Subscribe to RSS Feed

Archive for februari, 2012

Cineasthörnan

26 februari, 2012 by

Pixel-Eskapism

The Woman var onekligen en originell film. Handlingen kretsar runt en familj som utåt ses som en mönsterfamilj där fadern är en erkänd landsortsadvokat. Hans oberäkneliga lynne och dogmatiska världsuppfattning styr familjen helt och hållet. Saker och ting förbättras absolut inte då han fångar  in en mystisk, men helt förvildad kvinna i skogen. Han tar det som sin livsuppgift att försöka civilisera henne, vilket inkluderar hela familjen. Hon förvaras fastkedjad i en närliggande stuga. Ju längre tiden går desto bräckligare blir familjens gemensamma mentala tillstånd…tills. Filmen i sig är otroligt otäck, brutal och pervers. Det finns en långsökt svart humor i filmen som tilltalar mig. Faderns diktatoriska envåldshärskeri är provocerande otäck och får mig automatiskt att tänka på de smånotiser som jag titt som tätt finner i morgontidningarna. Kameravinklarna, musiken, skådespeleriet och miljöerna bildar en helhet som lär få ett antal tittare att må betydligt sämre efter filmen än innan. En mycket intelligent och sevärd film fast också  mycket skrämmande.

En av världens sjukaste filmer har oväntat fått en uppföljare. The human centipede var en bisarr film från en troligtvis störd regissör. I vilket fall som helst står samme sicko återigen bakom kameran. Det som är positivt med denna uppföljaren är att den inte originalklonats. Denna gång handlar det om Martin, en kille som utnyttjats sexuellt av sin far och som bor hos sin halvtokiga mamma. Martin har bara fascination för en sak, och det är kultrullen The human centiped, en film som han ser som en ren instruktionsfilm. Hans besatthet får honom att maniskt vilja reproducera det mänskliga experimentet. Martin samlar brutalt ihop 12 individer i syfte att sätta ihop dem: mun mot anus, anus mot mun. Martin är visserligen helt skogstokig, men motivationen är det onekligen inget fel på. Då han inte är en adekvat lekman blir denna sammansättningsprocess bra mycket mer amatörmässig en förlagan, något som definitivt inte gynnar de 12 som ingår i den mänskliga tusenfotingen. Säger jag att filmen är underhållande blir jag inspärrad, så jag nöjer mig med att mitt intresse för The human centipede hölls uppe under hela filmens gång. Den kala stämningen, det suggestiva molande bakgrundsljudet samt att filmen är svartvit fick mig instinktivt att tänka på David Lynch schizofrena film Erazerhead.

Jag och barnen såg Mästerkatten i 3D versionen med svenskt tal. Detta är en prequel/spin-off där vi får följa Mästerkatten  långt innan han träffade Shrek. Vi får se en vänskap mellan Mästerkatten och Humpy dumty förvandlas till hat och återigen till vänskap. Manusförfattarna har implementerat Jack och bönstjälken som en del av handlingen, vilket i detta fall fungerade utmärkt.  Det vore nästan kriminellt att inte förföras av den värme, humor och charm som genomsyrar hela filmen. På köpet får man gulliga och intressanta karaktärer spetsat med underfundig action. Det här är en underhållning som passar vuxna barn som barensliga vuxna.

Oj då, en toppenfilm korsade min jakt på eskapistisk underhållning. Det var ett tag sedan jag såg en riktigt bra film som exempelvis: ”There be dragons” och ”Najwals hemlighet”. The Debt är en spion-thriller-drama som handlar om ett team på 3 personer som får i uppdrag att kidnappa den fruktade och ökände ”Kirurgen från Birkenau”,  i syfte att ställa honom inför rätta för de vedervärdiga mänskliga experiment som han utförde under 2:a världskriget. Nu gick inte allt planenligt så en nödlögnspakt lanserades tvärt, en handling som fick konsekvenser för resten av deras liv. Vi får följa personer under två olika tidsperioder via flashbackssjok. något som oftast förstärker karaktärerna och storyn, detta är definitivt inget undantag.  Såväl den unga som den äldre kvinnliga Mossadagenten gestaltas superbt av Helen Mirren (1945, London: The Mosquito coast, Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare, Calender girls, The Queen) och Jessicka Chastain (1981, California, USA: Taking Shelter, The tree of life, Coriolanus, Niceville). Det är bara att abdikera för en film som innehåller många strängar på sin lyra som triangeldramat mellan de två männen i teamet och Mossadagenten dessutom avhandlas ämnen som svek, skuld, ondska och tvivel. The Debt är en riktigt, riktigt bra film som trollbinder sin publik via ett groteskt välskrivet manus, och magnifika skådespelarinsatser.

Jag har alltid varit svag för mytologi-action-genren; på senare år har ett stort antal filmer kommit fram som exempelvis Troy, 300 och Clash of the Titans. Jag tycker att Immortals lider av samma  transparenta syndrom som ovan nämnda, förutom filmen 300 som är ”gudomlig”. Gediget hantverk – ja, godkänt skådespeleri – ja, coola  effekter – ja, men som sagt intetsägande och exceptionellt själlöst. Regissören har verkligen inte satt sig in i den grekiska mytologin, då de vedertagna historierna och karaktärerna fått dansa helt efter hans egna pipa, något som inte gör saken bättre. Den stora budgeten har lockat till sig stjärnor som Stephen Dorff, Mickey Rourke, John Hurt och Freida Pinto, vilka inte får de utrymme de förtjänar i och med filmens klyschiga dialog. Det här är onekligen underhållning för stunden, och bör inte avnjutas med några högre krav än att uppleva en orgie av splattervåld, det vill säga filmens enda behållning.

Jag gillar robotar, Hugh Jackman och Steven Speilberg, men inte Real steel. Tyvärr upptas en stor del av Real steels  handling av hur Hugh Jackmans karaktär successivt acklimatiseras från kass pappa till en exemplarisk sådan. Resan dit blir en Disney-outhärdlig-tillrättalagd sörja. Handlingen kretsar runt en  kringresande boxningsmanager. Människorna har i denna framtid ersatts av robotar som gör upp i ringen istället. Parallellhandlingen består av att lotsa fram en riktig looserrobot mot de bästa och dyraste exemplaren. Utgången av det dilemmat har vi sett i typ alla andra fighting filmer. Denna Rocky/Over the top look-a-like blir aldrig spännande, rolig eller intressant. Steven Speilberg har de senaste 10 åren irrat in sig i en filmisk dimma som han inte tycks ta sig ur. Förut gjorde han barnfilmer för vuxna, numera barnfilmer för barn – översentimentala sådana dessutom.  Robotarna i sig står för filmens behållning; de är häftiga, snygga och trovärdiga utifrån att de är just robotar.

In time målar upp ett dystopiskt framtidsscenario.  Tid är pengar, vilket är något som verkligen beskriver essensen i denna mörka film. I framtiden då forskarna lyckats isolera genen som förhindrar åldrandet används denna banbrytande upptäckt i syfte att stävja överbefolkningen. De med mycket pengar är nästintill odödliga medan majoriteten får leva ett år i i taget. Den enda valutan som finns att tillgå är just tid, något som är det värdefullaste som existerar. Ta en stor dos  Bonnie and Clyde och en mindre dos Robin Hood, så har ni kärleksrelationsprocessen i ett nötskal. Justin Timberlake vill jag egentligen inte gilla, då sångartister som prövar på Hollywood sällan gör någon lycklig, undantaget är Mark Wahlberg. Men han gör definitivt inte bort sig i denna film, snarare tvärtom. In time är en film med ett existentiellt filosofiskt djup som väljer bort att kommunicera med sin publik genom bombastiska specialeffekter. In time är också  en sådan film som fungera mycket bättre i teorin än i praktiken eller i bokform.

A lonely place to die är en brittisk ”Sista färden film”som utspelar sig i de skotska högländerna. Ett gäng bergsklättrare råkar av en händelse upptäcka en kidnappad flicka mitt uti ödemarken. De tar sig med henne, men får på köpet med sig förövarna till själva kidnappningen samt det gäng som ska betala lösesumman. Jag är svag för katt-och-råtta-leks-filmer där vanliga människor blir tvungna att konfrontera brottslingar i syfte att själva överleva. De skotska högländerna i sig är en ytterst vacker inramning som förstärker berg-och-dalbane-jakterna. Nackdelen med filmen är att förövarna skjuter som amatörer, vilket känns filmiskt rätt, men inte trovärdigt. När de sedan anländer till staden drabbas filmen av en bombastisk hybris; från thriller till actionfilm, vilket i mina ögon inte alls var nödvändigt. 3/4 av filmen är i vilket fall som helst riktigt bra. En guldstjärna till den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melissa George (1976, Perth, Australia: Alias tv-serie, 30 days of night, Derailed, Triangle) som är den som visar var skådespelarskåpet ska stå.

Continue Reading »
No Comments

Deltävling 1: Växjö


Jag uppskattade verkligen presentationsintrona inför varje bidrag, Kaj Kindvall kopian var som skapt för det ändamålet  – ett litet genidrag. Sarah Dawn Finer var betydligt mindre klämkäck än förväntat, men ändå så totalt provocerande fri från några som helst överraskningar. Jag gillade mellanaktsidéen där The Soundtrack Of Our Lives och till viss del Meja framförde och tolkade en av förra årets bästa låtar – Try again med Dilba. Tyvärr blev det en besvikelse där originalet var typ 222 gånger bättre, men förutsättningarna fanns onekligen.” Inte bara bögarnas fest” med programledarna Sarah Dawn Finer, Helena Bergström och Gina Dirawi var en annan mellanaktsshow som fyllde sitt syfte med en träffsäker text, men som sagt allt inom melodifestivalsramarna  – lite lagom ytligt svenskt.

1. Sean Banan – Sean den första bananen

Instinktivt var jag rädd för såväl ett plojframträdande som en urkass låt.  Det blev precis tvärtom; glimten i ögat humor, underfyndig och träffsäker text med ett chorus som envist etsar sig fast. Att han svär a lá Kalle Moreus känns ärligt talat både patetiskt som ogenomtänkt när hans mest hängivna målgrupp är barn. Men annars ett euforisk underhållande bidrag såväl musikaliskt som visuellt.

2. Abalone dots – På väg

Abalone dots bidrag till melodifestivalssfären lär inte lämna några nämnvärda avtryck efter sig. Det var en uppvisning i melankoli och känslofyllda texter, tyvärr tyckte jag att helheten blev alltför identitetslös. En mollig och vacker låt som troligtvis växer sig bra mycket starkare när man hört den 60-170 gånger till.

3. The Moniker – I want to be Chris Isak

The Monikers nya låt får också epitet ”lär blir bättre efter några lyssningar”. Den har potentialen att växa sig starkare via radion och Spotify. Dock var framträdandet i sig i sömnigaste laget, och en skaplig kontrast till hans förra bidrag där allt tycktes hända på scenen, nu hände inget.

4. Afro-dite – The boy can dance

En retrodiscoslagdänga som jag  faktiskt tyckte var riktigt bra. Proffsigt och tight framförande, men discorökaren kändes ändå aningen krystad om man jämför med deras två tidigare bidrag. Men man ska aldrig underskatta kombinationen rutin och sceneufori.

5. Dead by april – Mystery.

Vad kan man säga om growl? Personligen har jag alltid ogillat denna skrikkonst även fast jag dyrkar hårdrock, det har inget med ålder att göra, utan bara god smak. I mitt sätt att se det så förstör det mer än det tillför, och denna låt är inget undantag. Mystery är annars en standars trallvänlig melodiös hårdrockslåt som inte  på något sätt sticker ut. Vrålapan drar som sagt ner helhetsbetyget.

6. Marie Serneholt – Salt & pepper.

Ultrasöte Marie kanske skulle ha valt en annan outfit än den dräkt som förvisso satt bra på henne, men kanske frestade på tittarnas visuella psyke. Catwomandräkten påminde inte lite om vad Agnes hade på sig 2009. Förrförra årets bidrag ”Disconnect me” var en riktigt hit som tyvärr dissades av såväl kritiker som publik. Jag tyckte det var en av det årets allra bästa låtar. Denna låt är inte lika omedelbar, men salt & pepper var likväl startfältets största hit.

7. Thorsten Flink – jag reser mig igen.

Med mullrande stämma  vemodig text och arrogant stil intog denna tusenkonstnär scenen. Detta känslofyllda drama tycks många ha gillat, men själv blev jag inte alls imponerad och berörd av vad jag såg och hörde. I ärlighetens namn hade jag väntat mig något ännu värre, så utifrån det perspektivet var väl bidraget godkänt.

8. Loreen – Euphoria,

En av förra årets bästa melodifestivallåtar stod Loreen för med ”My heart is refusing me”. Denna gång är ljudbilden ännu mer modern, kompaktare och snabbare. Detta kommer garanterat  att bli en klubbhit, dessvärre är den alltför tjatig a´la Danny, och betydligt sämre än förra årets topplåt.

Summering:

En väldigt eklektisk musikgryta utan några riktiga bottennapp, men också utan riktiga höjdare. Den enda riktiga plumpen i protokollet var att Marie Serneholt inte gick  vidare, men det var å andra sidan en gigantisk plump.

Mina finalval: Marie Serneholt  & Afro-dite.

Mina andra-chans-val: Sean Banan  & Loreen.

De som gick till final: Loreen & Dead by april

De som gick till andra chansen Thorsten Flink & Sean Banan

Deltävling 2: Göteborg


Kaj Kindvall kopian som presenterade låtarna var tråkigt nog borttagen, ett petitess i sammanhanget, men ändå. Humorn var fortsatt tillrättalagd. och avsaknaden av något som rör om i grytan var påtaglig, men det kanske är såhär majoriteten av svenska folket vill ha det – totalt safe. Det inledande pojkbandsmedlyt med Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi var väl helt okey, men kunde ha blivit så mycket bättre. Mellanakten, ”Elektrisk” med Håkan Lidbo, Jessica Folcker och CLEO var däremot lite annorlunda på ett positivt sätt. Trevligt att höra Leila K schizofrent sköna och tunga Electric igen.

1. Ulrik Munther – Soldiers

Flickidol och vinnare av såväl Lilla melodifestivalen 2009 som The Grand Finale. Bra röst, karismatisk, Bob Dylan munspel och en låt som som inte alls var oäven. Detta var för övrigt ett av få lite rockigare tongångar i denna deltävling. Detta låter moget, kompetent, men också aningen intetsägande.

2. Top Cats – Baby Doll

Jag kan inte låta bli att ryckas med i det typiska rocka-billy-öset, det är onekligen ett bra drag i dessa, och på något oförklarligt sätt blir jag glad av rytmerna. Top cats sångaren tyckte jag sjöng riktigt halvtaskigt, vilket gör att låten i sig reduceras från bra till hyfsad. Den var dessutom mycket sämre än förra årets bästa MF-låtar ”The King” med  kollegorna i The Playtones.

3. Sonja Aldén – I din himmel

Allt var ju så vackert: rösten, melodin, texten, scenen med sin bro, rök och ljussättning och Sonja i sin klänning…… jag tror jag spyr. Riktigt seg svensk bombastisk ballad med alla dess dysfunktionella ingredienser. Är ärligt talat ruskigt trött på dessa vemodsfragment, helst när de är below standard. Hade de kastat in lite mer tyngd via någon metallgitarr så hade låten blivit aningen bättre. Sonja har i vilket fall som helst en riktigt stark röst.

4. Andreas Lundstedt – Aldrig aldrig

Det mest gayiga i tävlingen -  hittills;  jag antar att det borde ha fört honom vidare i tävlingen. Men så blev det icke, men jag gillade låten, vilket är oroväckande. Bra koreografi, killer chorus samt att han är en fullfjättrad artist, något som höjer låten ännu något snäpp. Är förresten inte Andreas på väg se ut som Mats Sundin (hockeyspelaren) eller vice versa?

5. Timoteij – Stormande hav

Fyra groteskt söta och ”oskyldiga” svenska tjejer. Den strofen kunde varit taget ur en taskig  albansk porrfilms presentation , men är det inte. Förra årets succé är tillbaka med ytterligare en folkmusikorgie i samma genre. Denna gång är det mer irländsk folkmusik som går i tonbräschen. Den är lättsmält, trallvänlig, trevlig och snäll – utan att sticka ut det minsta.

6. David Lindgren – Shout it out

En kille som till utseendet mer påminde mig om en enerverande Phonehouse-försäljare eller svensk komiker än en artist. Skenet bedrog, då denna för mig oetablerade förmåga i symbios med en modern ljudbild och piggt framträdande var ett av deltävlingens allra bästa. Hans erfarenhet som musikalartist kändes instinktivt som en trygg grund att stå på. Han rör sig definitivt i Saade-territorium såväl koreografiskt som musikaliskt. Lite samma stil som Dannys förra-årets-låt, fast mindre tjatig och dessutom bättre. Det var ren pure energi på scenen, och låten fungerar perfekt som få-igång-publiken-ordentligt. En trevlig överraskning som fler än jag  tycktes uppleva just som en positiv överraskning.

7. Mimi Oh – Det går för långsamt

En pigg 80-tals pastisch som jag tror kommer att växa sig betydligt starkare med några lyssningar i ryggen. Hon liknande en ung ”Mat-Tina”, och jag bara väntade på att de skulle visa receptet på rucolasallad efter låten. Ibland påminde hennes sätt att sjunga lite om Veronica Maggio, vilket inte heller är fel. Det här är en låt som jag är säker på kommer att blomma ut till en riktig hit i Sverige, och jag kommer alla gånger att nynna med.

8. Thomas Di Leva – Ge aldrig upp

Första gången ever för allas vår hippie-rymd-blomma. Även fast han deltog i det populära programmet ”Så mycket bättre”: så känns han i mina ögon aningen utgången. Själv har jag sett honom två gånger på Hultsfred, och gillade både vad jag såg och hörde, men det var då det. Numera går han på tomgång, och har inte gjort en riktig hit sedan Glan brann. Denna tjatiga låt är definitivt inget undantag, det är inte varken bu eller bä – bara standard. Dessutom har hans patenterade flower power image för länge sedan falnat, nu är  det bara påfrestande och patetiskt.

Summering


Även deltävling två  genomsyrades av en jämnstark låtkvalitet, men jag saknade den där riktiga ”superhiten”, ändå var denna omgång som helhet bättre än den första. Jag saknade dock något lite tyngre inslag, men är glad att att dansbandsnördarna lyste med sin frånvaro. Det var synd att en så bra låt som Andras Lundstedts ”Aldrig aldrig”  inte lyckades gå vidare. Över 3,3 miljoner personer hade bänkat sig framför tv:n för att se Ulrik Munther och David Lindgren gå vidare från den andra deltävlingen i Göteborg till finalen i Stockholm i Melodifestivalen 2012. Förra veckans program sågs av av 3,381 miljoner tv-tittare; intresset tycks aldrig riktigt svalna.

Mina finalval. David Lindgren & Andreas Lundstedt.

Mina andra-chansen-val: Mimi Oh & Ulrik Munther

De som gick till final: Ulrik Munther & David Lindgren

De som gick till andra chansen: Top Cats & Timoteij

Continue Reading »
2 Comments

Europas största squashtävling utanför England

Case Swedish open 2012 är den största squashtävlingen någonsin i Norra Europa med 70 000 US dollars i rankingpotten i herrarnas PSA-tävling. Vinnaren erhåller också som extra bonus en klocka från Sjöö Sandström till ett värde på ca. 6 000 US dollars.

Den stora breddtävlingen omfattar en mängd olika klasser, så att så gott som alla squashspelare kan deltaga. Tävlingen spelas som cuptävling från fredag lunch till söndag eftermiddag. Matcherna spelas på Linköping Squash Center och Racketcenter och några finaler avgörs på fyrglasbanan i Sporthallen. I anmälningsavgiften ingår den officiella Swedish Open tröjan. För alla juniorer som anmäler sig till Case Squash Cup ingår fri entré till samtliga matcher på fyrglasbanan.  Tävlingarna är öppna även för internationella spelare. Lino Ferrari rankad 369:a i Sverige deltog i D-gruppen och lyckade slå några klart högre rankade spelare, men i kvartsfinalen tog det stopp trots att han hade matchen i sin hand mot 229:e rankade Marco Salazar med 2-0 i set, starkt jobbat i vilket fall som helst.

Jag, Henka Andersson, Börje Bjurström, Magnus Hjortberger, Lino Ferrari och Jarmo Kohlemainen åkte i riktning mot Linköpings sporthall där världens squashelit samlats och där den mäktiga fyrglasbanan inhyses. Jag var den som bokade biljetterna först av alla, vilket innebar att squashvyn på B-läktaren var sanslöst; domarteamet satt bara några platser ifrån oss. De två föregående åren hade vi suttit på långsidan och tyckt att det var riktigt bra platser, men som sagt dessa platser var ljusår bättre. Som squashspelare blir man lika hänförd som inspirerad av den världsklassquash som serverades i de två semifinalerna. Den riktiga dramatiken var väl det enda som riktigt saknades. Arrangemanget i sig är riktigt bra, men det känns instinktivt att man kunde gjort så ohyggligt mycket mer av detta ur ett marknadsförings perspektiv. En squashbana är inget man sätter upp i en gympahall som exempelvis tennis, bordtennis, fotboll, innebandy basket, volleyboll eller basket. Det innebär att man måste hitta andra vägar att locka ungdomar till sig, vilket inte är det allra enklaste. I och med detta evenemang och dess stjärnglans så finns det oanade möjligheter att marknadsföra squashen på ett betydligt bättre sätt än vad som görs nu. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat på att Squashförbundet inte vill ha fler spelare eller kommande svenskar i världseliten. Jag och Hjortberger försökte reproducera squasheuforin genom att själva spela dagen efter. Det är väl bara att medge att det är solsystem mellan oss och typ alla som spelar squash på enhögre nivå; vi träffade i alla fall bollen.

Besökte för 3 året i rad en av Europas främsta Squashturneringar: Linköpings Case open. Denna årliga evenemangsbegivenhet har utmynnat i en återkommande se-fram-emot-upplevelse. Heldagen består av olika faser som formar en djävulskt trevlig helhet.  Denna gång blev vi ett gäng på 6 gubbar som anslöt sig till The squashpack. De två tävlingsnykomlingarna var Börje Bjurström och Magnus Hjortberger, annars var det samma gamla gäng:  Mats, Jarmo Kolehmainen, Lino Ferrari och Henka Andersson. Semifinalerna var en squashuppvisning i den högre skolan, och var en oerhört underhållande upplevelse, men samtidigt också  en smärtsam påminnelse av diskrepansen mellan världsklass och motion. Då jag bokat biljetter först av alla hade vi i stort sett tillgång  till sittplatser att döda för. Det i sig gjorde sportupplevelsen ännu starkare, då vi de andra gångerna suttit på långsidan. Tiden praktiskt taget sprang iväg, och snart satt vi i bilen på väg till The Home of Hjortberger. Där snackades det whisky, whisky och ännu mera whisky. Jag själv som bara dricker för att bli påverkad förstod aldrig deras maniska vördnad för denna dryck. Vi drack i alla fall dyra droppar enligt expertisen, ju dyrare desto äckligare (rökigare).

Vi tog oss sedan från lägenheten till O`Leary´s där vi bokat bord. Dessutom hade vi fixat tips, trav, Lotto med mera. Jag var på randen till svälthungrig, och såklart dröjde maten extra länge just därför. Vi inledde med att beta av några riktigt kalla öl. Samtalsämnena var  denna kväll oändliga, och ibland brände det till ordentligt som till exempel Zlatans betydelse för Sveriges fotbollslandslag, och om man måste vara gay eller inte för att att tycka om Melodifestivalen, jag och Hjortberger bestred deras vaga argument med framgång. Efter en anti-al-dente pasta som stått lite för länge i köket drog vi oss hemåt. Jag vandrade raskt genom ett exceptionellt kylslaget Norrköping till sängens varma och trygga vrå. En toppendag helt enkelt

Squashhierarki

  • Peter Blomqvist är bäst i Norrköping rankad 63:a i Sverige
  • 28-åriga Rasmus Hult är bäst i Sverige rankad 205 i världen
  • Bästa Nordbor är Olli Tuominen rankad 23 i världen och landsmannen Henrik Mustonen 46 i världen
  • Danskarna är näst bäst med Kristian Frost Olesen på 74:e plats och Rasmus Nielsen på 89:e plats

Rank Name Country +/- Total Tourn Average
1 Nick Matthew
1 14700.000 12 1432.500
2 James Willstrop
1 14545.000 11 1425.500
3 Gregory Gaultier
- 12750.000 12 1191.000
4 Karim Darwish
1 10450.000 13 981.000
5 Ramy Ashour
1 8720.000 10 872.000
6 Amr Shabana
2 6720.000 11 672.000
7 Peter Barker
- 7420.000 12 644.000
8 Mohamed El Shorbagy
2 6785.000 12 622.000
9 Laurens Jan Anjema
- 4895.000 11 470.500
10 Mohd Azlan Iskandar
- 5510.000 14 465.000
11 Hisham Mohamed Ashour
3 4795.000 15 390.000
12 Daryl Selby
1 4200.000 13 380.500
13 Thierry Lincou
1 3835.000 12 369.000
14 Omar Mosaad
1 4130.000 13 362.500
15 Cameron Pilley
1 4350.000 15 342.27

Semi 1


Karim Darwish (EGY) – Daryl Selby (ENG) 11-2, 11-2, 6-11, 11-8. Matchen höll på i 47 minuter.

Det var spel mot ett mål om vi applicerar in fotbollstermer. Att Daryl överhuvudtaget tog ett set kändes mera som att Karim ville bjuda publiken på ett extra set. Den elegant spelande Karim smekte ner stoppbollarna med en perfektionism som var gudasänd. Det var först i 3:e som han troligtvis fejkade några missar för att skapa någon form av spänning.

Semi 2


Gregory Gaultier (FRA) – Peter Barker (ENG) 11-1, 11-3, 11-2. Matchen höll på i 34 minuter.

När man trodde att man precis bevittnat mannen som skulle ta hem segern i denna turnering, äntrade denna för närvarande franska världstrea in på squashscenen. Han har tillgång till ett squashrörelsemönster att mörda för; det han inte hinner upp gör troligtvis ingen annan heller. Detta var verkligen pulvrisering i ordets bemärkelse. Den 7:e rankade britten blev spelmässigt avklädd av denna überstarke egyptier. Om förra matchen var spel mot ett mål så var denna uppvisning eller snarare lektion tre snäpp värre.

Final

Gregory Gaultier (FRA)- Karim Darwish (EGY) 11-3, 11-6, 11-8. Matchen höll på i 46 minuter.

Gaultier är en av de snabbaste spelarna på touren just nu och Darwish har en av världens bästa forehands något som ökade spänningen utterligare mellan dessa två squashgiganter. Gaultier höll kvar sin goda form från tidigare i veckan och rörde sig mjukt och smidigt och stoppade alla Karims försök att slå avgörande slag. Många poäng kom av att motståndaren missade snarare än att de själva avgjorde. Kvalitén på Squashen som spelades i finalen var fantastisk och bollarna de visade upp var otroliga och drog ner mycket applåder från läktarna. Gregory vann till slut det första gamet med 11-3. Andra gamet höll även det världsklass och nivån var närmast omänsklig och det var Gregory som styrde och ställde. Karim blev lite frustrerad över att hur bra han än spelade så var ändå Gregory lite bättre, vilket inte säger lite om dennes nuvarande formtopp.

Darwish, efter matchen;
”Alltid roligt att komma till Linköping för att spela denna turnering. Gregory var idag helt enkelt för bra för mig idag . Vi har spelat mot varandra sedan vi var 10 år gamla och jag har aldrig sett honom spela så här bra. Jag skulle älska att komma tillbaka hit till nästa års turnering och stort tack till Fredrik Jonsson och hans team för en mycket välorganiserad turnering.”

Gaultier, efter matchen;
”Jag trodde faktiskt inte att jag skulle spela så här bra eftersom jag har haft problem med ryggen sen jag kom tillbaks från New York. Jag vill bli rankad som världens bästa spelare igen och då  behöver jag den motivation jag får från publiken för att nå dit igen. Jag har haft turen att ha min fysioterapeut med mig hela veckan och han har gjort ett bra jobb med mig hela veckan lång. Jag vill också tacka Fredrik och hans team, Linköping, sponsorer mm för att ni ser till att den här turneringen växer för varje år Vilket jag hoppas att den kommer fortsätta göra i många år framöver. Jag önskar att vi hade en liknande turnering i Frankrike. Jag önskar er alla lycka till och till sist hoppas jag att Karims hemland Egypten snart kommer att återfå lugn och ro.”

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu