Subscribe to RSS Feed

Archive for oktober, 2011

En bok alla borde läsa, med stark betoning på alla

En bok som verkligen fick mig att vakna upp, även fast jag ansåg att jag redan hade adekvat kunskap i ämnet. Jag visste att jag var känslig för socker, men inte varför, och i vilken grad. När fetman pandemiskt breder ut sig, och länders sjukvård går på knäna så har sockret i allt högre grad pekats ut som den största boven i dramat – inte bara fettet.  Jag ser dagligen elevlämmeltåget från Ektorpskolan till Lidl eller tobaksaffären svepa i sig läsk, energidrycker, godis och chips under hela skolveckan, inte som förut bara på lördagar. Läser man Sockerbomben så inser nog varje person att det beteendet är farligare än man förut insett, då barnen indoktrineras in i ett kommande socker-cocktail-beroende. Som förälder gör man inte  sina barn en tjänst genom att belöna/blidka sina ögonstenar med sockertingestar.

Egentligen är man inte alls snäll snarare tvärtom, även om man själv försöker intala sig att inkompetens är en positiv egenskap. Läs böcker, bada med barnen, spela spel, visa dem nya saker, men för guds skull överös dem inte med helt onödiga sockerkällor. För vissa människor är socker mycket farligt, och för andra inte fullt så farligt; stora mängder är inte nyttigt för någon. På samma sätt är det ju med alkohol: stora mängder är inte bra för någon, men många kan dricka måttligt och med övervägande positiva effekter; andra måste avstå helt för att inte duka under.

Vi har nämligen lika unik kroppskemi som vi har unika fingeravtryck. Den enes föda är den andres gift; det vi äter påverkar hur vi mår, men på olika sätt för olika människor. Somliga blir ”höga” av kaffe, vissa kan inte äta mer än två rutor choklad utan att må illa, andra klarar helt enkelt inte att sluta när de väl börjat. Detta har ingenting med karaktär att göra däremot kan vi påverka hur våra gener uttrycker sig en hel del genom den livsstil vi väljer. Grundförutsättningarna i form av den egna ärvda biokemin spelar dock den största rollen. Flera forskare hävdar att vi kan påverka 70% av genernas sätt att uttrycka sig. Om du är född med en känslighet för hjärt-kärl-sjukdomar, så kan du genom din livsstil utlösa dessa sjukdomar i sin värsta form. Men om du vet om riskerna och lever sunt, till exempel genom att minska stress och rökning, kan du minimera riskerna att ta skada i kärl och hjärta.

Ett annat exempel är åldersdiabetes, diabetes typ II, som är en välfärdssjukdom utlöst av felaktiga kostvanor. Om du vet att du har sjukdomen i släkten, kan du skaffa dig kunskap om hur du bör leva för att undvika att utlösa sjukdomen, eller att leva ett bra liv fast du har den. På samma sätt är det med sockerkänslighet. Idag vet vi att vissa av oss får en oönskad reaktion i kroppen vid intag av socker i alla former. Det raffinerade sockret går snabbt ut i blodet och utlöser en motreaktion i form av för hög insulinnivå. Reaktionen är snabb och stark och orsakar svängningar i balansen av kroppens signalsubstanser. Det är som att hälla jetbränsle i en traktor: den mår inte bra.

Testa dig själv genom att svara på dessa så  kallade Screeningfrågor för sockermissbruk och sockerberoende. Tänk på att ”sötsaker” kan ersättas med bröd, mackor, kaffebröd, pasta, flingor och dylikt. Med fyra eller flera positiva svar finns en stor risk att du utvecklat ett missbruk eller beroende och då är en kartläggning viktig.

  • Har du, under senaste året någonsin ätit mer ”sötsaker” än du tänkt dig och/eller fortsatt använda ”sötsaker” när du inte tänkt dig det?
  • Har du, under senaste året försummat några av dina vardagliga åtaganden på grund av att du ätit för mycket ”sötsaker”?
  • Har du, under senaste året känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att äta eller handskas med ”sötsaker”?
  • Har någon, under senaste året, t ex familj eller vänner, klagat på hur mycket eller när du äter ”sötsaker”?
  • Har du, under senaste året någonsin varit helt upptagen av tankar på när du skall få äta eller köpa ”sötsaker”?
  • Har du, under senaste året någonsin använt ”sötsaker” för att lindra känslomässigt obehag, såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?

Socker finns verkligen överallt, vilket gör det övernaturligt svårt att sluta.

Den senaste definitionen av sjukdomen addiction enligt experter i USA  är:

  • en fysisk sjukdom i hjärnan
  • en fysisk sjukdom, med fysiska, psykiska, sociala och andliga konsekvenser
  • en primär sjukdom (ej orsakad av något annat )
  • en kronisk sjukdom (man har den resten av livet)
  • en återkommande sjukdom, dvs den ”går i skov”
  • en progredierande sjukdom (blir bara värre om man inte gör något åt den)
  • en dödlig sjukdom om den ej behandlas

Tillhör du skaran som gömmer, smyger eller rent av ljuger om ditt sockerintag? Lider du av humörsvängningar, sömnstörningar eller  frustrerande viktpendlingar?  Jag sällar mig dessvärre till dem som smusslar med glass, godis, pajer med mera. Till råga på allt anammar jag mig av vita-lögner-strategier - i mängder. Förträngning och förnekelse är dessvärre mer regel än undantag, då det kommer till överkonsumtion av delikatesser som: polly, vingummin, romerska bågar, Grand Marnier likör, semlor, pannacotta, äppelpajer, glass.  Idag finns sötman i princip överallt, till och med på K-Rauta. Socker och sötningsmedel av olika slag smaksätter och modifierar inte bara godis, läsk och kakor, utan även många av våra livsmedel. I innehållsförteckningarna omnämns sötman inte bara som socker, utan går också under käcka namn som dextros, glukossirap, majssirap, polydextros, sorbitol, erytrol, isoglykos, och många andra. Svenskarna äter mest godis i världen. På bara 20 år har konsumtionen av karameller och choklad ökat med nära 50 procent. Under samma tid har medelsvenskens vikt ökat med i genomsnitt fem kilo.

En avgörande faktor är lanseringen av plockgodis i de svenska butikerna i mitten av 1980-talet. Butiksexponering, större godispåsar och extrem prispress blev centrala delar i en skickligt genomförd marknadsstrategi. Bakom denna strategi låg ett företag som under samma tid gick från att vara ett litet källarföretag till att dominera hela den svenska godismarknaden Karamellkungen. Raffinerade kolhydrater, vilka ger en snabb energikick, har på bara ett par generationer smugit sig in som en viktig beståndsdel i massor av livsmedel. Inte minst så kallade light-produkter som ersätter fettet med socker, risstärkelse eller andra raffinerade kolhydrater som vitt mjöl eller pasta; för många blir effekten raka motsatsen till ”light”.

Ända upp till 75 procent av oss har en medfödd ärftlig känslighet för raffinerat socker, det vill säga vid intag av sockerhaltig föda svänger blodsockret kraftigt. En fjärdedel av dessa är extremt känsliga, typ jag själv. För oss sockerkänsliga kan socker i alla former, raffinerat vitt mjöl och pasta vara lika beroendeframkallande som kokain eller heroin. Har man väl börjat äta kan man sällan sluta, kroppens krav är lika obevekliga som den polariserade och infekterande ”diskussion” mellan Israel och Palestina.

Socker och andra snabba kolhydrater, liksom även alkohol, påverkar kroppens egna signalsubstanser, som gör att vi mår bra och känner oss tillfreds. Är man genetiskt lagd åt det hållet blir lyckoeffekten av sockret extra kraftig, men klingar av desto  snabbare. Då vill man bara ha ännu mer, och får man inte det drabbas man av abstinens i form av humörsvängningar och rastlöshet. När man då äter mer kolhydrater känner man sig tillfälligt bättre, men blodsockerhalten åker berg och dalbana.

Sockerkänsliga behöver inte vara korpulenta, utan kan vara både under-, normal- och överviktiga. De kan vara matmissbrukare, men behöver definitivt inte vara det. Att vara sockerkänslig innebär att ha ett obönhörligt sug efter fel slags mat, som i sin tur leder till kraftiga humörsvängningar och låga energinivåer. Den sockerkänsliga blir något av en ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Ena stunden kan hon ha depressioner och/eller aggressioner, vara våldsam, oförutsägbar, glömsk och impulsiv. Denne kan ha kort stubin, vara virrig, ofokuserad och prata mycket och fort, men kan också vända på en sekund och visa sig kreativ, klarsynt, charmig, energisk, lekfull och kärleksfull. En sådan person är det jobbigt både att vara och att leva med, fråga Marie.

Det här med mjöl och pasta kan kräva sin förklaring. Det är en förklaring som  inte Livsmedelsverket lär kasta på er. Pasta och mjöl består av snabba kolhydrater, som i magen omvandlas till kroppens eget bränsle glukos – precis som sockret. Två och en halv deciliter pasta ger samma effekt som tio rågade teskedar rent socker. När kroppen försöker kompensera sig för sockertillförseln producerar den mer insulin. Detta tvingar fram en hög insulinnivå, som i sin tur leder till att insulinmottagarna på kroppens celler gör sig mindre känsliga för insulin, vilket resulterar i lägre fettförbränning. Även om maten innehåller mindre fett än normalt, blir det oftare kvar i bilringarna runt midjan. Vid stora svängningar i hjärnans näringstillförsel – hjärnan kan inte lagra sitt bränsle, glukos – stiger också halten av stresshormonet cortisol, vilket skapar ännu mer obalans.

Kombinationen av svängande blodsocker, låg halt av betaendorfin – som bland annat styr självkänslan – och låg halt av ”må-bra-hormonet” serotonin får oss att må både fysiskt och psykiskt dåligt. Att i det läget orka med att hålla diet eller motionera är minst sagt komplicerat. Hurtfriska kommentarer om att ta sig i kragen och börja motionera är grymt mot en sockerberoende. De visar bara att den som säger det inte begriper hur det här fungerar – vilket i och för sig är förståeligt eftersom hans/hennes egen kropp inte alls reagerar på samma sätt.

För att komma ur den här härvan av blodsocker- och hormonsvängningar krävs en kombination av åtgärder:

  • Kunskap om hur min egen kropp fungerar är en viktig del.
  • God mat, utan raffinerade kolhydrater är en annan,
  • Träning för tanke, känsla och kropp är en tredje del.

Det också i högsta grad ett andligt bristtillstånd, där uppgivenhet är det allvarligaste symptomet. Här gäller det istället att tillföra energi i många olika former. Många behandlingsmodeller ser bara en eller två delar av det här problemet. Istället bör en holistisk syn anammas, vilken hävdar att sjukdomen måste angripas ur alla synvinklar samtidigt, inte bara ur ett perspektiv.

Det fysiska beroendet skapas i hjärnans belöningssystem och fungerar på exakt samma sätt vare sig drogen utgörs av socker, nikotin, alkohol, tabletter, eller till och med olika handlingar som shopping, risktagande, spel, arbete med mera. För att förstå vad det egentligen är som händer behöver vi ta en titt på hur hjärnans olika celler talar med varandra. Jämförelsen med ett telefonsamtal kan hjälpa till att förklara det. När vi talar i telefon förvandlas vårt tal till elektriska signaler, som färdas genom tråden – och sedan förvandlas till tal igen i mottagarens telefon. När hjärnans celler talar med varandra, handlar det om elektriska signaler, som förvandlas till kemiska signaler, för att sedan bli elektriska signaler igen i nästa cells nervända. Detta sker i det som kallas axonen,det vill säga den punkt där två cellers yttersta nervändar möts. Och det är just här drogerna ger sig in och trasslar till signalerna för oss, genom att störa vår kommunikation och ge vår hjärna falska order.

Drogerna påverkar många olika signalsubstanser. Några av de vanligaste är serotonin, betaendorfin och adrenalin. Men det ämne som gör oss beroende – åtminstone tyder de senaste årens forskningsupptäckter på det – är dopamin.
Dopamin är hjärnans glädjemolekyl, det ämne som gör att vi mår bra och livet leker. Om vi äter när vi är hungriga, söker upp värme när vi är frusna, går på toa när vi är nödiga eller uppfyller något annat av vår kropps elementära behov, då belönar vi oss själva med en dos dopamin. Det känns skönt bra helt enkelt. När vi löst en svår uppgift på jobbet, köpt något vi behöver till ett bra pris eller lagat något trasigt därhemma känner vi tillfredsställelse. Åter är det hjärnan som sprider ut lite dopamin.  När vi lever i goda relationer med människor runt omkring oss, när kärleken blommar upp, när vi tar hand om våra barn eller när vi upplever ett andligt möte – då är dopaminet också inblandat eftersom det ger oss glädje och tillfredsställelse.

Exakt samma känsla kan droger framkalla på kemisk väg. De går direkt in i axonen och höjer dopaminhalten. Hjärnan luras att ge kroppen en belöning som den inte gjort sig förtjänt av. En del droger stimulerar nervändarna att sända ut extra mycket dopamin. Andra imiterar dopaminet och lurar den mottagande nervändan att tro att den fått en signal, fast ingen sänts ut. Åter andra stör återtransporten av signalsubstansen, så att signaleffekten inte klingar ut som den ska. Effekten blir i vilket fall som helst densamma: en övertydlig signal typ som att skrika ett meddelande i örat på någon.

Detta får tre effekter som samverkar till att göra oss beroende:

  • Minnet av den sköna upplevelsen får oss att ta drogen igen för att få samma belöning.
  • Vi kommer efterhand att glömma bort de ”naturliga” sätten att få belöning, eftersom det är jobbigare och tar längre tid. Det är som att trampa upp en genväg i en skog: ju oftare man går den nya stigen, desto lättare blir den att hitta. Samtidigt växer gamla stigar igen när de inte används längre, och till slut ser man dem inte alls.
  • Hjärnan anpassar sig till överstimulansen genom att ”skruva ner mottagningen”, så att det ständigt krävs högre doser för att uppnå samma effekt. Fysiskt sker det genom att det bildas nya dopaminreceptorer för att svara upp mot överdosen. Sedan finns de receptorerna kvar, och när dopamin inte tillförs på nytt i lika hög grad som tidigare, tolkar de det som en brist på dopamin, och detta ger en massa obehagliga symptom

I svåra fall av abstinens påminner symptomen om de hos en patient med Parkinsons sjukdom, som uppkommer när kroppen har för lite dopamin. Parkinsons sjukdom innebär att kroppens förmåga att producera dopamin är för liten, medan drogberoende innebär att kroppens efterfrågan på dopamin blivit högre än normalt. Symptomen, till exempel svårighet att kontrollera sina lemmars rörelse, blir därför likartade. Sett mot den här bakgrunden är det inte så konstigt att ”sockerråttorna” också löper ökad risk att bli alkoholister och narkomaner. Redan från barnsben har deras hjärna reagerat annorlunda på socker, vilket orsakat en ”ombyggnad” av hjärnans belöningsbanor. Genvägen är väl upptrampad. Sötsakerna är det första steget på vägen mot tyngre droger – och de är därmed också ofta den sista och svåraste drogen att göra sig av med.

© Bitten Jonsson 2001

Continue Reading »
1 Comment

Cineasthörnan

27 oktober, 2011 by

Pixel – Eskapism

There be dragons är ett drama som alla som älskar bra kvalitetsfilm bör se. Jag grät som en stucken gris de sista 10 minuterna. De två barndomsvännerna separeras av den enes pappa, för att aldrig mer få umgås igen. Josemaria blir präst och godheten själv personifierad, spelad av Charlie Cox (1982, London, England: The merchant of Venice, Casanova, Stardust, Stone of destiny). Manolo´ som spelas av Wes Nentley (1978, Jonesboro, Arkansas, USA: American Beauty, The four feathers, Ghostrider, Dolan´s Cadillac) väljer den mer ondskefulla vägen genom att bli spion i det spanska inbördeskriget. Detta är en tillbaka-berättar-film av högsta kaliber, där Manol´s son blir tvungen att konfrontera sin pappa som han inte träffat på 8 år. Vi får utifrån det perspektivet följa den ”gode” och den ”onde” komplicerade vänskapsrelation genom inbördeskrigets fasor. Det är en film om tvivel och försoning, och konsekvenserna av de val vi väljer att göra. There be dragons innehåller så många olika filmiska lager utan att bli spretig dessutom är filmen oerhört vacker filmad.  Detta är en av de bättre filmer jag sett de senaste åren – gråt på.

Incendies är ett snuskigt trovärdig Kanadensiskt drama. Handlingen kretsar runt ett tvillingpar som upptäcker sin familjs historia i ett konfliktfyllt mellanöstern utifrån sin döde mammas sista vilja.  Tvillingarna dras djupare och djupare in i sin moders förflutna för varje dag som  de är kvar i Libanon. Tittarna får dels följa tvillingarna, dels deras mammas, den ackumulerade berättelsen varvas och vävs in i varandra med en näst intill övernaturlig fingertoppskänsla. Tillbakablickarna och nutidsmiljöerna känns mins sagt autentiska precis som det ofelbara skådespeleriet. Slutet har stora likheter med ett mycket känt grekiskt antikt begrepp, vilken jag inte vill avslöja, då det skulle spoliera helheten. En av årets absolut bästa filmer, där tittaren får en sätta-i-halsen-inblick  hur livet i en helt annan kultur ter sig  i ett inbördeskrig scenario – utan några som helt Hollywoodska klyschor och pekpinnar. Det är svårt att inte bli berörd av detta 130 minuters mästerverk.

That evening sun handlar om en 80-årig farbror som efter ett fall inhyses på ett ålderdomshem med hjälp av sin son. Där blir han kvar  i 3 månader innan han åter vill hem igen. Väl tillbaka till huset blir han varse att en familj flyttat in, arrangerat av sin egen son. Han känner sig sviken av sonen, och hävdar fortfarande rätten till sitt eget hus. Det är startskottet för en minst sagt bristfällig kommunikation mellan familjens arbetslöse överhuvud Lonzo, och den åldrande före detta husägaren Abner. That evening sun byggs nästa outhärdligt sakta upp i syfte att väcka tittarens tankar om att det inte är hälsosamt att på ålderns höst vara hemsökt av skuld och ånger. När samvetet är grumlat är det lätt att skylla på andra än sig själv. Hal Halbrook (1925, Clevland, Ohio, USA: Capricorn one, The Fog, All the President´s men, The Firm,  Into the wild) gestaltar en bitter man på ålderns höst med bravur. Ett annat tema i filmen är att det är mycket lättare att skälla, bråka och vara motsträvig, än att be om förlåtelse eller samarbeta. Filmen ger mig som tittare en oerhört fundamental tankeställare; att det är bättre att reflektera över sina vägval i nuet, än när man är i slutfasen i livet. That evening sun är ett starkt, naket och gripande drama om när ens bitterhet aldrig riktigt lyckas släppa taget.

Kill the Irishman är en sann historia om den karismatiske, envise och orädda amerikansk-irländske Danny Greene. Han var en en man med minst 9 liv i bagaget, och undvek effektivt undre världs oändliga hämndaktioner. Ray Stevenson (1964, Lisburn, Nordirland: The Book of Eli, Thor, The Other guys) gestaltar den impulsive på ett ytterst trovärdigt sätt. Det jag sett av honom tidigare är i den helt underbara serien Rome där han gestaltar Titus Pollo på ett minnesvärt sätt. Helvetet bröt loss när denna kaxiga, legendariska och svåråtkomliga bov startar ett områdeskrig, där ett oräkneligt antal maffiamedlemmar slås ned. Det leder till slut till kollapsen av maffian, inte bara i Cleveland men också Milwaukee, Kansas City och Los Angeles samt flera andra städer över hela USA. Verkligheten överträffar oftast dikten, vilket gör denna film ännu bättre. Det vimlar av idel skådespelarkompetens i filmen via Christopher Walken, Val Kilmer, Vincent D´Onofrio, Fionnula Flanagan (Familjen Macahan), Paul Sorvino, Bob Gunton, Steve Schirripa (Sopranos), Tony Lo Blanco. De tidstypiska miljöerna är  arrangerade med omsorg och förstärks av ett ytterst kompetent skådespeleri med en magnifik berättargrund som huvudessens – en toppenfilm.

En  idiotsäker plan , 3 skådisar och 3 rum, mer än så behövs det inte för att skapa filmmagi. Ta en dos In Bruuge och en dos originalitet så har ni denna mycket sevärda brittiska dramathriller The disappearance of Alice Creed. Denna stilistiska historia är angenämt  solid, vars ingredienser är tillräckligt bra för att lyckas skapa en ytterst trovärdig berättelse, utan vare sig en mångfald i effekter eller utdragna actionscener. Gemma Arterton (1986, Gravesend, Kent, England: Quantom of Solace, Clash of the Titans, Prince of Persia) visar i filmen att hon faktiskt kan kombinera utomjordisk skönhet med ren och skär skådespelartalang. Jag gillar verkligen filmens minimalistiska och lite klaustrofobiska stämning. Den stilistiska handlingen biter sig fast från första sekunden till den allra sista, och håller nyfikenheten på stången genom hela förloppet . En oväntad, men mycket positiv cineastisk överraskning.

En av mina absoluta favoritgenrer är superhjältefilmer. Vissa av dem har man en serietidningsrelation till andra inte. Till Gren Lantern har jag dock en bra relation, då han ingick i D.C Comics svar på Marvels Avengers nämligen Lagens Väktare. Jag gillade karaktären då och såg fram mot denna film. Likt Thor och Superman har denne superhjälte sin hemvist på en annan avlägsen planet, där en del av denna film utspelar sig. Ryan Reynolds (1976, Vancouver, Canada: Blade – Trinity, The Amityville horror, Smokin aces, Paper man, Buried) spelar den kaxige och oansvarige stridsflygpiloten Hal Jordan. Av en händelse blir han utvald av ”ringen” från en nedskjuten Grön lyktan väktare som kraschat och sedermera dör på Jorden. Hal Jordan iklär sig motvilligt rollen som väktare, och en av dem som ska rädda världen från en utomjordisk kraft. Bakom ”Green Lantern” finns ingenting som ens kan liknas passion, blod, svett och tårar. Det är onekligen en stor nackdel, då i alla fall jag inte känner speciellt mycket för huvudkaraktären som exempelvis jag gör i såväl Spiderman och Batman. Filmen huvudbudskap är om mänsklighetens överlägsenhet. ”Vi är unga, vi har mycket att lära”, försöker huvudpersonen förklara för de tekniskt avancerade utomjordingarna, de som tvivlar på hans förmåga. Men mänsklighetens främsta vapen är inte teknologi och intelligens – det är hjärta och mod. Budskapet hamras in under filmens gång, och blir lite väl överamerikanskt tillrättalagtupprepande. Ur ett action och underhållningsperspektiv så får filmen godkänt. Green Lantern är snyggt gjord, bra skådespelarprestationer och okay effekter samt att de är trogna serietidningsoriginalet.

Conan utan Arnold Schwarzenegger kan det vara något? Filmbolaget ersatte Steroid-Österrikare med Jason Momoa från Game of Thrones och Stargate Atlantis för att spela Conan barbaren. Han är en visserligen också en satt muskelknutte, men har också visat att han faktiskt kan agera någorlunda trovärdigt framför kameran. Effektmässigt är det en evighet mellan 1982 och 2011, men vissa bitar går inte att ersätta via oändliga effektorgier. Något som exempelvis denna film saknar är bland annat originalets charm och subtila humor, vilka genomsyrade första filmen. Det här är lång ifrån rådåligt, men som sagt ganska endimensionellt och könslöst. ”Handlingen” består av korta andhämtningspauser mellan rutin-iscensatta, men hysteriskt våldsamma actionscener. Jag rekommenderar starkt första filmen. Vill man bli underhållen för stunden duger dock denna  fantasyactionrulle.

I spit on your grave är en remake som är så lång ifrån en feel god film som det är möjligt. Handlingen är tämligen enkel, och budskapet är hämnd i sin renaste form. Originalet från 1978 var en av 70-talets otäckaste suggestiva filmer. Filmen handlar om en en författarinna som söker lugn och ro på landsbygden ensam i ett hus, i syfte att skriva klart sin nya bok. De white trash liknande männen som jobbar på byns mack, vill störa hennes frid genom att ”ha lite kul med henne”. Allt eskalerar och slutar med brutal gruppvåldtäkt.  Mot alla odds klarar sig Jennifer undan sina förövare. Hon inleder sedermera en jakt på alla de inblandade. Vi som gillar skräckfilmer har sett detta scenario otalt gånger förut. Originalet i sig blev en stilbildare, men i dagens avtrubbade filmvärld känns nyinspelningen inte alls lika otäck. I och med en större budget än originalet så är skådespeleriet, regin och det bildmässiga flera klasser bättre. Hämndepisoderna präglas mycket av Saw-kreativitet hos ”hjältinnan”. Jag gillade i alla fall när rättvisan segrar, även om den i detta fall inte vinns i domstol. Hämnd är onekligen en stark drivkraft, något förövarna i denna brutala, men starka remake blev varse. Ska ni se en riktig bra film i samma genre se brittiska Eden Lake istället.

Continue Reading »
No Comments

Premiär för Bråviksloppet i Lindö

Norrköpingslöpare har haft det anrika Höstmilen som tillflyktsort, om man vill tävla lokalt på hösten. Det fanns helt enkelt inga riktigt bra alternativ förut. Många löpare upplevde fundamentala löparingredienser som mindre positiva. För det första tycker jag det är osedvanligt trögt att ha start och mål 1 mil ifrån varandra, vilket försvårar det logistiska för loppets deltagare. För det andra så är loppet 10,6 km. något jag anser aningen vara en form av inkompetens eller ett hån mot oss som älskar jämna siffror typ 5 eller 10. För det tredje så är inramningen lika upphetsande som en firmafest i Fonus regi; avsaknaden av kommers, mat, stämning och adekvat musikvolym är uppenbar. För det fjärde är terrängstigningen efter cirka 5,5 km i stort sett likvärdigt med ett fullskaligt självmordsförsök. Tillsynes oändligt med snorhala bergsytor och korpulentknubnbiga rötter gör så att man blir tvungen att fästa blicken vart man springer, inte på omgivningen eller loppet i sig. För det femte så tycks arrangörerna missat att även löpare kan framavla barn. Minimänniskor som antingen själva vill delta eller ha sina föräldrar löpande i samma lopp, något programmet hitintills omöjliggjort. För det sjätte så är oftast slutet av oktober en kylslagen löpartid – lite för kall för min smak.

Föreningen Norrköping Triathlon hade med ovanstående kritik i åtanke försökt skapa ett lopp som verkligen passade alla, med en trivsam gemensam start och målgång som kittet i upplägget. En annan mycket positiv aspekt är att det bara är 7-8 km till Lindö, något som öppnar upp för en lagom cykeluppvärmning. Jungfruloppet fick vädergudarna på gott humör, vilka i sin tur sände arrangemanget ett optimalt löp- och åskådarväder. I de 150 kronor som loppet kostade ingick bland annat tidtagning med chip, vätskekontroll, medalj, musik, lotteri på startnummer och mässa vid start och målområdet. Min form hade den senaste veckan visat tecken på en nedgående trend, för att i förrgår kulminera med årets sämsta milstid i Vrinnivi: 58 horribelt långa minuter. Jag tycktes för övrigt också blivit drabbad av en skolbarns-bacill-take-away-cocktail, något som fick mig att känna mig både energilös och tung. Annars var förberedelserna perfekta; hade ätit och druckit rätt och sovit som en forntidsgris – som taget ur en tävlingsbruksanvisning. Efter nummerlappshämtningen joggade jag runt det idylliska och lyxiga Lindöområdet i  30 minuter, syftet var att dels att ta mig ur trötthetsträsket, dels undvika förrädiska skador.

Jag hade varken min GPS-pulsklocka Garmin eller min mp3 med mig, något jag ångrade redan vid startlinjen. Klockan 11.50 genljöd startskottet som i sin tur penetrerade den lite spända tävlingsatmosfären, loppet var äntligen igång. Den värsta, längsta och högsta backen var bland det första som mötte oss löpare. Efter den så kändes det riktigt bra – några kilometer. Därefter så kändes benen som utomjordiska hängbröst; det var inte förrän runt 6 km som en form av andra andning sattes igång. Paradoxalt så fick jag håll efter 7 km, en känsla som fick mig att tappa såväl tempo som mental kraft. Vid 9 km skyltningen hade jag bara lite håll kvar och jag ökade gasen.

Det visade sig dessvärre att hjärncellsreproduceringen inte hängde med, då jag som enda löpare sprang fel – 25 meter från mållinjen. Det innebar att jag missade att komma under 51 minuter. Väl över mållinjen kastade jag mig handlöst, men osmidigt på marken för att i några minuter kippa efter andan. Jag kravlade mig upp och begav mig sedan till resultatlistan där tiden 51.05 hånlog mot mig. Jag såg också att polaren Ubbe Svensson sprungit under 48 minuter, något som fick mig att må ännu sämre. Tur i oturen; jag vann i alla fall två par strumpor på mitt startnummer. 129  personer tog sig i mål. I mina ögon var det få barnsjukdomar trots några missade banskyltningsmissar där ett antal personer missade var de skulle springa. Nästa år står inte bara jag på startlinjen utan så väl Hanna som Frida. Jag har redan utarbetat en välja-själv-muta-om-ni-springer-loppet-och gör-pappa glad.

Knatteklass: Vinnare blev Vilda Andreasdotter från Linköping på tiden 6.06 min.
Dam 5km: Vinnare blev Jennie Oscarsson från GoIF Tjalve med tiden 22.50
Herr 5km: Vinnare blev Patrik Lindblom med tiden 22.15 min.
Dam 10km: Vinnare blev Rebecka Olsson från Uppsala med tiden 40.50 min.
Herr 10km: Vinnare blev Petter Eklöf från GoIF Tjalve med tiden 39.23 min.

Höstmilen 2011 – Pain vs Light-eufori

Uppladdningsveckan var det definitivt inget fel på, då jag sprungit 5 km i måndags samt utfört två intensiva squashpass onsdag och fredag. Onsdagen den 19 oktober kom icke-påpassligt nog genomförkylningen likt ett tungt brev på posten. Jag valde halvt dumdristigt  halvt förträngande att ändå ställa upp i tävlingen, då jag inte uppfattade någon påtaglig hosta, utan ”bara” var råtäppt i näsan. Mitt frustrerande motdrag gentemot den sent uppkomna diskrepansen blev att inhandla en funktionell nässprej med saltlösning på Apoteket. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att indirekt dubbelboka en vakennatt som vikarie på Omsorgsgruppen med Höstmilen. Det var en oväntad, men inte helt olösbar konflikt som gick att nysta upp via ett kopiöst kaffeintag med kokainvarning. Från att varit vaken hela lördagsnatten och morgonen, till att två timmar senare bli upphämtad av Jocke ”Spurs” Andersson och hans pappa på Lidl parkeringen bar det till slut iväg till Sörsjön. Mina trogna löpningsföljeslagare var som vanligt med mig på färden: Garmin pulsklocka 305, mp3 sansa clip samt tigerbalsamet.

Höstmilen har välbehövligt uppdaterats som tävling, genom att numera  tillhöra ett av 17 lopp på nya Salomon Trail Touren. Kriteriet för denna rikstäckande tour är att de till stor del avgörs på mjuka, smala stigar varvat med löpning på elljusspår. Detta har lett till att årets upplaga har  cirka 200 fler anmälda till loppet, det vill säga cirka 1000 stycken. Banrekordet från 2007 innehas av Enhörnas egen Kristian Alger på den osannolika tiden 33.06 minuter (3.07 min/km). I år har Höstmilen lyckats lotsa fram ett riktigt affischnamn nämligen Oskar Svärd, mannen som vunnit Vasaloppet tre gånger. Han tycks även ta sig fram snabbt utan skidor eftersom han redan vunnit två lopp på Salomon Trail Tour


Vädergudarna var på ett snuskigt strålande humör, till skillnad från 2010 års upplaga, då det spöregnade hela dagen innan själva loppet. Euroriska och tävlingsstinna möttes vi upp av ett underbart höstestetiskt Sörsjön. Vi letade genast upp en toalett, där kön var i klass med Ullareds;  vilket gjorde att  vi precis hann fram till sluttiden för nummerlappsutlämningen. Nästa steg på agendan var att helt sonika värma upp, och eventuellt snacka med de man råkade känna. Det sagolika vädret samt att man slagit följe med en polare gjorde att loppet i sig blev raka motsatsen till förra årets löpningsmisär. De första 5 kilometrarna gick över förväntan, och  benen kändes förhållandevis lätta. Den psykologiska backen och mentala bromsklossen efter cirka 5.5 kilometer var återigen källan till min annalkande energidränering.

Mina hittills lätta ben förvandlades successivt till två gigantiska cementblock. Dessa ok fjättrade fast mig i de tillsynes oändliga backarna – gående. För mig är det en form av mental förlust att gå såhär mycket som jag gjorde i årets Höstmilupplaga, men det fanns helt enkelt inte en uns av vilja kvar till bättre tider. Det hägrande målet vid Lillsjön kändes periodvis outhärdligt långt bort. Det var inte förrän 2½ kilometer från målsnöret som jag kom in i någon form av andra andning. Olägligt nog fick jag håll ungefär vid samma tidpunkt, men lyckades i alla fall öka takten. Det hela låg troligtvis i linje med att detta var banans lättaste fas, med i stort sett bara nerförsbackar. Att komma i mål är alltid en befrielse, denna gång var inget undantag, även fast uret visade på halvmediokra 53.53 minuter. Ur ett positivt perspektiv så var det ändå bättre än förra årets mardrömstid. Min genomsnittshastighet utkristalliserades till 11.8 km/h, kilometertiden blev 5.05 min/km,  en maxpuls på 190 slag/minut, en medelpuls 180 slag/minut.

Vinnaren Andreas Åhwall in action

Höstmilen var på det glada 1980-talet ett lopp av rang med över 3 000 deltagare. Trenden har länge varit vikande, men de senaste två åren har arrangörerna i OK Kolmården lyckats vända hela tillställningen till något positivt, och i år sprang över 1 100 löpare i mål i de olika klasserna. När den 41:a upplagan av terrängloppet Höstmilen gått av stapeln stod Andreas Åhwall som slutsegrare med den utmärkta tiden 33.30 minuter, 3.10 min/km. 22-åringen från Trollhättan springer för Hässelby SK, men bor och studerar  i Linköping.  Andreas Åhwall satte direkt sin prägel på det 10,6 kilometer långa loppet. Han stack iväg som en turboladdad bålgeting, och var långt före de andra tävlande redan vid 500 meter. Han var  för övrigt 27 sekunder före Tjalves Anton Danielsson i mål.

Kvinnornas okrönte drottning blev för andra året i rad Cecilia Kleist, IK Akele  med utmärkta tiden 40.23 minuter. Förra årets vinnartid bräckte hon med över två minuter (42.35 min).  Det var jämnt mellan henne och tvåan Johanna Bohlin, Hässelby SK, med tiden 40.36 minuter.

Varför-fick-jag-inte-bättre-tid-listan

Efter ett lopp så tycker jag att det är intressant att analysera vad som varit bra och vad som varit mindre bra.  Vad kan man förbättra inför nästa lopp, och vad kan man dra ner på? Med facit i hand så är det som alltid ruskigt enkelt att vara efterklok. Det jag en gång för alla tänker implementera in framöver är ett träningsprogram, i syfte att bygga upp styrkan på framsidan av låren. Jag har länge varit medveten om att detta är några riktiga akilleshälar och dessutom resultathämmare. Höstmilens andra fas, den som innebär löpning i terräng med schizofrena stigningar är ett utmärkt exempel där den nakna sanningen överärligt visar upp sitt rätta ansikte. Det är vid dessa stigningar som jag allt som oftast väljer att gå istället för att springa, och där framsidorna av låren grispulserar i takt med tanken: ”det här var absolut sista gången jag var med i Höstmilen. Min förhoppning är att låren ska bli betydligt starkare till nästa års upplaga, vilket förhoppningsvis bildar synergieffekter till mitt parallella squashspelande. Nedan är några dysfunktionella anledningar till att det blev som det blev.

  • Jag led av sömnbrist
  • Jag var genomförkyld
  • Min vilja styrdes av lilldjävulen på axeln
  • Framsidan av låren var alltför svaga

Squashkillarnas resultat


Joakim Andersson 51.01 minuter, 4.49 min/km. Placering 170

Joakim Casimir 52.20 minuter, 4.56 min/km. Placering 205

Mats Widholm 53.53 minuter, 5.05 min/km. Placering 250

Jörgen Pettersson 56.50 minuter, 5.22 min/km. Placering 332

Mikael Garrido 57.37 minuter, 5.26 min/km. Placering 352

Mats-Höstmils-Historik (10.6 mil)

1995 46.27 (4.23 min/km)

2006 49.57 (4.37 min/km)

2009 51.17 (4.50 min/km, 124:e plats)

2010 56.30 (5.20 min/km, 248:e plats)

2011 53.53 ( 5.05 min/km, 250:e plats)

2012 Deltog ej

Topp-tio, Höstmilen 2011 (10,6 km), herrar:

1) Andreas Åhwall, Hässelby SK, 33.30

2) Anton Danielson, GoIF Tjalve, 33.57

3) Fredrik Johansson, IFK Växjö, 34.27

4) Anders Kleist, IK Akele, 34.30

5) Olle Kalered, IK Norrköpings Friidrott, 35.35

6) Oskar Danielson, IK Norrköpings Friidrott, 35.49

7) Hans Brolund, Enhörna IF, 36.11

8) Oskar Svärd, Team Salomon, 36.23

9) Jonas Andersson, IK Akele, 37.11

10) Oskar Lund, Team Mabs Sport IK Vista, 37.46

Continue Reading »
2 Comments

Kulturnatten 2011 – med barnen.

Årets bästa kulturella  händelse i Norrköping är fortfarande Kulturnatten. Det underbara Knäppingsborgskvarteret som i sig är en kreativ smältdegel har indirekt tagit på sig finkostymen som evenemangets huvudnav, vilket lite ambivalent splittrat mig.  Det egentligen bra att det finns flera stora nav och att dessa blir fler, men när ett ställe ”stjäl” uppmärksamheten förflyttas dessvärre fokus från de andra arrangemangen. Det molnfria och för årstiden ljumma vädret kunde inte infallit lämpligare än på självaste Kulturnatten.

Marie och jag hade efter mångt och mycket fixat barnvakt till de små livliga avkommorna Hanna  & Frida, och dessutom passat på att boka bord på en lyxrestaurang. Vår tilltänkta barnvakt strulade, så planeringen sprack precis som bokningen på restaurangen. Jag är ruggigt medveten om att det blir tjat och gnäll om barnen ska med; det bara är så. Det är orsaken till att vi ville ha en barnvakt. Nu kan man antingen välja att skippa Kulturnatten eller helt sonika ta med dem. Det ska poängteras att Hanna och Frida är duktiga på att gå långa sträckor, och gnäller sällan, men de är likafullt barn, och en sådan här tillställning blir för mycket för dem.

I alla fall gick vi Widholmare från Idrottsgatan till St: persgatan, närmare bestämt till Frimurarnas lite sägenomspunna näste. De hade öppet hus från 17.00, och deras huvudattraktion var en trettio minuters lång föreläsning om deras lite surrealistiska förehavanden. Vi fick tillfälle att sitta ner i deras mest hemliga rum; förövrigt  en oerhört vacker lokal. Barnen var fromma som lamm, tills de inledde processen med att ta bort plasten från deras lördagsgodisklubbor. I lokalen var det så tyst att man kunde höra en fjäder falla, vilket förstärkte barnens prasslande; jag upplevde plastcrescendot som en smärre jordbävning, som tur var tog det dem bara 5-7 minuter att få upp godisessensen. Informationen avslutades lite andligt genom att de synliggjorde lokalens stjärnhimmel i symbios med stämningsfylld musik.

Barnen var hungriga så istället för en 3-rätters så blev det Pizzeria Neptun. Till snabbmatsträskets fördelar måste man räkna in själva matkvantiteten, och att det oftast är riktigt gott. Hanna återupprepade maniskt ett entonigt chokladbolls-mantra,  efter hon råkat sett en sådan. Fridas val föll istället på en delikat lyxglass. På vägen till dessa tjatuppmaningar ville vi själva stilla vår nyfikenhet på det nyöppnade The Lamp Hotel, och den inhysta Restaurangen Ardor. Vi möttes av Sveriges maffigaste lampa, och en restaurang som var minst sagt estetiskt fashionabel. Ser verkligen fram emot att äta här inom några månader, även om det innebär att ta sig en kebabrulle efter den troligtvis minimala, men fint upplagda maten. Precis utanför så hade en en designmarknad under tak skapat på Hospitalsgata. Svensk småskalig design av hög kvalitet var det om gällde, något som är tänkt bli ett återkommande inslag i Gamla stan – riktigt bra.

Runt och i Knäppingsborgsområdet var det välbesökt värre. Det fanns lika många arrangemang som affärer; musik, clowner, kortfilmsvisningar och kvalitetsförsäljning omfamnade oss. Hanna fick till slut sin efterlängtade  mega-chokladboll och Frida sin 3-kulors-glass. Jag själv återföll till en ren skär sockereufori med chokladboll, körsbärsarrak och italiensk glass. Problemet med att ha med sig barn är att det oftast blir halvkomplicerat att stanna till och lyssna på musik. Vi drog istället vidare till Arbetes- och Stadsmuseet. Barnen var trötta, så runt 21.00 tog de och Marie bussen hem.

Jag fortsatte några timmar till meds polaren Ubbe,  i syfte att penetrera fin- och fulkulturen med tillhörande lämmeltåg av människor. Det finns troligtvis inte en enda människa i Norrköping som tycks känna alla i- och utanför stan. Man kan knappt gå 5 meter innan Urban stannar till – kul för honom. Ubbe & Annicka skulle se 3D-film på Visualiseringscenter, då passade jag på att gå hem. Det var jätteskönt att komma hem och slötitta på tv:n. Innan jag mötte John Blund så kikade jag försiktigt in  på de sjusovande miniälvorna – så lugna – så stilla – så fantastiska.

Continue Reading »
3 Comments

Sverige utan Zlatan – tack gud för det.


Efter den otroligt mediokra och lama tillställningen i Helsingforsovädret så har Hamréns pojkar ödet i sina egna händer att ta sig direkt till fotbolls-EM 2012.  Det bär mig mycket emot att skriva att finnarna helt enkelt var bättre än svenskarna, och väl värda att vinna matchen; de var kreativa och underhållande, men hade inte marginalerna på sin sida. I vilket fall som helst gjorde Sverige det de kom dit för: bärga en 3-poängare. Jag har till skillnad från många andra hela tiden hävdat att Sverige kommer att besegra Holland på hemmaplan. Mina tips är 2-1 eller 3-1 till de blågula.

En stor del till utspelningen i Amsterdam berodde i mina ögon bland annat på övermod, naivitet och en ny förbundskapten som var upp i det blå, efter sin korta och behagliga mediasmekmånad. Nu är Hamrén som tur är återigen nere på jorden, och kan strategiskt agera utifrån detta. Sverige är oerhört nederlagstippade, vilket paradoxalt nog  är Sveriges absoluta största styrka, vårt cementerade kollektiv är som bäst när vi inte har några krav på oss.

Det leder mig automatiskt in på skänken från ovan att Zlatan blev avstängd i Finlandsmatchen, det vill säga inte spelar mot Holland. Med dagens form är han likt Juholt ett riktigt sänke för Svenska landslaget såväl mentalt som fysiskt. Här går det inte agera lagkapten med att framföra hela sitt breda gnällregister, och spela omotiverat uppgiven när passningarna inte kommer på foten. Det krävs istället en äkta härförareattityd. Det finns en annan aspekt av att inte Zlatan är med i laget. Jag tror att  den enahanda överfokuseringen på Zlatan som person skapar både avundsjuka och trötthet hos de andra i laget.

Nu när inte han är med så tror jag att det är ett stort antal spelare  som vill bevisa att landslaget klarar sig  minst lika bra utan honom – ett mentalt  teamkitt så att säga. Generellt ser dagens uppställning riktigt bra ut, det finns mycket ungdom, kompetens och fighting spirit i det svenska laget. En stor del av svenska laget spelar eller har spelat i Holländska ligan, vilket gör att de är indoktrinerade med den nederländska spelessensen.  Holland är ju som sagt redan klara för EM-slutspelet, vilket å ena sidan gör att de  inte precis är övertända i det svenska kylslagna klimatet, å andra sidan kan de spela ut hela sitt register, utan några egentliga krav.

Kollektivets synergieffekter

Jaha, med matchresultaten i bakfickan så blev det nästan som jag föreställt mig; min manliga intuition är superb när det inte gäller pengar eller vad. Sverige gjorde en heroisk insats mot ett världslag, där Hamréns taktiska triumf genomsyrades av überdiciplinerade spelare – en för alla, alla för en, en kopiös kollektiv arbetsinsats. Lagkapten Anders Svensson låg snuskigt  rätt i positionerna, och förde implicit laget genom taktik, svett och teknik till en historisk seger som innebar direktkvalificering till fotbolls-EM nästa år. Mellberg och Elmander visade var motivationsskåpet skulle stå, och gick  i bräschen för en extraordinär kampvilja, de levde som de lärde på planen, något som smittade av sig till resten av kollektivet.

Sveriges taktik var baserat på försvar, och då är det inte så konstigt att Holland på ytan fick tillgodogöra sig ett gigantiskt bollinnehav, vilket innebar att de i alla fall vann hörntatistiken stort. Matchen i sig var en underhållande uppvisning i ett halvböljande spel, dramatik, kämpaglöd och stundtals vacker fotboll.  Sverige vann  välförtjänt utifrån den uppsatta taktik de använde sig av dessutom hade de fler kvalificerade chanser än Holland. Elms Super-Mac inkast hänförde mig totalt, vilket osannolikt anfallsvapen Sverige förfogar över. Helt plötsligt är det av största vikt att bara kunna få ett inkast på motståndarnas planhalva – vilket mardröm för ett motståndarlag. Dessutom har denna kille en helt underbar touch i sin känsliga fötter.

Zlatanhybris

Sverige har konkret visat att man i 10 matcher utan Zlatan helt sonika vunnit dem. Det borde vara ett solklart bevis för mediadrevet att ta det lite varligare i sina unisona verbalhångel-hyllningar. Dessvärre tror jag media kommer att fortsätta att journalistonanera vidare via denna fantastiske individualist, men fakta är fakta så enkelt är det. Zlatan får gärna vara med i EM för mig, men han ska definitivt inte vara självskriven, utan får gärna börja på bänken, där han naturligt kan taggas vidare till äkta spelglädje. Jag är vare sig elak eller diskriminerande, men Hamrén gör honom helt enkelt en björntjänst genom att inte acceptera Zlatan som given i anfallet, utan likt alla andra få göra sig förtjänt av anfallspositionen. Jag hoppas att Hamrén inte viker sig när det kommer till det dysfunktionella  Zlatandaltande som fotbollssverige irrationellt ägnar sig åt. Som sagt dagsformen och matchtaktiken ska gälla; om en spelare för stunden är i bättre form så ska denne helt enkelt starta, vill man sedan byta in den före detta bolltrollkarlen i andra halvlek – varsågoda.

Jag ser verkligen fram emot fotbolls-EM, och önskar faktiskt att sommaren redan nu knackade på dörren. Slutspelet är i sig underhållning och spänning, men utan Sverige är det ändå inte riktigt samma sak. Till skillnad från VM så saknas de riktiga ”blåbärsnationerna”, här är konkurrensen minst sagt mördande, vilket stegrar spänningen ytterligare. Jag kommer att sitt bänkad från 8 juni till turneringens slut med ett antal tips i handen. Som laget för närvarande ser ut, i symbios med lite marginaler och flyt kan Sverige definitivt nå semifinal – och varför inte final?

Sveriges startelvahjältar:

1 Andreas Isaksson – 2 Mikael Lustig, 3 Olof Mellberg, 4 Daniel Majstorovic, 5 Martin Olsson – 8 Anders Svensson, 9 Kim Källström – 22 Rasmus Elm, 20 Ola Toivonen, 7 Sebastian Larsson – 11 Johan Elmander. Avbytare: 12 Johan Wiland – 6 Emir Bajrami, 13 Andreas Granqvist, 14 Tobias Hysén, 16 Pontus Wernbloom, 17 Pierre Bengtsson, 18 Samuel Holmén.

Slutställning i Grupp E

Lag Matcher Vinster Oavgjorda Förluster Målskillnad Poäng
Holland 10 9 0 1 38-8 27
Sverige 10 8 0 2 31-11 24
Ungern 10 6 1 3 22-14 19
Finland 10 3 1 6 16-16 10
Moldavien 10 3 0 7 12-16 9
San Marino 10 0 0 10 0-53 0
Continue Reading »
No Comments

Nybilsköp i vår, men vilken bil?

Vi är omänskligt trötta på vår Ford Mondeo Ghia 2002. Den är i sig en reparationshärd utan dess like, med bromsarna som absolut största kapitaldränerare. Vi har lagt ut över 30000 på  dessa dysfunktionella Fordinnovationer. I backspegeln så har enligt bilverkstäderna Ford Mondeo haft gigantiska problem med just bromsarna samt att handbromsen har ett vedertaget konstruktionsfel.

  • Bränslesnål
  • Reparations obenägen
  • Miljöklassad
  • Liten, men ändå rymlig
  • Pris mellan 160-180 000 kr

Skoda Fabia  TSI elegance var den första bil som vi testade. Den uppfyllde våra 5 uppsatta kriterier med råge. Jag själv ställde mig tveksam till att överhuvudtaget  köpa en Skoda. Men en ny bil är en ny bil, och tillhör man kategorin av bilköpare som i stort sett inte kan någonting om bilar, så vet man inte heller vad man ska leta efter. Instinktivt så kändes den lilla pärlan förvånansvärt pigg. Den ytterst låga bensinförbrukningen var onekligen en sporre till ett eventuellt köp.

Nästa testbil var på TB-bil, och för körunderhållningen stod Kia Rio 1,4 Eco Ex Komfort. Några småfördelar gentemot Skodan var den behagliga eluppvärmbara ratten. Samma ratt hade sina musikreglage på ratten inte bredvid, vilket vi föredrar. Varken jag eller Marie hade förut kört en 6-växlad bil.  Att bensinförbrukning blandad körning låg på 5,1 var positivt samt att det var hela 7 år-nybilsgaranti. Vi hade annars svårt att jämföra själva bilkörningsprocessen, men vi hade egentligen inget att anmärka på.

Vår tredje testsejour blev en Hyundai ix20. Bilbyter firade 40 års jubileum och slog på stort med uppträdande från Nanne Grönwall och Amy Diamond samt gratis hamburgare , tårta och kaffe. Bilen i sig visade sig vara den hittills  bästa; den kändes robust, tyst och lite lyxigare än de andra två testobjekten. Vi både gillade och inte gillade bilens panoramatak; troligtvis en källa till kommande reparationer och läckage.

Halvmaraton upptakt i bastun

Så var det åter dags att inleda förberedelserna inför ett nytt långlopp i en ny storstad. Denna gång är det Madrids halvmaraton som står för värdskapet; ett lopp som går av stapeln den 1 april. Tanken är att dessa träffar dels ska fungera som en träningskatapult, dels få i gång en form av kollektiv kreativ administrationsmedvetenhet: hur och var vi ska bo, flygkostnader och antal dagar. Denna gång skippade vi Steffes flytbrygga mitt uti i urskogen på grund av att det helt enkelt var lite för kyligt i sjön. Istället blev det Arteferros  bastu som gällde, det vill säga företaget där Jarmo jobbar. Klockan 18.15 öppnades den första kalla ölen i den varma och kvalmiga bastun. Det hann bli ytterliga 6 stycken innan vi lämnade lokalen.

Vi kom i alla fall fram till att Ryanair låg bäst till, då det kom till direktflyg i båda riktningarna, flygtid, helhetspris och närhet till Norrköping. Tiden tycktes bokstavligen rusa iväg, samtalsämnena hade känts oändliga,  helt plötsligt var klockan 23.00. Vi beställde en taxi till Wasa, och visps att hade vi intagit ett eget bord – längst in i hörnet. Kände mig mer en mätt på öl, och beställde istället favoritdrycken Sambucca. Tre sexor senare hade dygnet  hunnit slagit om, och uret passerat  01.00. Jarmos och Steffes buss var på ingång så de drog runt den tiden. Jag själv satt i ensam majestät och reflekterade över Wasa varierade klientel, för att en halvtimme senare själv gå. Jag promenerade raskt till Idrottsgatan, en promenad som tar 10 minuter. Som vanligt var den roligaste och trevligaste tiden nere vid lokalen, inte på Wasa. Energiknippet Urban Svensson var för övrigt en av två personer som jag kände på Wasa.

Ferraris flyttar till Östra Husby

Jag vaknade klockan 08.00 till tonerna av ett kompromisslöst tjutande klockradiolarm. Bastuprocessen och  Wasabesöket med tillhörande alkoholintag hade dragit sina strån till min kraftigt reducerade flyttlust. I vilket fall som helst mötte jag upp ”Kula” på Lidl´s parkring 08.45. Cissis släkt,och Lino himself var redan igång med att lasta möbler och prylar från huset till den rymliga lastbilen. Vädret var minst sagt sagolikt, vilken fick flytten att kännas riktig behaglig. Den kubiska italienska spjuvern Lino Ferrari med familj hade som sagt  tagit steget att flytta ifrån byhålan Östra Ny för att sedermera bosätta sig i den lite större byhålan  Östra Husby. Strategiskt sett var läget optimalt, med 5 minuters gångtid till pizzerian, ICA, dagis och busshållplatsen.

Deras hus låg avskilt med bara en synlig grannvilla. Huset var till hälften omgärdad av trollskog och välgödda kor som betade precis utanför deras staket. Tomten var kvadratisk, men på ett positivt sätt, och den nybyggda altanen var gigantisk stor. Interiört bestod huset av två våningar samt en källare där tvättstugan låg. Köket var nytt, precis som badrummet och golvet i vardagsrummet – toppenfräscht. En annan riktigt positiv sak var den helt nya fristående bastun. Det blev till sist bara två fulla lass, och flytten blev smärtfriare än jag förutsett; klockan 14.00 var vi färdiga. Det ska bli spännande att skåda huset  om någon månad, när möbler och prylar funnit sig tillrätta i den nya miljön via the touch of Cissi.

Jarmo Kolehmainen – den omutbare finnen


Jarmo Kolehmainen som introducerade mig inför squashspelet i slutet av 80-talet och tillika den man som ruinerade mig via oändliga läskvadslagningar (vilka jag förövrigt till 95% förlorade), är tillbaka i squasharenan. Det har tagit honom 30 år att inse att squash är bland det roligaste som går att utöva. Numera är det som tur är ombytta roller då det kommer till setvinster, kondition, teknik, magrutor och bättre musiksmak. Jarmo och jag har spelat mellan 15-20 intensiva squashpass sedan slutet av 2010. Han blir bara bättre för varje gång vi spelat, visserligen slaktade jag det finska offerlammet för någon vecka sedan med  11-1 i set, men spelmässigt är han på väg uppåt. Han är snart mogen för att återindoktrineras i läskvadslagningarnas underbara värld – tycker jag.

Personligen tror jag att finnar är mer ämnade för mer våghalsiga sporter med livet som insats som exempelvis rally, formel 1, spjut, backhoppning, slita pälsen av svarta katter, seriemördareffektivitet, bastuprygling och knivkastning. Jarmo är för övrigt den enda kompisen som jag har kvar sedan första klass i grundskolan. Vi har alltså känt varandra ett tag. Det känns betryggande att ha med denne sympatiske och lugna finne ut på löparresorna, då hans ”nu-får-måttet-råga-mentalitet” bland annat håller arroganta och manipulativa taxichaufförer på plats och även mig själv, när jag börjar sväva för långt  i planeringsprocessen. Nästa löparresa som vi gör tillsammans blir ett halvmararon som går av stapeln  i vår i Spaniens huvudstad Madrid; det ska bli djävulskt roligt.

Forden, jag och bilmekanikerna

Det har sina fördelar att slippa umgås med människor med enbart-motorer som intresse – man slipper dem helt enkelt. Nackdelarna att vara motor-dyslektiker är att jag allt som oftast känner mig uppfuckad av motorbesserwissrarna. Det är få gånger som jag lämnat in bilen och därefter fått ett förhållandevis ekonomiskt positivt besked. Denna gång hade vi återigen bytt bilverkstad. Första intrycket av det nya stället kändes nästan för bra: organiserat, välstädat och ingen stark alkoholdoft från mekanikern. Den ekonomiska aspekten inleddes denna gång på ett osedvanligt bra sätt: servicen kostade bara 2100 kronor, därefter följde kallduschen. Bromsar bak borde bytas eftersom risk för en allvarlig olycka var överhängande.

Den unga mekanikern växlade snabbt in i fas två i det ekonomiska förfallet, då även bromsklossarna var nedslitna. Jag förklarade att vi förra året lagt ner 95oo kronor på just bromsarna. Han undrade vilken klåpare som vi haft att göra med, då denne satt dit bromsklossar, men inte slipat ner skivorna? Så gör man inte, menade han på, vilket innebar att vi fick punga ut med nästan 3000 kronor för något som inte borde ha hänt. Bilen blev sedermera återställd, och vi tycktes ha hittat rätt i verkstadsdjungeln. De gav ett autentiskt sken utav att vara sympatiska, ärliga och ordningsamma dessutom skickade de med en avbockningslista; en våt dröm för en motor-dyslektiker, men som långt alla bilverkstäder bryr sig om att ge till sina kunder.

Säkerheten går ju före allt annat, och eftersom vi  får högst 25 000 kronor för Forden har vi bestämt oss för att behålla skrället, och då är det bara att punga ut med 9500 kronor – igen. Där rök för övrigt Iphone kontot, men som sagt det är aldrig försent med lite kortbedrägerier såhär på ålderns höst. Jag önskar verkligen att vi inte hade ett behov av en bil dels för miljön, men främst för att det helt enkelt är en ruskigt  stor utgiftspost: skatt, försäkring och bensin samt näst intill oändliga reparationer. Marie måste dessvärre ha bilen inom jobbet samtidigt som storhandlingsprocessen underlättas.


 

 

 

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu