Subscribe to RSS Feed

Archive for augusti, 2011

Berättar-Slam – en oväntad livskvalitetsrenässans

Jag kände mig sugen på att bara göra något, förutom att följa friidrotts-VM och umgås med familjen, helst något oväntat, något udda. något spännande. Hade sedan tidigare bockat av: råna kvinnor över 77 år i Folkparken, tidelag med hamstrar och sno färska kycklingfiléer från Lidl.  Bläddrade hastigt igenom dagens NT, och upptäckte något som instinktivt fångade mitt intresse, nämligen SM i Berättar-Slam på Kulturhuset. Ringde runt till några kompisar, men ingen var speciellt sugen att se folk som just bara berättar -  en lördagskväll, vem vill missa chipsätningen, lösgodisorgier eller tacosbulimi. Har aldrig varit på ett sådant evenemang förut, vilket i sig var en tillräckligt bra ursäkt för att just bege sig dit.  I ensam majestät cyklade jag till Kulturkammaren, där jag oväntat möttes av en smockfylld lokal, vilket innebar runt 75 personer. Jag hade föreställt mig att detta var en form av ungdomstrend, men istället var medelåldern pensionärsvarninghög, jag tillhörde en av de yngre i publiken. Inträdet låg på genanta 25 kronor.

Berättarnät Norrköping är medlem i Berättarnät Sverige. Medlemmarna träffas ungefär en gång i månaden för just berättarträffar, och arrangerar emellanåt intressanta arrangemang eller workshops. Upplägget är enkelt och koncist, man tar med sig något litet att äta, att dricka för att sedan berätta, efteråt görs en lista på de berättelser som verbaliserats. Detta är 7:e året som SM i Berättar-Slam går av stapeln. De sju som tagit sig till SM har i sin tur vunnit en av de 7 lokala arrangemangen runt om i landet, och på så sätt kvalificerat sig. De 2 bästa från denna tävling får äran att representera Sverige i Nordiska mästerskapet som utspelar sig i  Åbo Finland. Reglerna är enkla; varje deltagare får 15 minuter på sig att berätta historier som är uppdiktade eller självupplevda, tragiska eller roliga. De tre med högst poäng går vidare till finalen. Där blir tiden en viktig ingrediens, då vederbörande får minuspoäng om 15 minutersgränsen överskrids. Juryns bedömningskriterier är: 1 Innehåll, 2. Form, 3. Framförande.


Efter en kort introduktion samt processen att finna 5 jurymedlemmar ur publiken så startade tävlingen. Först ut var blott 16 åriga Sibon Kabir. Hans berättelse handlade om svensk kontra utländska uppfostringsnormer. Sibon skrapade ihop 21. 5 poäng under 5.19 minuter från de 5 domarna. Nästa man till drabbning var 45-50 åriga Pelle Olsson. Hans humoristiska berättelse om implicita bastunormer mellan finska och svenska affärsmän var helt enkelt världsklass; killen var ju en komiker uti fingerspetsarna. Han fick poängen 22.0 med tiden 6.36. Den tredje tävlingsdeltagaren var den unga Milica Gardasevic. Hennes fiktiva Sankte Per historia var riktigt oförutsägbar och rolig. Hon skrapade ihop hela 22.2 poäng under 5.49 minuter. Christer Wilen var sedan på tur, och han var definitivt kvällens äldsta tävlande med en ålder runt 70 år. Hans historia var självupplevd, och handlade om den tatuering som han fått i presentkort av sina 3 döttrar; fyndigt, roligt och genuint. Det blev i mina ögon alltför låga 20.7 poäng under 5.51 minuter.

Femte deltagaren var Lena Karlberg som var runt 45-50 år. Hennes berättelse skulle inte vara roligt, utan mera tänkvärd. Den handlade om reseeskapism som hon och hennes bror gjorde under ungdomsåren. Detta var inte riktigt lika intressant som de andra, i mitt sätt att se det. Hon fick i alla fall 20. 5 poäng under de 4.43 minuterna som berättelsen höll på. Den glade norrlänningen Anders Sandkvist var näst på tur. Han var runt 50-55 år, och hans berättelse var ytterligare en Sankte Per historia historia. Anders fick 20.5 poäng under 4.43 minuter. Sist ut var 20-25 åriga Johanna Häggblom från Umeå. Hennes berättelse var av det mer filosofiska slaget, och tillhörde definitivt inte kategorin humor. Hennes tydliga berättarteknik i symbios med en enorm karisma uppbringade hela 24.9 poäng och höll på i 6.13 minuter. Det var en otäck historia om barnet mellan ett otäckt träsktroll och en orch. Den fula hybridens utanförskap var essensen i historien.

De tre som gick till den spännande finalen var Johanna, Pelle och Milica. Innan dess blev det  paus och en ytterst välbehövlig bensträckare. Efter att ha inhalerat ”frisk” luft från Kungsgatan satt jag mig försynt ner i den bekväma tygsoffan. Bredvid mig satt en äldre lite bitter herre som senare visade sig vara en känd författare. Sven Wernström (f. 1925) är en av Sveriges mest produktiva arbetarförfattare. Framförallt har han skrivit böcker för barn och ungdomar. Hans mest kända verk utav de över 80-talet skrivna böckerna är den historiska romanserien Trälarna, i vissa kretsar lika uppskattad som Staffan Westerberg ”Vilse i pannkakan”. Osannolikt nog har jag själv en bok av  Mr Wernström i bokhyllorna nämligen: ”Skrivandets hantverk (Gidlunds 1979)”.

Johanna var först ut i finalen. Hennes andra historia var ytterligare en sorglig, men ändå hoppingivande berättelse om hennes mammas livskvalitetskamp mot cancern. Det var en gripande historia som genomsyrades av ett poetiskt anslag med mängder av filosofiska undertoner. Hon fick utmärkta 24.3 poäng. Milicia var nästa kvinna ut i helluften. Denna gång var ämnet en kompis modiga pappa, och hans handgemäng med en haj i filippinska farvatten. Sist ut i startfältet var den Claes ”Lorry” Månsson liknande Pelle. Hans andra komiska historia handlade om  en osannolik tävling mellan en cyklist och en överklassnubbe i en BMV -  från Årsta till Huddinge sjukhus. Ärligt talat var detta mångt om mycket genialisk humor i den högre skolan – världsklass helt enkelt; faktiskt bland det roligare jag sett på väldigt länge. Han fick välförtjänta 25.2 poäng, vilket var synonymt med kvällens högsta utdelade poäng. Ingen av deltagarna överskred sina 15 minuters berättande, något som gjorde att den sanslöst rolige Pelle stod som SM-vinnare i Berättelse-Slam 2011. Han och Johanna vilka verkligen var tävlingens kontraster, var de som får försvara Sveriges färger i Nordiska Mästerskapen i ÅBO.

De flesta i lokalen följde med till Nya Broadway bistro, där berättandet fortsatte. Det fanns redan 7 föranmälda verbala konstnärer som skulle framföra korta, långa, fantastiska, roliga, sorgliga, kärleksfulla, läskiga och spännande berättelser. Vokalistgruppen Schvung som bestod av 3 relativt unga tjejer startade upp Berättar-puben med 15 minuters nordisk folkvisemusik. De var riktigt duktiga och texterna minst sagt tidstypiskt autentiska. Den underfyndige specialinbjudne Göteborgskillen K. G Malm inledde berättarprocessen. Lokalen var dessvärre lite för liten för att kunna inhysa alla som ville lyssna, äta, dricka och umgås. Själv var jag tidigt ute, och hittade en ledig stol som jag vaktade med mitt liv.

På den eftertraktade ytan dräpte jag 2 stora och mycket kalla Jämtlands bärnsten. Efter KG Malm, dök författaren Sven Wernström upp, tätt följd av Kerttu Jukkula. Den fjärde berättaren hette Gunnel och var ifrån Norrköpings berättargrupp. Från Skånes berättargrupp dök Christin från Lund upp och pratade om sin skidbackerenässans. Norrlands-Anders som var med i SM, drog ytterligare en halvrolig dialekthistoria. Sven Hansson från Landskrona och tillika styrelsemedlen från Berättar Sverige blev nästa pratare. Hans berättelse handlade om att få in pengar till sitt fotbollsbildssamlande genom att samla in råttsvansar. Ytterligare en person från Norrköpings berättargrupp tog till orda, Marinella. Trion Schvung återkom för ytterligare en dos av a capella sång med berättande svenska folkvisor. De två avslutande berättarna var K.G Malm samt SM-deltagaren Sibon.

Arrangörerna frågade i och med mitt evinnerliga noterande vilken tidning jag skrev för. Precis då kände jag mig som en kulturell Mats Willner eller Johnny Daagh,  Jag tänkte svara Times, men jag insåg att min brytning ganska snabbt skulle förråda mig. Jag vet inte riktigt om jag skulle känna mig smickrad eller kränkt av deras antagande. I vilket fall som helst blev detta en lika oväntad som helt underbar kväll. Utanför den lite hemliga och genuina berättarvärlden grinade Kungsgatans verklighet åt mig via högljudda svordomar, byggnad-spisserier, spyorgier och attitydproblem. Några minuter efter midnatt äntrade jag euforiskt, men trött tröskeln till Idrottsgatan 51.

 

 


Continue Reading »
No Comments

Flipperspelsfajten


Jag och brorsan hade förr om åren återkommande flipperbataljer, men det rann successivt ut i sanden. Nu hade jag tänkt återinföra detta i mitt tycke oerhört roliga och spännande spelmoment. Flipperspel är numera inte i var mans pizzeria eller Sibylla, de har istället ersatts av de mer lukrativa och destruktiva Jack Vegas maskinerna. Det finns ett ställe i stan som fortfarande vidmakthåller ett antal flipperspel och det är Norrköpings biljard och IT-Café på Prästgatan 48. Biljardcafét har mycket gott om bord för både biljard och snooker, och även en  arkadhall med olika flipperspel och bilsimulatorer . De har dessutom ett stort utbud av datorer som alla är LAN-kopplade för bland annat CS och andra dataspel. Jag gillar mångfalden, men mest att de kan ståta med hela 6 autentiska flippermaskiner: Attack from mars, Cactus canyon, Dr Who, Medievel madness, Scarred stiff, Tales of the  Arabian nights. Vi inledde tävlingsprocessen 16.30 för att avsluta densamma 3 timmar senare.

Bäst av 3 spel var lika med ett poäng. Mitt fokus var djupt inriktad på ren skär pulvrisering. Tyvärr hade han alla tänkbara gudar på sin sida och ledde oväntat med 4 – 2. Då trädde min oförutsägbara tävlingsinstinkt in i handlingen, och plötsligt stod det 4 – 4, vinden hade vänt. Det innebar att en helt avgörande omgång knackade på dörren. För att vinna hela tävlingen så var det bäst av 5  poäng som gällde. Min frustration tilltog, då jag förlorade 3:e matchen med bara några ynka poäng, vilket gav honom ett utmärkt utgångsläge. Han visade prov på mental styrka, och lyckade vinna nästa match, något som innebar att han vann den sista omgången med 3-1. Brorsan vann också frispels-tävlingen med 3-2. Pulvriseringen uteblev som sagt, men det var ändå jädrans roligt. Skadeglädjen när kulan rinner för motståndaren är nästintill oslagbar. Det kommer en vinter även i år, och då ska jag få min i mina ögon välförtjänta revansch.

Hade jag en villa med stora ytor så skulle 2-3 flipperspel absolut få egna platser i mitt hobbyrum eller dylikt. Jag har alltid gillat att spela flipper. När kulan rinner mellan flipprarna, då är frustrationen som allra störst. När spelet däremot flyter på och rekorden faller likt dominobrickor, då är det istället ren skär tävlingseufori. Som gigantisk Kiss fan spelade jag farligt mycket på deras ökända flipperspel. Spelet i sig var väl inte bättre än något annat, men det var just känslan att spela på ett KISS flipperspel.

Barbariska kräfttider


Horribelt, vedervärdigt, avskyvärt, perverst, barbariskt, gräsligt, rysligt, vidrigt, skändligt, motbjudande, äckligt, obehagligt;  kärt barn har nästan lika namn. Ärligt talat, vi nordbor ryggar tillbaka när asiaterna likt barbarer utan svärd och hästar knaprar på gräshopp-, kackerlack- eller spindelspett. Jag tycker vi är marginellt mindre barbariska eftersom vi själva exempelvis intar surströmming, inälvor, grisfötter, ål eller kräftor. Min subjektiva bild av kräftor ligger mer i linje med genmanipulerade tvestjärtar eller skorpioner

Jag försöker hålla mig ifrån kräftskivor med tillhörande fjantiga snapsvisor och neandertalarmössor, ifrån infantil lullighet till snortankade vuxna människor. Det främsta  skälet är nog att jag är aningen hämmad, men det motbjudande kräftsörplande i sig kommer inte alls långt efter. I vilket fall som helst tycks människor kunna gå hur långt som helst i syfte att legitimera sitt vuxendrickande. Jag har inget emot konservartistiska kulturella fester, men här går i alla fall min gräns. Jag är stolt att inte tillhöra barbarerna.

Vad jag har förstått så är insekter och dylika minimardrömsvareslser en potentiell lösning på värdsvälten. Dessa obehagliga väsen finns i så osannolikt  gigantisk mängd, så rationellt sett borde dessa horribla varelser bli framtidens föda. De är miljövänliga att föda upp och rika på protein, mineraler och vitaminer. En annan anledning till att börja käka insekter, är att vi måste reducera den dysfunktionella  köttkonsumtionen, vilken är en miljöfarligare proteinkost än insektskrypen. Som sagt för västerlänningar kan insekter verka aningen osmakliga, men i Afrika, Amerika och Asien är särskilt larver en delikatess på tallriken. Torkade insekter kan till och med innehålla dubbelt så mycket protein som rått kött och fisk. I mina ögon är det inte är märkligare att äta insekter än att äta kräftor, krabbor och humrar. Eftersom jag inte äter sådant har jag enligt mig själv legitimerats att slippa äta flygande, krypande och bitande insekter, så det så.

Familjen Widholm på hembygdsdagen i Vånga

Vångas hembygdsgård är en av de vackraste belägna jag sett, och en av de större dessutom. Den består inte bara av en huvudbyggnad med några gamla skjul, utan 12-13 mindre hus  som inhyser dylika museum och hantverksvisningar.  Måste nog  bege mig till Dalarna för att hitta något liknande. Vånga hembygdsförening bildades 1933, och är en angelägenhet för hela bygden, från idrottsföreningar till kyrklig verksamhet, med 400 medlemmar är en tredjedel av Vångaborna med. Hembygdsdagen är för många också en hemvändardag. Årets talare var den humoristiske före detta  meteorologen John Pohlman. Skärblackas Dragspelare och Orgagillet underhöll publiken med dans och fiolgnissel. Hantverkare visade upp och sålde sina alster såsom ljusstöpning, bandvävnad, gårdsmejeri och smedjehantverk. Det jag fastnade mest för var de exceptionellt stämningsfyllda fotona som fanns utställda i en byggnad tagna av lokala förmågor. De var dels tagna från omgivningarna, dels från andra delar av världen, men de var var nästan overkligt estetiska vackra. För barnen fanns det förutom godisshopping i handelsboden mycket att se och göra: ponnyridning, hästskjuts samt klappa och lära sig mer om livs levande grisar, getter, hästar och alpackor. Det såldes bland annat fika, våfflor, ekologiska grönsaker, svamp, lotter, bröd, ost och honung.

Vångas hembygdsgård är också en skattkammare för släktforskare. Denna guldgruva bör besökas ifall ens släkt har anor från norra delen av Östergötland. I arkivet förvaras gårdsarkiv, släktarkiv, föreningsarkiv samt dokumentation om Vånga socken och dess invånares historia, fotografier med mera. Här finns två forskarplatser, en läsapparat, referensbibliotek, register och kopieringsmöjligheter. Hembygdsgården är i sig ett museum, men några byggnader är museum i ordets bemärkelse. Det senaste tillskottet innehåller tidstypiska föremål där besökarna kan begrunda hur och var de tillsynes oändliga föremålen användes förr i tiden. Andra byggnader är en orgie av genuina detaljer, man stiger helt enkelt in över tröskeln till en svunnen tid.  Hembygdsentusiasterna har sist men inte minst en veterantraktorklubb inom föreningen. De eldsjälar som jobbat och fortfarande levererar det förflutna till efterlevande bör ha en djävulskt stor eloge. De blir dessvärre varken fler eller yngre, men deras arbete är fundamentalt viktigt.

Pälsvarelserna rörde lite på sig, och tycktes onekligen vara levande. De såg ut som förvuxna snälla gosedjur. Har aldrig sett eller hört talas om dessa alpackor förut, men här stod det två friska exemplar mitt uti den Vångska myllan. Jag var helt fascinerat förhäxad av dessa ”sagan om ringen väsen”, de såg bara för häftiga ut. Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i till exempel Argentina och Equador. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor), i Bolivia ca 500 000, samt i Chile cirka 150 000. Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu cirka 30 000 djur. Det är bara i Skandinavien som intresset varit svalt, men nu tycks vikingarna  vaknat;  för närvarande finns cirka 600 alpackor i Sverige.  Alpackan tillhör kamelfamiljen och är besläktad med laman, guanacon och vikunjan och har varit tamdjur i över 5000 år.

En alpacka kan bli 20-25 år gammal. De äter 1.5 – 2 kg hö per djur och dygn och bör även få i sig kraftfoder. Det finns 2 typer av alpacka, Huacaya och Suri. Huacayan har fluffig ull medan Surins ull är stripig. Alpackan producerar en av världens finaste ull, och är dessutom helt fri från fett dessutom ska den inte vara allergiframkallande. Ullen är otroligt mjuk och värmeisolerande. Den anses vara 3 gånger starkare och 7 gånger varmare än fårull. Det finns 22 olika färger på ullen; inget annat ullproducerande djur kan uppvisa lika många färger. Ullen skyddar djuren både mot kyla och värme och detta gör det möjligt för dem att klara den extrema temperaturväxling som förekommer i Anderna. Alpackan klipps 1 gång per år och detta sker på våren. De flesta alpackor är mycket nyfikna och kommer fram och hälsar.

Kulturinteraktion i Hageby

Jag Frida och Hanna passade på att hitta på något, då Marie jobbade från 07.00-15.00. Vi inledde vår ”hitta-på-något-process” med att besöka Eneby Bollklubbs aktivitetsdag på Fyrby. De hade en loppismarknad, vilket var den egentligen orsaken till besöket. Det och högsommarvärmen var förutsättning för en optimal barnkvalitetstid. Runt 11 startade en till synes populär auktionsbegivenhet. De hade också ungdomsmatcher, straffsparkstävlingar, lotterier, grillning, sockervadd, våfflor med mera. Arrangemanget var välorganiserat, trivsamt och fylld med folk från alla åldersgrupper. Hannas genetiskt betingade shoppingmani ledde oss senare till Himmelstalundsloppisen, troligtvis den sista i år. Barnen hade med sig egna pengar, och lyckades med konststycket att hitta ytterligare små gosedjur som inte fanns representerade i deras gigantiska samling.

Klockan 13.00 startade arrangemanget i Portenparken Hageby, för övrigt den tredje i ordningen. Hanna och Frida tyckte den kreativa, men tyvärr luggslitna lekparken var områdets höjdpunkt, medan jag själv var mer intresserad av själva matkulturen och storleken på portionerna. Det var knökfullt framför den provisoriska scenen, dessvärre var det minst lika fullsatt inne i mattältet. Det fanns massor av matutställare från all världens hörn, iklädda sitt land nationsdräkter. Utan att låta som en gnällig gubbe måste jag poängtera att alltför många matsugna var snortröga, då de stod kvar i trängseln, i syfte att roffa åt sig tillsynes oändligt med mat, istället för att logiskt sett ge plats till andra utsvultna gamar som jag själv. Det irrationella beteendet skapade allmän irritation, trängsel och att folk tappade mat på andra och sig själva. De uppträdde likt ett gäng tyska hyenor, och var troligtvis källor till nysådda konflikter. Dans, clowner, musik varvades med lotterier, försäljning – allt till priset av 0 kronor. Hyresbostäder stod som huvudvärd för Världens festival, ett riktigt vettigt initiativ, där nyfikenheten förhoppningsvis leder till  ökad förståelse, och som förhoppningsvis reducerar framtida kulturkrockar. Till nästa år hoppas jag att matlogistiken förbättras, och att vädret blir lika bra som i år. Innan vi drog hem så besökte vi genomtrevlige  Jocke ”Spurs” Andersson dels för att Hanna blev tvungen att besöka  en toalett, dels möjligheten att följa Wolverhamton  vs Aston Villa sista halvtimmen; en halvtrist tillställning som för övrigt slutade 0-0.

En kontraproduktiv Augustifest 2011

Årets ledord är bredd och regionalism; Augustifestprogrammet ska helt enkelt tilltala så många olika målgrupper som möjligt; vilket jag tycker är vettigt. Eldkvarn, Kalle Bah, Liverpool och Roxanne står för de lokala större akterna, några som troligtvis inte heller är lika dyra som andra kollegor i branschen. Att träffa folk som man annars sällan möter, ta några öl med polarna eller gå ut och käka med familj eller vänner är livskvalitet som lätt kan appliceras på festivalens folkmyller.

Vädret är ett kapitel för sig; utomhusaktivisterna är minst sagt väderberoende. Vi tog med oss barnen på lördag från 10.00 – 12.30 för att främst vandra mellan marknadsstånden, och åka några halvtaskiga karuseller. Under den tiden var det uppehåll, men sedan var det postapokalyptiska vädret  ett faktum. Det dystopiska ihållande regnet höll nästan på hela lördagen. Vilken kontrast det måste vara en mellan en fin dag, och regnoväder om man råkar tillhöra skaran  av dessa oändliga marknadsförsäljare; från någorlunda lukrativt till ekonomisk förlust. Jag led med dem, och alla andra utomhusarrangemang. Musikarrangemangen drabbades ofrånkomligt av ovädret, vilket vare huvudorsaken till det publika bortfallet. Skandiateaterns varierade uppsättning av lokala band i alla genrer är något jag förespråkat länge, synd att så få ändå hittar hit; vi får väl återigen skylla på vädret? Det är ett utmärkt tillfälle för lokala band att visa upp sig live och för publiken att upptäcka kommande världsartister.

Två stadsfestivaler samtidigt – hybris vs genialitet; troligtvis inte det sistnämnda i alla fall. Det positiva var att evenemangen marknadsfördes gemensamt i år, vilket är ett steg i rätt riktning. Självklart ska inte två publikmagneter krocka med varandra. Det är helt enkelt slöseri med  såväl resurser och kreativitet; marknadsföringen kunde delas mellan de båda syskonstäderna i ännu större utsträckning. Vore jag ansvarig för Linköpings stadsfest så hade jag flyttat festivalen till vecka 34. Dels för att inte krocka med Augustifesten, dels för att människor precis innan fått ut sin lön. Just veckan innan löneuttaget är generellt sett inget strategiskt höjdardatum, något som jag tror ligger Augustifestens marknad i fatet. Det är bara att gå till vilken nattklubb som helst veckan innan lön, och veckan efter för att se vilken otrolig skillnad som utkristalliseras. Det vore utmärkt för ”Fjärde storstadsregionen” att ha tillgång till två årliga festivaler som sköts administreras och marknadsförs tillsammans. I nuläget är det mera en kontraproduktiv konkurrens mellan städerna, som slåss om attraktiva artister, istället för att samsas om dem.  Jag tillhör definitivt en av dem som skulle bege mig till Linköping om den låg veckan efter Augustifesten.

Träning, tävling & kolhydratkosten


Jag blir nästan skrämd utav hur bra lågkolhydratkosten utifrån ett viktperspektiv fungerar. Hade druckit 2 stycken 50 cl öl, 1 cider, godis, massor av glass glass, paj och vägde ändå 75.8. Helt osannolikt, i vanliga fall hade jag varit bra nära 80 kg sträcket, och fått ångest för att jag överfrossat i socker och fettdelikatesser. Så länge jag sköter mig 3-4 dagar i veckan så finns det befriande nog utrymme för slarv. Då är det värt att överkonsumera cremé fraiche, 38 % ost, fetaost, mozzarella, ägg, nötter, smör och dylikt, parallellt MÅSTE ris, potatis, smörgåsar och framförallt pastanivån reduceras kraftigt. Har väl aldrig i mitt liv konsumerat så mycket olika sallader som nu. Det otroliga är att jag faktiskt börja uppskatta kaninkäket, vilket jag inte trodde var möjligt förut, bara det är ost i.

Jag och Stefan Hammarström anmälde oss till Bråviksloppet i Lindö som går av stapeln den 10 september. Samma Steffe insåg att han var dubbelbokad, och drog sig helt sonika ur tävlingen – och där stod jag. Det är för övrigt vår polare Odda Adolfsson som är en av initiativtagarna till detta löpningstillskott i Norrköping. Själva loppet är 5 km och 1 mil långa, och kostar 150 kronor. Bråviksloppet vänder sig till såväl kvinnor som män, unga som gamla och otränade som elit. Jag, Odda och AIK med flera av mina polare valde att springa, vilket är bra mycket roligare än att springa ensam.Vecka 32 eklektisk träningscocktail  innehöll 5 pass a`la 287 minuter squash, löpning, cykling och styrketräning. Vecka 33 bestod av 4 pass som höll på i 282 minuter.

Vågen stod en ordinär tisdagsmorgon på 74.8 kg. Herregud jag har underskridit min idealvikt på 75-76 kg. Nu var det istället anorektikervarning utfärdad. Förfärad hoppade jag fjolligt bort från vågen för att snabbt också inse att det indirekt öppnade  för möjligheten att äta en gudomlig Cherry Garcia, det vill säga körsbärsglass med mörk choklad från Ben & Jerrys senare på dagen, vilket jag inte var sen att utnyttja.

Har till sist insett att mitt maniska koffeinintag via gigantisk starka baljor kaffe innan squash och löpning är aningen kontraproduktivt. Har spelat 6 – 7 gånger utan denna mentala skyddsväst, och orkat mer än jag någonsin gjort förut samtidigt som jag inte blir lika överstressad vid de viktiga slagbesluten som måste tas inför varje slag. Jag har också rent konkret utvecklats som squashspelare genom att springa mer och rätt, slå bättre raka forehands, effektivare lobbservar samt tekniskt förbättrat min backhand. Mina myriader av akilleshälar ser jag numera som möjligheter och kommande konkurrensfördelar, då jag har så mycket kvar att förbättra, vilket de flesta andra inte har.

v.34 blev oplanerat en elitisk träningsvecka med 3 långa squashpass samt ett löpningspass och styrketräning under 425 minuter. Jag vann min sista match i squashstegen, något som resulterade i att jag helt sonika  flyttades upp till division 3 – äntligen. Magnus Melberg som spelmässigt var den som borde ha gått upp, förlorade helt enkelt därför att han inte dök upp på en av sina tidsbestämda matcher, förutom 0-3 i baken fick han ett  minuspoäng. Det innebar att han endast inkasserade 8 poäng mot mina 9 erhållna.

Gårdfest i Ektorp

Engagemang är viktigt, men också kreativitet och granninteraktion. Det är lite roligt att se miljonprojektgårdarna runt Ektorpsskolan, och dess olika ambitionsnivå att skapa trivsel.  Det syns redan på hur gårdarna sköts och vad som finns på dem, hur läget förhåller sig. Vissa gårdar har ingenting medan tar trivsel på fullaste allvar. Familjen Widholm har turen att bo på en just sådan gård, där ambitionsnivån är ultrahög. Det spolas is på vintrarna, och på somrarna så åker vattenspridarna ut när det är hett; i år har också en stor hängmatta med skydd implementerats.  Arrangemanget hölls mellan 10.00 – 22.00, fokus låg mellan tiderna 12.00 – 15.00.

Kalaset kostade runt 7000 kronor och Ståhls med Hyresgästföreningen stod för den summan. Det genuina ideella arbete som krävde mycket förarbete stod gårdsfestkommittén för.Vardagshjältarna var: Annicka Andersson, Lotten Gusfors,  Marie Widholm och Olivia Kastre med flera. Enligt SMHI kunde vädret ha raserat en dela av gemenskapen, men de fick  som tur var återigen fel, vilket resulterade i ett perfekt gårdsfestväder. 2 hoppborgar, loppis, tävlingar,  lotterier, ansiktsmålning, minicirkus av ungdomar ifrån Norsholms cirkus, hunduppvisning, jonglerare med eldshow var aktiviteter som stod på programmet. Under dagen serverades gratis glass med såser och strössel till, muffins, kakor och självklart kaffe. Lite senare utspisades det grillad korv med bröd och tillbehör samt festis.  För dem som ville grilla senare på kvällen så var det bara att plocka ut eget kött till de varma grillarna. Barn och ungdomar samsades med föräldrar, ensamstående, pensionärer och invandrare. Det var en osannolikt lyckad smältdegel som var okonstlat trevligt. En av få incidenterna var att ett barn slog ut sin framtand i ett stojigt hoppborgshoppande – på mitt pass dessutom.

 

Continue Reading »
No Comments

The Vimmerby tour 2011

14 augusti, 2011 by

Fyra dagars semester i Vimmerby med omnejd


Jag kom direkt ifrån sommarjobbet och en ytterst  mastig vakennatt. Det kan tyckas irrationellt att inte sova, men semestereuforin var betydligt starkare än tröttheten. För att råda bot på den värsta medvetslöshetskänslan dräpte jag nordeuropas starkaste kopp kaffe; närmare kokain än såhär kommen man helt enkelt inte. Vädret var osannolikt optimalt; sol med endast några stackmoln och en temperaturmätare som raskt närmade sig 23 grader. Det tog oss  cirka 1½ timme att ta oss från ruta A till ruta B. Musikvalet stod Hanna och Frida för, och att det blev just Eric Saade var ingen större överraskning.   Jag vill bara inflika att hans debutplatta inte alls bara innehåller Manboy, utan också kvalitetsdanceopop som: It`s gonna rain, Upgrade, Radioactive och Sleepless. Gillar man i mitt tycke en överhypad Lady Gagas halvt mediokra låtar bör man gilla detta – om man vågar stå för det.

Vi nådde Vimmerby vid 11.30 hugget och, första dag bestod av att utforska denna stad. Torget låg sådär turiststrategiskt som ett torg bara kan göra, mellan vackra Rådhuset och Stadshotellet. Först ut var Turistbyrån, stället där vi bokat vår stuga och också platsen var nyckeln skulle hämtas. Vi traskade därefter runt den rätt småtrevliga, men minimala stadskärnan. Det gamla” Vimmerby som prydde alla turistbroschyrer och som ger sken av att staden skulle vara betydligt mer pittoresk än den egentligen var, lyste med sin frånvaro. En halvdöd gata med ett dussin äldre hus var det vi såg, däremot vimlade det av pizzerior.

Halvbesvikna drog vi oss till  2010 års byggnadsminnes förklarade Källängsparken. Där jagades barnen till att bli riktigt hungriga, vid den slitna klätterställningen. Det lyckades, 1 timme senare  var vi alla omänskligt hungriga. Jag fick böja mig för majoriteten  och  uttalandet: ”absolut ingen lunchbuffé på denna resa”. Det blev Thai Fu Quings  eklektiska lunchbuffé bestående av Sushi, husmanskost, thaimat, indonesiskt och kinesiska rätter. Det var i vilket fall som helst helt okey samtidigt som kostvariationen tillfredsställde barnens oförutsägbara matlust. Mätta och belåtna drog vi in till stadens Systembolag och inhandlade 9 öl och 2 cider (3 öl per dag). Efter ölsortsambivalensen handlade vi varor på Konsum till den annalkande 4 dagars vistelsen.

Det är onekligen en väsentlig skillnad att se ens boende på en hemsida kontra  verkligheten. I detta fall var det en angenäm upplevelse, då det visade sig att det varken fanns  sopptippar, elverk eller industriområden vid sidan av fotona.  Vägen till stugan var som tagen ur en reklamfilm för Visit Sweden: trollskog, bäckar, grusvägar och röda stugor med vita knutar. När vi väl hittat stugan så insåg jag ganska snart att detta måste vara sinnebilden för en seriemördare att arbeta ostört; inte en granne så långt ögat nåd, mitt uti ingenmansland.

Euforiskt lastade vi in packningen från bilen till stugan som i våra ögon uppgraderats till villa. Såväl  interiört som exteriört föreföll området vara en plats som tyskar kunde mörda flera gånger om  för. Efter att jag låst grinden och minerat uppfarten öppnade jag min första av tre Marie-tillåtna öl. Vimmerbyvädret hade vuxit till sig från fint till sagolikt vackert väder. Efter att utforskat omgivningarna och lekt med de två prinsessorna så lade jag mig  tillrätta i den hägrande hängmattan med 1 öl, Aftonbladet, senaste Sweden rock magazine och Råd och rön. Detta är för mig bland det mest avkopplande jag känner till, och är min sinnebild av en äkta svensk sommar.  På kvällskvisten såg vi på Nyheterna och Sommar med Ernest samtidigt som vi avnjöt ett stort lass med färska bär och mintglass. Den kombinationen såg betydligt godare ut på pappret än på riktigt.

Vi vaknade till ett crescendo av fågelkvitter, och hade dessutom sovit som stockar i autentisk lantluft. Varför jag upplever att det är så otroligt trevligt och mysigt att äta frukost någon annanstans i samklang med morgonnyheterna kan jag inte sätta fingret på, men så är det bara.  Väderleksrapporten visade på fint väder så vi började med processen att skapa dagens picknickkorg efter Nyheterna. Vi hängde på låset när Astrid Lindgrens värld öppnade klockan 10.00. Temaparken är väldigt stor så det gäller att vara någorlunda strategisk. Vi valde att inleda utforskandet på västra flanken med Villa Villerkulla. En av de största scenerna finns på detta område som var 2009 års stora nyhet. Nästa anhalt blev ”den lilla lilla staden” som helt sonika är en ett Vimmerby i miniatyr. Ett otroligt detaljerat och ambitiöst arbete med förhållandevis många byggnader stod för den visuella  underhållningen. Vi traskade vidare till ett intetsägande Katthult för att lite senare kolla på utomhusallsång i Körsbärsdalen. Barnen trivdes, men verkade aningen rastlösa precis som jag själv. Stora scenen i Törnrosdalen med plats för 700 personer var vikt för glassinköp och en temporär återhämtning.

Innan vi skulle äta så besökte vi 20-miljonsatsningen: ”Vi på Saltkråkan”. Till skillnad ifrån de andra temaområdena så var denna attraktion inhyst inomhus. Den bygger på samma koncept som  i Stockholms Junibacke där vagnar för 4 personer tar sig runt 19 välgjorda miljöer ur  tv-serien  Saltkråkan. Dockorna var otroligt ”mänskliga”, och det  atmosfäriskt mörkret skapade lite välbehövlig spänning under 8-10 minuter. Kön på 35 minuter hade påskyndat hungerkänslorna på ett nästan inhumant sätt. De delikata smörgåsarna med tandoorikyckling, curryröra, tomater och gurka var alltför snabbt uppätna.  Barnen ville leka jaga och gunga, alltså inte stressa till någon annan parkaktivitet.

Den sista stora attraktionen som vi besökte var parkens hittills största satsning: Mattisborgen. Kostnaden för spektaklet låg runt 50 miljoner kronor. Miljöerna var i mina ögon bra mycket bättre än allt annat i parken hittills. Samma sak gällde för det  teateruppträdandet som till skillnad ifrån de andra föreställningarna var lite rolig. Mattisborgen var stor, ”genuin” och väldisponerad med myriader av gångar och torn.  15.15 prick hade vi gått igenom hela parken och sett 3 teaterföreställningar. Det var dags att avrunda besöket, men innan dess frågade vi  barnen vad de helst ville se om. Det tvekande svaret blev till sist Villa Villekulla. Huvudattraktionen visade sig vara mindre viktigt, utan deras dolda agenda var att återigen köra ett svettigt jaga-barn-processen i grottunnlarna.

Klockan 16.00 så passerade vi utgången. Utifrån våra barns perspektiv så tyckte de nog att det var halvbra. Enligt mig så trivdes de bäst med att jag jagade dem, och när de fick handla godis, något vi kunde ha gjort hemma. Utifrån mitt vuxenperspektiv så får parkkonceptet godkänt, men absolut inte mer. Jag var evinnerligt trött på alla minihus med igenkännande Astrid Lindgren attributer som enda upplevelsevapen. Något jag saknade var faktiskt mer kreativitet och lekfullhet, utifrån barnens ögon. Här fanns tillgång till oändliga skogsmarker som arrangörerna knappt gjort något av. De hade kunnat förvandla skogen till äventyr där barnen själv får testa på hur det vara att vara barn under denna tidsepok. Det fanns en bra grej som låg i linje med det jag saknade och det var en damm invid Rasmus på luffen området där barnen via en flotta kunde forslas tur och retur. Det syntes verkligen att barnen uppskattade detta.

Istället låg fokuset på olika byggnadsmiljöer tagna ur Astrids Lindgrens böcker,  ofta utan något innehåll, något som blir alldeles för intetsägande i längden för otåliga och leksugna barn. Parkens styrka är är vandrande skådespelare som spontat interagerar med parkens gäster utöver själva teaterföreställningarna. Paradoxalt var grisar, får hästar och andra djur inhägnade med el-staket, vilket kändes som motsatsen till den tidens tidelagatmossfär. Här hade barnen likt Kolmårdens djurpark kunnat få tillfälle att lära sig mera om de djur som förekommer i Astrids böcker genom att få klappa dem som troligtvis är det effektivaste sättet till fortsatt kunskap. Avsaknaden av experiment, lekfullhet och äventyrsattraktioner drar ner helhetsbetyget på parken. Jag är  i efterhand otroligt glad att vi kom i år, då Mattisborgen precis haft premiär, annars hade nog jag, Marie och barnen helt sonika blivit redigt besvikna.

På vägen hem passade vi i på att besöka ostkakans hemvist: Frödinge mejeri. Där köpte vi efterrättsdelikatesser till kommande kvällar som Bärmoussetårta med vit choklad, pajer och bakelser till barnen. Här har det tillverkats osttårtor sedan 1950-talet, numera tillverkas också glass, tårtor, pajer, kladdkakor med mera. Glada i hågen körde vi hem till villan för att inse att vi var totaldränerade på energi. Det tar onekligen på krafterna att semestra, framförallt när solen ligger på konstant. I min värld är det viktigt att hela familjen får tillgodogöra sig roliga och avkopplande saker. Det innefattar i allra högsta grad mig själv, vilket jag inte anser vara själviskt, något jag blivit anklagad för ett antal gånger. Troligtvis är det ren skär avundsjuka som ligger bakom detta. Bara för man har fått barn så är det inte nödvändigt att ge upp livet genom att släppa det mesta av det som man uppskattade innan de små livet framavlades. Efter att ha lekt med barnen blev det 2 iskalla öl i hängmattan i symbios med den spännande Paganinikontrakten av Lars Kepler. För min del är detta verkligen meditation för själen – tills myggorna dyker upp strategiskt på kvällskvisten. Den mastiga dagen avslutades med lite tv, kortspel och pajätning med vaniljsås.

Vi vaknade till tonerna av ett subtilt regntrummande på fönsterblecken. Dag 3 var synonymt med lördag och vi behövde befriande nog inte passa några speciella öppettider. På programmet stod älgsafari och bad. Efter en djävulskt god ostgräddomelett klev solen successivt fram bakom de mörka molnen. Att beblanda sig med tyska älglystna turister kändes instinktivt halvt obekvämt. Indirekt är det barnen som legitimerar föräldrar till ett überirrationellt beteende. Vi var där vid öppningsdags klockan 11.00, och blev mäkta förvånade då vi insåg att vi inte var ensamma. Det var snarare tvärtom, då parkeringsytorna nästan var fullbelagda.  Kommersen i deras utmärkta souvenirshop Älgshopen skapade Ullaredsvibbar. De hade allt och lite till i shopen så länge det var en bild eller text på eller om älgar. Övervåningen var ett mysigt inrett fik med jakttroféer hängandes på väggarna. Jag vill inte ens tänka på vad tyskarna gjorde i toaletten då de upptäckte detta fikamecka. Enligt familjen så var deras dagsrekord 428 betalande besökare under de tre år som de drivit verksamheten. Jag räknade till 15 tyskregistrerade bilar, 3 holländska och två danska.

Det blev lite seg väntan innan vi fick åka, då första turen var fullbelagd. Till sist var det vår tur att stiga på militärvagnarna som drogs av en traktor. Förväntansfulla tyskar och avvaktande svenskar inledde turen som skulle ta runt 30 minuter. Skepticismen nådde sitt klimax efter 5 minuter, då inget speciellt hände. Jag frågade inte längre mig själv om vi skulle bli turistiskt uppfuckade, utan i vilken grad vi skulle bli det. Helt plötsligt stannar traktorn och föraren och hans son hoppar av. Här anade jag ugglor i mossen och tankarna for iväg till amerikanska konspiratoriska thrillers. Då vänder upplevelesprocessen tvärt, från skepticism till älgeufori. De tilldelade växterna, äpplena och potatisen blev lockbeten i syfte att närma oss dem. Den troligtvis beprövade strategin lyckades osannolikt bra. Sju riktiga älgar lommade runt de tre  öppna militärvagnarna i jakt på lördagsgodis. Vi blev stannades över 10 minuter, vilket gav oss betalande osedvanligt lång tid att studera och reflektera över skogens konung på hångelavstånd. De tama älgarna åt ur våra händer, och var inte det minsta rädda för tyskarna. Den generösa tiden vi fick med älgarna gav oss optimala förutsättningar för att både filma och ta kort på de jättelika djuren. Traktorn startades och vi åkte sävligt tillbaka till ursprungsplatsen. Jag, Marie, Hanna, Frida och tyskarna föreföll vara väldigt överens om att detta var en upplevelse utöver det vanliga, och väl värda de 220 riksdalerna interaktionen mellan människa och älg kostade.

Efter denna positivt traumatiska upplevelse så gjorde sig hungern påmind. Vi for de 3 milen till Vimmerby för att återigen äta thaimat. Denna gång blev det Lindgrens lila thai som stod för matserveringen, dock ingen lunchbuffé som tur var. De serverade de största portionerna av röd currykyckling som jag någonsin ätit. Fridas Vesuvio var jättegod precis som Hannas hamburgare med pommes och Maries Tom kha gai. Jag sköljde ner den gigantiska måltiden med 50 cl Bryggmästarens gold.

Det fina vädret öppnade för att passa på att bada i någon närliggande sjö. Det blev till slut Nossenbaden, 3 km ifrån Vimmerby som utkristalliserades. Barnen var ovanligt modiga och äntrade det lite halvkalla vattnet likt japanska självmordsflygare.  Efter 1½ timmes badande så ville barnen till slut åka tillbaka till stugan. Jag och Marie kände att det var precis lagom, och följde därefter den smala grusvägen till vårt mysiga boende. Jag hann inte fundera på om jag var trött innan det återigen var dags för jaga-barn-processen. Innan Nyheterna och Sporten började så fanns det utrymme för egentidsavkoppling på hängmattan med Paganinikontaktet i handen och två iskalla öl tätt intill. Familjen återsamlades senare för att slötitta på Sommarkrysset och äta lite kvällsmat. Lite senare serverades en mycket god bärmousse med mörk choklad, jag och Marie sörplade metodiskt i oss det utomjordiskt goda körsbärsvinet från Solbacka.

Vi hade återigen sovit som gudar, men vaknade till ett postapokalyptiskt regn. Ovädret hamrade in ett implicit budskap: ”borta bra men hemma bäst”. Signalsymboliken fick oss att tidigarelägga hemåkandet. Vi städade huset och packade in prylarna i Forden. Vid 11.00 så sprang Marie in till Turistbyrån för att lämna tillbaka stugnyckeln. På tillbaka vägen var tanken att vi bland annat skulle besöka godisfabriken Mariannelund och Sveriges äldsta ek. Den lilla butiken  i Mariannelund innehöll desto mer godsaker. Jag iklädde mig en oförstående sockeravhållsamhets pose. Det blev godis för minst 300 kronor, och som före detta sockermissbrukare får man väl kalla detta för ett återfall.

Småsmusslande med shortsfickor fyllda av bland annat hallonlakrits, limesurisar och viollakrits for vi vidare till Kvilleken. Sveriges i särklass äldsta träd har uppnått den högaktningsvärda åldern 1030 år och är 14 meter i omkrets. Det var onekligen mäktig syn att skåda samtidigt som landskapet kring eken var fantastiskt vacker. I naturreservatet har de försökt återskapa ett öppet landskap såsom ett ursprungligt sådan  sett ut, innan människans klåfingrighet påverkade det svenska landskapet. Efter detta så for vi hem, och samtidigt hade ett duggande regn förvandlats till betydligt större droppar. Regnovädret var i sitt esse och visade prov på dysfunktionell uthållighet.

Förutom att detta blev en väldisponerad, trevlig, mysig och avkopplande resa så hade vi tur med vädret. När det skulle vara sol så var det sol, när det skulle vara sol och moln så blev det så. Hade vi besökt Astrid Lindgrens värld och vi helt plötsligt fått söndagens regnoväder på halsen så hade det snarare blivit en humörsänkare för alla inblandade. Killen i neonoranga kalsonger är för övrig den tjeck-albanska superhjälthybriden som tilldelades uppdraget att vakta stugan/villan  mot baltiska rånarligor, något han skötte med bravur.

Continue Reading »
No Comments

Cineasthörnan

9 augusti, 2011 by

Pixel – Eskapism

Heartless är en udda film.  Jim Sturgess (1978, England: 21, Crossing over, The Way back) spelar den stigmatiserade  Jamie Morgan som har ett stort födelsemärke som täcker en tredjedel av hans ansikte. Han skäms över sitt utseende vilket gör att hans personlighet hämmas på grund av att de flesta tycker att han är ett ”freak”. Han får sedermera en chans till ett ”nytt” liv då han oväntat säljer sin själ till djävulen själv. Den suggestiva handlingen är parallellt  ett mysterieletande, då huvudrollsinnehavaren också ser demoner lite var stans, vilket försvårar för tittaren att luska ut slutet. Blandningen av mystik, skräck, action, men framför allt drama tilltalar mig hypnotiskt. Utmärkt skådespeleri och autentiskt skabbiga Londonmiljöer förstärker ett redan mörk och vacker film.

Little fockers är den 3:e filmen om den manliga sjuksköterskan Greg Focker (Ben Stiller) och hans familj patriarkriska svärfar Jack Byrnes (Robert De Nero). Meet the Fockers var i min utsago en av de bättre sequels som gjorts där också  utmärkta Dustin Hoffman och Barbra Streisand introducerades in som Ben Stillers mycket liberala föräldrar. Kontrasten mellan  De Niros råbarkade konservatism kontra den otursförföljde och lite naive Stiller håller ytterligare än runda. Detta är dock den sämsta filmen av de tre, men eftersom de två första var riktiga skrattpiller är Little fockers långtifrån dålig. Jag tjötskrattade vid två tillfällen när humorn var som lägst och mest infantil. Tiden går fort när man ser gänget återsamlas ännu en gång. Jessica Alba är den enda nykomlingen i ensemblen och gestaltar kollegan Andi Carcia som blir störtkär i Greg Focker. Detta skapar onekligen  ett virrvarr av komplikationer, då Jack Byrnes lite ofrivilligt utnämnt Greg till familjens The Godfocker. Jag kan bara inte låta bli att gilla den infantila filmen och dess starka karaktärer.

Lasse Hallström har verkligen blandat och gett under åren som gått,  merparten  av hans utbud har dessvärre varit intetsägande. I mitt tycke är hans bästa filmer: Mitt liv som hund, Gilbert grape, Once aruond, Something to talk about det vill säga hans tidigare filmer. Jag tycker att han på senare år blivit på tok för ”Disneysmörig”. Dear John är ett sömnigt kärleksdrama. Jag kan inte sätta fingret på varför inte filmen fungerar, troligtvis tillhör jag fel målgrupp. I vilket fall som helst är den tråkig och totalt oengagerade. Vi har den söte perfekte tjejen, den tyste hjälten, den svartsjuke konkurrenten  och  den autistiske fadern som samlar på mynt. Det finns massor av ved, som dessvärre inte tar sig ordentligt – igen, vilket innebär knappt godkänt.

The Social network är filmen om Faceboks grundare. Regissören David Fincher är en av vår tids mest spännande regissörer: med filmer som bland annat Seven, The Game, Alien 3, Zodiak, Fight club. Det är också han som fått förtroendet att visualisera remaken av Stieg Larssons böcker . Jesse Eisenberg (1983, New York: The Village, Zombieland, Adeventureland, The solitary man) gestaltar den lite träige och osympatiske Mark Zuckerberg. Jag var egentligen inte på humör att se denna genre av film, men drogs med i de splittringar som uppkom mellan de båda grundarna, då framgången visade sig. Girighet och dubbelspel är också ingredienser i denna framgångssaga som grundaren använt sig av. Filmen hade mått bättre om den varit aningen kortare, annars en sevärd film.

Kommissarie Mårten Späck har kallats till en brottsplats där en kropp hittats genomborrad med knivar, gafflar, skedar och en högaffel. Till allas förvåning drar Kommissarie Späck slutsatsen att det rör sig om ett självmord. Han kommer snart på andra tankar när hans råbarkade kollega Grünvald Karlsson hittar andra spår. Filmen är 79 minuter, men känns dessvärre längre. Jag och Stefan dyrkade denna humorgenre med komedier som The Naked gun, Hot Shots, Titta vi flyger och så vidare. Problemet är Zucker, Abrahams och Zucker männen bakom dylika infantila mästerverk redan genomdränerat genren. Allt efter deras uttömning, är i stort sett dömt att misslyckas. Innehåller en film en liten dos sådan humor blir det taget ur sitt sammanhang, tar man en för stor dos blir det istället karbonkopior dessutom finns det bara en Leslie Nielsen. Här har har Fredde Granberg inte bara influerats av  Z.A.Z, utan också kopierat en stor dela av klassiska vedertagna skämt, vilket i sig är patetiskt. Det finns dock skämtembryon som i teorin förefaller genialiska, men inte alls fungerar i praktiken. Det blir helt enkelt för mycket av allt. Bra skådespelare saknas inte, men det vill sig inte – tyvärr. Både jag och Stefan har väntat länge på ett svenskt bidrag, nu väntar vi dessvärre inte längre.

Den unge och framgångsrike romerske soldaten Marcus Aquila gör en komet karriär inom armén, men denna får ett hastigt slut när han blir allvarligt sårad. Han förlorar allt, framförallt möjligheten att återupprätta familjens ära. 20 år tidigare försvann hela den 9:e legionen under ledning av Markus pappa – en skamfläck för hela det romerska riket. Han måste rentvå familjenamnet genom ett sista livsfarligt uppdrag bakom fiendelinjer. Med sig har han bara sin slav Esca och sitt svärd. Channing Tatum (1980, Cullman, Alabama, USA: Step up, Dear John, Public enemies) spelar den höviske Marcus Aquila på ett förhållandevis icke irriterande sätt. Kemin mellan honom och slaven Esca spelad av Jamie Bell (1986, Billingham, England: Billy Elliot, King Kong, Jumper, Defiance) fungerar klockrent. The Eagle är ett intensivt och visuellt imponerande actionäventyr som utspelar sig i de vackra, förrädiska och fientliga skotska högländerna. Filmen visar också på att autentiska vänskapsband är universala och  kan knytas mellan individer som ligger i krig mot varandra.

Marinsoldaten Colter blir värvad till ett topphemligt statligt program. Ett av hans första uppdrag blir att hitta en terrorist som planerat ett bombdåd på ett tåg i Chicago. Colters medvetande placeras i kroppen tillhörande en av passagerarna. Problemet är att han endast har 8 minuter att hitta informationen som kan förhindra ytterligare en attack. Han skickas tillbaka i scenariot gång på gång vilket leder till oanade konsekvenser. Regissören Duncan Jones är fortfarande mes känd som David Bowies son, men också mannen bakom utmärkta sci-fi-thrillern Moon (2009) för övrigt hans försa långfilmsbidrag. Vill man ha renodlad sci-fi/actionactionrulle  så riskerar man att bli gruvligt besviken. Filmen bygger stämning med små medel inte på svulstiga effekter. Source code är ändå fartfylld, spännande, och underhållande  på samma gång. Med Henrik Lundqvist look-a-liken Jake Gyllenhaal(1980, Los Angeles, USA: City slickers, Donnie Darko, Brokeback Mountain, Zodiac, Brothers, Prince of Persia) i huvudrollen flankerad av Michelle Monaghan och Vera Farmiga,  transformeras Source code till av de bättre filmerna i sommar.

Portionera ut lika delar av The Road, I Am Legend och  The Karate Kid så har ni fått fram hybriden Stake Land. Romeros zombies är ersatta med brutalt snabba blodsugande vampyrer, vilket innebär att tiden innan solnedgången är relativ lugn. Skådespelarna är förutom Kelly ”Top Gun” McGillis förhållandevis okända. Vampyrjägaren Mister tar sig an en pojke när dennes föräldrar dödas av vampyrer. På deras tillsynes eviga roadtrip till ”fristaden” New Haven applicerar Mister sina kunskaper på pojken Martin. I denna postapokalyptiska mardrömsvärld regerar anarki och kristna dysfunktionella grupperingar. Till skillnad från de flesta andra filmer i horrorgenren har bildkonsten fått större utrymme, och förstärker den fiktiva  dystopiska berättelsen. Jag gillade skarpt denna actiondramaskräckis som är seriös i sin oseriöshet. Kemin mellan lärlingen och hans Charles Bronson tuffe mentor är riktigt bra precis som i stort sett alla biroller.  Som tittare kan jag verkligen känna den där mardrömsklaustrofobiska känslan att aldrig riktigt kunna känna sig säker, och att nästa anhalt kan vara ens sista. Som sagt en riktig cineastisk pärla som fångar tittaren även när dramaperioderna infaller.

Mellan åren 1949 till 1969 gjordes 20 långfilmer om småbrukaren Åsa Nisse. Dorsin och Ulvshammar från Grotesco står för manuset, på rollistan finns 90% av svensk komikerelit. Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda skånska oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult  utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd. Detta är en film som hade gjort sig allra  bäst som oinspelad förutom första 10 minuterna är den dålig rakt genom. Huvudproblemet är att den helt enkelt inte är rolig. När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Sveriges komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Att den lockar så osannolikt många gigantiska namn får en att undra hur stor nepotismen är i filmindustrin.Filmens dialektorgie blir indirekt en av filmens huvudroller, men när inte skådespelarna ens kan prata småländska så hugger sig filmen själv i ryggen; Kjell Bergqvist är tyvärr värst av dem alla. Den osannolika handlingen målar in sig i ett hörn, då filmens otroliga handling blir ointressantare ju längre den lider, till sist är det så intetsägande att man bara väntar på att den ska ta slut. Är det verkligen möjligt med så mycket humorkompetens  att skapa något så mediokert – tydligen. Som sagt varför blev den här filmen till, varför sa ingen stopp innan Filminstitutets magra kassa dränerades ytterligare?

Limitless är en film i min smak. Bradley Copper (1975, Philadelphia, USA: Wedding crashers, Midnight meat train, Yesman, The Hangover, The A-Team) spelar huvudrollen som den misslyckade författaren Eddie Morra.En dag springer Eddie på en gammal vän, som förser honom med en topphemlig drog. Den visar sig snart förändra hans liv fullständigt. Drogen tillåter nämligen Eddie att använda 100% av sin hjärna och han blir den perfekta versionen av sig själv. Hans förbättrade förmågor lockar dock snart till sig fiender och han börjar känna sig förföljd. Limitlessär en lagom spännande film, aningen konspiratorisk och rättdoserad med oväntade vändningar. En del logiska luckor i historien får man helt enkelt godta. Överlag är det ändå en snygg film med en lite annorlunda twist och non-stop underhållning samt  underbara visuella effekter. Vad mer kan man begära om man för kvällen inte råkar vara upplagd för något halvsegt drama.

Continue Reading »
No Comments

Stay in Tune

    Twitter

    Follow Me on Twitter!

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu