artister tolkar andra melodifestivallåtar. Denna gång var det dags för Sirqus Alfon att tolka Roger Pontare något bortglömda Silverland, och på vilket sätt de gjorde det. Detta var 1 miljard gånger bättre än föregående anti-kreativa halvfabrikat. Nytänkande, humor, skönt sväng och humoristiskt underhållande scenshow stod dessa grabbar för; så genomtänkt borde varje mellanakt med självaktning framföras.

1. Youngblood – Youngblood

Medioker sång och accent-dysfunktionalitet är i mina ögon helt bannlyst. Spelar ingen roll om låten är en superhit i sig, om de nämnda faktorerna medverkar i bidraget. I detta fall var Fredrik Kempes låt långtifrån någon ny Manboy/Popular, men dessvärre märktes det tydligt att han ville infoga de framgångsrika tonerna i detta bidrag. Slutresultaten blev bara en andefattig karbonkopia, med taskig sång och myriader av accentluckor.

2. Mina BenHajji – I mina drömmar

Själlös traditionell sömnig svensk ballad. För att en sådan här låt ska få ett riktigt lyft måste en sångerska/sångare med riktigt hög klass implementeras typ Sarah  Dawn Finer. Mina Ben Hajji tillhörde inte den kategorin, även om jag tror att hennes nerver spökade, något som påverkade såväl det stelbenta framförandet som den osäkra tonprocessen.

3. Mattias Andréasson – Förlåt mig

Det här gillade jag instinktivt. Killen gick igenom kameralinsen och låten var en varierad R´n B med bra tryck i. Mattias har också varit med och skrivit låt och text, något visar på att han inte bara är ett ”prettyface”.


4. Love Generation – Just a little bit

Trots att de tappat en medlem framför de ett bättre  bidrag än förra året ”Dance alone”.  Numret är snyggt, energiskt, genomtänkt och låten växer sig starkare för varje avverkad genomlyssning – en stark poplåt.


5. Carolina Wallin Pérez – Sanningen

Det är något med låten som jag inte kan sätta fingret på, något som jag gillar. Det är en skön låt  med en annorlunda text som jag tror har stor potential att bli en riktig radiohit. Jag saknar däremot ett riktigt killer chorus; hade ett sådant infogat så borde bidraget varit en finalkandidat.


6. Andreas Johnson – Lovelight

Trägen vinner är väl något som passar in på Andras Johnsson. Femte gången gillt måhända; i vilket fall som helst fortsätter han på sin patenterade stil. Låten i sig är väl en av de bättre i mitt tycke, bra tryck och skönt sväng, tyvärr balanserar vissa partier farligt nära Suedes 90-talsklassiker ”Beautiful Ones” samt några andra klassiker, vilket gör att den i mitt tycke inte ska med till vare sig finalen eller andra chansen. Andras Johansson är likt Orup och Per Gessle en riktig meloditjuv. De flesta av hans låtar har en tendens att låta likt någon annans låt i högra grad än många artister. Han har en lång väg att vandra om han ska kunna hantera stölderna lika bra som Orup/Gessle.


7. Molly Sandén – Why am I crying

Jag vet inte varför, men ballader är dels inte min stil, dels vill jag inte att Sverige ska skicka en sådan genre till Azerbajdzjan. Tyvärr måste jag säga att framförandet, rösten, utstrålningen som låten var över förväntan. Hennes tillsynes äkta och nakna inlevelse om hennes före detta kärlek Saade lyser igenom  på ett positivt sätt. Helt klart en låt som vi lär få höra mycket mer av i etern, som då hinnit vuxit sig ännu starkare.  Hade jag inte vetat bättre så kunde denna klassiska powerballad vara något som de största amerikanska artisterna kunde framfört utan att skämmas.


8. Björn Ranelid featuring Sara Li – Mirakel

Vad kan man säga, jag brukar skylla på en form av utvecklingsstördhet hos de som röstar på dylika bidrag. I grund och botten är det bossen Christer Björkmans fel som likt Hitler/Pol Pot eller Stalin utnyttjar sin maktposition att förverkliga sina sjuka musikkonstellationer. Idén en var väl teoretiskt inte så dum, men då skulle det inte vara Björn Ranelid som står på scenen utan någon helt annan, någon som kan sjunga (prata) och någon som inte tar sig själv och sin rösta på allra största allvar. Björn Ranelid pratar och Sara Li står för sången i denna eurodisco pastisch a´la E-Type. Med några lyssningar i bagaget upptäcker jag en subtil humor, spontanitet, äkthet, kärlek och en smittsam refräng. Kommer nog att omvärdera mina första intryck av låten som framförandet, då jag i nuläget inte alls tycker den är så hemsk som jag tyckte från början. I vilket fall som helst är det ett hån mot Mattias Andréasson utmärkta bidrag; vi får som vanligt skylla på idioterna som röstar, det vill säga svenska folket. Jag hoppas vid Gud att denna låt inte går och vinner finalen, då de andra länderna ställer sig lika frågande till spektaklet som vi gör när de kommer upp med något humorbidrag.


Summering

I mina ögon att se det hela var detta den sämsta deltävlingen hitintills dessutom bjöds det på oanat mycket falsksång (nerver måhända). Jag tänker främst på pojkbandet Youngblood och webbkokern Mina Ben Hajji. När musikprogrammen ratar de som inte kan sjunga på ett tidigt stadium, får artister immunitet att deltaga i Sveriges största musikprogram. Det borde onekligen vara bannlyst att ta med en artist som inte kan uppfylla adekvata sångnormer eller inte behärskar det engelska språket så att accenten i sig blir en bitter fiende.

Att Youngblood gick vidare är brist på småbrudarnas tondövhet, när de bara går på coola moves och utseendet. Ranelid rörde om i grytan som aldrig förr, vilket i sig är väldigt positivt och välbehövligt. Nackdelen var att bidraget  i symbios med Youngblood gick vidare på bekostnad av bra låtar som Love Generation, Mattias Andrásson och Carolina Wallin Pérez, vilket är aningen tragiskt för tävlingen som för Sveriges låtskrivare.

Om man ska skönja någon form av subliminalt mönster så är det just att de bästa låtarna helt enkelt inte går vidare i tävlingen. Först deltävlingen bästa med låt och enda hit med Marie Sernholt ignorerades av svenska folket, i deltävling 2 föll Andreas Lundstedt bort med utmärkta ”aldrig, aldrig” och deltävling 3 var det Mattias Andreássons tur med  topplåten ”Förlåt mig” att lämna tävlingen på tok för tidigt

Mina två finalval: Mattias Andreásson & Love generation

Mina två andra-chansen-val: Carolina Wallin Pérez & Molly Sandén

De två som gick till final: Björn Ranelid featuring Sara Li & Molly Sandén

De två som gick till andra chansen: Youngblood & Andras Johnson

Deltävling 4 – Malmö

Programledarna malde och pumpade ut sina klämkäcka presentationer och kommentarer. Vid det här laget upplever jag dem som aningen påfrestande. Hade det funnits snabbspolning så hade jag använt mig av det. Sarah Dawn Finer var den som i mellanakten tolkade Melody Clubs ”The Hunter”, något som blev bättre i praktiken än på pappret.

1. Charlotte Perrelli – The girl

Charlotte Perrelli är en artist uti fingerspetsarna med en väldigt bra röst och utstrålning. Låten The girl känns dessvärre för utstuderat, för klyschigt och för euforiskt för sitt eget bästa.

2. Opa – Allting blir bra igen

Mångfald är något mycket positivt, och det ligger väl i SVT natur att ha med sig allehanda etniska bidrag likt detta. Tyvärr osar detta alltför mycket amatörism och borde ha kunnat slagit om platsen som webbjoker – inget annat. Det kändes som låten, texten och framträdandet var präglat av den ekonomiska situationen i Grekland.

3. Dynazty – Land of broken dream

Hårdrock på agendan igen. Då jag själv innehar deras plattor så ska jag försöka vara så opartisk som möjligt. Till min förtjusning visar sig låten som framträdandet vara tillräckligt bra för att knipa en finalplats. De går genom rutan till skillnad från många andra bidrag dessutom sjunger sångaren tillräckligt rent.

4. Lotta Engberg & Christer Sjögren – Don´t let me down

Att de lyckas sammanfoga två av mina anti-artiser till ett bidrag bådar inte bra. Att låten i sig påminner om något annat, går inte heller att ta bort. Don´t let me down är en klassisk  svensk modern schlager som var lika själlös som deras intetsägande framträdande. Det här var ett bidrag som gav klämkäckheten ett ansikte – ett sötsliskigt äckligt sådant. Tantigt och gubbigt – usch.

5. Hanna Lindblad – Goosebumps

I årets svagaste startfält så borde låten Gossebump tagit sig till andra chansen. Den är energisk, trallvänlig och ytterst medryckande. Jag blev glad av låten, vilket man inte kan säga om typ halva det här startfältet.

6. Axel Algmark – Kyss mig

I samma hatanda som Christer Sjögräs/Lotta Engberg/ Kicki Danielsson sällar sig Håkan Hellströms musik. Denna Hellströmsklon gjorde inte bort sig, men tilltalade mig inte det allra minsta. Den här är verkligen inte min typ av musik.

7. Lisa Miskovsky – Why start a fire

Vackert och lågmäld midtempopop, som jag inte trodde skulle gå vidare i tävlingen. Då hon är en erkänd duktig låtskrivare, lite egensinnig, vacker, cool med en bra sångröst så känns det bra att hon gick vidare. Hon känns som en välbehövlig motvikt till allt glitter, tillrättalagt och oftast meningslösa texter med taskig sång.

8. Danny Sacuedo – Amazing

Jag upplevde förra årets In the club som alltför tjatig. Denna gång har Danny fixat till ett koreografiskt mästerverk i kombination med en bättre låt än förra årets hit. Tyvärr sjöng han som en kråka, men då jag hört honom sjunga rent ett antal gånger förut så kan kan det bara bero på nervositet i kombination med förkylning och dylikt. Amazing hade definitivt hittat sin inspirationskälla från Swedish house mafia – Save the world.  Men jag tyckte ändå den var värd att gå direkt till final.

Summering

Med facit i hand blev denna fjärde deltävling också den klart sämsta, ännu värre än den tredje deltävlingen.

Mina två finalval: Dynazty & Danny Sacuedo

Mina två andra-chansen-val: Lisa Miskowsky & Hanna Lindblad

De två som gick till final: Lisa Miskovsky & Danny Sacuedo

De två som gick till andra chansen: Lotta Engberg/Christer Sjögren & Dynazty

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu